Britta-dagen är förstås inte förrän den 7 oktober. Men efter de senaste veckornas ruskväder är det svårt att beskriva de varma solskensdagarna under första halvan av den här veckan som något annat än sommar. Men visst - vi tar gärna en repris om ett par veckor. Höstfärgerna börjar visa sig lite här och var, men än är det mesta fortfarande grönt.

Jag håller fortfarande på och pular i hundgården, framför allt med att få till någon form av insynskärm längs den innersta biten av gränsen mot grannen, vilket omfattar en hel del grävande och omläggning av de gamla stenmurarna, för att få till ett lite djupare jordlager. Det blev till slut en halvmeterhög stödmur mot gränsen och några skottkärror fulla med den vanliga blandningen av matjord, lövkompost och torv, för att få upp jordytan innanför till samma höjd.

Från början hade jag hoppats på att kunna sätta en klängros mot staketet. Men just på den sträckan är stängslet betydligt lägre än längs resten av gränsen, eftersom markytan här uppe på bergskammen ligger en meter högre, så till slut blev det ändå friväxande buskar. Jag ville gärna ha något vintergrönt, och funderade lite över olika barrväxter. Men det slutade ändå med att jag satte dit ett par fröplantor av vanlig hederlig rhododendron catawbiense, som jag räddat från en dikeskant för många år sedan, och som vuxit sig rätt stora i sina krukor sedan dess. De har ju redan demonstrerat sin kapacitet som överlevare, och förhoppningsvis räcker den rätt ordentligt påfyllda jordvolymen till för deras behov även på lite längre sikt. (Det hade förstås varit både enklare och smartare att köpa ett par hyggligt stora exemplar av samma sort. Men inte lika sportigt)...

Ett annat pågående - och alltmer påträngande - projekt är entrélandet, där jag haft stora problem med att besluta mig för vad jag ska plantera i den centrala delen, innanför ramen av rhododendron, där jorddjupet delvis är relativt tunt och det för närvarande ser ganska kalt ut. Där står redan ett par nyplanterade japanska träd, ett hängkörsbär och en lönn, som båda lär bli ca tre meter höga. Men mellan dessa behövs något med utbrett växtsätt eftersom det är en rätt stor yta som ska täckas, och helst ska det också ha en viss höjd, så enbart marktäckare fungerar inte så bra. Jag har funderat fram och tillbaka på olika typer av perenner, men allt stupar på att det skulle bli för jobbigt att rensa, plottrigt och svårskött.

Sedan slog det mig plötsligt; Stephanandra skulle fungera utmärkt. Kanske inte världens mest spännande buske, men den har precis rätt växtsätt och höjd, och är tillräckligt starkväxande för att hålla ogräset i schack. Och det går fortfarande att placera lite mer spektakulära perenner längs yttermurarna, om man nu skulle känna för mera blomprakt senare. Dessutom hade jag ju redan ett stort antal småplantor från den förvuxna stephanandran på baksidan, som jag faktiskt haft svårt att hitta någon lämplig plats för. Så alla de små rotskott som jag just stoppat ner i olika skrevor på baksidan av huset, rycktes nu upp igen, och placerades i en stor grupp centralt i entrélandet i stället. Det kommer att ta ett par år innan buskaget växer till sig, men under tiden kan jag kanske ha sommarblommor på de öppna partierna runt omkring.

Den länge aviserade orkanen Knud, som successivt har nergraderats till vanlig höststorm, kom in under eftermiddagen på fredagen, med en hel del regn. Själva stormen kulminerade vid midnatt, och sista hundrundan kändes faktiskt lite otrevlig, eftersom det blåste en hel del i byarna och folk hade varnats för att gå ut alls under kvällen. (Skadorna efteråt tycks dock vara reducerade till en avbruten tallgren och en massa nerblåsta småkvistar från ekarna, och det är inte för första gången det händer i år heller).

Fredagskvällen tillbringades annars vid TVn, eftersom det var final i laghoppningen på ryttar-VM i USA. Vem hade trott att man skulle få se lilla Sverige i en omhoppningsduell om guldmedaljer? Nu blev det "bara" silver, eftersom amerikanarna var 2 sekunder snabbare, men ändå ett resultat långt över förväntan.

Under helgen var det sedan full familjesamling hos Göran och Gun, med alla fyra paren plus lilla jag, eftersom Ola och Olga var nere för att prata med läkaren i Göteborg, och alla ville passa på att träffa dem. Det serverades hummer på lördagen och älggryta på söndagen, och frågan är öppen om vilket som var godast. Det är inte ofta man får vältra sig i en sådan lyx två dagar i sträck.

Hösten är definitivt på gång, och om man ska sammanfatta den här extremsommaren, tycks det mesta trots allt ha överlevt torkan. En del träd och buskar har fällt bladen i förtid, men om de klarat sig eller inte lär inte visa sig säkert förrän till våren. Att döma av knoppsättningen kommer det också att bli en fantastisk rhododendronblomning nästa år. Fast det är egentligen ett varningstecken. När växter tror att de håller på att dö, svarar de med att sätta blomknopp för att bilda frö och föröka sig. Förhoppningsvis har de dock missbedömt läget den här gången; de ser åtminstone inte direkt döende ut just nu.

Den främsta anledningen till att så pass mycket tycks ha överlevt är förstås att jag har vattnat som en galning ända fram till bevattningsförbudet i början av augusti, och sedan började det ju faktiskt att regna ett par dagar senare. Men en bidragande orsak är nog också att hela den nedre, norra delen av parken är formad som en skål. Terrängen sluttar nedåt från alla vägkanter, så allt regnvatten som faktiskt kommer rinner inåt mot dammen, och tröskeln vid utloppet håller grundvattennivån någorlunda uppe, även om vägkroppen i princip fungerar som utlopp för grundvattnet n i sluttningen mot Fritidsvägen.

Efter att ha fått nästan alla nya rhododendron på plats, kunde jag äntligen koncentrera mig på att göra klart gränspartiet mot Puttens för den blivande taxushäcken. Jordfickan mellan berget och stenmuren visade sig vara oväntat djup, så de kommer nog att klara sig bra. Och genom att trixa lite med de kvarvarande bitarna av armeringsnät, lyckades jag utvidga hundgården ända ut till tomtgränserna i norr och öster, vilket gör den betydligt mera användbar, eftersom jag nu får hela bakre verandan och växthusdörren innanför stängslet.

Egentligen behövs hundgården inte längre, eftersom Nellie numera håller sig fint i närheten, när jag jobbar ute. Men det är skönt att ha en helt säker plats, där man bara kan öppna dörren och släppa ut henne, t.ex när hon löper, eller om jag skulle bli krasslig. Och framför allt vill jag inte att hon ska jaga grannens katt.

Resten av veckan ägnades mest åt perenner. Normalt brukar jag helst invänta höstrean, men eftersom jag har flera nyanlagda planteringsytor som ser väldigt kala ut just nu, bestämde jag mig för att slanta upp lite extra pengar, för en gångs skull. Alla plantskolorna verkar ladda upp med nya växter, inför "Stora Planteringsdagen", som inträffar första lördagen i september. Samtidigt säljer de ut en del av det gamla sortimentet till halva priset, så jag hade faktiskt lite tur, när jag shoppade runt lite på flera ställen i stan. Ändå gjorde jag säkert av med en dryg tusenlapp på ett par timmar, trots de nedsatta priserna. Det jag valde att satsa på var Astilbe, vit Höstanemon, den blå nävan Rozanne, Alunrot och Kantnepeta.

Astilben, som jag köpte flera krukor av i olika färger på Lyckas, ska få fylla ut tomrummen mellan de små rhododendronen på Västra platån. Den vita höstanemonen Honorine Joubert har jag försökt med flera gånger tidigare, men den tenderar att gå ut hos mig. Den ska planteras på våren, för att få en bättre chans att rota sig innan vintern, så jag planerar att låta den blomma i kruka utomhus i höst, och sedan övervintra den i växthuset. Fungerar det inte den här gången heller, ger jag nog upp. Även Alunrot tycks vara tveksamt härdig, men tills vidare får den ändå agera marktäckare i entrélandet, där det numera är alldeles för mycket öppen jord.

Den blå nävan Rozanne, som har blivit extremt populär på kort tid, (och med all rätt, för den är helt fantastisk), växer däremot våldsamt hos flera grannar, så den borde gå bra hos mig också. Den fungerar bäst när den får stöd av andra växter, så min strategi är att stoppa ner den här och var i de redan etablerade mattorna av blodnäva. Kantnepeta har jag hittills ingen egen erfarenhet av, men Staffan och Miriam har en jättefin häck av den, och nu tänker jag prova den utmed stödmuren i mitt entréland. Men det behövs ganska många plantor där, så jag experimenterade lite med den, genom att slakta ett par av krukorna och göra sticklingar av dem i stället. Det är ganska många löpmeter kant att ta hand om, och på det här viset räcker plantorna lite längre.

Dessutom hade jag de två små japanska lönnarna från förra impulsköprundan att ta hand om. Seiryu hamnade nu i centrum av entrélandet, där det plötsligt var väldigt gott om plats efter att alla mina små rhododendron fått flytta ut, och Emerald Lace satte jag bakom rhododendronraden på västra platån. Båda har finflikiga blad och ska enligt etiketterna kunna bli 2.5 meter höga. Förhoppningsvis har de också vacker höstfärg.

För första gången i år låg det tät morgondimma över fälten, när jag gick morgonrundan med hunden på tisdagen. Det börjar också bli mörkt när jag går sista rundan. Augusti må vara den sista sommarmånaden, men hösten lurar runt hörnet.

Jag håller fortfarande på med avslutningsarbeten uppe längs gränsen mot grannen. Det tog längre tid än beräknat, eftersom jag blev distraherad av kaprifolen. Dessutom använde jag tidigare delar av platån ovanför berget som upplag för mina förökningsprojekt, och en del gamla krukor visade sig fortfarande ha levande innehåll, som naturligtvis måste tas hand om. (Bl.a. hittade jag en pion, som möjligen kan vara en fröplanta av min gula Mlokosewitschii. Bara namnet gör ju att man absolut vill ha den, och gula pioner är dessutom väldigt sällsynta).

Nästa större projekt var annars att slutgiltigt göra i ordning Mellersta Platån för plantering. Det är åtskilliga år sedan jag med hjälp av Niklas la upp en rad med stora kullerstenar där, som en förlängning av den gamla stödmuren längs berget längre söderut, där det vuxit en rad låga williamsianumhybrider sedan mitten på nittiotalet. Ytan mellan stödmuren och berget har sedan dess används för lagring av höstlöv, och vid det här laget har det mesta av dessa förvandlats till fin matjord.

Berget sluttar emellertid betydligt flackare på den här sträckan, vilket innebär att jorddjupet, som är en knapp meter längs stödmuren på utsidan, minskar snabbt in mot berget. Efter årets långvariga torka har jag insett att jorden bara kommer att vara tillräckligt djup i framkanten och närmast den gamla planteringen, så det blir bara en rad med buskar längst större delen av stenmuren.

Själva bergssluttningen har ett väldigt tunt jordlager, med fin vegetation av mossa och blåbärsris, så den vill jag förstås behålla. Problemet är partiet där uppfyllnaden möter bergskanten. Även om jorddjupet bara är några decimeter där, finns det alltid saker som lyckas slå rot, och jag vill helst inte ha dit en massa sly. På sikt blir det förstås marktäckare på hela ytan, men de kommer ändå inte att synas på baksidan, när rhododendronen väl vuxit sig stora.

Eftersom jag har underskott av massor för närvarande, bestämde jag mig för att gräva om hela partiet, använda all den färdiga kompostjorden i framkanten och bättra på med fyra balar torvströ. Här blev det nu plats för en högre rhododendron, Horison Monarch, i bakkanten, och fem medelstora längs muren; från väster till öster Loch Earn, Adenosum, Yufugense, Mrs Th Lowinsky och Hirtipes: De två första är ljusgula, övriga har olika nyanser av rosa, med mörkare fläckar. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt snyggt.

Jag fick också till en smal grusad gång upp till Övre Platån, så att man kan köra upp med skottkärra. Det lär behövas, eftersom det kommer att bli nästa lagringsområde för flerårskompost, nu när det nedre har blivit planteringsyta.

I bakkanten hamnade det översta lagret av ännu inte nedbrutna löv, plus de kasserade, halvruttna vedklampar, som blivit över, när vi sågade upp och klöv de gamla stockarna vid Wellfeltarnas vedförråd. (En del av trädstammarna, som legat under presenning i åratal, var helt enkelt för ruttna att använda som ved. Nu fick de bli fylle istället, och på sikt kommer även de att brytas ned till jord).

Som en extra bonus fick jag kvar en rätt rejäl hög av planteringsfärdig lövjord i nederkanten av uppfarten vid vedskjulet, efter att vedklamparna rensats ut. Det var ett annat av de ställen jag planerat för mina nya rhododendron. Med hjälp av innehållet i en stor gammal ringkompost, som stått där i många år, plus två balar torvströ, lyckades jag nu höja upp marknivån med en dryg halvmeter närmast branten. Där blev det nu plats för tre av de mera högvuxna rhododendronen; en röd Leo, vitrosa Decorum och rosa Fortunei. Ringkomposten fick flytta ut ett steg, och förhoppningsvis kan den upphöjda ytan utvidgas efter några år, och ge plats för fler buskar.

Ytterligare två nya rhododendron råkade jag samla på mig mer eller mindre av misstag, efter att en kompis hade tipsat mig om halva priset på perenner hos Blomsterhaga och Jordnära. Jag åkte dit för att hitta en vit höstflox, (vilket förstås inte fanns), och åkte hem med ett par ljusblå flox, tre gråbladiga Alunrot och en stäppsalvia. Det visade sig dessutom vara halva priset på en del buskar också, så då blev det två små finbladiga japanska lönnar som hette Emerald Lace och Seirya, och två rödblommiga rhododendron, en liten med vackert bladverk, som hette Red Jack och en lite större, Morgenrot.

Fast fler rhododendron är ju det sista jag behöver just nu, och när jag googlade Red Jack visade den sig vara dåligt härdig, zon 1-2, så den kanske inte ens överlever första vintern. Nu fick den ändå en plats, vid tvärstigen innanför mot bäcken. Och vem vet? Kanske den klarar sig och växer sig stor. Konstigare saker har hänt.

Och Gun har lovat att jag ska få ta en bit av hennes vita flox till hösten, så då löser det sig med den detaljen också.

Så här såg partiet närmast väster om mitt nya område ut 2016, då det var en ovanligt riklig rhododendronblomning.

Det ena leder ofta till det andra, och klippningen av buxbomshäckarna i Rosengården förra veckan fick som följd att jag påmindes om ett tidigare projekt där, som jag lämnat oavslutat i våras. Det handlar om snigelstaketet kring den centrala fyrkanten, där jag lyckats sabotera funktionen genom diverse tillägg, som nergrävda vertikala plåtar och påfyllnad med cement mellan stenläggningen och plåtarna, efter att sniglarna till slut ändå tog sig in till grönsakerna. Inget av tilläggen hjälpte mot sniglarna. istället skapade de nya problem, eftersom rotogräs lyckas skicka ner sina rötter genom alla tillgängliga springor och håligheter, och sedan blir omöjliga att bli av med. Bl.a fanns det en snårvinda, som fortfarande lyckas skicka upp nya skott från oväntade ställen, trots att jag har jagat den i tre år.

Rotogräset var faktiskt ett större problem än sniglarna, så jag bestämde mig nu för att ersätta plåtarna och cementen med en enkel grussträng mellan plattgångarna och matjordspartierna, vilket innebar rätt mycket grävjobb, men dessutom att snigelstaketet måste dras upp och delvis plockas isär. Och eftersom jag är totalt oteknisk, var jag rädd att jag inte skulle klara att sätta ihop det igen på egen hand efteråt.

Mot all förmodan lyckades jag dock med detta, så nu ser det riktigt prydligt ut i Rosengården, för första gången på flera år. Prydligt. men tomt, åtminstone i mittrutan, som just nu bara innehåller den tre meter höga jordärtskockan. Men till hösten ska årets frösådd och sticklingsförökning få flytta dit, så då får jag en definitiv indikation på om snigelstaketet fungerar igen.

Båda familjehusen är bebodda för tillfället; och det är Niklas och Katrins sista semestervecka, så Niklas genomförde sin självpåtagna årliga uppgift att vada ut i dammen och dra bort vassen i strandkanten. Det är inte ett jobb som jag avundas honom, men i år var vattnet i alla fall garanterat varmt och vattenståndet lågt efter den långa torkan. Normalt brukar han lämna själva komposteringen åt mig, eftersom vassen kan behöva ligga och rinna av först, men i år var han extra duktig och körde till och med upp grönmassan till mitt senaste utfyllnadsområde uppe på Mellersta Platån.

På onsdagen blev det också kräftskiva på Wellfeltarnas veranda, där tre generationer deltog i festandet. Goda kräftor, och så många att det inte var någon direkt konkurrens om de sista... Och vackert väder, vilket för en gångs skull var välkommet.

Men natten till torsdagen bröts äntligen den långa torkan av en regnskur, som gav 4 millimeter, och på fredagsmorgonen kom det in en kallfront, som var så kraftig att det till och med blev en klass 2 varning för hårda vindar, och den bidrog med ytterligare 6 mm. Lördag förmiddag späddes det hela på av ett rejält ösregn, med t.o.m lite hagel och ytterligare 12 mm, och ännu en skur på natten gav 4 till. Totalt har vi alltså fått 26 mm på ett par dagar, vilket motsvara en rotblöta. Det var nog också en fördel att det kom ett par småregn före ösregnet, så att inte allting bara rann av den stenhårda ytan.

Tyvärr blev en konsekvens av stormen, att en gammal asp på Guns tomt blev av med en stor del av kronan, som landade på garagetaket. Den här aspen, från mors och fars tid, betyder mycket för både mig och Gun. Men eftersom en arborist redan hade dömt ut trädet tidigare i somras är det tveksamt om det kommer att överleva den här skadan.

Att döma av väderleksrapporten verkar det äntligen bli en övergång till normalt svenskt sommarväder, d.v.s regn vartannat dygn. Det var i sista minuten, för under de senaste dagarna är det mycket som vissnat, och inte blev det bättre av vattningsförbudet heller. Jag klarar helt enkelt inte av att se mina mer än femtio år gamla rhododendron rulla ihop bladen, vilket de normalt bara gör under kalla vinterdagar, för att minska avdunstningen. Men när de gör det mitt i sommaren, är det sista tecknet på att de mår så dåligt att de snart kommer att dö. Så hade det här regnet inte kommit är det stor risk att jag hade brutit mot förbudet och smygvattnat här och var.

Semesterfirarna har anledning att vara nöjda med den här sommaren, men för bönder, skogsägare och trädgårdsägare är den katastrofal. Det utlovade regnet under helgen uteblev helt i Alingsåstrakten. Hettan börjar ta både på krafterna och humöret. Man läser väderleksrapporterna maniskt, och spanar hoppfullt mot minsta moln på himlen. Grovarbete är inte att tänka på, och man behöver hålla sig i skuggan även för lättare sysslor utomhus, så arbetet får anpassas till detta.

Jag har ägnat större delen veckan åt att såga upp de sista resterna av grenar och slyträd till småved. Tvillingarna lämnade nämligen kvar en rätt stor hög med de klenaste delarna av riset. Tydligen är det svårt och farligt att såga upp detta med motorsågen, som fastnar i ojämnheterna, hoppar och slår. Själv använde jag handsåg, och höll mig i skuggan. Jag kunde förstås ha burit undan riset till det vanliga höstbålet istället, men det hade blivit ännu jobbigare i värmen. Dessutom går det åt mycket tändved till eldningen vi kakelugnen vintertid, så jag samlar småveden under skärmtak i gamla apelsinlådor från matvaruaffären. Jag börjar dock få ont om lådor, eftersom de är mer än tio år gamla, och börjar lossna i fogarna, tills de slutligen måste kasseras.

Till slut blev jag äntligen av med rishögen, och den stenlagda ytan bakom uthuset kunde sopas ren för första gången på tio år. Det behövdes, för lagret att sågspån, bark och flisor var nästan decimetertjockt, och det börjar växa upp småträd ur det här och var. Kvar står nu bara den gamla sågbocken, som är så skev och rutten att den knappt håller ihop i fogarna. Det är tveksamt om det ens lönar sig att reparera den, förmodligen får den bli till småved också. Fast inte just nu, jag är less på sågning för tillfället.

Huvuddelen av den lilla energi jag har går annars åt till att flytta runt vattenspridaren. Rutinen, som vid det här laget är väl etablerad, styrs av var det finns nyplanteringar, var jag vet sedan gammalt att jordlagret är lite tunt, och var vegetationen visar tecken på att må dåligt. När rhododendronen rullar ihop bladen, är det ett säkert varningstecken, och på lördagen hände det i entrélandet, som jag hittills inte brytt mig så mycket om, eftersom det fick en väldigt ordentlig genomvattning i samband med planteringen i början av juni. Nu mådde buskarna uppenbarligen dåligt, och eftersom de är nya - (och dyra) - har de hög prioritet.

Trots torkan hade dock en del av det gamla rotogräset börjat visa livstecken igen. Förmodligen hade det hamnat rotbitar av både nässlor, kvickrot och rävarumpor här och var i uppfyllnadspartierna, där den gamla jorden blandats med torvströ och ny matjord. Men så länge rötterna inte har haft tid att söka sig ner i bottenskrevorna igen, är de relativt lätta att bli av med, så jag beväpnade mig med grep och handspade, och rensade bort all synlig grönska av de värre sorterna, vilket resulterade i en fylld lövkorg med ogräsrötter.

Det tog ett par timmar, med avbrott för en badrunda med hundarna på eftermiddagen, och under tiden mörknade det hoppingivande och mullrade över sjön. Men fronten drog förbi på någon timme, utan att släppa ifrån sig mer än några ynkliga droppar, som inte ens räckte till att blöta ner ytan. Så på kvällen sattes spridaren på plats, och fick stå på någon timme för länge, medan jag som vanligt somnade framför Midsummer Murders på TVn. (Jag tycker programmet är småtrevligt, men det är samtidigt rena sömnpillret, och jag lyckas sällan hålla mig vaken till slutet. Så även denna gång missade jag vem mördaren var).

De nyplanterade rhododendronen hämtade sig dock efter vattningen, och det var ju huvudsaken.

I övrigt har det mest bara blivit småplock, städning och andra ströjobb under veckan. Bl.a annat fixade jag en lucka till krypgrunden under huset. Det är en rätt stor öppning där, för att man ska kunna ta sig in under den nya delen av huset. Tidigare har det inte varit något problem, eftersom alla vattenledningar legat under den gamla delen av huset, som är bättre skyddad. Men sedan jag fick kommunalt vatten och avlopp går både huvudvattenledning och avlopp genom den nya delen, och i vintras frös ju ledningarna, medan jag passade hus och hund nere hos Gun och Göran under deras Egyptenresa. Det är svårt att tro i stekhettan just nu, att det bara är ett halvår sedan en riktig styggvinter med 16 minusgrader, men extremt klimat lär ju bli vanligare i framtiden. Och att vara utan vatten är inte särskilt kul, så nu ville jag vara bättre rustad inför nästa vinter.

Projektet med luckan visade sig bli lite besvärligare än förväntat, eftersom det råkade växa en martagonlilja i kullerstensbeläggningen mitt framför ingångshålet, alldeles intill väggen. Hur i hela friden den lyckats fröså sig just där, och dessutom ta sig upp mellan kullerstenarna, är nästintill obegripligt. Och ändå konstigare var att den inte bara hade överlevt och blommat, utan även lyckats sätta en sidolök i den kruttorra sanden under takfoten och kullerstenarna. Det råder ingen direkt brist på just martagonliljor på min tomt; av någon anledning verkar de vara den enda sorts liljor som klarar av de otäcka liljebaggarna. Men en sådan överlevnadstalang måste förstås belönas, så innan jag kunde fixa till fundamentet, måste jag riva upp stenläggningen för att rädda den tappra liljan, och det tog lite extra tid.

Och sedan var det dags att flytta spridaren igen. Det är ett jobb som aldrig tycks ta slut den här sommaren.

Likasom torkan, att döma av väderleksrapporten.

Nu blommar näckrosorna, men vattenståndet i dammen är lågt, så vi har varit tvungna att fylla på den. Torkan fortsätter, och det känns som om huvuddelen av min tid går åt att släpa runt bevattningsslangar till olika utsatta platser, för att rädda det som går.

Men trots hettan har jag faktiskt planterat den översta randzonen mot Ferievägen, dels med rotskott av forsythia från Guns trädgård, dels med de tre små plantorna av rosenspirea som jag "räddade" från stenbacken i höstas, och de två småsyrenerna från området innanför rönnsumakhäcken. Kanske inte optimala förhållanden för nyplantering, men eftersom jag vattnade ymnigt både före och efter, och planerar att fortsätta bevattningen tills det blir regn, så lär det nog klara sig.

I och med detta är faktiskt hela buskskärmen utefter Ferievägen klar, så nu är det bara att vänta på att buskarna växer till sig, för att parkens inramning mot omgivande vägar ska vara fullständig. Flytten av små-aspar och fröuppslag av lönn, gullregn, hassel och andra överblivna småplantor till några kvarvarande öppningar i buskskärmen mellan dammen och yttre ängen får dock anstå till i höst.

Nu är det också äntligen dags att göra i ordning flera platser för plantering av all nya rhododendron från Glendoick. Placeringen i entrélandet är definitivt tillfälligt; målet är att alla de nya buskarna ska få en permanent plats innan vintern. I veckan blev det därför en tur ut till Jordnära, där sex nya balar torvströ inhandlades. (Den förra omgången har redan gått åt i entrélandet och den sista randplanteringen).

Första steget blir att flytta upp alla de rotade sticklingarna av Taxus till gränsen mot Puttens. Dessa har alltför länge stått krukade innanför stödmuren på mellersta platån, men nu ska det partiet göras i ordning för en rad medelstora rhododendron från Glendoick utmed muren. Detsamma gäller den del av den gamla rhododendronplanteringen mot berget, som ligger närmast terrasserna mor Rosengården. Där har de flesta av de gamla buskarna gått ut, under årens lopp, men med en ordentlig jordförbättring och generell höjning av marknivån nivån innanför stödmuren, bör det gå att få ett tillräckligt jorddjup.

Några av de importerade plantorna ska också planteras i nya gropar, vid foten av den branta slänten öster om bäcken.

En mera långsiktig plan är att den långa svackan längs krönet av bergsryggen omedelbart norr om Rosengården också på sikt ska planteras med en rad rhododendron. Det är ett väldigt bra läge, skyddat från vindar, men relativt ljust, och väl exponerat mot tre av huvudstigarna i norr, öster och väster. Den första delen av denna svacka, närmast Rosengården, är redan utfylld. Tvillingarna har förberett fortsättningen, genom att såga undan ett antal 'skräpträd', och ta bort några gamla stubbar.

Jag har tillbringat ett par dagar under veckan med att ta hand om alla löv och kvistar efter tvillingarnas avverkning, genom att klippa dem i decimeterstora bitar, med hjälp av min pyttelilla, fula, men extremt effektiva japanska sekatör. Förspilld kvinnokraft, kan kanske tyckas, men det finfördelade materialet kommer att brytas ner tio gånger snabbare än om allt riset efter avverkningen bara hade fått ligga kvar. Lennart undrade varför jag inte körde riset genom flistuggen istället, men jag gillar inte att jobba med maskiner. Och i den här värmen går det ändå inte att göra tyngre arbeten utan att drabbas av solsting. så det här var en lämplig sysselsättningsterapi. Högarna av lite större stammar och grenar ska tvillingarna få såga upp till ved senare.

Planen är att också en mindre svacka ovanför den branta slänten, vid ändan av Amandas vägskaft, på sikt ska rensas från skräpbuskar och hallonsnår, för att senare fyllas ut och planteras med en rad medelstora rhododendron. Även detta är en plats som är skyddad mot vindar, men ändå väl exponerad åt flera håll.

För en gångs skull håller högarna av matjord, väggrus och stenflis vid Amandas uppfart på att ta slut samtidigt, och när de väl är borta får man en bättre överblick av vad som fortfarande behöver göras ovanför vändplatsen på Lilla Ferievägen. Förr eller senare kommer jag nog att vilja ha hem ny matjord, eftersom jag har flera stora utfyllnadsprojekt på gång, men just nu skulle det faktiskt kännas skönt att bara få undan alla högar som ligger i vägen lite varstans.

De sista resterna av den gamla jordhögen lär inte räcka långt ens om den drygas ut med lika delar kompost och torvmull. Huvuddelen av utfyllnadsmassorna måste förstås bestå av naturkompost, så båda de här partierna är långsiktiga flerårsprojekt, där jag kommer att kontinuerligt varv gräsklipp och höstlöv. Det blir stora mängder av bådadera årligen, så det är bra att ha ordentligt med utrymme för att ta hand om dem.

Röd näckros vid lågvatten

Det utlovade regnet kom redan på söndagskvällen, men det blev bara 4 millimeter. Ytterligare lite småskvätt blev det under måndagen, men inte så mycket som jag hoppats på, och de nya fronterna under veckan gav inte så mycket heller. Det har blivit betydligt svalare, men fortfarande alltför torrt.

Det mesta av blomprakten går fort förbi denna onormala försommar, men ängsvegetationen är nu meterhög, flera av rosorna blommar, och de stora blåklockorna har slagit ut här och var under veckan. (Mina blåklockor är förstås mest vita; (som typisk trädgårdsamatör har jag förmodligen samlat frön från dessa under någon period). Även aklejruta och plymspirea, Aruncus, blommar effektfullt lite varstans. Båda frösår sig våldsamt, och speciellt Aruncusen lyckas kila in sig och växa sig stor nästan var som helst, och det har blivit lite för mycket av den på några ställen. Så på sätt och vis är den ett ogräs, men ett mycket dekorativt och användbart sådant.

Blommar gör faktiskt även vår i höstas inköpta Cornus Kousa, Eddie's White Wonder. Visserligen bara en enda, pytteliten blomma, dold i bladverket, men med tanke på den ovanligt taskiga vintern, får man vara nöjd med att busken har överlevt och verkar må bra.

Jag gjorde en sista insats i entrélandet - (eller snarare strax utanför) - under början av veckan. I gränsen mot van der Puttens, utanför bergryggen och stödmuren som avgränsar landet österut, och delvis in på deras tomt, finns flera djupa skrevor. Dessa var igensatta ytligt av sprängsten från utbyggnaden och totalt igenvuxna med hallon, nässlor, gräs och rotogräs. I befintligt skick är de ett stort potentiellt problem, eftersom ogräsrötterna kan leta sig in mellan och under stenarna, vilket gör det näst intill omöjligt att bekämpa dem.

Jag har rensat fickorna från rötter så djupt det går, och lyckades också spetta upp ett antal ganska stora inkilade sprängstenar, som lär komma väl till pass på andra ställen. Det gick åt flera kärror matjord för att fylla hålen igen. Men det finns alltså en möjlighet att förvandla skrevorna till en tillgång snarare än ett problem, eftersom många av dem är djupa nog att ge växtförutsättningar för ganska storvuxna växter, till och med buskar, (fast det har jag valt bort, för att inte konkurrera med rhododendronen.) Men det behövs något som är någorlunda tåligt och lättskött, och har tillräckligt utbrett och tätt rotsystem, för att fylla fickan helt och hållet, och samtidigt hålla undan ogräset. Och det jag har bestämt mig för är en kort "häck" av Aruncus.

Det växer redan en jättestor planta i den yttersta hålan, som uppenbarligen har frösått sig där själv. Den fyller mina krav och är samtidigt väldigt dekorativ, även när de inte blommar - och dessutom gratis. Jag har ju gott om Aruncus, och de tycks kunna växa sig stora var som helst. Och även om de går ner helt på vintern, är ju rötterna kvar och fyller ut skrevan. Planteringen får dock vänta till senare.

Veckans store händelse var annars den sedan länge planerade renoveringen av växthustaket. Det hade kört ihop sig med leveransen av cellplastskivorna, som kom en vecka för sent, eftersom glasfirman inte lagt beställningen i tid p.g.a ett missförstånd, och leveransbilen bara kör ut på fredagar. Jag förberedde i alla fall så gott det gick, med att röja ur växthuset, klippa undan en del av buskarna bakom och ställa fram stegarna. Och efter mycket letande hittade jag lyckligtvis till slut en påse med reservclips till fastsättningen. (För att komma åt att leta var jag dessutom tvungen att röja upp lite i uthuset, så en massa kassar med gamla tidningar och plastskräp fick följa med till återvinningen på torsdagen).

På torsdagen kom Tvillingarna som överenskommet, men de fick i stället använda dagen till att röja sly, och ta bort ett gammalt vindfälle, som legat i vägen i rhododendrondalen i nästan tio år. Det var irriterande att vi tappade nästan två arbetsdagar med växthuset på det här viset, men de andra jobben behövde också göras. Och eftersom det hade förutspåtts ordentligt regn till torsdagskvällen, så var det bättre att vänta med att ta bort taket till efteråt.

På fredagen startade tvillingarna med att ta bort de gamla skivorna, och göra ren stommen från 45 års nerfallna löv, barr och fnas, som tagit sig ner i alla springor. Det tog längre tid än beräknat, men skivorna kom ändå fram inte förrän bortåt eftermiddagen. Och då ville killarna hellre åka hem, eftersom det var fredag. Så eftersom det ska bli regn på söndag, täckte de bara över mittpartiet, där armaturerna sitter, med stumpar av de gamla skivorna. (Dessa visade sig vara trasigare än jag trott), bara två var intakta.

Den här växthusrenoveringen har strulat redan från början, och fortsatte på samma sätt. Skivorna var svåra att få tag i, kostade betydligt mer än jag räknat med och levererades för sent. Och nu visade sig längdmåttet till på köpet vara lite för kort på fem av dem. Helt mitt fel naturligtvis. Jag borde ha tagit ner en skiva och mätt exakt, istället för att försöka balansera på stegar och mäta på plats med en för kort tumstock. (Som min kollega Erik Palme sa redan för trettio sedan, då jag ramlat ner från en stege och brutit benet; "Gamla Käringar har inte på taket att göra!")

Men det är inte värre än att det går att ordna, med hjälp av en täckplåt närmast husväggen. Tvillingarna känner en plåtslagare, och har lovat att ordna det med honom, när de kommer tillbaka på onsdag för att avsluta. Ytterligare en kostnad, men knappast märkbar i den allmänna konkursen. Jag har redan gigantiska utgifter den här månaden, eftersom den nya varmvattenberedaren också ska betalas, så jag fick sälja lite aktier - (vilket jag faktiskt ordnade själv på nätet för första gången i mitt liv, eftersom min bank har flyttat kontoret till Lerum).

Vädret är naturligtvis fantastiskt i och för sig; sol och värme och till och med hyfsad temperatur på badvattnet i sjön. Det är bara det att det råkar vara fel tid på året; det känns mera som midsommar än slutet på maj. Redan blommar gullregnen, åtminstone några av dem; (det ser ut som om ungefär hälften hoppar över blomningen helt i år, vilket är ovanligt). Slån, hagtorn, häggmispel, fläder och schersmin är också på gång, och de första rosorna har slagit ut, mest vresrosor. I markskiktet har olika sorters nävor börjat blomma, t.o.m den högvuxna sorten, som faktiskt heter Midsommarblomster. I övrigt är det liljekonvalj, förgätmigej, Bluebells, rödblära, gökblomster och körvel som dominerar, och mitt lilla kvarvarande bestånd av japanska primulor blommar vackert vid damminloppet. Japanerna, med sina många olika färgkombinationer, är dekorativa, men behöver uppenbarligen förnyas med frösådd, åtminstone vart femte år. (Lyckligtvis är de lättförökade, de brukar t.o.m fröså sig själva i dammfåran och i gruset på stigarna om de får chansen. Men fröplantorna måste förstås grävas upp och planteras om på något ställe med mera jord, för att kunna växa till full storlek, och jag har slarvat med det under några år).

Det är dock lite svårt att glädja sig åt blomprakten, för tidpunkten känns helt fel, om det nu är "Global Warming" eller bara ett ovanligt envetet högtryck över just Sverige. Allting blommar alldeles för för tidigt och blommar ut alldeles för snabbt, och ängsgräset är redan halvmeterhögt. Båda de bifogade bilderna är från ett tidigare år, och datumet på båda var 22 juni, d.v.s nästan en månad senare. Till och med maskrosorna verkar ha gått i frö allihop, vid det här laget, så det var tur att jag höll undan blommorna inne på området.

Mitt i veckan gick min varmvattenberedare sönder, vilket ju aldrig är kul, men i alla fall inte lika illa som när vattnet frös, för bara tre månader sedan. Jag trodde först att det var ett elfel, och ringde elektrikern Stefan, som konstaterade att det visserligen var värme elementet som hade bränt sönder, men att eftersom beredaren var 45 år gammal var det inte vettigt att byta ut det. Så på fredagen ringde jag Bosse på Värmebolaget, som var lite svår att få telefonkontakt med som vanligt, men som omedelbart ställde upp, när han insåg att det var kris. Han hade fullt upp att göra med ett annat jobb, men "Det är klart att jag måste hjälpa dig först!" sa han.

Det är något ganska härligt med hantverkare som man har känt i nästan hela sitt liv, och också lite kul med en apparat, som faktiskt har hållit i 45 år. Numera får man vara nöjd om de varar i 10 år. Det var Bosses pappa, Sven-Olof, som gjorde den ursprungliga VA-installationen både i mors och fars och mitt eget hus, och båda var delaktiga i arbetena med bäcken och vattenpumpen till den. Bosse och Stefan har gjort VA- och elinstallationerna i båda de nya familjehusen också. Nu lovade de att fixa det hela senast till på onsdag, vilket var en stor lättnad.

Det har varit torrt och soligt länge redan, och enligt väderleksrapporten ska det tydligen fortsätta så under den kommande veckan också. Så jag började stödvattna på flera utsatta ställen redan i början av veckan, och på en del ställen körde jag med kraftigare punktbevattning, t.ex på de nya rosorna och de uppkrukade små rhododendronplantorna från Glendoick. Småplantorna ska dock snart få flytta till entrélandet temporärt, i avvaktan på att jag ska få de permanenta nya växtplatserna klara. Det är där jag fortfarande sliter i värmen, för att göra klart för planteringen.

Men så länge det här torra och soliga vädret fortsätter, är det inte läge att flytta några plantor. Det är över huvud taget snudd på kris redan, och blir det inte regn snart kommer mycket att förstöras i hela trakten. Så nu, i slutet av veckan, vattnar jag i stort sett hela dagarna och flyttar runt vattenspridaren var tredje timme. Dessutom har jag fått fylla på dammen, eftersom vattenståndet var oroväckande lågt. Ända sedan den nya vägen kom till för åtta år sedan, har dammen börjat förlora vatten i norrhörnet, eftersom man vid vägbygget sprängde bort en strategiskt placerad bergsrygg, som tidigare höll vattnet och hela den stora lerfickan på plats.

Jag har också vattnat en del i sluttningen på de båda familjetomterna, eftersom sommarhusen står tomma för närvarande. Men med 7000 kvadratmeter att ta hand om, och delvis tunt jordtäcke är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att hålla koll på allt, så jag börjar känna mig stressad...