Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 18 juni 2018 13:00

Det utlovade regnet kom redan på söndagskvällen, men det blev bara 4 millimeter. Ytterligare lite småskvätt blev det under måndagen, men inte så mycket som jag hoppats på, och de nya fronterna under veckan gav inte så mycket heller. Det har blivit betydligt svalare, men fortfarande alltför torrt.

 

Det mesta av blomprakten går fort förbi denna onormala försommar, men ängsvegetationen är nu meterhög, flera av rosorna blommar, och de stora blåklockorna har slagit ut här och var under veckan. (Mina blåklockor är förstås mest vita; (som typisk trädgårdsamatör har jag förmodligen samlat frön från dessa under någon period). Även aklejruta och plymspirea, Aruncus, blommar effektfullt lite varstans. Båda frösår sig våldsamt, och speciellt Aruncusen lyckas kila in sig och växa sig stor nästan var som helst, och det har blivit lite för mycket av den på några ställen. Så på sätt och vis är den ett ogräs, men ett mycket dekorativt och användbart sådant.

 

Blommar gör faktiskt även vår i höstas inköpta Cornus Kousa, Eddie's White Wonder. Visserligen bara en enda, pytteliten blomma, dold i bladverket, men med tanke på den ovanligt taskiga vintern, får man vara nöjd med att busken har överlevt och verkar må bra.

 

Jag gjorde en sista insats i entrélandet - (eller snarare strax utanför) - under början av veckan. I gränsen mot van der Puttens, utanför bergryggen och stödmuren som avgränsar landet österut, och delvis in på deras tomt, finns flera djupa skrevor. Dessa var igensatta ytligt av sprängsten från utbyggnaden och totalt igenvuxna med hallon, nässlor, gräs och rotogräs. I befintligt skick är de ett stort potentiellt problem, eftersom ogräsrötterna kan leta sig in mellan och under stenarna, vilket gör det näst intill omöjligt att bekämpa dem.

 

Jag har rensat fickorna från rötter så djupt det går, och lyckades också spetta upp ett antal ganska stora inkilade sprängstenar, som lär komma väl till pass på andra ställen. Det gick åt flera kärror matjord för att fylla hålen igen. Men det finns alltså en möjlighet att förvandla skrevorna till en tillgång snarare än ett problem, eftersom många av dem är djupa nog att ge växtförutsättningar för ganska storvuxna växter, till och med buskar, (fast det har jag valt bort, för att inte konkurrera med rhododendronen.) Men det behövs något som är någorlunda tåligt och lättskött, och har tillräckligt utbrett och tätt rotsystem, för att fylla fickan helt och hållet, och samtidigt hålla undan ogräset. Och det jag har bestämt mig för är en kort "häck" av Aruncus.

 

Det växer redan en jättestor planta i den yttersta hålan, som uppenbarligen har frösått sig där själv. Den fyller mina krav och är samtidigt väldigt dekorativ, även när de inte blommar - och dessutom gratis. Jag har ju gott om Aruncus, och de tycks kunna växa sig stora var som helst. Och även om de går ner helt på vintern, är ju rötterna kvar och fyller ut skrevan. Planteringen får dock vänta till senare.


Veckans store händelse var annars den sedan länge planerade renoveringen av växthustaket. Det hade kört ihop sig med leveransen av cellplastskivorna, som kom en vecka för sent, eftersom glasfirman inte lagt beställningen i tid p.g.a ett missförstånd, och leveransbilen bara kör ut på fredagar. Jag förberedde i alla fall så gott det gick, med att röja ur växthuset, klippa undan en del av buskarna bakom och ställa fram stegarna. Och efter mycket letande hittade jag lyckligtvis till slut en påse med reservclips till fastsättningen. (För att komma åt att leta var jag dessutom tvungen att röja upp lite i uthuset, så en massa kassar med gamla tidningar och plastskräp fick följa med till återvinningen på torsdagen).

 

På torsdagen kom Tvillingarna som överenskommet, men de fick i stället använda dagen till att röja sly, och ta bort ett gammalt vindfälle, som legat i vägen i rhododendrondalen i nästan tio år. Det var irriterande att vi tappade nästan två arbetsdagar med växthuset på det här viset, men de andra jobben behövde också göras. Och eftersom det hade förutspåtts ordentligt regn till torsdagskvällen, så var det bättre att vänta med att ta bort taket till efteråt.

 

På fredagen startade tvillingarna med att ta bort de gamla skivorna, och göra ren stommen från 45 års nerfallna löv, barr och fnas, som tagit sig ner i alla springor. Det tog längre tid än beräknat, men skivorna kom ändå fram inte förrän bortåt eftermiddagen. Och då ville killarna hellre åka hem, eftersom det var fredag. Så eftersom det ska bli regn på söndag, täckte de bara över mittpartiet, där armaturerna sitter, med stumpar av de gamla skivorna. (Dessa visade sig vara trasigare än jag trott), bara två var intakta.

 

Den här växthusrenoveringen har strulat redan från början, och fortsatte på samma sätt. Skivorna var svåra att få tag i, kostade betydligt mer än jag räknat med och levererades för sent. Och nu visade sig längdmåttet till på köpet vara lite för kort på fem av dem. Helt mitt fel naturligtvis. Jag borde ha tagit ner en skiva och mätt exakt, istället för att försöka balansera på stegar och mäta på plats med en för kort tumstock. (Som min kollega Erik Palme sa redan för trettio sedan, då jag ramlat ner från en stege och brutit benet; "Gamla Käringar har inte på taket att göra!")

 

Men det är inte värre än att det går att ordna, med hjälp av en täckplåt närmast husväggen. Tvillingarna känner en plåtslagare, och har lovat att ordna det med honom, när de kommer tillbaka på onsdag för att avsluta. Ytterligare en kostnad, men knappast märkbar i den allmänna konkursen. Jag har redan gigantiska utgifter den här månaden, eftersom den nya varmvattenberedaren också ska betalas, så jag fick sälja lite aktier - (vilket jag faktiskt ordnade själv på nätet för första gången i mitt liv, eftersom min bank har flyttat kontoret till Lerum).

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 11 juni 2018 18:56

Det är fortfarande varmt och torrt, och under veckan har pioner, aklejruta och många olika rosor slagit ut. De självsådda nyponrosorna på Niklas och Katrins tomt var fantastiskt fina i år. Nu blommar också paradisbuske och fläder som vackrast, och Katrin var uppe igår och knipsade av ett antal blomkvastar till den årliga flädersorbeten. Jag brukar själv göra fläderblomsaft, så även jag plockade till mig 20 klasar. Tills vidare åkte de in i frysen, samtidigt som jag tog fram de ogrodda frösådderna igen och satte ut dem till de andra krukorna.

 

Frösådderna står nu på baksidan av huset, eftersom jag fått utrymma växthuset, som förhoppningsvis ska få nytt tak nästa vecka. De små krukorna måste vattnas dagligen i hettan och tillväxten är långsam i år, men placeringen alldeles utanför sovrumsdörren är ju enkel att komma åt - och komma ihåg.

 

Det blev plötsligt nästan tio grader svalare på måndagen, vilket var skönt, även om kallfronten inte förde med sig något regn. Tur för Rhododendronen i entrélandet, som dock verkar ha klarat flytten bra. Nyskotten på ett par av dem slokade lite på söndagskvällen, men rätade upp sig efter ymnig vattning.

På måndagen gjorde jag en tur till Lyckas, för att hitta ett fint stamträd till den centrala delen, som såg lite tom ut, efter all utrensning. Jag ville ha något som antingen hade vacker vårblomning eller fin höstfärg, och har velat fram och tillbaka mellan Japanskt prydnadskörsbär och klotlönn. Nu blev det till slut en japan, Prunus serasifera 'Kiku-Shidare-Sakura', med dubbla rosa blommor och långa hängande grenar, som lär kunna beskäras, om man vill ha en paraplyformad krona istället.

 

Placeringen blev inte helt optimal, eftersom tomrummet i mitten visade sig bero på en bergsrygg som gick upp nära ytan, och prydnadskörsbär vill ha djup, mullrik jord, soligt läge och dessutom kalk. Jag fick maka in gropen en meter norrut, men den blev ändå bara en knapp halvmeter djup. Jag blandade dock upp matjorden med kalk och torvmull, och eftersom större delen av tomrummet blev kvar kommer den åtminstone att få hyggligt med södersol. Det får bli lägre perenner i centrum i stället, möjligen ett par strutbräken och Gillenia, för att få lite höjd, och sedan nävor, ormöga och/eller Hosta som marktäckare, möjligen också pioner, eftersom det behövs lite volym. Men jag avvaktar med detta till sommar-rean, där man brukar kunna göra fynd.

 

Samtidigt som jag inhandlade körsbäret köpte jag också en liten gulblommig magnolia, Yellow Bird, på Lyckas, och den stoppade jag nu ner i nedre delen av Magnolialunden, där jag förhoppningsvis har blivit av med det mesta av Fjälltoltan nu. Jag gör förnyade räder med jämna mellanrum på alla ställen där den vuxit tidigare, och gräver bort alla nyuppslag.

 

Ytterligare en kallfront kom in på tisdagen, och det kändes direkt kyligt på morgonpromenaden med Nelly. Skönt, men fortfarande inget regn. Jag utnyttjar det svalare vädret till att kärra jord upp till den sista gropen i den övre halvcirkeln längs västra gränsen. Det ska bli trevligt att äntligen få det området klart och planterat, eftersom det fått stå på vänt länge nu. En av Wilmers kastanjer fick ju flytta hit redan i höstas, och nu ska den få sällskap av ett par små syrener. Dessa hade tidigare fått en alldeles för skuggig placering under boken innanför den nedre stödmuren, så nu ska de få flytta ut i ljuset, så snart den värsta stekhettan är över. (Boken, som var ganska liten när vägen byggdes, har vuxit enormt, och skuggar nu en stor del av partiet mellan stigen längs stödmuren och stora ängen, så några nya buskar lär det inte behövas där).

 

Värmen kom tillbaka redan på onsdagen, så jag har börjat förlägga grovjobbet med att köra och blanda jord i västra tomtgränsen till de tidiga morgontimmarna, innan hundpromenaden. Eftermiddagarna används sedan till mindre ansträngande finlir, som att ringbarka aspar, klippa bort sly och ormbunkar ur blåbärsriset, och bekämpa ogräs utmed gångstigarna.

 

Mest är det maskros, hallon, örnbräken och storvuxna gräs som ska bort, men framför allt skelört, som är mitt mest hatade ogräs, eftersom den inte bara är ful och storvuxen, utan även tycks vara konstruerad för att gå av alldeles ovanför rotkronan, om man försöker att dra upp dem utan att gräva först. Den placerar sig också gärna i randzoner och springor mellan stenar, där det är svårt att komma ner ens med en planteringsspade. Jag har emellertid kommit på det perfekta verktyget - en hovkrats. Om man lirkar in den under rotkronan, går det enkelt att lyfta upp hela plantan. Och jag har äntligen fått nytta av den midjeväska, som jag skaffade när Nelly var valp, för att ha på hundträningen. I väskan har jag alla de småredskap som jag växlar mellan; kniv, sax, sekatör, planteringsspade och naturligtvis den oumbärliga hovkratsen.

 

Det blev ju inte så mycket av med den där hundträningen, eftersom Nelly aldrig har klarat av att koncentrera sig längre än 20 sekunder i sträck. Men det trevliga är att hon äntligen tycks ha mognat tillräckligt för att kunna vara vara med mig ute, medan jag jobbar i parken. Hon uppför sig faktiskt näst intill exemplariskt, ignorerar oftast folk och bilar som passerar på vägen, och har till och med accepterat att änderna kan få simma ifred i dammen. Hon verkar inte heller ha något som helst intresse av att ge sig av på egna utflykter. Molly brukade ligga och sova under någon buske i närheten, men Nelly vill vara alldeles intill mig hela tiden, antagligen för att kontrollera jag inte smiter ifrån henne. Hon tycks också vara övertygad om att motivet till att jag river upp marken med min trogna flåhacka är att förse henne med sval och fuktig jord som liggunderlag. Så det största problemet med att ha henne med ute är faktiskt att hon är väldigt mycket i vägen när jag jobbar.

 

När jag nu ändå var igång i den sydvästra delen, har jag också börjat göra klar en ny uppfyllnad bakom ytterligare en låg stödmur närmast Taxushäcken. Avsikten är att forsythiabuskarna, som fört en tynande tillvara här i flera år, ska få lite mera jord runt rötterna och växa sig stora och frodiga. Forsythian ska få sällskap i södra delen av en liten Rosenspirea, som jag räddade från att bli skövlad av grävmaskiner kanten i av stenbacken i höstas. Jag delade den i ett par småplantor, eftersom den hade flera rotskott, och de har tillbringat vintern i Rosengården och ser lovande ut.

 

Niklas och Katrin hjälpte mig på söndagen med att baxa de stora kantstenarna på plats. Det är så mycket enklare att hantera stora stenar, när man är två - eller ännu hellre - tre. Och det blev riktigt snyggt till slut, så nu handlar det bara om att köra upp jord och blanda ut den med lövkompost från mina fårnätsrundlar, som praktiskt nog står på arbetsytan alldeles intill. Matjorden får jag förstås köra lite längre, men det är jag ju van vid numera.

 

 

Aklejruta i Rosengården



ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 4 juni 2018 08:15

På måndagen kom äntligen ett efterlängtat åskväder in västerifrån. Det började med en ordentlig åskknall och några timmars duggregn, men till slut kom det en riktigt rejäl regnskur. Bättre kunde det faktiskt inte ha varit, och det här räddade nog vegetationen från ren katastrof. Särskilt det inledande duggregnet, som gjorde att alltihop inte rann av omedelbart. Det var väl värt en förlorad arbetsdag i trädgården. Totalt blev det 24 millimeter, d.v.s inte en full rotblöta, men ändå välgörande. Tillsammans med vattningen under senaste veckan räddade det nog situationen. Tur det, för prognosen förutspår fortsatt sol och värme.

 

På måndagen dök också Bosse oväntat upp med den nya varmvattenberedaren; han skulle egentligen ha gjort ett annat jobb först, men klienten var inte hemma, så han kom inte in i huset. Otur för dem, men tur för mig. Visserligen blev beredaren inte inkopplad helt förrän på tisdagen eftersom Bosse ville att elektrikern Stefan skulle göra elanslutningen, men det blev ändå tidigare än utlovat. Så nu har jag varmvatten igen, och det känns skönt.

 

Projektet i entrélandet börjar närma sig sitt slut. Muren är färdig och ser riktigt fin ut. Jag har tagit hem massor av torvmull och barkmull, vilket behövdes, för det är underskott av massor i partiet, eftersom den nya muren är någon decimeter högre än den tidigare. För tillfället växlar jag mellan att blanda jord, rensa ogräs i mittpartiet och ta bort en del av de orangefärgade dagliljorna, som har spritt sig väl mycket. Jag har egentligen aldrig gillat färgen, men de var i stort sett de enda trädgårdsväxterna som fanns på tomten när jag köpte huset, så de får bli kvar, om än i mindre utsträckning.

 

Med mycken möda lyckades jag flytta isär de två befintliga rhododendronen (catawbiense och roseum), som jag naturligtvis hade lyckats sätta alldeles för tätt ihop, när jag planterade dem för ett par år sedan. Rotklumpen var så stor och tung att jag inte orkade lyfta den, så jag fick gräva en ränna till den nya gropen och baxa den dit med hjälp av spett.

 

Till helgen dök Wellfeltarna upp, så jag fick hjälp av Niklas med att flytta dit de tre halvstora rhododendronen från sydöstra tomthörnet. Det gällde att passa på, för de är definitivt för tunga för mig att hantera själv. Egentligen kan det verka vansinnigt att flytta stora buskar i den här värmen, men jag har tokvattnat både på den gamla och nya växtplatsen, så jag tror det ska gå bra, om jag håller efter det med fortsatt vattning.

 

Det var tur att jag fick hjälp, för buskarna var så stora vid det här laget att jag inte skulle haft en chans att hantera dem själv. Två av dem lyfte Niklas upp själv, men den största fick vi hjälpas åt att manövrera upp på skottkärran. Jag var beredd i andra ändan med att vattenfylla groparna runt rotklumparna, och sedan fylla mellanrummet närmast rotklumpen med genomblöt torvmull. Det var inte många minuter som rotklumparna var exponerade mot luften, men en av dem ser lite ledsen ut, nu på eftermiddagen. Det är den största, en catawbiense, som redan hunnit skjuta decimeterlånga nyskott, och dessa slokar nu. Men förhoppningsvis piggnar den till under natten. Nu är det alltså 5 rätt stora rhododendron längs tomtgränsen; inifrån räknat varannan catawbiense och varannan roseum, och sedan en yakusimanum närmast gullregnet. I mellanrummet utmed vägen blir det sedan två medelstora rhododendron från Glendoick, en Yuefengense och en Rhod Graffito.

 

Även de övriga småplantorna från Glendoick har fått en temporär plats i entrélandet, i avvaktan på att övriga växtplatser ska bli klara. Det är enklare att hålla reda på behovet av vattning, om alla nysatta är på samma ställe.

 

På lördagen kulminerade temperaturen med 30 grader, och vattentemperaturen i sjön var 24 grader. I månadsskiftet maj-juni! Det här är helt sjukt. Det blev helt enkelt för varmt för att kroppsarbeta, och eftersom jag inte gillar att ligga på badstranden, som de flesta andra tycks göra just nu, övergick jag till att utrota fjälltolta i innerdelen av entrélandet. Där är det åtminstone skugga större delen av dagen. Det ska dock bli betydligt svarare redan på måndag, om än tillfälligt. Jag passade också på att skola de flesta av årets frösådder från Trädgårdsamatörerna. Det är fyra sorter som inte grott alla, så de åkte in i frysen förra veckan, för att se om det kan hjälpa.

 

Entrélandet börjar se ganska färdigt ut nu, men av någon anledning har det bildats ett ganska stort tomrum i den centrala delen, som behöver fyllas ut med något på höjden. Så för tillfället letar jag efter ett litet vackert stamträd med bred krona, och har svårt att bestämma mig. Efter en hel del sökande på internet lutar det åt antingen ett japanskt körsbärsträd, eller en klotlönn, (för höstfärgens skull). Nästa vecka ska jag göra en räd på plantskolorna, för att se vad som finns.

 

Vad beträffar djurlivet, så fick vi en kull med sex stycken andungar i dammen på söndagsmiddagen, trots att jag inte ens har hittat något bo, och bara ibland sett en ensam andhona simma runt där. Honan ser dessutom lite konstig ut, mindre och mörkare än den vanliga gräsanden. Vi kom så småningom fram till att det måste vara en knipa i alla fall, eftersom honorna till dem kan vara rätt mörka, och är inte alls lika distinkt brokiga som hanarna. Det förklarar ju också varför jag inte har sett något bo, eftersom kniporna ju häckar i uggleholkarna.

 

Jag har också ett ekorrbo under bakre altanen. Först trodde jag det var en råtta, som smet ut och in längs husväggen, men så upptäckte jag att djuret hade en buskig svans. Nelly vill gärna jaga ekorrar, så den lever lite farligt, men nu har jag börjat servera både solrosfrön och vatten under altanen, så honan ska slippa riskera livhanken. Det går åt ett par deciliter frön om dagen, så uppenbarligen är det uppskattat.

 

Däremot är det tveksamt om det blir några smågrodor i år. Jag pratade just med Miriam, och varken hon eller jag har hört någon grodlek, eller sett några romklumpar längs dammkanten i vår. Det är också ovanligt mycket mygg i år, om det nu har något samband. Normalt äter ju grodynglen upp mygglarverna. Kanske den sena köldknäppen i mars tog kål på grodorna, vintern var ju också onormal i år. Tråkigt i så fall, för jag vet inte hur man skulle kunna få dit några nya. De lär alltid söka sig tillbaka till det vatten som de har fötts i.

         

 

Av Viveka Ramstedt - 28 maj 2018 16:39

 

 

Vädret är naturligtvis fantastiskt i och för sig; sol och värme och till och med hyfsad temperatur på badvattnet i sjön. Det är bara det att det råkar vara fel tid på året; det känns mera som midsommar än slutet på maj. Redan blommar gullregnen, åtminstone några av dem; (det ser ut som om ungefär hälften hoppar över blomningen helt i år, vilket är ovanligt). Slån, hagtorn, häggmispel, fläder och schersmin är också på gång, och de första rosorna har slagit ut, mest vresrosor. I markskiktet har olika sorters nävor börjat blomma, t.o.m den högvuxna sorten, som faktiskt heter Midsommarblomster. I övrigt är det liljekonvalj, förgätmigej, Bluebells, rödblära, gökblomster och körvel som dominerar, och mitt lilla kvarvarande bestånd av japanska primulor blommar vackert vid damminloppet. Japanerna, med sina många olika färgkombinationer, är dekorativa, men behöver uppenbarligen förnyas med frösådd, åtminstone vart femte år. (Lyckligtvis är de lättförökade, de brukar t.o.m fröså sig själva i dammfåran och i gruset på stigarna om de får chansen. Men fröplantorna måste förstås grävas upp och planteras om på något ställe med mera jord, för att kunna växa till full storlek, och jag har slarvat med det under några år).

 

Det är dock lite svårt att glädja sig åt blomprakten, för tidpunkten känns helt fel, om det nu är "Global Warming" eller bara ett ovanligt envetet högtryck över just Sverige. Allting blommar alldeles för för tidigt och blommar ut alldeles för snabbt, och ängsgräset är redan halvmeterhögt. Båda de bifogade bilderna är från ett tidigare år, och datumet på båda var 22 juni, d.v.s nästan en månad senare. Till och med maskrosorna verkar ha gått i frö allihop, vid det här laget, så det var tur att jag höll undan blommorna inne på området.

 

Mitt i veckan gick min varmvattenberedare sönder, vilket ju aldrig är kul, men i alla fall inte lika illa som när vattnet frös, för bara tre månader sedan. Jag trodde först att det var ett elfel, och ringde elektrikern Stefan, som konstaterade att det visserligen var värme elementet som hade bränt sönder, men att eftersom beredaren var 45 år gammal var det inte vettigt att byta ut det. Så på fredagen ringde jag Bosse på Värmebolaget, som var lite svår att få telefonkontakt med som vanligt, men som omedelbart ställde upp, när han insåg att det var kris. Han hade fullt upp att göra med ett annat jobb, men "Det är klart att jag måste hjälpa dig först!" sa han.

 

Det är något ganska härligt med hantverkare som man har känt i nästan hela sitt liv, och också lite kul med en apparat, som faktiskt har hållit i 45 år. Numera får man vara nöjd om de varar i 10 år. Det var Bosses pappa, Sven-Olof, som gjorde den ursprungliga VA-installationen både i mors och fars och mitt eget hus, och båda var delaktiga i arbetena med bäcken och vattenpumpen till den. Bosse och Stefan har gjort VA- och elinstallationerna i båda de nya familjehusen också. Nu lovade de att fixa det hela senast till på onsdag, vilket var en stor lättnad.

 

Det har varit torrt och soligt länge redan, och enligt väderleksrapporten ska det tydligen fortsätta så under den kommande veckan också. Så jag började stödvattna på flera utsatta ställen redan i början av veckan, och på en del ställen körde jag med kraftigare punktbevattning, t.ex på de nya rosorna och de uppkrukade små rhododendronplantorna från Glendoick. Småplantorna ska dock snart få flytta till entrélandet temporärt, i avvaktan på att jag ska få de permanenta nya växtplatserna klara. Det är där jag fortfarande sliter i värmen, för att göra klart för planteringen.

 

Men så länge det här torra och soliga vädret fortsätter, är det inte läge att flytta några plantor. Det är över huvud taget snudd på kris redan, och blir det inte regn snart kommer mycket att förstöras i hela trakten. Så nu, i slutet av veckan, vattnar jag i stort sett hela dagarna och flyttar runt vattenspridaren var tredje timme. Dessutom har jag fått fylla på dammen, eftersom vattenståndet var oroväckande lågt. Ända sedan den nya vägen kom till för åtta år sedan, har dammen börjat förlora vatten i norrhörnet, eftersom man vid vägbygget sprängde bort en strategiskt placerad bergsrygg, som tidigare höll vattnet och hela den stora lerfickan på plats.

 

Jag har också vattnat en del i sluttningen på de båda familjetomterna, eftersom sommarhusen står tomma för närvarande. Men med 7000 kvadratmeter att ta hand om, och delvis tunt jordtäcke är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att hålla koll på allt, så jag börjar känna mig stressad...

 

 

Av Viveka Ramstedt - 21 maj 2018 19:07

 

Vipprams

 

Den bästa tiden på året sägs ju vara mellan hägg och syren, men i år blommar de samtidigt, eftersom det är så varmt att tiden liksom trycks ihop. Allting har liksom exploderat, och växer våldsamt, men redan börjar man oroa sig för vattning, för enligt rapporterna ska det soliga vädret vara i flera veckor.


Rhododendronen avlöser varandra nu, de har ju varierande blomtider från april till början av juli. Men det står redan klart att årets blomning inte ens kommer i närheten av fjolårets. Då var det en otroligt blomprakt i hela Västsverige, och det lär ha berott på att det hade varit extremt torrt just vid knoppsättningen under året innan. När växter "tror" att de ska dö, svarar de med att sätta massor av knoppar, för att släktet ska överleva. I år är alltså blomningen betydligt blygsammare, men fortsätter det här vädret kanske det blir en ny extremblomning nästa år. Samtidigt vill man förstås inte att hela buskarna ska dö, så därför blir det kanske nödvändigt att sätta på spridarna här och var.


I övrigt blommar fruktträd, hagtorn, doftolvon, svartaronia, slån, hägg och syrén och flera sorters Malus, både vit och röd.


Bland perennerna är det framför allt Vipprams, som man lägger märke till just nu. Det är en gammal trädgårdsväxt, som man konstigt nog inte ser så ofta nuförtiden, trots att den bara har goda egenskaper. Den är tålig och lättskött, utan större krav på jordmån. De vackra vita blomvipporna är nästan meterhöga, och även bladen är dekorativa. Hela plantan växer i en prydlig bunke, som om den stod i vas redan ute i trädgården. Och den förökar sig successivt utåt genom sidoskott, och blir bara större och vackrare för varje år. Mina fyra stora plantor kommer alla från sidoskott från mors gamla planta, som säker är över sextio år gammal vid det här laget.


Iögonfallande är också mina blommande svavelpioner, resultatet av en frösådd från Trädgårdsamatörerna, för ett trettiotal år sedan. Pioner är sällan gula, så svavelpionen, (Paeonia mlokosewitchii), är ett typiskt samlarobjekt. Mina tre exemplar är mera ljusgula än svavelgula, med de stora, öppna blommorna är jättevackra. och nästan självlysande i skymningen.


Myskmadran har också kommit igång, och blommorna svävar som ett skirt vitt flor över den täta mattan av små gröna blad. Den är min absoluta favorit bland marktäckarna, blomningen är vacker och varar länge, och rotfilten håller effektivt undan ogräset, samtidigt som buskarna den omger inte tycks påverkas negativt alls.


Entrélandet har tagit längre tid än beräknat, möjligen på grund av värmen, som gör att man inte orkar grovjobba så mycket. Många av stenarna är också så stora att de är på gränsen av vad jag orkar hantera. Men framför allt är det ogräset som jag måste bli av med helt, innan muren mot granntomten kan byggas upp igen. Det är absolut värsta sortens rotogräs; kers, kvickrot, nässlor och rävarumpor. Rötterna söker sig ner i djupa skrevor i berggrunden, där fukten stannar kvar länge, och att få upp dem helt och hållet är nästan omöjligt.


Efter att ha skrapat ut rötterna och den sista jorden med en liten trädgårdsspade, fyllde jag skrevorna med väggrus istället för matjord, och la markduk över det den djupaste skrevan innan de stora stenarna kom på plats igen. Förhoppningsvis kommer det att fungera, för jag tänker inte bygga upp den här muren en gång till i mitt liv. Biten mot granntomten blev jobbigast att få på plats igen, eftersom det är stora rullstenar, som ska vila på en sluttande bergkant. Den här sista korta biten har tagit längst tid och varit jobbigast av hela muren. Som vanligt blev det också ont om passande stenar mot slutet, och jag fick hämta fler från förrådet vid Amandas tomtgräns.


På söndagen blev muren äntligen klar, och jag kunde övergå till att ösa tillbaka jorden och blanda upp den med torvmull, eftersom jag har bestämt mig för en friväxande häck av rhododendron som avgränsning mot vägen och granntomten. Samtidigt blommar gulsipporna mot gränsen, och den stora gula azalean har slagit ut, så rötterna till dessa måste jag vara försiktig med. Det fanns också en del rötter kvar från de gamla enarna, som jag försökte bli av med, för att få till så bra planteringsgropar som möjligt, men till skillnad från rotogräset är det inte hela världen om det blir bitar av dessa kvar i jorden.


 

Rhododendron "Aksel Olsen"


Av Viveka Ramstedt - 14 maj 2018 22:31

 

 

Titelraden kommer från Evert Taubes "Vals på Ängön", som utspelar sig precis vid den här tiden på året, så det är mycket som passar in. Dock inser man att det är skillnad på floran i Stockholms skärgård och här. En annan Taube-klassiker, Sjösalavals, radar upp blommorna som redan slagit ut på ängen; "gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol". Både mandelblom och kattfot, har jag försökt få in på min ängsmark i flera år, utan att lyckas. Antagligen är det antingen för skuggigt eller för högt PH-värde här.


Gullvivor har jag däremot gott om, och de är ju egentligen vackrare än de tidigare lundvivorna, som det annars finns betydligt fler av överallt. Blommar gör också kabbeleka, kungsängslilja och pingstliljor, och den högvuxna jätteramsen, som är mer annorlunda än vacker. Den är från fars tid, och har spridit sig lite väl mycket nu för tiden.


Mattorna av rosa corydalis och ramslök är i full gång. Katrin kokade soppa på ramslöksblad redan för två veckor sedan, men nu först börjar de vita blommorna slå ut. Senare vissnar både corydalis och ramslök ner och försvinner, så de kan inte räknas till de riktiga marktäckarna, men just nu dominerar de på många ställen. Ramslöken har spritt sig över stora delar av woodlandet, och det är svårt att tro att alltihop härstammar från tre lökar, som jag stal vid en vägkant mellan Gränna och Linköping för mer än tjugo år sedan.


Strutbräken är också något av en karaktärsväxt i mitt woodland, och de är som trevligast att titta på just nu, när de håller på att veckla ut skotten. Senare på säsongen blir det nästan för mycket av dem, de växer i stora bestånd utmed alla strandkanter, och är på väg att ta över delar av ängsmarken också.

Det är mycket som är vackrast just i starten. Många av de exotiska buskarna, till exempel Katsura, Stewartia, Viburnum och japanska lönnar, har bladskott i rött eller brunt. Den första skira grönskan i trädkronorna är också extra läcker. Senare, när ekarna slagit ut, förvandlas bladmassan mest till en enhetlig grön spenat, och de låga vårblommorna försvinner i det allt högre gräset.


För tillfället håller jag på att djupgräva jorden i entrélandet för att bli av med allt rotogräs innan nyplanteringen. Jag försöker spara så mycket som möjligt av olika sorters smålökar och rosa corydalis, som täcker stora delar av ytan just nu, genom att gräva upp stora tuvor av dem och placera i krukor tills vidare. De tunna stänglarna på corydalisen är ömtåliga, och blommorna vissnar ner nästan omedelbart, när de blir störda, men kvar i krukorna blir de små runda rotknölarna, ungefär så stora som hasselnötter. Lökarna är tåligare, och blommar färdigt i krukorna. Det är bara att stoppa ner alltihop i jorden igen, när nyplanteringen väl är klar.


Fortfarande hittar jag massor av rötter från kers och nässlor i jorden, när jag gräver igenom den, och värre lär det bli, när jag ska ta mig an den inre delen närmast verandan, som är fullständigt igenväxt av fjälltolta. Men jag verkar ha lyckats utrota fjälltoltan på alla ställen där de tidigare växte i mitt woodland, så det ska nog gå att få bukt med den här också, även om det kommer att ta hela sommaren i olika etapper.


Italienresenärerna kom tillbaka på måndagen, och Lennart P. hjälpte mig att rulla undan den största stenen i stödmuren, innan han och Boel försvann ner till Belganet. I gengäld dök nästan hela den yngre generationen av Wellfeltare upp över Kristi Himmelsfärdshelgen, så på lördagen fick jag hjälp av Niklas och Lennart H. med att rulla tillbaka den igen. Det blev nödvändigt att riva hela stödmuren och bygga upp den igen i samma sträckning, för att bli av med rotogräset. Mycket riktigt hittade jag stora härvor av vita rötter under och mellan stenarna, så det var tur att jag gjorde jobbet ordentligt. Det här har varit ett segdraget arbete, men nu börjar jag äntligen se slutet på det.


                               

Jätterams                                     Ramslök                                      Kungsängslilja

 

 

Av Viveka Ramstedt - 7 maj 2018 23:36

Stjärnmagnolian vid huset slog ut på måndagen, medan exemplaren nere i woodlandet, som står skuggigare, dröjde ett par dar till. På Valborgsmässoafton slog också den första av mina tidiga rhododendron ut, och nu i slutet av veckan blommar flera oreodoxa x williamsianumhybrider. Även björkarna slog ut samma dag, de är väldigt punktliga och tycks vara oberoende av väderleken.

 

Vädret var också typiskt för Valborgsmäss, med en ordentlig åskskur, men som tur var väntade vädergudarna till kvällen, förmodligen för att fördärva nöjet för så många valborgsfirare som möjligt. Det gjorde att jag hann ägna några timmar åt Rosengården, som blev försummad förra veckan, medan jag fixade med ön. Det är fortfarande en hel del som behöver göras där, men sen fick den stå på vänt ett tag till.

 

Resten av veckan ägnades istället åt entrélandet, eftersom jag och Nelly flyttade ner till Guns och Görans hus 1:a Maj, för att passa Castor en vecka, medan de är i Italien. Det begränsar mina möjligheter att arbeta utomhus ganska mycket, eftersom jag inte vill lämna hundarna ensamma för länge. Entrélandet går dock att jobba med, eftersom det vetter mot deras tomt, så att de kan hålla koll på vad jag sysslar med. Båda två verkar tycka det är väldigt viktigt, så de sitter där och glor på mig genom staketet hela tiden, för att sedan hälsa lika översvallande när jag kommer in genom grinden, som om jag varit borta i timmar.

 

Nelly var dessutom inte helt nöjd med att bara titta på mig genom ett nätstaket, även om avståndet mellan oss understeg 10 meter. På något sett lyckades hon ta sig ut från tomten. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, möjligen klämde hon sig under grinden. Hon är faktiskt smartare än man tror, även smart nog att inse att hon var på förbjuden mark. Så istället för att glatt rusa fram till mig och signalera ”Här är jag!” lade hon sig tyst och diskret invid staketet, alldeles utanför platsen hon tidigare haft som utsiktspunkt inifrån. Det tog ett bra tag innan jag upptäckte henne, men då fick hon följa med tillbaka in på tomten, eftersom det kan komma både bilar, katter och hundrädda ungar ute på vägen. Samma sak upprepades två gånger innan hon uppfattade budskapet, och la sig till ro med patetisk uppsyn, tätt tryckt mot insidan av staketet.

 

Efter det rullade arbetet på rätt bra, även om det är fysiskt ansträngande. Det är stora stenar som ska läggas på plats, och all jord och grus måste kärras i uppförsbacke nerifrån högarna vid Niklas och Katrins uppfart. Yttermuren behövde justeras, både för att kantstenarna tryckts ut, och för att bli av med kers och nässlor, som skickat rötter under och mellan stenarna. Framför allt vill jag ha jorden ogräsfri, innan jag gör något åt nyplanteringen. Jag försöker också bli av med så mycket som möjligt av rotsystemet från de gamla enarna, som togs bort förra sommaren, men ett par av stubbarna kommer att bli kvar, så jag får anpassa planteringen efter dem.

 

Avsikten är att få till en randplantering av Rhododendron mot både van det Puttens och vägen, så det går åt stora mängder torvmull, för att lätta upp den befintliga jorden. Jag har redan några buskar som ska flyttas upp från sydvästra tomthörnet, och en del av nyinköpen från Glendoicks kommer också att placeras här, mest Yakusimanumhybrider. Det kommer att se rätt tomt ut under några år, innan nybuskarna hinner växa till sig, men på sikt lär det bli en snygg och effektiv skärm. Tills vidare gäller det dock att få till några snabbväxande marktäckare. Förmodligen blir det lågväxande nävor; jag har siktat in mig på midsommarrean på Fly.

 


Jag har också stoppat ner de två azaleorna, Occidentale och Ben Cruachan, vid dammstranden, tillsammans med Knaphill-hybriden Persil från Fly, i den tredje gropen.


 

Vädret har varit fantastiskt hela veckan, jag tycker nästan synd om italienresenärerna, som missat det. Plötsligt är det grönt överallt, utom där mattorna av gul- och vitsippor, rosa Corydalis och gul svalört tar överhanden. Men den blomningen är ju ganska kortvarig, och bladen vissnar ner ganska direkt efteråt. Vad som också har kommit i gång är maskrosorna, så nu blir det att ha med sig en smal spade på hundpromenaderna. Jag har en gammal överenskommelse med maskrosorna i mitt woodland; så länge de inte blommar låter jag dem vara ifred, men så fort de visar färg sticker jag upp dem.

 

 


Av Viveka Ramstedt - 30 april 2018 08:28

Forsythian har just slagit ut, och för tillfället massblommar påskliljor och lundviva, men också ormöga, pulmonaria (lungört) och rosa corydalis, vilket ger lite variation med blått och lila ibland allt det gula.

 

Veckan började med två dagars regn och rusk, vilket visserligen behövdes för vegetationen, men sinkade mig en del i planeringen. Visserligen måste hunden ut i alla väder, men det finns ingen motsvarande lag för trädgårdsarbete.

 

Jag hade en rätt lång lista på jobb för den här veckan, eftersom jag har flera pågående projekt, som behöver avslutas snabbt, för att hinna bli planterade under vårsäsongen i år. Det handlar om Rosengården, Entrélandet och de sista randplanteringarna mot Ferievägen, (Övre halvcirkeln och en mindre platå med gamla forsythiabuskar närmast arbetsytan), som alla har behov av en andel matjord till utfyllnaden, med lagom inblandning av förmultnat höstlöv. Problemet just nu är att disponera resterna av den stora högen med matjord vid vändplatsen, så att den räcker till för alla dessa platser.

 

Den matjord som blir över ska användas till växtplatserna för mina nya rhododendron, och förhoppningsvis kommer högen att räcka till alltihop, och sedan ta slut, så jag kan göra i ordning ytan till ängsmark. Jordhögen har legat i vägen där rätt länge, och jag vill helst inte behöva ta hem ytterligare ett lass. Köpejord hör till det som jag försöker undvika inom mitt woodland, eftersom det drar med sig typer av ogräs som jag inte vill ha in.

 

Första jobbet blev att avsluta nivåerna i Rosengården, med ytterligare några kärror jord och sedan ge både gamla och nya rosor en omgång kogödsel. Även buskrosorna på ön fick en omgång. Det gäller att passa på innan andhonan lägger sig på ägg där, vilket oftast sker kring 1:a Maj. Besöket på ön innebar dessutom en plötslig omprioritering av mina projekt, eftersom jag upptäckte att trädäcket, och framför allt avgränsningen mot matjorden utanför den centrala vistelseytan, behövde åtgärdas omedelbart.

 

Eftersom andhonan mer eller mindre ockuperat ön under de två senaste somrarna, hade jag glömt bort att det var meningen att fundamenten till pergolan skulle gjutas ihop till en sammanhängande låg mur, för att skilja matjorden kring rosorna från trädäcket. Peter hade förberett det genom att sätta upp formar, men eftersom inget hade hänt där på tre år, var både diket i formarna och större delen av trädäcket nu fyllt med halvförmultnade löv istället. Eftersom änderna för tillfället var någon annanstans, satte jag omedelbart igång med att rensa bort löven, vilket avslöjade att trädäcket var nästan helt uppruttet.

 

Omläggning av däcket får vänta till senare i sommar, när häckningsperioden är över, men redan dagen därpå inhandlade jag tre säckar cement på Jordnära. Väggrus hade jag redan hemma, så det gick relativt snabbt att fixa gjutningen, eftersom man kan köra ut med skottkärra över bron. Hela jobbet tog två dagar, eftersom det gick åt en skottkärra till varje segment, och det är ett tungt jobb att blanda betong för hand. Jag avslutade med att ta upp ett par bestånd av nässlor, som höll på att ta över de yttre delarna av ön. Längre fram på sommaren blir marken på ön mer eller mindre täckt av Liten Häxört, men i det här fallet är det bara en fördel med en så pass starkväxande marktäckare.

 

En bonus var att Nelly kunde vara med hela tiden. Efter hennes lyckade rymning från hundgården, har hon fått vara med mig okopplad medan jag jobbar ute på tomten, och faktiskt uppfört sig exemplariskt, med undantag för ett par ruscher för att köra upp närgångna ekorrar i träden. (Ingen hund tycks kunna motstå att jaga upp ekorrar i närmaste träd, och ekorrarna verkar betrakta det som en kul sport att reta dem). Jag fick till och med Nelly att fatta att hon inte skulle gå ut på själva ön. (Hundtassar i blöt betong är ingen höjdare). Så mesta tiden satt hon och höll utkik över området från toppen av bron, och ignorerade till och med andhanen, som kom tillbaka andra dagen, och sedan seglade runt på vattnet alldeles intill, fullkomligt oberörd av både mig och Nelly.


Men jag har trots allt fixat staketet till hundgården, så hon inte kan ta sig ur den på egen hand igen. Ibland är det faktiskt skönt att kunna ha full koll på jycken. Och särskilt på helgerna är det lite för mycket folk ute runt omkring, för att jag ska lita helt på henne.

 

 

Ormöga vid bron

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se