Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen då det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

”Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, på Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...

Det blev en trevlig jul, som traditionsenligt firades i dagarna tre, med inlånat långbord, eftersom vi var 20 personer med Katrins föräldrar. Mycket och god julmat som vanligt. Dagen före jul blev det dock inhandlad Pizza, som intogs på kvällen, eftersom några av familjemedlemmarna anlände sent, med tåg från Stockholm och Halmstad. På julaftonen var det traditionellt julbord, och på juldagen revbensspjäll med Katrins jättegoda sallad på brysselkål, tomater, stekt halloumi och granatäpplekärnor. Nelly deltog i firandet, men fick vara kopplad vid mitt ben större delen av tiden, för att hon inte skulle få för sig att ta för sig av läckerheterna. (Hon har oväntat stor räckvidd, och saknar helt hämningar, när hon tror att ingen ser henne).

På julaftonen uppfördes som vanligt det traditionella julspelet på rimmad vers, som skrevs av far 1948. (Fast med nya personer i rollbesättningen). Bara Boel och jag spelar fortfarande våra ursprungliga roller som oss själva, medan Josef har fått överta de långa rollen som Nisse Pyssling (som ursprungligen spelades av Göran Hammarskjöld). Niklas och Katrin spelade far och mor, Katrins föräldrar fick föreställa Tore och Edit, och Olas roll övertogs av Arvid). I år filmades spelet av Lennart Hildingsson, och på annandagen fick vi bese resultatet, som var förvånansvärt bra, trots att han bara använt sin mobilkamera.

Efter de tre intensiva helgdagarna var alla rätt utslitna. Själv gick jag mer eller mindre i ide, eftersom vädret inte direkt inbjöd till trädgårdsarbete. Bortsett från de dagliga hundpromenaderna med Göran tillbringade jag större delen av tiden antingen framför TVn eller dataskärmen. TV sände repriser av alla Harry Potter-filmerna, som jag missade på den tiden det begav sig, men nu passade på att titta på, (en om dagen). Mesta tiden har jag dock tillbringat framför datorn, eftersom Emilie redan dan före julafton skickade mig en nästan 20 sidor lång forskningsrapport på omständlig och "blomsterrik" tyska, som hon hoppades att jag skulle översätta åt henne. (Själv hade hon visserligen lyckats uppfatta innehållet "i grova drag" men hennes medarbetare, som är biolog, "fattar inte alls").

Nu jobbade jag själv ju visserligen i Berlin under åtskilliga år, men det var på nittiotalet, och den tyska jag tillägnade mig där har blivit betänkligt rostig under de senare 20 åren. Den var f.ö inte speciellt lysande ens på den tiden; Som bakgrund hade jag bara fyra års skoltyska, men eftersom det var mer än de flesta av mina kolleger kunde uppvisa, blev jag ändå utvald för uppgiften. Efter murens fall, 1989, skulle ju alla större konsultföretag öppna kontorsfilial i Berlin. Konjunkturen i Sverige var dålig just då, med svag orderingång, och eftersom Östtyskland uppenbarligen behövde en total uppryckning av bebyggelse och infrastruktur, trodde uppenbarligen alla, att de skulle skära guld med täljknivar där nere. (Verkligheten blev en helt annan, och de flesta firmorna gick med förlust på satsningen, men det är en annan historia).

VBB hade två infödda tyskar, båda på Göteborgskontoret, den ene var Rolf, som jobbade på min arkitektgrupp, medan den andre var civilingenjör inom VA-sektorn. Båda var emellertid rätt nära pensionsåldern. De lovade att ställa upp för ackvisition, sammanträden, allmän granskning och handledning, men ingen av dem var det minsta intresserad av att jobba i Tyskland på heltid, och definitivt inte av att flytta till Berlin. Det var emellertid en av landskapsarkitekterna på Malmökontoret, som visserligen inte var någon hejare på tyska, men däremot gärna ville bli chef för det planerade Berlinkontoret.

Därefter dammsög man personalen på folk som åtminstone hade någon erfarenhet av tyska språket, och på göteborgskontoret vaskade man alltså fram mig och Gunilla, som var en åtskilliga år yngre arkitektkollega på projekteringsavdelningen. Eftersom jag var samhällsplanerare, tyckte man tydligen att vi var en bra kombination, och skickade oss båda på intensivkurs i tyska.

Min skoltyska var som sagt väldigt rostig - det enda tyska uttryck jag regelbundet använde var "Scheisse und Bajse", vilket ju är s.k "Küchendeutsch", och dessutom väldigt opassande. Jag minns att kursledaren på intensivkursen blev djupt chockerad, första gången jag drog till med det, eftersom "Scheisse" tydligen är något av det grövsta man kan säga på tyska. Uttrycket blev dock snabbt populärt bland övriga kursdeltagare, och mot slutet av kursveckan sa alla - inklusive kursledaren - "Scheisse und Bajse" i var och varannan mening.

Gunilla, som var flexiblare och betydligt yngre än jag, gick med på att bosätta sig i Berlin; själv vägrade jag emellertid, med hänvisning till att jag hade hus, katt, häst och en åldrig moder att se efter. Jag lyckades komma under med en sorts halvmesyr, där jag jobbade varannan vecka i Berlin och varannan i Göteborg. I början, när Berlin-boomen var som starkast, var restiden rimlig, eftersom det då gick direktflyg till Berlin-Tempelhof. Men efter några år, när den värsta euforin hade lagt sig, och listorna på förbokningar blev allt kortare, blev det mellanlandning i Kastrup. Efter det blev flygresorna betydligt jobbigare, men då var jag redan fast i smeten, och kunde inte dra mig ur.

Vi var ganska många veckopendlare som skulle med på sista fredagsflyget hem, och eftersom planet alltid var fullbokat, hände det att inte alla kom med. Själv hade jag dock Silverkort, och mina resor bokades av sekreteraren flera månader i förväg, så jag blev aldrig kvarlämnad, även om jag minns att jag fick sitta i cockpit med piloterna under en av resorna. (det var f.ö väldigt intressant, och jag skulle gärna göra om det). Under den stora snöstormen i november 1995 fastnade jag dock på Kastrup, och fick ta färja och tåg hem. Eftersom vi skulle ha stor familjefest i helgen, och alla som skulle vara med anlände från olika delar av Sverige, var jag inte den enda resenären som blev försenad. Värst var det tydligen för Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste, som fastnade totalt på busstationen i Skövde.

De struliga resorna är det jag minns tydligast från Berlintiden, eftersom det för övrigt, åtminstone tidvis, ofta handlade om jobb nästan dygnet runt. 80-timmars arbetsvecka var inget ovanligt, när vi hade ett leveransdatum att hålla. Rolf var till stor hjälp under de första åren, eftersom han tog hand om ackvisition, korrespondens, korrekturläsning av texter, telefonsamtal och föredragningar på mötena ute i kommunerna, och dessutom lyckades samla ihop ett bra referensmaterial, med lagtexter och planexempel från andra tyska kommuner, (som jag senare ogenerat klippte och klistrade från). Så småningom försvann han dock allt mer ur bilden.

Otroligt nog lyckades jag ändå under Berlintiden faktiskt producera och leverera tre detaljplaner och två översiktsplaner, med tillhörande "Grönplan", och dessutom få dem godkända av de båda överordnade myndigheterna, som till råga på allt låg i krig med varandra. (I Tyskland upprättades nämligen bebyggelse- och grönplanering alltid separat och parallellt, för att tydligt lyfta fram alla problem och konflikter. Vi jobbade mest i Land Brandenburg, som efter "die Wende" övertagit planlagarna från den västtyska delstaten Nordrhein-Westfahlen, vars lagar hörde till de striktaste av alla delstater).

Ännu otroligare är kanske att jag mot slutet faktiskt själv skrev mina rapporter direkt på tyska, även om vår förträffliga, heltyska sekreterare Edeltraut naturligtvis friserade språket åt mig i efterhand. Men det var då det, och under de 25 år som gått sen dess, har min tyska åter rostat igen.

Emilies rapport visade sig därför vara en hårdare nöt än förväntat att knäcka, särskilt som ämnet, och därmed fack-vokabulären var helt annorlunda än för bebyggelseplanering. Dessutom hade mina tyska lexikon, på något outgrundligt sätt lyckats försvinna sedan Berlinåren. Som tur var hade maken Lennart med sig ett lexikon från Halmstad, när han dök upp dan före julafton, och efter det har det gått lite lättare. Vid det här laget har jag klarat av halva rapporten, och eftersom "deadline" inte är förrän den 17e, ska det nog gå bra...

Och ämnet är ju, som Emilie framhöll i följebrevet, "ack så viktig och intressant!" Vem vill inte veta allt om de mysteriösa paradisfåglarnas liv och leverne?

Det finns flera saker än vin- och spritkonsumtionen, som man kan behöva begränsa, när man kommer upp i min ålder. Fast just i min ålder kanske formuleringen snarare vara "Jag kommer aldrig mera att..."För rätt många av de här "aldrig-mera"-uttalandena är mindre en följd av aktiva beslut, än av den sorgliga omständigheten att man helt enkelt blivit för gammal för somliga saker.

Andra förändringar beror mera på ändrade vanor och preferenser, än på tvingande omständigheter bara för att man har blivit gammal och skröplig. För gammal är jag förvisso, men ännu inte särskilt skröplig. Jag promenerar minst två timmar om dagen med min hund, och jobbar oftast också dagligen i trädgården, när inte vädret är alltför uselt. (Fast det är det ju rätt ofta så här års, och arbetslusten blir också påtagligt mindre när det handlar mera om underhåll än större nya anläggningsprojekt).

Hittills har jag klarat mig utan både glasögon och hörapparat, även om varken syn eller hörsel förstås är vad de har varit. Och en del aktiviteter som jag dragit ner på beror nog mera på bristande motivation - (eller ren lättja) - än på att jag är fysiskt eller psykiskt oförmögen att utföra dem. En fördel med att bli gammal är också att man inte längre behöver göra saker som man helt enkelt inte tycker är särskilt kul. Att skylla på sin höga ålder är en förklaring, som de flesta godtar utan diskussion.

Nå, här följer i alla fall två av de mest näraliggande besluten, och i båda fallen grundas de på att jag helt enkelt blivit för gammal.

1. Jag ska aldrig mer köra bil i mörker.

Det här beslutet utlöstes av den årliga turen till kyrkogården på Allhelgonadagen, för att placera ett lyktljus och en hemmagjord krans från trädgården på mors grav. I vanliga fall brukar Gun och jag åka dit tillsammans, och även sätta ett ljus för hennes föräldrar uppe i Minneslunden. Mitt mörkerseende har varit dåligt ett bra tag, så det har länge varit Gun, som kört bilen, eftersom hon är sex år yngre och därmed ser bättre än jag.

Men den här gången ville Gun av någon anledning inte åka med dit, och eftersom Boel och Lennart råkade vara i Lövekulle, bad jag Boel följa med. Det var redan skymning när vi kom iväg, och mörkret föll så snabbt att vi till och med hade svårt att hitta fram till graven. När vi sedan skulle köra hem var det redan kolmörkt. Och av någon underlig anledning, som jag fortfarande inte förstår, lyckades jag hamna norr om Kungälvsvägen i stället för söder. (Förmodligen berodde det på en kombination av mörkret och ett tillfälligt utslag av mitt höger-vänster-förvirringssyndrom).

Hur som helst så förirrade jag mig totalt inne i Bolltorpsområdet, och eftersom jag inte hade en aning om var jag befann mig, blev det extra svårt att hitta ut igen. Det blev inte direkt bättre av att jag hade min kära syster i passagerarsätet, och att hon, av förklarliga skäl, hade en del synpunkter på mitt körsätt.Hon undrade också hur jag kunde köra vilse i Bolltorp, när jag faktiskt bor i Alingsås. Men jag har ju aldrig haft nägot ärende i Bolltorp, eftersom jag inte känner någon som bor där. Det tog säkert en kvart innan jag äntligen hittade en plats som jag kände igen, så att jag kunde orientera mig. Vi kom ju hem helskinnade, men efter den upplevelsen har mörkerkörning definitivt hamnat på min "aldrig-mera"-lista. Det kommer att krävas en akut nödsituation med livsfara involverad, för att jag ska bryta emot det.

(Ändå dröjde det bara någon månad, innan jag var nära att bryta löftet. Det var Emilie, som oväntat kom till Lövekulle över weekenden, och bad om skjuts från stationen. Tåget var inne halv fyra, så det var ett definitivt gränsfall, för skymning är inte så värst mycket bättre än mörker, men det gick bra - den här gången. Men nästa gång får hon definitivt ta bussen)!

2. Jag ska aldrig mera åka tåg till Stockholm för att fira jul

Julresorna till Stockholm har pågått i väldigt många år, och själva julfirandet där är alltid jättetrevligt, även om jag ibland fått sova under matsalsbordet p.g.a logistikproblemen. Det är resorna dit och hem, som successivt blivit allt struligare, särskilt som jag har hunden med mig och därmed kan råka ut för jobbigt sällskap i hundkupén. Oftast är det ju fyra platser kring ett litet bord, och har man riktig otur kan samtliga fyra platser vara upptagna av andra hundägare. Värst var det en gång när en av medpassagerarna hade två Grand Danois. Han hade visserligen bokat två platser, men de jättelika hundarna spillde hela tiden ut i mittgången, så förbipasserande till kafévagnen, som ligger intill, fick klättra över dem.

(Kattägare är lättare, eftersom de oftast bokar en extra plats att ställa kattburen på. Å andra sidan är katterna ofta stressade och spottar och fräser, så fort ens hund så mycket som ändrar ställning). Det brukar lugna ner sig efter ett tag, men bara så länge som man sitter still. Att gå till kafévagnen för en kopp fika är förstås uteslutet, och bara att gå på toaletten under resan blir ett stort företag.

Det stressigaste är dock att ta sig till och från stationen, och se till att komma på rätt tåg, eftersom det ofta går flera vid ungefär samma tidpunkt, varav ett är ett s.k mjölktåg, som stannar vid varenda station, och därmed tar två timmar längre än snabbtågen. Jag har en dålig vana att vara ute i sista minuten, och stressen har lett till att jag har hoppat på fel tåg minst två gånger, och även missat tåget helt en gång. Fram kommer man förstås förr eller senare men utan platsbiljett kan resan bli jobbig. Förra året lyckades jag själv gå på rätt tåg, men Boel och Lennart, som var tio minuter tidigare ute än jag, klev på mjölktåget. Jag såg dem på perrongen, men hann inte stoppa dem innan tåget redan börjat rulla. Mitt eget tåg gick 5 minuter senare, och jag kom fram två timmar före dem.

Nå, förr eller senare når man en punkt när man bara inte orkar längre, så i år meddelade både jag och Boel att vi fortsättningsvis skulle avstå från det trevliga julfirandet i Stockholm.

Nu ledde beslutet faktiskt till att Niklas och Katrin efter en del funderande bestämde sig för att flytta sitt eget julfirande till Lövekulle istället, och det var en oväntad bonuseffekt. Initialt var de rätt ovilliga, eftersom det ju innebar en del extra strul för deras del. Men i Lövekulle kan ju alla sova i sina egna sängar, och Katrins gamla föräldrar bor ju också i Alingsås, så visst finns det fördelar. Så i år blir det alltså Lövekullejul för mig igen, förmodligen för första gången sedan mor dog.

Hur är det egentligen den ursprungliga ramsan går?

"Jag ska aldrig mera dricka sprit...
   på måndagar...
   före klockan tio...
   kanske..."     ?

(Jag försökte hitta citatet på nätet, men för ovanlighetens skull lyckades jag inte).

Nå, spriten hör inte till de saker som jag har problem med. Trots det har jag faktiskt ett personligt, gammalt och liknande löfte som låter så här;

"Jag ska aldrig mera dricka för mycket rödvin".

"För mycket" låter kanske lite vagt, men här är bakgrunden:

Jag växte upp i en familj, där vi som tonåringar fick lära oss att handskas med alkohol under ordnade former. Far och mor hade ett stort umgänge, ett välförsett spritskåp, och många fester, där det dracks både vin, snaps och avec, men ingen någonsin blev synbart berusad. Det är förmodligen anledningen till att jag klarade mig igenom de två sista gymnasieåren på Samskolan utan större incidenter, trots att "innegänget" jag hängde med på lördagarna hade ganska blöta och vilda fester, som oftast slutade med att någon av killarna hamnade stupfull på toaletten,medan någon annan fick ta hand om offret och torka upp spyorna. Det var ganska ofräscht, och det ledde till att jag lärde mig att hälla koll på mitt egna drickande på festerna, och även såg till att min dåvarande kille höll sig någorlunda nykter.

Under Chalmerstiden dracks det rätt friskt på gaskerna, men den förhärskande drycken var förstås öl, och det är någonting som jag aldrig gillat smaken av, och ännu mindre skulle berusa mig på. Och så hade jag som sagt tidigare spritvana. Det var betydligt värre med de studenter som började på Chalmers utan föregående kontakter med alkohol. Ju mera högkyrkliga och helnyktra hem de kom från, desto värre verkade de slå över och tappa alla hämningar, när de hårda restriktionerna hemifrån väl släppte.

Jag minns dock en episod, när jag lite oväntat blev utsedd till Chalmers Lucia, under mitt första år på högskolan. Killarna i CS, (den ledande studentklubben på Chalmers), tyckte tydligen det skulle vara en kul grej med en stupfull Lucia, raglande fram över golvet, så de gjorde allvarliga försök att supa mig full under förfesten. Men jag tål som sagt sprit ovanligt bra, och hade dessutom en del träning från festerna på Samskolan. Så även om jag inte direkt lyckades supa killarna under bordet, skred jag ändå framgångsrikt runt stora salen, med ljuskronan stadigt på huvudet och händerna fromt knäppta under hakan, utan att ta ett enda snedsteg.

Rödvinet kom inte in i bilden förrän några år senare. Jag var tio år för gammal för "68-upproret" - själv tillhörde jag snarare generation "Villa, Vovve och Volvo", som väl var den gängse beskrivningen av 80-talet. (Fast i mitt fall var det hus i Lerum, två hundar och Saab). Min generation höjde bara lite överseende på ögonbrynen när ungdomarna ockuperade kårhus och skanderade "USA ut ur Vietnam!"  Men även vi drack förstås rödvin på våra fester, och ibland blev det lite väl mycket - för en del. Själv minns jag inte att jag någonsin kände mig direkt berusad efter en fest under den perioden.

Det var åtskilliga år senare, på en återföreningsträff med min gamla studentklass, som jag tydligen fick i mig för mycket rödvin. På den tiden hade familjen en etta i Johanneberg, just för övernattning efter fester, och jag klarade att ta mig dit för egen maskin, ganska sent på kvällen. Det var inte förrän jag gått och lagt mig, och kände hur sängen jag låg i började lätta från golvet och sedan sväva halvvägs mot taket, med ett lätt men obehagligt gungande, som jag insåg hur berusad jag faktiskt var. Upplevelsen var så pass otrevlig, att jag efter det beslutade att hålla bättre koll på konsumtionen.

Ytterligare en sak som bidrog till beslutet var faktiskt min gamla mor. Hon bodde ensam mot slutet av sitt liv, och gillade att ta en liten whisky vid köksbordet på kvällen innan hon gick och la sig. Whiskyn serverades i ett minimalt glas, och jag bidrog själv till vanan, genom att ha med mig en tullfri flaska i bagaget hem efter varje Berlinresa, (som under de åren var rätt frekventa). Det borde ju egentligen inte ha varit något stort problem, men efterhand som mor blev äldre och alltmer gick in i dimmorna, blev det så småningom allt fler små glas, eftersom hon glömde bort att hon just tömt ett. Vi hittade flera brännmärken på golvet, efter att hon somnat vid bordet och tappat den ständiga cigarretten. (Det var nog då som vi började späda ut hennes whisky med vatten, men det är en annan historia).

Själv har jag aldrig gillat whisky. Skulle jag någonsin bli alkoholist på något, vore det definitivt på rödvin. Rödvin är gott, och det sägs ju till och med vara direkt nyttigt för hälsan; det är visst något i just den röda färgen. Fast i måttliga kvantiteter då, naturligtvis. Rödvin är ju dessutom den absolut bästa måltidsdrycken, och jag vill fortfarande gärna ha ett glas rött till middagen. Fast det var ju enklare att hålla koll på konsumtionen på den tiden då rödvinet bara förekom på flaska. Med Bag-in-Boxens intåg i mitten av nittiotalet blev det svårare, eftersom man då inte på samma sätt ser hur nivån sjunker i behållaren.

Men för att inte luras att överskrida min egen gräns, har jag alltså infört en rutin, som fungerat klanderfritt under väldigt många år. Mina middagar intar jag alltid i vardagsrummet, (alltför ofta framför TVn). I middagen ingår alltid ett halvt glas rödvin, som hälls upp i köket. Sedan får Bag-in-Boxen vara kvar i köket, medan jag förflyttar mig ner till vardagsrummet med matbrickan.

Och jag är alldeles för lat för att idas resa mig och gå upp för att hämta ett glas till, även om jag skulle råka få lust. Så rutinen fungerar utmärkt, och jag kan rekommendera den till andra. Skål på er!

Som jag berättade i förra veckan har jag startat en döstädning av mitt hus, och turen har kommit till garderoberna. Det är egentligen inget stort problem för mig, trots det ständigt föränderliga klädmodet, som väl primärt är till för att lura folk att köpa nya kläder varje år. Även om garderoben är målet för min utsorteringskampanj denna vecka, råkar jag faktiskt ha ganska gott miljösamvete just där . Jag har nämligen alltid varit rätt extrem när det gäller att inte följa klädmodet, till och med när jag var ung. Långbyxor, T-shirts och collegetröjor har länge varit min favoritklädsel, så kjollängder som går ner och upp innebär inga stora problem. Och jag trivs bäst när kläderna när de börjar bli så slitna och ingångna att de trasar upp sig i sömmarna. Oftast ser jag nog ut som en "baglady", så återigen är det min ovilja att slänga saker, som leder till att avlagringarna ökar.

Men uppenbarligen köpte jag flera kläder när jag var yngre, än vad jag gör numera. Och det mesta av dessa finns alltså fortfarande kvar i mina lådor och garderober. Det är så länge sedan jag senast besökte en klädaffär, att jag har glömt bort när det var. Numera blir det oftast postorder, eftersom jag avskyr att gå i affärer. Om jag handlar alls, förstås.

De T-shirts och collegetröjor, som jag mer eller mindre bor i numera, är ibland flera decennier gamla, och alltså uppenbarligen av god kvalitet från början. Och i lådor och garderober finns kläder från så tidigt som sextiotalet, som jag fortfarande kan ha på mig, eftersom jag har hållit vikten hyfsat även på gamla dar. (Fast en del är förstås oanvändbart bara för att det är så "ute" att till och med jag inser det. Som t.ex byxor med "tjafs", d.v.s utställda nertill. Var det på sextiotalet de var inne? Nu åker de i alla fall direkt i sopsäcken för återanvändning av textilier. Fast kanske jag skulle auktionera ut dem på Blocket som "retro" istället)?

Byxor med tjafs skulle inte ju ens jag inte kunna med att visa mig i nuförtiden, men annat har stått sig bra. Mina gamla randiga och prickiga Marimekkotröjor, också från sextiotalet, finns nog t.ex fortfarande i handeln, fast numera förmodligen till smått astronomiska priser. (De var dyra redan på min tid, men så har de också hållit i 50 år)... Och jeansen har sett i huvudsak sett likadana ut under åren, bortsett från den korta perioden med "tjafs" förstås. Jeans med tjafs??? Det är svårt att föreställa sig, men det existerade faktiskt på 70-talet, och man kan till och med hitta dem till salu på nätet, för "retro" är tydligen inne igen.

Andra förfärliga modeflugor, som t.ex de enorma axelvaddarna på 80-talet, har jag åtminstone lyckats undvika, liksom de överdrivet spetsiga skorna, förmodligenrån sextiotalet, som förstörde många av mina jämnårigas fötter totalt. Men de rejäla -och rätt dyra - kängorna i garderoben, som annars ser ganska nya ut, fungerar inte längre på mina fötter. Det beror tydligen på att foten successivt flyter ut, så att man blir alltmera plattfotad med åldern. Jag har fortfarande storlek 40 i kläder, men fötterna har vuxit från storlek 39 till 42. Så även kängorna åker ut; fast den här gången till Emmaus, eftersom de är nästan helt oanvända.

En annan sak som jag hittade bland kängorna var ett par jättedyra ridstövlar, som fortfarande ser välskötta ut och är fullt användbara, om man bortser från att de var måttsydda för just mina vader, på den tiden det begav sig. Jag har också kvar en gammal röd ridrock, som lär ha ha suttit på Hans Wikne, när han tände den olympiska elden i Stockholm 1956. Det leder mig in på kapitlet hästar, som upptog en stor del av min fritid under en period på mer än 30 år, men som numera är definitivt avslutad sen 30 år tillbaka. I min dator finns en lista med lektionshästar från Böö ridhus i Göteborg, under perioden 1950-1977. Den togs tydligen fram till en nostalgiträff med "Gamla Ridhusgänget", som ordnades år 2010. Jag minns fortfarande alla hästnamnen på listan från 50-60-talet, hur de såg ut, och hur de kändes att rida.

Däremot hittar jag inget i datorn om mina egna hästar, trots att jag minns att jag förde dagbok och statistik på bl.a tävlingsresultat under alla år. Men eftersom detta var före datorernas tid, gjordes anteckningarna förstås för hand, och finns säkert insatta i pärmar, som stoppades undan någonstans, när hästperioden avslutades någon gång i slutet på 80-talet. (Förr eller senare kommer jag förmodligen att stöta på dem under döstädningen, eftersom jag som sagt har för svårt att slänga saker).

Jag skrev till och med ett par illustrerade barnböcker om hästar nån gång på 70-talet, "Stella och Stina" och "Stina och Lena", som faktiskt översattes till fyra språk. Och efter det recenserade jag hästböcker åt GP under åtskilliga år. Recensionsexemplaren belamrar fortfarande den tre meter långa översta hyllan i mitt sovrum, och bidrar därmed till trängseln i andra bokhyllor i huset.

Vad som också finns kvar är de gamla namnskyltarna till alla mina egna hästar, jag vill minnas att det var sju stycken totalt, inklusive den extrahäst som jag höll mina systerdöttrar med under åtskilliga år, mest för att jag ville ha sällskap i stallet och på ridturerna. Och så alla sadlar, huvudlag och remtyg som fortfarande var i full användning när vi gav bort den sista hästen. Speciellt sadlarna skulle jag gärna vilja göra mig av med nu, eftersom de tar upp rätt mycket plats i uthuset. Men det är inte helt lätt att hitta en marknad för 50 år gamla sadlar, även om de är dyra märken och välskötta. Jag har varit inne och tittat på nätet, och det finns en uppsjö på begagnade sadlar där, med priser som varierar mellan 500:- och 20 000:-.

Vet ni någon som vill ha ett par fina begagnade gamla sadlar väldigt billigt?

Det har varit Black Friday i veckan, och själv ägnar jag mig åt en halvhjärtad döstädning av mitt hus. Finns det ett samband? Förmodligen inte. Fast nog är Black Friday en påminnelse om alla de onödiga prylar vi samlar på oss.

"Döstädning" betyder ju egentligen inte att man är på väg att dö, (vilket möjligen var den ursprungliga betydelsen), utan att man försöker skapa lite ordning och reda i sitt liv, genom att sortera ut och slänga allt värdelöst skräp som man samlar på sig under livet. (Samtidigt hittar man förhoppningsvis de bortglömda dyrgripar, som försvunnit under årens avlagringar. Fast dit har jag inte hunnit ännu)...

Döstädning är ett till synes ändlöst jobb, som definitivt inte är kul att ta itu med. Städning är ju även normalt inte min favoritsysselsättning, och egentligen är jag inte heller någon direkt storkonsument av prylar. Däremot har jag alltid haft svårt för att slänga saker, och jag hör dessutom till den inte helt ovanliga delen av människosläktet, som samlar på gummiband, snör- och pennstumpar, och tomma skokartonger. Och vid 80 års ålder kommer man slutligen till en punkt då de flesta garderober och lådor är så fulla att man inte får plats med något mer. Och man bör ju göra sig av med en del av sina avlagringar, för att inte lämna för mycket sorteringsjobb efter sig till Familjen Familj, den dan man faktiskt dör.

Helst borde man förstås inte samla på sig onödiga saker alls. Tidningarna nu för tiden är fulla av artiklar om klimathotet, och förnumstiga råd om hur man bör förhålla sig till detta, för att åtminstone inte förvärra det. En del av råden är så tramsiga att jag nästan blir irriterad. Som t.ex att man ska köpa begagnade prylar istället för nytillverkat. Bättre vore väl att inte köpa så förfärligt mycket prylar alls? Hur mycket kläder och skor behöver man egentligen, och måste de absolut vara efter senaste modet? Och finns det inte andra saker som man skulle kunna avstå från? Är det t.ex en mänsklig rättighet att flyga till Thailand en gång om året?

Mat måste man förstås alltid ha, och plastkassarna, som man får i affärerna har utnämnts till en av de allra största klimatbovarna. Många av tidningsråden verkar gå ut på att man antingen ska ha med sig en egen tygkasse, eller välja papperskassar istället, (som väl inte heller är utsläppsfria)? Det enklaste rådet, nämligen att återanvända affärens plastkassar så många gånger som möjligt, har jag hittills inte sett i någon enda artikel. Själv föredrar jag plastkassar framför pappersdito, eftersom de tål väta bättre. Men å andra sidan återanvänder jag dem gång på gång, ända tills de faller sönder. (fast det brukar de inte göra förrän efter minst tjugo affärsbesök).

Ett större klimatproblem än bärkassarna är förmodligen alla onödiga hårdplastförpackningar kring småprylar. Den gamla typen av järnhandlare, där man kunde få hjälp av kunnig personal för att köpa rätt storlek och antal av skruvar, spikar och beslag, verkar tyvärr vara utdöda numera. Istället hänvisas man till gigantiska externa köpmarknader, med oändliga rader av hyllor och krokar, där minsta lilla pryl är inplastad i en tio gånger större plastförpackning, som dessutom senare visar sig omöjlig att öppna utan mejsel eller stämjärn.

Ett annat problem är usel kvalitet - en del saker faktiskt verkar faktiskt vara designade för att gå sönder efter en viss tids användning, så att man tvingas köpa nytt hela tiden. För tillfället irriteras jag mig på ett antal askar med odugliga tändstickor, som jag lurades att köpa sist jag handlade mat, eftersom affären inte hade några andra. De är av märket "Europa Hölzer", och faktiskt näst intill oanvändbara. Dels för att tändsatsen är så dålig att de i stort sett aldrig tänder på första försöket, och sedan ramlar av efter tredje eller fjärde. Dels för att själva stickan är så tunn att åtminstone en tredjedel av dem bryts av direkt när man försöker använda dem, och dessutom så korta att man behöver minst tre för att tända en brasa. Och eftersom det börjar bli kallt ute, tänder jag två olika braskaminer om dagen numera, så det blir rikligt med tillfällen att reta upp mig redan tidigt på mornarna. Ge mig tillbaka de gamla fina tändstickorna av märket Solstickan (de med den lilla pojken på asken)!

Men det största problemet med alla onödiga prylar är väl att hela samhället tycks vara uppbyggt kring konsumtion. Om folk slutar köpa, stannar tydligen hjulen, butikerna går i konkurs och massor av folk blir arbetslösa. Affärerna jobbar på övertid med att pumpa ut sin reklam, och typiskt amerikanska fenomen som Halloween och Black Friday har entusiastiskt adopterats av butikerna. (Thanksgiving har de dock inte lyckats införa hittills, åtminstone har jag inte sett något ökat utbud av kalkon och pumpa i min egen matbutik).

Just nu behöver jag faktiskt en printer till min dator, men det är uppenbarligen inte rätt tid att köpa den för tillfället, även om priset eventuellt skulle råka vara nedsatt. Jag försökte gå in på Elgiganten på nätet i fredags, men hamnade på en 10 minuters "Väntelista" för att över huvud taget komma in på websidan. Jag hängde kvar av ren nyfikenhet, och fick så småningom upp 861 träffar, (varav förstås de flesta var "slut i lager" eller "ej köpbar". Jag kan förstås vänta till nästa vecka, men då börjar väl adventsrean och senare mellandagsreorna, så det lär bli samma problem igen. Jag får nog klara mig utan printer till efter nyår.

Tidskrifter är en annan sak som jag har svårt att slänga, jag har alltid haft en tendens att spara hela årgångar i backar, framför allt av trädgårds-, häst- och hundtidskrifter. Den ursprungliga tanken var att jag skulle vilja läsa om dem, när jag blev gammal. Men nu är jag ju gammal, och ännu har jag inte lockats att titta närmare i en enda back. Över huvud taget läser jag mycket mindre nu för tiden, både böcker och tidskrifter; det blir mest bara TV och dagstidningar på nätet. Så tidskrifterna åker nog också till pappersinsamlingen, även om en del av dem möjligen har nostalgivärde på nätet.

Den sista tanken leder mig till"Vintagefenomenet" och kapitlet kläder, men jag har redan varit långrandig nog, så det sparar jag till en annan vecka...

Får ni också en massa "gratiserbjudanden", när ni surfar på internet? Det verkar vimla av skumma firmor, som antingen skickar rena bluffakturor, eller lurar en att klicka på knappar med diverse lockande ebjudanden, villkai sin tur leder till att man plötsligt blir "medlem", och sedan spammas med nya erbjudandet, antingen över e-mejl eller i brevlådan. På sistone verkar det här ofoget ha blivit mer frekvent, och jag misstänker att det kan ha att göra med att jag nyligen fyllt 80, vilket gör mig extra förbannad.

I veckan fick jag två styckenblufferbjudanden, ettvia e-mail, och ett som en ren bluffaktura direkt i brevlådan. Och sedan månader tillbaka har jag försökt avsluta två irriterande konton, som jag lurades in i genom att klicka på en sådan där skum länk.

Bluffakturan i brevlådan kom från något som kallade sig Fordonsgaranti Ltd eller Skandinaviska Autogaranti AB. Den var rubricerad"Avtalsfaktura 61121"och innehöll en förtryckt avi på summan 2129:-, utan någon närmare specifikation på vad det handlade om.

Jag tyckte förstås det verkade lite sknmt, och när jag googlade firmanamnet fick jag upp följande info.

"Många svenska bilägare får brev från Svensk Fordonsgaranti med ett erbjudande om att teckna en extra garanti för bilen.
Men brevet är krångligt formulerat och många tolkar det som att de måste betala för att inte riskera att stå helt utan skydd om bilen går sönder.
Svensk Fordonsgaranti har ingenting med bilens fabriksgaranti eller med biltillverkaren att göra, och Konsumentombudsmannen väljer nu att stämma företaget. KO har fått in över 860 anmälningar mot företaget."

Tydligen siktar firman mest in sig på bilägare som nyligen har haft sin bil på reparation. Det hade ju inte jag, så just den här bluffakturan var lätt att identiera. Men bara det faktum att jag fick den är oroande, för det kan betyda att bluffirman har utvidgat sina målpunkter till att även omfatta äldre pensionärer.

Bluffmejlet kom från "Undersökningschef# (newsletter@lunevejenhetz.com)", och var betitlat "Vi har goda nyheter? Viveka?"

Den påstått begränsade tiden är förstås ett knep för att få en att klicka direkt istället för att kolla firman bakom. Och det är ju inte så lätt att komma ihåg ifall man faktiskt deltog i en undersökning för några mänader sedan. Att klicka på länken bör man emellertid akta sig för.

Ett annat blufferbjudande, som man bör passa sig för, den här gången via en länk som dyker upp ibland när man surfar, är ett program från en firma som kallar sig Restoro.se.

Det här inte ett virusprogram, utan ett PUP, (Potentially Unwanted Program). Det är alltså inte skadligt för datorn, men väldigt, väldigt irriterande. Det startar med att man luras att klicka på en gratislänk för att scanna datorn mot just virus ochoönskade program. "Gratis"-scanningen resulterar förstås i en lång lista på skumma program, som påstås ha smugit sig in i datorn. Men att ta bort dem är förstås inte gratis längre, utan man får istället en länk till att köpa programmet.

Om man struntar i att klicka på den länken, blir man inte av med några pengar, men man blir inte heller av med Restoro-programmet, Det ligger kvar i datorn, och poppar upp på ett irriterande sätt så fort man går ut på internet, med små varningsrutor som uppmanar en att omedelbart scanna datorn mot alla andra skumma program, genom att klicka på länken. Programmettycks också vara näst intill omöjligt att avinstallera.Det tog mig fyra försök och två omstarter, innan jag äntligen lyckades få bort det ur datorns programlista.

Och här är ytterligare en avsändare, som man bör akta sig för, den här gången från :

Account Manager (contact@plantseight.com)
Även det här programmet skickade en E-mail med rubriken : "Vi har valt dig för att få en smartphone".

I mailet står också bl.a

Jaså minsann? Märkligt, för jag har aldrig i hela mitt liv handlat på Coop.…
Men det enda man behöver göra för att delta i blufflotteriet är alltså att klicka på länken - vilket man förstås bör akta sig för.

Här kommer ytterligare en bluff, (det är faktiskt för tredje gången jag får den), från Aventura Post GmbH, som den här gången utnyttjar namnet Willy's.
Rubrik :Viveka, du har just blivit utvald

Just de stora matfirmorna utnyttjas tydligen ofta som lockbete, när det inte handlar om smartphones. Nu handlar jag ju varken på Coop eller Willys, så dessa var lätta att klassa som bluffmejl. Men om man faktiskt råkar vara kund på någon av firmorna, är det förstås större risk att man trillar dit.

Jag hoppas och tror att varken Coop eller Willy's är delaktiga i de här svindlerierna, och någon borde förmodligen polisanmäla annonserna. Antagligen blir det jag, för det här ofoget börjar verkligen gå mig på nerverna.

Jag vet inte om alla som surfar mycket på datorn får sådana här blufferbjudanden, eller om de siktar in sig speciellt på pensionärer. Men eftersom jag har börjat få markant flera i år, efter att jag fyllt 80, misstänker jag att det kan vara det senare, och det gör mig ännu argare. För pensionärer är en extra utsatt grupp, och folk som ägnar sig åt att stjäla från eller lura gamlingar är speciellt motbjudande.

Men den firma jag retar mig mest på just nu heter heter Vacker365.se, och det beror på att jag faktiskt lät mig luras av deras "gratiserbjudanden", som bestod i ett par joggingskor från ett känt märke. Jag var dum nog att klicka på länken, och får sedan dess ständiga e-mail och pop-up-annonser på webben om olika fall av "fördelaktiga" erbjudanden. Nu verkar firman nästan enbart handla med kosmetika, och eftersom det är något jag aldrig använder, är de flesta av erbjudandena lätta att motstå för mig.

Men den ursprungliga fällan var alltså, att jag var en av tre lyckliga som hade "vunnit" ett par joggingskor.Efter att jag lurats trycka på den länken ombads jag betala 19:- i frakt, vilket ju verkade rimligt eftersom skorna alltså var från ett rätt känt - och dyrt - märke. Men just det var mitt riktiga misstag, eftersom jag var dum nog att betala med mitt kreditkort.

Några skor leverades förstås aldrig.

När jag reklamerade den uteblivnaleveransen efter ett par veckor, fick jag förklaringen att jag inte alls hade vunnit skorna, utan bara var en av tre som vunnit "chansen att delta i ett lotteri om dem". Naturligtvis var det en av de två andra som vunnit det lotteriet, fast jag misstänker att båda de andra, (om de nu ens existerade), fick samma besked som jag. Och när jag kollade min nästa månadsfaktura för kreditkortet upptäckte jag också, att jag tydligen blivit medlem i Vacker.se, (till den facila årsavgiften ca 550:-), och dessutom betalt fullpris för skorna utan att ens veta om det.

Fast några skor hade jag naturligtvis ett par veckor senare senare fortfarande inte sett röken av.
Nu blev jag riktigt förbannad, och började med att kräva vartenda öre tillbaka. Men detta var naturligtvis omöjligt, eftersom firmans "policy" var att aldrig återbetala kontanter. Skorna skulle de däremot omedelbart skicka, och de bad om ursäkt för förseningen, som skylldes på julruschen (i början av november)?

Det här var alltså dryga två veckor sedan nu, och mejlväxlingen fortsätter. Men några skor har jag fortfarande inte sett till.

Som sagt; klicka aldrig på skumma länkar om gratiserbjudanden.