Utöver ansiktsafasi och problem med att komma ihåg namn, som jag berättade om i förra bloggen, lider jag alltså också av både dyslexi och dyskalkyli, som innebär att man ibland kastar om bokstäver eller siffror.

Dock lyckligtvis i lindrig form i båda fallen, för barn, som har svårt att lära sig skriva, läsa och räkna, klassas lätt som dumma och obildbara. Själv ansågs jag nog snarare vara en "duktig flicka" i skolan, och jag lärde mig faktiskt att läsa vid redan fem års ålder. Och dessutom upp och ner. (Det berodde förstås på att jag hade en två år äldre syster, och när hon gick i ettan, satt jag mittemot vid läxbordet, och lärde mig alltså läsa samtidigt - fast alltså upp och ner).

Men dyslexin finns där förstås ändå, och den yttrar sig fortfarande ibland, genom att jag till exempel skriver rign istället för ring. Men när man väl kan läsa, lär man sig att känna igen hela ord istället för bokstäver, och så reagerar man genast på att ordet är felstavat och rättar det automatiskt.

Det bästa botemedlet mot dyslexi, (d.v.s lässvårigheter), är alltså, något paradoxalt, att läsa riktigt många böcker. Och eftersom jag älskade att läsa redan som barn, är problemet lätthanterligt för mig numera. Jag lyckades även hjälpa min systerdotter Amanda, som också har lindrig dyslexi, genom att sticka till henne en bok, som hon var starkt motiverad att läsa.

Jag tror hon var i tioårsåldern då och, som många småflickor, lite "hästtokig". Själv recenserade jag "hästböcker" i GP under den tiden, och i mina gömmor fanns alla de recensionsexemplar jag fått hemskickade. Jag letade fram den första boken i serien om "Britta och Silver", som hade lättläst text och korta kapitel, och Amanda försvann omedelbart upp på övervåningen med den. Någon timme senare kom hon ner och meddelade stolt att hon hade "läst två kapitel"! Ytterligare några timmar senare kom hon ner igen och frågade; "Har du flera såna där böcker"? Det hade jag förstås, och på den vägen är det.

Jag tror att min lillebror Ola också hade en släng av dyslexi, och att han botade den genom att läsa en massa böcker om fiske, när han var i nedre tonåren. Så om ni har barn med lässvårigheter; ge dem en bok om något ämne som ni vet att de är mycket intresserade av, för att de ska få en extra skjuts över den där initiala stötestenen. Man kan faktiskt träna bort dyslexi genom att läsa mycket.

Dyslexin var alltså aldrig något stort problem för mig, värre var det med en av följddiagnoserna; höger-vänsterförvirring. Jag minns att jag delvis räddades av en minnesramsa för småbarn, som jag lärde mig i tidig ålder:

"När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jag norr så där,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster,
och öster är åt höger,
och söder är åt solen,
åt solen varm och kär".

Den ramsan plockar jag fortfarande fram ur minnet, när jag ibland går bort mig i de stora skogspartier, som jag besöker under promenaderna med hunden. Och den har också ofta varit till hjälp under yrkeslivet. I höger-vänsterförvirringen ingår nämligen också väderstrecksförvirring, vilket kan ge svårigheter med att läsa kartor. Och som samhällsplanerare jobbade jag förstås väldigt mycket med just olika sorters kartor. Efter att jag blivit uppmärksam på mitt problem, tog jag som vana att alltid kontrollera väderstrecken i mina planbeskrivningar en gång extra. (Statistiskt sett visade det sig att jag skrev fel i mer än 60% av fallen första gången).

Egentligen är jag förvånad över att jag inte hade större problem, men jag lärde mig ganska snabbt knep för att hålla reda på åt vilket håll norr var på kartan. Det var lättast under mina egna föredragningar, eftersom jag då hade full kontroll på hur kartorna hängdes upp. Värre var det under bordssammanträden, då kartorna lades på det bord, som alla satt runt. Men oftast lyckades jag vrida kartan som jag ville ha den, så jag minns det ändå inte som något jätteproblem.

Det pinsammaste minnet av min höger-vänsterförvirring är faktiskt en vardaglig episod hemma i Alingsås, då en bilist stannade och frågade mig om vägen till Nolhagaparken, (vilket jag naturligtvis kände väl till).

"Det är enkelt", sa jag, "bara ta till höger framme vid trafikljusen där borta, och sedan rakt fram tills ni kommer till en rondell, där det är skyltat". Och samtidigt pekade jag "pedagogiskt" åt vänster. Bilisten såg med rätta lite förvirrad ut, och frågade om; "Alltså till höger vid trafikljusen"? - "Ja, till höger", sa jag, och pekade åt vänster igen. Bilisten körde iväg, och inte förrän jag såg honom svänga vänster vid trafikljusen, insåg jag vad jag hade gjort, men då var det så dags...

Dyskalkylin, (vilket enkelt beskrivet betyder att man kan skriva 35 istället för 53, var ett betydligt större problem. Inte i skolan, eller på Chalmers, eller ens på jobbet, som ju mera handlade om utredningar, kartor och beskrivningar till detaljplaner och översiktsplaner än om matematiska beräkningar. Men under en period när jag var kassör på Ridklubben höll det stundtals på att driva mig till lätt vansinne. I den uppgiften ingick nämligen månadsredovisningar av ekonomin, då man skulle summera ihop alla inkomster och utgifter under perioden. Det blev ganska många och långa listor, och när sedan debet och kredit inte gick ihop, vilket hände lite för ofta, gällde det att hitta det ställe i tabellerna där man råkat kasta om två siffror.

Efter att datorerna kom in i bilden blev det lite lättare, eftersom datorn stod för själva additionen. Men slutsumman var ju beroende av min input, så fortfarande kvarstod risken att jag någonstans, i någon av kolumnerna, kastat om ett par siffror, och alltså fick ett felaktigt slutresultat.(På datorspråk kallas detta syndrom GI-GO - d.v.sGarbage in - Garbage Out).

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag är ensam i familjen om min dyskalkyli; det är inte något som vi någonsin har diskuterat.
Men på Google - räddningsplankan för alla oss med taskigt minne - hittar man följande information:

"Dyskalkyli är till stor del ärftligt men kan i vissa fall även bero på omständigheter så som förtidig födsel. Det är väldigt svårt att ställa exakt diagnos då det inte finns några bra diagnostiska instrument inom området. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning än."

Jag förstår egentligen inte varför det är så svårt att hitta "diagnostiska instrument" för forskningen. Om man onormalt ofta kastar om ett par bokstäver i ett ord, har man ju dyslexi. Om man på samma sätt ofta kastar om ett par siffror i ett tal, har man väl dyskalkyli? Eller?

I mitt senaste blogginlägg lyckades jag blanda ihop generationerna i familjen Ernstson. Det kanske är förklarligt på sitt sätt, eftersom vänskapsförhållandena i familjen faktiskt spänner över fyra generationer. Mormor Inger är ungefär jämngammal med mig och Boel, och var även en nära vän till min egen mamma.
Dottern Sofia är bästis med Boels dotter Amanda, och trots att de sedan länge är bosatta i olika länder, håller vänskapsbandet fortfarande.

Och i den senaste generationen är det alltså Sofias dotter Tora, och Niklas och Katrins dotter Signe, som har funnit varandra

Nog är det fantastiskt med vänskapsband mellan två familjer som varar över så lång tid?

Och visst borde jag ha kunnat hålla isär generationerna, även om jag fyllt 80.

Men det finns en underliggande orsak, som inte bara är ren åldersglömska.

Jag har nämligen en "diagnos" - (egentligen flera diagnoser) - även om jag aldrig har blivit formellt diagnostiserad. Och det finns en förklaring till att jag aldrig blev det också. När jag var barn fanns inte ens de här diagnoserna. Men åkommorna fanns förstås även då, och när man googlar på dem idag får man massor av träffar.

Jag lider alltså av ansiktsafasi, och även av dyslexi och dyskalkyli.
Och till råga på allt har jag problem med att komma ihåg namn. Och det är inte bara för att jag har fyllt 80 och möjligen har begynnande demens. Just det här med att ha svårt att minnas namn finns det ingen latinsk benämning på - ännu. Men om man googlar på det får man upp många träffar med minnesknep för just det problemet.

Men jag ska börja med ansiktsafasi, eller ansiktsblindhet, som det heter på svenska. Googlar man på det får man flera sidor med träffar. Men trots att det numera är en vedertagen diagnos, finns det inte mycket forskning om det - ännu. Två procent av befolkningen lär emellertid vara drabbade, och åkomman är ärftlig. I en av artiklarna jag får upp står också följande: "Ofta förekommer samstörningar: höger–vänsterförvirring, dyslexi, färgblindhet och dålig orienteringsförmåga". (Jag har alltihop, utom färgblindhet). Och jag är inte heller ensam om ansiktsblindhet i familjen. 

I artikeln nämns att antalet drabbade troligen är betydligt större än två procent, och jag misstänker att det stämmer, för ansiktsblindhet är inte något som de drabbade gärna pratar högt om själva. Man tycker att det är lite skämmigt, och försöker dölja det på olika sätt.

Jag vet med säkerhet att min brorsdotter Anna har det, för hon berättade det själv för mig härom veckan, när vi var ute och gick med hundarna. En detalj som hon nämnde var, att hon ibland identifierade sina kunder på deras hundar. (Hon är nämligen veterinär). Det där kunde jag lätt relatera till, för under min ganska långa hästperiod, när jag hängde mycket på ridhuset, identifierade jag bekanta där mycket lättare, när de satt på sina hästar.

Det underlättar förstås vid ansiktsblindhet, om man har täta och nära kontakter med personerna. Så anhöriga och arbetskamrater brukar man kunna känna igen, åtminstone i den normala miljön. Ulla-Maj, en nära arbetskamrat under större delen av min yrkesverksamma tid på VBB, berättade dock en dag, (fast ca tio år senare), att hon hade mött mig på gatan i centrum, och att jag hade stirrat henne rakt i ansiktet utan att hälsa. När det hände drog hon tydligen slutsatsen att jag var en snorkig typ, som inte hälsade på sekreterare. Senare ändrade hon förhoppningsvis åsikt, och det var nog mer eller mindre en slump att hon ens drog upp historien. Själv hade jag naturligtvis inget minne av mötet. Och det inträffade förmodligen när jag var relativt nyanställd, men det kändes ändå skämmigt.

Svårigheten att komma ihåg namn har också alltid varit ett problem, speciellt under min yrkesverksamma tid, då man hade mycket kontakter med myndigheter och klienter. Men eftersom det oftast var i samband med en föredragning som man träffade dem, och man visste i förväg vilka som skulle delta, kunde man förbereda sig med olika knep. Som att läsa på namnen innan mötet, ha fusklappar i manuskriptet och anteckningar i marginalen på overheadbilderna. En period under yrkeslivet, när jag jobbade som assistent på Chalmers, var speciellt utmanande. Gruppen som jag handledde, var ett tiotal studenter och jag minns att jag använde små fåniga minnesramsor, som "Kurt är kort", för att hålla isär dem. Men det var ändå inget stort problem vid bedömningen av deras arbetsuppgifter, eftersom jag förstås hade en namnlista, och alla övningsuppgifter de lämnade in var signerade.( Jag lär till och med ha varit en populär assistent, och fick blommor av gruppen när kursen var slut).

Men just det där med att inte minnas namn, är nog det mest irriterande. På senare år handlar det dessutom inte bara om namn på människor;  jag har också börjat tappa namn på växter, både svenska och latinska. Det blir extra störande, eftersom jag är både trädgårds- och naturvårdsintresserad, och speciellt bland trädgårdsfolk är de latinska namnen väldigt vanliga. Just det här är helt säkert åldersrelaterat, eftersom det har börjat under de senaste åren, och successivt blivit värre. Ofta kommer jag på namnen av mig själv, efter att jag slutat anstränga mig. Och lyckligtvis kan man ju slå upp det i någon flora eller växtlista eller plantskoleannons på nätet. Men det är ändå irriterande, när man har besökande i trädgården, som frågar efter ett namn på någon speciell buske, och det plötsligt är helt tomt i huvudet. Eller när man får en tillfällig blackout, och inte för sitt liv kan komma på vad "Taraxacum vulgare" heter på svenska. (För dem som eventuellt undrar, kan jag berätta att det är vanlig maskros).

Så att jag inte kom ihåg, att Sula heter Gustavsson i efternamn har alltså sin förklaring. Men hon var åtminstone så nära familjemedlem att jag omedelbart kände igen henne, när hon knackade på, trots att det är... ja, hur många år är det egentligen sen vi sågs sist?

I helgen har både Blekingeborna och Stockholmarna i Familjen Familj varit på besök i Lövekulle, och det blev en intensiv och - (åtminstone av mig) - efterlängtad arbetshelg. Den resulterade i att stora delar av de högar med kubbar och ris från stormfällda eller nedsågade träd och buskar, som länge har blockerat Amandas uppfart numera är borta och vedförrådet proppfullt. Det var faktiskt det fulla vedförrådet, som slutligen stoppade verksamheten på lördagseftermiddagen, och eftersom det signalerats duggregn till hela söndagen kändes det rätt skönt.

Familjekollektivet skaffade en gemensam vedklyv för några år sedan, och det var ett ovanligt lyckat inköp. De flesta av stammarna hade redan sågats upp i lagom långa kubbar av Prensionärstvillingarna, (som också svarat för fällningen). Men eftersom några av stammarna var nästan en halvmeter i diameter nertill, hade det varit näst intill omöjligt att klyva dem med yxa. Nu blev vi ändå tvungna att ta till yxa vid ett tillfälle, eftersom en av de största kubbarna var full av så mycket knaggar och vresigheter att inte ens vedklyven klarade av den. Den fastnade på ett tidigt stadium, och visade sig sedan nästan vara helt omöjlig att få bort med handkraft, och en vedklyv går ju inte att backa, när den väl kört fast.

Pojkarna försökte med både handkraft, spett och slägga, men de metallkilar som alla visste skulle finnas någonstans, lyckades ingen lokalisera. Det som slutligen räddade situationen var min gamla vedyxa, som inte varit i användning på många år, men som nu fick fungera som kil. Det lyckades till slut, dock på bekostnad av att skaftet bröts om, men förhoppningsvis går den att skafta om. (Det är dock inte hundraprocentigt säkert, för de flesta av mina trädgårdsredskap är från fars tid, och det är inte alltid dimensionerna stämmer till dagens tillbehör.

Huvuddelen av fredagen var vi tre vid vedklyven, en som lastade på, en som skötte maskinen och en som lastade in i vedförrådet intill. På lördagen drog Niklas och Lennart igång ett bål, som jag sedan tillbringade större delen av dagen med att mata, medan Katrin sällade sig till klyvargänget, så att det fortfarande gick väldigt snabbt och effektivt. Rishögarna kom från den årliga slybekämpningen, men i år späddes de på av de halvruttna brädorna från bron och ön, som byttes ut i somras, även då i en gemensam insats av Familjen Familj. Bålet var inte helt enkelt att hålla igång, dels för att det mesta av riset och brädorna var plaskblöta, och dels för att själva bålet låg på lovartsidan om den förhärskande vindriktningen, så det blev extra jobbigt att dra fram materialet genom den bolmande röken.

Men nu är det gjort! - för att använda ett gammalt Familjecitat, som härrör från när Amanda och bästa kompisen Sofia från Ekebacken var i femårsåldern. Medan resten av familjen satt framför brasan, (eller möjligen TVn)? och drack te, roade sig flickorna ute i entrétoaletten med att riva dasspappret i bitar och preka ner dem i toalettstolen, så att det blev stopp i avloppet. När mor råkade upptäcka vad de höll på med, och med en viss underdrift sa att "Det där var väl ingen särskilt lyckad idé"? svarade Sofia glatt, "Nä, men nu är det gjort"!

Apropå familjenostalgi, så kom Sula, en annan av Amandas gamla bästisar oväntat på besök söndagen innan, medförande dottern Liv. Det blev ett glatt återseende, för Sula, (som ju egentligen heter Susanne), var som en familjemedlem under Amandas skoltid, och bodde till och med hos mor under en period, efter att ha grälat med sin egen mamma. Nu var alltså hennes egen dotter i tonåren, och som så många andra tonårsmammor hade hon drabbats av Bingolottstvånget, och hade förstås med en bunt av lotterna. Lotter är ju inte riktigt min grej, men man vill ju gärna hjälpa en gammal kompis, som säkert har betydligt flera lotter att bli av med än hon har vänner och bekanta att kränga dem till. Så Göran och jag köpte två var.

Då inträffade nästa problem - kontanter...Tidigare brukade jag ha ett par hundralappar liggande hemma för sådana här situationer, men efter att jag upptäckt att inte ens affärerna tar emot sedlar längre, gjorde jag mig av med dem, och hanterar numera alla mina affärer antingen direkt på nätet eller med kreditkort. Swish - som tydligen de flesta använder - har jag aldrig lärt mig att hantera, mest för att jag inte tycker det verkar säkert. Hur som helst, vi löste det genom att komma överens om att Sula skulle mejla mig sitt bankkontonummer, så att jag kunde sätta in pengarna på det. Men det här var alltså en vecka sedan, och Suka har fortfarande inte hört av sig. Och det värsta är att jag inte ens vet hennes efternamn, för mig har hon alltid varit bara Sula, och det enda jag vet är att hon bor nånstans i Partille.

Jag har faktiskt försökt aktivt gräva fram telefonnumret genom att fråga andra i familjen, men hittills kammat noll. Så här sitter jag nu, med två bingolotter som jag inte har betalt för, och eftersom jag aldrig har köpt en lott tidigare i hela mitt liv, har jag inte heller den blekaste aning om hur man får tag i en dragningslista. På lotterna står det "TV4 Play" och  "Måndag kl 19.30", men inte något datum, vilket jag tycker är rätt märkligt. Betyder det idag, eller måndag om en vecka, eller rent av söndag, då det tydligen ska vara ett bingolotto-program? Men varför står det i så fall måndag på biljetten?

Nå, det klarnar kanske så småningom för det går tydligen att hämta ut eventuella vinster ända till 2020-08-31, enligt en av de finstilta upplysningar, som jag faktiskt lyckades hitta på lotten. Informationen är uppenbarligen inte anpassad till ofrivilliga och tillfälliga lottköpare som mig...

Nu är väl inte risken särskilt stor att jag vinner något, men märkligare saker har faktiskt hänt i mitt liv. Under en period när jag arbetade på plankontoret i Mölndals kommun, blev jag motvilligt påprackad en lott till ett internt lotteri på kontoret. Det var tydligen ett system där man kunde se direkt om man hade vunnit eller ej, för det visade sig omedelbart att jag råkat vinna högsta vinsten. Jag minns inte vad vinsten bestod i, så det kan inte ha varit något särskilt märkvärdigt. Men vad jag minns är, att det fortsättningsvis gick trögt med resten av försäljningen, eftersom det snabbt spred sig på hela Kommunkontoret att högvinsten redan gått åt. ( Och det var inte jag som sprang runt och skvallrade, jag lovar)...

----

P.S Ett par timmar efter att jag lagt ut det  här på facebook, fick jag följande meddelanden:

Katrin Wellfelt Det gamla familjecitatet ”men nu är det gjort” är inte fullt så gammalt som du tror. Det var faktiskt inte Sofia utan hennes dotter Tora som myntade uttrycket. ”Tova” toapapper var starten på Toras och Signes vänskap

Susanne Gustavsson ❤️ Viveka: jag heter Susanne Gustavsson... Herregud. Och jag lovar att du ska få betala. Snart. Det var så fint att se dig igen, Liv älskade både hundar och samtliga homosapiens.

(Tur att folk håller efter en när man börjar bli senil)...

Under början av veckan fortsatte jag med att försöka räfsa rent gräsremsan mot Ferievägen efter att ha slagit av det värsta gräset med lien. Det var ett tufft jobb, eftersom gräset hunnit lägga sig på flera ställen, och räfsan fastnade ofta i de långa strån, som fortfarande har rotfäste. Då fick jag ta till skäran, för att få loss tovorna, (vilket innebär att stå dubbelvikt halva tiden). Dessutom var allting plaskblött efter allt regnande, så den fulla kärran blev jättetung, när innehållet skulle flyttas till närmaste ringkompost.

I mitten av veckan ringde sedan ordföranden för Vägföreningen, för att berätta att tvisten med trädgårdsfirman nu är löst, och att de kommer att ta hand om vägkanterna i år i alla fall, fast han visste inte exakt när det kommer att bli. Det var ju en bra nyhet i och för sig, (åtminstone för nästa år); problemet är bara att det är alldeles för sent för att vara till mycket nytta i år.

Nu hade jag ju redan slagit av ytan själv, och även räfsat större delen av den. Och samtidigt hade löven fallit, och lagt sig ovanpå det redan liggande gräset, så hur man ska kunna komma åt nere vid markytanens med grästrimmer har jag svårt att förstå. Man får nog betrakta det här året som förlorat, men jag förberedde ändå så gott jag kunde för trädgårdsfirmans ankomst genom att frakta undan så mycket som möjligt av lösgräset och löven. Efter det övergav jag vägkanterna och återgick till uppfyllnaden vid gränsen mot Amandas och Puttens tomter, som ju är ett flerårsprojekt.

Vid det här laget har de flesta av löven redan hunnit trilla av träden, med hjälp av ett par rejäla höststormar. Jag vet inte om det är inbillning, men det verkar vara alldeles ovanligt mycket höstlöv i år. Kanske beror det på att stormarna har skickat in det mesta av löven in på mitt revir, men hela den lilla sidogatan och vändplatsen nedanför Niklas hus var i alla fall täckta av ett så pass tjockt lövlager att man inte ens kunde se asfalten. Jag hade ju kunnat lämna det också åt Vägföreningens trädgårdsfirma, eftersom det faktiskt är deras ansvar. Men eftersom löv blir till bra kompostjord, och jag behöver massor av dem till att blanda in i uppfyllnaden, så bestämde jag mig ändå för att ta hand om större delen av det själv. Det blev några fulla kärror, och löv är ju åtminstone lättare att köra i uppförsbacke än motsvarande kärra full med matjord.

Resten av veckan har jag annars slösat bort med att reta upp mig på ett märkligt förslag att bebygga ängarna i Lövekulle med 2000 nya lägenheter, som tydligen lanserades på Byggmässan i Estrad för ett par veckor sedan. Jag var inte själv på byggmässan, och eftersom Alingsåstidningen bara existerade som webversion under konkurstiden som inträffade ungefär samtidigt, lyckades jag missa rapporteringen om den där också. Nu fick jag höra om det av en slump, genom att jag råkade möta Sofia Ernstson med nyhunden Walter på en av mina hundrundor.

Sofia försåg mig med en länk,https://lovekullestationsstad.se, och jag fick nästan hjärtslag när jag upptäckte vad de fyra största byggmästarna i kommunen gemensamt hade hittat på. Huvudnumret, utöver de 2000 lägenheterna som fyllde alla ängsytorna, var en glassig "strandpromenad" med kallbadhus och hopptorn och uppmuddrad badbassäng mitt på det långgrundaste partiet, (trots att det redan finns både en stor badplats på Lövekulle Udde, 200 meter längre bort, och en gång-och cykelväg dit längs stranden). För säkerhets skull hade de också klämt in en grupp bostäder mellan strandpromenaden och vattnet, just där segelbåtsklubben nu ligger. (Ett par båtbryggor tyckte de tydligen ändå skulle kunna få vara kvar på den lilla yta som blev över, men det planerade klubbhuset fick naturligtvis inte plats i ett så exklusivt bostadsläge).

Mittför Mjörnvallen hade de placerat en stor inomhusarena, en förskola och ännu flera bostäder. (En av de befintliga övningsplanerna fick dock ligga kvar, med bostadsfasader 10 meter ifrån ena kortsidan och långsidan). Att Kvillebäcken rinner tvärsigenom området just där arenan är placerad nämns inte ens i en bisats. Inte heller att grundvattenståndet är så högt att det ofta står vatten direkt i markytan.

Påståendet att en ny gata längs järnvägen skulle avlasta Sörhaga har man svårt att förstå,eftersom trafikförbindelsen med Alingsås centrum uppenbarligen går i Viktoriagatan även i deras förslag. Och att större delen av området ligger under strandskydd och har höga naturvärden, eller att både den gällande översiktsplanen och den fördjupade översiktsplanen för Mjörnstranden säger att hela området ska förbli grönområde, bekymrar tydligen inte herrarna alls; sådana små petitesser ska inte kunna stoppa dessa storvulna planer. Vad som retade mig mest var att det hela framställdes som att kommunen står bakom förslaget, men om man går in på kommunens hemsida om olika byggplaner, finns inte projektet ens nämnt någonstans.

Redovisningen av "Lövekulle Stationsstad" innehöll också en ruta där man kunde berätta vad man tyckte om projektet, så jag avreagerade mig genom att göra det. Det var förmodligen inte de synpunkter de hade förväntat sig, men det kändes ändå bättre efter att ha lämnat dem.

Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och så gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

Det här kommer att bli en kort veckorapport, för det har regnat en stor del av veckan, vilket i och för sig var välbehövligt, men också innebar att motivationen för utomhusjobb blev extra låg. Och eftersom allting är genomblött, gräset fortfarande inte är slaget, och de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden, finns det egentligen inte mycket man kan göra i parken, under de korta stunder då solen faktiskt har tittat fram mellan alla skurarna.

Så jag har återtagit jobbet med att ordna för en framtida skärmplantering uppe vid gränshörnet mot Puttens och Amandas tomter. Det innebär en växling mellan det ganska enkla jobbet att dra upp all kvarvarande kaprifol med rötterna, och det mera ansträngande kroppsarbetet att kärra upp matjord, för att höja marknivån, så att de planerade buskarna ska få tillräckligt djup för rötterna. Matjorden, som jag köpte för några månader sedan finns i ett par jättestora öppna plastsäckar, som befinner sig i backen vid Niklas hus, och därmed åtskilliga höjdmeter lägre och några hundra meter därifrån. All jord måste alltså köras i skottkärra i uppförsbacke, och eftersom jorden dessutom är genomblöt, blir det väldigt tungt och jag orkar bara med max ett halvdussin kärror per dag.

Boel lär i alla fall bli nöjd när jag är klar, för hon har klagat på att de vita plastsäckarna är fula och stör deras utsikt från verandan. Men alla trädgårdsmöblerna åkte ju in i förrådet sist Familjen Familj var här för några veckor sedan, och även om det varit runt 15 grader varmt i veckan, är nog tiden för att sitta på verandan över för i år. Så någon större brådska med att bli av med plastsäckarna är det ju egentligen inte.

Men tills vidare ägnar jag mig alltså lite halvhjärtat åt att köra jord i uppförsbacke. Så småningom ska den här jorden blandas upp med torvmull och förmultnade löv, men eftersom årets höstlöv mestadels sitter kvar på träden fortfarande, och det mesta av innehållet i mina ringkomposter redan har gått åt till uppfyllnaden i norra dammhörnet, har jag lite brist på sådant material just nu. Så det här projektet lär inte kunna slutföras förrän tidigast nästa höst, och arbetstakten och motivationen blir därefter.

I gengäld blir det mera tid över för hundpromenaderna, och Nelly har nog varit rätt nöjd, eftersom speciellt eftermiddagsrundorna här hemma har blivit ovanligt långa. Konstigt nog har jag lyckats hålla mig ganska torr under alla hundpromenaderna, eftersom de flesta skurarna kommit sent på eftermiddagen och under natten.

Men det finns ju en annan komplikation så här års; just den här veckan var också första veckan på älgjakten, och det innebär att de flesta av våra vanliga rundor i olika skogspartier runt Alingsås inte har varit tillgängliga. De enda ställena som både är tillräckligt lättgångna för att Göran ska klara avdet, och som dessutom känts säkra för skjutglada jägare är Hjortmarka och Amsvägen vid ridhuset.

Så det är där Göran och jag har gått hela veckan, utom ett par dagar då jag varit ensam med Nelly av olika anledningar. Då går jag nästan alltid i Karin Boyes park, som är en väldigt vacker liten lövskog, med utblickar över öppna landskapsrum. Det är förstås fler än jag som gillar området, och man får oftast dela det med minst en skolklass eller dagisgrupp. Men eftersom Nelly äntligen verkar ha lärt sig att man inte måste springa fram och hälsa på alla man möter, så brukar det gå bra. Det lustiga med de här mötena, oavsett om det handlar om ungdomar eller dagisbarn, är att flickorna nästan alltid vill kela med hunden, medan pojkarna närmast verkar lite rädda. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det där med att gilla hundar är oftast en tjejgrej.

Det är faktiskt ett bra tag sedan man såg till några av familjen här i Lövekulle, och att döma av rapporter på Facebook befinner sin Niklas och Katrin på någon sorts långresa i Östeuropa. Det har alltså varit tomt i båda familjehusen länge, men jag hoppas att åtminstone några av dem dyker upp till nästa helg, så att jag äntligen kan få hjälp med att starta den sabla gräsklipparen...

Nattfrost i början av oktober...

Det var nästan svårt att tro det, för det är bara drygt två veckor sedan Niklas tog sommarens sista bad i Mjörn. Men när jag gick första rundan med hunden på onsdagen låg morgondimman i stråk över fälten och grässtråna var styva och vita av frost. Dags att ta in tomaterna uppenbarligen, även om frosten hittills bara träffat de låglänta partierna ner mot sjön. Men hösten är definitivt här; nattfrosten har återkommit hela veckan.

Och vägkanterna är fortfarande inte slagna.

Det här är faktiskt ett större problem än de flesta skulle tro, för ängsmark som inte sköts degenererar snabbt, när gräset gynnas på ängsblommornas bekostnad. Ju längre man väntar med slåttern, desto svårare blir det. När väl gräset lagt sig ner, blir det nästan omöjligt att komma åt närmast marken. Och om sedan löven hinner falla ovanpå det liggande gräset, blir det praktiskt taget omöjligt att bli av med dem också, eftersom räfsan fastnar i det långa gräset under.

Det hela oroade mig så mycket att jag började oroa mig för att jag oroade mig. Jag fyllde 80 i våras och man blir ju inte yngre med åren heller. Det är åtskilliga år sedan jag senast använde min gamla lie från sjuttiotalet. Successivt har Niklas och Katrin tagit över en del av de mera ansträngande skötseljobben i parken, och till dem hör definitivt den årliga slåttern. De brukar slå av de inre gräsytorna med röjsåg på eftersommaren, och vägkanterna har alltså hittills slagits av vägföreningens entreprenör, ända sedan bebyggelsen kom till. Själv svarar jag normalt bara för räfsning och kompostering av höet, och efterslåttern med min egen gamla motorgräsklippare bortåt slutet av oktober - och även det är ett ganska ansträngande jobb.

Men nu är det alltså redan början på oktober, vägkanterna är inte slagna alls, och gräset har redan hunnit lägga sig. Jag gjorde faktiskt ett försök med skäran på tisdagen, men eftersom det innebar att antingen gå dubbelvikt eller krypa på knäna, gav jag upp efter en dryg timme. Då hade jag hunnit med en yta på ca 10 kvadratmeter, så det var uppenbarligen inte realistiskt. Jag var så desperat att jag faktiskt ringde ordföranden i vägföreningen, men han befann sig i Tyskland, och kassören åkte ju till Spanien förra veckan, så det lär inte vara mycket att hoppas på från den fronten under de närmaste veckorna. För även om tvisten med trädgårdsfirman numera är löst, är normaltiden för slåtter onekligen över, och någon ny beställning av slåtter har tydligen inte gjorts av föreningen.

De ganska breda gräsytorna utefter vägarna är en del av parkens ursprungliga design. Från början låg ju näckrosdammen i en "hemlig" glänta mitt i skogen, och grannarna brukade leta sig dit på de upptrampade skogsstigarna, för att titta på näckrosorna, när de blommade. När sedan detaljplanen togs fram fälldes många av träden längs vägarna. Och medan alla de nya husen successivt kom till, försökte jag återskapa något av den gamla skogsmystiken kring dammen, genom att plantera 10-15 meter breda skärmar av olika sorters buskar och träd runt alla gränserna. Men jag lämnade samtidigt en ganska bred gräremsa utefter alla vägkanterna, för att intrycket skulle bli öppnare och trevligare för de nya grannarna.

Den här gräsytan har alltså slagits av vägföreningens inhyrda trädgårdsfirma ända sedan bebyggelsen kom till, och på något sätt har jag bara kommit att ta det för givet. För även om marken formellt tillhör mig, hör den både visuellt och praktiskt mera ihop med vägarna än med resten av parken.

Men nu var jag uppenbarligen tvungen att ta till lien själv, eftersom det har annonserats regn till hela nästa vecka. Så jag körde alltså till Jordnära, för att inhandla ett bryne till lien, som naturligtvis var lika ringrostig som jag, och jätteslö. De hade naturligtvis inga på lager, vilket jag egentligen borde ha begripit från början, för slåttersäsongen är ju slut sedan länge. Jag fick improvisera, med en sorts smörgelpapper för metall, som jag virade runt en brädstump, och sedan gick det åtminstone att bli av med den värsta rosten på lien, som ju inte varit i användning på åratal.

Slåtter med lie är rätt tungt även om det görs i rätt tid, och jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt är. Det tog tre dar att nödtorftigt gå över hela ytan, och då finns det förmodligen fortfarande åtskilliga tovor kvar, som jag inte kom åt, eftersom det långa gräset redan lagt sig ner. Det lär jag förmodligen få igen när jag ska försöka räfsa ihop gräset nästa vecka, för det brukar vara rätt jobbigt, även i normalfallet.

Och det hela har fått mig att fundera över om jag ens kommer att kunna ha kvar gräsytorna på lite längre sikt. Den enklaste lösningen vore ju annars att släppa ut buskskärmarna ända fram till vägkanterna, och det vill jag egentligen inte göra, eftersom det är betydligt snyggare som det är. Men man blir ju inte yngre med åren och jag börjar inse att min egen tid är begränsad. Jag fyllde ju 80 i år, men det här är faktiskt första året som skötseln av parken har känts mera som ett problem och en börda än ett nöje..

Man kan få höstdepression för mindre...

Det blev ett par fantastiska soliga sensommardagar till i början av veckan, innan kallfronten norrifrån tog sig ner till våra breddgrader. Men nu känns det faktiskt lite som höst, första bladen har börjat skifta färg, och grenarna på många buskar är tunga av bär. Jag har provsmakat de amerikanska blåbären nu, efter rekommendation från två olika grannar, och smaken är faktiskt inte så dum. Inte tillräckligt för att jag skulle använda dem på filen, men helt OK att bara plocka en handfull direkt från busken när man passerar. Och om inte annat ger det ju fåglarna god tillgång till mat för tillfället.

Fast de verkar förstås föredra fågelfrö framför bär. Gun har hållit igång matningen med fröautomat och talgbollar hela sommaren, och haft ständig trafik där nere, mest med några pilfinkar, som verkar ha fått tre kullar i rad under sommaren. Det har varit full rulle där, med en lång rad ungar uppradade på staketräcket, medan den stackars stressade mamman flyger fram och tillbaka mellan dem och matautomaten. Pilfinkarna är så många och dominerande, att även annars ganska tuffa fåglar, som blåmes och talgoxar får svårt att komma till. Det var delvis därför som jag faktiskt satte igång matningen själv för någon vecka sedan. Men eftersom det bara fanns några liter kvar i frötunnan från i våras tog de snabbt slut, och sedan glömde jag att köpa nytt frö, när jag var inne och veckohandlade i torsdags.

Det är mest talgoxar som anlitar min servering, och de är rätt roliga, för de tvekar inte att säga ifrån, när maten tar slut. Fågelmataren hänger på min veranda, alldeles utanför fönstret vid datorn, och en av talgoxarna brukar komma och knacka uppfordrande på fönsterrutan där, när fröna är slut, och då går jag förstås genast lydigt ut och fyller på behållaren. Jag tror att det alltid är samma fågel, och igår, när jag låg och degade framför TVn i regnet, kom hon faktiskt och knackade på etthelt annat fönster, som sitter i vardagsrummet, en bra bit därifrån. Hur hon kunde veta att det var just där jag höll till anar jag inte, eftersom det fönstret sitter ganska långt från automaten och TV-soffan står en bra bit in i rummet, men det tyder ju på både uppmärksamhet och uppfinningsrikedom.

Men den här gången var alltså fröna slut, och eftersom jag inte hade någon lust att ta ut bilen bara för småfåglarnas skull, får de faktiskt vänta till nästa torsdag, då det är dags att veckohandla igen. (De dagliga resorna till olika platser för hundpromenaderna, sker numera alltid med Görans bil, och även om det känns lite kymigt att lägga hela ansvaret för transporterna på honom, så tror jag faktiskt att han föredrar det själv. Karlar gillar oftast inte att sitta i passagerarsätet bredvid kvinnliga förare, åtminstone inte de som tillhör min och Görans generation).

Det stora bekymret just nu är annars att delar av ängspartierna fortfarande inte är slagna, eftersom kontraktet med trädgårdsfirman, som tidigare svarat för skötseln av vägrenarna, har sagts upp. Någon ny entreprenör är tydligen ännu inte utsedd, och det verkar inte särskilt troligt att det skulle lösa sig inom den närmaste tiden heller. Niklas och Katrin slog som vanligt av de inre ängs partierna med en motordriven röjsåg för åtskilliga veckor sedan, men eftersom de har så mycket andra aktiviteter inbokade för de närmaste helgerna lär det dröja flera veckor innan de kommer hit igen. Och även om jag har reservnyckel till deras hus, och teoretiskt skulle kunna låna deras röjsåg, har jag aldrig vågat mig på att använda den själv. Trots att jag har gått på teknisk högskola är jag notoriskt oteknisk och jag har alltid haft svårt för maskiner.

Jag skulle förstås kunna ta till min egen motorgräsklippare, som är den enda maskinen jag använder själv, men normalt bara för den allra sista klippningen av ängsmarken, innan trädgården går i vila på senhösten. Problemet med det är förstås att jag numera inte orkar med att starta den själv, och det gör inte Göran heller. Den har alltid varit svårstartad, men det verkar bli värre och värre. Numera är det bara Niklas som klarar att dra igång den, men de lär alltså inte komma hit igen på ett bra tag. Och under tiden fortsätter gräset förstås att växa, även om det går långsammare så här bortåt höstkanten.

Jag gjorde faktiskt ett försök med lien på måndagen, men fick ge upp rätt snabbt, delvis för att det långa gräset hade lagt sig ner, men också för att lien var slö, och jag inte kunde hitta brynet. Det där är rätt typiskt för mig, jag lägger hela tiden arbetsredskap ifrån mig tillfälligt, och även om jag oftast hittar dem senare igen, mer eller mindre av en slump, brukar det vara långt efter att jag slutat leta. När det gäller just brynet, är det ju en rätt billig liten grej, så det enklaste är förstås att köpa ett nytt nästa gång jag veckohandlar. Jag måste ju ändå ta mig till Jordnära då, för att köpa fågelfrö... 

Men vad jag faktiskt hittade redan på måndagen var grävgrepen, som jag ju letat efter ett bra tag. Den stod helt oskyldigt lutad mot en buske alldeles utanför entrén till Rosengården, där jag säkert passerat ett halvdussin gånger den senaste veckan. Jag hade ju haft på känn att jag skulle hitta den, så fort jag slutade leta aktivt, men hur jag har kunnat undgå att se den på en så öppen plats tidigare är en gåta. Kanske har jag tomtar och vettar i parken, som flyttar runt mina redskap bara för att driva med mig?

Nu blir det i alla fall lättare att tömma kompostringarna, vilket är vad jag annars mest sysslar med så här års. Många av dem har färdig kompostjord i den centrala delen, medan de halvt nedbrutna löven på utsidan får bilda grunden för komposteringen av årets kommande lövskörd, som kommer att gå snabbare och bättre om den varvas med halvbrunnen kompost. Kompostering är ju inte direkt vetenskap på toppnivå, men vid det här laget är jag något av en expert på det.Fördelen med att kasta om kompost är ju också att det inte är så väderberoende; man kan bara ta ett litet skift då och då mellan skurarna.

Och det har faktiskt blivit en del regn under senare delen av veckan, även om kallfronterna kom in flera dagar senare än aviserat. Än så länge är det dock långt ifrån tillräckligt, och vattennivån i dammen har inte stigit särskilt mycket. Men enligt väderleksrapporterna ska det fortsätta med spridda skurar under hela nästa vecka också. Och även om det kan innebära att Göran och jag kommer att bli våta under hundpromenaderna, är det ändå välkommet, för grundvattennivån har fortfarande inte hämtat sig efter två torrsomrar med en snöfattig vinter emellan...