Mitt sociala liv är normalt väldigt begränsat nu för tiden, och inskränker sig mest till två aktiviteter;

- ett dagligt glas eftermiddagsvin med Gun och Göran, (ibland följt av en gemensam hundrunda till Lövekulle Udde)

- en hundpromenad i veckan med Marianne och hennes två glada welshpojkar, (fast under juli månad har Marianne varit ute på familjens sommarställe, så nu är det ett bra tag sedan vi träffades sist).

Familjen är ju rätt utspridd numera; i Blekinge, Stockholm, Varberg, Östersund, Alingsås och England, och det senaste är att Amanda nu ska flytta ännu längre bort; från England till USA. Barnen sägs vara glada, (de återvänder tydligen till ett ställe där ungarna har gamla kompisar), vi andra tycker det är rätt sorgligt. En förenande länk är emellertid fortfarande de båda sommarhusen i Lövekulle, som oftast är befolkade under lov och semestrar.

De senaste veckorna har det alltså varit fullt med folk i båda familjehusen. Boel och Lennart är uppe från Blekinge för andra gången på kort tid, Niklas och Katrin ska vara i Lövekulle under större delen av sin semester, och på tisdagen kom även Amanda på besök från Englandfrån med ungarna. Mitt i alltihop dök även Göran och Bidde Hammarskjöld upp på oväntat besök på fredagen, så det blev stor nostalgiträff på Boels och Lennarts veranda under ett par intensiva timmar, innan alla försvann igen åt olika håll.Det är åratal sedan jag senast träffade Göran och Bidde, men de var förvånansvärt oförändrade.

Efter träffen försvann Niklas och Katrin på ett par dar igen, den här gången för att hälsa på Emilie. Eftersom vädret fortfarande är stekhett, lämnade de efter sig en order att dörren till växthuset skulle öppnas och stängas morgon och kväll. Jag åtog mig morgonrutinen, eftersom jag alltid passerar runt deras husknut på snabbrundan med Nellie vid sjutiden på morgonen, och Boel och Lennart ska alltså svara för kvällen.

Lördagen blev lite rörig, eftersom jag både skulle handla mjölk och djupfryst hundmat, fylla på förrådet av lådvin och hämta ut en försändelse på posten. Dessutom hade jag Nellie med i bilen, och det blir ju snabbt stekhett i solen, men jag lyckades hitta skuggiga platser vid Lidl, Pias Hundbutik och Systemet, och Ica Maxi har ju garageparkering. (Det här var första gången jag hade ute bilen på två veckor; man drar sig ju för att köra över huvud taget i värmen).

Och naturligtvis glömde jag två av ärendena; att köpa en låda vin och att låta någon i den tillfälliga bilen utanför Maxi-huset titta på mina födelsemärken på ryggen. Det här är något som har stått på min minneslista över saker som bör göras väldigt länge, och som jag konstant lyckas glömma bort, när jag väl är inne i stan på något av mina alltmera sällsynta besök. Jag åker numera bara in när filmjölken är slut, och eftersom jag köper tre liter i taget blir det var nionde dag. Och förmodligen är förklaringen till glömskan, att jag har någon sorts underliggande oro över att födelsemärkena ska visa sig vara av otrevligt slag, och därmed behöva opereras bort.

Torkan fortsätter och en daglig rutin på sistone är att flytta runt vattenspridaren var tredje timme – (eller när jag råkar komma ihåg det). Gräsytorna struntar jag i, men jag kom igång lite för sent med vattningen, och när rhododendronen rullar ihop bladen, barrväxterna hotar att dö, och till och med de annars tåliga rosorna slokar, är det ju hög tid. Men tomten är stor, och även dammtomten är i farozonen, även om det normalt är skuggigt och fuktigt där, så det behövs många och långa skarvsladdar. Ibland brister dessutom någon av kopplingarna, så det blir massor av vatten på något oväntat ställe, men inget där det bäst behövs.

Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, så även en del av de gamla träden drabbas. Det är åtskilliga döda träd i skogen bakom Niklas hus, som Tvillingarna ska få ta ner senare i höst. (Alla vedbodar är för tillfället tomma, och behöver fyllas till vintern, men det är en ringa tröst när till och med fullvuxna ekar dör i torkan). Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, förra årets vattenräkning var astronomisk, och den här lär inte bli billigare. Men nu har det ju utlovats regn under flera dagar i nästa vecka, så jag hoppas att åtminstone vattenmagasinen kommer att fyllas på ordentligt.

Egentligen ska man väl inte klaga på sommarvärmen, för det vore ju betydligt värre med kyla och regn. Ändå leder båda till samma resultat – att man helst håller sig inomhus mitt på dagen, åtminstone vid min ålder. Barnfamiljer älskar förstås det här vädret, och eftersom det sammanfaller med byggsemestern kan folk tillbringa hela dagarna nere vid stranden. Ändå är det förvånansvärt få husvagnar och -bilar nere på campingen i Lövekulle, trots att det borde vara ett hyfsat coronasäkert sätt att semestra.

Men kanske folk är så trötta på isoleringen, att de vågat sig ut i Europa i stället, trots att smittrisken långt ifrån tycks vara över.? Det flaggas fortfarande för nya varianter – förutom de fyra huvudvarianterna alfa, beta, gamma och delta, finns det ytterligare sju varianter av sars-cov-2 som WHO bedömer vara ”av intresse”. De benämns förstås epsilon, zeta, eta, theta, iota, kappa och lambda, och än finns det ju fler bokstäver kvar att använda i det grekiska alfabetet…

Jag trotsade i alla fall till slut smittrisken för att åka in och klippa mig i förra veckan, vilket var ett definitivt lyft i värmen; håret hängde ju långt ner på ryggen innan. Och idag, (torsdag), är Gun inne för att göra samma sak, så vårt vanliga gemensamma glas eftermiddagsvin är därmed inställt. Istället tog jag Nelly med mig ut på spetsen av Johanssons Udde, för mitt första utomhusbad för året, eftersom sommarvärmen kulminerade med 29 grader just på torsdagen.(Normalt blir det bara bad för hunden under Guns och mina gemensamma eftermiddagspromenader till udden, eftersom den mest lättillgängliga viken lite längre in är för dyig och full av vass för att vara attraktiv för människor).

Man får alltså hålla sig inomhus , och om man aktar sig för att öppna dörrar och fönster i onödan under dagtid, kan man faktiskt hålla inomhustemperaturen någorlunda dräglig, även utan luftkonditionering. (Vilket jag förstås inte har i min gamla ombyggda sommarstuga. Vad jag däremot har är ett högt och därmed blåsigt läge, och höga träd runtomkring, som faktiskt skuggar bort det mesta, så hittills har det varit drägligt inomhus). På söndagen blev det också ett visst väderomslag, och även om det även fortsatt är soligt och varmt har medeltemperaturen plötsligt droppat drygt fem grader.

Medan vi svettas i värmen här, är det stor katastrof i norra Tyskland, efter ett skyfall som har lett till omfattande översvämningar, raserade hus och mer än 150 döda. Det här lågtrycket skulle egentligen ha kommit över oss, enligt de tidigare väderleksrapporterna, men av någon anledning valde det en sydligare bana.

I veckan kan vi också glädja oss över att Lövekulle Ängar tycks ha räddats från ”storskalig exploatering” genom ett beslut i kommunen – åtminstone tills vidare. Samtidigt pågår dock arbetet med att ta fram ett planprogram för Mjörnstranden, där det fortfarande talas om ca 500 lägenheter. (Det framgår dock inte var i området dessa har tänkts bli placerade, så man kan bara hoppas att det är i anslutning till Sörhaga och Mjörnvallen, snarare än på ängarna).

Men eftersom lokala exploatörer samtidigt tar fram egna förslag på hur ängsmarken i Lövekulle ska bebyggas, och nu även har förvärvat det tidigare Pensionat Strandgården är det nog bara en tidsfråga innan nästa storskaliga exploateringsförslag dyker upp i lokalpressen. Det är definitivt olämpligt när byggfirmor med ett påtagligt ekonomiskt vinstintresse får för sig att de ska bedriva planarbete i en kommun, och man kan bara hoppas att kommunen står fast vid beslutet att spara ängarna.

Tillvaron styrs fortfarande av den förbaskade coronan som, trots att de flesta borde vara antingen smittade eller vaccinerade vid det här laget, ändå stoppar en från att röra sig normalt i samhället. Själv har jag fått min andra spruta vid det här laget, och har egentligen inte ändrat mina normala rutiner särskilt mycket under hela pandemi-året. Enda undantaget var att jag stoppade mina gamla arbetskamrater från att komma på sitt årliga Lövekullebesök förra sommaren, vilket jag ångrar nu i efterhand, eftersom de inte tycks dyka upp i år heller. Sommartid kan man ju annars träffas ganska riskfritt utomhus, och det är så jag umgås med mina närmaste grannar Gun och Göran och de olika medlemmar av Familjen Familj, som med oregelbundna mellanrum dyker upp i Lövekulle, för att tillbringa några dagar i något av de båda familjehusen nere vid dammen.

Det har varit sol och torrt i månader vid det här laget, och de få regnfronter som dyker upp tycks konsekvent välja att gå antingen norr eller söder om oss. Vilket i sin tur lett till att näckrosdammen var nästintill uttorkad, ända tills Niklas och Katrin valde att sätta på tilloppsbäcken, och sedan försvann iväg någon annanstans under flera dagar. Under tiden steg vattennivån i dammen nästan ända upp till toppen av stödmuren mot utloppet, och jag hade just bestämt mig för att stänga av tilloppet själv, när N & K dök upp igen och vred av kranen, innan de försvann igen, Gud vet vart.

Senaste helgen kom det dock en hygglig skur, som nog resulterade i åtminstone tio millimeter. Fast mer behövs, och SMHI aviserade eftermiddagsskurar på tisdagen och onsdagen, vilket jag verkligen såg fram mot. Jag blir gärna plaskvåt på hundpromenaderna, om mina träd i dammparken samtidigt får lite mera vatten runt rötterna. Några fler skurar har blev det dock inte förrän på lördagen, och då långt ifrån den rotblöta som skulle behövas.

Anna dyker upp sporadiskt med ungarna, och bor växelvis i Niklas och Boels hus. (Just nu är det dock kompisar till Signe, som huserar i Niklas hus, och ska stanna veckan ut). Ibland lämnar Anna Filip hos Gun och Göran, eftersom han inte vill åka med till deras sommarställe i Halland. (Man ser dock inte mycket av honom, eftersom han tillbringar större delen av dygnet med att leka med sin spelplatta uppe på övervåningen – vilket verkar vara vad alla moderna ungar sysslar med nu för tiden).

Fast vi vuxna är ju egentligen inte mycket bättre. Själv tillbringar jag alldeles för stor del av dygnet vid någon av mina båda större skärmar; TVn och stordatorn. Den tredje skärmen, en några år gammal laptop har krånglat, och trots att den åkt ut och in till den lokala datorfirman fyra dagar av den senaste veckan, har jag fortfarande inte lyckats få igång internet på den. Nu senast är det kontakten till USB-stickan, som tydligen lagt av, och det kommer att ta några dagar innan jag får hem en ny via nätet. Irriterande, men så länge de båda andra skärmarna fungerar är det ju ingen katastrof.

På tisdagen åkte jag in till stan för att köra Gun till fotvården, och passade samtidigt på att handla. (Fast när jag väl kom fram till butiken upptäckte jag naturligtvis att plånboken var kvar hemma. Det var bara att köra hem igen och hämta den, eftersom i stort sett allting var slut i kylskåpet – inklusive filmjölken, som hör till det jag minst av allt kan tänka mig att leva utan). Men nu har jag i alla fall bunkrat upp tillräckligt för att inte behöva ta ut bilen igen på de närmaste nio dagarna. Såvida inte min hundkompis Marianne ringer förstås – men hon är nog kvar ute på semesterön i Bohuslän.

För tillfället håller husdjuren att gemensamt driva mig till vanvett, eftersom katten inte kan låta bli att retas med hunden, som i sin tur inte kan låta bli att jaga katten, som alltså inte är ett dugg rädd, men ändå tycker det är kul att springa och klättra på väggarna. Det här pågår i stort sett dygnet runt, men är särskilt frekvent vid halv fem-tiden på morgonen, då katten oftast vaknar, och anser att det är dags för M&M (mat och motion). Det brukar lugna ner sig om jag sticker åt katteländet en halv påse kattmat, men just vid de tillfällena står den inte högt på min popularitetslista, och jag ångrar nästan att jag skaffade den.

(Men sedan minns jag förstås att syftet med katten är att den ska hålla mig sällskap på min ålderdom, då Nelly ju kommer att vara borta. Hon är förstås fortfarande totalfrisk, pigg och rörlig, och de enda synliga ålderstecknen är några vita hårstrån i de bruna fläckarna. Men hon har fyllt nio, och kan i bästa fall ha sju år kvar, och då skulle jag alltså vara nästan nittio år. Jag är visserligen själv pigg och rörlig än så länge, men med tanke på att Nellys uppfödare tvekade att sälja valpen till mig, eftersom hon redan då tyckte jag var för gammal, (74), lär hon definitivt bli den sista hunden i mitt liv).

Och hur irriterande kattungen än kan vara ibland, är den ju alldeles ljuvligt söt. Och en spinnande katt i knäet är nog det mest rogivande man kan tänka sig, även om den annars tillbringar en rätt stor del av dygnet med att klättra på väggarna och driva mig till vansinne. Det är nog dags att den får komma ut i trädgården, för att få bättre utlopp för sin energi. Även om jag lovade uppfödaren Sula att hålla den inne de första månaderna finns det ju gränser för vad kattungen, Nelly och jag kan förväntas stå ut med vad beträffar klättrande på väggar. Katten har definitivt tagit kommandot i huset, och det är inte ofta den har tid att ligga i knät och spinna.

På onsdagen inträffade ett nytt stressmoment, då tangentbordet till stordatorn plötsligt bara la av. Det är förvånande hur beroende av datorn man kan bli; jag läser till och med de båda dagstidningar jag prenumererar på i datorn. Billigare, och på sikt även en försäkring mot tilltagande dålig syn, eftersom man ju lätt kan förstora upp texten på skärmen. Nu visade sig felet lyckligtvis vara lätt avhjälpt, det var bara batteriet till tangentbordet som tagit slut, så det ordnade sig efter en snabbtur in till Datorkillarna på Strömgatan.

På fredagen kom alltså katten ut på sin premiärutflykt, och det blev ett förfärligt kattrakande. Gun och jag delade en skvätt vin på baksidan av huset, medan både dörrar och kattlucka stod öppna. Katten undersökte alla in- och utgångar ordentligt, och förhoppningsvis kommer den att minnas var de finns till nästa gång den kommer ut. Den hade i alla fall väldigt roligt, rusade runt överallt och blev ibland jagad en bit av Nelly, vilket inte bekom den det allra minsta. Och gudskelov klättrade den åtminstone inte upp i några träd – ännu.

Tidigt på lördagsmorgonen inträffade nästa minikatastrof, fast just den här kan man inte skylla på katten, snarare då hunden och mig. När jag kom ut i badrummet var hela golvet översvämmat. Anledningen var förstås stopp i handfatet, förmodligen orsakat av hårtussar från mig och hunden - (städhjälpen hade varit där dagen innan och förmodligen tömt skurhinken i handfatet istället för toaletten). Och eftersom kranen till handfatet varit svår att stänga på sistone, hade den förmodligen stått och strilat halva natten. Ingen jättekatastrof, men irriterande nog, när man står där i strumplästen och bara hade tänkt gå på toaletten.

Och varför inträffar sådant här alltid på lördagsmorgnar? Det blir förstås att ringa Värmebolaget, som förstås har stängt över helgen, så nu får jag vänta på hjälp till måndagen. Under tiden angrep jag dock problemet själv, genom att peta med en strumpsticka ner genom hålen i avloppsventilen, och sedan röra om och spola vatten omväxlande. Det fungerade faktiskt, proppen försvann, och jag slapp besvära VB den här gången. (Fast vid sådana här tillfällen önskar man faktiskt att man hade haft en rejäl rörtång hemma, och kunnat öppna vattenlåset själv).

Samma dag kom äntligen det efterlängtade regnet, och det blev en ganska blöt morgonrunda med hunden. Fast klaga kan jag ju inte, eftersom vi har väntat på det här regnet i vad som verkar vara månader. Tyvärr blev det inget riktigt dagsregn, bara ett försiktigt duggande, som upphörde frampå eftermiddagen. Synd, för det behövs verkligen en rejäl rotblöta.

Förmodligen beror det mest på coronan, och all stress och restriktioner omkring den, men det känns som om jag åldrats 10 år under de senaste 10 månaderna. Psykiskt, alltså, fysiskt fungerar allt fortfarande ungefär som vanlig; jag går tvåtimmarsrundor med hunden varje dag, kör bil utan större problem, och åker och handlar var nionde dag, när filmjölken tar slut. Men det är bara problemfritt så länge jag håller mig till de invanda vägarna och rutinerna.

När jag bryter mot dem, eller när jag blir stressad av olika anledningar, blir det lätt kaos. Jag har dessutom alltid lidit av höger-vänsterförvirring. Det yttrar sig mest i att jag säger höger, när jag menar vänster, och ibland (fast inte lika ofta), även öster, när jag menar väster. Jag lyckades hantera det under hela min yrkesverksamhet som samhällsplanerare, genom att alltid kolla alla texter en omgång extra, för just riktningsanvisningar. Men uppenbarligen har det blivit mycket värre under det senaste året, så att jag nu ibland även tänker omvänt. Jag måste alltså ofta hejda mig och tänka; ”Menar jag verkligen höger och inte tvärtom?”

I förra veckan var jag t.ex inne för att klippa mig hos Rosie på Landelius, och efteråt gick jag till systemet för att köpa en dunk rödvin. Och sedan kunde jag inte hitta tillbaka till bilen. Jag visste ju att jag hade parkerat den ganska nära Kungsgatan, när en p-plats plötsligt blev ledig på vänstersidan av gatan genom att bilen körde ut framför mig. Därifrån var det kort gångavstånd till Landelius, som alltså ligger i östra ändan av Drottninggatan. Jag befann mig alltså i nordöstra delen av centrum, som avslutas av Vänersborgsgatan i öster, så det handlade bara om något fåtal kvarter., Och ändå lyckades jag inte hitta bilen. Den kunde ju knappast vara stulen, för bilnycklarna hade jag i fickan, och vem skulle för övrigt vilja stjäla en 8 år gammal Scoda, full av hundhår och grus?

Efter att ha irrat runt i nästan en timme, (hela tiden bärande på en dunk rödvin, vilket kändes lätt pinsamt), gav jag upp och ringde Göran, som var hygglig nog att köra in för att hjälpa mig. Bilen måste ju stå på en körbar gata, eftersom jag onekligen hade kört den dit. Men även Göran stötte på problem, och medan vi irrade runt i hans bil på smågatorna i östra Alingsås ringde Anna, som var på väg in för att också hjälpa till. Jag försökte stoppa henne utan att lyckas, och minuten efteråt hittade vi faktiskt bilen, som mycket riktigt stod fullt synlig ungefär där den borde. Så här i efterhand var det fullkomligt obegripligt att vi kunnat missa den. Jag var så matt efter stressen att jag knappt orkade hålla mig vaken under Rapport på kvällen.

Och i lördags var det dags igen. Dagen började riktigt stökigt, genom att den planerade kortrundan med Nelly vid sjutiden på morgonen drogs ut till över två timmar. Jag hade planerat en snabbtur upp och ner genom Stadsskogen och tillbaka via Alfhem längs Mjörnstranden, eftersom jag inte ville lämna kattungen ensam för länge. Men väl uppe i Stadsskogen fick jag istället för mig att gå ut på bergskammen söder om bebyggelsen längs Grankullegatan, för att titta på utsikten mot Bryngenäs, och sedan ta mig tillbaka via Bryngenäs.

Och då lyckades jag alltså gå bort mig ordentligt. Delvis p.g.a att jag missbedömde avstånden, men mest för att en husägare i ändan av Skaverydsvägen har stängt av tillfartsvägen och stigarna söderut för gångtrafik, och hotar med vite och lössläppta hundar om man passerar till fots. ”Enskild väg. Hundarna kan hinna ner från grinden på 70 sekunder!” står det på de ogästvänliga skyltarna. Jag höll mig därför uppe på åsen öster om tillfartsvägen till huset, men eftersom stugägaren uppenbarligen lyckats skrämma bort alla förbipasserande inom en ganska stor radie, var även skogen uppe på höjden i stort sett stiglös på en stor yta runt tomten, och inte direkt gångvänlig.

Dessutom var det tvärbrant ner mot järnvägen, men eftersom den och Bryngenäsviken var de enda tillgängliga orienteringselementen valde jag ändå att följa järnvägen söderut mot Bryngenäs. Det blev en jobbig och otrevlig promenad, genom omväxlande tät sly eller branta och steniga partier, och jag var förmodligen den första som gått där sedan den naturliga passagen via Skaverydsvägen stängdes av genom den griniga tomtägaren för ca 30 år sedan. Hem kom vi förstås till slut, efter en runda som tagit drygt två timmar, istället för planerade 20 minuter.

Det har blivit lite rörigt med dagboken på sistone, och jag skyller omväxlande på coronan, den nya kattungen och min ålder, som allt bidrar till att ytterligare röra till i mitt huvud. Här är i alla fall dagboken för förra veckan:

Midsommarhelgen passerade tämligen obemärkt, eftersom coronasituationen fortsätter. Det blev ingen midsommarstång varken på vår badstrand eller vid Lövekulle Udde. Själv bryr jag mig förstås inte, eftersom jag aldrig är med på sammankomsterna ändå; jag är lite för gammal för Små Grodorna, och hunden är dessutom inte välkommen. Jag missade även Villaägareföreningens årsmöte i förra veckan, och det var förmodligen dumt av mig, för hotet om exploatering av fälten i Lövekulle har vaknat till liv igen. Jag trodde vi hade begravt det för de närmaste tio åren, eftersom protesterna ledde till att bebyggelsen togs bort både ur översiktsplanen och den fördjupade översikten för några år sedan.

Det hejdade dock inte de lokala byggmästarna, som gett sig den på att Lövekulle ska exploateras, vad än resten av världen tycker. En av dem har till och med redan lyckats få bygga sig en stor villa uppe på kullen vid järnvägsbron– (hur det nu gick till, för det är definitivt utanför detaljplan, och dessutom har jag för mig att bokskogen kring kullen är klassad som särskilt värdefull). Samma byggmästare har även tagit fram en illustration över hur Lövekulle ska se ut i framtiden, om han lyckas få kommunen med på noterna – (vilket det tydligen finns en ganska stor risk för, eftersom de tidigare skrinlagda exploateringsplanerna nu tydligen ska tas upp igen).

Mitt hemliv är ganska rörigt för tillfället, eftersom jag alltså har blivit med kattunge. Den är grårandig och helt ljuvlig, men kan också vara enormt irriterande. Det är säkert minst tjugo år sedan jag senast hade katt, och jag hade glömt bort hur jobbig en kattunge kan vara, speciellt i kombination med en hund. Vår familjeveterinär Anna har nu också besiktigat katten, och förklarat att det är en hane, och inte en hona, som vi först trodde. Namnet Cootti som den döptes till är ju lyckligtvis könsneutralt, så det spelar ingen större roll. Om något är det positivt, eftersom kattungen ska kastreras så småningom. Och det är lär ju en enklare operation på en hane än en hona.

Det har gått ett par veckor nu sedan jag fick hem den, och situationen har lugnat ner sig betydligt, men fortfarande blir det full jakt över hela huset ibland. Jag tror det är kattungen som bestämmer när och var, för vid det här laget har den lärt sig alla gömställen och genvägar, och tycker dessutom det är kul att retas med Nelly. Han är inte ett dugg rädd för hunden, och står oftast lugnt kvar med svansen i vädret, när Nelly kommer farande i full fart. Men ibland drar han alltså iväg istället, med hunden i hälarna. Dessutom klättrar han på väggarna ända upp till taket; jag har ju vävtapeter i den gamla delen av huset. Häromdagen fick jag ta fram stegen för att rädda ner honom från överskåpen i vardagsrummet, där han satt och pep. Han klättrade förstås upp igen nästan omedelbart, men den här gången fick han hoppa ner själv.

Det är speciellt jobbigt tidigt på morgonen, då både jag och Nelly helst skulle vilja ligga kvar i sängen ett par timmar till. Kattungen är däremot klarvaken och vill leka, och den har väldigt vassa klor. Det känns som om jag inte har fått en full natts sömn på veckor, men förmodligen är det inbillning; jag dåsar säkert till mellan varven. Jag brukar stiga upp och ge den lite mat, när den väcker mig vid halv sextiden på morgonen, för att den förhoppningsvis ska lugna ner sig. Sedan går Nelly och jag och lägger oss igen, och för det mesta somnar även katten om ett litet tag. Men inte särskilt länge. Det är ju sommar och fullt dagsljus, och snart är cirkusen igång igen.

Vid åttatiden på morgonen går Nelly och jag vår dagliga långpromenad, som normalt tar en och en halv till två timmar. Under tiden får kattungen förstås vara ensam, och hur den hanterar det vet jag faktiskt inte. Men förmodligen sover den större delen av tiden, om den inte jagar flugor i växthuset. Den verkar i varje fall inte särskilt hysterisk när vi kommer tillbaka. Sedan är det dags för min egen frukost, som jag oftast intar framför TVn medan jag tittar på morgonnyheterna. I bästa fall lyckas jag freda maten för katten, som lyckligtvis inte verkar särskilt intresserad av morgonfilen – åtminstone inte hittills.

Hela huset har för tillfället anpassats till kattungen. Den har tre olika sovplatser, för att hålla närkontakten med mig; i mellangärdet till nattygsbordet vid sängen, på ett hopvikt överkast vid datorn, och i nederdelen av TV-soffan, (fast där har den förstås konkurrens av Nelly, som också vill vara med och titta på TV). Det händer faktiskt att kattungen kör bort henne från soffan ibland, eftersom den kan vara otroligt taggig, när den är på lekhumör. Det hänger kattleksaker i snören under alla bord, och alla krukväxter och prydnadsföremål har flyttats bort från fönsterbänken för att inte vältas när katten jagar flugor. De står nu hopsamlade i mitten av det runda matbordet, och ibland får katten för sig att välta några av dem, bara för att den kan. Hittills har faktiskt ingenting gått sönder, men det är förstås bara en tidsfråga.

Medan jag skriver det här ligger katten på bänken bredvid tangentbordet, och sover faktiskt ganska djupt. Men förr eller senare vaknar den förstås igen, och får då ibland för sig att vandra rakt över tangentbordet, eller att jaga mina fingrar på medan jag skriver. Men den sover faktiskt en förvånansvärt stor del av dygnet.

Niklas och Katrin har semester för tillfället, och kommer att vara i Lövekulle en stor del av tiden. De var uppe ett tag på söndagseftermiddagen med en besökande kompis, och jag fick Katrin att hjälpa till med att klippa Nelly, medan Niklas och kompisen gemensamt försökte hålla kattungen borta från trimbordet. Det tog längre tid än beräknat. Nellys pälsvård har blivit fruktansvärt försummad de senaste månaderna, och pälsen var full av tovor överallt. Men till slut blev vi alla fall av med det värsta. Tassarna och öronen får jag finklippa själv lite senare, och det finns fortfarande tovor på undersidan av kroppen, så jag har trimsaxen liggande vid TV-soffan, för att klippa bort en eller annan knorva i armhålorna, som vi missade vid den stora saneringen.

Det har varit rätt livligt i Lövekulle den här veckan, eftersom Anna är på besök med barnen, och bor i Niklas och Katrins hus. Niklas själv droppade in tillfälligt på söndagen, på väg upp mot Stockholm, men Annas familj stannade hela veckan. De håller på att få huset i Landvetter ommålat invändigt, och det är säkert enklast att hålla sig borta helt. Medan det pågår.

Gun låg kvar på sjukhuset större delen av veckan, efter att ha ramlat i trädgården veckan innan, men Göran blev flitigt anlitad som chaufför, för att köpa pizza - (och glass) – tillsammans med någon av Annas killar. Julia har ny klänning och är väldigt söt, liksom lilla cockerspanieln Tilda, som har jättekul med sin nya lekkamrat Castor. (Nelly börjar bli lite för gammal för valplekar, men deltar ibland, lite nedlåtande). Killarna ser man däremot inte så mycket av; liksom de flesta ungar nu för tiden är de som klistrade vid sina mobiler, där de spelar dataspel i stort sett oavbrutet.

Själv blir jag, liksom Göran, bjuden på middag av Anna i stort sett varje dag, och får ibland restmaten med mig hem. (Fast jag hinner ju inte äta upp den, eftersom inbjudan till nästa middag hinner före, så den åker in i frysen). På förmiddagarna blir det långpromenad med Anna och Tilda, och vi tar även med oss Castor, som ju annars sällan kommer utanför trädgårdsgrinden numera. (Sist jag försökte ta honom med på en promenad smet han hem direkt, när jag kopplade loss honom nere på fältet. Det råder ingen tvekan om att han numera är Guns hund).

På onsdagens eftermiddag anlände Susanne med min nya kattunge. Hon ville leverera den själv, antagligen för att övertyga sig om att jag var kapabel att ta hand om den. Och det är jag väl egentligen inte, tankspridd som jag är. Jag var inne hos Pias Hund och Fritid på måndagen, för att köpa kattmat. Kisslåda och matskål har jag ju fortfarande kvar, efter den senaste katten för trettio år sedan. Men naturligtvis glömde jag kattsanden till lådan, och var tvungen att åka in igen dagen efter. Irriterande, eftersom jag ogärna tar ut bilen numera, annat än för att handla mat var nionde dag. (Det är filmjölken som bestämmer intervallet; en liter räcker till tre dagar).

Sula ville inte ha betalt i pengar för kattungen, men var däremot intresserade av mina gamla keramikskulpturer, så det slutade med att hon fick med sig en av katterna, en abessinier med svansen rakt upp i vädret. Vi bytte alltså en katt mot en annan, vilket ju var rätt kul. Hon blev kvar ett par timmar, och när hon åkte hade katten och hunden ännu inte haft närkontakt, men båda var intensivt medvetna om varandra, och stämningen i huset var minst sagt spänd.

Jag har ju alltså en hund - en Welsh Springer spaniel på drygt 8 år. Men jag hade egentligen inte väntat mig några större problem. Nelly är normalt världens snällaste, går alltid lös, och brukar ignorera de flesta katter vi möter, (fast ibland jagar hon förstås först upp dem i närmaste träd innan hon ignorerar dem). Men hon har en extremt hög energinivå, och en kattunge i det egna huset blev för mycket för henne. Förvånansvärt nog visade hon sig också vara extremt svartsjuk.

Vi har ju haft hund och katt samtidigt flera gånger, och det har aldrig varit några större problem ens vid introduktionen. Jag minns fortfarande en av våra katter på mors tid. Bolle, som vi döpte honom till efter den klassiska luffaren, var en kringströvande vildkatt, som en dag bara bestämde sig för att flytta in hos mor, trots att även jag bodde där då, med mina två helvilda hundar, David och Goliat. Bolle, som uppenbarligen var van vid hundar, tog omedelbart kommandot i huset. När de möttes i köksdörren, på väg in respektive ut, vek alltid hundarna undan åt båda sidorna, och Bolle tågade majestätiskt in mitt emellan dem, med svansen rakt upp i vädret.

Den här kattungen var inte riktigt lika tuff, och höll sig systematiskt ovanpå eller under möblerna, medan den undersökte huset, och jag låg i TV-soffan med Nelly för säkerhets skull kopplad bredvid mig. Jag hade plockat undan alla lösa krukväxter, vaser och keramikskulpturer i förväg, och samlat dem i mitten av det runda matbordet. Det var förvånansvärt många, men lämnade ändå en decimeterbred remsa längs kanten, där katten kunde gå runt och undersöka dem. Nelly var spänd som en stålfjäder hela tiden, och följde kattens minsta rörelse intensivt med blicken, och katten, som uppenbarligen kände av stämningen, höll sig på behörigt avstånd.

Det blev förstås en riktigt stökig natt. Vi sov alla tre i samma säng, Nelly som vanligt i mina knäveck och kattungen uppe vid huvudkudden. Fast själv sov jag nog inte mer än totalt halvannan timme framåt morgonkröken, och inte Nelly heller, för hon kunde bara inte slappna av. Jag insåg så småningom att det handlade om svartsjuka. Nelly har egentligen inga problem med att det finns en kattunge i huset, så länge den bara inte är i närheten av mig, och definitivt inte i min säng.

Dagen därpå blev lite lugnare. Själv var jag dödstrött efter en sömnlös natt, och tillbringade dagen halvsovande i TV-soffan, medan katten systematiskt utforskade huset, och Nelly omväxlande följde efter, eller låtsades att den inte fanns. Jag hade hittat ett fungerande sätt att mata katten uppe på antingen skrivbordet eller matbordet, och Nelly lät den faktiskt äta ifred, men höll annars manisk järnkoll på var den befann sig.

På torsdagen kom Gun hem från sjukhuset och allt återgick sakta till det normala. Efter en snabb födelsedags tårta för Anna nere hos Göran och Gun på kvällen, och en kort kissrunda med Nelly, gick vi och la oss vid niotiden, och jag sov därefter som en sten. Inte förrän jag som vanligt vaknade vid femtiden på morgonen, insåg jag att kattungen inte var med i sovrummet. Jag hade trott att den skulle söka sig dit av sig själv, men uppenbarligen hade den uppfattat signalerna från Nelly, och höll sig visligen borta. Jag hittade den i farfarsstolen i burspråket, och tog med den in i sovrummet. Det blev lite stökigt ett par minuter, men sedan accepterade Nelly äntligen situationen, och vi sov alla tillsammans i några timmar utan störningar. Just nu ligger katten och sover på bänken bredvid mig och datorn, och Nelly under bänken vid mina fötter, och den stora husfriden verkar äntligen ha inställt sig.

Trodde jag. Natten till lördagen blev nästan lika orolig; varken Nelly eller katten tycks kunna slappna av med varandra, och Nelly ogillar speciellt att kattungen sover i min säng, vilket den naturligtvis vill göra. Förmodligen var det en kombination av stress och sömnbrist, att jag lyckades med konststycket att ramla i den lilla trappan mellan gamla och nya delen av huset. Jag stod på huvudet över det nedersta stegat, och dagen därpå var foten och delar av vaden ordentligt svullna. Konstigt nog gör det inte det minsta ont, och jag går på foten precis som vanligt.

Anna och jag har annars tagit långpromenader tillsammans i veckan, med tre hundar under Guns bortovaro, och även om vi för säkerhets skull har Castor kopplad under större delen av rundan, avslutar vi på stranden nere vid Bryngenäsgrinden, med en halvtimmes kastande av pinnar i vattnet. Castor är fullständigt överlycklig, och skulle säkert kunna hålla på i åtskilliga timmar, så länge någon bara orkar kasta. På fredagen och lördagen blev kastandet istället ute på Johanssons udde, efter att situationen i Ramstedt-huset ändrats genom att Gun kommit hem. Även Stockholmarna kom till Lövekulle sent på fredagskvällen, och Anna flyttade ner till Boels hus. Nu är det plötsligt söndag, och jag vet inte riktigt vart lördagen tog vägen, bortsett från att det blev ett glas eftermiddagsvin på Wellfeltarnas veranda. Förmodligen sov jag större delen av dagen, eftersom nattsömnen uteblivit i stort sett helt de senaste två dagarna.

Nå, kattsituationen tycks äntligen ha löst sig, och det stora lugnet har lagt sig i huset. Katten, som redan har vant sig vid att lystra till namnet Coottikatt – (eller Cootti), efter ett lockrop som jag använde till mina abbessinier; (”cootti,cootti, cootti”) är en riktig liten tuffing, och viker inte en tum, när Nelly kommer farande. Nelly, kattungen och jag delar numera både sängen och TV-soffan, och om det ibland blir kattjakt tvärsöver vardagsrummet, är det oftast initierat av Coutti själv, som uppenbarligen gillar att retas. Det är en tuff liten katt, som står kvar med svansen i vädret, även om Nellie kommer i full fart.

Ett litet skrämskott fick jag dock på söndagseftermiddagen. Niklas och Katrin hade tittat in en stund för att inspektera katten, och tydligen inte stängt ytterdörren helt efter sig. (Låset har varit lite konstigt på sistone, så man måste dra igen den med en viss kraft, så att låskolven verkligen klickar in. Och det kunde ju inte Niklas och Katrin veta. Men plötsligt framåt kvällen upptäckte jag att ytterdörren stod lite på glänt och att kattungen naturligtvis var ute. Det blev några ögonblick av full panik, innan jag upptäckte henne i hörnan mot verandan. Förmodligen tyckte hon själv att den yttre världen var stor och skrämmande, för hon verkade rätt nöjd med att bli infångad.

Just nu är det egentligen för torrt och soligt för trädgårdsjobb, men jag har aldrig varit mycket för att ligga på badstranden. Även om det, enligt rapport från en av grannfruarna är 20 grader i vattnet . Vattenståndet i näckrosdammen är också redan oroväckande lågt, så jag har dragit en slang från huset till övre dammen, för satt fylla på. Jag stängde av den efter nästan ett dygn, men den skulle egentligen behövt vara på ännu längre. För tillfället ägnar jag mig annars åt att rensa i växthuset och säkerställa nästa vinters brasvedsförråd, genom att köra upp ved från Niklas förråd, till mitt eget, som var nästan helt tomt.

Ett annat återstående jobb, som jag behöver ta tag i under sommaren, har också att göra med kommande vinters brasor. Det är ett par jättestora högar med torra grenar och kvistar; resterna av ett par träd som föll under de senaste vinterstormarna. Dessa ska klippas i småbitar, och sedan förvaras i gamla apelsinlådor under tak, för att slutligen användas till tändved i mina båda braskaminer. För tillfället är både tändveden och brasveden helt slut, men eldningssäsongen är ju också slut vid det här laget.

Det finns också ett par döda träd i skogen bakom Niklas & Katrins hus, som jag planerar att betala antingen ”pensionärstvillingarna” eller ”Svantes pojkar” för att såga upp till ved under sommaren. Sedan lär det behövas en arbetshelg för Familjen Familj vid vedklyven, eftersom stammarna är rätt tjocka. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fylla vedboden igen lagom till nästa eldningssäsong. (Gun har faktiskt köpt färdig brasved i år, men där är jag själv inte riktigt ännu).

Tills vidare kör jag upp någon skottkärra med ved om dagen, från Niklas förråd till mitt eget, som så småningom ska fyllas inför nästa eldningssäsong, då jag brukar ha dagliga brasor i båda eldstäderna.. Wellfeltarna använder väldigt lite ved själva, även om de ibland fraktar upp några säckar till Stockholm i bakluckan, för att använda till mysbrasor där. Och även om Niklas svarar för vedklyven, så är ju träden från min tomt och det är jag som betalar tvillingarna för jobbet att fälla och såga upp dem.

I övrigt handlar sysselsättningen just nu om att ta hand om resterna av alla gamla förökningsprojekt. Det finns fortfarande förvånande många krukor med småplantor i växthuset, trots att jag slutade med de årliga frösådderna för flera år sedan. Mest är det rotade sticklingar, från ett par grenar av rhododendron, som jag råkat bryta av misstag under lövräfsningen. De flesta av småplantorna kommer alltså från samma buske, en gammal williansianumhybrid, med stora rosa klockblommor. De andra måste vara rester av den sista frösådden, som gjordes för ett par år sedan, mest Rh. Aksel Olsen och någon namnlös wardii-hybrid.

Några av småplantorna heter emellertid enligt etiketterna Rh. friesianum x decorum Fast några uppgifter om vad hur just den hybriden egentligen ser ut hittar jag inte någonstans på nätet. Däremot finner jag Rh. Decorum, som är en storvuxen och vit art från Kina, och Rh. Friesiane, som är en ganska ny ljusgul korsning mellan R. ‘Maraike’ och R.‘New Comet’ (som båda har den gula Rh. Wardii i sina anor). Så småningom hittar jag dock faktiskt anteckningar i min gamla förökningsdagbok från 2019. Tydligen är dessa plantor rester av min sista frösådd av rhododendron från 2019, då jag lär ha varit ute efter just gula Rhododendron, som ju generellt är sällsynta. Det är något av ett under att de över huvud taget har överlevt fram till nu.

Vi växtnördar blir ofta lite konstiga, och vill helst ha tag i så ovanliga sorter som möjligt. Och det tycks jag ha lyckats med den här gången. Förmodligen är just de här, för tillfället ganska oansenliga plantorna, en sällsynt raritet, som jag borde vårda speciellt ömt. Men vem bryr sig egentligen om rariteter eller ens latinska namn längre? Förr eller senare kommer ju växtetiketterna ändå att blekna eller trilla bort och jag kommer att ha glömt hela förhistorien. Mitt minne är redan katastrofalt dåligt, och vid fyllda 82 år kan det ju bara gå utför i framtiden. 

Nu åker i alla fall alla småkrukorna ut på bakre altanen, för att så småningom avancera till mellanförvaringen i ”Rosengården”. På lite längre sikt har jag tre olika utfyllnadsprojekt, där jag kontinuerligt dumpar höstlöv, och där de här plantorna så småningom kommer att hamna. Ett ligger uppe i gränshörnet mot van der Puttens tomt, och de båda andra på olika nivåer i bergspartiet norr om ”Rosengården”. Löven där är fortfarande inte fullt nerbrutna, så det lär nog dröja minst ett år innan de är klara för plantering. Och det är lika bra, för de krukade plantorna behöver ändå växa till sig. 

Numera får förökningsprojekten anses vara avslutade, men jag är faktiskt riktigt stolt och nöjd med resultatet. Huvuddelen av de egenförökade buskarna har används till randplanteringar mot de omgivande vägarna, och utmed ett par större öppna gräsytor vid både stora och lilla dammen. Dammparken är faktiskt numera förvånansvärt lättskött, eftersom buskskärmarna i stort sett sköter sig själva, och jag ibland får hjälp med gräsklippningen av syskonbarnen, som har sommarhus alldeles intill. Tidigare slog jag gräsytorna med lie, numera blir det faktiskt motorgräsklippare framåt sensommaren.

Nu blommar syren och schersmin på flera ställen i dammparken. Särskilt den vitblommande schersminen har varit enormt dekorativt under senaste veckan, fullständigt översållad av stora, vita, öppna blommor, som liknar äppelblom. (Jag tror åtminstone att det är schersmin, möjligen kan det vara Paradisäpple istället. Mitt minne har börjat bli riktigt dåligt även när det gäller växtnamn, och jag har inte kunnat verifiera det i mina egna trädgårdsanteckningar. Kanske blir det lättare när buskarna så småningom sätter frukt). Det finns i alla fall två likadana buskar, den ena vid östra portalen mot Niklas tomt och den andra vid vägkanten till Ferievägen på motsatta sidan av dammparken. De har stått där länge och numera vuxit till imponerande volymer).

Nära östra entrén står även en rödbladig Malus, som vuxit sig stor och fin och blommar just nu. På flera ställen i parken växer också svartaronia, (som naturligtvis inte har svarta utan vita blommor; det är bären som är svarta). Jag brukade oftast köpa buskar på plantskolorna tre och tre, och sedan plantera dem på olika ställen i buskskärmen. Vid det här laget har jag dock tyvärr glömt bort de flesta växtnamnen, och vad som växer var. Det finns visserligen namnlistor i datorn, men vem bryr sig egentligen? Det är lika bra att ge upp och bara njuta av blomprakten. De flesta buskarna jag planterat under årens lopp har vuxit sig stora och livskraftiga vid det här laget, och så här års är dammparken en verklig sevärdhet.

Samtidigt som lövsprickningen i stort sett redan är avslutad, blommar också mattorna av vit ramslök och blå ormöga på flera ställen i parken. Våren var sen i år, men gick förbi desto snabbare. Majvivorna och de lite senare gullvivorna är redan på upphällningen, men istället har liljekonvaljerna kommit igång, så blomprakten på marken är fortfarande bedårande. Det beror kanske på de kalla nätterna; så sent som under förra veckan droppade temperaturen ofta ner mot fyragradersstrecket nattetid, även om dagarna var varma och soliga. Nu har dock dygnstemperaturen generellt stabiliserat sig, och de kyliga kyliga nätterna lär definitivt vara över.

Maskrosblomningen har förstås också redan kommit igång, och även passerat. I början av veckan lyste det gult överallt nere på de stora fälten och längs alla vägkanter. Blomningen varar dock inte så länge, redan på lördagen var de flesta överblommade, och nu är det istället de duniga fröbollarna som lyser upp vägkanterna. Det är vackert, men uppe i min egen park håller jag efter maskrosorna, och har med åren nästan lyckats utrota dem. Vid varje hundrunda genom parken håller jag ögonen öppna, och alla blommande maskrosplantor åker obönhörligen upp, om möjligt med roten, och hamnar sedan i soppåsen istället för komposten. De flesta av dem får aldrig ens en chans att gå i frö.

Parken är nog som allra vackrast just nu, så det är synd att Familjen Familj inte planerar att komma hit igen förrän om två veckor. När väl ekarna slagit ut, växer grönskan snabbt ihop till massiva ridåer, och stora delar av marken skuggas ut. Det var i och för sig en avsiktlig del av den ursprungliga designen, när jag anlade parken; jag ville skärma bort de nya bostadshusen på utsidan av vägen, men det verkar förstås i motsatt riktning också. Buskskärmarna är numera både täta och höga, och det är bara på ett fåtal ställen man egentligen har insyn till själva näckrosdammen.

De flesta större markprojekten på dammtomten är avslutade vid det här laget. Det finns bara två oplanterade utfyllnadsområden kvar, uppe vid gränsen mot Puttens och i bergsskrevan norr om grönsakslandet, där jag på båda platserna har dumpat höstlöv under många år. Höjden på utfyllnaden är i huvudsak klar vid det här laget, men det tar tid för löven att omvandlas till jord, så det lär inte bli någon nyplantering där på minst ett par år till. Under tiden lär småplantorna av rhododendron, som hittills har fått hålla sig i i växthuset, få vänta på sina slutgiltiga växtplatser.

Grönsakslandet används ju inte längre till sitt ursprungliga ändamål, så det lär bli där de hamnar, under väntetiden, liksom en del rester av mina gamla förökningsprojekt. De flesta av plantorna är ju fortfarande ganska små, så det skadar inte att de får växa till sig ett tag. Hur som helst har jag tillräckligt många småplantor på gång, för att på sikt fylla upp de båda sista utfyllnadsområdena.

Mer om detta i nästa veckorapport.