Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 8 oktober 2018 16:36

Ett par regniga dagar i början av veckan ägnades åt att skola delar av årets frösådd. Det blev i vanlig ordning för mycket av somliga sorter, (särskilt primulor och höstanemon från egna frön), och inget resultat alls av flera, lite kinkigare sorter. Men även några av fröerna från Trädgårdsamatörerna gav hygglig avkastning, bland annat har jag planterat ut rätt många småplantor av Slåttergubbe, och Silene direkt i ängsmarken, och åtskilliga skolade krukor landade i entrélandet för övervintring. Det lär inte gå att utvärdera något resultat förrän nästa år, och oftast blir det rätt stort svinn under första vintern. Erfarenhetsmässigt brukar jag också alltid förlora intresset efter första året; det blir liksom för många krukor att ta hand om. Trots det kommer jag förmodligen att beställa en ny omgång frön från STA i januari, vid den årstiden brukat man vara svältfödd på blommor, och bli ett lätt byte för målande beskrivningar och vackra bilder...

 

Det har också kommit ett e-mail från rhododendronsälllskapet, som meddelar att det går att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Och tro det eller ej, jag har svårt att hålla mig borta från beställningslistan, och har redan varit inne på nätet och tittat på bilder från plantskolan flera gånger. Detta trots att jag inte ens fått alla från förra året planterade ännu, och vet med säkerhet att de nya växtplatser jag planerar inte kommer att vara klara för plantering till nästa år. Det enda som stoppar mig hittills är att det var så jobbigt att hämta plantorna, långt uppe i Bohuslän. Jag körde dessutom fel och hamnade i trafikkaoset i Göteborg både på upp- och nervägen. Fast... det går ju att köra över Brobacka och Kungälv istället förstås...

 

På onsdagen hämtade jag ut gräsklipparen från verkstaden, som rapporterade att problemen orsakats av "gammal bensin", och igensatta tändstift. Jag visste inte ens att bensin kunde bli gammal, men visst, jag använder två alternerande reservdunkar till maskinen, så den ena av dem kan mycket väl ha blivit stående ett extra år, och kanske det blivit kondensvatten i den. Killarna på verkstaden rekommenderade i alla fall miljöbensin, som de sa "varar längre", och jag fyllde båda dunkarna med det, efter att ha tömt de gamla slattarna i biltanken. (Den var nästan full, så jag antog att den kunde klara lite kondensvatten, och var kan man annars tömma bensin?)

 

Det blev ett par kalla men någorlunda soliga dagar i slutet av veckan, och eftersom det börjar bli sent på säsongen nu verkade det bäst att sätta igång med gräset direkt. (Nelly fick stanna inomhus, eftersom hon ogillar oväsen, vare sig det kommer från människor, hundar eller maskiner. Hon gillar inte att vara ensam heller, men eftersom hon också har en benägenhet att vara i vägen för maskinen, fick hon finna sig).

 

Gräsklippning är ett tyngre jobb än man kunde tro även med motorklippare, särskilt som det redan var mycket löv och småkvistar på marken efter flera stormar. Så under onsdagen och torsdagen hann jag bara klippa ungefär hälften av gräsytorna. Mitt upp i alltihop hittade jag ett par liter kantareller i en av mina egna gamla grenhögar, och sånt piggar ju alltid upp. Det här var faktiskt de enda kantarellerna på hela säsongen, resten verkar ha torkat bort, eftersom vi kammat noll på de vanliga ställena.

 

Men på fredagen vägrade plötsligt gräsklipparen att starta igen. Jag försökte länge, men lyfte till slut med mycken möda in den i bilen, körde till verkstaden och förklarade situationen. En av killarna körde ut den på gatan, drog i snöret - och gissa vad? Maskinen startade på första rycket. Jag kände mig förstås som en total idiot. Killen förklarade pedagogiskt hur man chokade maskinen, genom att skruva upp varvtalet, (vilket jag förstås redan visste och hade gjort). Jag lastade in maskinen i bilen igen, körde hem den, lyfte ut den, drog i snöret - och gissa vad? Ingenting hände. Jag drog igen, chokade, drog igen upprepade gånger, men den sabla maskinen verkade helt död igen Jag lät den stå en timme, ifall jag möjligen hade flödat tändstiften med choken, och försökte sedan igen. Ingenting hände.

 

Vid det här laget var jag extremt frustrerad och var på väg att skyffla in maskinen i bilen igen, men bestämde mig lyckligtvis för att ringa först. Då hamnade jag hos en telefonsvarare; "Fel nummer eller tillfälligt avstängd". Klockan hade hunnit bli tre, och killarna på verkstaden hade väl gått hem tidigare till helgen...

 

Visst, jag avskyr maskiner, och trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag allt annat än teknisk. Och en del av problemen kanske också beror på att jag som kvinna är svagare, och därför inte har rätt "snärt" i rycken. Men varför startar den i så fall alls ibland?

 

På lördagen gick den faktiskt igång igen, även om den hackade och lät konstig att bra tag innan ljudet stabiliserade sig. Jag lyckades därmed till slut gå över alla gräsytorna med klipparen, vilket tog större delen av dagen. Sedan fick gräsklipparen en ordentlig rengöring på undersidan, efter att ha fått stå och torka ett dygn. Därefter åkte den in i skjulet, där den ska stå till nästa höst. Den här gången ansträngde jag mig för att köra slut på bensinen först. Få se om samma elände kommer att upprepa sig om ett år.

 

Nu är det i alla fall gjort, och det är alltid samma härliga känsla av "avslut", när gräsytorna är klippta. Ännu skönare brukar det kännas efter att ytorna räfsats rena från gräsklipp och löv. Räfsningen fick dock anstå till senare, eftersom de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden.

 

På lördagskvällen var Gun och jag på Metropolitanopera i Nossebro, den första för säsongen. Aida, en fantastisk föreställning. Verdi är bara bäst, och man hade inte snålat på scenografin heller; tre våningar höga egyptiska tempel, och visserligen inga elefanter i triumfmarschen, men väl fyra hästar.

Nostalgiscenografin från sextiotalet på biografen Nöjesstjärnan går inte av för hackor den heller, och paus-kakorna från det lokala konditoriet är bara - Mmmmmmm. En fin avslutning på veckan, efter allt tekniskt strul.

 

Och det blev faktiskt lite brittsommar i alla fall, söndagen var både solig och ovanligt varm.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 1 oktober 2018 17:35

Första nattfrosten kom på tisdagsmorgonen, precis som förutspått. (Väderlekstjänsten brukar faktiskt vara riktigt pålitlig numera).

 

Början av veckan bjöd annars på soligt väder, och jag hade planerat att köra gräsklipparen en sista gång över alla ängsytorna. Det blev dock inget av med den saken, eftersom motorklipparen vägrade starta, trots att den fungerade när jag ställde in den i förrådet förra hösten, och inte har använts sedan dess. Det blev att frakta den till motorfirman för service. Mycket irriterande, särskilt som precis samma sak hände förra hösten.

 

Sen blev det förstås både regn och blåst på onsdagen, även det förutspått. Det är inte många dagar jag inte kommer åt att göra någonting alls i parken, men det här vädret var bara för ruggigt, även om det inte ösregnade. Så jag höll mig inomhus och lyfte istället upp Nelly på trimbordet för en ordentlig genomgång av pälsen, (vilket hon verkligen var i behov av, men också verkligen hatar). Tovorna är alltid värst på hösten, med alla frön som fastnar i pälsen, och man kan tycka att hon borde vara tacksam för att bli av med dem - men icke! Hon känner på sig i förväg, när det är dags, och går då och gömmer sig i farfars-stolen i burspråket redan innan jag ens börjat plocka fram trimgrejorna. När jag sedan kommer med kopplet för att hämta henne, ger hon mig en blick, som tydligt säger. "Jag vet att du tänker döda mig"! (Nelly har ett ovanligt uttrycksfullt, om än något överdrivet kroppsspråk).

 

Sedan gör hon allt för att sabba själva trimningen; vänder bort huvudet eller försöker gömma det i min armhåla, rycker undan tassarna när jag ska klippa klorna, och sätter sig ner för att jag inte ska komma åt akterspegeln, som hon är särskilt rädd om. Lyckligtvis har jag en metallgalge att fästa kopplet vid, och Katrin brukar hjälpa till, när det är dags att göra något åt svansen och bakdelen, vilket jag normalt bara gör varannan gång. Så den här gången slapp hon undan med öronen, tassarna och armhålorna, som var fulla av tovor, trots att jag brukar försöka reda ut dem med fingrarna så fort jag får en chans under kelstunderna. Som belöning för sitt dåliga uppförande fick hon sedan en extra lång eftermiddagsrunda. Det hade slutat regna då, men blåste fortfarande småspik.

 

Det har över huvud taget varit blåsigt och ostadigt under veckan, men mellan skurarna kan man ju ändå få en del gjort. Fortfarande finns det flera rhododendron, som ännu inte fått sina slutgiltiga platser, så de flesta insatserna har koncentrerats på det. Ett ovanligt problem är att jag plötsligt fått ont om lämpliga utfyllnadsmassor, eftersom både matjorden och väggruset tog slut samtidigt. På ett sätt är det skönt att bli av med de stora högarna, som verkligen inte var någon prydnad, och jag har definitivt inga planer på att ta hem ny matjord, eftersom det skapar mer problem än det är värt, både vad gäller jordstruktur och "främmande" ogräs. Däremot kommer jag förmodligen att beställa hem ett nytt lass med väggrus innan vintern, eftersom det alltid finns behov av det på många ställen - (inte minst på själva uppfarten, där de tillfälliga högarna brukar hamna).

 

Men dessutom har all nerbrunnen kompostjord också tagit slut, eftersom det gick åt sex kärror enbart utmed tomtgränsen uppe i den övre delen av hundgården. Vid det här laget har jag tömt två stora gamla komposter, trots att nedbrytningen delvis inte var helt klar, så att huvuddelen av innehållet fick bres ut på plats. Men jag behöver fortfarande få i ordning tre planteringsgropar mellan bäcken och branten mot Amandas tomt. Lösningen får bli att ta ut nerbruten kompost från gropen bakom Rosengården, där utfyllnaden faktiskt hade nått rätt nivå för att vara klar för plantering. Men det är viktigare att få partiet längs bäcken klart, eftersom det är mera exponerat. Så det får bli nästa veckas huvuduppgift.

 

De tömda kompostringarna såg rätt eländiga ut, delvis trasiga, deformerade och sneda; (de har ju också varit i bruk under åtskilliga år sedan jag tillverkade dem av det gamla fårstaketet runt skogen). Så när de nu ändå var tomma, passade jag på att staga upp dem och fodra dem med hönsnät invändigt, vilket faktiskt innebar åtskilliga timmars jobb. Inte särskilt produktivt, och inget man kan visa upp och peka på för besökare, men ändå väl värt tiden, eftersom de gör jobbet lättare framöver.

 

Det kom en ny frostknäpp på fredagen, vilket innebar att det var dags att låta säsongsväxterna få komma in i växthuset, där det förhoppningsvis håller sig frostfritt. Så under helgen kånkade jag in ett antal tunga krukor med bl.a Agapanthus och Spindellilja, medan en stor del av årets skolade frösådd samtidigt fick flytta ut, för att lämna plats åt de stora krukorna.

 

Frösådden är i stort sett lyckad, även om det som vanligt blivit ett överskott av somliga sorter, medan ett fåtal andra inte har grott alls. Framför allt har jag massor av primula, både lundviva och japansk viva, eftersom jag tog frön av egna plantor förra hösten. Lyckligtvis har jag också rätt gott om öppen jord på olika ställen, både i entrélandet och de nygjorda randplanteringarna. Så en del av småplantorna kunde sättas på plats direkt, medan andra får stå på tillväxt i Rosengårdens mittruta under vintern. Det är också mycket som fortfarande behöver skolas, innan det kan flyttas ut, men det lär ju bli fler regniga dagar under hösten...


ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 24 september 2018 16:23

Britta-dagen är förstås inte förrän den 7 oktober. Men efter de senaste veckornas ruskväder är det svårt att beskriva de varma solskensdagarna under första halvan av den här veckan som något annat än sommar. Men visst - vi tar gärna en repris om ett par veckor. Höstfärgerna börjar visa sig lite här och var, men än är det mesta fortfarande grönt.

 

Jag håller fortfarande på och pular i hundgården, framför allt med att få till någon form av insynskärm längs den innersta biten av gränsen mot grannen, vilket omfattar en hel del grävande och omläggning av de gamla stenmurarna, för att få till ett lite djupare jordlager. Det blev till slut en halvmeterhög stödmur mot gränsen och några skottkärror fulla med den vanliga blandningen av matjord, lövkompost och torv, för att få upp jordytan innanför till samma höjd.

 

Från början hade jag hoppats på att kunna sätta en klängros mot staketet. Men just på den sträckan är stängslet betydligt lägre än längs resten av gränsen, eftersom markytan här uppe på bergskammen ligger en meter högre, så till slut blev det ändå friväxande buskar. Jag ville gärna ha något vintergrönt, och funderade lite över olika barrväxter. Men det slutade ändå med att jag satte dit ett par fröplantor av vanlig hederlig rhododendron catawbiense, som jag räddat från en dikeskant för många år sedan, och som vuxit sig rätt stora i sina krukor sedan dess. De har ju redan demonstrerat sin kapacitet som överlevare, och förhoppningsvis räcker den rätt ordentligt påfyllda jordvolymen till för deras behov även på lite längre sikt. (Det hade förstås varit både enklare och smartare att köpa ett par hyggligt stora exemplar av samma sort. Men inte lika sportigt)...

 

Ett annat pågående - och alltmer påträngande - projekt är entrélandet, där jag haft stora problem med att besluta mig för vad jag ska plantera i den centrala delen, innanför ramen av rhododendron, där jorddjupet delvis är relativt tunt och det för närvarande ser ganska kalt ut. Där står redan ett par nyplanterade japanska träd, ett hängkörsbär och en lönn, som båda lär bli ca tre meter höga. Men mellan dessa behövs något med utbrett växtsätt eftersom det är en rätt stor yta som ska täckas, och helst ska det också ha en viss höjd, så enbart marktäckare fungerar inte så bra. Jag har funderat fram och tillbaka på olika typer av perenner, men allt stupar på att det skulle bli för jobbigt att rensa, plottrigt och svårskött.

 

Sedan slog det mig plötsligt; Stephanandra skulle fungera utmärkt. Kanske inte världens mest spännande buske, men den har precis rätt växtsätt och höjd, och är tillräckligt starkväxande för att hålla ogräset i schack. Och det går fortfarande att placera lite mer spektakulära perenner längs yttermurarna, om man nu skulle känna för mera blomprakt senare. Dessutom hade jag ju redan ett stort antal småplantor från den förvuxna stephanandran på baksidan, som jag faktiskt haft svårt att hitta någon lämplig plats för. Så alla de små rotskott som jag just stoppat ner i olika skrevor på baksidan av huset, rycktes nu upp igen, och placerades i en stor grupp centralt i entrélandet i stället. Det kommer att ta ett par år innan buskaget växer till sig, men under tiden kan jag kanske ha sommarblommor på de öppna partierna runt omkring.

 

Den länge aviserade orkanen Knud, som successivt har nergraderats till vanlig höststorm, kom in under eftermiddagen på fredagen, med en hel del regn. Själva stormen kulminerade vid midnatt, och sista hundrundan kändes faktiskt lite otrevlig, eftersom det blåste en hel del i byarna och folk hade varnats för att gå ut alls under kvällen. (Skadorna efteråt tycks dock vara reducerade till en avbruten tallgren och en massa nerblåsta småkvistar från ekarna, och det är inte för första gången det händer i år heller).

 

Fredagskvällen tillbringades annars vid TVn, eftersom det var final i laghoppningen på ryttar-VM i USA. Vem hade trott att man skulle få se lilla Sverige i en omhoppningsduell om guldmedaljer? Nu blev det "bara" silver, eftersom amerikanarna var 2 sekunder snabbare, men ändå ett resultat långt över förväntan.

 

Under helgen var det sedan full familjesamling hos Göran och Gun, med alla fyra paren plus lilla jag, eftersom Ola och Olga var nere för att prata med läkaren i Göteborg, och alla ville passa på att träffa dem. Det serverades hummer på lördagen och älggryta på söndagen, och frågan är öppen om vilket som var godast. Det är inte ofta man får vältra sig i en sådan lyx två dagar i sträck.


Av Viveka Ramstedt - 17 september 2018 20:20

Det är Karljohans-år i höst, så jag käkar stekt svampsmörgås nästan varje dag efter hundpromenaderna. Som jag redan har försökt förklara för min oförstående familj är ju en av fördelarna med att vara hundägare att man alltid har en "bajspåse" till hands i fickan. Flera andra hundägare tycks för övrigt ha kommit på samma idé; under torsdagspromenaden vid hundkappbanan mötte jag fyra olika par, alla med välfyllda påsar. Svampen räckte dock även till mig.

 

Vädret har varit ostadigt under större delen av veckan, vilket gör det svårt att få någon kontinuitet i trädgårdsjobben i parken. Men jag har ändå till slut fått alla vägkanterna räfsade, och även rensat rent från ogräs i de nyanlagda randplanteringarna utmed övre delen av Ferievägen. Ogräset har åtminstone delvis ersatts med marktäckare, bl.a försöker jag sprida den blåa nävan Rozanne till flera ställen. I övrigt blir det mest myskmadra, som jag tar från gången utanför vinbärsbuskarna, där den spridit sig enormt.

 

I entrélandet blev marktäckarna för tillfället Alunrot och Kantnepeta, och jag har också petat ner en Rozanne vid muren. Jag har mina tvivel om alunrotens härdighet, och kantnepetan ska så småningom få tillskott av mina sticklingar, så det här får ses som en tillfällig lösning. Fyra av rhododendronen från Glendoick väntar ju också på slutplacering, så det kommer att bli fler ytor att fylla när dessa är borta. (Det har förresten just kommit ett mejl från Rhododendronsällskapet, att det kommer att gå att beställa plantor från Glendoick även till nästa år. Frestande, men eftersom jag fortfarande inte har hunnit ta hand om alla från den förra sändningen, ska jag försöka behärska mig, och inte börja bläddra bland de förföriska bilderna).

 

Resten av veckan har ägnats åt baksidan av huset. Den nya inramningen av hundgården blev i stort sett klar under förra veckan, men det återstod en hel del jobb med att naja ihop de olika nätbitarna, sätta upp nya stödstolpar i gränsen mot grannen, och fixa till en sorts grind, så att jag kan komma åt den övre delen, utan att behöva tränga mig igenom buskpartiet.

 

Men det som krävde mest tid och arbete var faktiskt att ta bort den del av det gamla stängslet, som gick tvärs över min bakre veranda och gräsmatta, och som har irriterat mig ända sen hundgården byggdes. Det visade sig vara svårare än förväntat, eftersom min kofot naturligtvis var försvunnen, och jag dessutom hade använt extremt långa skruvar, med ett huvud, som inte passade till någon av mina skruvmejslar. Troligen hade jag fått låna någon skruvdragare tillfälligt av Niklas och Katrin. Eftersom de inte kommer hit igen förrän nästa helg, orkade jag inte vänta ut dem, utan tog istället till yxa och såg och så mycket råstyrka jag kunde uppbåda, (vilket uppriktigt sagt inte är särskilt mycket).

 

Efter en slitig eftermiddag och diverse fula ord, lyckades jag till slut få loss eländet från husväggen, så att jag kunde dra upp pålarna. Det var dock väl värt ansträngningen, eftersom det nu kommer att bli mycket enklare att sköta gräsytan på baksidan, när den inte längre delas av ett staket, och allting ser dessutom väldigt mycket snyggare och öppnare ut. Jag kan inte fatta att jag inte kom på den här idén redan för tre år sedan.

 

Bakre verandan har också alltid varit en del av mitt "förökningscentrum", och hela bakväggen av det gamla huset är täckt av krukor i olika storlekar. Eftersom mitt förökningsintresse vaknat till liv igen, lär nog många av dessa komma till större användning. Nu när jag kan röra mig fritt mellan verandan och växthuset igen, blir det lättare att flytta småplantorna ut och in beroende på årstid och väderlek. (Nelly får dock fortfarande inte vistas i växthuset på egen hand. Hon älskar nämligen att gräva i öppen jord, så fort hon får en chans, och det är inte nyttigt varken för vinrankans rötter, eller för mina golv, när hon går in med jordiga tassar efter välförrättat värv).

 

En sak som avslöjades under arbetet med stängslet var att det gamla syrenbuskaget norr om växthuset inte mådde bra. Det här partiet har alltid varit något av en "baksida" och syrenerna planterades som insynsskydd för fyrtiofem år sedan. Sen dess har de vuxit sig höga och rangliga, och eftersom de har begränsat med jord i bergsskrevorna har den senaste torrsommaren dessutom gått illa åt dem. Nu rensade jag upp ordentligt i syrenbuskaget, sågade bort döda grenar och de högsta stammarna och tog ner några skräpträd. Det finns redan gott om småuppslag, så allt ser inte helt hopplöst ut, men till våren ska syrenerna få ett ordentligt tillskott av kompostjord runt fötterna och förhoppningsvis en nystart.

 

Även Stephanandran, som vuxit sig jättestor och tagit över halva den bakre verandan, fick sig en rejäl beskärning. Den såg inte så rolig ut efteråt, men det är en tuff buske, så den lär säkert återkomma. Jag bestämde mig också för att kassera de gamla och ganska ruttna blomlådorna på verandan, som tidigare mest använts som mellanstation för förökningskrukor, och på senare år invaderats av den outtröttliga stephanandran, som rotat sig överallt i krukorna. Både jorden i lådorna och de många rotskotten kom till ny användning uppe vid staketet mot granntomten, eftersom taxusarna inte räckte till hela sträckan, och det inte behövdes något direkt insynsskydd längs en bit av gränsen. Återvinning har alltid varit ett av mina huvudmål, så jag var ganska nöjd efteråt.

   

Bakre verandan 2010, (innan den delades av hundgården och innan stephanandran tog över)

Av Viveka Ramstedt - 10 september 2018 19:16

Det blev mer strul än förväntat med utvidgningen av hundgården, eftersom armeringsnätet inte riktigt räckte till. Först planerade jag att skarva med bitar av ett plastbelagt grönt nät som egentligen var tänkt för ytkomposter. Men så insåg jag att det skulle bli både stabilare och snyggare med armeringsnät runt hela den nya delen. Problemet var bara att få hem det. De längder av armeringsnät som vi hittills jobbat med var två meter höga och sex meter långa, och även efter att jag delat dem på höjden var de tunga och åbäkiga att jobba med. Som tur var kom Niklas och Katrin ner förra helgen, så jag fick hjälp med att kånka dem på plats. Det fattades dock åtskilliga löpmeter, även efter att jag samlat ihop de bitar av armeringsnät som fortfarande fanns kvar på olika platser. Totalt behövdes det ytterligare ett tiotal löpmeter, som naturligtvis inte skulle rymmas i bakluckan på min lilla kombi.

 

Som tur var råkade Gun ha Pensionärstvillingarna på plats, för att köra trädgårdsavfall och samlingen av årets skräp till tippen. De hade med sig en kompis med släpkärra, som jag hyrde in mig på, och han köpte fyra mindre längder av armeringsnät åt mig på återvägen ut. Dessa var både lägre och kortare än de gamla näten, så jag klarade att få dem på plats på egen hand, efter att ha klippt till dem så de passade. Taxusarna kom dock inte i jorden förrän på söndagseftermiddagen, eftersom både vädret och andra, mera akuta saker kom emellan.

 

Trädgårdsfirman, som sköter vägkanterna åt vägföreningen, slog nämligen äntligen av gräset på alla vägkanterna under förra veckan. Det var en dryg månad för sent, men i gengäld gjorde de ett snyggt jobb, och tog ner gräset ända in till kanten av buskskärmarna, utan att skada någonting. Det avslagna hade sedan som vanligt fått ligga kvar en vecka, för att torka och fröa av sig, men nu var det verkligen dags att räfsa rent och köra undan det till kompostering. Min planering stördes dock av vädret, som inte riktigt uppförde sig enligt prognoserna.

 

Slutet av veckan präglades av ett par ordentliga lågtrycksfronter, som egentligen inte var aviserade förrän till söndagen. Men det startade redan fredag eftermiddag med en rejäl åskskur. Det ställde till lite för min planering, eftersom jag hade hoppats hinna räfsa alla vägkanterna innan regnet startade. Regnet pågick större delen av natten, och gav totalt 34 mm, vilket var en rejäl rotblöta och framför allt en efterlängtad påfyllning av dammen. Vattenståndet där var så lågt att näckrosorna stack upp som kabbelekor, vilket aldrig är vackert.

 

Vädret efteråt blev en blandning av sol och skurar, som gjorde det svårt att jobba långt ifrån huset, eftersom man ideligen måste ta skydd. Dessutom var allting rejält blött, vilket förstås gjorde det tyngre att jobba. Men varje droppe var ändå välkommen. Vem kan klaga på regn efter den här torrsommaren?

 

Under fredagen och lördagen hann jag bara räfsa sträckan utefter Lilla Ferievägen och ungefär en tredjedel av den betydligt bredare remsan utefter Stora Ferievägen. Och dessutom klippa bokhäcken, med avbrott för att beundra den stiliga husbil, som grannbarnen tillverkat av en jättestor packlåda av papp, fastsurrad ovanpå en betydligt mindre trampbil. Ungar har oftast betydligt roligare med emballagen till olika grejor, än de har med aldrig så fina leksaker. Jag minns när grannen högre upp längs vägen fick hem en uppsättning nya trädgårdsmöbler tidigare i somras. Barnen byggde en imponerande borg av papplådorna mitt på gräsmattan, (som de tyvärr bara fick behålla ett par timmar).

 

Bokhäcken såg riktigt fin ut efter klippningen, men jag börjar ändå tveka om det var ett bra beslut att välja mina självuppdragna småplantor av vanlig bok istället för den vanliga avenboken, som plantskolorna har. Stammarna börjar redan bli oroväckande tjocka, men efter den radikala beskärningen, som Niklas och Katrin stod för under förra sommaren, behöver man bara klippa ner den årliga tillväxten, där ju kvistarna aldrig hinner bli mer än tumstjocka. Än så länge är häcken i alla fall tät och fin ända ner till marken, och folk lyckas ju göra små bonzaier i kruka av fullstora träd. I varje fall lär det inte gå att hoppa över klippningen ett enda år, utan att häcken ränner iväg - men det gäller förmodligen även vanliga häckar.

 

Det regnade igen under natten, och även om söndagen blev lite soligare, var ju allting fortfarande genomblött och gräsräfsning är även under normala förhållanden ansträngande. Men eftersom det hade aviserats stora regnmängder under natten till måndagen, räfsade jag ändå en bit till av den yttre ängen, men gav upp efter en fylld kärra. Ungefär en fjärdedel av sträckan återstår fortfarande.

 

Resten av dagen användes till att äntligen plantera taxusarna, som fått vänta alldeles för länge i sina krukor, men trots detta verkade må riktigt bra, med kompakta fina rötter. Eftersom hela jordremsan var nyuppgrävd behövdes det även en marktäckare, och det här är nog enda gången i mitt liv som jag avsiktligt har "planterat" Häxört. (Normalt brukar den placera sig själv, och inte alltid på ställen där man vill ha den). Men just här var den faktiskt helt idealisk, en väl avgränsad yta, ingen chans att sprida sig okontrollerat åt något håll, och den kommer definitivt inte att konkurrera med taxusarna. Så jag stoppade helt enkelt ner ett tjugotal tussar och det lär nog inte ta lång tid för den att täcka hela jordytan.

Av Viveka Ramstedt - 3 september 2018 16:12

Hösten är definitivt på gång, och om man ska sammanfatta den här extremsommaren, tycks det mesta trots allt ha överlevt torkan. En del träd och buskar har fällt bladen i förtid, men om de klarat sig eller inte lär inte visa sig säkert förrän till våren. Att döma av knoppsättningen kommer det också att bli en fantastisk rhododendronblomning nästa år. Fast det är egentligen ett varningstecken. När växter tror att de håller på att dö, svarar de med att sätta blomknopp för att bilda frö och föröka sig. Förhoppningsvis har de dock missbedömt läget den här gången; de ser åtminstone inte direkt döende ut just nu.

 

Den främsta anledningen till att så pass mycket tycks ha överlevt är förstås att jag har vattnat som en galning ända fram till bevattningsförbudet i början av augusti, och sedan började det ju faktiskt att regna ett par dagar senare. Men en bidragande orsak är nog också att hela den nedre, norra delen av parken är formad som en skål. Terrängen sluttar nedåt från alla vägkanter, så allt regnvatten som faktiskt kommer rinner inåt mot dammen, och tröskeln vid utloppet håller grundvattennivån någorlunda uppe, även om vägkroppen i princip fungerar som utlopp för grundvattnet n i sluttningen mot Fritidsvägen.

 

Efter att ha fått nästan alla nya rhododendron på plats, kunde jag äntligen koncentrera mig på att göra klart gränspartiet mot Puttens för den blivande taxushäcken. Jordfickan mellan berget och stenmuren visade sig vara oväntat djup, så de kommer nog att klara sig bra. Och genom att trixa lite med de kvarvarande bitarna av armeringsnät, lyckades jag utvidga hundgården ända ut till tomtgränserna i norr och öster, vilket gör den betydligt mera användbar, eftersom jag nu får hela bakre verandan och växthusdörren innanför stängslet.

Egentligen behövs hundgården inte längre, eftersom Nellie numera håller sig fint i närheten, när jag jobbar ute. Men det är skönt att ha en helt säker plats, där man bara kan öppna dörren och släppa ut henne, t.ex när hon löper, eller om jag skulle bli krasslig. Och framför allt vill jag inte att hon ska jaga grannens katt.

 

Resten av veckan ägnades mest åt perenner. Normalt brukar jag helst invänta höstrean, men eftersom jag har flera nyanlagda planteringsytor som ser väldigt kala ut just nu, bestämde jag mig för att slanta upp lite extra pengar, för en gångs skull. Alla plantskolorna verkar ladda upp med nya växter, inför "Stora Planteringsdagen", som inträffar första lördagen i september. Samtidigt säljer de ut en del av det gamla sortimentet till halva priset, så jag hade faktiskt lite tur, när jag shoppade runt lite på flera ställen i stan. Ändå gjorde jag säkert av med en dryg tusenlapp på ett par timmar, trots de nedsatta priserna. Det jag valde att satsa på var Astilbe, vit Höstanemon, den blå nävan Rozanne, Alunrot och Kantnepeta.

 

Astilben, som jag köpte flera krukor av i olika färger på Lyckas, ska få fylla ut tomrummen mellan de små rhododendronen på Västra platån. Den vita höstanemonen Honorine Joubert har jag försökt med flera gånger tidigare, men den tenderar att gå ut hos mig. Den ska planteras på våren, för att få en bättre chans att rota sig innan vintern, så jag planerar att låta den blomma i kruka utomhus i höst, och sedan övervintra den i växthuset. Fungerar det inte den här gången heller, ger jag nog upp. Även Alunrot tycks vara tveksamt härdig, men tills vidare får den ändå agera marktäckare i entrélandet, där det numera är alldeles för mycket öppen jord.

 

Den blå nävan Rozanne, som har blivit extremt populär på kort tid, (och med all rätt, för den är helt fantastisk), växer däremot våldsamt hos flera grannar, så den borde gå bra hos mig också. Den fungerar bäst när den får stöd av andra växter, så min strategi är att stoppa ner den här och var i de redan etablerade mattorna av blodnäva. Kantnepeta har jag hittills ingen egen erfarenhet av, men Staffan och Miriam har en jättefin häck av den, och nu tänker jag prova den utmed stödmuren i mitt entréland. Men det behövs ganska många plantor där, så jag experimenterade lite med den, genom att slakta ett par av krukorna och göra sticklingar av dem i stället. Det är ganska många löpmeter kant att ta hand om, och på det här viset räcker plantorna lite längre.

 

Dessutom hade jag de två små japanska lönnarna från förra impulsköprundan att ta hand om. Seiryu hamnade nu i centrum av entrélandet, där det plötsligt var väldigt gott om plats efter att alla mina små rhododendron fått flytta ut, och Emerald Lace satte jag bakom rhododendronraden på västra platån. Båda har finflikiga blad och ska enligt etiketterna kunna bli 2.5 meter höga. Förhoppningsvis har de också vacker höstfärg.

Av Viveka Ramstedt - 27 augusti 2018 07:42

För första gången i år låg det tät morgondimma över fälten, när jag gick morgonrundan med hunden på tisdagen. Det börjar också bli mörkt när jag går sista rundan. Augusti må vara den sista sommarmånaden, men hösten lurar runt hörnet.

 

Jag håller fortfarande på med avslutningsarbeten uppe längs gränsen mot grannen. Det tog längre tid än beräknat, eftersom jag blev distraherad av kaprifolen. Dessutom använde jag tidigare delar av platån ovanför berget som upplag för mina förökningsprojekt, och en del gamla krukor visade sig fortfarande ha levande innehåll, som naturligtvis måste tas hand om. (Bl.a. hittade jag en pion, som möjligen kan vara en fröplanta av min gula Mlokosewitschii. Bara namnet gör ju att man absolut vill ha den, och gula pioner är dessutom väldigt sällsynta).

 

Nästa större projekt var annars att slutgiltigt göra i ordning Mellersta Platån för plantering. Det är åtskilliga år sedan jag med hjälp av Niklas la upp en rad med stora kullerstenar där, som en förlängning av den gamla stödmuren längs berget längre söderut, där det vuxit en rad låga williamsianumhybrider sedan mitten på nittiotalet. Ytan mellan stödmuren och berget har sedan dess används för lagring av höstlöv, och vid det här laget har det mesta av dessa förvandlats till fin matjord.

 

Berget sluttar emellertid betydligt flackare på den här sträckan, vilket innebär att jorddjupet, som är en knapp meter längs stödmuren på utsidan, minskar snabbt in mot berget. Efter årets långvariga torka har jag insett att jorden bara kommer att vara tillräckligt djup i framkanten och närmast den gamla planteringen, så det blir bara en rad med buskar längst större delen av stenmuren.

 

Själva bergssluttningen har ett väldigt tunt jordlager, med fin vegetation av mossa och blåbärsris, så den vill jag förstås behålla. Problemet är partiet där uppfyllnaden möter bergskanten. Även om jorddjupet bara är några decimeter där, finns det alltid saker som lyckas slå rot, och jag vill helst inte ha dit en massa sly. På sikt blir det förstås marktäckare på hela ytan, men de kommer ändå inte att synas på baksidan, när rhododendronen väl vuxit sig stora.

 

Eftersom jag har underskott av massor för närvarande, bestämde jag mig för att gräva om hela partiet, använda all den färdiga kompostjorden i framkanten och bättra på med fyra balar torvströ. Här blev det nu plats för en högre rhododendron, Horison Monarch, i bakkanten, och fem medelstora längs muren; från väster till öster Loch Earn, Adenosum, Yufugense, Mrs Th Lowinsky och Hirtipes: De två första är ljusgula, övriga har olika nyanser av rosa, med mörkare fläckar. Det kommer förhoppningsvis att bli väldigt snyggt.

 

Jag fick också till en smal grusad gång upp till Övre Platån, så att man kan köra upp med skottkärra. Det lär behövas, eftersom det kommer att bli nästa lagringsområde för flerårskompost, nu när det nedre har blivit planteringsyta.

 

I bakkanten hamnade det översta lagret av ännu inte nedbrutna löv, plus de kasserade, halvruttna vedklampar, som blivit över, när vi sågade upp och klöv de gamla stockarna vid Wellfeltarnas vedförråd. (En del av trädstammarna, som legat under presenning i åratal, var helt enkelt för ruttna att använda som ved. Nu fick de bli fylle istället, och på sikt kommer även de att brytas ned till jord).

 

Som en extra bonus fick jag kvar en rätt rejäl hög av planteringsfärdig lövjord i nederkanten av uppfarten vid vedskjulet, efter att vedklamparna rensats ut. Det var ett annat av de ställen jag planerat för mina nya rhododendron. Med hjälp av innehållet i en stor gammal ringkompost, som stått där i många år, plus två balar torvströ, lyckades jag nu höja upp marknivån med en dryg halvmeter närmast branten. Där blev det nu plats för tre av de mera högvuxna rhododendronen; en röd Leo, vitrosa Decorum och rosa Fortunei. Ringkomposten fick flytta ut ett steg, och förhoppningsvis kan den upphöjda ytan utvidgas efter några år, och ge plats för fler buskar.

 

Ytterligare två nya rhododendron råkade jag samla på mig mer eller mindre av misstag, efter att en kompis hade tipsat mig om halva priset på perenner hos Blomsterhaga och Jordnära. Jag åkte dit för att hitta en vit höstflox, (vilket förstås inte fanns), och åkte hem med ett par ljusblå flox, tre gråbladiga Alunrot och en stäppsalvia. Det visade sig dessutom vara halva priset på en del buskar också, så då blev det två små finbladiga japanska lönnar som hette Emerald Lace och Seirya, och två rödblommiga rhododendron, en liten med vackert bladverk, som hette Red Jack och en lite större, Morgenrot.

 

Fast fler rhododendron är ju det sista jag behöver just nu, och när jag googlade Red Jack visade den sig vara dåligt härdig, zon 1-2, så den kanske inte ens överlever första vintern. Nu fick den ändå en plats, vid tvärstigen innanför mot bäcken. Och vem vet? Kanske den klarar sig och växer sig stor. Konstigare saker har hänt.

 

Och Gun har lovat att jag ska få ta en bit av hennes vita flox till hösten, så då löser det sig med den detaljen också.



 

 

Så här såg partiet närmast väster om mitt nya område ut 2016, då det var en ovanligt riklig rhododendronblomning.

Av Viveka Ramstedt - 20 augusti 2018 21:14


I och med väderomslaget blir det lite nya rutiner för utearbetena. Å ena sidan slipper man vattningen och riskerar inte värmeslag vid grovarbete längre, men å andra sidan blir allting ofta genomblött och det är inte så kul att jobba ute i blöta heller. Så de olika projekten avbryts minst lika ofta som tidigare, men av andra orsaker. Man får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Och just nu har jag lite för många småprojekt på gång samtidigt.

 


En bieffekt av stormen var att marken täckts av ett lager barr och fnas, som tydligen blåsts av de kruttorra tallarna. Även frösådden på min bakre veranda var delvis bortspolad och täckt av fnas, så idag fick alla småkrukorna flytta in i växthuset, där det är lättare att hålla koll på skötseln. Hittills ser det rätt lovande ut, och en del kan nog få komma ut till sina permanenta växtplatser. Bl.a har jag fått ihop ett dussintal plantor av Slåttergubbe, vilket jag länge har velat får in i ängsmarken. Även fröplantorna av Japansk primula växer på bra, så jag kan snart förnya beståndet längs den Centrala Tvärstigen, där de håller på att gå ut.

 


Efter ytterligare ett par dagars småregn har åtminstone markytan blivit mättad med vatten, och det är läge att både så och plantera. I huvudsak är det kanten mot Amandas uppfart som får ta del av både fröna och småplantorna. Ytan där jordhögen tidigare låg är nu bar jord, i huvudsak utan uppslag av gräs eller ogräs, eftersom den varit täckt av markduk ett par år. Där hamnade nu både en del av de små frösådda slåttergubbarna, plus rätt stora mängder nya frön från Guns tomt, mest midsommarblomster, akleja och bollök, men även meconopsis och gul corydalis från min egen entrégång. (Jag har också tagit frön från mina ljusgula pioner, som jag gärna vill ha fler av, men dem tänker jag så i en låda, under lite mer kontrollerade former).

 


I vägkanten lite högre upp i backen klämde jag ner alla mina räddade jordgubbs- och smultronplantor från förökningsbordet. De gillar ju att växa soligt och öppet, så jag räknar med att de ska täcka marken, på några års sikt. Jag stoppade också ner ett halvdussin av de mystiska plantorna från förökningsbordet i bortre hörnet av stödmuren. Jag har fortfarande ingen aning om vad det kan vara, men det bör ju klarna på något års sikt. Förhoppningsvis är det något jag gillar, annars bör det vara enkelt att bli av med dem om det behövs, eftersom jag har dem samlade på ett ställe...

 


Samtidigt håller jag på med mitt nästa grävprojekt, i den bakre delen av gränsen mot granntomten. Där finns en tio meter lång och halvannan meter bred ränna med hyfsat djup jord, mellan en bergrygg och en låg stenmur, där det tidigare vuxit några enar, som emellertid gick ut för säkert tio år sedan. Numera växer där bara grovt gräs, som för tillfället dessutom var ordentligt torrt, t.o.m efter flera regnskurar, så det var ganska enkelt att hacka bort svålen, och fylla på med lite ny jord. Senare i höst ska mina krukade taxusar få flytta upp hit.

 


Därmed vinner jag två saker. På lite sikt kommer taxushäcken att skymma allt bråte som redan samlats på baksidan av nygrannens långa vedförråd. (Det är ett märkligt generellt beteende, som nästan alla villaägare tycks dela. Man vill inte själv titta på alla gamla stegar, kasserade parabolantenner och annan skrymmande bråte. Så därför travar man upp alltihop på baksidan av sitt garage - (eller i det här fallet vedförrådet), som i sin tur står 1.5 meter från tomtgränsen, enligt standardregeln i stadsplanen. Att de samtidigt exponerar skrotet mot grannen, tycks de aldrig tänka på)...

 


Den viktigaste poängen med flytten av taxusarna, är emellertid att jag på det viset frigör den främre delen av Mellersta Platån, så jag äntligen kan göra den färdig för de nya rhododendronplantorna från Glendoick, som hittills bara fått en tillfällig placering i entrélandet. Det går ingen större nöd på dem där, men även om rhododendron är jämförelsevis enkla att flytta, med sina kompakta rotklumpar, är det naturligtvis bättre att göra det, innan de hunnit växa sig alltför stora.

 


Arbetet i tomtgränsen komplicerades av att större delen av partiet var övervuxet av kaprifol, och den måste definitivt bort innan någon nyplantering kan ske. Det blev åtskilliga skottkärror fulla med hoprullade rankor, som tills vidare hamnade i övre delen av uppfarten, i väntan på nästa års bål. Eftersom kaprifolen också hade lyckats kväva ett par gamla enar, blev det ännu mera material till bålet. Och när man väl börjar röja bland kaprifol, tar det liksom aldrig slut, eftersom rankorna kan bli tjugotals meter långa, och rotar sig på alla ställen där de nuddar jordytan. Lyckligtvis är rötterna oftast ytliga, så det är bara att dra och nysta...

 


Jag blev tvungen att även röja en stor del av hörnet på Amandas tomt, för att kunna baxa ut den 6 meter långa armeringsmattan, som hittills stått lutad mot Puttens staket, efter att ha delat den på mitten i höjdled. Min senaste ljusa idé är nämligen, att genom att placera den vinkelrätt mellan mitt växthus och Puttens tomtgräns, kan jag få en helt hundsäker spärr mellan baksidan av mitt hus och deras tomt. Eftersom Nelly numera oftast är med när jag jobbar ute, är det skönt att slippa oroa sig för att hon ska få för sig att jaga deras katt.

 

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se