Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 3 december 2018 22:37

Kallt eller blött? Vilket föredrar ni?

 

Kylan under första halvan av veckankulminerade på onsdagen med mer än 10 minusgrader, vilket är ovanligt så här års. Och eftersom jag även normalt har svårt för kyla, och dessutom inte var beredd på den så här tidigt,så har jag verkligen frusit som en hund på hundpromenaderna. Jag kommer hem med stelfrusna tår och fingrar, och det första jag gör så fort jag stängt ytterdörren är att dra igång dubbla brasor i båda spisarna.Det går åt mycket ved, men det har vi ju gott om, särskilt sedan de tre björkarna i dammkanten fälldes av tvillingarna.

 

onsdagen slog det om till plusgrader och regn istället. Inget av delarna är förstås drömväder, men ska jag välja mellan att frysa eller bli våt, tar jag faktiskt det senare. Visserligen är det irriterande att behöva ha dubbla omgångar av både jackor och skor, för att ge den senaste en chans att torka innan nästa gång. Oavsett vilket, så ska ju hunden ut fyra gånger om dagen. Och på sätt och vis är det tur, för utevistelse i dagsljus lär vara extremt viktig för hälsan. Helst ska man förstår även ha sol, men så här års får man inte förvänta sig det omöjliga. Man får vara nöjd om det åtminstone blir någon tendens till dagsljus genom de tjocka molnen.

 

Tvillingarna dök oväntat upp på eftermiddagen, och erbjöd sig att rensa mina takrännor en vecka tidigare än vi hade kommit överens om, vilket jag tacksamt tog emot. Det småduggade tidvis, men de verkar vara fullkomligt okänsliga för vädret, och dessutom för höjder.

 

Jag gjorde faktiskt ett försök att ge mig på takrännorna själv ett par veckor tidigare, men avbröt verksamheten efter att stegen börjat röra sig i sidled på ett oroväckande sätt. Som min kollega Erik Palme så drastiskt uttryckte det. efter att jag ramlat ner från en stege och brutit benet för ett trettiotal år sedan: "Gamla käringar har inte på taket att göra"!

 

Frågan är om ens gamla gubbar har det. Både Gun och jag är totalt beroende av tvillingarna, som utför alla de jobb som är för tunga och/eller farliga för oss själva. I sitt tidigare liv jobbade de på Televerket, så de är vana vid att klättra omkring i stolpar på hög höjd. Men de är också bra över sjuttio vid det här laget, och frågan är hur länge de kan hålla på. Men man får väl hoppas att de själva kan bedöma var gränsen går.

 

Gråvädret har hållit i sig hela veckan, men det har faktiskt gått att jobba lite ute mellan skurarna. Jag har alltså återtagit lövräfsningen, och håller nu på nere vid nordvästra tomtgränsen, där det kvarvarande gräset delvis är irriterande långt. Av någon anledning var nämligen trädgårdsfirman, som sköter slåttern av vägkanterna, så sent ute med jobbet i år, att gräset redan hunnit lägga sig. Slåtter ska ju helst ske före midsommar om gräset ska ha något näringsvärde som hö. Men när ängsblommorna är det viktigaste motivet för att hålla gräsmarken öppen, väntar man gärna till någon vecka efter, för att så mycket som möjligt ska hinna gå i frö. Fast i år blev det alltså inte av förrän mot slutet av juli, vilket jag nu får lida lite extra för, eftersom räfsandet blir dubbelt så jobbigt som normalt.

 

Men samtidigt får jag ju både extra motion och extra dagsljus, och båda delarna är säkert nyttigt för gamla käringar som jag.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 26 november 2018 16:04

Efter flera dagar av dis och dimma har det plötsligt klarnat upp, och en nästan full måne hänger över fälten på morgonrundan. Det är nattfrost, och en vit slöja ligger över det torra gräset. Igår morse snöade det lite också, så här och var är de vita fläckarna tätare.Det är vackert, men kylslaget. Nelly, med sin fläckiga brunvita päls, är plötsligt nästan osynlig i halvdunklet, men hon står förstås och väntar på sitt godis på den vanliga stenen uppe vid vägkanten, där jag alltid kopplar upp henne.

 

För en gångs skull har jag haft tur och ligger helt i fas med väderleken. I går beslöt jag mig för att avbryta lövräfsningen, för att istället kupa upp jord runt alla rosorna i Rosengården, så de har precis fått sitt vinterskydd på plats. Just nu går det inte att göra någondera, eftersom marken är frusen, men vädret slår säkert om igen, vi är ju inte ens inne i december ännu.

 

Fast vem vet - det här har definitivt varit ett extremår, med först en iskall senvinter, sedan många månader av solstekt torka och därefter en lång och ovanligt mild höst. Tydligen beror det på att högtrycken parkerar sig över norra Atlanten, och skickar ner alla lågtrycken med ösregnen över Spanien och Italien istället. Kanske det fortsätter med en lång och kall vinter.

 

Men i år har jag rustat mig, bl.a genom att täcka växthuset med bubbelplast för att få mindre värmespill, och jag har också stoppat till ett stort hål i grunden till vardagsrummet med frigolit. Ledningarna, som tidigare gick under jord, löper ju nu efter omkopplingen till kommunalt vatten öppet i torpargrunden på en sträcka av 15 meter. Visserligen invirade i isolering, men ändå mera utsatta. Som en reservförsäkring har jag har även de två små värmefläktarna, som jag skaffade när vattnet frös för mig förra vårvintern. Men förhoppningsvis kommer de inte att behövas i år, så länge jag bor hemma och spolar i ledningarna dagligen. Vad som utlöste problemet i vintras var ju att jag bodde nere hos Göran och Gun för att passa Castor, samtidigt som det kom en ordentlig köldknäpp.

 

Global Warming och extremväder kan uppenbarligen manifestera sig på många olika sätt. Och det är vi människor som är orsaken, genom vår hejdlösa överkonsumtion av framför allt semesterresor och onödiga varor.

 

Den här veckan har det varit Black Friday, (i år även utvidgat till Black Week), för att lura folk att spendera så mycket pengar som möjligt på saker som de egentligen inte behöver, genom ett tillfälligt nersatt pris, som kanske egentligen inte ens är nersatt, eftersom en del affärer lär smyghöja priserna under månaden innan, för att sedan annonsera ut reapriser, som i själva verket är samma som innan höjningen.

 

Varför "köper" svenska folket det här jippot? Visst, det är snart jul, och kanske man kan komma över några billigare julklappar? Fast det blir väl en speciell julrea i december också, och sedan den obligatoriska annandags-rean, då man byter alla de onödiga saker man fick till jul.

Själv har jag inte handlat något på Black Friday, jag håller mig aktivt borta från butiker under hela veckan. Och jag har till och med gått med i Naturvårdsföreningens motrörelse, "We don't buy it".

 

Jag låter säkert väldigt gnällig, men jag irriterar mig verkligen på de här nya "högtiderna", som har importerats från USA, huvudsakligen för att affärsmännen ska tjäna mera pengar. Det börjar redan i slutet av oktober, med Halloween. Varför firar vi Halloween i Sverige? Vi har redan Allhelgonadagen, en vemodig och stillsam högtid, då man hedrar sina döda genom att sätta ljus på gravarna. Ett kvällsbesök på kyrkogården under helgen är en vacker och inspirerande upplevelse, med alla blinkande små ljus överallt på gravarna.

 

Halloween, som firas ett par dagar senare, är något helt annat, en typisk amerikansk helg, som går ut på att ungarna ska klä ut sig till häxor och monster, för att sedan springa runt och tigga godis hos grannarna, under devisen "tricks or treat". Dessutom ska man tydligen käka massor av pumpa, vilket inte ens är särskilt gott. Men för affärskedjorna är Halloween ett lyckat jippo, som har blivit en stor inkomstkälla även i Sverige. Omsättningen under helgen lär öka med mer än en miljard kronor, mest för lösgodis, men även för pumpor och skräckmasker.

Hittills har amerikanarna faktiskt inte lyckats pracka på oss Thanksgiving, ett slags skördefest, som går ut på att samla familjen för att käka fylld kalkon och ännu mera pumpa. Men det är säkert bara en tidsfråga innan affärsidkarna lyckas importera den också.

 

Nästan allting har kommersialiserats nu för tiden, men julen är nog värst. Redan i mitten av november kommer julbelysning och julpynt upp på stadsgatorna och i privata trädgårdar; det ser ut som ett tivoli överallt med alla ljusslingor och blinkande lampor. På den tiden jag jobbade hann jag käka så många julbord med olika kunder under december, att man var hjärtligt trött på julmaten, när den riktiga julen inträffade. Och på själva julafton är högen med julklappar så stor att till och med barnen ibland tröttnar på att öppna paket och börjar gråta istället.

 

Nu har vi just genomlevt Black Week. Och redan dagen efter startar Cyber Monday, då nätfirmorna också vill kamma in lite extra pengar...

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 19 november 2018 16:30

Höstdepression är tydligen väldigt vanligt. Många, även några av mina närstående, klagar över det, men själv har jag aldrig drabbats. Det är till och med så att mina favoritmånader på året är april-maj och september-oktober.

 

Alla gillar förstås våren, när naturen vaknar till liv efter vintervilan, och nya växter tränger upp ur marken nästan varje dag.Själv gillar jag hösten också, både de glödande höstfärgerna och den mera dämpade gråbrungröna koloriten efter att de sista löven fallit till marken. Visst inträder ett visst vemod nu i november, eftersom man vet att kyla och snö är på väg, men även senhösten har sin egen charm.

 

Stekheta dagar sommartid har aldrig varit min favorit, ligga en hel dag på badstranden är det tråkigaste jag kan tänka mig. Och ännu värre är kyla, snö och is, då man dessutom riskerar att halka och bryta benen. Jag skulle aldrig ens fundera på att åka på "solresa", och ännu mindre till någon vintersportort - vintern är illa nog som den är.

 

Jag avskyr snö och is; det gör det svårt att ta sig fram både med bilen och på hundpromenaderna här hemma. Eftersom jag har lågt blodtryck fryser jag också om både fingrar och tår, så fort temperaturen droppar under noll.Ibland blir nysnön så tung att grenarna knäcks på mina buskar, om jag inte går runt och ruskar av den - och får snö innanför kragen och handskarna på kuppen. Det enda positiva jag kan säga om snö är att den skyddar vegetationen under.

 

Temperaturen på hösten är behagligt mitt emellan, klär man sig bara någorlunda vettigt behöver man varken frysa eller svettas. Jag gillar den vackra morgondimman över fälten och sjön - fram till den dagen när sjödimman betyder att isen håller på att lägga sig. Jag kan till och med se det vackra i den första nattfrosten, när det ligger ett vitt skimmer över fälten på morgonpromenaden. Årstidernas växling är en del av tillvaron, och förr eller senare kommer det en ny vår. Väder är något övergående, och man kan klä sig därefter - eller stanna inne.

 

Som trädgårdsägare välkomnar man oftast regn, eftersom man vet att vegetationen behöver det. Långvarig torka är betydligt svårare att hantera. Jag minns årets extrema torrsommar mest som ett ständigt flyttande av vattenspridare och släpande av långa slangar, för att rädda vad som räddas kunde. I höst har det visserligen inte blivit särskilt mycket regn heller, men molnen, dimman och temperaturen gör att det bildas kondens på nätterna, och eftersom det flesta växterna gått i vila vid det här laget verkar fuktigheten räcka till.

 

Som hundägare måste man naturligtvis ut flera gånger om dagen, även om det råkar vara dagsregn. Det är alltid ett visst motstånd just när man ska ge sig ut, men när man väl är ute, känns det ofta rätt behagligt. Värre är det när regnperioderna blir för långvariga och man måste ta hand om de dyngsura kläderna flera dagar i följd. Till slut blir man förstås lite sur - mest rent bokstavligt. Jag har jackor som klarar ganska mycket, men efter en dryg timmes regnpromenad går vätan oftast igenom på axlarna, och byxben och skor är genomblöta. Man borde kanske använda stövlar, men de är aldrig behagliga att gå i, särskilt långa sträckor. Så jag växlar mellan flera olika par skor istället, så de hinner torka upp mellan varven.

 

Fast idag skiner faktiskt solen, och det är fortfarande plusgrader...

Av Viveka Ramstedt - 13 november 2018 15:26

Jag räfsar fortfarande löv, och det lär bli min huvudsakliga sysselsättning utomhus under åtskilliga veckor framåt. Nelly är numera alltid med mig när jag jobbar ute, och håller sig i stort sett inom tio meters avstånd. Oftast sitter hon på någon höjdpunkt och spanar över nejden, även om hon ibland gillar att vara i vägen, och parkerar sig på precis den platsen som jag har tänkt ge mig på härnäst. Hon gillar ju att få uppmärksamhet, men har ändå blivit mycket bättre när det gäller att ignorera folk som passerar på vägen, och har definitivt respekt för bilar, så jag behöver inte oroa mig så mycket för vad hon ska hitta på härnäst numera. För övrigt är det ganska tomt i området under dagtid; de flesta grannarna är ju på jobbet eller i skolan. Möjligen är det någon enstaka katt eller ekorre som kan dyka upp, men dessa har ju gott om träd till hands att rädda sig upp i.

 

Lövräfsning är på sätt och vis ett tacksamt jobb, eftersom det syns så tydligt vad man har gjort; en homogen lövtäckt yta förvandlas till tydliga och prydliga gränser mellan gräsmark, buskage och stigar. Åtminstone omedelbart efter att man gått över den. Dagen därpå är samma yta sprinklad med gula löv igen, eftersom alla träden inte har fällt löven ännu, men i proportion till vad jag har fått undan är det rätt marginellt..

 

Men det är också ett tillsynes oändligt jobb, speciellt i början, och som vanligt försöker jag svälja mina elefanter i småbitar, så jag räknar; både kärror och ytor: Den stora kärran rymmer löv och gräsklipp från ca 25 m2. Mina ringkomposter, som är ca 1.5 m i diameter rymmer ungefär 12 fulla kärror. Det brukar bli 2-3 kärror om dagen, för arbetet är ganska ansträngande. Under den här veckan har jag bara lyckats räfsa rent huvuddelen av den östra, inre ängen, (vilket motsvarar ungefär 12 kärror och en fylld kompost, och kanske en tiondel av den totala ytan jag behöver gå över). Det finns stora ytor kvar och många tomma komposter att fylla upp.

 

Temperaturen är fortfarande behaglig, även om det har varit disigt hela veckan. Men dagarna blir successivt kortare, allteftersom den mörka delen av dygnet successivt knaprar in både på morgnar och kvällar. Det blir allt mindre dagsljustid för utomhussysslor, och jag hamnar allt oftare antingen framför TVn eller datorn. Det är faktiskt tur för hälsan att både hunden och trädgården tvingar en att gå ut regelbundet, oavsett väder eller dagsljus.

 

Min dator står vid fönstret till verandan, och jag brukar tillbringa ett par timmar framför bildskärmen, direkt efter morgonrundan med Nelly, medan jag väntar på att Göran och Castor ska dyka upp för vår gemensamma och betydligt längre förmiddagsrunda. Jag läser nämligen morgontidningarna på nätet numera, både Svenskan och Dagens Nyheter, och för tillfället även New York Times och Washington Post, (mest för att hålla koll på vad galningen Trump har hittat på senast borta i USA).

 

Utanför på verandan hänger en rad fågelmatare för solrosfrö och talgbollar, och då och då händer det att jag hajar till av en ljudlig och uppfordrande knackning på rutan. När jag då tittar upp möter jag den stadiga blicken från en talgoxe, som placerat sig på fönsterblecket och stirrar så intensivt på mig att jag omedelbart blir som hypnotiserad, och lydigt går och fyller på de tomma automaterna.

 

Normalt matar jag bara fåglarna under vintermånaderna, eftersom jag tycker att det bör finnas nog åt dem i naturen under sommarhalvåret. Gun matar dem däremot året om. Det går åt enorma mängder av fågelfrö, och drivor av fröskal täcker marken både på altanen och ute vid det stora fågelbordet. Men i somras blev det lite för mycket till och med för henne. Det var ett par pilfinkar, som fick tre kullar i snabb följd, och horden av ungfåglar blev så dominerande att de mobbade bort alla andra från automaterna. Inte ens talgoxar eller blåmesar, som normalt brukar vara ganska tuffa av sig hade en chans mot den skräniga horden. Till slut bestämde sig Gun för att göra ett uppehåll i matningen, i förhoppningen att pilfinkarna skulle tröttna och dra iväg någon annanstans.

 

Det här var någon gång på sensommaren, och jag hade inte haft fågelmatningen igång själv på åtskilliga månader. Jag blev därför ganska överraskad, när jag hörde den plötsliga uppfordrande knackningen på rutan, men gick naturligtvis genast automatiskt och hämtade ett par liter solrosfrö i förrådet, och hällde det i fågelmatarna, som då hade stått tomma ganska länge. Talgoxarna hade alltså bestämt sig för att flytta upp till mig och tvingade mig därmed att starta upp min servering ett par månader tidigare än normalt. Fåglar är smartare än man kunde tro. Det man undrar över är om det alltid är samma talgoxe som sköter kommunikationen, eller om uppgiften går i arv på något sätt. Hur gammal blir en talgoxe?

 

Hur som helst är det nu alltså full rulle även hos mig, även om Gun numera har startat upp sin egen servering igen. Även pilfinkarna har hittat hit, men förmodligen har Gun inte lyckats bli av med dem ändå. I övrigt har jag såväl alla sorters småfåglar som hackspett och ekorrar, och förmodligen skator och kråkor också, eftersom resterna av Nellys hundmat brukar åka ut på verandan, efter att hon ratat den vid två matningstillfällen. För eller sedan töms också denna skål, även om det kan ta några timmar.

 

Småfåglarna lever lite farligare hos mig, eftersom min veranda är lättillgänglig även för grannarnas katter, som ofta gör påhälsning vid matserveringen. Men troligen har fåglarna ett liknande varningssystem mot dem som för rovfåglar. Ekorrarna i sin tur gör Nelly fullständigt galen, eftersom de gillar att retas med henne, även ute på tomten. Men altandörren är oftast stängd, och inte ens utomhus har hon någon större chans att få tag i dem, även om det ibland ser oroväckande nära ut.

 

Lite mer problematiskt blev det i somras, då ekorrhonan bestämde sig för att placera sitt bo under den bakre verandan. Ingången dit var lyckligtvis för trång för att släppa igenom Nelly, men eftersom honan var tvungen att springa åtskilliga meter på marken för att komma fram till närmaste trädstam, och jag oftast kom ut oväntat genom bakdörren med Nelly lös, så levde hon definitivt farligt. Så efter ett par incidenter började jag sätta ut både vatten och mat inne under verandan dagligen, tills ungarna var stora nog att flytta upp i träden. Honan uppskattade uppenbarligen servicen, för det gick åt ett par deciliter solrosfrö om dagen. (Fast det kan ju förstås ha varit småmöss som hjälpte till också).

 

Även Castor gillar att jaga ekorrar, och det gjorde även Biggles på sin tid. Nere hos Göran och Gun springer ju hundarna ofta lösa på den inhägnade tomten utan att någon människa är med ute, men det stora riskmomentet är just när de öppnar ytterdörren, eftersom hundarna då far ut i full fart och kan överraska en ekorre nere på marken. Så med tiden har de utvecklat en rutin, för att skydda både fåglar och ekorrar. De öppnar först dörren på glänt, utan att släppa igenom hunden, så att de djur som eventuellt befinner sig på marken hinner ta skydd, innan jycken kommer rusande.

 

Nog är det märkligt hur både husdjuren och smådjuren lyckas styra våra liv...

Av Viveka Ramstedt - 5 november 2018 16:53

 

Jag minns att jag startade den hör bloggen med rubriken "Räfsa löv kan vara kul!"


Det är nästan ett år sedan
nu; första bloggen var daterad 11.11, och hösten är nog lite senare i år. Trots att vi har haft några köldknäppar redan, är det rena brittsommarvädret igen den här veckan. Och nu är det alltså dags att ta hand om höstlöven igen.

För mig är löven en resurs, blivande svart mylla, och följaktligen startar jag jobbet med att räfsa rent vändplatsen, trots att jag vet att trädgårdsfirman som sköter vägkanterna förmodligen kommer att sopa all gatumarken så småningom. (De använder förstås en lövblås, vilket jag tycker är fullkomligt horribelt i dessa dagar av klimatoro: att slösa dyr energi på att använda en maskin till något, som definitivt kan göras för hand... Dessutom väsnas det förfärligt. Och de är inte ens ensamma om det, lövblåsar är ett vanligt tillbehör i traktens trädgårdar).

 

Efter ett par kyliga dagar kring weekenden är riktigt behaglig temperatur igen. Men vädret är lite ostadigt, och dessutom har jag kommit ur arbetsrytmen efter veckan nere i Görans och Guns hus, så för tillfället hattar jag runt en del mellan olika småjobb. Utrotningsprojektet mot kaprifolen är långt ifrån avslutat; det finns ganska stora rester kvar både i sluttningen mot Rhododendrondalen och i gränsen av Amandas tomt. Det finns också flera buskar som ska flyttas, och som egentligen skulle behöva komma i jorden så fort som möjligt innan det fryser på. Inte för att vintern verkar omedelbart överhängande just nu, men med tanke på hur extremt vädret har varit hittills, bör man nog försöka vara ute i god tid. Problemet är bara att jag just nu har slut på både matjord, väggrus och mogen kompost, och så här på senhösten känns det fel att ta hem nya lass. Så buskarna som behöver flyttas får nog vänta till våren trots allt.

 

Normalt brukar jag ha rätt stora reserver, och det står fårnätsringar för lövkomposter lite varstans i området. Men det sista året har varit lite onormalt, eftersom det behövdes stora volymer för att få tillräckligt jorddjup på de platser i skogspartierna där mina 16 smårhododendron från Glendoick skulle planteras.De är faktiskt bara en knapp månad sedan de sista kom i jorden.(Beställningstiden för årets nya sändning gick förresten ut nu i veckan, och trots att jag var svårt frestad lyckades jag faktiskt avhålla mig från att beställa några den här gången. Men nästa år kommer jag nog att vara i riskzonen igen, om det blir en ny chans då. Ett par av mina pågående uppfyllnadsområden kommer nog också att vara färdiga för plantering då).

 

Apropå rhododendron, så verkar det vara upplagt för en fantastisk blomning nästa år, för de allra flesta av dem har massor av blomknopp. Paradoxalt nog beror det på extremtorkan i somras, som buskarna bara överlevde eftersom jag vattnade som en galning under flera månader. När en växt tror att den håller på att dö, reagerar den nämligen genom att sätta mycket blomknopp, i en sista ansträngning att hålla släktet vid liv.

 

Början av veckan använde jag till att "vinterbona" växthuset med bubbelplast, vilket jag har struntat i de senaste två åren, efter att den gamla bubbelplasten hade slitits mer eller mindre i småbitar. En följd av det är att vinrankan visserligen har överlevt, men slutat bära frukt, så i år tänker jag ge den en ny chans, genom att försöka hålla växthuset frostfritt. Jag har dessutom fortfarande en hel del oskolade krukor kvar av årets frösådd, som förmodligen utvecklas bättre om de får stå frostfritt över vintern,

 

I år har jag köpt helt ny plast, som dessutom är betydligt tjockare, och därmed förhoppningsvis både har bättre effekt och hållbarhet, än den gamla, (som dessutom vid det här laget var totalt söndertrasad och utsliten efter många års användning). Den nya plasten är också lättare att hantera, eftersom den inte är lika sladdrig som den gamla. Men att veckla in ett helt växthus i bubbelplast är ändå besvärligare än man skulle tro, även om jag struntade i att täcka taket den här gången. Varenda kant och flik måste säkras mot vind från alla håll, för det behövs väldigt lite för att en ända ska lossna någonstans, vilket i sin tur kan leda till att hela sjoket plötsligt ger sig iväg. Jag använder omväxlande plastad metalltråd, överblivna armeringsjärn och någorlunda tunga brädor, för att hålla plastsjoken på plats, så särskilt prydligt blir det inte, men det fungerar.

 

Till helgen kom både stockholmarna och belganetsborna på besök, tydligen huvudsakligen för att rensa sina stuprännor från löv. På söndagseftermiddagen lyckades jag dock samla ihop gänget, för att elda upp årets samlade rishög, som börjat bli oroväckande omfångsrik, särskilt som den i år även innehöll stora sjok av clematisrankor. Det såg nästan ut som en övermäktig uppgift från början och båda herrarna uttryckte tvivel om att riset kunde vara för blött. Men när det kom till kritan, så behövdes det bara en enda tändsticka. Och när elden väl tar fart går det förvånansvärt snabbt. På ett par timmar var alltihop borta, vilket känns väldigt skönt.

 


Av Viveka Ramstedt - 30 oktober 2018 17:47

Den här veckan bor Nelly och jag i Guns och Görans hus, för att passa Castor medan de är på äventyrsresa. Det innebär att trädgårdsarbetet får stå på lite vänt en vecka, och gör också hundpromenaderna lite besvärligare, eftersom jag måste välja ställen där man inte riskerar att möta så mycket folk och hundar. Normalt kopplar vi upp hundarna vid alla möten, även om båda är totalsnälla mot både människor och hundar. Problemet är snarare det motsatta, eftersom båda gärna vill hälsa, intensivt och länge, och av naturliga skäl är inte alla vi möter så roade av det.

Just nu är det dessutom bökigare än vanligt, eftersom Nelly är i höglöp för tillfället. I vanliga fall brukar jag koppla Castor först, eftersom han är större och mera påträngande, men möter vi en hanhund nu, är det ju Nelly som först och främst behöver säkras. Dessutom är det ju älgjakt, vilket utesluter en del av de mer perifera skogsrundorna, som jag annars brukar åka till, när jag har båda hundarna. Men fortfarande finns det rätt många ställen som är "säkra" ur båda aspekterna. De flesta av dem är ridstigar, som jag lärde känna under min aktiva hästtid, vilket förstås gör att risken att möta hästar på dem ät jämförelsevis stor.

Mycket riktigt har vi sammanlagt under veckan bara mött två hundar och tre promenerande människor, men sex hästar. Ryttarna är dock ett betydligt mindre problem än andra möten, eftersom båda hundarna tycker att hästar är stora och läskiga, och därför signalerar i god tid att något är på gång. De är uppenbarligen helt nöjda med att sitta stilla bredvid mig, medan de hästarna passerar, och gör inga som helst försök till närmanden. Förmodligen tror de till och med att jag "beskyddar" dem mot de farliga monstren.

Det blir också lite bökigt vid sängdags, åtminstone första natten, eftersom båda hundarna är vana vid att ligga i sängen, och Castor dessutom, (med viss rätt) anser att det är "hans" säng. Sängen, som egentligen är Görans, är lyckligtvis rätt stor, så vi löser det med Nelly vid huvudändan och Castor vid fotändan.

 

Även vid matdags är det lite strul, eftersom Castor slukar sin mat på tre röda sekunder, medan Nelly äter väldigt långsamt, och dessutom är kräsen, (just nu dessutom kinkigare än vanligt eftersom hon löper). Det löser jag genom att ge dem mat i varsin ända av köket och sedan parkera mig själv med kaffekopp och dagstidning mittemellan. Sedan får Castor vackert vänta, tills Nelly antingen har tömt sin skål, eller lämnat den för gott. Efter det tillbringar han ungefär tio minuter med att slicka hennes tomma skål, eftersom han uppenbarligen är övertygad om att hennes mat är godare än hans. (I viss mån har han rätt, eftersom jag förgyller maten för båda med varsin bulle djupfryst kyckling, som tinats upp i en halvdeciliter vatten, och sedan blandats upp med torrfodret. Eftersom storleken på Nellys portioner är bara drygt hälften av hans, blir förstås andelen av godsaker större i hennes).

 

I gengäld blir morgon-, eftermiddags- och kvällsrundorna betydligt enklare; bara att öppna köksdörren och släppa ut hundarna - åtminstone i teorin... Nellys "mentala koppel" innebär nämligen att hon absolut inte kan tänka sig att gå ut, om inte jag följer med. Så morgon och kväll traskar vi ceremoniellt två varv runt huset tillsammans, på en kort men numera väl etablerad runda. Och på eftermiddagarna räfsar jag löv, eftersom jag gärna vill ha något att pyssla med själv medan hundarna är ute. Det är förstås inte rätt tid att göra det, eftersom många av löven fortfarande sitter kvar på träden, och de gräs- och grusytor jag omsorgsfullt räfsar rena, kommer att vara täckta av ett nytt lövlager efter nästa höststorm. Ändå känns jobbet inte helt bortkastat, för de löv som väl har hamnat i kompostgropen, blir ju kvar där, även om det blåser. Framför allt bidrar det förstås till att lindra min trädgårdsabstinens, för jag är bara inte van att sitta inne hela dagarna.

 

Vädret har successivt blivit kallare under veckan, och rapporterna varnade för snö och halka till helgen. Någon snö blev det dock inte här, och det var skönt, eftersom jag fortfarande har sommardäck på bilen. Dags att ringa och boka tid på måndag, även om rapporterna nu talar om en ny varmfront västerifrån.

Av Viveka Ramstedt - 22 oktober 2018 13:36

För någon månad sedan kom en ny lista i tidningen, med förslag på nya "Invasiva växter", som EU eller någon annan europeisk organisation ansåg att man inte borde ha i sin trädgård. Den här gången var den ganska förvånande. Med på listan fanns nämligen älskade trädgårdsväxter som syren, alpgullregn, häggmispel, kaprifol, lupin, gullris, sibirisk nunneört, sibirisk vallmo, flocknäva, klockhyacint, blåstjärna, vintergäck, scilla och påsklilja.

 

Jag har en viss förståelse när det gäller syren, som verkligen kan bre ut sig med sina rotskott, och även kaprifol, som jag just nu håller på att bekämpa på två ställen i mitt woodland. Och gullregn sprider sig förstås rätt mycket genom frön, men jag har aldrig märkt att häggmispel har samma tendens, trots att jag har planterat ett halvdussin i mina buskskärmar.

 

Vad örterna på listan beträffar, så är Lupin och Gullris definitivt invasiva. Ett fält med blommande gullris på högsommaren är visserligen vackert, men samtidigt lite deprimerande, eftersom det är ett säkert tecken på upphörd hävd. Även lupinerna, som säkert ursprungligen planterats som prydnad längs vägkanterna, är vackra när de blommar, men förfärligt skräpiga efteråt. Men båda arterna kräver ordentlig matjord och förökar sig bara genom frö. Så båda borde vara lätta att hålla efter genom den minimala skötselåtgärden av slåtter årligen i rätt tid.


Men alla vårblommorna, som livar upp de flesta trädgårdar och parker under en kort men intensiv tid. Hör de verkligen hemma på en sådan här lista? Visserligen bildar de så småningom blommande mattor, (om inte rådjuren äter upp dem, vilket brukar ske åtminstone med scillan hos mig). Men ganska kort efter blomningen vissnar bladen ner och försvinner bland gräs och örter, vad skulle de egentligen konkurrera ut? Definitivt inte träd och buskar, som verkar totalt oberörda av mattorna av lökväxter och vintergäck under våren.

 

Detsamma gäller för övrigt alla marktäckare, som t.ex flocknävan, som ju också fanns med på listan. Visst, själva definitionen på en marktäckare är att den ska vara tillräckligt starkväxande för att konkurrera ut ett antal ogräs som man inte vill ha. Som nässlor, maskros, kirskål, fjälltolta, snårvinda och annat elände, som jag gärna skulle vilja bli av med. Men jag har aldrig kunnat se att marktäckarna haft den minsta negativa inverkan på de buskar som de växer under och omkring. Inte heller högvuxna perenner, som valeriana eller liljor, låter sig stoppas det minsta av marktäckarna. Så länge de inte har hela rotmassan i exakt samma skikt, tycks de samsas fint.

 

Jag är på det hela taget ganska liberal till vad som väljer att växa i mitt woodland. Allt som är friskt och livskraftigt, någorlunda dekorativt eller har någon form av positiv funktion inom helheten, är i allmänhet välkommet. Det finns dock undantag, även för mig. Tre gånger under min trädgårdsaktiva period har jag gjort allvarliga försök att helt göra mig av med någon växt, som helt enkelt tar för stor plats. Gifter, som t.ex Roundup, kan man förstås inte använda, så det handlar antingen om att täcka hela växtlokalen med svart markväv under en längre period, eller att försöka tråka ut växten ifråga genom att konsekvent ta bort alla rotbitar eller gröna växtdelar, så fort de visar sig. Vilket innebär hårt arbete med flåhacka och grep, och stort tålamod och ihärdighet, eftersom utrotningsprojekten oftast tar flera år.

 

Det tog t.ex tre år att bli av med en snårvinda, som invaderat Rosengården, och innebar att ungefär två tredjedelar av jorden fick grävas upp och sållas, buskar och perenner flyttas till och från temporära växtplatser, och alla de plattsatta gångarna lyftas upp och läggas om, eftersom snårvindans rötter gärna kilar in sig i millimeterstora springor mellan eller under stenar.


Ett annat projekt gällde fjälltolta, som jag var dum nog att plantera i mitt woodland på 70-talet, trots fars varningar, och som sedan spreds till olika delar av området med jord som grävdes upp och flyttades till nya platser, när vi anlade bäcken och den övre dammen. Även detta projekt är nu inne på sitt tredje år, och jag jagar fortfarande de långa vita rötterna och de karakteristiska ljusgröna bladen, så snart de visar sig på vårarna.


Och just nu handlar det alltså om kaprifol, som har invaderat två områden; rhododendrondalen och gränsen mot Amandas tomt, och som redan har tagit kål på ett antal stora rhododendron och flera andra buskar eller mindre träd, genom att slingra sig upp i kronorna och därmed skugga bort ljuset för den stackars värdväxten. Även här har jag mig själv att skylla, för jag planterade själv kaprifolen på sjuttiotalet på båda ställena. Jag hade ett starkt minne av de stora blommande buskage jag sett i Bohuslän, och en naiv vision av romantiska, doftande rankor hängande ner från trädgrenarna. Men kaprifol passar nog bäst i Bohusläns öppna, karga och soliga terräng. I skogsmark som min hör den definitivt inte hemma, och den har redan tagit död på alltför mycket.


Större delen av veckan har alltså ägnats åt kaprifolen, som har tjugo meter långa rankor både på marken och högt uppe i kronorna på de stackars småträd som råkat hamna i vägen, och lika långa rötter under mark. Lyckligtvis är rotsystemet ganska ytligt, och både rankorna och rötterna är väldigt sega, så om man bara hittar rätt punkt att dra i, får man ofta med sig stora sjok av rankor. Sedan är det bara att nysta upp dem, och köra iväg dem till det blivande höstbålet. Hittills har det blivit ett tjugotal fulla skottkärror, och arbetet är långt ifrån slut.


Det fick emellertid avbrytas tillfälligt på fredagen, för då åkte Gun och Göran till Kroatien, och Nelly och jag fick som vanligt flytta ner till deras hus, för att passa Castor. Samtidigt lär det bli mitt jobb att stå till tjänst med fågelutfodringen också, förmodligen på båda matställena.

Av Viveka Ramstedt - 15 oktober 2018 17:07

Älgjakten började 8.10, så nu blir det att vara lite försiktig på hundrundorna, i varje fall under den första veckan, då jägarna lär vara extra skjutglada. Det gör att vi får hålla oss borta från de vanliga ställena, i varje fall de platser där det står älgtorn. Helt säkra är egentligen bara Svärds Skog, Stadsskogen och Hjortmarka, och även ridvägen vid Nygård, fast där riskerar man förstås att möta hästar istället. (Båda hundarna uppför sig dock väl mot hästar, som de uppenbarligen tycker är stora och läskiga, och detsamma gäller förstås älgar. Det är dock inte älgarna vi oroar oss för).

 

Med gräsklippningen äntligen avklarad, kunde jag återgå till att fixa planteringsgropar för de sista rhododendronen, vilket jag gärna ville ha klart innan vintern. Det är ganska jobbigt att få till hål som är stora nog i skogsterräng, för där finns många trädrötter, stubbar och stenar att ta hänsyn till. Jordlagret är också generellt ganska tunt, men eftersom jag har lagrat höstlöv systematiskt i några större fördjupningar, fick jag till tre ganska rejäla gropar. I den sista gropen stötte jag dock på ett ganska vanligt problem, en riktigt stor sten halvvägs ner, som dessutom var inkilad av flera andra, mindre stenar. Det tog en hel dag att frilägga och få loss den, och sedan vidtog det större problemet att få upp den ur gropen. Den var egentligen lite för stor och tung för mig att hantera ens med spettet, och eftersom jag visste att Niklas och Katrin skulle komma till helgen, kunde jag förstås ha väntat på dem för att få hjälp. Det går alltid mycket enklare nät man är två, och Niklas som ju är betydligt starkare än jag hade säkert fått upp den på en halvtimme. Men jag är nu en gång rätt enveten och dessutom gillar jag att avsluta projekt. Så efter ytterligare en dags fåfänga försök hade jag åstadkommit en sorts "uppfartsramp" på ena sidan av gropen, och efter en natts vila lyckades jag slutligen baxa upp stenen.

 

(Och det var tur för mig, för när det kom till kritan försvann hela gänget, inklusive Emilie och Lennart H, redan vid middagstid på lördagen. Emilie och Katrin är medlemmar i någon mystisk fyrklubb, och nu skulle allihop upp till Vinga fyr, för att övernatta. I ritualen ingår tydligen att man ska ligga på rygg med fötterna mot fyren och titta uppåt mot det roterande skenet, så det var ju tur att de hade tur med vädret. Förhoppningsvis fick de också sova inomhus).

 

Hur som helst, stenen kom upp, och tillsammans med resten av stenarna från groparna fick den bilda stödmur kring den nya planteringsgropen vid bäcken, för att ytterligare öka jorddjupet. Samtidigt fick ett par av de gamla rhododendronen utmed bäcken lite extra jord runt rötterna.

 

Efter det gick det fort att fylla igen groparna, och redan samma dag var de tre sista rhododendronen på plats, två av de mest storvuxna närmast bergskanten, och den tredje, en röd yakusimanumhybrid, som inte ens kom från Glendoicklistan utan var ett av mina oplanerade impulsköp, närmast bäcken.

Jag firade genom att gå in på nätet och smygtitta på den nya beställningslistan. (Hittills har jag dock lyckats behärska mig).

 

Helgen användes i övrigt åt att dra upp kaprifol med rötterna i gränsen mot Amandas tomt, med Nelly som entusiastisk deltagare. (Hon älskar att vara i vägen när jag jobbar, och lägger sig gärna precis där jag behöver ha fritt svängrum för jobbet). Jag brukar hitta på sysslor så långt från vägen som möjligt under weekenden, eftersom Nelly gärna vill springa fram och hälsa på alla som passerar där. Det är fler än vanligt på weekenden, och alla gillar inte heller uppvaktningen. Dessutom löper hon för tillfället; ännu en anledning att hålla henne undan från sällskapslivet.

 

Brittsommaren har fortsatt med flera varma och soliga dagar, och det börjar bli riktigt grant ute nu, med stora färgklickar av rött och gult här och var i buskagen. Det började med Kastsuran, som får en läcker ljusgul färg, tyvärr inte är särskilt långvarig, eftersom de fäller bladen först av alla. Sedan kommer Svartaronia i lysande orange, och ungefär samtidigt börjar rönnarna få sin höstfärg. Först ut är som vanligt pärlrönnen, som är mindre än den vanliga, och har vita bär istället för röda. Höstfärgen är dock kraftigt röd. Mina tre Ginnalarönnar vid Norra Portalen är lite senare och börjar lite försiktigt i gult, men blir så småningom väldigt livligt orange och behåller bladen länge. Både magnoliorna och Stephanandran har också fått sin gula höstfärg vid det här laget.

 

Lönnarna börjar skifta färg lite senare, och eftersom jag både har vanlig svensk lönn och kanadensisk sockerlönn, och dessutom samlar lite på olika sorter av japanska lönnar, blir det stor variation både tidsmässigt och i färgerna, från ljusgult, över knallgult och orange till intensivt rött.

Färgspelet förstärks under kvällstid av två buskage som råkar stå rakt under varsin gatlykta; en grupp Svartaronia vid Östra Portalen och några japanska lönnar vid den Västra. Båda partierna lyser som eldsvådor tvärs över hela parken.

 

Lönnarna är ju vackra året om, genom sitt dekorativa växtsätt. Svartaronia är däremot ganska anonym, under större delen av året. Den har obetydliga vita blommor, och får rikligt med svarta bär, som är ätliga, men så pass sura att till och med fåglarna oftast ratar dem. Men höstfärgen kompenserar för detta med råge. Buskarna vid vändplatsen har på åtta år vuxit sig så stora att de numera nästan helt döljer det fula elskåp som de ursprungligen planterades för att just dölja. I år blev jag faktiskt tvungen att beskära dem ganska rejält, eftersom de hängde ner över hela skåpet och dessutom skickade grenar långt ut på vägbanan. Elverket måste ju faktiskt åtminstone kunna hitta sitt skåp, om det skulle inträffa något problem med elförsörjningen, (vilket dock inte hänt hittills). Men höstfärgen ursäktar som sagt allting annat i beteendet.

 

 


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se