För tillfället är det riktigt varannandagsväder. Ständigt nya lågtryck driver in västerifrån, och för med sig nederbörd som växlar mellan regn och snö. Firman som sköter snöröjningen förtjänar dock en eloge, eftersom de är snabbt ute och plogar och sandar varje dag. (Av någon anledning verkar det snöa mest på nätterna).

Mellan varven blir det glimtar av sol, men hundpromenaderna blir allt jobbigare, allteftersom snötäcket byggs på, eller förvandlas till isklumpar. Vi råkade dessutom ut för en bilist, som var fast besluten att ta sig upp för den långa backen på grusvägen vid Gerdskenrundan, trots att han hela tiden fastnade på ungefär samma ställe, och fick backa ner igen. Varje gång han kom körande, uppför eller nerför, var vi förstås tvungna att koppla hundarna, och kliva upp i djupsnön på sidan av vägen. Till slut blev vi bara stående i ett tiotal minuter, eftersom vi kommit till hans översta punkt, och han testade att bara backa kortare bitar förbi oss, inför varje nytt försök.

Varför han över huvud taget behövde komma upp där var en gåta; han tillhör gänget som sågar ner träd i skogen för tillfället, men nog hade jobbet kunnat vänta en enda dag, till vägen blev plogad? När han till slut upphörde med försöken, visade det sig inte bero på att han faktiskt gett upp, utan på att han lyckats köra av vägen vid ett försök att vända, så på nervägen upptäckte vi hans bil delvis i diket. Vi hade sagt en del fula ord om honom på uppvägen, nu försökte vi hjälpa honom att putta ut bilen på vägen, men den visade sig ha hängt upp sig på underredet, så högerhjulet bara snurrade runt. Vi erbjöd honom också skjuts ut, men han sa att han kände en kille med traktor i området, som nog kunde hjälpa honom. Så när vi lämnade honom höll han fortfarande på och hackade i marken under bilen, vilket verkade rätt dödfött, eftersom han var nere i rena berggrunden vid det lager. Men uppenbarligen var det inte en kille som gav upp i första taget.

Den här veckan ska jag vara hundvakt åt Castor igen, eftersom Gun och Göran drar till Egypten med barn och barnbarn på torsdag. Typiskt nog är vädret eländigt, med omväxlande plus- och minusgrader. Det antingen snöar eller regnar, och sedan fryser det och tinar mellan varven, så upplagt för halka och annat elände. Dessutom oroar jag mig hela tiden fört att bilen inte ska starta, vilket gör mig ordentligt stressad. Blotta tanken är extremt jobbig; att bli fast långt ute i skogen med två hundar, och behöva ta sig hem utan bil... Inget drömscenario direkt.

Nå, nu löste sig vädersituationen faktiskt, i stort sett samma dag som de åkte. Det blev omslag till blidväder, men varannandagsvädret fortsatte, fast med regn istället för snö. På bara ett par dygn försvann alla snödrivor, och eftersom marken fortfarande var frusen, blev det översvämning istället. Stigarna förvandlades till porlande bäckar, eller ibland till små sjöar, och istället för att pulsa i djupsnö får man balansera på hala vägkanter för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Det är tur att mina nuvarande vandringskängor är både vattentäta och halksäkra.

Men nu ska det tydligen bli sol och blidväder nästa vecka, och bilen har startat snällt - åtminstone hittills - så det blev inte så illa som befarat. Åtminstone hittills.

Det här inlägget ska ju handla om frösådd, men låt mig ändå inleda med en någorlunda positiv avslutning på förra veckans litania:
Bilen är hemma igen, och även om verkstaden fortfarande inte vet vad som orsakade startstoppet, så fungerar den, åtminstone tillsvidare. Nästan exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan, och inte heller då hittade de felet. Två av teorierna är;antingen startmotorn, eller någon sorts glappkontakt i det elektriska låssystemet. Och med tanke på att de flesta problemen med bilskrället varit relaterade till elektroniken, verkar det senare inte otroligt. Verkstadskillarna försåg mig dessutom med ett åtgärdsförslag, om det händer igen: Gå ur bilen, rucka lite på den, lås den, lås upp igen och gör ett nytt försök. Mitt eget bidrag till förslaget; Sparka hårt på något av framhjulen, om inte annat så för att lätta på din egen frustration. Det är faktiskt väldigt jobbigt att inte kunna lita på att bilen alltid startar.

Men nu till veckans huvudämne; frösådden:

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande håller på med frö- och sticklingsförökning. För 40 år sedan var STAs frölista en självklar höjdpunkt varje år, för 10 år sedan beslöt jag mig för att lägga av för gott, och för 2 år sedan bestämde jag mig av någon oklar anledning för att börja med det tålamodsprövande pillet igen. Men har man väl börjat bläddra bland bilderna på nätet och i trädgårdstidningar och -böcker, så är man ohjälpligt fast. Trots att det ofta innebär väldigt lång tid och många besvikelser innan man kan skörda några frukter av allt småplockigt arbete.

Det sades att gamle kungen, Gustav VI Adolf sådde rhododendron när han var över 90 år.Ganska optimistiskt, eftersom det tar ca 7 år innan ett rhododendron-frö har utvecklats till en (förhoppningsvis) blommande liten buske. Själv är jag ju bara 80, så mina chanser är ju lite större. Och allting man sår tar ju inte sju år, många örter blommar ju redan första året. En fördel med rhododendron är dessutom att fröna gror redan efter en vecka, vilket är mer än man kan säga om de flesta fröer.

Hur som helst; frösådden bjuder på lite daglig spänning, förväntan och beslut; vad som kan ha grott, hur de olika sådderna utvecklar sig, och vad man ska göra med de krukor som envist vägrar att visa livstecken. Alla växter har ju olika förutsättningar. En del gror direkt och rikligt, andra - och det är oftast de som man helst vill ha - behöver särskild uppmärksamhet. De flesta frön gror bara i mörker d.v.s fröna ska täckas med ett tunt lager jord eller sand, andra är ljusgroende, och eftersom de ligger ovanpå såsubstratet är de förstås känsligare för uttorkning.

Samtidigt får sådderna varken torka ut eller bli för blöta, så det är ett ständigt passande med omväxlande luftning och duschning varje dag. Mer än två dagar kan man garanterat inte resa ifrån en färsk frösådd, om den inte står i en någorlunda stabilt fuktig miljö. Själv använder jag mig av ett par enkla miniväxthus med en genomskinlig överdel, som enkelt kan lyftas bort när plantorna behöver tittas till.

Undervärme brukar också ge bättre resultat, och när jag höll på som värst med frösådder på sjuttiotalet hade jag värmeslingor i botten av de stora sålådorna och speciella lysrör med rödaktigt ljus. Numera nöjer jag med rumselementen, och vanliga glödlampor, och det fungerar faktiskt förvånande bra . Miniväxthusen står i fönsterkarmen intill datorn, där de är enkla att passa med vattning och luftning.

Efter hand som de små fröplantorna börjar växa till sig, behöver de skolas om i nya krukor, och det är då som man börjar få problem med utrymmet. Samtidigt har det hunnit bli lite vår, så oftast går det bra att helt enkelt flytta ut verksamheten i det numera ouppvärmda växthuset, där luftfuktigheten generellt är högre och temperaturen lägre, vilket är precis vad plantorna behöver i det stadiet. Tillfälliga köldknäppar kan man alltid hantera med en liten värmefläkt. Senare blir det oftast för varmt i växthuset, så då får de flesta krukorna flytta ut på bakre verandan.

En sak som man kan vara säker på när det gäller frösådd är att resultatet nästan alltid blir antingen för mycket eller ingenting alls. Minst en tiondel av krukorna visar aldrig ens ett livstecken, trots att man flyttar dem in och ut mellan varmt och kallt läge enligt alla de råd man hittar i litteraturen. Oftast är det just de sorterna som man helst velat ha; det är ju ingen slump att många spektakulära trädgårdsplantor är antingen väldigt dyra eller svåra att få tag i. Det är naturligtvis frustrerande, men även ett överflöd av fröplantor kan lätt bli ett problem.

Den enklaste lösningen vore förstås att bara slänga både överskottet och de ogrodda krukorna, men det har jag alltid haft svårt att göra. Istället samlar jag på mig allt flera krukor, ända tills jag en dag ger upp. och dumpar innehållet i allihop i komposten. I bästa fall kan det leda till att det några år senare dyker upp något oväntat  fint i något osannolikt hörn av trädgården, men vid det laget har man förstås glömt vad det var man dumpade.

Slutligen ett par råd för dem som eventuellt är pigga på att pröva på förökning:

Lökar är både snabbare och enklare att hantera än frö. Många sorter sätter rikligt med smålökar, som man bara kan gräva upp och flytta. Och i handeln finns oftast ett stort urval av olika lökväxter på höstarna. Många växter är också lätta att dela, andra rotar sig lätt från sticklingar. Om man har de valen, antingen från egna plantor eller från trädgårdsvänner, är det enklare än att pilla med frösådd. Det kanske kostar lite mer, och man får förstås inte lika många exemplar som från en lyckad frösådd.

Men vem behöver egentligen hundratals exemplar av samma växt?

För tillfället har jag ner eller mindre gått i ide vad trädgårdsarbetet beträffar, Det är visserligen inte särskilt kallt; temperaturen pendlar runt nollstrecket. Där ligger min energi också för tillfället. Det finns egentligen ingen särskild anledning, jag är bara inte motiverad. Det enda utomhusjobb som går att göra just nu är att släpa upp grenar från högen på stora ängen till bålplatsen på Amandas uppfart. Och det är helt enkelt inte särskilt kul.

Jag släpar pliktskyldigast undan några vändor i samband med eftermiddagspromenaden, men grenarna är åbäkiga och högen verkar vara oändlig. I tisdag råkade jag till råga på eländet daska till mig i ansiktet med en av de större gren-ruskorna, med påföljd att mitt vänsteröga, som annars är mitt "bästa" öga, nu ser nästan värre ut än högerögat.Det gjorde inte särskilt ont, så jag gick hundrundan som vanligt, trots att tårarna rann så jag hade svårt att se. Halvvägs in på rundan upptäckte jag att det var både blod och tårar som rann, men jag bara antog att jag fått en hudrispa av grenen.

Sen fick jag en smärre chock, när jag kom tillbaka hem och såg mig själv i spegeln. Ögat var knallrött och uppspärrat, och hela kinden var blodig. Men det gjorde fortfarande inte ont, och synen var inte alls påverkad, så jag bestämde mig initialt för för att strunta i läkarkontakt. (Jag hade i nära minne hur Gun satt på akuten i 12 timmar för att få en diagnos på vad som visade sig vara en fraktur på höftbenet, och roligare kan man ju ha).

Men när jag vaknade morgonen därpå och ögat fortfarande var blodrött och uppspärrat, bestämde jag mig trots allt för att åka in till vårdcentralens Drop-inmellan 8 och 10, för att få ett utlåtande. Väntrummet visade sig förstås vara proppfullt, och det tog ett bra tag innan jag kom in.Bortåt ½10-tiden fick jag till slut träffa en läkare, som tittade på ögat. Han sa först att inte det var något att oroa sig för, men sen visade det sig att han ändå bokat en tid på ögonkliniken i Borås på eftermiddagen, "för säkerhets skull".

Det var ju inget annat att göra än att köra dit, trots att det var stor risk att jag skulle bli droppad i ögat, med påföljande synproblem på hemvägen, och trots att att jag avskyr både den slingriga Boråsvägen och lasarettets sabla parkeringshus. Mycket riktigt var p-däcket fullsatt, med kö ända upp till översta planet, men jag hade tur och lyckades sno åt mig en plats som råkade bli ledig på plan 6, just när jag passerade. Vid det laget började det bli sent, och efter att jag försökt betala i tre automater, som alla var ur funktion, började det bli ont om tid, så jag bestämde mig för att strunta i eventuella parkeringsböter och prioritera den bokade läkartiden.

Det blev förstås att vänta ett bra tag igen, men så småningom fick jag träffa en sköterska. som mycket riktigt droppade mig i ögat, och sedan kollade både ögonbottnen och trycket. Dessutom fick jag läsa av de vanliga bokstavstavlorna, och det visade sig att jag såg ungefär lika bra - eller dåligt - som vanligt, på båda ögonen. Jag vill inte påstå att jag är direkt skarpögd, men på de senaste åren har synen hållit sig rätt konstant, och jag behöver inte ens använda glasögon, så på sätt och vis är det bättre än när jag var ung, och mera närsynt.

Efter en ny sejour i väntrummet fick jag slutligen träffa inte bara en, utan två läkare, varav de ena var AT-läkare under utbildning. Tydligen var jag ett tillräckligt intressant fall för att användas som undervisningsexempel. Jag funderade faktiskt ett litet tag på att nämna mitt andra öga, som ju är väldigt mycket intressantare efter den stora operationen för 35 år sedan, men då hade jag väl aldrig kommit därifrån. Nu tog jag mig faktiskt hem innan det sista dagsljuset försvann, och jag hade inte ens fått parkeringsböter, men det kändes ändå som en totalt bortkastad dag. Fast det är kanske otacksamt, för jag hade ju faktiskt fått en fullständig extra synundersökning, och bortsett från bensinen kostade det mig inte ett öre.

Otursveckan var dock inte slut med det, för morgonen därpå startade inte bilen. Man kan ju tycka att batteriet borde vara ordentligt uppladdat, efter att jag just hade kört tur och retur till Borås. Det var dessutom nästan mörkt när jag kom hem, så det var uteslutet att jag lämnat någon belysning på. Jag brukar alltid åka och handla på torsdagar, men nu blev det att istället ringa efter bärgning. Det dröjde bara tjugo minuter innan bärgningsbilen kom. Killen som körde konstaterade att det inte var batteriet utan startmotorn som lagt av, vilket förstås var både värre och dyrare. Han rullade igång bilen åt mig i den lilla nerförsbacken, och körde sedan efter mig in till bilverkstaden.

När jag hade parkerat bilen utanför verkstaden tryckte jag på startknappen bara för att testa, varpå bilen omedelbart startade. Vi försökte ett par gånger till med samma resultat. Tydligen kan startmotorn ibland hamna i ett läge som gör att två kontaktytor inte möts, och det var troligen det som hänt. Men när nu bilen ändå befann sig på verkstaden fick den stanna kvar, så att verkstadskillarna, som var på lunch, kunde kolla den senare. Det är ju inte direkt något drömscenario att bli stående ute i något av de många skogspartier som vi brukar åka till med hundarna, och sedan inte få igång bilen, när man ska köra hem. Så Nelly och jag traskade hem genom Stadsskogen, och dagen efter lånade jag Guns bil för att åka och handla, eftersom all mat i huset i stort sett var helt slut.

Och på den vägen är det. Det här var i fredags, och man kan ju inte förvänta sig att verkstaden ska prioritera ens bil, när man inte har bokat tid. Så jag vet fortfarande inte vad utgången blir, men det lär väl visa sig i nästa vecka. Eftersom jag normalt bara använder bilen på torsdagar, och annars åker med Göran, så är det ju inget jätteproblem.

Men sammantaget - ingen bra vecka.
På söndagen snöade det dessutom hela dagen, så nu är det 2 dm snö överallt.
Och ögat är fortfarande lika rött...

Det börjar bli ordentligt kallt, åtminstone på nätterna, och veckans väder har varit lite extra lurigt, med omväxlande plus- och minusgrader, snö, regn och solsken, och tidvis ganska rejäl halka. Jag är glad att jag har mina nya broddade skor; de har åtminstone räddat mig från benbrott på hundpromenaderna.

Men marken är frusen, och det är is på dammen, och även om det oftast är ett par plusgrader dagtid, så tinar markytan aldrig upp tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta lövräfsningen. Som prognoserna ser ut verkar samma röriga vädertyp fortsätta även i i nästa vecka. Trädgårdsarbetet ligger därmed på is, och det enda praktiska jag kan göra utomhus just nu är att successivt bära upp den stora högen av ris och grenar, som Tvillingarna lämnade på stora ängen efter att ha sågat upp den kullblåsta sälgen.

Det är ett rätt segt jobb, eftersom högen består av allt mellan små kvistar till nästan armstjocka grenar, som är för långa för att frakta med skottkärra. Erkännas måste också att min egen motivation inte direkt varit på topp under veckan, vädret är inte direkt inbjudande. Man kan kanske enklast uttrycka det så att både parken och jag själv har gått i vintervila. Förhoppningsvis piggnar vi båda till när våren kommer.

Man behöver ju hålla sig igång för att hålla sig frisk. Jag såg ett inslag i Skavlans pratshow om den 106-åriga bloggerskan, som fortfarande är rörlig och alert, trots att hon är konvalescent efter att ha blivit påkörd av en bil. "Om jag sätter mig ner, så dör jag", sa hon, och det är förmodligen en visdom att ta till sig. Det är tur att jag har hunden, som tvingar ut mig fyra gånger om dagen, annars skulle jag förmodligen växa fast vid TV- eller datorskärmen så här års.

Ett udda och uppiggande inslag i de vanliga rutinerna var en lunchträff på Posthotellet i Göteborg med några av det gamla gänget från VBB/Sweco, (eller vad det nu heter nuförtiden). Det kändes som en evighet sedan jag träffade de flesta av dem sist, och det är nog faktiskt bortåt tjugo år. Jag är extremt dålig på att hålla kontakten själv, men Ulla-Maj och Ingrid brukar dyka upp hemma hos mig ungefär vartannat år. Nu var vi 6 stycken, (Erik, Ingemar, Björn, Ingrid, Ulla-Maj och jag), som träffades "på lokal", Posthoteller) i Göteborg. "De sista som var kvar mot slutet, " som Ulla-Maj uttryckte det, när hon förvarnade mig om träffen i höstas.

Det var kul att träffa det gamla gänget, men samtidigt lite deprimerande, eftersom så mycket av vår gamla firma är borta nu; jag tror att Ingrid och Ulla-Maj var de enda som blev kvar på Sweco till slutet. Själv försvann jag ju först av alla, men även de tre herrarna hann byta arbetsplats innan pensionen. Björn, som är rätt mycket yngre än vi andra, är den enda som fortfarande jobbar, dock inte på Sweco längre. Vi tre lantistjejer är de enda som fortfarande bor kvar i våra gamla bostäder. Och mycket lite finns nog kvar av Swecos samhällsbyggnadsverksamhet nu för tiden.

Alla verkade fortfarande rätt friska och alerta, och vår generation kommer nog generellt att bli långlivad. Men de flesta av oss är ju lite gamla och lomhörda nuförtiden, två hade hörapparater och 6 personer är nog max vad man kan hålla ihop för ett gemensamt samtal "på lokal" .Det fungerade också bra så länge vi satt i matsalen en trappa upp. Men eftersom de skulle duka för middagen blev vi utkörda så småningom, och tvingades flytta ner till baren i bottenvåningen.

Och då blev det jobbigare. Vi lyckades visserligen erövra en soffhörna, men fick omgående dela den ned ett annat sällskap. Och ljudnivån blev successivt allt högre. Det var ju fredag, och efterhand blev det mer och mer folk i den stora baren. Och så denna eviga bakgrundsmusik, som man inte ens gillar... (Den nya generationens musik är till 98 procent onjutbar för mig). Folk går ut för att ta en drink och träffa andra, men ljudnivån gör det nästan omöjligt att höra ens vad den närmaste grannen säger. Dessutom var jag förmodligen den enda av oss som inte kunde ta någon drink, eftersom jag skulle köra bil hem från stationen. (Jag hade ju redan druckit ett glas rödvin till maten, men verkan av det räknade jag med skulle ha upphört när jag kom tillbaka till Alingsås).

Jag var alltså den som tröttnade först, men förmodligen hade de andra också problem med ljudnivån, för när jag deklarerade att jag tänkte åka hem, så bröt hela gruppen upp samtidigt.

Jag avslutade dagen med att "tjuvåka" på Alingsåspendeln - dock inte avsiktligt. Mitt pendlingskort hade tydligen blivit för gammalt; (kanske inte så konstigt, eftersom jag inte ens minns när jag använde det sist). In åkte jag nämligen regionaltåg, eftersom det passade bättre med tidpunkten för träffen. (Den biljetten bokade jag enkelt på nätet, hemma vid datorn. En av de få saker som jag gillar med mobilen är möjligheten att få en biljett skickad dit med SMS).

Dock kom det aldrig någon konduktör för att kolla biljetterna, de verkar ha rationaliserats bort numera, när det mesta görs elektroniskt. Och samma sak hände på hemresan. Både jag och min bänkgranne letade förgäves igenom tåget för att lösa biljett, dock utan att hitta någon kontrollant. Ingen dök heller upp på hela resan. Och som min bänkgranne uttryckte det; "Orkar de inte ens gå ut för att kolla får de skylla sig själv".

När man kommer upp i min ålder finns det en del sysslor både kring huset och i trädgården, som man inte gärna gör själv längre. Anledningen? De är för tunga, eller för riskfyllda. Och i mitt fall inkluderas även jobb som innefattar maskiner, eftersom jag ogillar allt som bullrar eller vibrerar. Den enda maskin jag fortfarande hanterar själv är motorgräsklipparen. Och även den har jag problem med ibland, den åker ut och in på verkstad alldeles för ofta. (Kanske beror det på att den bara används en gång om året, till den allra sista kortklippningen fram i oktober, och därför mest står och beckar igen i skjulet).

Tidigare slog jag ängsmarken själv, med lie, numera sköts slåttern efter midsommar delvis av Vägföreningen, delvis av Niklas och Katrin, med motordriven röjsåg. Men den sista klippningen, med motorklipparen, gör jag alltså själv, och eftersom det är stora gräsytor som ska gås över är det ganska jobbigt. Ännu jobbigare är det att räfsa undan gräsklippet, och några månader senare de fallna höstlöven, men det är en annan historia.

Höstlöven hamnar även i hängrännorna, och att rensa dessa är en av de saker som Pensionärspojkarna hjälper mig och Gun med. Klättra på stegar hör ju till det som man bör undvika vid 80 års ålder. Fast grejen är att Pensionärspojkarna faktiskt är mer eller mindre jämnåriga med Gun, d.v.s bara 6 år yngre än jag. Det tycks emellertid inte bekymra dem, åtminstone inte än så länge. Kanske beror det på deras tidigare liv som televerksarbetare, de var alltså vana vid att klättra upp i höga stolpar.

Jag minns första gången vi kom i kontakt med Pensionärspojkarnat. De är tvillingar, och kom in i våra liv via något som hette Pensionärspoolen, för drygt tio år sedan, då snickerierna på både mitt och Guns hus behövde målas om.

Mitt hus har ju bara en våning, även om torpargrunden är rätt hög på sina ställen, så just det var väl ingen större grej, bara något som jag helst ville slippa att göra själv. Men tillbyggnaden på Guns hus är tre våningar hög på nedsidan mot gräsmattan, och där krävdes det en byggnadsställning för att nå fönsterna och takfoten på yttergaveln. Jag råkade komma ner till Gun just när arbetet var avslutat och ställningen skulle rivas. Tydligen hade fastsättningsanordningarna på ställningen kärvat ihop sig på något sätt, för en av tvillingarna befann sig högst uppe vid taket, (alltså fyra våningar över marknivån). Han höll fast sig med ena handen i takfoten, samtidigt som han ruskade i sidostolpen och försökte sparka loss räcket från underredet lite längre bort. Jag fick svindel bara av att titta på honom, själv var han totalt oberörd, både medan det pågick och efteråt.

Sedan dess har tvillingarna utfört olika trädgårdsjobb för oss, oftast ett par gånger om året. (Det är ju alltid trevligare att känna dem som utför jobbet, på samma sätt som jag uppskattar att vi alltid får samma person som städhjälp från firman vi anlitar). Tvillingarna jobbar dock betydligt mer för Gun och Göran än för mig,  bl.a kör de en gång om året deras samlade engångsförpackningar och tidningsbuntar till tippen med en proppfull släpkärra. (Själv tycker jag det är betydligt enklare att slänga dem månadsvis i containrarna vid mataffären, men vi har ju alla olika vanor).

En annan uppgift hos Gun, som jag verkligen inte avundas tvillingarna, är att gräva om de tre stora kompostgroparna en gång om året. Groparna, som är 2x3x1.5 meter vardera, och gjutna i betong, anlades av far, och jag har alltid tyckt att det var en av hans mindre lyckade projekt Istället för att kasta om en ytkompost, vilket går relativt enkelt, tvingas man nu lyfta det allt tyngre materialet 1.5 meter extra i onödan, för att förflytta det från grop till grop, och slutligen upp till markytan. Jag vet av erfarenhet vilket tungt jobb det är, för jag gjorde det åt mor under rätt många år efter fars död, innan Niklas tog över jobbet, när han flyttade in hos henne under studietiden.

Hos mig handlar jobben mest om att rensa takrännor och ta ner träd som står på fel ställe, eller såga upp sådant som fallit av sig själv till lagom vedklampar. Som nu, när de tar hand om den stora sälgen, som bröts av vid roten av förra veckans storm. Det innebar en dags jobb för dem att såga den till bitar, och köra upp de största klabbarna till vedskjulet. Och sedan ytterligare någon veckas jobb för mig själv att förflytta resten av grenarna och riset från ängsytan upp till vedskjulet, så jag kan fortsätta räfsningen.

Så småningom blir det väl också en arbetshelg för Familjen Familj, när klabbarna ska klyvas till ved. Det ligger redan en rätt stor hög och väntar på detta, och vi har gemensamt inhandlat en stor mekanisk vedklyv för ändamålet. Som jag också vägrar att driva själv, jag häller mig till de delar av arbetslaget som svarar för frammatning och inlastning i vedförråden.Köra skottkärror kan jag faktiskt fortfarande klara själv. Men maskinjobben,och sådant som inbegriper klättrande på stegar, lämnar jag helst åt den yngre generationen. Eller Pensionärspojkarna.

Faktum är att både Gun och jag skulle ha stora problem att klara oss utan Pensionärspojkarna.

Frågan är bara hur länge vi kommer att få ha kvar dem. De är en bra bit över sjuttio vid det här laget.

Så vi kan förmodligen inte förvänta oss, att de fortsätter klättra upp på stegar för oss så värst många år till..

Som de flesta djurägare tycker jag riktigt illa om nyårsafton.

Det är den värsta dagen på hela året för oss, och framför allt för våra djur, vare sig det är hundar, hästar, eller andra djur.

Det finns förslag på att förbjuda fyrverkerier, eller åtminstone raketer på käppar, och jag hoppas verkligen att det kommer att gå igenom, eftersom den allmänna vårdslösheten i handhavandet verkar bli värre för varje år. I år har raketer avfyrats avsiktligt mot poliser, utryckningsfordon och till och med ambulanspersonal. Tyvärr verkar det inte finnas några planer på att förbjuda smällare, som inte har någon annan funktion än att föra oväsen och störa, eller till och med skrämma andra människor. Fyrverkerier är åtminstone vackra, men vad finns det för positivt man kan säga om smällare?

Men det finns uppenbarligen många som älskar fyrverkerier. Så visst; tillåt kommuner och andra ansvarsfulla myndigheter och organisationer att anordna dem, men förbjud all privat försäljning - inklusive näthandel- av fyrverkeripjäser. Då kan alla de som gillar fyrverkerier gå dit och avnjuta skådespelet, (som dessutom är synbart från väldigt stort avstånd), medan de av oss som har djur att ta hand om kan hålla oss undan.

Vet man på förhand var och när ett fyrverkeri ska äga rum kan man ju undvika det, men hur försvarar en djurägare sig mot grannar som bränner fyrverkerier alldeles inpå den egna husknuten? Redan nu finns det många som tar in på fyrverkerisäkra hotell nära flygplatserna med djuren. Men är det verkligen rimligt att folk ska vara tvungna att lämna sina hem för att skydda sina husdjur? Hästar, kor och andra uppstallade djur är ju dessutom mer eller mindre omöjliga att omlokalisera.

Min egen hund är inte skotträdd, men det är uppenbart att hon tycker att det är obehagligt, när det smäller och blixtrar som värst. Och jag vet av tidigare erfarenheter att det inte behövs särskilt mycket för att fördärva ett djur för hela livet. Det räcker att någon idiot ska få för sig att kasta en smällare mot ens hund. Så jag förlägger den sista nödvändiga rastningsrundan till niotiden på kvällen, i förhoppning att folk ska hålla sig inne och äta festmiddag vid den tiden. Men helt säker kan man ju aldrig vara. I år höll jag på att bli nersprungen bakifrån av ett rådjur, som passerade så nära att jag kände luftdraget i ryggen. Orsaken? Smällare förstås, som skrämt upp rådjuret så pass mycket, att till och med jag och min hund uppfattades som ett mindre hot än den som bränt av smällarna.

Resten av kvällen håller jag mig inomhus, med fördragna gardiner och TVn på så hög nivå som möjligt, för att maskera ljuden utifrån. Min hund kan uppenbarligen höra skillnad på TV och verklighet. Hon reagerar över huvud taget inte för Tolvslagsfirandet på Skansen, men när grannens fyrverkeri drar igång minuten efteråt, kommer hon och vill sitta bakom mig i soffan. Och om Nelly, som ändå är så pass oberörd att hon inte ens sänker svansen vid ljudet av smällare, reagerar med ett så uppenbart obehag, är det lätt att tänka sig hur livet kan vara för de som verkligen lider av skotträdsla.

Nå, hunden och jag överlevde nyårsafton i år också, men natten därpå hamnade vi faktiskt nästan i livsfara. Den sedan länge aviserade stormen Alfrida tangerade visserligen bara vårt område, men det blåste tillräckligt mycket kring 23-tiden på natten för att jag skulle ha svårt att hålla mig upprätt nere på de öppna fälten. Och just när vi passerade norra ändan av dammen på hemvägen, hördes ett våldsamt brak ungefär femtio meter framför oss. Ett stort gammalt träd hade brutits av vid roten, och lagt sig rakt över stigen vi gick på. Hade vi passerat en halv minut senare, så hade vi hamnat rakt under det.

Nu överlevde vi ju, och trädet, en gammal och väldigt stor sälg, var ingen större förlust. Det blockerar för närvarande huvudstigen, men "Pensionärstvillingarna", som hjälper mig och Gun med tyngre trädgårdsarbeten, ska komma och såga upp dee på torsdag.

Jul i Stockholm hos Niklas och Katrin är alltid lika trevligt, men resorna dit och hem är stressiga, speciellt när man som jag reser med hund, och aldrig vet säkert hur många andra man ska dela den minimala djurkupén med på tåget. Den här gången blev det tre katter och en hund förutom Nelly på uppvägen, och två andra hundar på nervägen. Det gick förvånansvärt bra med katterna, trots att ägaren tog fram alla tre ur burarna och kelade med dem i knäet, i tur och ordning. Nelly tittade intresserat på, men uppförde sig exemplariskt, trots att hon garanterat hade jagat upp dem i närmaste träd om de träffat på varandra utomhus.

Hemvägen blev lite jobbigare, eftersom en av de andra hundarna fattade agg till Nelly, och skällde hysteriskt, så fort hon rörde en muskel. Det var lite oväntat, eftersom alla hundar brukar gilla Nelly, och den här dessutom var en hane. Men enligt ägaren hade den varit i slagsmål med en hund av samma ras, och projicerade nu ilskan på Nelly. (Även detta verkade lite konstigt, eftersom Welsh-spaniel är den absolut minst aggressiva hundras jag kan tänka mig). Nelly klämde sig emellertid diskret så långt som möjligt in i hörnet bakom mina ben, och i Skövde gick en hundägare på fyrsitssätet mittemot lyckligtvis av tåget, så att den ilska jycken kunde flytta dit, och sedan blev det lugnare.

Jag har också en dålig vana att missa avgångstiden eller hoppa på fel tåg, och jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har klantat mig under tågresorna. Men konduktörerna brukar vara snälla och hjälpsamma, och på något sätt lyckas jag alltid ta mig fram till målet utan att behöva betala någon form av straffavgift. Jag har ju faktiskt biljett, även om den är till fel tåg.

Den här gången klarade jag mig faktiskt utan strul, och det blev i stället Boel och Lennart som klev på fel tåg i Alingsås. Vi skulle egentligen ha rest med samma tåg, men åkte i två bilar till stationen, eftersom de skulle hem en dag senare än jag. De var ute i förstås bättre tid än jag, men lyckades kliva på ett mjölktåg som avgick 3 minuter innan snabbtåget. Ovanligt klantig planering av Trafikverket; båda tågen avgick från samma plattform, det var väldigt dåligt skyltat och ingen högtalarvarning. Mitt tåg susade alltså förbi deras i Vårgårda, och jag kom fram till Stockholm två timmar tidigare än dem, men även de slapp tydligen att betala extra, det verkar som om tågvärdarna har slutat kolla biljetterna..

Vi var ovanligt många till julfirandet i år, eftersom Amanda och Paul kommit över med ungarna från England, och både Katrins föräldrar och bror med familj deltog. 20 stycken vid matbordet var precis vad som fick plats, det fanns visserligen en iläggskiva till, men då hade man fått flytta ut sängen från matsalen för att få rum med bordet.  Även sovplatserna fungerade, eftersom Emilie har en 2-rummare i samma hus sedan ett drygt år tillbaka, så Boel och Lennart delade den med henne och Lennart H, (och så småningom även Josef, som tydligen tröttnade på dataspelandet i pojkrummet efter första natten. (Det pågick annars i stort sett oavbrutet hela tiden).

Vårt julfirande följer alltid samma mönster med traditionellt julbord på julafton. Det blir väldigt många olika snapsvisor, men ingen som blir berusad. (Fast jag tror ändå den yngre generationen tycker att vi är lite pinsamma). På kvällen spelar vi upp det traditionella julspelet, som far skrev för väldigt många år sedan. I år är det faktiskt sjuttioårsjubileum, och de flesta rollerna kreeras av nya skådespelare. Jag tror att Boel och jag är de enda som har kvar våra ursprungliga roller. Eftersom vi var så många i år, och ungarna börjar bli vuxna, rationaliserades julklappsutdelandet. så att flera fick sina klappar samtidigt. Rätt skönt, annars hade det tagit halva natten.

I övrigt blev det den traditionella långa hundpromenaden på juldagen, som alla vuxna deltar i, och som i år gick till Liljansskogen istället för i Hagaparken. Däremot missade jag som vanligt de lokala kulturaktiviteterna, eftersom jag har hunden med mig. Lite synd, för jag hade gärna velat gå med på midnattsmässan i Engelbrektskyrkan, eftersom det är en väldigt spektakulär byggnad, som jag hade velat se interiören på också.. Däremot var jag mindre intresserad av fotoutställningen nånstans nere kring Djurgården, som alla andra (utom barnen förstås) gick på.

Men då var det ändå dags för Nelly och mig att dra oss ner mot stationen och åka hem, ganska slaka efter några rätt intensiva dygn. När man väl kommer hem är man så trött i huvudet efter all aktivitet, att man mer eller mindre har ett behov av att gå i ide under ett par dagar. Jul i Stockholm är kul, men det är rätt skönt att komma hem till ett tyst och tomt hus också.

Det finns två kvaliteter, som många moderna människor aldrig får uppleva, särskilt om de bor i eller i närheten av en tätort. Många kanske inte ens betraktar dem som en kvalitet, utan snarare ett hot. När man ser dagens ungdomar, ständigt uppkopplade med hörlurar och lutade över mobilskärmen, undrar man om de någonsin har upplevt fullständigt mörker eller total tystnad i hela sitt liv. Och ganska uppenbart är det ingenting de längtar efter heller.

Men för mig är bådadera viktigt, även om det numera är svårare att uppnå något av dem, i varje fall utan speciella åtgärder. Tystnad borde ju vara enklast; som jag bor är det väl bara att gå in och stänga alla dörrar och fönster? Fast riktigt tyst blir det ändå aldrigens inomhus. Trots att huset är välisolerat hör jag fortfarande om en bil passerar på vägen utanför. Och i ett modernt hus finns det alltid maskinljud;sus och brus från kylskåp, datorer och annan elektronik. Jag har dessutom en luftvärmepump, som visserligen har låg ljudnivå, men ändå hörs, när den är igång - fast för det mesta bara undermedvetet.

Samma sak var det på jobbet, fast där var jag ändå rätt lyckligt lottad. Ett kontorshus kan säkert beskrivas som en väldigt tyst arbetsplats, åtminstone så länge det inte handlar om kontorslandskap, (vilket jag lyckligtvis var förskonad från under mitt yrkesliv). Firman jag jobbade på var ett "normalt" korridorkontor, där man kunde stänga dörren till arbetsrum och sammanträdesrum, om man ville jobba ostörd.

Men helt tyst blev det ju aldrig.Och kanske är de mest störande ljuden de som man inte ens är medveten om, förrän de upphör? Jag minns ännu den speciella känsla som infann sig, när man jobbade över på kvällarna. Prick klockan 18 stängdes luftkonditioneringen av i hela byggnaden. Och känslan av lättnad, när det plötsligt blev alldeles tyst, var så fysiskt påtaglig, att det var som om någon hade avlägsnat ett järnband runt pannan.

Mörkt blir det definitivt aldrig nu för tiden, inte ens mitt i natten natten, om man inte bor väldigt ensligt, långt inne i skogen. Ljuset från gatlyktorna och grannarnas fasadbelysningar tränger in genom fönstren, det skulle krävas mörkläggningsgardiner för att stänga det ute. Datorerna har också små permanenta ljuskällor, eftersom de oftast bara står på strömsparläge, det tar för lång tid att starta upp dem om man stänger av dem helt..

Men trots allt går det att åstadkomma tillfredsställande mörker och tystnad nattetid inomhus, åtminstone i sovrummet, och åtminstone under vinterhalvåret. På sommaren är det svårare, men då vaknar jag också mycket tidigare, och stiger oftast upp vid halv-sextiden, fast jag inte behöver. Jag har också en väckarklocka med upplyst display, men det är faktiskt självvalt, och jag kan alltid vända ryggen åt den i sängen. Det är faktiskt rätt skönt att kunna se tiden, när man vaknar mitt i natten, för att man måste upp och kissa. Och i min ålder måste man det ett par gånger under natten. Så helt negativt är det förstås inte med den ofrivilliga nattbelysningen i resten av huset; ledljuset är tillräckligt för att jagska slippa tända en lampa bara för att ta mig till toaletten.

Förmodligen är jag lite extrem, särskilt när det gäller buller, och jag vet också vad det beror på. Under ett antal år i min ungdom bodde jag någon kilometer från motorvägen mellan Alingsås och Göteborg. Läget skulle säkert inte betecknas som bullerstört i normal bemärkelse, och inomhus hörde jag inte alls vägen, så länge fönster och dörrar som vette åt det hållet var stängda.

Men utomhus låg det ett ständigt, linjeformigt bakgrundsbrus från vägen i luften; det var aldrig riktigt tyst ens vid lågtrafik. Det här vägljudet hördes också på flera kilometers håll, när jag var ute på skogspromenad med hundarna. Och det var då det blev speciellt irriterande. Ute i skogen vill man höra fågelkvitter och vindsus, inte bakgrundsbruset av trafiken från en motorväg, som ligger flera kilometer bort.

Här i Lövekulle är det ju jämförelsevis tyst gör det mesta, särskilt sedan de flesta grannarna skaffat självgående gräsklippare. Man hör visserligen tåget ibland utomhus i området, vid vissa vindriktningar och väderlekstyper, men det mesta av järnvägen går bakom en kulle som skärmar bort ljudet. Och tågbuller är inte alls lika undermedvetet störande som vägbuller, även om det också är "linjeformigt" medan det varar.

Förmodligen beror det på att det blir helt tyst mellan tågen, så att de små hörselhåren i öronen får vila sig mellan varven. Jag läste nyligen en larmartikel i tidningen om hur viktigt just detta är. Artikeln innehöll faktiskt en varning till alla dem som ständigt har hörselsnäckor med musik i öronen. (Vilket antagligen inkluderar huvuddelen av dagens tonåringar). Kanske kommer allihop att vara gravt hörselskadade, när de väl kommer upp i min ålder?

För att återgå till mörkret, så finns det en annan form av det, som jag däremot inte är lika förtjust i; den sortens vintrigt gråväder, som gör att det aldrig blir riktigt dagsljus, ens vid lunchtid. För även om jag vill ha mörkt på natten, är det precis lika viktigt med bra belysning på dagen - även inomhus. Så under vinterhalvåret går jag runt och tänder upp lampor överallt i huset, även lysrör och annan allmänbelysning, och för det mesta även i de rum där jag inte befinner mig. Halvdunkel med små punkter av mysljus har aldrig varit min grej. På dagen ska det vara ordentligt ljust och på natten ordentligt mörkt, det är det vi människor är gjorda för. Och ju äldre man blir desto mera påtagligt blir det förmodligen.

Det har varit en hel del av det  där tråkiga gråvädret i höst, men veckan före jul kom det faktiskt ett par centimeter snö, som lyste upp rätt fint - även på natten. Det var vackert så länge det varade, vilket det förstås inte gjorde särskilt länge. Men det gör det ju aldrig i den här delen av Sverige under den här tiden på året. Snö och vinter brukar det inte bli förrän bortåt februari.

Och på söndagen var det ändå dags att åka till Stockholm, för det vanliga julfirandet med Familjen Familj.

Och det är därför som den här veckobloggen är ett par dagar försenad också.