Inlägg publicerade under kategorin rhododendron

Av Viveka Ramstedt - 8 april 2019 15:52

Okey, det där med månadsrapporteringen var bara ett aprilskämt - kanske... Jag klarar nog ändå inte att hålla mig borta från datorn, antingen det regnar eller inte.

Men det gjorde mig ändå tillräckligt nyfiken för att gå in och kolla rapporten från samma vecka förra året, och det är ju faktiskt en viss skillnad. Inte bara för att import av 14 smårhododendron från Skottland var något av en engångshändelse, utan också för att våren var extremt sen det året.
Fast den kom ju ikapp under just den veckan, åtminstone temperaturmässigt. Och jag
befinner mig också på nästan exakt samma stadium med lövräfsningen, för jag har varit ovanligt lat i vinter, trots att det knappt har varit någon tjäle alls. Även i år har jag just kommit fram till min egen tomt, som alltid hamnar sist i rutinen.

 

Nedan följer alltså förra årets rapport från samma vecka 14, år 2018:

Veckodagbok 14, 2.4-8.4 2018; Äntligen vår

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 7 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

 

Kommentar 2019-04-08, d.v.s för samma vecka 14 i år

 

Det har varit vår i en dryg månad, även om det fortfarande är nattfrost var och varannan natt, senast natten mot måndag 2.4, och den maximala dagstemperaturen just nu pendlar runt tiogradersstrecket. Snö har vi dock inte haft särskilt mycket i år, och snötäcket försvann redan i mitten av februari.

 

De tidiga smålökarna, som snödroppe, crocus och vintergäck, är utblommade, men scillan, "det blå gräset" är fortfarande på full gång, särskilt nere hos Gun. (Hos mig blir det aldrig mycket av scillablomningen, eftersom den är rådjurens favoritgodis). Just nu, (7.4), blommar Körsbärskornell (Cornus mas) och sälg, och bland blommorna snöklocka, lungört, rosa corydalis, jordviva och lundviva. Skunkkallan slog också ut i veckan, de botaniska påskliljorna blommar, och bladen till de höga är decimeterhöga. Första fjärilarna såg vi redan vecka 13, (27.3 för att vara exakt).


Och i veckan blommar flera av mina rosa oreodoxahybrider längs vägen, vilket är en sevärdhet som inte händer varje år. Buskarna är fullt härdiga, men eftersom de slår ut så tidigt, tas vanligen knopparna av nattfrost, så blomningen uteblir helt det året. (Det har förutspåtts nattfrost igen redan på tisdag, men man kan i alla fall njuta av blomningen i ett par dagar).

 

Dagboken för 2018 nämner för övrigt en trummande hackspett vecka 12, och vårtrummandet är nog vid ungefär samma tid varje år, för Boel och Lennart var uppe den 24.3 i år, (också i vecka 12), och visade mig då en rad hål, som hackspetten gjort i trävirket på nordgaveln till deras hus. Jag råkade själv ut för samma sak på mitt eget hus för ett tiotal år sedan, och fick då spika en bräda över hålet för att stoppa den. B&L fick göra samma sak nu, (fast de lejde förstås Svante för jobbet). Trummandet är nog en revirmarkering snarare än födosök.   Hackspetten är f.ö en daglig matgäst på min veranda; det är talgbollarna den gillar. På golvet rakt under hackspetten sitter oftast en rödhake och pickar upp de smulor av talgen, som trillar ned. Båda är ju egentligen främst insektsätare).

Det mest avvikande i år är annars det ovanligt höga vattenståndet både i sjön och Säveån, vilket är rätt märkligt med tanke på den senaste extrema torrsommaren och den snöfattiga vintern. Även i dammen är vattennivån högre än normalt, men den har börjat sjunka lite nu. Vi har istället haft ovanligt många vinterstormar. En av dem fällde ju en stor sälg vid dammen. Så även den här våren har alltså präglats av grenar och kvistar, som behövt forslas bort från ängsytan.

 Oreodoxa-hybrid 2017.05.14, (d.v.s. för två år sedan och 4 veckor senare än vecka 15)

Av Viveka Ramstedt - 18 mars 2019 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

Av Viveka Ramstedt - 4 februari 2019 14:36

Det här inlägget ska ju handla om frösådd, men låt mig ändå inleda med en någorlunda positiv avslutning på förra veckans litania:
Bilen är hemma igen, och även om verkstaden fortfarande inte vet vad som orsakade startstoppet, så fungerar den, åtminstone tillsvidare.
Nästan exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan, och inte heller då hittade de felet. Två av teorierna är;antingen startmotorn, eller någon sorts glappkontakt i det elektriska låssystemet. Och med tanke på att de flesta problemen med bilskrället varit relaterade till elektroniken, verkar det senare inte otroligt. Verkstadskillarna försåg mig dessutom med ett åtgärdsförslag, om det händer igen: Gå ur bilen, rucka lite på den, lås den, lås upp igen och gör ett nytt försök. Mitt eget bidrag till förslaget; Sparka hårt på något av framhjulen, om inte annat så för att lätta på din egen frustration. Det är faktiskt väldigt jobbigt att inte kunna lita på att bilen alltid startar.

 

Men nu till veckans huvudämne; frösådden:

 

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande håller på med frö- och sticklingsförökning. För 40 år sedan var STAs frölista en självklar höjdpunkt varje år, för 10 år sedan beslöt jag mig för att lägga av för gott, och för 2 år sedan bestämde jag mig av någon oklar anledning för att börja med det tålamodsprövande pillet igen. Men har man väl börjat bläddra bland bilderna på nätet och i trädgårdstidningar och -böcker, så är man ohjälpligt fast. Trots att det ofta innebär väldigt lång tid och många besvikelser innan man kan skörda några frukter av allt småplockigt arbete.

 

Det sades att gamle kungen, Gustav VI Adolf sådde rhododendron när han var över 90 år.Ganska optimistiskt, eftersom det tar ca 7 år innan ett rhododendron-frö har utvecklats till en (förhoppningsvis) blommande liten buske. Själv är jag ju bara 80, så mina chanser är ju lite större. Och allting man sår tar ju inte sju år, många örter blommar ju redan första året. En fördel med rhododendron är dessutom att fröna gror redan efter en vecka, vilket är mer än man kan säga om de flesta fröer.

 

Hur som helst; frösådden bjuder på lite daglig spänning, förväntan och beslut; vad som kan ha grott, hur de olika sådderna utvecklar sig, och vad man ska göra med de krukor som envist vägrar att visa livstecken. Alla växter har ju olika förutsättningar. En del gror direkt och rikligt, andra - och det är oftast de som man helst vill ha - behöver särskild uppmärksamhet. De flesta frön gror bara i mörker d.v.s fröna ska täckas med ett tunt lager jord eller sand, andra är ljusgroende, och eftersom de ligger ovanpå såsubstratet är de förstås känsligare för uttorkning.

 

Samtidigt får sådderna varken torka ut eller bli för blöta, så det är ett ständigt passande med omväxlande luftning och duschning varje dag. Mer än två dagar kan man garanterat inte resa ifrån en färsk frösådd, om den inte står i en någorlunda stabilt fuktig miljö. Själv använder jag mig av ett par enkla miniväxthus med en genomskinlig överdel, som enkelt kan lyftas bort när plantorna behöver tittas till.

 

Undervärme brukar också ge bättre resultat, och när jag höll på som värst med frösådder på sjuttiotalet hade jag värmeslingor i botten av de stora sålådorna och speciella lysrör med rödaktigt ljus. Numera nöjer jag med rumselementen, och vanliga glödlampor, och det fungerar faktiskt förvånande bra . Miniväxthusen står i fönsterkarmen intill datorn, där de är enkla att passa med vattning och luftning.

 

Efter hand som de små fröplantorna börjar växa till sig, behöver de skolas om i nya krukor, och det är då som man börjar få problem med utrymmet. Samtidigt har det hunnit bli lite vår, så oftast går det bra att helt enkelt flytta ut verksamheten i det numera ouppvärmda växthuset, där luftfuktigheten generellt är högre och temperaturen lägre, vilket är precis vad plantorna behöver i det stadiet. Tillfälliga köldknäppar kan man alltid hantera med en liten värmefläkt. Senare blir det oftast för varmt i växthuset, så då får de flesta krukorna flytta ut på bakre verandan.

 

En sak som man kan vara säker på när det gäller frösådd är att resultatet nästan alltid blir antingen för mycket eller ingenting alls. Minst en tiondel av krukorna visar aldrig ens ett livstecken, trots att man flyttar dem in och ut mellan varmt och kallt läge enligt alla de råd man hittar i litteraturen. Oftast är det just de sorterna som man helst velat ha; det är ju ingen slump att många spektakulära trädgårdsplantor är antingen väldigt dyra eller svåra att få tag i. Det är naturligtvis frustrerande, men även ett överflöd av fröplantor kan lätt bli ett problem.

 

Den enklaste lösningen vore förstås att bara slänga både överskottet och de ogrodda krukorna, men det har jag alltid haft svårt att göra. Istället samlar jag på mig allt flera krukor, ända tills jag en dag ger upp. och dumpar innehållet i allihop i komposten. I bästa fall kan det leda till att det några år senare dyker upp något oväntafint i något osannolikt hörn av trädgården, men vid det laget har man förstås glömt vad det var man dumpade.

 

Slutligen ett par råd för dem som eventuellt är pigga på att pröva på förökning:

Lökar är både snabbare och enklare att hantera än frö. Många sorter sätter rikligt med smålökar, som man bara kan gräva upp och flytta. Och i handeln finns oftast ett stort urval av olika lökväxter på höstarna. Många växter är också lätta att dela, andra rotar sig lätt från sticklingar. Om man har de valen, antingen från egna plantor eller från trädgårdsvänner, är det enklare än att pilla med frösådd. Det kanske kostar lite mer, och man får förstås inte lika många exemplar som från en lyckad frösådd.

Men vem behöver egentligen hundratals exemplar av samma växt?

Av Viveka Ramstedt - 5 november 2018 16:53

 

Jag minns att jag startade den hör bloggen med rubriken "Räfsa löv kan vara kul!"


Det är nästan ett år sedan
nu; första bloggen var daterad 11.11, och hösten är nog lite senare i år. Trots att vi har haft några köldknäppar redan, är det rena brittsommarvädret igen den här veckan. Och nu är det alltså dags att ta hand om höstlöven igen.

För mig är löven en resurs, blivande svart mylla, och följaktligen startar jag jobbet med att räfsa rent vändplatsen, trots att jag vet att trädgårdsfirman som sköter vägkanterna förmodligen kommer att sopa all gatumarken så småningom. (De använder förstås en lövblås, vilket jag tycker är fullkomligt horribelt i dessa dagar av klimatoro: att slösa dyr energi på att använda en maskin till något, som definitivt kan göras för hand... Dessutom väsnas det förfärligt. Och de är inte ens ensamma om det, lövblåsar är ett vanligt tillbehör i traktens trädgårdar).

 

Efter ett par kyliga dagar kring weekenden är riktigt behaglig temperatur igen. Men vädret är lite ostadigt, och dessutom har jag kommit ur arbetsrytmen efter veckan nere i Görans och Guns hus, så för tillfället hattar jag runt en del mellan olika småjobb. Utrotningsprojektet mot kaprifolen är långt ifrån avslutat; det finns ganska stora rester kvar både i sluttningen mot Rhododendrondalen och i gränsen av Amandas tomt. Det finns också flera buskar som ska flyttas, och som egentligen skulle behöva komma i jorden så fort som möjligt innan det fryser på. Inte för att vintern verkar omedelbart överhängande just nu, men med tanke på hur extremt vädret har varit hittills, bör man nog försöka vara ute i god tid. Problemet är bara att jag just nu har slut på både matjord, väggrus och mogen kompost, och så här på senhösten känns det fel att ta hem nya lass. Så buskarna som behöver flyttas får nog vänta till våren trots allt.

 

Normalt brukar jag ha rätt stora reserver, och det står fårnätsringar för lövkomposter lite varstans i området. Men det sista året har varit lite onormalt, eftersom det behövdes stora volymer för att få tillräckligt jorddjup på de platser i skogspartierna där mina 16 smårhododendron från Glendoick skulle planteras.De är faktiskt bara en knapp månad sedan de sista kom i jorden.(Beställningstiden för årets nya sändning gick förresten ut nu i veckan, och trots att jag var svårt frestad lyckades jag faktiskt avhålla mig från att beställa några den här gången. Men nästa år kommer jag nog att vara i riskzonen igen, om det blir en ny chans då. Ett par av mina pågående uppfyllnadsområden kommer nog också att vara färdiga för plantering då).

 

Apropå rhododendron, så verkar det vara upplagt för en fantastisk blomning nästa år, för de allra flesta av dem har massor av blomknopp. Paradoxalt nog beror det på extremtorkan i somras, som buskarna bara överlevde eftersom jag vattnade som en galning under flera månader. När en växt tror att den håller på att dö, reagerar den nämligen genom att sätta mycket blomknopp, i en sista ansträngning att hålla släktet vid liv.

 

Början av veckan använde jag till att "vinterbona" växthuset med bubbelplast, vilket jag har struntat i de senaste två åren, efter att den gamla bubbelplasten hade slitits mer eller mindre i småbitar. En följd av det är att vinrankan visserligen har överlevt, men slutat bära frukt, så i år tänker jag ge den en ny chans, genom att försöka hålla växthuset frostfritt. Jag har dessutom fortfarande en hel del oskolade krukor kvar av årets frösådd, som förmodligen utvecklas bättre om de får stå frostfritt över vintern,

 

I år har jag köpt helt ny plast, som dessutom är betydligt tjockare, och därmed förhoppningsvis både har bättre effekt och hållbarhet, än den gamla, (som dessutom vid det här laget var totalt söndertrasad och utsliten efter många års användning). Den nya plasten är också lättare att hantera, eftersom den inte är lika sladdrig som den gamla. Men att veckla in ett helt växthus i bubbelplast är ändå besvärligare än man skulle tro, även om jag struntade i att täcka taket den här gången. Varenda kant och flik måste säkras mot vind från alla håll, för det behövs väldigt lite för att en ända ska lossna någonstans, vilket i sin tur kan leda till att hela sjoket plötsligt ger sig iväg. Jag använder omväxlande plastad metalltråd, överblivna armeringsjärn och någorlunda tunga brädor, för att hålla plastsjoken på plats, så särskilt prydligt blir det inte, men det fungerar.

 

Till helgen kom både stockholmarna och belganetsborna på besök, tydligen huvudsakligen för att rensa sina stuprännor från löv. På söndagseftermiddagen lyckades jag dock samla ihop gänget, för att elda upp årets samlade rishög, som börjat bli oroväckande omfångsrik, särskilt som den i år även innehöll stora sjok av clematisrankor. Det såg nästan ut som en övermäktig uppgift från början och båda herrarna uttryckte tvivel om att riset kunde vara för blött. Men när det kom till kritan, så behövdes det bara en enda tändsticka. Och när elden väl tar fart går det förvånansvärt snabbt. På ett par timmar var alltihop borta, vilket känns väldigt skönt.

 


Av Viveka Ramstedt - 22 oktober 2018 13:36

För någon månad sedan kom en ny lista i tidningen, med förslag på nya "Invasiva växter", som EU eller någon annan europeisk organisation ansåg att man inte borde ha i sin trädgård. Den här gången var den ganska förvånande. Med på listan fanns nämligen älskade trädgårdsväxter som syren, alpgullregn, häggmispel, kaprifol, lupin, gullris, sibirisk nunneört, sibirisk vallmo, flocknäva, klockhyacint, blåstjärna, vintergäck, scilla och påsklilja.

 

Jag har en viss förståelse när det gäller syren, som verkligen kan bre ut sig med sina rotskott, och även kaprifol, som jag just nu håller på att bekämpa på två ställen i mitt woodland. Och gullregn sprider sig förstås rätt mycket genom frön, men jag har aldrig märkt att häggmispel har samma tendens, trots att jag har planterat ett halvdussin i mina buskskärmar.

 

Vad örterna på listan beträffar, så är Lupin och Gullris definitivt invasiva. Ett fält med blommande gullris på högsommaren är visserligen vackert, men samtidigt lite deprimerande, eftersom det är ett säkert tecken på upphörd hävd. Även lupinerna, som säkert ursprungligen planterats som prydnad längs vägkanterna, är vackra när de blommar, men förfärligt skräpiga efteråt. Men båda arterna kräver ordentlig matjord och förökar sig bara genom frö. Så båda borde vara lätta att hålla efter genom den minimala skötselåtgärden av slåtter årligen i rätt tid.


Men alla vårblommorna, som livar upp de flesta trädgårdar och parker under en kort men intensiv tid. Hör de verkligen hemma på en sådan här lista? Visserligen bildar de så småningom blommande mattor, (om inte rådjuren äter upp dem, vilket brukar ske åtminstone med scillan hos mig). Men ganska kort efter blomningen vissnar bladen ner och försvinner bland gräs och örter, vad skulle de egentligen konkurrera ut? Definitivt inte träd och buskar, som verkar totalt oberörda av mattorna av lökväxter och vintergäck under våren.

 

Detsamma gäller för övrigt alla marktäckare, som t.ex flocknävan, som ju också fanns med på listan. Visst, själva definitionen på en marktäckare är att den ska vara tillräckligt starkväxande för att konkurrera ut ett antal ogräs som man inte vill ha. Som nässlor, maskros, kirskål, fjälltolta, snårvinda och annat elände, som jag gärna skulle vilja bli av med. Men jag har aldrig kunnat se att marktäckarna haft den minsta negativa inverkan på de buskar som de växer under och omkring. Inte heller högvuxna perenner, som valeriana eller liljor, låter sig stoppas det minsta av marktäckarna. Så länge de inte har hela rotmassan i exakt samma skikt, tycks de samsas fint.

 

Jag är på det hela taget ganska liberal till vad som väljer att växa i mitt woodland. Allt som är friskt och livskraftigt, någorlunda dekorativt eller har någon form av positiv funktion inom helheten, är i allmänhet välkommet. Det finns dock undantag, även för mig. Tre gånger under min trädgårdsaktiva period har jag gjort allvarliga försök att helt göra mig av med någon växt, som helt enkelt tar för stor plats. Gifter, som t.ex Roundup, kan man förstås inte använda, så det handlar antingen om att täcka hela växtlokalen med svart markväv under en längre period, eller att försöka tråka ut växten ifråga genom att konsekvent ta bort alla rotbitar eller gröna växtdelar, så fort de visar sig. Vilket innebär hårt arbete med flåhacka och grep, och stort tålamod och ihärdighet, eftersom utrotningsprojekten oftast tar flera år.

 

Det tog t.ex tre år att bli av med en snårvinda, som invaderat Rosengården, och innebar att ungefär två tredjedelar av jorden fick grävas upp och sållas, buskar och perenner flyttas till och från temporära växtplatser, och alla de plattsatta gångarna lyftas upp och läggas om, eftersom snårvindans rötter gärna kilar in sig i millimeterstora springor mellan eller under stenar.


Ett annat projekt gällde fjälltolta, som jag var dum nog att plantera i mitt woodland på 70-talet, trots fars varningar, och som sedan spreds till olika delar av området med jord som grävdes upp och flyttades till nya platser, när vi anlade bäcken och den övre dammen. Även detta projekt är nu inne på sitt tredje år, och jag jagar fortfarande de långa vita rötterna och de karakteristiska ljusgröna bladen, så snart de visar sig på vårarna.


Och just nu handlar det alltså om kaprifol, som har invaderat två områden; rhododendrondalen och gränsen mot Amandas tomt, och som redan har tagit kål på ett antal stora rhododendron och flera andra buskar eller mindre träd, genom att slingra sig upp i kronorna och därmed skugga bort ljuset för den stackars värdväxten. Även här har jag mig själv att skylla, för jag planterade själv kaprifolen på sjuttiotalet på båda ställena. Jag hade ett starkt minne av de stora blommande buskage jag sett i Bohuslän, och en naiv vision av romantiska, doftande rankor hängande ner från trädgrenarna. Men kaprifol passar nog bäst i Bohusläns öppna, karga och soliga terräng. I skogsmark som min hör den definitivt inte hemma, och den har redan tagit död på alltför mycket.


Större delen av veckan har alltså ägnats åt kaprifolen, som har tjugo meter långa rankor både på marken och högt uppe i kronorna på de stackars småträd som råkat hamna i vägen, och lika långa rötter under mark. Lyckligtvis är rotsystemet ganska ytligt, och både rankorna och rötterna är väldigt sega, så om man bara hittar rätt punkt att dra i, får man ofta med sig stora sjok av rankor. Sedan är det bara att nysta upp dem, och köra iväg dem till det blivande höstbålet. Hittills har det blivit ett tjugotal fulla skottkärror, och arbetet är långt ifrån slut.


Det fick emellertid avbrytas tillfälligt på fredagen, för då åkte Gun och Göran till Kroatien, och Nelly och jag fick som vanligt flytta ner till deras hus, för att passa Castor. Samtidigt lär det bli mitt jobb att stå till tjänst med fågelutfodringen också, förmodligen på båda matställena.

Av Viveka Ramstedt - 15 oktober 2018 17:07

Älgjakten började 8.10, så nu blir det att vara lite försiktig på hundrundorna, i varje fall under den första veckan, då jägarna lär vara extra skjutglada. Det gör att vi får hålla oss borta från de vanliga ställena, i varje fall de platser där det står älgtorn. Helt säkra är egentligen bara Svärds Skog, Stadsskogen och Hjortmarka, och även ridvägen vid Nygård, fast där riskerar man förstås att möta hästar istället. (Båda hundarna uppför sig dock väl mot hästar, som de uppenbarligen tycker är stora och läskiga, och detsamma gäller förstås älgar. Det är dock inte älgarna vi oroar oss för).

 

Med gräsklippningen äntligen avklarad, kunde jag återgå till att fixa planteringsgropar för de sista rhododendronen, vilket jag gärna ville ha klart innan vintern. Det är ganska jobbigt att få till hål som är stora nog i skogsterräng, för där finns många trädrötter, stubbar och stenar att ta hänsyn till. Jordlagret är också generellt ganska tunt, men eftersom jag har lagrat höstlöv systematiskt i några större fördjupningar, fick jag till tre ganska rejäla gropar. I den sista gropen stötte jag dock på ett ganska vanligt problem, en riktigt stor sten halvvägs ner, som dessutom var inkilad av flera andra, mindre stenar. Det tog en hel dag att frilägga och få loss den, och sedan vidtog det större problemet att få upp den ur gropen. Den var egentligen lite för stor och tung för mig att hantera ens med spettet, och eftersom jag visste att Niklas och Katrin skulle komma till helgen, kunde jag förstås ha väntat på dem för att få hjälp. Det går alltid mycket enklare nät man är två, och Niklas som ju är betydligt starkare än jag hade säkert fått upp den på en halvtimme. Men jag är nu en gång rätt enveten och dessutom gillar jag att avsluta projekt. Så efter ytterligare en dags fåfänga försök hade jag åstadkommit en sorts "uppfartsramp" på ena sidan av gropen, och efter en natts vila lyckades jag slutligen baxa upp stenen.

 

(Och det var tur för mig, för när det kom till kritan försvann hela gänget, inklusive Emilie och Lennart H, redan vid middagstid på lördagen. Emilie och Katrin är medlemmar i någon mystisk fyrklubb, och nu skulle allihop upp till Vinga fyr, för att övernatta. I ritualen ingår tydligen att man ska ligga på rygg med fötterna mot fyren och titta uppåt mot det roterande skenet, så det var ju tur att de hade tur med vädret. Förhoppningsvis fick de också sova inomhus).

 

Hur som helst, stenen kom upp, och tillsammans med resten av stenarna från groparna fick den bilda stödmur kring den nya planteringsgropen vid bäcken, för att ytterligare öka jorddjupet. Samtidigt fick ett par av de gamla rhododendronen utmed bäcken lite extra jord runt rötterna.

 

Efter det gick det fort att fylla igen groparna, och redan samma dag var de tre sista rhododendronen på plats, två av de mest storvuxna närmast bergskanten, och den tredje, en röd yakusimanumhybrid, som inte ens kom från Glendoicklistan utan var ett av mina oplanerade impulsköp, närmast bäcken.

Jag firade genom att gå in på nätet och smygtitta på den nya beställningslistan. (Hittills har jag dock lyckats behärska mig).

 

Helgen användes i övrigt åt att dra upp kaprifol med rötterna i gränsen mot Amandas tomt, med Nelly som entusiastisk deltagare. (Hon älskar att vara i vägen när jag jobbar, och lägger sig gärna precis där jag behöver ha fritt svängrum för jobbet). Jag brukar hitta på sysslor så långt från vägen som möjligt under weekenden, eftersom Nelly gärna vill springa fram och hälsa på alla som passerar där. Det är fler än vanligt på weekenden, och alla gillar inte heller uppvaktningen. Dessutom löper hon för tillfället; ännu en anledning att hålla henne undan från sällskapslivet.

 

Brittsommaren har fortsatt med flera varma och soliga dagar, och det börjar bli riktigt grant ute nu, med stora färgklickar av rött och gult här och var i buskagen. Det började med Kastsuran, som får en läcker ljusgul färg, tyvärr inte är särskilt långvarig, eftersom de fäller bladen först av alla. Sedan kommer Svartaronia i lysande orange, och ungefär samtidigt börjar rönnarna få sin höstfärg. Först ut är som vanligt pärlrönnen, som är mindre än den vanliga, och har vita bär istället för röda. Höstfärgen är dock kraftigt röd. Mina tre Ginnalarönnar vid Norra Portalen är lite senare och börjar lite försiktigt i gult, men blir så småningom väldigt livligt orange och behåller bladen länge. Både magnoliorna och Stephanandran har också fått sin gula höstfärg vid det här laget.

 

Lönnarna börjar skifta färg lite senare, och eftersom jag både har vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn, och dessutom samlar lite på olika sorter av japanska lönnar, blir det stor variation både tidsmässigt och i färgerna, från ljusgult, över knallgult och orange till intensivt rött.

Färgspelet förstärks under kvällstid av två buskage som råkar stå rakt under varsin gatlykta; en grupp Svartaronia vid Östra Portalen och några japanska lönnar vid den Västra. Båda partierna lyser som eldsvådor tvärs över hela parken.

 

Lönnarna är ju vackra året om, genom sitt dekorativa växtsätt. Svartaronia är däremot ganska anonym, under större delen av året. Den har obetydliga vita blommor, och får rikligt med svarta bär, som är ätliga, men så pass sura att till och med fåglarna oftast ratar dem. Men höstfärgen kompenserar för detta med råge. Buskarna vid vändplatsen har på åtta år vuxit sig så stora att de numera nästan helt döljer det fula elskåp som de ursprungligen planterades för att just dölja. I år blev jag faktiskt tvungen att beskära dem ganska rejält, eftersom de hängde ner över hela skåpet och dessutom skickade grenar långt ut på vägbanan. Elverket måste ju faktiskt åtminstone kunna hitta sitt skåp, om det skulle inträffa något problem med elförsörjningen, (vilket dock inte hänt hittills). Men höstfärgen ursäktar som sagt allting annat i beteendet.

 

 


Av Viveka Ramstedt - 8 oktober 2018 16:36

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

 

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

 

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

 

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

 

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

 

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

 

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

 

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

 

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

 

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

 

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

 

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

Av Viveka Ramstedt - 1 oktober 2018 17:35

Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

 

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

 

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

 

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

 

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

 

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

 

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

 

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

 

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards