JAS-perioden är snart slut, och därmed är det hög tid för beskärning, som ju helst ska ske under Juli, Augusti eller September. Buskskärmarna har vuxit till sig bra under årens lopp, och ramar numera in hela parken på ett tillfredsställande sätt, utan att välla ut alltför mycket över vägbanan. Det beror på att jag för en gångs skull hade vett att lämna en ganska bred gräsremsa utefter vägarna under planteringen, utom på de två ställen där jag har formklippta häckar. Det finns dock fortfarande några problemställen, där jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag ska göra, eftersom vegetationen envisas med att försöka ta över de angränsande stigarna.

Framför allt är det ett par gamla bambubestånd, som brer ut sig så mycket att jag nog förr eller senare lär få ta till antingen grensaxen eller spaden, för att rädda framkomligheten. Men det är ett så pass stort jobb att jag drar mig för att ge mig på det, särskilt som jag också gärna vill ordna till ett nytt hem för de uppgrävda plantorna först. Kanske räcker det tills vidare att staga upp bambubeståndet med någon form av enkelt stödstaket. Jag behöver helt enkelt fundera ett tag över det lämpligaste sättet att hantera problemet.

En del beskärning kan dock inte vänta på obeslutsamt velande. Svartaronian vid elskåpet mot vändplatsen, hade till exempel brett ut sig över alla gränser, och hängde långt ut på vägbanan. Så den fick sig en ordentlig beskärning med häcksax redan i förra veckan, och nu tog jag även till sågen mot de grövsta grenarna. Tyvärr är min enda användbara såg gammal, rostig och slö, så det blev jobbigare än planerat. Definitivt dags att köpa en ny, för det finns flera förvuxna buskar i behov av beskärning.

Därefter var det hög tid att ta itu med bokhäcken mot Lilla Ferievägen, som jag har bestämt mig föe att hålla strax under manshöjd. Niklas och Katrin gjorde en större insats med motorsågen förra året, för att kapa de toppar som ränt iväg för långt, och nu handlar det mest om att hålla efter årsskotten både på bredden och höjden. Många av dessa var mer än halvmeterlånga, men gick ändä att kapa ganska enkelt med häcksaxen. Men det är ändå en rätt ansträngande uppgift, eftersom man omväxlande måste sträcka sig på tå och stå dubbelvikt. Och eftersom mina arbetsdagar numera är rätt korta, tog mer än en dag att klara av bokhäcken.

Samtidigt passade jag också på att rensa området innanför häcken från hallonsnår och örnbräken. Jag har egentligen inget emot hallon, men de får gärna växa någon annanstans än i parken, där jag prioriterar att ge blåbärsriset en sportslig chans, på de platser det väljer att växa. Detsamma gäller örnbräken, som visserligen är rätt dekorativa, men skuggar ut marken runtomkring för mycket. Men man imponeras av växtkraften; en örnbräken som växte inne i häcken var över två meter hög.Över huvud taget har de flesta av mina planteringar från tiden före vägbygget etablerat sig lite för bra, och börjar nå en storlek där man måste börja fundera på mer radikal beskärning.

De mest lätthanterliga buskarna är nog de amerikanska blåbären, som jag tror kommer att hålla sig på en rimlig nivå av under två meter. De bär även rikligt med frukt numera, men jag har aldrig brytt mig om att plocka bären själv, eftersom jag har hört att de är väldigt sura. Men Katrin och Signe äter dem tydligen i filmjölken, så Katrin plockade rent den ena busken i helgen. Och i år ska jag prova att smaka på bären från den andra busken, som ännu inte är riktigt mogna. De lär ju i varje fall vara väldigt hälsosamma, även om de inte är lika goda som vilda blåbär. Ju mörkare bär, desto mer antioxidanter,som tydligen är det nyttiga.

En fördel är förstås att de både är större och enklare att plocka, eftersom man inte behöver gå dubbelvikt.

Ännu en höstsyssla, som i år plötsligt blivit väldigt akut, är att slå de yttre vägrenarna. Det har tidigare skötts av en inhyrd vägfirma, men i år har kontraktet tydligen sagts upp, p.g.a någon tvist, och någon ny entreprenör är ännu inte utsedd. Det här är definitivt en kris för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att hantera lien, och varken jag själv eller Göran klarar att dra igång min trilskande gamla motorgräsklippare. Så nu lär det jobbet få vänta till nästa gång Niklas och Katrin kommer hit, vilket enligt deras egna planer inte lär bli av på de närmaste tre veckorna...

Åren går, och parken utvecklas. Ingenting står någonsin stilla i en trädgård. Ett frö faller till marken och gror. Det växer upp till en planta, som blir större och större, och när tiden är mogen blommar den och sätter egna frön. Och förr eller senare dör plantan och blir i sin tur en del av kretsloppet genom att göda marken för nya plantor. Det kan handla om några få månader för ettåriga växter, eller hundratals år för stora träd. Och just nu är det trädens kretslopp som upptar min arbetstid i parken.

De flesta av de stora gamla träden i parken är ekar. Det beror delvis på att både far och jag systematiskt har rensat ut de flesta av de granar som ursprungligen växte där. Det finns ett fåtal tallar, som jag värnar om, och massor av småuppslag av olika lövträd, som jag brukar rensa bort, för att hålla stigarna öppna och ge blåbärsriset en chans att växa till. Mest är det småskott och sly av ek, asp och rönn som stryker med. Just nu är det beskärningstid, och det är också dags att beskära häckarna, så jag har gått runt lite ostrukturerat med sekatör och grensax under de senaste veckorna.

För tillfället jagar jag dock ekuppslag. Vissa år är "ollonår", och i år lär nog bli ett av dessa, eftersom alla växter sätter extra mycket frukt, när de blir stressade, och fjolåret, med sin långa sommartorka, var definitivt ett sådant stressinslag. Men de småplantor jag jagar just nu är förmodligen 4-5 år gammal. Jag kan inte påminna mig att det varit något liknande extremår i närtid;det senaste var nog hårdvintern 2010-2011. Men på sina ställen växer småekarna nästan lika tätt som en gräsmatta.

Fast kanske har invasionen av småekar inte bara med temperatur och vattentillgång att göra, delvis orsakar jag nog själv fenomenet, genom att systematiskt använda höstlöven till att fylla håligheter på plats i marken, istället för att kompostera dem. Så massuppslagen av småekar är också relaterade till vissa partier där jag har försökt generellt höja den befintliga jordnivån. Och ett av dessa partier är den så kallade Magnolialunden, söder om den västra entréportalen.

Jag började anlägga den redan innan vägarna byggdes 2011, och startade i den norra delen, där chanserna att få till ett ordentligt jorddjup var störst. Jag använde en blandning av halvbrunnen kompost och eklöv som uppfyllnadsmaterial, och tio år senare har också både magnoliorna och de marktäckande växterna hunnit etablera sig ordentligt i den delen. Någon gång kring 2012 drog jag en ny nord-sydlig stig genom partiet, och i samband med det utvidgade jag också successivt den planerade lunden söderut, upp i sluttningen. Där blev jorddjupet dock betydligt mindre, och jag grävde istället extra stora planteringsgropar, som delvis fylldes med eklöv. Själva uppfyllnaden, som pågick till ca 2017, blev störst närmast den västligaste stigen, och tunnade successivt ut österut, där vegetationen snarast består av torräng numera.

Det är alltså i partiet längs Västra Stigen, som jag har problem med småekarna, och det hänger förstås också ihop med att markvegetationen, framför allt på på östsidan av stigen, inte har hunnit etablera sig tillräckligt för att skugga ut nyuppslagen. Och eftersom jag inte vill ha en tät ekskog just här i framtiden, måste alltså småekarna bort, innan de växer sig stora nog att bli helt ohanterliga.

Jag upptäckte det faktiskt av en ren slump, när jag var på väg ner till mitt senaste projekt vid dammutloppet, med en skottkärra full av självförökad Japansk Primula, som jag hade tänkt skulle få pryda den nya uppfyllnaden där tills vidare. (Så småningom lär jag väl komma på någon buske som gillar att stå med fötterna i vatten, men än så länge har jag inga konkreta idéer för vad jag slutligen ska plantera där permanent).

Nu blev jag alltså distraherad av alla småekarna i Magnolialunden, och började dra upp alla inom räckhåll med roten. Normalt hanterar jag nämligen uppslag av småekar helt enkelt genom att ta ett stadigt tag i plantorna och bara dra, varvid oftast det ursprungliga ekollonet följer med roten upp. Men många av de här hade blivit lite för stora för den metoden. Det gick hyggligt på västsidan av stigen, där jorden var som djupast. Men på östsidan var jordlagret tunnare, och vegetationen bestod av en blandning av småekar och halvhöga grästuvor, som var för stora för att dra upp för hand. Jag behövde därför ta till grävgrep, för att lossa på jordlagret.

Dags för nästa problem; Var är grävgrepen? Jag vet att den ska finnas någonstans i området, men efter att ha letat på alla de ställen där jag senast haft någon form av aktivitet, fick jag till slut ge upp. Jag vet allstså fortfarande inte var grävgrepen kan vara, men förmodligen kommer jag att hitta den på något osannolikt ställe så småningom, om den nu inte har fallit omkull och täckts med eklöv.

Men under tiden stod jag där alltså med en kärra full av uppgrävda primulor, och ett påbörjat projekt som plötsligt kändes betydligt mera angeläget än att bara dekorera dammutloppet. Jag tog alltså till gödselgrepen istället, och efter det gick det betydligt lättare.Och eftersom jobbet att dra upp småekar, visserligen är enformigt, men innebär ganska liten fysisk ansträngning, hamnar man lätt i ett sorts hypnotiskt tillstånd, när man bara fortsätter och fortsätter längre in i landet. Så när Magnolialunden var hjälpligt rensad, flyttade jag verksamheten till partierna kring nedre delen av bäckstigen.

Jag tappade snabbt räkningen på hur många småekar jag drog upp under resten av veckan, men det var säkert tusentals snarare än hundratals. Primulorna i skottkärran hamnade ganska snabbt i det rensade partiet i Magnolialunden, och sedan bara fortsatte jag till nästa parti. Det blev många skottkärror med småekar, som hamnade i kompostringarna, och varje gång jag avslutat ett parti, fyllde jag på med en blandning av halvbrunnen kompostjord, och ren matjord, från de två inköpta jättesäckarna på Amandas uppfart. Och som avslutning blev det på alla ställena en handfull av de japanska primulorna. Det var skönt att äntligen få dem planterade, och det kommer nog att bli ganska grant, när allihop blommar nästa år.

Till helgen dök Boel, Lennart, Niklas och Katrin upp, och jag hade hoppats lite på en arbetsdag vid vedklyven, för att bli av med vedklamparna på Amandas uppfart. Men N&K planerar tydligen att tillbringa de närmaste veckosluten i Östeuropa. Så eftersom det lär dröja ett tag innan de kommer hit nästa gång, ville de prioritera ta upp båten och att få alla trädgårdsmöbler in i förrådet, innan höstregnen börjar på allvar. Så klamparna får vänta ett tag till, men fick åtminstone en presenning över sig.

Dags att återgå till beskrivningen av alla trevliga rundor, som vi hundägare i Alingsås kan välja mellan. Fast  jag ska börja med en besvikelse; skogsvägen vid Rödene, som jag inte besökt på över ett år, visade sig nu vara blockerad, åtminstone i bildlig bemärkelse. Vi möttes av förbudsskyltar med "Privat väg" och "Ej obehörig biltrafik", så det var bara att vända och köra ut igen. Det var tråkigt, eftersom det trots allt handlar om en ren skogsväg, helt utan bostadshus, och det är också tveksamt om skyltarna ens är lagliga. Men det finns ju ändå åtskilliga andra skogsvägar att välja på. Den här gången koncentrerar jag mig på lite mera perifera och vildmarksbetonade delar av alingsåstrakten.

Hjortmarka
Vi börjar dock rätt centralt, i Hjortmarka, som nog är vårt vanligaste promenadmål, och eftersom det är kommunens officiella friluftsområde, delar vi det med rätt många andra. Under veckodagarna är dock inte trängseln lika stor, och det finns också massor av färgmarkerade rundor att välja på. Den längsta, Vildmarksrundan, som är blå, går jag bara när jag är ensam och har gott om tid. Tidigare brukade Göran och jag ta den röda, som jag tror är 6 km, men numera blir det den allra kortaste åtminstone för Göran. Den är gulmarkerad, och själv drygar jag ut den med några extra sidorundor här och var.

Naturen här är mestadels vanlig skogsmark, men det finns flera sjöar och ett rikt nätverk av både mindre stigar och lite bredare grusvägar, varav några är genomgående, och stammar från tiden innan Hjortmarka utnämndes till kommunalt strövområde. I det här området stöter man på både joggare, orienterare och andra hundägare, ibland även cyklar även om det officiellt inte är tillåtet. Man får därför vara beredd att koppla upp åtskilliga gånger på en runda. Däremot finns det förstås inte så mycket vilt, och det är ett av få promenadområden som är "säkert" under älgjakten.

Bälinge
Det här området når man från E20 via Bälinge Kyrkväg, och några hundra meter in stöter man på  motet till den blivande motorvägen.

Det finns flera olika rundor med variationer i Bälinge, och det första går genom en mindre skog, direkt efter att man kommit upp för den långa backen från E20. Det är den trevlig runda, med omväxlande lövskog och gläntor, som tidigare varit ängsmark, och nu delvis håller på att växa igen. Det här var en av mina favoritområden på den tiden jag hade häst, och de flesta av stigarna är fortfarande väl upptrampade. Däremot ser man mera sällan hästspår på dem numera, även om man ibland möter ryttare, och det går hästar i hagarna längs huvudvägen.Området är rätt kuperat, med bl.a ett par branta bergstoppar, berg, men man kan välja mellan att klättra upp eller ta en bekvämare passage runt topparna.

Eftersom han numera har svårt att gå, väljer Göran förstås alltid den andra "rundan", som består av en evighetslång grusväg, rakt in i storskogen. Den delar sig en bit in, och den högra vägen leder uppför en backe till en rätt stor sjö, där hundarna kan bada på två olika ställen. Man kan också gå runt hela sjön, men det blir en rätt lång runda. Vi brukar dock oftast ta den vänstra vägen, som är relativt plan. Där finns ingen egentlig runda, man bara går rakt fram under ca en halvtimme och vänder sedan och går ut igen. Jag hinner betydligt längre in än Göran, eftersom jag går fortare.Längst in i ändan av vägen ligger annars en sorts jaktstuga, och från den kan man faktiskt ta sig runt till den högra av grusvägarna, men det innebär en promenad på ca tre timmar.

Det här är egentligen en ren skogsavverkningsväg, och just nu ligger det massor av timmerhögar längs innerdelen av vägen. Men av någon anledning använder ägaren också området längs yttre delen av vägen som avstjälpningsplats för diverse schaktmassor och metallskrot, så bitvis ser det rätt förfärligt ut. På senare tid har det dock skett hel del omsättning bland högarna; några har försvunnit samtidigt som nya tillkommit. Vi misstänker att innehållet i grus- och stenhögarna används som fylle på andra ställen och troligen är E20-bygget inblandat i processen just nu.

Övre Nygård – AMS-rundan
Ännu en en"hästrelaterad" runda. Den här vägen byggdes av Amsjobbare nån gång kring 1980, (därav förstås namnet). Vägen var ursprungligen menad enbart som ridväg, eftersom sådana i stort sätt saknas i anslutning till ridskolan vid Nygård, särskilt efter att en stor del av de närbelägna skogsvägarna annekterats för rekreationsområdet Hjortmarka. Ursprungligen hade vägen också en mjuk beläggning som gjorde att den var lämplig som ridväg och även gick att galoppera på, Men eftersom den ganska snart började användas som timmerväg också, blev ytskiktet så småningom för hårt och stenigt för att göra det galoppbart, och något nytt ytskikt hade ridklubben aldrig råd att lägga dit. Vägen används förstås fortfarande som ridväg, men inte särskilt frekvent, så det är inte så ofta man stöter på hästar där. Däremot är älgar och rådjur ganska vanliga, men det finns åtminstone inga jakttorn längs vägen, så den kan betraktas som rätt säker även under älgjaktstid.

I bortre ändan av grusvägen finns en stig direkt ner till ridskolan, och även en kortare terrängrunda, som ingick i den ursprungliga AMS-rundan, för att separera ryttare och joggare. Men redan från början spillde förstås ryttare rätt ofta över på Hjortmarkens vildmarksspår, eftersom det var stigar som ryttarna vant sig vid att använda. Och det brukar jag också göra med hunden, medan Göran nöjer sig med att gå grusvägen fram och tillbaka.

Kvarnsjön - Laggarebacken - Lejonberget
Det här skogspartiet är en del av Risveden, och följaktligen jättestort, Det finns många olika rundor att välja på och en av dem går kring den lilla Kvarnsjön, som ligger ovanför terrasshusen norr om Kungälvsvägen. Man kan nå området ganska enkelt från terrasshusens parkering, men jag brukar oftast köra in på grusvägen mot Lejonberget, och ta mig upp till Kvarnsjön via en delvis sumpig liten stig, innan de riktiga strapatserna börjar. Den kortaste rundan är förstås att bara gå runt den lilla sjön, men även då får man vara beredd på att klättra över branta och delvis hala berghällar här och var. Det finns flera badplatser runt sjön, som är frekventerade sommartid, men annars är här oftast rätt folktomt.

Om man är beredd på större strapatser, finns det två olika stigar som leder uppför den branta norrsluttningen, (plus en tredje mindre, som leder till skjutbanan, men den gör man klokt i att hålla sig borta ifrån). Själv brukar jag ta den ena huvudstigen upp och den andra ner. Väl uppe på höjdpartiet har man flera alternativ, beroende på hur mycket tid och energi man har kvar. Man kan ta till vänster och följa den lilla grusvägen, som leder ner till vägen förbi Lejonberget, eller till höger längs stigen i grusvägens förlängning, vilket leder bort mot vägsystemet kring Dammsjön. Det finns även ett tredje kortare alternativ rakt fram, runt en liten enslig gård mitt ute i skogspartiet. Vilket man än väljer måste man förstås så småningom ta sig tillbaka till bilen igen, så dagsformen får avgöra.

Dammsjön- Bolltorpshöjd
Fortfarande befinner vi oss i en del av Risveden, dock lite centralare och längre österut. Man kör upp i skogen via Kungegårdsgatan och tar till vänster i rondellen in på Bolltorpsvägen. Gatan övergår så småningom till en grusväg, som leder upp till Bolltorpshöjd. Strax efter att man passerat skjutbanan går en grusväg in till vänster. Den har en vägbom i början, så man får parkera bilen där, men i gengäld är vägsystemet innanför bommen väldigt lite trafikerat. Det finns egentligen bara två bostadshus härinne, Hjälmared och Valken. Däremot är det gott om väletablerade strövstigar som bl.a leder till någon av de relativt stora sjöarna Kvarnsjön och Dammsjön. Själva grusvägen går dock upp till Dammsjön, som man når efter en kort promenad, genom att bara följa grusvägen rakt fram.

Halvvägs upp på grusvägen finns en vändslinga, och därifrån kan man ta en tur ner till Kvarnsjön, eller runt den lilla gården Gröneslätt, (ett område som man ju även når via stigsystemet från terrasshusen). Ytterligare ett alternativ är att ta till höger strax efter att man passerat den lilla gården Hjälmared. och därifrån runda Bolltorpshöjd, via att par nästan parallella stigar på olika nivåer. Förbindelselänken är en brant backe ner från den södra ändan av Bolltorpshöjd. Man kan också välja att gå runt hela Dammsjön,vilket är ganska jobbigt, eftersom stigen längs nordsidan av sjön numera är ganska igenväxt och otillgänglig. Stigen på sydsidan är det lite lättare att ta sig fram på, och dagsformen brukar avgöra vilket av de olika alternativen jag väljer. Det allra enklaste är förstås att bara följa grusvägarna fram och tillbaka.

Det finns också ett överordnat genomgående strövstråk utmed långa sträckor av Bolltorpshöjdsvägen och Tomteredsvägen, längs med och genom åkermarken som tillhör Bolltorps egendom, ända ner till den lilla skogen runt Karin Boyes Sten, men de södra delarna av de här grusvägsystemen är förstås betydligt mera trafikerade. Och för en "hundrunda" blir det nog också väl långt, om man inte bara vill gå fram och tillbaka.

Det har varit omväxlande stekvarmt och ösregn under veckan; normal svensk sensommar alltså. Ännu har löven på träd och buskar inte börjat skifta färg, men det känns ändå lite som höst,. Skördetiden för bär och frukt är definitivt inne, och i en del fall redan över, även om jag själv sällan ids plocka blåbär och hallon numera. Men i år plockade jag åtminstone av en del av mina egna vin- och krusbär, eftersom det började bli tomt i extrafrysen i förrådet, och jag inte vill bli utan sylten till morgonfilen.

Många vilda träd och buskar har massor av frukt just nu, förmodligen beroende på knoppsättningen efter förra årets torrsommar. Både rönn och svartaronia har så mycket bär att grenarna nästan bryts under alla klasarna. Boels pärlrönn har dessutom både röda och vita bär, eftersom grundstammen har skjutit ett tjuvskott, som numera är betydligt högre än det ympade trädet. Det borde förstås tas bort, för att inte växa ihjäl det ympade skottet. Men eftersom Boel har deklarerat att naturen själv ska få välja vad som växer på hennes tomt, lämnar jag valet åt henne.

Varken rönn- eller aroniabär är förstås särskilt ätliga, det verkar som om inte ens fåglarna bryr sig om dem. Däremot skördade jag någon halvliter fläderbär i veckan, för att dryga ut min årliga fläderblomssaft, eftersom jag inte fick tag i citronsyra i affären. Huvudingredienserna är annars citron, socker och fläderblommor, och själva blommorna har legat i frysen sedan i juni. De ser inte direkt fräscha ut nu, men saften brukar bli en bra måltidsdryck; ett alternativ till det vanliga rödvinet, som nog alla vi familjemedlemmar i min generation konsumerar väl mycket av nu för tiden, särskilt sommartid.

Själv ransonerar jag mitt dagliga vinintag genom att bara hälla upp ett halvt glas, som sedan tas med till TVn, där jag oftast intar middagen numera, medan jag slötittar på Rapport. Det är en effektiv försäkring mot för hög konsumtion, eftersom oviljan att resa sig och gå upp till köket för att hämta påfyllning blir tillräckligt stor, för att jag ska hålla mig till det där halva glaset. (Jag har försökt tipsa Gun om mitt knep, men det tas inte väl upp).

Göran har drabbats av den lokala influensan, och eftersom karlar alltid tycks bli sjukare än fruntimmer, har han tillbringat den senaste veckan nedbäddad i sängen på övervåningen. Det innebär att Gun har fått ta över hundrastningen, och eftersom hon envisas med att alltid följa exakt samma rutin, har promenaderna denna veckan blivit rätt enahanda. Guns ständiga rutt går via Svärds skog och Scoutstugan till strandklipporna utanför grinden mot Bryngenäs. Där kastas ett antal pinnar i vattnet, som Castor får hämta, vilket uppskattas av Castor, som älskar att simma efter pinnar. Dock inte lika mycket av Nelly, eftersom Castor simmar så mycket fortare än hon, att hon inte har en chans att få tag i en enda pinne. Hon har därför upphört att ens försöka, och sitter istället bredvid mig på en utställd parkbänk, medan Gun sköter kastandet.

Det hela blir också lite begränsat av att Castor, som är lite korkad, aldrig har lyckats fatta att han förväntas lämna över pinnarna, eller åtminstone bära upp dem på land. Han bara släpper dem i vattenbrynet, och väntar sedan ivrigt på nästa pinne. Konstigt nog har det hittills funnit tillräckligt av dem på marken för att fylla behovet till nästa dag, men förr eller senare lär de väl ta slut. Förhoppningsvis hinner Göran komma på benen igen innan dess.

När pinnarna för dagen tagit slut går hemvägen alltid via det långa fältet och Svärds stuga. Själv tycker jag det är urtråkigt att gå precis samma runda varenda dag. Men alla förslag till variationer från min sida förkastas av Gun, oftast med motiveringen att det blir "för nära järnvägen". En fördel finns det dock med att gå här hemma i Lövekulle; Nelly löper fortfarande, och risken att träffa på intresserade hanhundar är betydligt mindre här ute, än på de olika, delvis bilburna rundorna som Göran och jag brukar gå i vanliga fall.

Även trädgårdsarbetet är rätt monotont så här års, eftersom gräsräfsningen aldrig tycks ta slut. Jag varvar med att skära ner ormbunkar och beskära de buskar som hotar att blockera stigarna totalt, men det är förstås bara en tidsfråga innan grenarna växer ut igen.

Till helgen hade SMHI aviserat ett omfattande busväder, med varning för höga vattenflöden, åska och ösregn hela söndagen, men av detta blev bara en liten skvätt på söndagsnatten och morgonen. Som så många gånger tidigare in år tycks huvuddelen av fronten ha passerat antingen norr eller söder om oss, och vi ligger fortfarande lite i regnskugga. Lyckligtvis dock inte katastrofal i år.

Vädret har varit blandat senaste veckorna; egentligen typiskt svenskt varannandagsväder. Det gör att grundvattenståndet i stort sett bör vara återställt till normalnivå, så nu har jag samlat in och hängt undan alla vattenslangar, som tidigare låg utdragna till flera av der torrkänsligare delarna av parken. Det är synd att jag aldrig fick ordning på mitt underjordiska bevattningssystem, som jag anlade 2012, men som frös sönder redan tredje vintern efter att jag grävt ner det i ett antal stigar, (förmodligen för att jag slarvat med att tömma ur allt vattnet ur systemet ordentligt). Kanske skulle det vara värt besväret att försöka hitta läckan och återställa det.

Det kommer säkert att bli fler torrsomrar framöver, som en effekt av "global warming", och en annan sak som jag funderar allvarligt på är, att försöka få igång den gamla djupborrade brunnen igen, för att använda den enbart till bevattning. Jag är faktiskt inte säker på om det var pumpen eller hydroforen som la av, och hydroforen är i vilket fall som helst borta ur pumprummet, efter att jag drog in kommunalt vatten 2016.

Jag har försökt ta upp det här med familjens rörläggare Bosse ett par gånger, men hittills har han varit väldigt negativ, och hävdar att det skulle bli "alldeles för dyrt". Men exakt vad han menar med "för dyrt"vet jag inte, för hittills har jag inte ens lyckats få honom att ta fram ett kostnadsförslag. Och med tanke på potentiella nya bevattningsförbud, och de astronomiska vattenräkningarna som de två senaste torrsomrarna fört med sig, skulle det kanske ändå löna sig på ett par års sikt. Brunnen är 96 meter djup, så nog borde det finnas tillräcklig kapacitet i grundvattenmagasinet, speciellt som alla grannarna numera lär ha kopplat in sig på det kommunala nätet, liksom jag själv. Men kanske är problemet inte så mycket kostnaden, som att det är ett jobb som Bosse inte verkar tycka vara kul. Pappa Sven-Olof var betydligt mera med på noterna, när det gällde mina olika vattenrelaterade projekt.

Under veckan har jag annars mest ägnat mig åt att räfsa gräs på den stora ängen vid dammen igen, efter att Niklas ock Katrin slog av gräsytorna för några veckor sedan. Det vill säga, i den mån jag ids göra nånting alls i den nya värmeböljan. Gräsräfsning är oerhört tråkigt, och blir dessutom bara jobbigare och jobbigare ju mer man skjuter upp det, eftersom det nya gräset hinner skjuta upp genom torrgräset under tiden. Och hittills har vägföreningen inte ens slagit av vägkanterna i år, så förr eller senare lär det bli ännu mera gräsräfsning.

Som omväxling återgår jag tidvis till att skära ner strutbräken och aspskott längs bäcken och övre dammen. Ormbunkarna har blivit alldeles för vidlyftiga och jag rensade bort ganska mycket av dem redan för några veckor sedan, men det finns fortfarande massor kvar, framför allt i övre delen. Allt ska förstås inte bort, men nu börjar man åtminstone kunna se både vattnet och stenröset igen.

Kring nedre delen av bäcken är det framför allt jätterams och skunkcalla, som tar för mycket plats, och jag skär helt brutalt ner alltihop vid marken. De kommer naturligtvis att återkomma nästa år, och då får jag nog fundera på mera radikala åtgärder mot skunkcallan, som har satt ett dussintal småplantor i bäcken. Numera skär jag ju bort fröställningarna direkt efter blomningen, men det borde jag nog ha börjat med tidigare.

En annan gammal favorit, som trivs så bra att den.börjar bli ett problem,är plymspirean, Aruncus dioica. Den är ju fantastisk när den blommar med sina två meter höga vita blomplymer, men den har en tendens att fröså sig överallt, och sticker ofta upp på olämpliga ställen, t.ex i ytterkanterna av mina rhododendronpartier. Jag måste försöka komma ihåg att skära bort blomstänglarna överallt innan de hinner gå i frö, men det är så mycket annat som behöver tas om hand under högsommaren.

Över huvud taget har tillväxten i hela parken börjat nå en kritisk nivå numera, och det börjar bli svårt att ta sig fram på stigarna på flera ställen på grund av överhängande grenar. Även mina två äldsta bambuplantor har blivit så vidlyftiga att de delvis blockerar stigarna på båda sidor om dammen, vilket främst är irriterande när de regnar, så att axen böjs ner av vätan. På sikt kommer jag nog att få beskära dem rätt ordentligt i marknivå närmast stigarna, men det känns inte så lockande. Så kanske jag istället gräver upp delar av bambuskotten närmast stigarna, och ger dem en ny växtplats någon annanstans. Frågan är bara var, för nu börjar det bli rätt fullt i alla randplanteringarna.

Kanske jag slutligen har nått ett stadium där jag kommer att behöva ägna huvuddelen av min tid i parken till att ansa, beskära och till och med gräva upp och ta bort delar av den befintliga vegetationen, snarare än till att tillföra nya buskar och perenner. Vilket känns lite tråkigt, för det roligaste jobbet i en trädgård är trots allt att plantera nya saker, och se hur de utvecklas. Men parken är 50 år gammal vid det här laget, och själv är jag 80, så kanske håller tiden på att hinna ifatt oss båda

Göran har kommit hem från Steninge igen, och de dagliga hundrundorna återgår därmed till normala rutiner, d.v.s grusvägar i jämförelsevis bekväm terräng. Beskrivningarna av övriga rundor i mera otillgänglig terräng får därmed anstå till nästa gång jag har nyhetstorka i veckorapporten. Den här veckan har jag dock varit riktigt aktiv inne på dammtomten, eftersom de utlovade regnområdena blev fördröjda, och inte nådde oss förrän på lördagsmorgonen, och även då i betydligt beskedligare form än utlovat. Vi blev knappt ens fuktiga på morgonrundan idag.

Veckans huvudprojekt, som egentligen har pågått mer eller mindre aktivt i åtskilliga veckor, handlar huvudsakligen också om regnvatten, eller mera koncist, hur man ska kunna hålla kvar en större del av detta i själva näckrosdammen, där vattenståndet annars kan bli väldigt lågt under långvariga torrperioder. Hela lågpartiet där dammen nu ligger utgörs av en lerficka, och redan innan far grävde ut dammen där år 1955,fanns det en våtmark i den lägsta delen; ett ganska stort vitmossekärr, stående vattenpölar mellan öar av mossa och vass. Dammen höll sedan någorlunda rätt under mer än 50 år, bortsett från en intensiv torrsommar 1988, då jag passade på att rensa upp och fördjupa den.

Men efter att de nya vägarna anlades kring 2012, har utläckaget från dammen sedan ökat oroväckande, samtidigt som dammen förlorade en stor del av sitt tidigare tillrinningsområde, genom alla de nya husen och de stora ytorna av hårdgjord mark omkring dem. Det mest avgörande var dock att man onder vägarbetet sprängde bort delar av den underjordiska bergströskel, som dittills hållit hela lerfickan, och därmed våtmarken i den centrala delen på plats. Själva vägkroppen, med sina meterdjupa lager av stenskravel och väggrus, fungerar dessutom numera förmodligen som en underjordisk kanal för dagvatten. Men eftersom hela området runt dammen utgörs av en lerficka, och jag lyckades övertyga Skanskas killar om att sidolutningen på båda vägarna runt den skulle riktas inåt, för att leda dit så mycket som möjligt av regnvattnet, fungerar det fortfarande hjälpligt.

Jag hade en väldigt god relation till vägjobbarna, och de lyssnade oftast på mina synpunkter. Men i en fråga lyckades vi aldrig bli riktigt överens. Skanskas ingenjörer envisades med att det måste finnas att utlopp med översvämningsskydd för tomterna runt dammen, om det någon gång skulle komma extremt stora regnmängder under kort tid. Som de ingenjörer de var, hade de också vidlyftiga idéer om någon sorts höj- och sänkbar dammlucka i själva utloppet, men där satte jag stopp.

Själv var jag betydligt mera orolig för följden av motsatsen, d.v.s för lågt vattenstånd under långa torrperioder, och hittills har tiden utvisat att det var jag som hade rätt. Vi enades dock så småningom om en sorts kompromiss, med en ganska låg tröskel i dammens yttersta norra spets, och på andra sidan tröskeln en meterdjup uppsamlingsficka, med ett utloppsrör i botten. Själva fickan fyllde jag så småningom med halvstora stenar, men utloppsröret under vägen i norr finns förstås fortfarande kvar och är svårt att göra något åt, eftersom det numera växer en häck av stora forsythiabuskar närmast vägen.

Mitt nuvarande projekt går alltså ut på att hindra så mycket som möjligt av vattnet från att alls komma fram till stenkistan, genom att höja tröskeln närmast dammen med ca en halvmeter. Svackan som bildas mellan tröskeln och den nuvarande strandkanten ska sedan fyllas upp med jord, till ungefär samma nivå som de omgivande stigarna, och så småningom kan jag plantera buskar där, som ytterligare binder jorden med sina rötter. Botten på dammen är väldigt långgrund närmast utloppet, så den brukar vara helt blottad under torrperioder. Tröskeln kan därmed grundas på ganska plan mark, eftersom den riktiga sluttningen mot dammens djupdel börjar först någon halvmeter längre ut.

Det bästa hade förmodligen varit en tröskel av lera, men blålera hör inte till de fyllnadsmassor man kan köpa hos traktens byggvarufirmor. Och att gjuta en mur av betong tvärsöver utloppet kändes lika fel i en naturdamm som en rörlig dammlucka skulle ha gjort, särskilt som den skulle behövt vara 6-7 meter lång. Det blev alltså en vall av blandat material; väggrus, grenar och kvistar, delar av halvruttna gamla järnvägsslipers från min egen tomt, kompostjord och delvis nerbrutna höstlöv. Vallen kommer förstås att sjunka ihop en del med tiden, efterhand som de organiska delarna bryts ner, men samtidigt bör den också bli allt mindre genomsläpplig.

Det bästa hade förstås varit att göra hela det här jobbet i början på sommaren, när vattenståndet var lågt efter en lång torrperiod. Jag började också på det då, genom att räfsa upp slam, löv och kvistar, från den långgrunda botten, in mot fastmarken innanför. Men torkan innebar också stekvärme från solen, så jag tröttnade rätt snart. Det handlade trots allt om att köra dit dussintals av skottkärror med väggrus och kompost från andra delar av området, alltså inte så lockande i 30 graders värme. Dessutom var det full rulle med andra aktiviteter, medan Familjen Familj var här, och inte förrän nu, när alla har dragit hem, har jag uppammat tillräckligt med energi för att ta itu med projektet.

Under tiden hade dock vattenståndet stigit med flera decimeter, efter en del ordentliga regn, och eftersom man rör upp slam i vattnet så fort man nuddar bottnen, var det svårt att få någon riktig överblick över sluttningen. Det bidrog förmodligen till att själva vallen hamnade lite onödigt långt ut i sluttningen, vilket i sin tur innebar mera volym att fylla innanför. Mera jobb, men också mera fasta massor att stoppa genomströmningen med, och dammen är ju definitivt stor nog ändå. Hela tiden höll jag koll på utflödet, och kunde konstatera att det fortfarande porlade en hel del i bäcken utmed GC-vägen ner mot fälten, där utloppsvattnet rimligen bör hamna till slut. Trots en hel del regnskurar under senaste veckan, hade jag inte heller någon känsla av att vattenytan stigit särskilt mycket.

Sammantaget ledde det till att jag på ett ganska sent stadium beslutade mig för att bättra på spärren genom ett någorlunda vattentätt lager in mot själva dammen. Min första tanke var faktiskt dammduk, vilket visat sig fungera bra i den lilla dammen uppe vid mitt hus. Men ingen av byggvaruhusen visade sig hålla dammduk i lager, och att avbryta arbetet på det här stadiet i väntan på en beställning på nätet kändes inte lockande, särskilt som nya regnområden var aviserade till nästa vecka. Jag kompromissade därför med en dubbelvikt presenning, med en längd på 7.5 meter, vilket täckte i stort sett hela vallen, bortsett från de allra yttersta bitarna, där stranden bakom ändå var rätt hög och stabil

Ovanpå presenningen, uppe på själva vallen,ligger nu en rad av naturstenar, för att hålla jorden innanför på plats och hindra att den flyter ut i dammen vid häftigare regn, innan den hunnit bindas av markvegetation och gräsrötter. Även nederkanten på presenningen hålls på plats mot botten av en rad naturstenar på drygt en meters djup, och för att dölja den synliga delen av ytan tippade jag ca ett dussintal kärror med väggrus över kanten. Kanske jag kommer att behöva bättra på utsidan med ytterligare väggrus, ifall det halkar ner för långt i sluttningen, men för tillfället ser det rätt bra ut, och dessutom tog grushögen slut. Och eftersom Amandas uppfart för tillfället är belamrad med ett stort antal vedklampar som ska klyvas, känns det inte lockande att ta hem ett nytt lass just nu.

Jobbet avslutades genom ytterligare att par dussin kärror med kompostjord innanför vallen, och lagom till att nivåerna såg hyggliga ut, började det regna igen. Nu får jag avvakta ett tag, för att se hur pass mycket uppfyllnaden sätter sig, så plantering och eventuell grässådd på ytan får anstå till senare i höst. Jag kommer också att hålla koll på vattennivån och utflödet i bäcken de närmaste veckorna, då betydligt mera regn har utlovats, men hittills ser det ganska lovande ut.

Lagom till att Familjen Familj dragit iväg blev det äntligen väderomslag, och för en gångs skull helt i linje med väderleksrapporten. Redan på natten till tisdagen kom en ordentlig regnskur, och sen dess har jag blivit ordentligt blöt på i stort sett varannan hundrunda. För hunden måste ju ut, oavsett väder, och om inte annat bidrar det till att jag håller mig i hyfsar god form. Och när nu det efterlängtade regnet äntligen kom, kan man ju inte gärna klaga på det.

Även Göran har försvunnit ner till Steninge på en vecka, så Nellie och jag har återupplivar ett antal av våra tidigare hundrundor, som annars prioriteras bort numera, eftersom Göran är beroende av någorlunda plana grusvägar, på grund av sina balansproblem. De stigar jag har har gått på under veckan är allt annat än plana, och man kan konstatera att Alingsåstrakten kan bjuda på ett stort antal platser med både vacker och dramatisk natur. Samtliga är utvalda för att de ligger inom bekvämt bilavstånd och tar omkring en timme att gå, men det finns alla möjligheter att utöka dem, (mer eller mindre frivilligt, för det är lätt att gå vilse ibland). Nedan följer en beskrivning av veckans rundor.

1. Lövekulle-Bryngenäs
Vi startade med en hemmarundan till fots, runt Lövekulle och Bryngenäs. Den går genom Svärds Skog, de öppna betesmarkerna kring Bryngenäs slott, där några hästar oftast går på bete, förbi hästarnas stall, vidare mot nya hagar längs sjön, med ytterligare betande hästar och slutligen tillbaka till Svärds Skog, via Scoutstugan, där man kan köpa kaffe och macka på söndagarna, serverat av Sjöscouternas äldre medlemmar. Ibland går det får i hagarna närmast sjön, men de var borta idag, så man kunde komma ända ut till vattnet och njuta av klippstränderna och de jättestora gamla ekarna.

Det här är en av de vackraste rundorna i hela Alingsås, med underbara kulturlandskap, och vi som bor i Lövekulle-Skår är privilegierade, som har sådan fantastisk natur alldeles inpå knuten. Enda smolken i mjölken är det nya bostadsområde, som kommunen just börjat bygga, på den övre, norra delen av Skårs ängar, men den lokala motståndsgruppen lyckades åtminstone hittills rädda resten av ängsmarken från bebyggelse. Än så länge, för både politikerna och de lokala byggmästarna har ett gott öga till Lövekulle-Skår och vill förfärligt gärna exploatera mera här ute. De har utnämnt Lövekulle till "Alingsås finrum", men har samtidigt som sin främsta ambition att förstöra området, genom att klämma in så många nya hus som möjligt på ängarna. Lokaltidningen redovisar nya exploateringsförslag i nästan varje år, men eftersom allmänheten vill ha kvar sitt finrum, dör de flesta av dem sotdöden - tills nästa exploatör får nästa idé.

2. Korpabergen i Mariedal
Tisdagens tur med Nellie ställdes till bergsplatån kring hundkapplöpningsbanan, kommunens tidigare soptipp. Man kan enklast nå den från Mariedalsvägen, men vi väljer oftast en angreppspunkt till stigsystemet som utgår från en fallfärdig lada vid Rothoffskärrsvägen. Därifrån tar vi oss först upp till den gamla tippen, som numera har täckts över och besåtts med gräs, och erbjuder en riktigt fin utsikt över omgivande natur. Här håller kommunen också på med ett experiment, där ett parti har besåtts med ängsblommor, mest vallmo, prästkragar och blåklint. Det är väldigt dekorativt så här års, och senare på hösten kan jag sno lite frön till mina egna ängsprojekt.

Från toppen av tippen går man ner mot Mariedal och Klinten, och dyker in i skogen igen en bit nedanför hundkappbanan. Det är ett ganska stort naturområde, med oerhört varierad terräng och ett rikt förgrenat stigsystem, men jag brukar hålla mig till den yttersta periferin, för att rundan ska bli lång nog. Det är också ett ganska populärt strövområde, så man möter ofta promenerande, joggare och andra hundägare. Terrängen är väldigt varierad, så man kan välja hur pass bekväm man vill att rundan ska vara. Ju jobbigare terräng desto färre möten, naturligt nog, och själv väljer jag alltså oftast de brantaste stigarna.

Den mest spektakulära biten av rundan följer kanten på ett tvärbrant stup ner mot ängsmarken kring Rothoffskärr i sydost. Stigen, som egentligen är rätt livsfarlig, går alldeles i kanten mot stupet, och man får klättra en hel del upp och ner, men det är utsikten värd. Även Nellie stannar ofta till vid kanten och stirrar intensivt ut över trädkronorna och ängarna nedanför. Ibland blir jag nästan lite nervös för att hon ska få syn på någon fågel i träden, och kasta sig ut över branten, men så dum är hon naturligtvis inte.

Så småningom letar sig stigen tillbaka mot sydostsidan av själva tippområdet, och därifrån kan man ta sig ner till den öppna dalgången nedanför. Lakvattnet från tippen hamnar så småningom här nere, och det finns gott om brunnat i kanten av sluttningen och ute på fälten. Ofta stöter man på stora tankbilar här, som ska tömma brunnarna. Stigen följer kanten av ängsmarken en bit, innan den dyker in i skogen igen, nu på en betydligt lägre nivå, och därifrån finns det flera altsrbariv att välja på för att ta sig tillbaka till ladan.

3. Rothoffskärrsskogen
På onsdagen tog vi en långrunda i der stora skogspartiet mellan Boråsvägen och E20, där Göran och jag numera annars bara går fram och tillbaka på en av grusvägarna i området. Nu klättrade emellertid Nellie och jag istället uppför en brant stig, som leder in i hjärtat av det stora skogspartiet. Först har man lite utsikt över bergsplatån och ängsmarken som vi besökte igår, innan man dyker in i den riktiga storskogen. Lite längre fram finns en sorts knutpunkt, där flera stigar löper samman med en körbar väg ner mot bebyggelsen i Torvmossen och Dammen. Det finns två olika rundor att välja på, och idag tog vi den längre, som sammanfaller med den s.k Potatisleden på en ganska lång sträcka. Bortsett från den första uppförsbacken, är den här rundan inte särskilt naturskön, det är mest gles blandskog i olika åldrar, med en hel del hyggen. Det finns bara en enda sjö, Blåtjärnet, i hela skogspartiet, och den passerar man inte på den här rundan.

Däremot är området jättestort, det sträcker sig ända ut mot sjöarna Gerdsken i nordost och Stora och Lilla Färgen í söder. Där finns gott om vilt, både rådjur och älg, så man gör klokt i att hålla sig borta under älgjakttiden. Det är också lätt att gå vilse här, eftersom det finns en del avverkningsvägar, som bara består av ett par hjulspår, och de leder förstås bara fram till olika hyggen, som alla är nästintill oframkomliga. Inte heller grusvägarna utgör något sammanhängande system, de leder bara fram till enstaka hus mitt ute i ingenting. Man gör därför klokt i att hålla sig till de båda huvudstigarna, som är markerade med färgkodning, och iordningställda med träspångar över de sanka partierna. Den längsta spången är flera hundra meter lång. Jag har gått vilse här flera gånger, när jag har försökt följa mindre stigar, som visat sig vara viltstigar. Terrängen utanför huvudstigarna är ofta besvärlig med mycket sankmarker, raviner och stup, som leder en i helt andra riktningar än man planerat från början. Genvägarna har alltid resulterat i en eller flera timmars ande, innan jag hittat ut till någon av grusvägarna.

4. Bolltorpsskogen
På torsdagen blev det som vanligt det lilla skogspartier i Bolltorp, där jag faktiskt går själv varje torsdag, delvis för att det ligger nära Lidl, där jag veckohandlar mat, men mest för att det är min favoritpromenad. Det är det minsta av alla skogspartierna, men också ett av de vackraste, och fullt av bekväma promenadstigar. Man kan pressa ut tidsåtgången till en timme, genom att konsekvent välja de stigar som följer ytterkanterna på skogspartiet. Det gör att man kommer rätt nära angränsande villabebyggelse i sydost, men eftersom terrängen är ganska brant, och villorna ligger på en betydligt lägre nivå, innebär det inga problem med att hunden springer in på privata tomter. Man stöter också ofta på en liten flock med dovhjortar här, men Nelly är blasé vid det här laget, och ger dem oftast bara en förströdd blick. Jag är inte ensam om att gilla området; det är ett populärt strövområde, och man kan träffa på både joggare och andra hundägare, och ibland hela skolklasser, som kommer hit på friluftsdagar. Det beror förstås på att området bjuder på vacker och omväxlande natur, med både bergspartier och lövskog, små gläntor och utblickar över både staden och den vidsträckta dalgången med odlingsmark, som hör till Nolby gård. Det är speciellt vackert där på vårarna, när alla liljekonvaljerna blommar.

I området finns dessutom en sevärdhet, den s.k Karin Boyes Minnessten, som dock kan vara rätt svår att hitta, eftersom det saknas skyltning och den inte ligger vid någon av huvudstigarna. När Karin Boye bestämt sig för att avsluta sitt liv, gick hon upp i den lilla skogen, och satte sig vid den här stenen, efter att ha svalt ett stort antal sömntabletter. Först trodde man att hon bara hade gått vilse, och letade efter henne på alldeles fel ställen, borta vid Brobacka och Laggarebacken. Skogarna kring Alingsås var vilda och svårtillgängliga på den tiden, och det tog tre dagar innan hon hittades. Och varje gång jag går förbi den här platsen ekar Hjalmar Gullbergs dikt, Död Amazon, i mitt huvud:

Svärd som kämpar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås.
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

5. Stadsskogen
På fredagen blev det Stadsskogen, ett ganska stort strövområde, som tidigare var en sorts pendang till Hjortmarka, med flera färgmarkerade rundor, (fast det aldrig varit lika frekventerat). Det var tidigare ett av våra vanligaste mål för hundpromenaderna, eftersom det ligger så nära Lövekulle. Numera är ju Stadsskogen ett av kommunens största utbyggnadsområden, med en bro över järnvägen och en huvudväg, Stadsskogsgatan, mellan E20 och Lövekulle, tvärsigenom den gamla storskogen. Ytterkanterna av området mot sjösidan bebyggdes allra först, eftersom sjöutsikt står högt på önskelistan för husköpare. (En följd av detta är att området numera ser ytterst tråkigt ut från sjösidan).

Den norra delen av skogen är alltså i stort sett redan borta, men den södra finns fortfarande kvar, och det finns två huvudstigar in i den, "Naturdalen" och "Kulturdalen". Det enklaste sättet att ta sig dit är förstås att ta bilen över bron, och parkera vid någon av dessa ingångar, vilket är vad Göran och jag brukar göra, i den mån vi alls går där nuförtiden. Oftast passerar vi bara igenom med bilen, på väg till något annat av våra promenadområden, (och jag blir regelbundet deprimerad, för att jag tycker nybebyggelsen är så beklämmande ful).

Idag valde jag dock att gå till fots utmed stranden, och ta mig upp mot centrala Stadsskogen via gångtunneln vid Alfhem och en GC-väg utmed Ekhagsgatan. Jag valde förmodligen fel dag, eftersom man just börjat bebygga de två sista kvarvarande kvarteren på ömse sidor av Stadsskogsgatan. Stigen in mot Kulturdalen var därför blockerad av en traktorgrävare, så jag fick traska en bra bit bort mot Naturdalen, innan jag kunde ta mig upp i terrängen. Redan dagen därpå var hela byggplatsen mellan stigarna inhägnad med nätstaket, men förmodligen kommer både entréstigarna och den södra delen av skogen ändå att finnas kvar ännu ett par år. Den dagen de börjar bygga matargator in i den södra delen, är Stadsskogen dock definitivt förlorad som strövområde.

Än så länge finns dock en stor del av det kvar ganska oförändrat, så det blev ändå en rätt lång skogspromenad idag. Jag hade planerat att ta mig hem via gångtunneln mot Bryngenäs och Svärds Skog, men det finns två stigar ner mot järnvägen, och den jag valde landade i ett stort kalhygge. Så hellre än att ge mig i kast med det valde jag att istället följa Skaverödsvägen utmed järnvägen tillbaka till Stadsskogsgatan och bron. Den är inte särskilt rolig, men eftersom den bara leder till ett halvdussin hus, är den åtminstone relativt bilfri.

På lördagen kom Göran hem igen , så beskrivningen av de andra mera otillgängliga hundrundorna i trakten får stå på vänt till nästa gång han försvinner ner till Steninge igen.

De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, så man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, så lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

Nya brädor på bron

Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna då hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

Arbetsgruppen, efter avslutat värv