Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.

Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.

Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).

Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.

(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).

Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).

En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.

På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.

Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.

Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Mildvintern håller i sig, och det gör även gråvädret, med mycket regn och rusk. Det är sällan man ser en solglimt, och det påverkar förstås humöret, som fortfarande är rätt dåligt. För drygt tre veckor sedan visade sig dock det första vårtecknet, då Trollhasseln i entrélandet slog ut, och den här veckan blommar vintergäck och snödroppar, och även vitsipporna börjar sticka upp.Det är trevligt, men samtidigt lite oroande, eftersom det är väldigt mycket tidigare än normalt och påminner ännu en gång om Global Warming.

Jag räfsar förstås fortfarande höstlöv, och avslöjar därmed kontinuerligt oavslutade gamla projekt, och potentiella nya. Framför allt gäller det stenlagda ytor och gångvägar i de delar som jag inte dagligen passerar. Generellt kan nog sägas att alla försök till ”formalisering” av parken mest lett till ökat jobb. Ett typiskt exempel är stenläggningen av vissa arbetsytor och gångstigar.

Avsikten var förstås att göra ytorna mera lättskötta, men efterhand som löven försvinner blottas istället massor av gräs och ogräs i alla springor. Det ser slarvigt ut, och är svårt att bli av med, om jag inte lägger mig på knä och systematiskt går igenom springorna med mitt oumbärliga springrensningsverktyg, (som är en enkel hovkrats, kvarbliven från hästperioden). Att krypa på knäna är dock inget kul alternativ så här års, och när det blir behagligare väder senare i år har jag förmodligen glömt bort att det behövdes på just det här ytorna.

Framför allt är det i gångarna i och runt Rosengården, som jag har problem med plattsättningen, och det finns förmodligen två orsaker till detta. Den första är valet av marktäckare till de omgivande planteringsytorna, som är en blandning av blodnäva och silverplister. Blodnävan, som frösått sig i gångarna själv, är fin, men passar bättre som marktäckare inne i Rosengården än i gångarna runt omkring, så jag flyttar successivt över småplantorna dit. Silverplistern, som också är en rymling från Rosengården, är däremot alldeles för invasiv med sina långa revor, och passar uppenbart bättre inne i stora buskpartier, än i rabatter och utmed gångstigar.

Den andra orsaken till att ogräset frodas just här är förmodligen att de här stigarna inte blev åtgärdade alls förra året, eftersom frosten slog till i början av mars, innan jag var färdig med räfsningen. Sedan glömdes det väl helt enkelt bort, för fram i april är det så mycket annat och roligare som pockar på uppmärksamheten.

Mängden av löv och silverplisterns långa revor gör i alla fall räfsandet svårt, och det blir inte bättre av att det även finns uppslag av hallon och småbjörkar i gångarna, som naturligtvis också måste bort. Samtidigt drar jag upp så mycket som möjligt av revorna, som alltså hamnar i komposten tillsammans med löven och slyuppslagen. Allt blir jag dock inte av med, så här kommer det definitivt att behövas en ny insats längre fram i år. Förhoppningsvis glömmer jag inte bort det igen, men det beror förmodligen på hur vintern kommer att bli. Hittills ser dock mildvädret ut att hålla i sig inom överskådlig tid. Men förra året kom det ju ett ordentligt bakslag i mars, med frostgrader långt in i mitten av april, så man vet ju aldrig.

En annan komplikation, som väl egentligen är mest trevlig, är att vårblommorna har börjat komma upp. Både vintergäck och snödroppar blommar, och eftersom bådadera ofta växer som ganska stora uppslag i gräsytorna, gör jag ibland oavsiktligt rätt stor skada på ruggarna. Det är förstås synd på blommorna, men lökväxter är tuffa, så de lär nog överleva i alla fall. Men vid det här laget har jag åtminstone klarat av hälften av tomten, och de ytor som återstår är mest rena gräsytor, som är relativt lättskötta.

I helgen har Niklas och Katrin varit nere på besök, och det är ju alltid uppiggande. Tyvärr krockade det med ett redan schemalagt evenemang, Porgy and Bess, som är ett av årets inslag i serien ”Metropolitanoperan på bio”, och sändes på Sagabion i Alingsås. Jag har ett gammalt förhållande till just den operan, eftersom jag såg den berömda filminspelningen med Sidney Poitier under min skoltid 1959. Jag och min kompis Lena Broman var helt besatta av den, köpte albumet med fyra LP-skivor, och spelade igenom det så många gånger att mapparna ramlade sönder. Mycket riktigt kom jag ihåg varenda aria och nästan varenda replik också. Det är så mitt minne fungerar numera. Sånt som hände för 50 år sedan minns jag som igår, medan det som hände igår är borta med vinden...

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.

Det har blivit lite mildare mot slutet av veckan, och tyvärr är isen fortfarande inte tjock nog för att man ska kunna gå ut på dammen. Jag har annars en stående order hos "Pensionärspojkarna" att de ska ta ner några björkar, som växer väl nära dammkanten och dessutom lutar sig oroväckande ut över vattenytan. Det skulle inte vara så kul om något av träden skulle falla i en storm och bli liggande ute i vattnet, (Det har hänt en gång, med en gammal gran, och det blev ett eländigt jobb sommaren därpå, att såga upp den till flyttbara bitar, stående i vatten nästan till midjan).

Förr i tiden brukade gläntan runt dammen vare en stilla oas även under vår- och höststormarna. Men det har blivit betydligt blåsigare i området, eftersom så stora delar av den omgivande skogen försvann i och med nybyggnaderna, och särskilt efter att den stora tomten i sluttningen mot Svallåsvägen kalhöggs för ett par år sedan. Ferievägen har förvandlats till något av en vindtunnel, och även de gamla träden i zonen närmast vägen lever numera farligt.

Men björkarna står alltså fortfarande kvar, och risken att de ska falla över vattnet vid nästa stora storm kvarstår också. Rosorna på ön har inte heller blivit beskurna, eftersom även det är enklast att göra, när isen ligger. Och så länge snön ligger kvar, lär inte mycket bli gjort utomhus.

Det enda som går att göra under den här årstiden och väderleken är att beskära buskar, klippa sly och ta hand om alla de nerfallna grenar och kvistar, som jag tidigare samlat i en stor hög på arbetsytan. Jag sågar och klipper dem i lagom långa bitar och använder dem som tändved i spisen, så de går inte till spillo. Fast först får de ligga och torka i gamla apelsinlådor, staplade på varandra på baksidan av huset. Det ser lite skräpigt ut, men fungerar.

Så när solen plötsligt tittade fram i fredags gav jag mig på den stora högen på arbetsytan med såg och grensax, och fyllde en skottkärra med tillklippta bitar. Sedan tog apelsinlådorna slut, så jag fick återgå till att beskära vinbärsbuskar och klippa sly igen. Inget av de här jobben är direkt lustbetonat, men det blir ju lite roligare om man har flera olika tråkiga uppgifter att växla emellan.

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro igen, den här gången Donizettis Kärleksdrycken. Det var en ny bekantskap för mig, och initialt var jag lite tveksam till den, eftersom komiska operor oftast har lite väl tramsig handling för min smak.

Men den här visade sig vara riktigt kul och uppfriskande, särskilt slutscenen, där charlatanen som sålde kärleksdrycken tog äran för alltsammans, inte bara att kärleksparet fick varandra, utan även att den fattige unge älskaren plötsligt blivit miljonär och därmed jättepopulär bland alla flickor i byn. (Hans rika onkel råkade nämligen ha dött mycket lägligt). Scenografin var som vanligt fantastisk, särskilt inledningsscenen, med allt skördefolket, var som en målning av Brueghel. Dessutom har den en av de där kända ariorna, som man vill sjunga med i, "Un furtiva lacrime".

Och så är det ju den där härliga, varma sextiotalsstämningen på biografen Nöjesstjärnan, med mysig personal och mumsiga mackor. Till och med toaletten ger en riktig nostalgikick, med sin fris av gamla bioaffischer; Borta med vinden, Casablanca, Singing in the rain...

Igår kväll var Gun och jag och såg på Metropolitanoperans nya och fullständigt fantastiska uppsättning av Tosca.

Nej vi var inte i New York, utan i det lilla samhället Nossebro, ungefär 5 mil från Alingsås, och det vi såg var en digital direktsändning, som visas över stora delar av världen. Det vi ser i Sverige är en matinéföreställning från New York, eftersom sändningen sker i realtid.

De digitala föreställningarna från Met har pågått sedan 2007. Jag missade den allra första, Tjajkovskijs Eugen Onegin, men Gun såg den i Skärhamn, uppe i Bohuslän. Sedan såg vi båda nummer två i Nossebro; Rossinis Barberaren i Sevilla. (Den har vi senare sett om, med den svenska världsstjärnan Peter Mattei i huvudrollen, jag vill minnas att det var 2014). Under åren har vi båda varit ganska flitiga operabesökare på den lilla biografen Stjärnani Nossebro, även om vi numera missar en hel del föreställningar, eftersom Gun tillbringar en del av vintersäsongen i Sydeuropa.

Till att börja med var sändningarna i Sverige begränsade till 17 biografer som tillhörde föreningen Folkets hus och Folkparker. Men efter att den första säsongen blev en dundrande succé, har antalet deltagande biografer ökat kraftigt. Så numera kan man se Met-opera både i Göteborg och Alingsås, men vi fortsätter att åka till Nossebro.

Så varför åker vi fem mil extra, när vi kunde se samma föreställning i Alingsås?
Ja, inte beror det på pengarna, även om biljettpriset är ungefär hälften så högt i Nossebro. Mest har det att göra med charmen hos den lilla biografen, som är från 60-talet, och kärleksfullt restaurerad i gammal stil. Men också på den vänliga, engagerade och personliga personalen, och de goda kakorna, som serveras till kaffet i mellanakten. (Nossebro är särskilt känt för två butiker, det lokala slakteriet, och det lilla konditoriet, som levererar kakorna till mellanaktsskaffet).

Kombinationen av opera i absolut världsklass och småstadsbiograf med nostalgikänsla från 60-talet, mitt ute på bondvischan, är fullkomligt betagande.

Men den här gången var det nära att vi inte kom iväg alls.
Det berodde på väderleksrapporten, som förutspådde en inkommande front med snöblandat regn västerifrån, vid ungefär samma tidpunkt som vår planerade hemresa.

Under en tid i mitt yrkesverksamma liv bilpendlade jag till Kinna, och jag minns en del bilresor under snöfall vintertid som rena mardrömmen. Snöflingorna gjorde att det kändes som att köra in i en vit vägg, och vid möten blev man nästan helt bländad.

Nuförtiden är det antingen Gun eller Göran som kör, eftersom jag själv har slutat helt att köra bil i mörker. Men Göran var och hälsade på mamma i Jönköping, och därmed hängde det på Gun. Hon var lika tveksam som jag, men till slut enades vi om att hoppas på mer regn än snö i fronten, och åka trots allt.

Och nog var det tur att vi gjorde det, för det här var en fullständigt underbar föreställning. Det var inte första gången jag såg Tosca; det har jag gjort åtskilliga gånger i mitt liv, eftersom mor och far var operaälskare och tog med oss barn på föreställningarna ganska tidigt. Så jag har sett Tosca i bl.a Göteborg, Verona, Paris och Berlin, för att inte tala om den TV-föreställning som sändes från originallokalerna till de tre akterna; kyrkan San Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castello San Angelo. (Jag tror det var 1992, men den här gången är jag riktigt osäker).

Hur som helst var scenografin i den här uppsättningen från Met så påkostad och realistisk att det kändes som om man verkligen var på plats i Rom. De hade verkligen tagit ut svängarna och satsat stort på dekor och kostymer, och det är något som jag verkligen uppskattar. Speciellt när det gäller opera har jag väldigt svårt för minimalistiska dekorer, och omtolkning av handlingen till modern tid. Går man på opera ska det vara pompa och ståt, med guld och sammet och praktfulla scenerier, och kostymer som passar till tidsperioden - det hör liksom till festkänslan.

Och det var vad vi bjöds på igår kväll, utöver det allra viktigaste; nämligen tre fantastiska artister i huvudrollerna. Det var en helt otroligt bra föreställning, och även om det blev en del snöslask under hemresan, var det värt det många gånger om.

Jag har som sagt sett många Toscaföreställningar under mitt långa liv, men för att citera lillebror Olas betyg från ett tidigare operabesök, så var nog det här "den bästa Tosca jag någonsin sett".

(Inom parentes vill jag minnas att lillebror uttalade sina bevingade ord 1957, på familjens stora Italienresa, då han var 12 år gammal, och han har fått lida en hel del spe för det sen dess).

Men jag är som sagt betydligt äldre.