För någon månad sedan kom en ny lista i tidningen, med förslag på nya "Invasiva växter", som EU eller någon annan europeisk organisation ansåg att man inte borde ha i sin trädgård. Den här gången var den ganska förvånande. Med på listan fanns nämligen älskade trädgårdsväxter som syren, alpgullregn, häggmispel, kaprifol, lupin, gullris, sibirisk nunneört, sibirisk vallmo, flocknäva, klockhyacint, blåstjärna, vintergäck, scilla och påsklilja.

Jag har en viss förståelse när det gäller syren, som verkligen kan bre ut sig med sina rotskott, och även kaprifol, som jag just nu håller på att bekämpa på två ställen i mitt woodland. Och gullregn sprider sig förstås rätt mycket genom frön, men jag har aldrig märkt att häggmispel har samma tendens, trots att jag har planterat ett halvdussin i mina buskskärmar.

Vad örterna på listan beträffar, så är Lupin och Gullris definitivt invasiva. Ett fält med blommande gullris på högsommaren är visserligen vackert, men samtidigt lite deprimerande, eftersom det är ett säkert tecken på upphörd hävd. Även lupinerna, som säkert ursprungligen planterats som prydnad längs vägkanterna, är vackra när de blommar, men förfärligt skräpiga efteråt. Men båda arterna kräver ordentlig matjord och förökar sig bara genom frö. Så båda borde vara lätta att hålla efter genom den minimala skötselåtgärden av slåtter årligen i rätt tid.

Men alla vårblommorna, som livar upp de flesta trädgårdar och parker under en kort men intensiv tid. Hör de verkligen hemma på en sådan här lista? Visserligen bildar de så småningom blommande mattor, (om inte rådjuren äter upp dem, vilket brukar ske åtminstone med scillan hos mig). Men ganska kort efter blomningen vissnar bladen ner och försvinner bland gräs och örter, så vad skulle de egentligen konkurrera ut? Definitivt inte träd och buskar, som verkar totalt oberörda av mattorna av lökväxter och vintergäck under våren.

Detsamma gäller för övrigt alla marktäckare, som t.ex flocknävan, som ju också fanns med på listan. Visst, själva definitionen på en marktäckare är att den ska vara tillräckligt starkväxande för att konkurrera ut ett antal ogräs som man inte vill ha. Som nässlor, maskros, kirskål, fjälltolta, snårvinda och annat elände, som jag gärna skulle vilja bli av med. Men jag har aldrig kunnat se att marktäckarna haft den minsta negativa inverkan på de buskar som de växer under och omkring. Inte heller högvuxna perenner, som valeriana eller liljor, låter sig stoppas det minsta av marktäckarna. Så länge de inte har hela rotmassan i exakt samma skikt, tycks de samsas fint.

Jag är på det hela taget ganska liberal till vad som väljer att växa i mitt woodland. Allt som är friskt och livskraftigt, någorlunda dekorativt eller har någon form av positiv funktion inom helheten, är i allmänhet välkommet. Det finns dock undantag, även för mig. Tre gånger under min trädgårdsaktiva period har jag gjort allvarliga försök att helt göra mig av med någon växt, som helt enkelt tar för stor plats. Gifter, som t.ex Roundup, kan man förstås inte använda, så det handlar antingen om att täcka hela växtlokalen med svart markväv under en längre period, eller att försöka tråka ut växten ifråga genom att konsekvent ta bort alla rotbitar eller gröna växtdelar, så fort de visar sig. Vilket innebär hårt arbete med flåhacka och grep, och stort tålamod och ihärdighet, eftersom utrotningsprojekten oftast tar flera år.

Det tog t.ex tre år att bli av med en snårvinda, som invaderat Rosengården, och innebar att ungefär två tredjedelar av jorden fick grävas upp och sållas, buskar och perenner flyttas till och från temporära växtplatser, och alla de plattsatta gångarna lyftas upp och läggas om, eftersom snårvindans rötter gärna kilar in sig i millimeterstora springor mellan eller under stenar.

Ett annat projekt gällde fjälltolta, som jag var dum nog att plantera i mitt woodland på 70-talet, trots fars varningar, och som sedan spreds till olika delar av området med jord som grävdes upp och flyttades till nya platser, när vi anlade bäcken och den övre dammen. Även detta projekt är nu inne på sitt tredje år, och jag jagar fortfarande de långa vita rötterna och de karakteristiska ljusgröna bladen, så snart de visar sig på vårarna.

Och just nu handlar det alltså om kaprifol, som har invaderat två områden; rhododendrondalen och gränsen mot Amandas tomt, och som redan har tagit kål på ett antal stora rhododendron och flera andra buskar eller mindre träd, genom att slingra sig upp i kronorna och därmed skugga bort ljuset för den stackars värdväxten. Även här har jag mig själv att skylla, för jag planterade själv kaprifolen på sjuttiotalet på båda ställena. Jag hade ett starkt minne av de stora blommande buskage jag sett i Bohuslän, och en naiv vision av romantiska, doftande rankor hängande ner från trädgrenarna. Men kaprifol passar nog bäst i Bohusläns öppna, karga och soliga terräng. I skogsmark som min hör den definitivt inte hemma, och den har redan tagit död på alltför mycket.

Större delen av veckan har alltså ägnats åt kaprifolen, som har tjugo meter långa rankor både på marken och högt uppe i kronorna på de stackars småträd som råkat hamna i vägen, och lika långa rötter under mark. Lyckligtvis är rotsystemet ganska ytligt, och både rankorna och rötterna är väldigt sega, så om man bara hittar rätt punkt att dra i, får man ofta med sig stora sjok av rankor. Sedan är det bara att nysta upp dem, och köra iväg dem till det blivande höstbålet. Hittills har det blivit ett tjugotal fulla skottkärror, och arbetet är långt ifrån slut.

Det fick emellertid avbrytas tillfälligt på fredagen, för då åkte Gun och Göran till Kroatien, och Nelly och jag fick som vanligt flytta ner till deras hus, för att passa Castor. Samtidigt lär det bli mitt jobb att stå till tjänst med fågelutfodringen också, förmodligen på båda matställena.

Älgjakten började 8.10, så nu blir det att vara lite försiktig på hundrundorna, i varje fall under den första veckan, då jägarna lär vara extra skjutglada. Det gör att vi får hålla oss borta från de vanliga ställena, i varje fall de platser där det står älgtorn. Helt säkra är egentligen bara Svärds Skog, Stadsskogen och Hjortmarka, och även ridvägen vid Nygård, fast där riskerar man förstås att möta hästar istället. (Båda hundarna uppför sig dock väl mot hästar, som de uppenbarligen tycker är stora och läskiga, och detsamma gäller förstås älgar. Det är dock inte älgarna vi oroar oss för).

Med gräsklippningen äntligen avklarad, kunde jag återgå till att fixa planteringsgropar för de sista rhododendronen, vilket jag gärna ville ha klart innan vintern. Det är ganska jobbigt att få till hål som är stora nog i skogsterräng, för där finns många trädrötter, stubbar och stenar att ta hänsyn till. Jordlagret är också generellt ganska tunt, men eftersom jag har lagrat höstlöv systematiskt i några större fördjupningar, fick jag till tre ganska rejäla gropar. I den sista gropen stötte jag dock på ett ganska vanligt problem, en riktigt stor sten halvvägs ner, som dessutom var inkilad av flera andra, mindre stenar. Det tog en hel dag att frilägga och få loss den, och sedan vidtog det större problemet att få upp den ur gropen. Den var egentligen lite för stor och tung för mig att hantera ens med spettet, och eftersom jag visste att Niklas och Katrin skulle komma till helgen, kunde jag förstås ha väntat på dem för att få hjälp. Det går alltid mycket enklare nät man är två, och Niklas som ju är betydligt starkare än jag hade säkert fått upp den på en halvtimme. Men jag är nu en gång rätt enveten och dessutom gillar jag att avsluta projekt. Så efter ytterligare en dags fåfänga försök hade jag åstadkommit en sorts "uppfartsramp" på ena sidan av gropen, och efter en natts vila lyckades jag slutligen baxa upp stenen.

(Och det var tur för mig, för när det kom till kritan försvann hela gänget, inklusive Emilie och Lennart H, redan vid middagstid på lördagen. Emilie och Katrin är medlemmar i någon mystisk fyrklubb, och nu skulle allihop upp till Vinga fyr, för att övernatta. I ritualen ingår tydligen att man ska ligga på rygg med fötterna mot fyren och titta uppåt mot det roterande skenet, så det var ju tur att de hade tur med vädret. Förhoppningsvis fick de också sova inomhus).

Hur som helst, stenen kom upp, och tillsammans med resten av stenarna från groparna fick den bilda stödmur kring den nya planteringsgropen vid bäcken, för att ytterligare öka jorddjupet. Samtidigt fick ett par av de gamla rhododendronen utmed bäcken lite extra jord runt rötterna.

Efter det gick det fort att fylla igen groparna, och redan samma dag var de tre sista rhododendronen på plats, två av de mest storvuxna närmast bergskanten, och den tredje, en röd yakusimanumhybrid, som inte ens kom från Glendoicklistan utan var ett av mina oplanerade impulsköp, närmast bäcken.

Jag firade genom att gå in på nätet och smygtitta på den nya beställningslistan. (Hittills har jag dock lyckats behärska mig).

Helgen användes i övrigt åt att dra upp kaprifol med rötterna i gränsen mot Amandas tomt, med Nelly som entusiastisk deltagare. (Hon älskar att vara i vägen när jag jobbar, och lägger sig gärna precis där jag behöver ha fritt svängrum för jobbet). Jag brukar hitta på sysslor så långt från vägen som möjligt under weekenden, eftersom Nelly gärna vill springa fram och hälsa på alla som passerar där. Det är fler än vanligt på weekenden, och alla gillar inte heller uppvaktningen. Dessutom löper hon för tillfället; ännu en anledning att hålla henne undan från sällskapslivet.

Brittsommaren har fortsatt med flera varma och soliga dagar, och det börjar bli riktigt grant ute nu, med stora färgklickar av rött och gult här och var i buskagen. Det började med Kastsuran, som får en läcker ljusgul färg, tyvärr inte är särskilt långvarig, eftersom de fäller bladen först av alla. Sedan kommer Svartaronia i lysande orange, och ungefär samtidigt börjar rönnarna få sin höstfärg. Först ut är som vanligt pärlrönnen, som är mindre än den vanliga, och har vita bär istället för röda. Höstfärgen är dock kraftigt röd. Mina tre Ginnalarönnar vid Norra Portalen är lite senare och börjar lite försiktigt i gult, men blir så småningom väldigt livligt orange och behåller bladen länge. Både magnoliorna och Stephanandran har också fått sin gula höstfärg vid det här laget.

Lönnarna börjar skifta färg lite senare, och eftersom jag både har vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn, och dessutom samlar lite på olika sorter av japanska lönnar, blir det stor variation både tidsmässigt och i färgerna, från ljusgult, över knallgult och orange till intensivt rött.

Färgspelet förstärks under kvällstid av två buskage som råkar stå rakt under varsin gatlykta; en grupp Svartaronia vid Östra Portalen och några japanska lönnar vid den Västra. Båda partierna lyser som eldsvådor tvärs över hela parken.

Lönnarna är ju vackra året om, genom sitt dekorativa växtsätt. Svartaronia är däremot ganska anonym, under större delen av året. Den har obetydliga vita blommor, och får rikligt med svarta bär, som är ätliga, men så pass sura att till och med fåglarna oftast ratar dem. Men höstfärgen kompenserar för detta med råge. Buskarna vid vändplatsen har på åtta år vuxit sig så stora att de numera nästan helt döljer det fula elskåp som de ursprungligen planterades för att just dölja. I år blev jag faktiskt tvungen att beskära dem ganska rejält, eftersom de hängde ner över hela skåpet och dessutom skickade grenar långt ut på vägbanan. Elverket måste ju faktiskt åtminstone kunna hitta sitt skåp, om det skulle inträffa något problem med elförsörjningen, (vilket dock inte hänt hittills). Men höstfärgen ursäktar som sagt allting annat i beteendet.

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...

Britta-dagen är förstås inte förrän den 7 oktober. Men efter de senaste veckornas ruskväder är det svårt att beskriva de varma solskensdagarna under första halvan av den här veckan som något annat än sommar. Men visst - vi tar gärna en repris om ett par veckor. Höstfärgerna börjar visa sig lite här och var, men än är det mesta fortfarande grönt.

Jag håller fortfarande på och pular i hundgården, framför allt med att få till någon form av insynskärm längs den innersta biten av gränsen mot grannen, vilket omfattar en hel del grävande och omläggning av de gamla stenmurarna, för att få till ett lite djupare jordlager. Det blev till slut en halvmeterhög stödmur mot gränsen och några skottkärror fulla med den vanliga blandningen av matjord, lövkompost och torv, för att få upp jordytan innanför till samma höjd.

Från början hade jag hoppats på att kunna sätta en klängros mot staketet. Men just på den sträckan är stängslet betydligt lägre än längs resten av gränsen, eftersom markytan här uppe på bergskammen ligger en meter högre, så till slut blev det ändå friväxande buskar. Jag ville gärna ha något vintergrönt, och funderade lite över olika barrväxter. Men det slutade ändå med att jag satte dit ett par fröplantor av vanlig hederlig rhododendron catawbiense, som jag räddat från en dikeskant för många år sedan, och som vuxit sig rätt stora i sina krukor sedan dess. De har ju redan demonstrerat sin kapacitet som överlevare, och förhoppningsvis räcker den rätt ordentligt påfyllda jordvolymen till för deras behov även på lite längre sikt. (Det hade förstås varit både enklare och smartare att köpa ett par hyggligt stora exemplar av samma sort. Men inte lika sportigt)...

Ett annat pågående - och alltmer påträngande - projekt är entrélandet, där jag haft stora problem med att besluta mig för vad jag ska plantera i den centrala delen, innanför ramen av rhododendron, där jorddjupet delvis är relativt tunt och det för närvarande ser ganska kalt ut. Där står redan ett par nyplanterade japanska träd, ett hängkörsbär och en lönn, som båda lär bli ca tre meter höga. Men mellan dessa behövs något med utbrett växtsätt eftersom det är en rätt stor yta som ska täckas, och helst ska det också ha en viss höjd, så enbart marktäckare fungerar inte så bra. Jag har funderat fram och tillbaka på olika typer av perenner, men allt stupar på att det skulle bli för jobbigt att rensa, plottrigt och svårskött.

Sedan slog det mig plötsligt; Stephanandra skulle fungera utmärkt. Kanske inte världens mest spännande buske, men den har precis rätt växtsätt och höjd, och är tillräckligt starkväxande för att hålla ogräset i schack. Och det går fortfarande att placera lite mer spektakulära perenner längs yttermurarna, om man nu skulle känna för mera blomprakt senare. Dessutom hade jag ju redan ett stort antal småplantor från den förvuxna stephanandran på baksidan, som jag faktiskt haft svårt att hitta någon lämplig plats för. Så alla de små rotskott som jag just stoppat ner i olika skrevor på baksidan av huset, rycktes nu upp igen, och placerades i en stor grupp centralt i entrélandet i stället. Det kommer att ta ett par år innan buskaget växer till sig, men under tiden kan jag kanske ha sommarblommor på de öppna partierna runt omkring.

Den länge aviserade orkanen Knud, som successivt har nergraderats till vanlig höststorm, kom in under eftermiddagen på fredagen, med en hel del regn. Själva stormen kulminerade vid midnatt, och sista hundrundan kändes faktiskt lite otrevlig, eftersom det blåste en hel del i byarna och folk hade varnats för att gå ut alls under kvällen. (Skadorna efteråt tycks dock vara reducerade till en avbruten tallgren och en massa nerblåsta småkvistar från ekarna, och det är inte för första gången det händer i år heller).

Fredagskvällen tillbringades annars vid TVn, eftersom det var final i laghoppningen på ryttar-VM i USA. Vem hade trott att man skulle få se lilla Sverige i en omhoppningsduell om guldmedaljer? Nu blev det "bara" silver, eftersom amerikanarna var 2 sekunder snabbare, men ändå ett resultat långt över förväntan.

Under helgen var det sedan full familjesamling hos Göran och Gun, med alla fyra paren plus lilla jag, eftersom Ola och Olga var nere för att prata med läkaren i Göteborg, och alla ville passa på att träffa dem. Det serverades hummer på lördagen och älggryta på söndagen, och frågan är öppen om vilket som var godast. Det är inte ofta man får vältra sig i en sådan lyx två dagar i sträck.

Det är Karljohans-år i höst, så jag käkar stekt svampsmörgås nästan varje dag efter hundpromenaderna. Som jag redan har försökt förklara för min oförstående familj är ju en av fördelarna med att vara hundägare att man alltid har en "bajspåse" till hands i fickan. Flera andra hundägare tycks för övrigt ha kommit på samma idé; under torsdagspromenaden vid hundkappbanan mötte jag fyra olika par, alla med välfyllda påsar. Svampen räckte dock även till mig.

Vädret har varit ostadigt under större delen av veckan, vilket gör det svårt att få någon kontinuitet i trädgårdsjobben i parken. Men jag har ändå till slut fått alla vägkanterna räfsade, och även rensat rent från ogräs i de nyanlagda randplanteringarna utmed övre delen av Ferievägen. Ogräset har åtminstone delvis ersatts med marktäckare, bl.a försöker jag sprida den blåa nävan Rozanne till flera ställen. I övrigt blir det mest myskmadra, som jag tar från gången utanför vinbärsbuskarna, där den spridit sig enormt.

I entrélandet blev marktäckarna för tillfället Alunrot och Kantnepeta, och jag har också petat ner en Rozanne vid muren. Jag har mina tvivel om alunrotens härdighet, och kantnepetan ska så småningom få tillskott av mina sticklingar, så det här får ses som en tillfällig lösning. Fyra av rhododendronen från Glendoick väntar ju också på slutplacering, så det kommer att bli fler ytor att fylla när dessa är borta. (Det har förresten just kommit ett mejl från Rhododendronsällskapet, att det kommer att gå att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Frestande, men eftersom jag fortfarande inte har hunnit ta hand om alla från den förra sändningen, ska jag försöka behärska mig, och inte börja bläddra bland de förföriska bilderna).

Resten av veckan har ägnats åt baksidan av huset. Den nya inramningen av hundgården blev i stort sett klar under förra veckan, men det återstod en hel del jobb med att naja ihop de olika nätbitarna, sätta upp nya stödstolpar i gränsen mot grannen, och fixa till en sorts grind, så att jag kan komma åt den övre delen, utan att behöva tränga mig igenom buskpartiet.

Men det som krävde mest tid och arbete var faktiskt att ta bort den del av det gamla stängslet, som gick tvärs över min bakre veranda och gräsmatta, och som har irriterat mig ända sen hundgården byggdes. Det visade sig vara svårare än förväntat, eftersom min kofot naturligtvis var försvunnen, och jag dessutom hade använt extremt långa skruvar, med ett huvud, som inte passade till någon av mina skruvmejslar. Troligen hade jag fått låna någon skruvdragare tillfälligt av Niklas och Katrin. Eftersom de inte kommer hit igen förrän nästa helg, orkade jag inte vänta ut dem, utan tog istället till yxa och såg och så mycket råstyrka jag kunde uppbåda, (vilket uppriktigt sagt inte är särskilt mycket).

Efter en slitig eftermiddag och diverse fula ord, lyckades jag till slut få loss eländet från husväggen, så att jag kunde dra upp pålarna. Det var dock väl värt ansträngningen, eftersom det nu kommer att bli mycket enklare att sköta gräsytan på baksidan, när den inte längre delas av ett staket, och allting ser dessutom väldigt mycket snyggare och öppnare ut. Jag kan inte fatta att jag inte kom på den här idén redan för tre år sedan.

Bakre verandan har också alltid varit en del av mitt "förökningscentrum", och hela bakväggen av det gamla huset är täckt av krukor i olika storlekar. Eftersom mitt förökningsintresse vaknat till liv igen, lär nog många av dessa komma till större användning. Nu när jag kan röra mig fritt mellan verandan och växthuset igen, blir det lättare att flytta småplantorna ut och in beroende på årstid och väderlek. (Nelly får dock fortfarande inte vistas i växthuset på egen hand. Hon älskar nämligen att gräva i öppen jord, så fort hon får en chans, och det är inte nyttigt varken för vinrankans rötter, eller för mina golv, när hon går in med jordiga tassar efter välförrättat värv).

En sak som avslöjades under arbetet med stängslet var att det gamla syrenbuskaget norr om växthuset inte mådde bra. Det här partiet har alltid varit något av en "baksida" och syrenerna planterades som insynsskydd för fyrtiofem år sedan. Sen dess har de vuxit sig höga och rangliga, och eftersom de har begränsat med jord i bergsskrevorna har den senaste torrsommaren dessutom gått illa åt dem. Nu rensade jag upp ordentligt i syrenbuskaget, sågade bort döda grenar och de högsta stammarna och tog ner några skräpträd. Det finns redan gott om småuppslag, så allt ser inte helt hopplöst ut, men till våren ska syrenerna få ett ordentligt tillskott av kompostjord runt fötterna och förhoppningsvis en nystart.

Även Stephanandran, som vuxit sig jättestor och tagit över halva den bakre verandan, fick sig en rejäl beskärning. Den såg inte så rolig ut efteråt, men det är en tuff buske, så den lär säkert återkomma. Jag bestämde mig också för att kassera de gamla och ganska ruttna blomlådorna på verandan, som tidigare mest använts som mellanstation för förökningskrukor, och på senare år invaderats av den outtröttliga stephanandran, som rotat sig överallt i krukorna. Både jorden i lådorna och de många rotskotten kom till ny användning uppe vid staketet mot granntomten, eftersom taxusarna inte räckte till hela sträckan, och det inte behövdes något direkt insynsskydd längs en bit av gränsen. Återvinning har alltid varit ett av mina huvudmål, så jag var ganska nöjd efteråt.

Bakre verandan 2010, (innan den delades av hundgården och innan stephanandran tog över)

Det blev mer strul än förväntat med utvidgningen av hundgården, eftersom armeringsnätet inte riktigt räckte till. Först planerade jag att skarva med bitar av ett plastbelagt grönt nät som egentligen var tänkt för ytkomposter. Men så insåg jag att det skulle bli både stabilare och snyggare med armeringsnät runt hela den nya delen. Problemet var bara att få hem det. De längder av armeringsnät som vi hittills jobbat med var två meter höga och sex meter långa, och även efter att jag delat dem på höjden var de tunga och åbäkiga att jobba med. Som tur var kom Niklas och Katrin ner förra helgen, så jag fick hjälp med att kånka dem på plats. Det fattades dock åtskilliga löpmeter, även efter att jag samlat ihop de bitar av armeringsnät som fortfarande fanns kvar på olika platser. Totalt behövdes det ytterligare ett tiotal löpmeter, som naturligtvis inte skulle rymmas i bakluckan på min lilla kombi.

Som tur var råkade Gun ha Pensionärstvillingarna på plats, för att köra trädgårdsavfall och samlingen av årets skräp till tippen. De hade med sig en kompis med släpkärra, som jag hyrde in mig på, och han köpte fyra mindre längder av armeringsnät åt mig på återvägen ut. Dessa var både lägre och kortare än de gamla näten, så jag klarade att få dem på plats på egen hand, efter att ha klippt till dem så de passade. Taxusarna kom dock inte i jorden förrän på söndagseftermiddagen, eftersom både vädret och andra, mera akuta saker kom emellan.

Trädgårdsfirman, som sköter vägkanterna åt vägföreningen, slog nämligen äntligen av gräset på alla vägkanterna under förra veckan. Det var en dryg månad för sent, men i gengäld gjorde de ett snyggt jobb, och tog ner gräset ända in till kanten av buskskärmarna, utan att skada någonting. Det avslagna hade sedan som vanligt fått ligga kvar en vecka, för att torka och fröa av sig, men nu var det verkligen dags att räfsa rent och köra undan det till kompostering. Min planering stördes dock av vädret, som inte riktigt uppförde sig enligt prognoserna.

Slutet av veckan präglades av ett par ordentliga lågtrycksfronter, som egentligen inte var aviserade förrän till söndagen. Men det startade redan fredag eftermiddag med en rejäl åskskur. Det ställde till lite för min planering, eftersom jag hade hoppats hinna räfsa alla vägkanterna innan regnet startade. Regnet pågick större delen av natten, och gav totalt 34 mm, vilket var en rejäl rotblöta och framför allt en efterlängtad påfyllning av dammen. Vattenståndet där var så lågt att näckrosorna stack upp som kabbelekor, vilket aldrig är vackert.

Vädret efteråt blev en blandning av sol och skurar, som gjorde det svårt att jobba långt ifrån huset, eftersom man ideligen måste ta skydd. Dessutom var allting rejält blött, vilket förstås gjorde det tyngre att jobba. Men varje droppe var ändå välkommen. Vem kan klaga på regn efter den här torrsommaren?

Under fredagen och lördagen hann jag bara räfsa sträckan utefter Lilla Ferievägen och ungefär en tredjedel av den betydligt bredare remsan utefter Stora Ferievägen. Och dessutom klippa bokhäcken, med avbrott för att beundra den stiliga husbil, som grannbarnen tillverkat av en jättestor packlåda av papp, fastsurrad ovanpå en betydligt mindre trampbil. Ungar har oftast betydligt roligare med emballagen till olika grejor, än de har med aldrig så fina leksaker. Jag minns när grannen högre upp längs vägen fick hem en uppsättning nya trädgårdsmöbler tidigare i somras. Barnen byggde en imponerande borg av papplådorna mitt på gräsmattan, (som de tyvärr bara fick behålla ett par timmar).

Bokhäcken såg riktigt fin ut efter klippningen, men jag börjar ändå tveka om det var ett bra beslut att välja mina självuppdragna småplantor av vanlig bok istället för den vanliga avenboken, som plantskolorna har. Stammarna börjar redan bli oroväckande tjocka, men efter den radikala beskärningen, som Niklas och Katrin stod för under förra sommaren, behöver man bara klippa ner den årliga tillväxten, där ju kvistarna aldrig hinner bli mer än tumstjocka. Än så länge är häcken i alla fall tät och fin ända ner till marken, och folk lyckas ju göra små bonzaier i kruka av fullstora träd. I varje fall lär det inte gå att hoppa över klippningen ett enda år, utan att häcken ränner iväg - men det gäller förmodligen även vanliga häckar.

Det regnade igen under natten, och även om söndagen blev lite soligare, var ju allting fortfarande genomblött och gräsräfsning är även under normala förhållanden ansträngande. Men eftersom det hade aviserats stora regnmängder under natten till måndagen, räfsade jag ändå en bit till av den yttre ängen, men gav upp efter en fylld kärra. Ungefär en fjärdedel av sträckan återstår fortfarande.

Resten av dagen användes till att äntligen plantera taxusarna, som fått vänta alldeles för länge i sina krukor, men trots detta verkade må riktigt bra, med kompakta fina rötter. Eftersom hela jordremsan var nyuppgrävd behövdes det även en marktäckare, och det här är nog enda gången i mitt liv som jag avsiktligt har "planterat" Häxört. (Normalt brukar den placera sig själv, och inte alltid på ställen där man vill ha den). Men just här var den faktiskt helt idealisk, en väl avgränsad yta, ingen chans att sprida sig okontrollerat åt något håll, och den kommer definitivt inte att konkurrera med taxusarna. Så jag stoppade helt enkelt ner ett tjugotal tussar och det lär nog inte ta lång tid för den att täcka hela jordytan.

Hösten är definitivt på gång, och om man ska sammanfatta den här extremsommaren, tycks det mesta trots allt ha överlevt torkan. En del träd och buskar har fällt bladen i förtid, men om de klarat sig eller inte lär inte visa sig säkert förrän till våren. Att döma av knoppsättningen kommer det också att bli en fantastisk rhododendronblomning nästa år. Fast det är egentligen ett varningstecken. När växter tror att de håller på att dö, svarar de med att sätta blomknopp för att bilda frö och föröka sig. Förhoppningsvis har de dock missbedömt läget den här gången; de ser åtminstone inte direkt döende ut just nu.

Den främsta anledningen till att så pass mycket tycks ha överlevt är förstås att jag har vattnat som en galning ända fram till bevattningsförbudet i början av augusti, och sedan började det ju faktiskt att regna ett par dagar senare. Men en bidragande orsak är nog också att hela den nedre, norra delen av parken är formad som en skål. Terrängen sluttar nedåt från alla vägkanter, så allt regnvatten som faktiskt kommer rinner inåt mot dammen, och tröskeln vid utloppet håller grundvattennivån någorlunda uppe, även om vägkroppen i princip fungerar som utlopp för grundvattnet n i sluttningen mot Fritidsvägen.

Efter att ha fått nästan alla nya rhododendron på plats, kunde jag äntligen koncentrera mig på att göra klart gränspartiet mot Puttens för den blivande taxushäcken. Jordfickan mellan berget och stenmuren visade sig vara oväntat djup, så de kommer nog att klara sig bra. Och genom att trixa lite med de kvarvarande bitarna av armeringsnät, lyckades jag utvidga hundgården ända ut till tomtgränserna i norr och öster, vilket gör den betydligt mera användbar, eftersom jag nu får hela bakre verandan och växthusdörren innanför stängslet.

Egentligen behövs hundgården inte längre, eftersom Nellie numera håller sig fint i närheten, när jag jobbar ute. Men det är skönt att ha en helt säker plats, där man bara kan öppna dörren och släppa ut henne, t.ex när hon löper, eller om jag skulle bli krasslig. Och framför allt vill jag inte att hon ska jaga grannens katt.

Resten av veckan ägnades mest åt perenner. Normalt brukar jag helst invänta höstrean, men eftersom jag har flera nyanlagda planteringsytor som ser väldigt kala ut just nu, bestämde jag mig för att slanta upp lite extra pengar, för en gångs skull. Alla plantskolorna verkar ladda upp med nya växter, inför "Stora Planteringsdagen", som inträffar första lördagen i september. Samtidigt säljer de ut en del av det gamla sortimentet till halva priset, så jag hade faktiskt lite tur, när jag shoppade runt lite på flera ställen i stan. Ändå gjorde jag säkert av med en dryg tusenlapp på ett par timmar, trots de nedsatta priserna. Det jag valde att satsa på var Astilbe, vit Höstanemon, den blå nävan Rozanne, Alunrot och Kantnepeta.

Astilben, som jag köpte flera krukor av i olika färger på Lyckas, ska få fylla ut tomrummen mellan de små rhododendronen på Västra platån. Den vita höstanemonen Honorine Joubert har jag försökt med flera gånger tidigare, men den tenderar att gå ut hos mig. Den ska planteras på våren, för att få en bättre chans att rota sig innan vintern, så jag planerar att låta den blomma i kruka utomhus i höst, och sedan övervintra den i växthuset. Fungerar det inte den här gången heller, ger jag nog upp. Även Alunrot tycks vara tveksamt härdig, men tills vidare får den ändå agera marktäckare i entrélandet, där det numera är alldeles för mycket öppen jord.

Den blå nävan Rozanne, som har blivit extremt populär på kort tid, (och med all rätt, för den är helt fantastisk), växer däremot våldsamt hos flera grannar, så den borde gå bra hos mig också. Den fungerar bäst när den får stöd av andra växter, så min strategi är att stoppa ner den här och var i de redan etablerade mattorna av blodnäva. Kantnepeta har jag hittills ingen egen erfarenhet av, men Staffan och Miriam har en jättefin häck av den, och nu tänker jag prova den utmed stödmuren i mitt entréland. Men det behövs ganska många plantor där, så jag experimenterade lite med den, genom att slakta ett par av krukorna och göra sticklingar av dem i stället. Det är ganska många löpmeter kant att ta hand om, och på det här viset räcker plantorna lite längre.

Dessutom hade jag de två små japanska lönnarna från förra impulsköprundan att ta hand om. Seiryu hamnade nu i centrum av entrélandet, där det plötsligt var väldigt gott om plats efter att alla mina små rhododendron fått flytta ut, och Emerald Lace satte jag bakom rhododendronraden på västra platån. Båda har finflikiga blad och ska enligt etiketterna kunna bli 2.5 meter höga. Förhoppningsvis har de också vacker höstfärg.