Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 mars 21:24

Att vara pensionär har faktiskt åtminstone en del fördelar, åtminstone så länge man håller sig någorlunda frisk och rörlig. Man har gott om fritid, och kan ägna sig åt saker som man gillar, och strunta i sånt som man tycker är tråkigt. Själv har jag också haft tur med hälsan hittills. Kanske det beror på bra gener; mor blev ju över 90 trots att hon rökte tre paket cigaretter om dagen. Eller kanske det är för att jag har hund och trädgård; båda delarna mer eller mindre tvingar en att hålla igång och röra på sig dagligen. Och dessutom utomhus, vilket jag är övertygad om är nyttigare än att betala dyra pengar för att träna med maskiner på gym, vilket tycks vara "inne" för tillfället. Hunden måste ju ut fyra gånger om dagen, oavsett väderlek.

 

Dessutom har jag haft tur med att både hörsel och syn fortfarande fungerar rött tillfredsställande. Jag använder inte glasögon alls numera, vilket väl beror på att jag tidigare varit lindrigt närsynt, och det normala för synen är ju att utvecklas åt andra hållet, mot översynthet. Det fanns en period, förmodligen i sextioårsåldern, när jag tog av mig glasögonen i samma situation som de flesta av mina jämnåriga satte på sig sina, nämligen för att läsa en bok.

 

Efter det har jag genomgått starroperationer på båda ögonen, och vid båda tillfällena fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde närsynt, eftersom det var vad jag var van vid, och eftersom den naturliga utvecklingen går mot översynt tycks jag alltså vara näst intill normalsynt numera. Det ligger glasögon överallt i huset, som jag aldrig använder. Läsa böcker och se på TV utan glasögon är helt enkelt inga problem längre, inte heller att köra bil. Jag ser faktiskt bättre nu än vad jag gjorde i femtioårsåldern.

 

Dock har jag ändå en del problem med synen i vissa situationer, och det hänger väl ihop med att min syn inte är direkt knivskarp, möjligen har jag ett lindrigt dubbelseende. Det ena problemet gäller att läsa en text som tryckts ovanpå en bild eller ett grundmönster. Jag begriper inte varför man lägger text ovanpå en mönstrad yta över huvud taget, (men förmodligen för att det är trendigt, eller att layout-artisten vill profilera sig). Det förekommer nämligen mest i glassiga magasin med stora tjusiga bilder, (men sådana läser jag egentligen bara hos hårfrisörskan eller tandläkaren, så det är ju inget jätteproblem).

 

Värre är det med förpackningar. Har ni tänkt på hur mycket finstilt text det oftast är på förpackningar nuförtiden, och hur svårläst den är? Förmodligen är det delvis påtvingat, genom att någon myndighet kräver att viss information ska finnas på förpackningen, t.ex innehåll eller tillverkningsland. Men är det verkligen nödvändigt med samma text på flera olika språk? Även om Sverige är rätt multikulturellt, borde det väl räcka med svenska och engelska? All denna text, som i huvudsak är ointressant för konsumenten, gör att den information som faktiskt är viktig, som t.ex tillagningsinstruktioner, ibland blir nästan löjligt svår att ens hitta. Jag står alldeles för ofta och vänder och vrider på ett paket pasta eller ris, för att hitta den elementära uppgiften om koktid bland allt det finstilta.

 

Riktigt illa kan det bli om förpackningen gäller mediciner. Förra veckan fick jag göra en nödutryckning till lasarettet i Borås med Göran. Han hade opererats för gråstarr ett par veckor tidigare, och till efterbehandlingen, som man stod för själv, hörde ögondroppar morgon och kväll. När han vaknade på morgonen upptäckte han att han såg suddigt på vänsterögat, som var nyopererat för starr. Han beskrev det som en "slöja över ögat", och eftersom han tidigare haft problem med näthinneavlossning, panikade framför allt jag, och beordrade omedelbar kontakt med ögonkliniken.

 

Han fick tid samma eftermiddag, och eftersom man alltid vid sådana besök blir droppad i ögonen så att man ser suddigt, så åkte jag med för att köra bilen hem. Medan vi satt i väntrummet plockade Göran upp ett par pyttesmå förpackningar med ögondroppar ur fickan. Han satt och vred och vände på dem och plötsligt svor han till. Han hade upptäckt att det stod "öron" i stället för "ögon" på den ena. Det sista dygnet hade han alltså droppat ögat med ett lösningsmedel för öronvax, istället för ögondroppar och det är ju lätt att räkna ut att det inte kan vara särskilt nyttigt. Nu löste det hela sig ändå till slut med ögonsköljning och cortisonsalva, så hornhinnan, som tydligen är rätt tålig, återhämtade sig.

 

Jag tror att Göran själv tyckte misstaget var väldigt pinsamt, men efter att jag sett båda förpackningarna bredvid varandra, tycker jag det ät lätt att förstå. De två små flaskorna var likadana till både form och storlek, och den enda läsbara texten på dem skiljde sig bara med en enda bokstav, ett r istället för ett g. Och eftersom både ögon- och örondroppar mest skrivs ut till äldre människor med synproblem, tycker jag det är snudd på skandal att de var så lika.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 mars 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Tisdag 12 mars 08:17

Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor och ekologi, och det är nog ganska vanligt bland naturälskare. Men fullt övertygad "Gröna-vågare" har jag aldrig varit, snarare betraktade jag länge de riktiga ekofantasterna som flummiga och lite världsfrånvända, (och det var jag naturligtvis inte heller ensam om). Numera verkar trenden ha vänt, och tidningarna är fulla av tips på hur man ska kunna motverka uppvärmningen av jordklotet.

 


Det är plötsligt inne att vara klimatmedveten, och helst ska vi tydligen bli veganer allihop.
(Jag har lite svårt att hänga med i terminologin, eftersom det finns så många olika varianter nuförtiden. Så jag var tvungen att gå in och kolla på nätet, och här är en kort summering:
Det man kallade för vegetarian "på min tid" heter numera lakto-ovo-vegetarian, dvs man äter mejeriprodukter, ägg och vegetariska livsmedel, men inte kött, fågel, fisk eller skaldjur. Veganer däremot äter ingenting från djurriket, vilket betyder att maten exkluderar kött, fisk, fågel och skaldjur, ägg, mejeriprodukter och honung. Sen finns det mellanting, t.ex Pescetarianer, som tillåter fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter men däremot inte kött eller fågel, och Pollotarianer som tillåter fågel, ägg och mejeriprodukter men inte kött eller fisk).

 

Men just nu är det alltså "inne" att vara vegan, vilket är den mest extrema varianten. Och det gör mig tveksam, för är inte människan biologiskt sett en allätande art, och är inte vårt matsmältningssystem anpassat till det?

 

Jag har egentligen ingenting emot tanken på att äta mer av grönsaker, rotsaker, baljväxter och frukt, men jag drar gränsen vid att avstå från mejeriprodukter. Och vad som verkligen stör mig är hur mycket folk styrs av vad som för tillfället råkar vara trendigt och inne, och hur man plötsligt ignorerar alla andra synvinklar, som tidigare bedömts som viktiga. I det här fallet gäller det alltså "klimatsmart mat", och mer specifikt mjölkprodukter och nötkött, och det har konsekvenser som inte är omedelbart överblickbara.


En negativ effekt av att generellt dra ner på kött och mjölkkonsumtionen är nämligen hotet mot det svenska öppna odlingslandskapet. För i och med att klimathotet har blivit en sådan övergripande fråga, har tidigare viktiga frågor som artrikedom och ren och skär naturskönhet plötsligt blivit nerprioriterade.

Ur ren klimatsynpunkt vore det alltså lämpligare att plantera all öppen betesmark i Sverige med skog.

 

Jag blir alltid lika irriterad när jag ser förslag som baseras på en enda faktor, som vid tillfället ifråga bedömts som dominerande. Den svenska ängsmarken har varit hotad även tidigare, men då i motsatt riktning, Det fanns en period, jag tror det var på sextiotalet, då man ansåg att all all ängsmark skulle plöjas upp till åkrar, eftersom det var "ekonomiskt lönsamt". Nu är det alltså klimatet som anges som motiv för att istället beskoga ängsmarken. Båda förslagen innebär storskaliga förändringar, och sådana har hittills sällan varit positivt för den här planeten.

 

Ängsmark är den mest artrika biotopen av alla, både när det gäller växter och mindre djur, som insekter, maskar och smågnagare. Men plötsligt är traditionella värden som kulturhistoria, ängens mångfald av växter och djur, och skönheten i ett öppet landskap, inte värda någonting. Betande kor sägs prutta ut så mycket koldioxid att de plötsligt förvandlats till miljöbovar istället för landskapsvårdare. (Jag vet inte varför just kossornas pruttande skulle vara så mycket miljöfarligare än vad alla andra djur släpper ut, men det är ändå ett argument som upprepas i debatten).

 

Visst, personligen kan jag tänka mig att dra ner lite mer på köttet; jag har egentligen aldrig varit någon storkonsument av biff, och bönor är riktigt gott. Vad jag däremot definitivt inte kan tänka mig att dra ner på är min dagliga tallrik filmjölk, med müsli och hemmagjord sylt. Och framför allt vill jag inte se en storskalig förändring av det svenska varierade landskapet.

 

Kanske vi kan enas om att man bör äta svenskproducerat kött, istället för importerat från Argentina? Då skulle vi åtminstone spara rätt mycket bränsle för transporter, och samtidigt få behålla mer av vårt vackra och artrika växlande landskap. Och kanske man kunde börja fundera mer på en av principerna i permakultur; att det bästa jordbruket för miljön är det som inte innebär att makten plöjs upp årligen?

 

Så fram för frigående kossor och får på ängarna, men dra ner på importen av kött och ull, det går säkert att ordna med olika tullar. Då skulle kossorna bli lyckligare, artrikedomen bevaras och kanske de svenska lantbruken rentav bli så lönsamma att bönderna kan försörja sig på dem igen.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 4 mars 21:57

Nu när vädret blir allt konstigare, och folk börjar dela upp sig i "klimatförnekare" och sådana som drabbats av "klimatångest", är det kanske dags att börja se över sina egna klimatavtryck...
Själv tillhör jag väl inte någon av kategorierna - åtminstone inte ännu.

 

Däremot har jag länge varit intresserad av miljöfrågor, och det började förmodligen när de första artiklarna om "Permakultur" dök upp i pressen någon gång i slutet av sjuttiotalet. Fast på den tiden hade diskussionen inte så mycket med klimat att göra, det handlade mera om mångfald och hotade arter, och allmän hushållning med mark och natur.

 

Huvudprinciperna för permakultur var att man skulle minimera naturpåverkan från odlingar genom att fördröja avrinningen så mycket som möjligt, och odla i flera vertikala skikt, för att utnyttja den tillgängliga markytan maximalt. D.v.s flera lager skulle utnyttjas; trädskikt, buskskikt, örtskikt och markskikt, medan det djupare jordskiktet, där rötterna huserade, skulle röras så lite som möjligt. Jag skrev faktiskt ett par artiklar om ämnet i en ekologisk tidskrift, (som säkert är nedlagt numera). Och min näckrosdamm med omgivande park är anlagd efter principerna i permakultur.

 

Men steget mellan teorier och att faktiskt försöka ändra sitt eget livsmönster i rätt riktning är ganska stort

Som pensionär tillhör jag väl inte de större miljöbovarna; min svagaste punkt numera är nog mitt boende, vilket nog också är något som jag delar med andra pensionärer. Som ensamstående bor jag onödigt stort, ungefär 120 m2, och huset värms upp med direktel. Det är byggt på 30-talet och ombyggt på 80-talet, och även om jag då tyckte att jag tog till isoleringen rejält, når den inte på långa vägar upp till dagens rekommendationer. Förmildrande omständigheter är en luftvärmepump och en kakelugn, som jag eldar flitigt i med ved från den egna skogstomten,


Största miljöboven är förstås bilen, och där har jag hyggligt gott samvete numera, eftersom min egen bil normalt bara används en gång i veckan, när jag handlar mat. (Fast däremellan fuskar jag förstås, och samåker med Göran i hans bil till de dagliga skogspromenaderna med hundarna).

 

Men det såg förstås helt annorlunda ut under min yrkesverksamma tid. Bara idén om att bosätta sig 5 mil ifrån arbetsplatsen var förstås helt fel, även om den är väldigt utbredd bland "naturälskare". Under en stor del av min yrkesverksamma tid bilpendlade jag till jobbet, eftersom kontoret låg ute i Västra Frölunda, och det tog längre tid att ta sig dit med spårvagn från Centralen, än det tog att åka tåg mellan Alingsås och Göteborg. Så småningom flyttade dock kontoret in till centrum och jag kunde börja tågpendla, vilket faktiskt också var betydligt tidseffektivare. Istället för att sitta i bilkö i Sävedalen, kunde man läsa tidningen eller korrekturläsa rapporter på tåget, och dessutom vara säker på att oftast komma fram i tid.

 

Men det varade bara ett tiotal år, innan jag blev "utlånad" till Marks kommun, för att göra deras översiktsplan. Då fanns det inget annat val än att bilpendla till Kinna, 7 mil enkel väg. Ännu värre blev det under den femårsperiod i mitt liv då jag veckopendlade med flyg till Berlin. Men eftersom båda delarna beordrades av firman jag jobbade på, var det åtminstone inte mitt eget val.

Sanningen är dock, att även om jag inte använder min bil särskilt mycket, har jag svårt att tänka mig att vara utan den. Valfriheten, bekvämligheten och möjligheten att kunna ta sig vartsomhelst närsomhelst på egen hand väger för tungt. Elbil skulle ju vara ett trevligare alternativ, men som pensionär har jag helt enkelt inte råd. Och själv lär jag åtminstone vara död och begraven den dag då bensindrivna bilar blir totalförbjudna - var det 2035?

 

Så, har jag klimatångest? Kanske lite.
Fast inte så mycket att det håller mig vaken på nätterna.
Åtminstone inte ännu...


Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 feb 14:18

Det har varit en ganska normal vårvintervecka; kanske bara onormalt varm, för så här tidigt på året ska det faktiskt inte vara vår ännu. Det är påtagligt ljusare, både på morgnar och eftermiddagar, men jag har ändå inte kommit igång med någon effektiv rutin för trädgårdsarbetet. Det är ju inte så mycket man kan göra så här års, mer än att räfsa löv och klippa sly, och bådadera börjar jag bli rejält less på vid det här laget. Så det blir fortfarande bara en kärra löv om dagen, och de sista kvistarna från den stormfällda sälgen rensades inte undan från ängen förrän på söndagen. Vid det här laget hade de förresten stora videkissar, och hasseln har utslagna hängen.

 

Två saker har dock varit lite anmärkningsvärda den här veckan; en hundpromenad i Partille och det faktum att jag har börjat läsa böcker igen.

 

Jag vet egentligen inte varför jag slutade, men det hade förmodligen något att göra med att synen förändrades. Jag har ju alltid varit närsynt, men det har varierat över tiden, och genom två starroperationer, och för tillfället behöver jag faktiskt inte ens använda glasögon, varken på nära eller långt håll. Möjligen berodde det också på att datorn fått en tendens att ta en allt större del av min tid. Annars har jag varit storläsare i hela mitt liv, och brukade tidigare plöja minst ett par böcker i veckan.

 

Men sedan upphörde jag alltså helt plötsligt med det för några år sedan. Inte så att jag slutade läsa helt och hållet; jag läste fortfarande tidningar, och för närvarande prenumererar jag på tre dagstidningar, varav en är amerikansk. Men numera läser jag tidningarna på datorskärmen istället. Och det blir en annan typ av läsning, när man skickas fram och tillbaka mellan olika nyhetslänkar, istället för att systematiskt plöja igenom sidorna från början till slut.

Mycket av nyheterna handlar förstås om USA och Trump. Både Göran och jag har blivit smått besatta av honom, och kollar ständigt vad han har hittat på för konstigheter på sistone. Det går sällan en dag utan någon ny skandal, och man häpnar över att ett land som USA inte bara kan välja en sådan clown till president, utan att han fortfarande tycks vara lika populär bland sina kärnväljare.

 

Men nu blir det alltså böcker igen, och under veckan jag har plöjt igenom tre gamla tegelstenar av Leif G.W Persson, som alla handlade om Palmemordet. Uppenbarligen är han helt övertygad om att Palme sköts av en polis, och teorierna presenteras väldigt övertygande. Så pass övertygande att man kan undra över vad hans gamla kolleger tänker om saken. Det kan ju inte vara så kul att kåren hängs ut av den mest kända svenska brottsexperten, som ständigt förekommer i TV-rutan, ännu mera frekvent numera än då böckerna skrevs, någon gång runt sekelskiftet.
Underhållande är det i alla fall.

 

Veckans andra evenemang var planerat sen länge. Welshpromenaderna i Göteborgstrakten har pågått i några år, och de bilder och filmer som läggs ut på Facebook efteråt är helt osannolika. Det finns nog ingen annan ras som man skulle kunna göra något liknande med. Alla hundarna är lösa, och det förekommer tydligen aldrig minsta tendens till bråk, mer än möjligen att någon äldre tik snäser av en alltför intensiv kavaljer. Ett av rasens utmärkande drag är nämligen att de är så totalt snälla och vänliga. Jag har aldrig ens hört talas om en aggressiv Welsh.

 

Marianne och jag har länge talat om att gå med på en av promenaderna, och den här lördagen blev det alltså av. Det var sista chansen för i år, för nästa helg inträffar det allmänna koppeltvånget. Mariannes man Lasse var också med; de har ju två welshar, som båda brukar hänga i svansen på Nelly ungefär en gång i veckan på våra gemensamma skogspromenader.

 

Deltagarantalet den här gången slog alla rekord, man räknade in totalt 37 hundar - (hur man nu lyckades med det, för de var ju inte stilla en enda sekund). Tänk er 37 likadana, rödvita hundar som myllrar runt i en enda stor stor flock, alla utan koppel och alla med våldsamt viftande svansar. Det enda jämförbara jag sett på bild eller film är flockarna med foxhounds, på den tiden då rävjakt till häst fortfarande var tillåtet i England.

 

Fast då är hundarna förstås fokuserade på själva jakten, medan welsharna sällan är fokuserade på någonting alls - utom på att ha kul själva. Det är faktiskt welshens mest utpräglade drag: att ha kul. Och en av favoritsysselsättningarna är att springa; mycket och fort, och uppenbarligen mest för springandets egen skull. Man ser sällan en welsh i prislistorna vid brukshundsklubbarnas lydnadstävlingar, och det beror nog på rasens oförmåga att fokusera på en uppgift någon längre stund. Min egen Nelly har ett uppmärksamhetsspann på max trettio sekunder, och trots att jag gjorde några försök att träna henne som valp, så gav jag ganska snabbt upp henne som obildbar. Det enda som fungerade var inkallning; där var hon alltid bäst i klassen.

 

En annan utmärkande egenskap för rasen Welsh Springer Spaniel, är nämligen att de själva håller kontakt med ägaren. Det kan se ganska okontrollerat ut, när jycken far omkring i sicksack i skogen i full fart. Men även om det händer att jag tappar ögonkontakten med Nelly ibland ute i skogen, så har hon alltid själv full koll på var jag befinner mig. Jag behöver bara byta riktning eller sätta mig ner, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla varför jag avviker från den normala promenadrutinen.

 

Fast just i den här situationen klickade faktiskt hennes normala järnkoll. Förmodligen berodde det på att det var så många hundar och förare överallt, att luktsinnet, som väl är det som de normalt använder för att hålla kontakten, blev överbelastat. Hon brukar alltid vilja vara först i spåret, men eftersom det myllrade av hundar och förare överallt, och vi gick någonstans i mitten av gruppen, tappade hon kontrollen på var exakt var jag befann mig. Sen drabbades hon av någon sorts panik, när hon inte omedelbart kunde lokalisera mig, och rusade tillbaka i full fart. Ena gången passerade hon mig utan att ens märka det, och verkade vara på väg tillbaka till bilarna, innan hon blev hejdad.

 

Mariannes Nelson, som normalt brukar följa Nelly som om han var kopplad vid henne, förälskade sig i en annan tik, och hängde i svansen på henne överallt. Jag misstänker att hon möjligen var i början av sin löpcykel, för Nelson var inte ensam om att uppvakta henne. Den enda av våra hundar som uppförde sig någorlunda sansat var Douglas. I halvtid blev det fikarast och gruppfotografering vid en sjö, och där kopplades alla hundarna upp - mest för att folk skulle få en chans att äta sitt medhavda fikabröd i fred för tiggande hundar.

 

På återvägen var det lite lugnare, men när vi var nästan framme vid bilarna insåg jag, att jag borde ha passat på att smita bakom någon buske och tanka ur under kaffepausen. Vid det laget var det för sent, eftersom sista biten av rundan gick genom ett villaområde. Och vid min ålder är det så, att när man väl behöver, så är det bråttom. Det var inte läge att stanna för att tacka för promenaden och säga adjö till folk, jag hann bara snabbt förklara situationen för Marianne, innan jag slängde mig in i bilen och stack iväg, på jakt efter närmaste någorlunda ostörda skogsparti. Jag hittade ett i anslutning till Jonsereds-motet, så allt gick väl till slut.

 

Nelly var så trött när vi kom hem, att hon omedelbart drog sig tillbaks till sin favoritlänstol i burspråket, och inte rörde sig ur fläcken förrän vid matdags sex timmar senare.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 feb 15:03

Den meteorologiska definitionen av vår lär vara att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0° men under 10 plusgrader under sju dygn i följd. Om jag räknat rätt uppfylldes det här villkoret redan lördagen den 15.2, strax efter att Gun och Göran kommit hem från Egypten, och Nelly och jag därför flyttade hem till mitt eget hus igen.

 

Fast ytterligare ett villkor är att den första dagen i 7-dagars perioden inte får infalla före den 15 februari. Och därmed skulle hela sviten hittills bli ogiltig, det är bara att starta beräkningen från scratch igen. Men om man tittar på prognosen för den kommande veckan, ser det ut som att vi kommer att hamna direkt in i en ny sjudagarsperiod. Och det är alldeles för tidigt på året.

 

Det finns också en annan definition, som säger att våren omfattar månaderna mars, april och maj. så kanske vi ska hålla oss till den. Det är ju inte direkt något ovanligt med återfall i kyla undermars, till exempel hade vi en extrem och ovanligt elak köldperiod förra året, som varade långt in i mitten av april. Fast sen har vi ju det där med "Global Warming", och förra årets torrsommar, som också var extrem. Kan man egentligen räkna med att någonting som handlar om väder eller klimat är "normalt" längre?

 

Det finns förstås också andra, mera handfasta tecken, som till exempel att vårblommorna slår ut, eller att flyttfåglarna återvänder. Men ett problem med det just i år är, att många flyttfåglar aldrig tycks ha gett sig iväg som de brukar. Jag funderade faktiskt över varför de stora flockarna av småfåglar och vildgäss inte samlades kring fälten som vanligt i höstas. Eftersom jag alltid går samma dagliga rundor under morgnar och kvällar, borde det inte vara något jag kunde missa.

 

Däremot har jag under i stort sett hela vintern hört flockar av trumpetande svanar passera över huvudet under morgnar och kvällar, och föra oväsen utifrån mitten av sjön, så länge det fanns öppet vatten där. Dessutom var det en artikel i Alingsåstidningen, av någon som undrade över vad en jätteflock av svanar gjorde på fälten kring Vårgårda på dagarna. Förmodligen samma svanar som passerar över huvudet på mig på väg till och från nattlägret.

 

Dessutom har både Gun och jag haft rödhake och koltrast som permanenta matgäster vid fågelborden i vinter, och det är normalt arter som rätteligen borde vara i England eller Skåne så här års. Koltrasten är ju allätare, men rödhaken är en mer utpräglad insektsätare. På något vis rycks den dock ha överlevt snövintern, förmodligen på bär, som det ju fanns ovanligt gott om förra året. (Vilket förstås berodde på sommartorkan; När växter tror att de ska dö, sätter de massor av frö, för att säkra släktets fortlevnad).

 

Jag har också hjälpt de vilsna fåglarna lite på traven genom att sätta ut skålar med uppblött hundfoder på verandan. Det bör ju innehålla en del protein, och i varje fall tycks det vara populärt, för en full skål töms på ett dygn. Förmodligen hjälper väl skatorna till, men jag hoppas att koltrasten och rödhaken ändå får sin del av maten. Båda är mina favoritfåglar; koltrasten för att den sjunger så bedövande vackert på vårarna, och rödhaken för att den är så söt och orädd och alltid håller mig sällskap när jag gräver i jorden. (Jag vet ju att det är insekterna i den uppgrävda jorden som lockar, snarare än mitt sällskap, men det känns ändå trevligt).

 

Vad beträffar vårblommorna, så tog det inte mer än ett dygn efter att snötäcket smält undan, innan de första knopparna stack upp ur marken nere hos Gun, och nu har hon både snödroppar och vintergäck i blom, vilket är alldeles för tidigt. Den sortens lökväxter klarar dock ordentliga bakslag med minusgrader, så dem behöver man åtminstone inte oroa sig. Hos mig har de inte visat sig ännu, men eftersom Guns tomt ligger i södersluttning och min i nordsluttning, är det rätt normalt att jag ligger några veckor efter.

 

Eftersom tjälen har hunnit gå ur jorden vid det här laget, har jag återupptagit lövräfsningen, sen jag flyttade hem. Fast inte med någon större energi; jag har soffat till mig ordentligt under snöveckorna, och det är svårt att komma igång igen. Hittills har det bara blivit en kärra om dagen, i samband med eftermiddagspromenaden med hunden,så ännu återstår ungefär en tredjedel av den stora ängen.

 

Mellan varven släpar jag ris från den stormfällda sälgen upp till bålet, och jag har också lyckats rädda en del ganska stora grenar, som hamnat ute på isen. De var ordentligt fastfrusna, så jag var tvungen att vänta tills ytskiktet tinat, för att sedan försöka fiska in dem med hjälp av en kratta. Det var inte helt enkelt, men jag fick tag i de flesta. Alla kommer inte från sälgen heller, en hel del av dem har nog traktens ungar lämnat kvar, efter att ha "spelat ishockey" på den frusna dammen. Jag får nog ha ett snack med ungarna framöver. Jag har visserligen inget emot att de är på isen, (jag räknar med att föräldrarna inte släpper ut dem utan tillsyn om de inte klarar att ta sig loss på egen hand). Men grenar och stenar har inte på isen att göra, eftersom botten redan sätts igen tillräckligt av de årliga höstlöven. Någon ny dammrensning har jag inte lust att behöva genomföra under min livstid.

 

Det är barmark överallt och isen har gått upp på sjön, men är fortfarande kvar på dammen. Samtidigt ligger också stora högar från snöröjningen kvar på vändplatsen vis familjehusen, delvis täckta med grus, från sandningen mot ishalkan innan det stora snöfallet. De är fula att titta på, men det gör mig annars inte så mycket. Förr eller senare kommer de att smälta bort, och när de gör det kommer smältvattnet att hamna i min damm, eftersom vägbanorna sluttar inåt. Och dammen behöver ständigt påfyllning.

 

På söndagsmorgonen slocknar gatlyktorna precis samtidigt som jag passerar dammen på morgonrundan med hunden. Det är första gången i år, och ännu ett vårtecken. Fast delvis beror det på att jag har blivit försoffad under veckan nere hos Göran och Gun.

Klockan är halv åtta, och det är en timme senare än jag normalt går morgonpromenaden.


Av Viveka Ramstedt - Måndag 11 feb 19:19

För tillfället är det riktigt varannandagsväder. Ständigt nya lågtryck driver in västerifrån, och för med sig nederbörd som växlar mellan regn och snö. Firman som sköter snöröjningen förtjänar dock en eloge, eftersom de är snabbt ute och plogar och sandar varje dag. (Av någon anledning verkar det snöa mest på nätterna).

 

Mellan varven blir det glimtar av sol, men hundpromenaderna blir allt jobbigare, allteftersom snötäcket byggs , eller förvandlas till isklumpar. Vi råkade dessutom ut för en bilist, som var fast besluten att ta sig upp för den långa backen på grusvägen vid Gerdskenrundan, trots att han hela tiden fastnade på ungefär samma ställe, och fick backa ner igen. Varje gång han kom körande, uppför eller nerför, var vi förstås tvungna att koppla hundarna, och kliva upp i djupsnön på sidan av vägen. Till slut blev vi bara stående i ett tiotal minuter, eftersom vi kommit till hans översta punkt, och han testade att bara backa kortare bitar förbi oss, inför varje nytt försök.

 

Varför han över huvud taget behövde komma upp där var en gåta; han tillhör gänget som sågar ner träd i skogen för tillfället, men nog hade jobbet kunnat vänta en enda dag, till vägen blev plogad? När han till slut upphörde med försöken, visade det sig inte bero på att han faktiskt gett upp, utan på att han lyckats köra av vägen vid ett försök att vända, så på nervägen upptäckte vi hans bil delvis i diket. Vi hade sagt en del fula ord om honom på uppvägen, nu försökte vi hjälpa honom att putta ut bilen på vägen, men den visade sig ha hängt upp sig på underredet, så högerhjulet bara snurrade runt. Vi erbjöd honom också skjuts ut, men han sa att han kände en kille med traktor i området, som nog kunde hjälpa honom. Så när vi lämnade honom höll han fortfarande på och hackade i marken under bilen, vilket verkade rätt dödfött, eftersom han var nere i rena berggrunden vid det lager. Men uppenbarligen var det inte en kille som gav upp i första taget.

 

Den här veckan ska jag vara hundvakt åt Castor igen, eftersom Gun och Göran drar till Egypten med barn och barnbarn på torsdag. Typiskt nog är vädret eländigt, med omväxlande plus- och minusgrader. Det antingen snöar eller regnar, och sedan fryser det och tinar mellan varven, så upplagt för halka och annat elände. Dessutom oroar jag mig hela tiden fört att bilen inte ska starta, vilket gör mig ordentligt stressad. Blotta tanken är extremt jobbig; att bli fast långt ute i skogen med två hundar, och behöva ta sig hem utan bil... Inget drömscenario direkt.

 

Nå, nu löste sig vädersituationen faktiskt, i stort sett samma dag som de åkte. Det blev omslag till blidväder, men varannandagsvädret fortsatte, fast med regn istället för snö. På bara ett par dygn försvann alla snödrivor, och eftersom marken fortfarande var frusen, blev det översvämning istället. Stigarna förvandlades till porlande bäckar, eller ibland till små sjöar, och istället för att pulsa i djupsnö får man balansera på hala vägkanter för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Det är tur att mina nuvarande vandringskängor är både vattentäta och halksäkra.

 

Men nu ska det tydligen bli sol och blidväder nästa vecka, och bilen har startat snällt - åtminstone hittills - så det blev inte så illa som befarat. Åtminstone hittills.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 4 feb 14:36

Det här inlägget ska ju handla om frösådd, men låt mig ändå inleda med en någorlunda positiv avslutning på förra veckans litania:
Bilen är hemma igen, och även om verkstaden fortfarande inte vet vad som orsakade startstoppet, så fungerar den, åtminstone tillsvidare.
Nästan exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan, och inte heller då hittade de felet. Två av teorierna är;antingen startmotorn, eller någon sorts glappkontakt i det elektriska låssystemet. Och med tanke på att de flesta problemen med bilskrället varit relaterade till elektroniken, verkar det senare inte otroligt. Verkstadskillarna försåg mig dessutom med ett åtgärdsförslag, om det händer igen: Gå ur bilen, rucka lite på den, lås den, lås upp igen och gör ett nytt försök. Mitt eget bidrag till förslaget; Sparka hårt på något av framhjulen, om inte annat så för att lätta på din egen frustration. Det är faktiskt väldigt jobbigt att inte kunna lita på att bilen alltid startar.

 

Men nu till veckans huvudämne; frösådden:

 

Jag vet egentligen inte varför jag fortfarande håller på med frö- och sticklingsförökning. För 40 år sedan var STAs frölista en självklar höjdpunkt varje år, för 10 år sedan beslöt jag mig för att lägga av för gott, och för 2 år sedan bestämde jag mig av någon oklar anledning för att börja med det tålamodsprövande pillet igen. Men har man väl börjat bläddra bland bilderna på nätet och i trädgårdstidningar och -böcker, så är man ohjälpligt fast. Trots att det ofta innebär väldigt lång tid och många besvikelser innan man kan skörda några frukter av allt småplockigt arbete.

 

Det sades att gamle kungen, Gustav VI Adolf sådde rhododendron när han var över 90 år.Ganska optimistiskt, eftersom det tar ca 7 år innan ett rhododendron-frö har utvecklats till en (förhoppningsvis) blommande liten buske. Själv är jag ju bara 80, så mina chanser är ju lite större. Och allting man sår tar ju inte sju år, många örter blommar ju redan första året. En fördel med rhododendron är dessutom att fröna gror redan efter en vecka, vilket är mer än man kan säga om de flesta fröer.

 

Hur som helst; frösådden bjuder på lite daglig spänning, förväntan och beslut; vad som kan ha grott, hur de olika sådderna utvecklar sig, och vad man ska göra med de krukor som envist vägrar att visa livstecken. Alla växter har ju olika förutsättningar. En del gror direkt och rikligt, andra - och det är oftast de som man helst vill ha - behöver särskild uppmärksamhet. De flesta frön gror bara i mörker d.v.s fröna ska täckas med ett tunt lager jord eller sand, andra är ljusgroende, och eftersom de ligger ovanpå såsubstratet är de förstås känsligare för uttorkning.

 

Samtidigt får sådderna varken torka ut eller bli för blöta, så det är ett ständigt passande med omväxlande luftning och duschning varje dag. Mer än två dagar kan man garanterat inte resa ifrån en färsk frösådd, om den inte står i en någorlunda stabilt fuktig miljö. Själv använder jag mig av ett par enkla miniväxthus med en genomskinlig överdel, som enkelt kan lyftas bort när plantorna behöver tittas till.

 

Undervärme brukar också ge bättre resultat, och när jag höll på som värst med frösådder på sjuttiotalet hade jag värmeslingor i botten av de stora sålådorna och speciella lysrör med rödaktigt ljus. Numera nöjer jag med rumselementen, och vanliga glödlampor, och det fungerar faktiskt förvånande bra . Miniväxthusen står i fönsterkarmen intill datorn, där de är enkla att passa med vattning och luftning.

 

Efter hand som de små fröplantorna börjar växa till sig, behöver de skolas om i nya krukor, och det är då som man börjar få problem med utrymmet. Samtidigt har det hunnit bli lite vår, så oftast går det bra att helt enkelt flytta ut verksamheten i det numera ouppvärmda växthuset, där luftfuktigheten generellt är högre och temperaturen lägre, vilket är precis vad plantorna behöver i det stadiet. Tillfälliga köldknäppar kan man alltid hantera med en liten värmefläkt. Senare blir det oftast för varmt i växthuset, så då får de flesta krukorna flytta ut på bakre verandan.

 

En sak som man kan vara säker på när det gäller frösådd är att resultatet nästan alltid blir antingen för mycket eller ingenting alls. Minst en tiondel av krukorna visar aldrig ens ett livstecken, trots att man flyttar dem in och ut mellan varmt och kallt läge enligt alla de råd man hittar i litteraturen. Oftast är det just de sorterna som man helst velat ha; det är ju ingen slump att många spektakulära trädgårdsplantor är antingen väldigt dyra eller svåra att få tag i. Det är naturligtvis frustrerande, men även ett överflöd av fröplantor kan lätt bli ett problem.

 

Den enklaste lösningen vore förstås att bara slänga både överskottet och de ogrodda krukorna, men det har jag alltid haft svårt att göra. Istället samlar jag på mig allt flera krukor, ända tills jag en dag ger upp. och dumpar innehållet i allihop i komposten. I bästa fall kan det leda till att det några år senare dyker upp något oväntafint i något osannolikt hörn av trädgården, men vid det laget har man förstås glömt vad det var man dumpade.

 

Slutligen ett par råd för dem som eventuellt är pigga på att pröva på förökning:

Lökar är både snabbare och enklare att hantera än frö. Många sorter sätter rikligt med smålökar, som man bara kan gräva upp och flytta. Och i handeln finns oftast ett stort urval av olika lökväxter på höstarna. Många växter är också lätta att dela, andra rotar sig lätt från sticklingar. Om man har de valen, antingen från egna plantor eller från trädgårdsvänner, är det enklare än att pilla med frösådd. Det kanske kostar lite mer, och man får förstås inte lika många exemplar som från en lyckad frösådd.

Men vem behöver egentligen hundratals exemplar av samma växt?

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se