Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 5 mars 2018 14:37

Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

 

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

 

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

 

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

 

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

 

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

 

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

 

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

 

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

 

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.



 

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 2 mars 2018 00:04

 

Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Och det tycks stämma när det gäller den här veckan för mig.

 

Det började med att vattnet frös för mig i måndags. Det har ju varit över 15 grader minus på nätterna den senaste veckan, och jag har torpargrund på huset. Dessutom har jag ju bott nere hos Gun och Göran, för att passa Castor, och det har säkert gjort sitt till. Normalt spolar man ju i ledningarna åtskilliga gånger om dagen, och det hjälper förmodligen till att hålla värmen uppe under huset.

 

Men av någon anledning föll det mig aldrig in att det kunde hända. Vattenledningen är ju nydragen och mer exponerad, sedan jag fick kommunalt vatten för några år sedan, men jag trodde de hade lagt en värmekabel utmed ledningen under isoleringen.

 

Nå, jag ringde förstås rörfirman som hade installerat ledningen, för att be om assistans, men de var föga hjälpsamma. Ganska förklarligt, insåg jag så småningom. Tydligen var jag långt ifrån den enda som vattenledningarna frusit för, och nu stod jag sist på en väldigt lång lista. Deras enda konstruktiva förslag var att jag skulle köpa en värmefläkt och sätta in under huset.

 

Eftersom uppenbarligen ingen hjälp var att vänta från det hållet, åkte jag till Beijers för att inhandla en fläkt. Den vänliga mannen på kundtjänst skakade på huvudet; de hade precis sålt den sista. Samma sak på nästa ställe jag försökte på. 

 

På det tredje stället fick jag faktiskt tag på en. Den var liten och billig, och försedd med så många varningar om vad man inte fick göra med den, att man kunde tro att det var en liten bomb i förklädnad. Bland annat fick man absolut inte ansluta den till någon skarvsladd, vilket verkade idiotiskt, eftersom den medföljande sladden bara var en meter lång, och en av varningarna var att den inte fick placeras nära ett el-urtag.

 

Dessutom visade den sig vara oväntat svår att få igång, vilket inte är så kul, när man ska krypa ut och in i en mörk krypgrund i minusgrader. Det visade sig så småningom bero på att den måste placeras på ett absolut fast och jämt underlag. Vilket inte är så lätt, om botten i ens krypgrund består av grovmakadam. Dessutom fanns det ett slags skydd mot att den skulle välta, som slog till så fort man bara nuddade den. Hur som helst fick jag till slut igång eländet, och återvände till värmen och komforten med rinnande vatten nere hos Göran och Gun.

 

Dagarna gick, och varje morgon vred jag förhoppningsfullt på vattenkranarna i mitt hus, efter morgonpromenaden med jyckarna, men inget vatten kom.

 

På onsdagsmorgonen, när jag just hade packat in hundarna för att åka på morgonrundan, startade inte bilen. Tydligen var batteriet stendött, och det var ju 15 grader kallt, etc.. Jag försökte rulla igång den, men det gick inte, så jag packade ut hundarna igen och ringde en bärgningsfirma, som jag faktiskt har försäkring hos. Killen jag pratade med suckade djupt, tydligen var jag inte den enda som hade startproblem denna morgon, jag var visst nummer elva på listan. Han frågade hur pass bråttom jag hade, och jag måste ju erkänna att jag inte direkt satt i sjön. Vi kom överens om att jag kunde vänta några timmar, medan han avverkade de mera akuta fallen.

 

Under tiden försökte jag ringa min vanliga bilverkstad, för att att förvarna om att jag skulle komma, men hamnade hos en telefonsvarare, som förkunnade att "Vi har öppet klockan 7 till 16 på vardagar och på lördagar och söndagar har vi stängt". Eftersom det var onsdag verkade det ju lite märkligt, så jag försökte igen ett antal gånger innan jag gav upp.

 

Bortåt tvåtiden på eftermiddagen, just som jag började bli orolig att verkstaden skulle hinna stänga, kom äntligen bärgningsbilen. Det visade sig dock oväntat svårt att få igång bilen, trots startkablar. Efter att ha kliat sig i huvudet förklarade killen att batteriet var jättedåligt, men att det förmodligen var startmotorn som hakat upp sig. Till slut lyckades han få igång bilen efter att ha rullat den en liten bit. Han väntade medan jag packade in hundarna i bilen igen, och sedan kunde jag köra till verkstaden på egen hand.

 

Verkstaden visade sig faktiskt vara bemannad, fast överbelastad, och jag hade ju inte lyckats anmäla min ankomst. Men vi kom överens om att bilen skulle stanna under natten, och att de skulle sätta batteriet på laddning och kolla startmotorn dagen därpå. Jag gick hela vägen hem med hundarna, så de fick åtminstone sin promenad till slut.

 

Samma kväll kom Göran och Gun hem, så Nelly och jag flyttade hem till mig. Fortfarande inget vatten, och nu blev förstås problemet akut. Man behöver ju vatten till i stort sett allting, t.o.m att borsta tänderna blev ett problem, eftersom jag bara hade några liter upphällda i en hink.


Nå, att Göran var tillbaka löste ju i alla fall problemet med hundarna, så efter morgonrundan stannade vi till vid verkstaden, för att höra hur det var med min bil. Det visade sig inte vara så bra. De hade visserligen laddat batteriet, men bilen hade ändå inte startat på morgonen, så nu trodde de också att felet låg i startmotorn. Det betyder förmodligen att den måste bytas ut, mot en ny och begagnad, vilket i varje fall lär ta ett par dar.

 

Men nu är ju i alla fall Göran hemma, så behovet av bil är inte lika akut.

 

Och för någon halvtimme sedan kom plötsligt vattnet tillbaka.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 26 februari 2018 22:05

Den här veckan vaktar jag hus och hund åt Gun och Göran, som stuckit till Egypten med Anna och barnbarnen. Det innebär att i stort sett ingenting blir gjort utomhus, dels för att jag bor i deras hus, dels för att det är ordentligt kallt och 3 dm snö.

 

Istället blir det desto längre hundpromenader, eftersom de vanliga morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna med Nelly ersätts med ett par varv runt deras inhägnade tomt några gånger om dagen. Det är nämligen bökigt att förflytta sig till fots med två hundar, antingen man har dem i koppel eller lösa. Och Nelly, som är ganska matte-fixerad och tramsig, kan inte tänka sig att gå ut på tomten med Castor, om inte jag följer med. Att bara öppna köksdörren och släppa ut dem går alltså inte.

 

bortsett från de inhägnade rundorna på tomten, blir det en daglig biltur till platser där jag inte riskerar att träffa på alltför mycket folk eller hundar. Det ställer till en del problem, eftersom det inte är ordentligt plogat på de ställen där jag normalt brukar gå.

 

Redan första dagen höll jag på att köra fast i snön, när jag vågade mig in på grusvägen mot Lejonberget, som är ett av mina ”mötessäkra” ställen. Vägen var förstås inte plogad, men någon hade kört in med någon form av större fordon, (lastbil eller traktor), för det var ordentliga hjulspår i djupsnön. Eftersom jag bara brukar köra in ett par hundra meter till en bredare sidoremsa, för att sedan backvända direkt på vägen, intalade jag mig optimistiskt att det nog skulle gå bra.

 

Det gjorde det inte. De djupa hjulspåren hade en helt annan bredd än min bil, och att vända direkt på vägen var bara att glömma. Jag genomförde dock själva hundpromenaden, medan jag hela tiden oroade mig för hur jag skulle ta mig ut igen med bilen. Att backa 200 meter i djupsnö och försöka pricka in de befintliga hjulspåren var inte särskilt kul, men jag lyckades ta mig ut igen, utan att köra fast. Sedan strök jag tillfälligt den platsen på min redan ganska korta lista av ”mötessäkra” rundor.

 


Resten av veckan gick bättre, men igår blev det strapatsrikt igen. Vi skulle gå i det stora skogspartiet mellan E20 och Gerdsken. Det är ett område som är fullt av grusvägar och större eller mindre stigar, och det finns flera olika promenadrundor att välja på, oftast ganska folkfria.

 

Man kan angripa det här skogspartiet från tre håll, via Rothoffskärrsvägen från E20, (vilket är den väg vi oftast väljer), via Markedalsvägen, förbi Varsjön och Österbodarna, (som har en vägbom halvvägs ner mot Lilla Färgen), och via Sjuhäradsgatan och Röhult, från Boråsvägen, (vilket vi faktiskt aldrig har försökt med hittills). Rothoffsvägen och Markedalsvägen är sammankopplade med en grusväg, annars finns det inga förbindelser alls mellan de här tre vägförbindelserna, bara stigar. Och stigarna är slingriga och delvis svårframkomliga, och går till större delen genom rena tassemarker, så det är inte lätt att orientera sig.

 

Den här gången fick jag för mig att jag skulle leta upp en stigförbindelse mellan Rothoffsvägen och Markedalsvägen, som jag visste existerade, men inte hade gått på flera år, därför var jag ganska osäker på sträckningen. Det var kanske inte helt smart med tanke på snödjupet, men det fanns fotspår på stigen, som jag tänkte jag kunde följa, och solen sken, så det borde inte vara så svårt att hålla koll på väderstrecken. Trodde jag.

 

Mycket riktigt gick jag vilse, och hade tidvis inte en aning om var jag befann mig. Terrängen är sådan att det oftast bär iväg åt ett helt annat håll än vad man har tänkt sig, och hur det nu gick till hamnade jag i utkanten av bebyggelseområdet vid norra ändan av Lilla Färgen, istället för i Markedalen, som jag hade planerat.

 

Nå, helt vilse var jag förstås inte, det fanns ju bebyggelse där, och jag kunde faktiskt höra Boråsvägen en bit bort, men att räkna ut hur jag lämpligen skulle ta mig tillbaka till Rothoffskärrssystemet, var inte helt enkelt. Men jag fortsatte att följa fotspår i snön, huvudsakligen norrut, och via Röhult stötte jag till slut på cykeldelen av Potatisleden, och visste därmed för första gången på en dryg timme exakt var jag befann mig. Sedan tog det förstås ytterligare en halvtimme att ta sig tillbaka till bilen, och både hundarna och jag var rätt möra när vi väl kom hem igen.

 

I morgon blir det nog en en enkel standardrunda borta vid Bälinge...

Av Viveka Ramstedt - 22 februari 2018 16:19

Ni vet hur det är med internet. Annonsörerna håller järnkoll på vilka ämnen man är intresserad av, och har man någon gång köpt något på nätet, så dyker det hela tiden upp annonser från just den firman på ens skärm. Under de senaste veckorna har jag varit förföljd av bilder på blommande rosor, förmodligen för att jag köpte ett antal sådana från Odla.nu år 2004, och nu råkar de ha rea på barrotade rosor igen.

 

Det är ju en idiotisk tid att köpa barrotade rosor just nu. I varje fall från köparens synvinkel, eftersom det kräver att man har tillgång till ett frostfritt växthus för att förvara dem i under åtskilliga månader, innan de kan planteras utomhus. Ur säljarens synvinkel är det förstås mer begripligt. Vårleveranserna från plantskolorna är på gång, och nätfirmorna vill förstås tömma sina kyllager, för att få plats med nya, fräscha varor.

 

Normalt skulle jag ha varit rätt immun mot de här förföriska bilderna, eftersom det är flera decimeter snö ute, som lär bli liggande de närmaste veckorna enligt väderleksrapporten. Men så var det ju det där besöket i Nimfa, som tände suget efter friväxande buskrosor i mitt woodland igen.

 

Och jag behöver faktiskt nya rosor även till Rosengården också. Och barrotade rosor är enkla att förvara, om man bara ett frostfritt växthus, vilket jag ju faktiskt har. Och att det inte används för tillfället är ju faktiskt en fördel, eftersom det innebär att det finns gott om utrymme. Och så var det ju halva priset, och jag har alltid haft svårt att mostå en rea.

 

Ja, ni inser förstås varåt det barkade iväg. Innan jag visste ordet av, hade jag lagt en beställning på nio olika buskrosor. Orderbekräftelsen åtföljdes av detaljerade instruktioner, om hur viktigt det var att man ut, hämtade packade upp och vattnade igenom plantorna omedelbart, för att de inte skulle ta skada av att förvaras paketerade onödigt länge.

 

Jag har ju köpt barrotade rosor flera gånger förr, och då har det alltid gått bra. Även denna gång följde jag instruktionerna till punkt och pricka, hämtade ut paketet på posten samma förmiddag som avviseringen kom, och packade upp paketen omedelbart när jag kom hem. Men den här gången möttes jag av en obehaglig överaskning. Inte nog med att torvmullen som plantorna var förpackade i var helt torr, hälften av rosorna hade skjutit långa, bleka skott. Och de ska de definitivt inte ha gjort, så här års, om de faktiskt förvarats i kylrum hela tiden. Hela idén med kylrum är ju att plantorna ska hållas i vila ända fram till leveransen.

 

Man kan säga mycket negativt om PostNord, men den här gången går det inte ens att skylla på dem. Från det att jag fick avisering om att transporten gått iväg, till jag hämtade ut paketet, hade det bara gått tre dagar. Och med tanke på konditionen, måste de här plantorna ha legat paketerade betydligt längre än så, förmodligen ett par veckor.

 

Jag försökte förstås rädda vad som räddas kunde, genom att kruka upp och vattna igenom alla plantorna, samtidigt som jag skickade en preliminär reklamation till leverantören. Tiden får väl utvisa hur pass allvarlig skadan är.

 

Men principiellt bör man väl kunna förvänta sig livsdugliga plantor, även om det råkar vara rea?


Av Viveka Ramstedt - 19 februari 2018 22:11

Större delen av veckan har ägnats åt beskärning av buskar och slyklippning. Jag har beskurit både vinbärsbuskarna och rosorna inne i Rosengården rätt radikalt, och även kapat de längsta nerhängande grenarna på den stora honungsrosen utanför.

 

Sedan övergick jag till slyklippning eftersom allt det avklippta riset skulle upp till det blivande bålet på toppen av Amandas uppfart, och det var så mycket ek-och björksly i sluttningen på väg dit, att det blev för besvärligt att ta sig förbi där med vinbärsriset.

 

Slyklippning är också lite roligare än beskärning, eftersom man, precis som med lövräfsningen, kan kombinera jobbet med att planera vad man ska göra av området man håller på med. När man går där med grensax och såg och röjer rent, får man ju samtidigt en bra överblick över vilka platser man lämpligen kan få till ett jordlager på, som är djupt nog för lite större buskar.

 

Själva sluttningen, som delvis är rätt brant och bevuxen med en tät matta av blåbärsris, tänker jag bevara som den är - (fast utan sly). Det jag planerar att göra i ordning är den planare marken både ovanför och nedanför själva sluttningen. Det finns en stor, skålformad platå på krönet av sluttningen, som är som gjort att fylla upp med några decimeter lövblandad jord och ge plats för några medelstora rhododendron.

 

I partiet nedanför sluttningen vill jag få till en ny rad av lite större rhododendron innanför den befintliga raden längs bäcken. Här handlar det mera om ett antal tillräckligt stora planteringsgropar, men det finns också några naturliga hålor, sprickor och platåer i själva släntfoten, som jag tänker utnyttja.

 

Båda de här partierna har länge stått på åtgärdslistan för att förädlas till planteringsyta för nya rhododendron. Och eftersom ett stort antal små rhododendron är på väg hit från Glendoick till våren, börjar behovet av lämpliga platser för dessa bli mera akut. Lyckligtvis är rhododendronplantorna små när de kommer, så de ska få en tillfällig placering innanför stenraden vid Mellersta Tvärstigen, där de säkert kan stå några år i avvaktan på en mera permanent växtplats.


Fortfarande är det ingen ordning på vädret. Det töar och regnar och snöar och fryser omväxlande, och marken är snötäckt till större delen.

 

Men på lördagen drack Gun och jag eftermiddagskaffe utomhus, på den soliga stenläggningen nedanför hennes altan. Och årets första vintergäck har visat sig utanför hennes sydvägg, och även snödropparna börjar visa färg här och var. Så även om Guns tomt regelmässigt ligger minst två veckor före min, eftersom hon har söderläge och jag nordsluttning så är våren ändå på gång.


Fast redan på måndagen kom det en dryg decimeter blötsnö igen.

Av Viveka Ramstedt - 16 februari 2018 23:01

Egentligen gillar jag inte rosor. De är taggiga och temperamentsfulla, och fastnar i kläderna när man ska göra något med dem, eller i närheten av dem. De är som bortskämda barn, som skriker efter uppmärksamhet.

 

Jag hade en kort men intensiv rosenperiod kring 2004-2006, då buskrosorna på ön och i Rosengården kom till. De rosor jag köpte till ön var alla gammaldags buskrosor, som är härdiga och blommar mycket rikt, men bara en kort period runt midsommar.

Året efter, när Rosengården var klar, stötte jag för första gången på de moderna Austinrosorna, under "Rosens Dag" på Trädgårdsföreningen i Göteborg, och blev naturligtvis förförd. Så hösten efter det köpte jag ett antal barrotade rosor på nätet, som jag planterade i Rosengården. Men den här gången köpte jag mest remonterande rosor. Tanken var förstås att få en betydligt förlängd blomningstid

 

Till skillnad från rhododendron, som har en kort men intensiv period av fägring från april till början av juli, så bjuder ju de remonterande rosorna på blomprakt åtskilliga månader. Men också till skillnad från rhododendron, som i stort sett klarar dig själva efter planteringen, kräver remonterande rosor en del skötsel året om, med beskärning, gödning och kupning.

 

Det borde ha blivit ett lyft, men efter det blev rosorna snarare ett årligt irritationsmoment. Förmodligen var det till större delen mitt eget fel, eftersom jag systematiskt undvek att lägga ner det jobb på skötseln som rosorna krävde. Rosengården höll på att förfalla, och periodvis gick det knappt att komma ut på ön, eftersom rosorna, trots spaljéställningen, höll på att ta över sittytan helt. Min känsla var att det helt enkelt inte var värt jobbet - och taggarna.

 

Undantaget var möjligen mina två honungsrosor, som vid det här laget har klättrat så högt upp i ett par ekar att de täcker större delen av kronan, och bjuder på bedövande blomprakt kring månadsskiftet maj-juni. Men även dessa har en irriterande benägenhet att skicka ner långa taggiga grenar i nacken på mig, varje gång jag passerar.

 

Så mitt rosintresse hamnade definitivt på sparlåga, under rätt många år.

 

Ända till förra våren, då Gun och jag åkte på nostalgiresa till Rom. Höjdpunkten på den resan var den berömda trädgården Nimfa, fem mil utanför Rom. Gun hade varit där på en temaresa för rosenälskare några år tidigare, men själv hade jag bara sett bilder därifrån, och satt upp den som nummer ett på min önskelista för Rom-besöket.

 

Det finns många fantastiska trädgårdar i Italien, men de flesta av dem är formella barock- eller renässansträdgårdar, som inte riktigt är i min smak. Nimfa är något helt annat, en "naturpark" i engelsk stil, med stora gräsytor under gamla träd, och en porlande ström som slingrar sig genom landskapet. Vad som gör den särskilt speciell är att den är uppbyggd kring ruinerna av en gammal stad. Och överallt finns det blommande rosor. De växer i grupper längs vattendraget, de klättrar i träden och täcker de gamla stenruinerna med sina blommande revor. Det är en fullständigt magisk upplevelse, olik allting annat i trädgårdsväg.

 

Förr i tiden var Nimfa något av en "hemlig trädgård", som mest besöktes av temaresor för botaniskt intresserade. Numera har den dock blivit så känd att det går många bussturer dit dagligen under säsongen, och sedan får man vänta i kö, för att släppas in i grupper på ca 20 stycken, med guidning på olika språk. Det går till och med en minibuss mellan järnvägsstationen och trädgården numera, men det fick vi inte reda på förrän senare.

 

Gun och jag tog tåget dit på egen hand, och sedan taxi de tre kilometerna från stationen. Och eftersom vi inte hade lust att vänta på en engelskspråkig guide följde vi med första guidade turen, som var på italienska. Det gjorde oss ingenting, för själva trädgården är så fantastisk att man glömmer allt annat, och vi ville ändå bara strosa omkring och njuta av atmosfären. Så medan guiden stod och berättade, snokade vi omkring bland ruinerna på egen hand, och följde bara efter gruppen lite på håll när de förflyttade sig. (Det var en ganska mångordig guide, så vi hann njuta länge av trädgården och rosorna).

 

Och som alltid när man sett något riktigt sagolikt, börjar man fundera över om man skulle kunna få till någonting liknande hemma. För visst skulle det vara fint med några grupper av buskrosor i kanterna av skärmplanteringarna runt ängsmarken i mitt woodland, och inte bara ute på ön? Rosor gillar ju lerjord, och ängsmarken är relativt solig, så förmodligen skulle de väl trivas?

 

Men så är det ju det där med rådjuren och deras aptit på rosenknoppar. Fast å andra sidan så har ju rosorna på båda portalerna klarat blomningen utmärkt de senaste åren. Så kanske rosorna är tillräckligt taggiga för att kunna försvara sig själva?

 

Hur som helst, så satte det där besöket i Nimfa igång något i mitt huvud. Vi hade en jättefin dag, och det väckte mitt slumrande rosenintresse till liv igen. Men mer om detta senare.

 

 

Av Viveka Ramstedt - 12 februari 2018 22:09

Det har blivit lite mildare mot slutet av veckan, och tyvärr är isen fortfarande inte tjock nog för att man ska kunna gå ut på dammen. Jag har annars en stående order hos "Pensionärspojkarna" att de ska ta ner några björkar, som växer väl nära dammkanten och dessutom lutar sig oroväckande ut över vattenytan. Det skulle inte vara så kul om något av träden skulle falla i en storm och bli liggande ute i vattnet, (Det har hänt en gång, med en gammal gran, och det blev ett eländigt jobb sommaren därpå, att såga upp den till flyttbara bitar, stående i vatten nästan till midjan).

 

Förr i tiden brukade gläntan runt dammen vare en stilla oas även under vår- och höststormarna. Men det har blivit betydligt blåsigare i området, eftersom så stora delar av den omgivande skogen försvann i och med nybyggnaderna, och särskilt efter att den stora tomten i sluttningen mot Svallåsvägen kalhöggs för ett par år sedan. Ferievägen har förvandlats till något av en vindtunnel, och även de gamla träden i zonen närmast vägen lever numera farligt.

 

Men björkarna står alltså fortfarande kvar, och risken att de ska falla över vattnet vid nästa stora storm kvarstår också. Rosorna på ön har inte heller blivit beskurna, eftersom även det är enklast att göra, när isen ligger. Och så länge snön ligger kvar, lär inte mycket bli gjort utomhus.

 

Det enda som går att göra under den här årstiden och väderleken är att beskära buskar, klippa sly och ta hand om alla de nerfallna grenar och kvistar, som jag tidigare samlat i en stor hög på arbetsytan. Jag sågar och klipper dem i lagom långa bitar och använder dem som tändved i spisen, så de går inte till spillo. Fast först får de ligga och torka i gamla apelsinlådor, staplade på varandra på baksidan av huset. Det ser lite skräpigt ut, men fungerar.

 

Så när solen plötsligt tittade fram i fredags gav jag mig på den stora högen på arbetsytan med såg och grensax, och fyllde en skottkärra med tillklippta bitar. Sedan tog apelsinlådorna slut, så jag fick återgå till att beskära vinbärsbuskar och klippa sly igen. Inget av de här jobben är direkt lustbetonat, men det blir ju lite roligare om man har flera olika tråkiga uppgifter att växla emellan.

 

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro igen, den här gången Donizettis Kärleksdrycken. Det var en ny bekantskap för mig, och initialt var jag lite tveksam till den, eftersom komiska operor oftast har lite väl tramsig handling för min smak.

Men den här visade sig vara riktigt kul och uppfriskande, särskilt slutscenen, där charlatanen som sålde kärleksdrycken tog äran för alltsammans, inte bara att kärleksparet fick varandra, utan även att den fattige unge älskaren plötsligt blivit miljonär och därmed jättepopulär bland alla flickor i byn. (Hans rika onkel råkade nämligen ha dött mycket lägligt). Scenografin var som vanligt fantastisk, särskilt inledningsscenen, med allt skördefolket, var som en målning av Brueghel. Dessutom har den en av de där kända ariorna, som man vill sjunga med i, "Un furtiva lacrime".

 

Och så är det ju den där härliga, varma sextiotalsstämningen på biografen Nöjesstjärnan, med mysig personal och mumsiga mackor. Till och med toaletten ger en riktig nostalgikick, med sin fris av gamla bioaffischer; Borta med vinden, Casablanca, Singing in the rain...

Av Viveka Ramstedt - 8 februari 2018 23:03

Fel årstid att bli poetisk om darrande aspblad, kan tyckas. Men jag har ett problem med just asp, som jag går och funderar över för tillfället. Det är något av en konflikt - vill ha, men vill ändå inte ha.

 

Aspen är i och för sig ett väldigt trevligt träd. Den blir egentligen inte ett problem förrän den fälls, eller håller på att dö, men då förvandlas den lätt till ett ogrästräd, eftersom den som överlevnadsstrategi skickar ut långa rotskott med nya småträd som dyker upp lite överallt. Asp lär vara världens största träd när det gäller storleken i ytled, och en aspdunge på flera hundra kvadratmeter kan bestå av en enda individ, eftersom trädet har ett enormt rotsystem.

 

Annars är ju aspen mest känd för sina darrande blad, som ständigt rör sig, även om det inte blåser. Det beror på att bladskaften är tillplattade och ovanligt långa, vilket gör att de runda bladen fångar upp minsta vindfläkt. Darrandet lär vara en strategi för att bli av med skadeinsekter. "Silverlöven" beror på en svamp, som äter upp bladmassan, så att bara nerverna blir kvar, och de nästan genomskinliga löven ger ett silvrigt intryck.

 

Det finns gott om asp i Lövekulle, det ser man framför allt på höstarna, då stora delar av sluttningen mot Lövekulle Udde lyser guldgul, och marken är täckt av "guldpengarna", som vi kallade dem som barn. Så visst är aspen vacker. I Norrland blir den ännu vackrare; där blir löven klarröda. (Fast det mesta är förstås bättre i Jämtland, fråga lillebror Ola, så får ni höra).

 

Det växer också en jättestor asp i mors gamla trädgård, (numera Guns och Görans), och den har stått där så länge jag kan minnas. Nu lär den dock vara döende, enligt en trädexpert som tittat på den, och det kan innebära problem för hela deras trädgård. Det har redan börjat så smått, eftersom det årligen kommer upp massor av små aspar mellan brädorna i deras åttkantiga trädäck, som ligger i närheten av moderträdet.

 

Av någon anledning finns det ingen stor asp någonstans i mitt woodland. Men någonstans måste det ändå ha funnits en, och någon gång har det trädet antingen blivit fällt, eller dött på något annat sätt. Jag har ingen aning om var det ursprungligen stått. Kvar finns numera bara några långa rottrådar, som varje år skickar upp nya skott i långa rader utefter bäcken. Vilket är ganska irriterande.


 

Jag skulle gärna vilja ha en stor asp någonstans i mitt woodland, men inte en hel allé av små-aspar, och framför allt inte just där. Jag vill hålla fritt från träd närmast bäcken, och jordlagret där är också alldeles för tunt. Hittills har jag behandlat aspskotten som vilket sly som helst, genom att helt enkelt klippa bort uppslagen varje år. De kommer dock envist tillbaka, så i år tänker jag pröva en annan strategi.

 

Jag ska välja ut ett par av de kraftigaste skotten, och frigöra dem från den långa huvudroten, genom att kapa den på ömse sidor om plantan. Dessa ska jag sedan plantera om på nya platser i randplanteringen mot Ferievägen, och ge dem varsin rejäl planteringsgrop att rota sig i. Resten av uppslagen ska jag ringbarka, vilket lär vara det enda sättet att utrota en sådan här aspkoloni.

 

Det kan tyckas lite grymt, men alla skotten är ju faktiskt delar av samma planta. Och jag räddar ju ändå en del av det gamla moderträdet, och ger det en ny chans att utvecklas.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se