Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 20 maj 22:04

Som jag nämnde i förra bloggen har vi undrat över varför far slutade föra dagbok om huset och trädgården i Lövekulle efter år 1960.

Men härom veckan hittade jag av en ren slump ännu en dagbok, i ett helt annat format, när jag rensade bland mina egna papper i ett av förråden. Jag antar att den hamnade där efter mors död, när bohaget delades upp mellan barn och barnbarn, Och eftersom det inte finns några som helst tecken utanpå, som antyder vad den egentligen innehåller, har den bara blivit liggande i en hylla i mer än 20 år. Jag visste inte ens att den fanns, och det gjorde säkert ingen annan i familjen heller. Det är en gammal instickspärm, med lösbladssystem, i ett format som inte längre existerar, nånting mittemellan A4 och A5. Och det finns ingenting utanpå pärmen som ens antyder vad som finns inuti. Utöver anteckningarna innehåller den också tidningsklipp, foton och massor av listor på växtnamn, varav många växter fortfarande finns kvar på tomten.

 

Den här "nya" dagboken omfattar alltså de "saknade" åren 1961-1974, nästan ända fram till fars död. Anledningen till att han valde att börja på en ny pärm, istället för att fylla de sista tomma sidorna i den gamla dagboken, kan ha varit, att tillbyggnaden av huset innebar en så pass stor omvälvning för både huset och trädgården, att han ville starta på ny kula. Kanske var pärmen också ursprungligen tänkt att mera handla om själva tillbyggnaden än om trädgården, eftersom den bl.a annat innehåller ett antal gamla oljeräkningar i slutet. (Oljeeldningen, med tillhörande tank, var en av de stora förändringarna som tillbyggnaden medförde).

Men det helt annorlunda och diskreta formatet är säkert också anledningen till att den här nya dagboken, som omfattar de sista 12 åren av hans liv, på något sätt har kommit bort i hanteringen. Alla i familjen känner till "Lövekulleboken", men ingen, inte ens jag själv, som förmodligen har haft den liggande i mitt eget hus i mer än 20 år, hade en aning om att den här, senare delen ens existerade.

 

Att bläddra i den var som att göra en tidsresa tillbaka till min egen ungdom. Den inleds med tillbyggnaden av huset, som påbörjades 1961. Jag gick på Chalmers då, och gjorde sommarens praktik på det bygget. Bl.a annat minns jag att jag obekymrat sprang omkring på takstolarna, tre våningar över marken. (Numera får jag svindel bara jag tänker på det). Jag minns också min mentor och nya bästa kompis Jonne, en erfaren murare i femtioårsåldern, som lärde mig hur man skulle slänga på putsen med den rätta knycken på handleden, för att den skulle fastna.

 

Men av anteckningarna att döma var även de här åren under sextiotalet den mest aktiva förändringsperioden i trädgården, när det gällde nyplanteringar och större anläggningar. Tillbyggnaden innebar ett jättearbete, som pågick under hela år 1962, och så mycket som möjligt av jorden och de befintliga planteringarna runt det gamla huset räddades undan, redan innan grunden kunde grävas. Det krävdes sprängning för källaren, och två nya avloppsbrunnar, (som fortfarande ligger kvar i gräsmattan, även om huset numera har kommunalt avlopp).

 

Sedan vidtog det ännu större arbetet med att återskapa planteringarna kring den nya huskroppen, bl.a annat genom uppfyllnad med massor av jord mellan nybyggnaden och bastun. Stenarna från sprängningen återanvändes i stödmurar och trappor. Terrassen kring och ovanpå oljetanken murades 1962, liksom stödmuren och den upphöjda planteringen utanför den. Själva terrassen utanför köksdörren stenlades senare med fjäråsgranit, hösten 1964, och för ovanlighetens skull med inhyrd hjälp..

 

Stenläggningen runt den gamla brunnen framför källardörren gjordes dock av far själv 1963, liksom murarna och trappan till det stora "Magnolialandet", mellan tillbyggnaden och bastun. Året innan hade Boel träffat Ove, som omedelbart sattes i arbete av far, med att köra jord och lägga plattgångar. Mitt i alltihop gifte sig Boel och Ove, vilket far nämner i en bisats, samtidigt som han prisar Oves talanger som grovarbetare.

 

Massor av klängväxter planterades längs den nya två våningar höga sydostfasaden mot bastun, bl.a tre sorters klängros och fyra sorters clematis. Även stjärnmagnolian, som varit en femtioårspresent till mor, flyttades till sydostfasaden under 1963. I markskiktet närmast huset planterades Alstromeria, Dentaria, tre sorters Gentiana och två sortets Adonis. Under 1964 kompletterades planteringarna närmast bastun med ett par enar, höstflox och flera sorters liljor, eftersom det här var början till fars "liljeperiod". Även de båda taxusarna på ömse sidor om grinden mot vägen, som senare vuxit sig jättestora, planterades 1964.

 

Den andra stora förändringen i trädgården var när Lillstugan ersattes av en trädgårdsdamm.Den fallfärdiga lillstugan såldes 1963 för 300:-, mot att köparen fraktade bort den. Vegetationen runt den flyttades till nya platser, kring tillbyggnaden.

 

Dammen grävdes ut under 1964, på platsen där lillstugan stått. Dammväggarna göts av betong och tätades med cement, men det dröjde ytterligare ett år innan far lyckades få den någorlunda tät. Samma år, 1965, anlades bäckfåran upp till ett pumphus vis staketet, och resten av året användes till att anordna planteringar utmed dammkanten och bäckfåran. I själva dammen blev det två sorters näckrosor, och i strandkanten några våldsamt storvuxna och storbladiga växter, som de fått i present av Svantessons.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 13 maj 08:46

Jag fyllde 80 för ett par veckor sedan, och även om jag inte känner av min ålder särskilt mycket, blir det ändå en sorts påminnelse om att man borde skriva ner så mycket som möjligt av sina minnen, innan man går in i den stora dimman. Trädgårdsdagboken är en del av den här processen, för att dokumentera de anläggningar som gjorts under åren, både på min egen tomt och dammtomten. Den kommer att underlätta för den eller de som kommer att ta över tomterna någon gång i framtiden. Men jag skriver den egentligen mest för min egen skull.

 

Mitt minne håller långsamt på att bli sämre, framför allt vad det gäller namn, på både människor och växter. Och det finns väl inget mer irriterande än att gå och grubbla över namnet på någon växt och inte komma på det, trots att man egentligen mycket väl "vet" vad den heter? Numera kan man ju förstås "googla", men det kräver ändå att man har lite hum om vad för sorts växt det handlar om. "Gul blomma vid vägkant" ger lite för många träffar för att vara hanterbart.

Oftast trillar namnet ner i minnet flera timmar eller dagar senare, efter att man har slutat anstränga sig med att försöka komma på det. Men det är ändå en fördel att kunna slå upp det någonstans. Så det är mycket för min egen skull som jag skriver dagbok och växtlistor, och sparar växtetiketter, för att dokumentera så mycket som möjligt, efter hand som det anläggs. Men ibland, särskilt under speciellt arbetsintensiva perioder, glömmer jag bort att anteckna, och sedan blir det något av ett detektivarbete att försöka gräva fram växtnamn och tidpunkter för planteringen.

 

Far skrev ju också dagbok om huset och trädgården i Lövekulle, från och med inköpet 1942, fram till år 1960. Dagboken börjar med husannonsen i GP och beskriver sedan i detalj alla anläggningar och planteringar som gjordes under de följande tjugo åren. Den innehåller både text, foton, teckningar och växtlistor. De sista åren, från 1952 och framåt, blir inläggen mer sporadiska och under några år i början av femtiotalet är det nästan bara fotografier.

 

Sedan återupptas dagboken igen 1958, med bl.a inköpet av bulldoggen Basso och blodhunden Jock, ("som grävde upp det mesta av vår trädgård alldeles gratis"), och hur hela tomten fick inhägnas med Gunnebostaket året efter, för att hindra Jock från att rymma och jaga hare. När staketet väl var på plats, blev de båda hundarna, som tidigare varit bästa vänner plötsligt dödsfiender och slogs så testarna rök. Det slutade med att jag fick göra mig av med Jock, och istället kom Jessica, som enligt far var "en söt och rar hund, men även den en god grävare och "blomsterdestroyer".


Fars dagbok, som är döpt till "Lövekulleboken", har blivit något av en familjeklenod under åren. Den förvaltas numera av Gun, eftersom hon bor i huset som dagboken tillhör. Vid det här laget är den nästan sönderläst, och sidorna börjar lossna från spiralbindningen. Anteckningarna upphör emellertid helt efter 1960, vilket är irriterande, eftersom det skedde så stora förändringar under sextiotalet och framåt.

 

Vi har undrat en del under åren över varför far så plötsligt slutade föra dagbok över huset och trädgården. Men det visade sig finnas en enkel förklaring till det. Han slutade faktiskt inte att föra dagbok. Vad som hände var att dagboken från de senare tio åren på något sätt försvann i hanteringen efter hans död, och inte dök upp igen förrän drygt 40 år senare. Men mer om detta i nästa veckorapport.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 6 maj 16:24

Man kan förstås välja vilken markbeläggning man vill på sina gång- och körytor inne på sin egen tomt. Det enklaste och lättsköttaste är förstås asfalt, men det är ju bara för tråkigt. Far valde att lägga ett tjockt lager med ärtsingel på alla sina gångar. Men det innebär ett evigt skyfflande av maskrosor och skelört, och är dessutom otrevligt att gå barfota på. Kanske var det barndomsminnet av gruset mot barfotafötter, som gjorde att jag istället valde stenbeläggning på alla mina kommunikationsytor.

Det finns ju olika typer av marksten också, man kan välja mellan stora och små cementplattor, gatsten eller natursten, så man kan variera beläggningen och undvika stora, monotona ytor. På min tomt finns alla tre sorterna, men eftersom jag gillar att göra det svårt för mig, är det mest natursten.

 

Även för stödmurarna, som numera finns överallt eftersom tomten sluttar så mycket, föredrar jag natursten. (Fast jag fuskar lite grann ibland, och stoppar in betongstenar i bakkanterna, där de inte syns. Huvudsaken är ju att det ser bra ut från utsidan, och de fyrkantiga betongstenarna på insidan hjälper upp stabiliteten).

 

Det går åt otroliga mängder med sten för de stora plattlagda ytorna, och huvuddelen av stenarna samlade jag in under några år i slutet av åttiotalet, då jag jobbade för Marks kommun, med att ta fram deras första Översiktsplan. I jobbet ingick nämligen att köra runt väldigt mycket i kommunen, för att titta på platser, som av olika skäl skulle få bevarandestatus i planen. Och bland sevärdheterna fanns ett stort antal fantastiska stenmurar, som kallades "Hungermurar".

 

Det fanns förstås en historia bakom namnet. Under någon period kring förra sekelskiftet blev det missväxt och hungersnöd i södra Sverige. Många fattiga småbrukare fick lämna sina hemman, och en del av dem emigrerade som bekant till Amerika. Men andra vandrade runt i bygden för att tigga, och de något mera framgångsrika bönderna i Marks kommun lät dem jobba för brödfödan genom att bygga stenmurar kring alla sina ägor. Det hela utvecklades till en sorts prestigetävling, där det ansågs vara ett bevis på både rikedom och givmildhet att ha de långa och välbyggda murar.

 

Inte ens jag skulle förstås någonsin komma på idén att sno stenar från dessa fantastiska stenmurar, (som för övrigt hörde till de sevärdheter, som jag körde runt för att dokumentera). Men det fanns en annan orsak till att det fanns så gott om stenmurar just i Marks kommun. Huvuddelen av själva berggrunden i kommunen består nämligen av en speciell sorts skivig gnejs, som gärna spjälkade upp sig i platta skivor vid all åverkan, från t.ex frostsprängning, eller mänsklig påverkan. De platta stenarna fanns bl.a i riklig mängd som bottenlager i de många slingriga grusvägarna i kommunen.

 

Och varje gång som vägarna plogades, eller skrapades på vårarna, för att jämna till ytan efter vinterns frostsprängning, kom stenarna upp till ytan och hamnade fullt synliga längs vägkanterna. Och varhelst jag såg en platt sten i vägkanten, stannade jag bilen och lastade in den. Det var inte nyttigt för bilens fjädrar, som jämnade sig och protesterade. Och det var inte heller nyttigt för min moral, bl.a för att insamladet ju faktiskt skedde delvis på arbetstid. Och en dag kom jag på mig själv med att stå och stirra lystet på den fantastiska stenmuren runt Skene kyrka, Efter det samlade jag ner en del på stensamlandet.

 

Många av stenarna fick jag också av far, som älskade att bryta upp stora stenar ur marken, med hjälp av spett och rå muskelstyrka. Tekniken hade han lärt sig av gubben Svärd, som byggt flesta av de gamla stenmurarna i Lövekulle. Svärd, (som far beundrade mycket), lärde honom också hur man kunde flytta jättestora stenar, genom att placera smärre kullerstenar under dem. Småstenarna, (som kallades trôll), fungerade sedan som någon sorts hjul, och flyttades successivt, allt eftersom den större stenen ovanpå dem baxades fram med hjälp av spettet. Det är far som ligger bakom raden av stora stenar mot vägen, i utkanten av "Entrélandet". Det var en av de sista sakerna han gjorde under sitt liv, som blev alltför kort p.g.a lungcancer.

 

En del av stenarna har jag ändå faktiskt köpt begagnade, bl.a ett lass med gatsten, som jag fick billigt från second-hand upplaget "Hus-till-Hus", ute på Vänersborgsvägen. Betongplattorna på nedre bilplatsen och under sittgruppen framför uthuset kommer också därifrån, men även när jag använder betongplattor till en yta mjukar jag upp intrycket genom att varva upp dem med ett mönster av mindre stenar. Jag är faktiskt rätt stolt över mina stenlagda ytor.

 

Men även stenläggningar har förstås sina sidor när det gäller skötsel. Även om det är relativt enkelt att sopa ytorna rena från löv och barr på vårarna, så upptäcker man genast efteråt hur mycket maskrosor, skelört och annat otyg, som lyckats tränga sig ner bland gräset i fogarna. De är svåra att bli av med, eftersom de skickar in väldigt långa rötter under själva stenplattorna. Lyfter man på en sten hittar man ofta en matta av tunna rötter, som klistrat fast sig vid stenens undersidan och tydligen suger näringsmineraler direkt ur stenen. Jag hittar också ibland flera decimeter långa maskrosrötter, som växer horisontalt istället för vertikalt.

 

En av mina stående syssla på vårarna är därför att rensa springorna från rotogräs, innan rötterna hunnit bli halvmeterlånga. Oftast går det bra utan att behöva baxa upp stenarna på högkant, om man bara inte väntar för länge med rensningen. Det kräver dock mycket krypande på knäna, och jag är därför alltid beväpnad med en vadderad plastplatta. Och naturligtvis mitt mest ovärderliga trädgårdsredskap; en vanlig hovkrats. Kan köpas i vilken hästbutik som helst för ett par tior, och klarar det mesta när det gäller ogräsrötter.

 

 

Av Viveka Ramstedt - Måndag 29 april 17:39

Våren har verkligen kommit med besked och nu blommar både fruktträd och magnolior. Bland rhododendronen är det de läckra rosa williamsianumhybriderna som tagit över, och på marken dominerar det gula, med påskliljor, lundvivor och gullvivor.

 

Vårstädningen av min egen tomt pågår på sätt och vis fortfarande, och verksamheten har nu nått ner till det sydvästra hörnet, där det verkligen behövs en insats. Det här hörnet har blivit något av ett sorgebarn under åren, eftersom terrängen sluttar ner mot angränsande vägar åt två håll och de stödmurar jag har försökt bygga upp har fått rivas flera gånger, mest på grund av olika ledningar, som dragits vid olika tidpunkter.

 

Det värsta ingreppet var när kommunen placerade ett av sina fula elskåp i just det här hörnet, ett par år efter vägbygget. Stödmuren mot tvärvägen rök, och det var mitt eget fel, eftersom jag placerat den utanför den formella tomtgränsen. Men kommunen gjorde inga som helst försök att göra en snygg avslutning efter sig. De vräkte bara upp en stor hög väggrus mot elskåpet, och det såg för jäkligt ut. Eftersom sluttningen är så brant, så rasar väggruset dessutom successivt ner på vägen varje gång det regnar.

 

Även den andra stödmuren, mot huvudvägen måste jag senare riva själv, eftersom den blivit infiltrerad av fjälltolta. Efter att jag förhoppningsvis blivit av med det ogräset, ska nu båda murarna byggas upp igen. Men först måste jag bli av med alla lådor och tomkrukor som samlats därnere under senare år. (Till och med Gun, som får parkera sin bil på min nedre parkering vintertid, kommenterade om hur skräpigt det såg ut runtomkring, med trasiga blomlådor och kullvälta krukor överallt. Min plan hade varit att använda det här hörnet som en sorts tillfällig plantskola för mina olika förökningsprojekt, men förra årets torrsommar tog död på det mesta i krukorna, liksom i den tidigare plantskolan uppe vid Amandas tomtgräns). 

 

Tre av de rhododendron som tidigare skärmade av mot Ferievägen flyttades förra året upp till entrélandet, eftersom behovet av insynsskydd var större där, så bortsett från en stor och stilig hassel utanför muren mod huvudvägen fanns det för tillfället mycket lite vegetation att ta hänsyn till. Det handlade mest om att få fason på nivåerna, och bli av med de fula slänterna kring elskåpet. Men eftersom jag som vanligt hade underskott på sten, var det inte helt enkelt att få till en någorlunda planterbar yta i hörnan, med stabila stödmurar mot vägen i både sydväst och sydost.

 

Räddningen blev Gun och Göran, som faktiskt ville bli av med en hög sten, som belamrat deras infart mittemot garaget ända sedan fars tid. Jag tror att fars plan varit att göra en stödmur mot sluttningen, för att få till en lite större parkeringsyta. Men deras bilplats fungerar egentligen rätt bra som det är, eftersom sluttningen är rätt måttlig. Och det kommer att bli betydligt enklare att klippa gräset utan en hög stenar som ligger i vägen, så det är något av en win/win-situation. Jag körde alltså över tre skottkärror fulla med stenar till mitt SV-hörn, men även med det avsevärda tillskottet fick jag inte upp stödmurarna till den nivån jag ville ha.

 

Till slut fick jag ta till reservförrådet från berget mot Amandas tomt, där det fortfarande fanns ganska gott om sten. (Jag planerade ursprungligen en rätt lång stödmur även där, men under senare år har jag kommit fram till att det är enklare att behålla den nuvarande nivån på huvuddelen, särskilt som det inte ser ut att bli någon bebyggelse vår översta tomt under överskådlig tid). Två fulla skottkärror med sten fick alltså flytta ner till sydvästhörnet, och till slut fick jag någorlunda ordning på murarna och nivåerna. Men för tillfället ser det rätt kalt ut där nere.

 

Vad jag slutligen ska plantera där, har jag faktiskt inte beslutat ännu, men "plantskola" blir det i varje fall inte, eftersom ytan är alltför exponerad utåt. Dessutom är det här hörnet en av de få soliga platserna på hela min tomt, och det borde utnyttjas på något sätt. Pioner gillar ju sol och ljus, och är även ganska torktåliga, så det bästa vore nog att utöka pionlandet hitåt. För tillfället har jag nämligen rätt många småpioner på gång i mitt pågående förökningsprojekt. Bl,a. hoppas jag på att få flera plantor av den läckra, blekgula Mlokosewitchii-hybriden, som lyser som månsken under vårkvällarna. Men det behövs också något på höjden, och troligen blir det ett litet välformat fruktträd av något slag i den centrala delen. Elskåpet planerar jag att kamouflera från insidan med en smal häck av klippt buxbom. Utsidan är det ju inte mycket att göra åt, eftersom elverket ju behöver komma åt sina ledningar.

 

Den halvstora catawbiense som blev kvar, efter att övriga rhododendron flyttats upp till tomtgränsem i öster, kommer förmodligen att få flytta över till det gamla rhododendronkvarteret längre norrut. Medan jag har jobbat i SV-hörnet har nämligen pensionärstvillingarna gått löst på ett antal fula, risiga, och/eller förvuxna barrväxter, som tagit över stora delar av den yta där, som egentligen avsågs för rhododendron. Barrväxterna var aldrig tänkta som annat än komplement, och annonserades som "dvärgväxta". Men det här var för femtio år sedan, och under de senaste tio åren har de uppenbarligen trivts lite för bra, och bestämt sig för att bli "fullvuxna".

 

Så just nu gapar några.rätt stora hål i den gamla rhododendronskogens utkanter, och där kommer nog även några av 2018 års inköp från Glendoick att hamna. Jag var dåligt förberedd förra året, och hade då svårt att hitta plats åt så många, så här och där hamnade de väl tätt.

 

 

Rhododendron williamsianumhybrid

Av Viveka Ramstedt - Måndag 22 april 14:28

Det har varit nattfrost i stor sett varje natt ände till i torsdags, men samtidigt stiger dagstemperaturen och nu är det nog definitivt vår. Solen steker hela dagarna, och på eftermiddagarna blir det över 20 grader. Jag var orolig för mina rhododendron, efter förra årets torka, men jag vattnade ju som en galning hela tiden, och de har svarat med att sätta massor av blomknopp, (vilket är en ganska vanlig reaktion hos växter som tror att de håller på att dö). Det ser alltså ut att bli en spektakulär blomning i år, även om både blommor och knoppar frös bort på de tidiga oreodoxahybriderna. Redan har de minst lika vackra williamsianumhybriderna slagit ut längs vägen istället, minst två veckor tidigare än normalt. Och det är mer än sex veckor sedan det regnade sist och redan kruttorrt överallt. Dags att stödvattna igen alltså...

 

Vårstädningen flyttade alltså upp till den egna tomten under förra veckan, och pågår egentligen fortfarande, för det är mycket att ta hand om där. Det låg skräp och trasiga trädgårdsprylar överallt, eftersom jag alltid har haft svårt att kasta saker. (Jag tror alltid att jag ska reparera eller återanvända grejorna på olika sätt, men det blir förstås aldrig av).

 

För att inte tala om alla grenar och kvistar, som ska bli till tändved. Det går åt mycket tändved för att få igång brasorna i kakelugnen, och eftersom den måste torka ordentligt först, finns det flera steg i hanteringen. Första steget är att sortera ut lämpliga tjocklekar ur grenhögarna från fällda träd, som annars måste eldas upp på det årliga bålet. (I år består bålet mest av den stormfällda sälgen, bortsett från stammen, som Pensionärstvillingarna redan sågat upp till vedklampar. Men det fylls hela tiden på eftersom både slyträd och gamla buskar, som vuxit sig för stora, måste hållas efter kontinuerligt).

 

I dessa tider av klimatångest kan man ju diskutera om man huvud taget bör elda bål utomhus. Veden gör ju större nytta inomhus, för att spara på elvärmen från elementen. Både jag och Familjen Familj tar därför vara på all ved från de träd som av olika anledningar fälls på tomterna. Vi har inköpt en gemensam vedklyv, för att hantera de större klabbarna och det finns vedförråd för åtskilliga år framåt, både i mitt uthus och i vedskjulen nere hos Niklas.

 

Tändveden är det dock mest jag som samlar på. Det här är dock ingen ny idé, som jag just har fått i huvudet p,g.a. klimatoro. Jag har samlat på tändved ända sedan kakelugnen installerades i mitt hus, i slutet på åttiotalet. Men det går ju faktiskt inte att ta vara på allt, då skulle man få tillbringa större delen av sin tid med att såga upp grenar. Det är tidskrävande nog som det är.

 

Första steget är alltså att sortera ut det som antingen duger som ved eller tändved. Sedan många år tillbaka ligger det därför en stor hög av grenar och kvistar på min arbetsyta nere bland komposterna. Dessa ska sedan sågas, brytas eller klippas i lagom stora bitar, och efter det behöver de torka i minst ett år. Det gör man bäst i papplådor under skärmtak, och alla sådana utrymmen, både vid bakre entrén och vid uthuset, är fyllda med lådor, som i sin tur är fyllda med tillklippta kvistar. (De flesta av lådorna är gamla apelsinlådor, som jag fick ta över från ICA för för mer än tjugo år sedan, och vid det här laget börjar de faktiskt se rätt ankomna ut).

Successivt flyttas sedan lådorna med tändved från uthuset till bakre entrén, och slutligen in till en stor korg i vardagsrummet, där kakelugnen står. Även veden har sin slutstation i vardagsrummet, förvarad i en jättestor bykgryta av koppar. Vedhanteringen är en rätt skräpig historia inomhus, särskilt när Nelly lyckas få tag i någon lämplig pinne, som hon sedan förvandlar till träflis mitt på parkettgolvet.

 

Nu är ju eldningssäsongen slut för i år, men veden och tändveden är definitivt ett flerårsprojekt. Den ved som jag eldar just nu kommer från träd som fälldes året före vägbygget, d.v.s kring 2009. Och eftersom alla utrymmen under skärmtaken just nu är fyllda med ved och tändved, är det ordentligt trångt överallt, och svårt att få plats med alla de olika sortes prylar som man använder i en trädgård.

 

Eftersom åtskilliga av mina trädgårdsredskap är ända från fars tid, är de flesta av dem ordentligt rostiga vid det här laget, och/eller har avbrutna skaft. Man tror ju i det längsta att man ska kunna skafta om dem, men moderna skaft passar sällan till redskap från sjuttiotalet. Det är synd, för redskapen från fars tid är generellt mycket gedignare än dagens smäckvarianter, som har tunnare blad och vekare skaft, och ofta detaljer av plast istället för plåt, som inte alls klarar samma belastning. (De gamla skaftlösa grävgreparna från fars tid är dock perfekta till att kasta om komposter med, så vid det här laget står det en sådan nerkörd i var och varannan kompost).

 

Men trasiga spadar är ju svårare att hitta en användning för, så förra veckan beslöt jag att kombinera hundpromenaden med ett besök på soptippen, för att bli av med en massa skrymmande bråte, som blockerat ytorna runt uthuset i åtskilliga år. Jag lastade alltså bilen full med gammalt skrot; det var allt från krossat fönsterglas och rostiga trädgårdsredskap till trasiga blomkrukor. Men framför allt ett par gamla soptunnor av metall, som jag inte har använt sedan 2010, då vägen byggdes och vi fick kommunal sophämtning. Tunnorna innehöll emellertid fortfarande de ursprungliga plastsäckarna med blandat skräp, och för att alls orka släpa fram dem till bilen var jag tvungen att först lirka ut de fullproppade säckarna. Det blev rätt mycket svordomar över äckliga saker som trillade ut på marken, och så småningom en alltför fullpackad kombi. Och allt fick jag förstås ändå inte plats med.

 

Ute på tippen var det välordnat, med olika utrymmen för i stort sett alla tänkbara material; metall, glas, plast, trä... (Vem slänger trä när man kan elda upp det i brasan)? Det enda jag hade problem med att hitta rätt fack för var innehållet i de där två gamla sopsäckarna, som jag definitivt inte hade lust att rota igenom. Jag frågade därför en tjänsteman därute, och han dirigerade mig till "Brännbart". (Det mesta av innehållet i säckarna var nog allt annat än brännbart, men eftersom jag inte ens ville veta vad det kan ha varit i dem, så gjorde jag tacksamt precis som han sagt).

 

Förmodligen behöver jag göra om tippresan, men då planerar jag att först ha ett samtal med min granne om en jättestor och jätteful gammal parabolantenn, som han tror att han har gömt bakom sitt vedskjul. Tyvärr vetter dock baksidan av skjulet mot min veranda och hundgård, och under den senaste stormen från sydväst välte parabolen över mitt nyuppsatta hundgårdsstaket. Jag orkade nätt och jämt baxa loss och räta upp den igen, och staketet verkar ha klarat sig hjälpligt. Men bortsett från att den verkligen skämmer min utsikt, så är risken stor att den tippar över igen vid nästa storm. Så... tippen kan ju vara ett bra tips även för honom...

 

 

Niklas vid vedklyven

Av Viveka Ramstedt - Måndag 15 april 17:33

Det där med att jämföra med samma vecka från tidigare år var faktiskt rätt intressant, särskilt för en trädgårdsmänniska som jag ju är. Jag blev nyfiken och kollade även hur vecka 15 såg ut år 2018, och det är fortfarande rätt stor skillnad, särskilt som vi just har haft ett bakslag:

 

"Kort sammanfattning av den senaste veckan (vecka 15, 2018):
Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

 

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

 

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt."

 

Sammanfattning av samma vecka15, år 2019:

I år slog hasseln utredan vecka 11, i mitten av mars, och både tidiga lökväxter och jordviva var också i full gång. Nu, vecka 15, är hasseln redan utblommad, och istället är det sälgen som kommit igång med blomningen. Bland vårblommorna är det mest påskliljor i alla storlekar som dominerar just nu, vitsipporna blommar och även lungört och ormöga har börjat komma igång ordentligt.

 

Änderna kom redan vecka 11 i år, (den 14.3, alltså en hel månad tidigare än förra året). Fast i år var det bara tre stycken, en hona och två hanar. Samtidigt kom kniporna, som alltid häckar i en av uggleholkarna.

 

Och förra veckan (3.4). var det andbröllop i dammen, vilket alltid är ett ganska våldsamt skådespel, med mycket flaxande och plaskande, och en avslutning där hannen doppar partnern under vattnet. Jag tror dock bara att det bara var den ena hannen som fick komma till, (så vitt jag vet är gräsänders monogama och äktenskapet varar hela livet). Så den andra är förmodligen någon av fjolårsungarna.

 

Idag, 14.4, är det fem änder som simmar runt i dammen, fyra hanar, men fortfarande bara en hona. Jag hoppas att hon snart hittar en plats för boet, förhoppningsvis ute på ön som hon brukar, eftersom det är det tryggaste stället. Efter att hon bestämt sig är ruvningstiden 3-4 veckor, så trädgårdsstolarna lär nog inte komma ut på ön ipåsk. Förra året blev det ingen häckning alls, om det nu berodde på den sena våren, eller på att andhonan blev ivägskrämd av folk som gick ut på ön. Så i år har jag blockerat bron och satt upp vanrningsskylten om "ruvande and".

 

Hela förra veckan låg dagstemperaturerna kring 15-19 grader, men i söndags slog vädret plötsligt om, och nu är det bara runt 8-10 grader även mitt på dagen, och det har varit nattfrost hela veckan, som mest -10. Vi fick bara njura av den ljuvliga oreodoxablomningen i tre dagar; nu är både blommorna och de outslagna knopparna bruna och döda. Det håller alltså i stort sett på att jämna ut sig. Fast i år är det mer en fråga om ett ordentligt bakslag bakslag än rekordsnabb utveckling.

 

Och att jag fortfarande inte kommit särskilt långt med vårarbetet trots mildvintern, beror mera på allmän lättja än på vädret. Nu är jag i alla fall igång även på den egna tomten, som har blivit ordentligt försummad det senaste året, så det behövdes en ordentlig storstädning. Större delen av förra året präglades nämligen av mina 14 nya rhododendron, som alla behövde få en ny växtplats anordnad. Det blev inte mycket tid över för annat, och det syns i år på min egen tomt,

 

 

 Vårstädning i knipholken

Av Viveka Ramstedt - Måndag 8 april 15:52

Okey, det där med månadsrapporteringen var bara ett aprilskämt - kanske... Jag klarar nog ändå inte att hålla mig borta från datorn, antingen det regnar eller inte.

Men det gjorde mig ändå tillräckligt nyfiken för att gå in och kolla rapporten från samma vecka förra året, och det är ju faktiskt en viss skillnad. Inte bara för att import av 14 smårhododendron från Skottland var något av en engångshändelse, utan också för att våren var extremt sen det året.
Fast den kom ju ikapp under just den veckan, åtminstone temperaturmässigt. Och jag
befinner mig också på nästan exakt samma stadium med lövräfsningen, för jag har varit ovanligt lat i vinter, trots att det knappt har varit någon tjäle alls. Även i år har jag just kommit fram till min egen tomt, som alltid hamnar sist i rutinen.

 

Nedan följer alltså förra årets rapport från samma vecka 14, år 2018:

Veckodagbok 14, 2.4-8.4 2018; Äntligen vår

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 7 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

 

Kommentar 2019-04-08, d.v.s för samma vecka 14 i år

 

Det har varit vår i en dryg månad, även om det fortfarande är nattfrost var och varannan natt, senast natten mot måndag 2.4, och den maximala dagstemperaturen just nu pendlar runt tiogradersstrecket. Snö har vi dock inte haft särskilt mycket i år, och snötäcket försvann redan i mitten av februari.

 

De tidiga smålökarna, som snödroppe, crocus och vintergäck, är utblommade, men scillan, "det blå gräset" är fortfarande på full gång, särskilt nere hos Gun. (Hos mig blir det aldrig mycket av scillablomningen, eftersom den är rådjurens favoritgodis). Just nu, (7.4), blommar Körsbärskornell (Cornus mas) och sälg, och bland blommorna snöklocka, lungört, rosa corydalis, jordviva och lundviva. Skunkkallan slog också ut i veckan, de botaniska påskliljorna blommar, och bladen till de höga är decimeterhöga. Första fjärilarna såg vi redan vecka 13, (27.3 för att vara exakt).


Och i veckan blommar flera av mina rosa oreodoxahybrider längs vägen, vilket är en sevärdhet som inte händer varje år. Buskarna är fullt härdiga, men eftersom de slår ut så tidigt, tas vanligen knopparna av nattfrost, så blomningen uteblir helt det året. (Det har förutspåtts nattfrost igen redan på tisdag, men man kan i alla fall njuta av blomningen i ett par dagar).

 

Dagboken för 2018 nämner för övrigt en trummande hackspett vecka 12, och vårtrummandet är nog vid ungefär samma tid varje år, för Boel och Lennart var uppe den 24.3 i år, (också i vecka 12), och visade mig då en rad hål, som hackspetten gjort i trävirket på nordgaveln till deras hus. Jag råkade själv ut för samma sak på mitt eget hus för ett tiotal år sedan, och fick då spika en bräda över hålet för att stoppa den. B&L fick göra samma sak nu, (fast de lejde förstås Svante för jobbet). Trummandet är nog en revirmarkering snarare än födosök.   Hackspetten är f.ö en daglig matgäst på min veranda; det är talgbollarna den gillar. På golvet rakt under hackspetten sitter oftast en rödhake och pickar upp de smulor av talgen, som trillar ned. Båda är ju egentligen främst insektsätare).

Det mest avvikande i år är annars det ovanligt höga vattenståndet både i sjön och Säveån, vilket är rätt märkligt med tanke på den senaste extrema torrsommaren och den snöfattiga vintern. Även i dammen är vattennivån högre än normalt, men den har börjat sjunka lite nu. Vi har istället haft ovanligt många vinterstormar. En av dem fällde ju en stor sälg vid dammen. Så även den här våren har alltså präglats av grenar och kvistar, som behövt forslas bort från ängsytan.

 Oreodoxa-hybrid 2017.05.14, (d.v.s. för två år sedan och 4 veckor senare än vecka 15)

Av Viveka Ramstedt - Måndag 1 april 14:01

Änderna kom tillbaka till dammen redan den 18.3, vilket är nästan en månad tidigare än normalt, (liksom allt annat under det senaste onormala året). När jag kom ner på morgonrundan med Nelly var det både gräsänder och knipor i dammen. Kniporna, som är skyggare, flög förstås upp direkt, med sitt karakteristiska svirrande vingljud. Men änderna, två hanar och en hona som vanligt, stannade lugnt kvar, trots att Nelly som blev lite mer uppjagad än normalt, tog ett extra ärevarv runt dammen, för att titta närmare på dem. Normalt brukar hon ignorera änderna helt, när de är i vattnet, men det var många månader sedan vi såg dem sist, och kanske blev hon lika glad som jag.

 

Sen dess har de tre änderna simmat omkring där varje dag, så därför blir det fortsättningsvis koppel på i hemområdet, eftersom jag hoppas att änderna ska häcka vid dammen, vilket de gjort regelbundet under många år. Kniporna häckar alltid i någon av de holkar som vi egentligen satt upp åt ugglorna, medan änderna brukar lägga sitt bo ute på ön, och därmed blockera tillgängligheten dit för familjen. Förra året blev det dock ingen häckning alla, förmodligen beroende på den sena vintern det året. Det året var dammen frusen och snön låg kvar långt in mot mitten av april. Det blev ingen grodlek heller det året, men jag hoppas på bättre tur i år, eftersom även grodleken är en av de stora vårattraktionerna.

 

Att jag håller Nelly kopplad hemmavid uppskattas säkert också av traktens katter. Det finns en hel del katter i området, fast inte så många som tidigare. Ett par röda katter, som tidigare regelbundet brukade besöka min veranda - (förmodligen för att jaga fåglar vid fröautomaterna) - har jag inte sett till på ett bra tag. Troligen har de dött av ålderdom, (såvida de inte blivit påkörda, vilket är en alltför vanlig dödsorsak för utekatter). Men det finns många andra. Häromdagen, när Göran och jag var på hemväg med bilen efter den vanliga "hundrundan", låg faktiskt den nedersta grannkatten och solade sig mitt på uppfartsvägen, så att han fick tvärbromsa för att rädda livet på den.

 

Närmaste grannen har också katt; grårandig och väldigt söt. Tyvärr ställer det dock till med en del problem för mig, eftersom både katter och ekorrar är något som Nelly anser ska jagas upp i närmaste träd. (Det enda som är värre är nog höns eller en kull med trastungar på marken, bådadera har fått henne att gå fullständigt i spinn vid de lyckligtvis få tillfällen då vi har råkat på några, samtidigt som hon varit lös. I övrigt är hon annars betydligt mera lätthanterad utomhus numera. Den starka jaktinstinkten, som hon hade som unghund, börjar svalna med åldern, och numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick, när vi träffar på dem i parken).

 

Nå, grannens katt är cool, och vet hur man ska ta vara på sig själv, även om jag råkar öppna ytterdörren lite vårdslöst ibland. Första gången de stötte på varandra slutade jakten runt huset med att Nelly fick sig ett par rejäla örfilar av kattungen, så att hon tjöt i högan sky. (Det hindrar förstås inte att hon fortfarande reflexmässigt sätter efter den, om hon träffar på den ute).

 

Men hon hälsade faktiskt hövligt på en katt på eftermiddagsrundan för några veckor sedan. Det var en väldigt orädd ungkatt, som uppenbarligen var van vid hundar, nyfiken och själv pigg på att hälsa. Båda var kopplade, (katten i flexi), så jag höll Nelly stilla, medan katten själv fick välja om den ville gå fram, vilket den uppenbarligen gärna ville. De möttes nos mot nos en lång stund, och Nelly stod blickstilla med våldsamt viftande svans hela tiden. (Fast hon visste förstås mycket väl att hon var kopplad, och om båda varit lösa hade mötet säkert ha slutat helt annorlunda). Som belöning fick Nelly i alla fall hälsa även på ägaren, vilket hon alltid föredrar, även vid hundmöten.

 

P.S
Fortsättningsvis tänker jag gå ner till månadsrapportering, för våren är kommen, även om det fortfarande ofta är nattfrost. Det är i alla fall dags att börja lägga mer tid utomhus än vid datorn. Närmast på tur står att ta hand om alla höstlöven på min egen tomt, efter att jag äntligen lyckats räfsa färdigt hela dammtomten.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se