Är jag ut eller inne? Kommer inte ihåg…

När jag ser tillbaka på den här sommaren, känns det som en total stiltje, då i stort sett ingenting hände under den ihärdiga värmeböljan. Men den här veckan har varit lite annorlunda, och det började redan på måndagen, då jag hade hembesök av en sjuksköterska, som skulle utvärdera mitt mentala tillstånd. (Det var faktiskt jag själv som beställt hem henne, baserat på att min två år äldre syster gått igenom en liknande minnesundersökning för två år sedan).

Mitt minne är väl inte världens bästa, men nog ändå bättre än de flestas i min ålder. Jag har förstås påtagliga problem med namn och ansiktsigenkänning, men de har nog inte så mycket med åldern att göra, eftersom det är något jag lidit av länge. Jag kan få totalt hjärnsläpp i vissa situationer, då namnet på en person – eller en växt, (vilket är mer irriterande än man kunde tro eftersom jag är trädgårdsintresserad) – plötsligt kan vara totalt bortblåst ur min hjärna. Tre timmar senare trillar tioöringen, i form av det förlorade namnet, plötsligt ner i min hjärna, men då är det hela ju i allmänhet överspelat ändå.

Det här är förstås problem som jag levt med länge, och som var betydligt större under min yrkesverksamma tid, eftersom jag då hade rätt många kontakter med människor som jag bara råkade på i samband med yrkesutövningen.

Jag minns ett exempel från början av nittiotalet, då jag – hör och häpna – var inhyrd av Chalmers som assistent för en grupp studenter. (Uppgiften handlade om stadsplanering i Tyskland, där jag ju varit verksam för VBBs räkning under några intensiva år efter ”die Wende”). Det var bara ett tiotal studenter i gruppen, och jag hade förstås en namnlista, men jag hade ändå svårigheter att hålla isär dem och koppla rätt namn till rätt elev. Ett av mina knep var att försöka knyta namnet till en egenskap, t.ex ”Kurt är kort”.

Lustigt nog tipsade sjuksköterskan mig om just det knepet, som stöd för igenkänningsproblemen, men eftersom jag numera systematiskt undviker större sällskap är det egentligen ingen stor grej längre.

Resultatet av undersökningen blev att mitt minne nog är rätt mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan var undersökningen ju inte särskilt djuplodande. Den bestod i att vi satt och pratade på min veranda över en kopp kaffe, och sköterskan ställde ett antal väldigt elementära frågor. Typ ”Hur gammal är du”, ”När är du född?”, ”Vad är det för veckodag idag?”, ”Hur många år gick du i skolan?”, ”Vem är president i USA?”, etc. Fast just när hon skulle till att gå ställde hon plötsligt en sista fråga; ”Vad är det för årtal i år?” - och då kom det där totala hjärnsläppet, som jag alltså drabbas av ibland. 2000? 2024? Plötsligt stod det totalt still i huvudet på mig.

Tydligen påverkade inte hjärnsläppet slutbetyget, som hon förmodligen redan hade satt, när hon ställde frågan. (19 poäng av tjugo möjliga, enligt sköterskan och ”ingen anledning att misstänka någon typ av demens” enligt det enradiga beskedet från den granskande läkaren, som damp ner i brevlådan på fredagen).

Ovanlig episod nummer två, som också var initierad av mig själv, bestod i ett besök hos tandläkaren. Normalt brukar tandläkaren själv höra av sig någon gång under våren för en koll av min tandstatus, men på grund av coronasituationen hade det inte hänt i år. Anledningen till att jag bokade ändå tiden, var att jag bitit loss en ganska stor plomb. Jag hade ju inte tandvärk, men den stora ojämna ytan där plomben hade suttit, var irriterande, och det var svårt att låta bli att peta på den med tungan hela tiden. Tidpunkten var ju inte direkt idealisk, men själv har jag ju hållit rätt isolerad, och man får väl anta att tandläkaren inte skulle hålla öppet, om han varit utsatt för någon smitta själv.

Det är alltså ett bra tag sedan jag sist var hos tandläkaren, så jag råkade förstås initialt ut för ett annat exempel på mina minnesproblem med namn. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad tandläkaren hette, och telefonnumret hade jag förstås inte heller skrivit upp någonstans. Jag löste problemet med att googla på ”tandläkare i Alingsås”, vilket gav mig tre namn – varav jag faktiskt kände igen två. Mitt slutliga val baserades på en adress på Kungsgatan,som kändes bekant.

Ändå hade jag vissa slutliga svårigheter, beroende på att jag letade på Kungsgatan 48 istället för 42, men till slut hittade jag fram och fick en stor plastfyllning över det jättestora hålet. (Alternativet var en krona, men det kände jag mig inte redo för). Konstigt nog gjorde det inte ont, trots att han var nere och petade nära roten.

Tandläkaren berättade att de slutar sända ut årliga påminnelser när klienterna fyller 70. Själv är jag ju över 80, så jag undrar verkligen när de slutade med påminnelserna. Det kan ju ändå inte ha gått mer än 10 år sedan jag senast besökte en tandläkare? Och den stora frågan är när mitt nästa besök kommer att bli – om ens någonsin, eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få någon påminnelse nästa år heller. Jag borde förstås göra en anteckning i almanackan, men den nya kommer ju inte förrän om 4 månader, och då har jag förstås glömt bort det hela.

På onsdagen kom sedan nästa ovanliga upplevelse. Äntligen regn! Inte särskilt mycket, och inte särskilt länge, men det har småskvätt lite varje natt under resten av veckan, så förhoppningsvis är den värsta risken för vegetationen över nu. Det blir alltså ingen upprepning av katastrofåret 2018. Men det var i sista minuten, för ett par träd i parken har redan strukit med, och på grannen Christinas tomt kan man se tre jättestora och stendöda furor nerifrån vägen.

Katrin var nere under helgen, så vi gick en gemensam långrunda med Nelly på söndagen. Sedan hjälpte hon mig att sanera Nelly, som avskyr proceduren, och konsekvent försöker att först hålla sig undan så mycket det går, och sedan sabotera själva klippningen så mycket som möjligt, genom att sätta eller lägga sig ner. Eftersom vi var två mot en lyckades vi dock hålla henne på benen och befria henne från en förfärlig massa hår och tovor, som hon verkligen borde ha varit tacksam över att bli av med.

Sen åkte Katrin, och inte förrän hon hunnit iväg upptäckte jag att jag hade glömt ge henne pengarnas som jag är skyldig Arvid. Förhoppningsvis kommer dock både hon och Niklas tillbaka ner nästa vecka, så jag äntligen kan göra mig oskyldig då.

Om jag bara lyckas komma ihåg det...

Värmen fortsätter oförändrat, och jag har gett upp att försöka få någon sorts trädgårdsjobb gjort – det är helt enkelt för varmt utomhus på dagarna, så det är smartare att hålla sig inomhus. När jag ska försöka sammanfatta vad jag normalt gör under en dag just nu, blir det direkt pinsamt, eftersom svaret är - i stort sett ingenting vettigt.

Jag stiger förstås fortfarande upp vid sextiden. Man kan undra varför, eftersom det är åratal sedan jag slutade jobba. Men min dygnsrytm är väl inställd på den tiden, åtminstone så här års, när det ljusnar ett par timmar tidigare. Möjligen är det också så enkelt att jag väcks av tidningsbilen, som tydligen kommer klockan sex. Jag går i alla fall första snabba morgonrundan med Nelly vid sextiden, då det fortfarande är hyfsat svalt, då alla grannar fortfarande sover, och deras katter förhoppningsvis är inomhus.

Sedan tillbringar jag ett par timmar framför datorn, då jag läser två morgontidningar plus ett antal artiklar ur Washington Post, som datorn har valt ut åt mig, tydligen baserat på ämnen som jag tidigare har sökt på. Just nu handlar alltså de flesta om Trump. Eller om corona, inte för att jag är särskilt intresserad av det ämnet just nu, utan för att alla andra tycks vara det. Själv är jag hjärtligt trött på corona, men av någon anledning tycks datorn – som annars är ganska lyhörd – inte ha uppfattat detta.

Den första riktiga promenadrundan med Nelly sker mellan halv åtta och halv 10, då temperaturen fortfarande är någorlunda dräglig. Hundpromenaderna leder faktiskt till en hel del ofarliga kontakter utomhus, även om min vanligaste hundpromenadkompis Marianne fortfarande håller sig i corona-karantän på landet med sina två glada welshpojkar. Då och då stöter man på folk som man känner, och växlar några ord med, och även de man inte känner, börjar så småningom kännas som bekanta, eftersom man ju oftast möter samma människor vid samma tid, dag efter dag.

Efter långrundan lägger jag mig framför Tvn med morgonmålet, där jag sedan blir kvar i ett par timmar. Det händer till och med ibland att jag somnar framför Tvn, vilket ju inte tyder på att programmen varit särskilt intresseväckande. Bortåt tvåtiden brukar Nelly och jagvakna tillräckligt för att ta oss ner till Talludden för ett dopp. Det brukar vara folktomt där, vilket ju är en förutsättning för att ha med hunden till badstranden, men på sistone har det oftast varit en familj med rätt många barn där, när vi anländer. Klippstranden är ju lång, så Nelly och jag parkerar oss lite längre bort, men det brukar av någon anledning ändå bli signalen till familjen att packa ihop och lämna stranden i sin båt, trots att Nelly snällt håller sig till min ända. (Förmodligen tror de att jag äger stranden, eftersom jag kommer från land, och att de alltså själva gör intrång).

Före eller efter doppet blir jag ibland inbjuden ner till Gun och Göran för en pratstund över ett glas vin. (Glaset och vinet tar jag såhär i coronatider med mig hemifrån och vi håller avstånd mellan stolarna, så smittrisken lär vara försumbar. Annars tillhör vi förstås alla tre riskgrupper, eftersom både Gun och Göran har olika krämpor, och jag själv visserligen är förargelseväckande frisk, men sex år äldre än dem).

Sen blir det TV igen på kvällen, och lite för ofta somnar jag mitt i ett program och vaknar en bit in i nästa. Då har temperaturen åtminstone hunnit bli dräglig igen, och det är bara ett ge sig ut i halvmörkret för sista rundan med hunden, innan vi båda ramlar i säng för gott. Och så har ännu en dag bara försvunnit, utan att jag kommit mig för med att lyfta upp Nelly på trimbordet, vilket annars varit planerat i veckor. Jag har helt enkelt ingen energi...

Veckodagbok 3/8 – 9/8;   Sommaren lider mot sitt slut

Vädergudarna har förstås inte insett det ännu, men egentligen är det väl väl nästan höst? Det är fortsatt soligt och varmt, men den enstaka regndag som kom på onsdagen var mycket välkommen. Det var knappast något ösregn, snarare ett glest droppande, men eftersom droppandet pågick i stor sett hela dygnet, blev effekten ändå påtagligt uppfriskande. Enligt Gun, som har regnmätare, blev det totalt 70 millimeter, men det låter nästan lite otroligt.

Värmen gör att jag i stort sett inte ids göra någonting utomhus, så det hår blir en kort krönika. Det enda jag aldrig fuskar med är Nellys morgonpromenad, den går vi i ur och skur vid samma tidpunkt. Men å andra sidan är den fixa tidpunkten halv åtta på morgonen, så vi slipper den värsta hettan. Vi varierar mellan tre olika lokala varianter; Stadsskogen, Svärds Skog, eller en kombination av båda. Det finns gott om stigar att välja på, så vi det här laget har jag fixat till sträckningar som alla tar ca två timmar.

Efter det ligger jag på rygg framför TVn ett par timmar, och det lilla trädgårdsarbete som blir utfört under eftermiddagen, försöker jag förlägga till skuggiga partier av trädgården. Men på något sätt har ändå alla de sedvanliga underhållssysslorna blivit utförda vid det här laget, dock numera med väsentlig hjälp av familjen Wellfelt. Katrin slår av alla gräsytor med deras röjsåg, och Niklas vadar varje år ut i dammen och drar upp en massa vass och andra vattenväxter med rötterna, för att hålla vattenspegeln öppen. I år har även Arvid gjort en stor insats med att kärra ut lövkompost och grus, (men honom betalar jag förstås per timme).

Själv svarar jag för efterslåttern med motorgräsklipparen, och senare för hopräfsning och uppsamling av gräsklipp och höstlöv. Materialet hamnar i ett stort antal ringkomposter av hönsnät, utplacerade på ett antal strategiska ställen i buskpartierna, Efter något eller några år kan det halvförmultnade materialet spridas ut i närområdet, varvid buskarna får ett välkommet tillskott av näring, och växer så det knakar.

Vid det här laget har de flesta av buskskärmarna längs omgivande vägar blivit så höga och täta att man knappast anar gräsytorna och dammen utifrån. Och inifrån döljer buskarna nästan all den kringliggande bebyggelsen, vilket förstås är slutmålet. Vid det här laget är det bara en kort sträcka av den övre, norra delen av Ferievägen, som inte är helt avskärmad, men efter ytterligare några år kommer nog syrénbuskarna längs det partiet att ha vuxit sig stora nog. (De planterades som decimeterhöga rotskott och sticklingar för några år sedan, så de har ändå vuxit till sig rejält).

Det är så varmt att till och med jag masar mig ner till sjön varje dag för att bada. Vattnet känns som ljummet te, säkert minst 23 grader. Nelly och jag badar ute på Talludden, eftersom hundar är förbjudna på vanliga badplatser. Vid det här laget har Nelly insett att jag inte är på väg att drunkna, så hon har slutat med de störande räddningsförsöken, men simmar fortfarande runt mig i cirklar, för att kolla att jag inte tänker försvinna. Badet är uppfriskande, men den långa backen hem gör att man nästan är lika varm som tidigare, när man väl tagit sig hem igen.

Wellfeltarna återkom tillfälligt på söndagskvällen, efter en kortare sejour hos Emilie nere i Halmstad, men på måndagskvällen försvinner de upp till Stockholm för återgång till arbetslivet. Nästa besök blir nog inte förrän i September, då även Emilie förväntas komma. Svampplockning är planerad, och förhoppningsvis hinner trattkantarellerna komma igång till dess, även om de vanliga gula, som det varit gott om hittills, nog lär vara på upphällningen då.

Det är alltid roligt att avsluta ett utdraget projekt, och för tillfället har jag två projekt som är på sluttampen; hörnet uppe mot van der Puttens och nordvästra delen av dammstranden. Båda är uppfyllnadsarbeten, och samtidigt får jag chansen att göra i ordning arbetsytan innanför taxushäcken, genom att tillfälligt få undan innehållet i alla ringkomposterna på arbetsytan. Dessa kommer ju snart att fyllas upp igen med årets höstlöv, men innan dess får jag chansen att jämna till och snygga upp ytan. Taxushäcken mot vägen, som hittills fört en rätt tynande tillvaro, får ett behövligt tillskott av matjord på insidan, och grusytan innanför kan befrias från ogräs och rotuppslag, innan komposterna sätts tillbaka.

Övriga delar av kompostinnehållet hamnar mest som uppfyllnad av ojämnheter i kanterna av dammen och uppe i tomthörnet mot Puttens, där det behövs många skottkärror för att få tillräckligt jorddjup för en blivande buskskärm. Samtidigt har Putten rivit det fula, lutande vedförrådet, som hotade att rasa in på min tomt, och planerar tydligen en egen buskskärm på sin sida av staketet. Jag har haft en del hjälp av Arvid med att köra skottkärror i uppförsbacke, men han har varit rätt upptagen av kompisar på sistone. Senaste veckan har han dessutom varit i Stockholm, men han lär komma tillbaka i nästa vecka för att återta slavjobbet, enligt Niklas och Katrin.

Det har varit rätt fullt i båda familjehusen under sommaren, särskilt i Niklas och Katrin har gästerna avlöst varandra. Efter att Amandas gäng försvann förra söndagen dök faktiskt Boel och Lennart upp påföljande torsdag, faktiskt för första gången under hela sommaren. (Jag tror att det framför allt är Lennart, som oroar sig för Corona-smitta, men det går ju faktiskt bra att umgås utomhus på de båda verandorna, till och med om det regnar, eftersom båda har rejält tilltagna markiser).

Blekingebesöket kom lite oväntat. Amanda hade engagerat Signe och Tora för att städa huset efter henne och familjen, men eftersom städningen inte var inplanerad förrän till påföljande måndag, var huset ju inte i tiptop-skick när de dök upp. Jag var dock inne och kollade dagen innan, och det såg inte alltför illa ut, och sängkläderna hade de i alla fall hunnit tvätta. Nu blir städningen av under den kommande veckan, och sedan lär huset stå tomt igen fram till i september, då Emilie har aviserat ett besök för svampplockning med Moster Monster.

Vädret är fortsatt ganska behagligt, med mycket sol och en del nattliga skurar, och eftersom jag går den långa hundpromenaden tidigt på morgnarna, slapp jag den värsta hettan under den korta värmeböljan i veckan. Jag saknar bilturerna med hundarna, som Göran och jag brukade göra, men han verkar ha blivit sittande för gott, och det är tydligen Gun som tagit över rastningen av Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen i onödan, så mina rundor begränsas numera till Stadsskogen, Bryngenäs och kombinationer mellan dessa.

Fast man ska ju inte klaga, det är nog inte många som har tillgång till så mycket attraktiv natur inom gångavstånd från husdörren. Stadsskogen innehåller betydligt större områden med orörd natur än man skulle tro, om man bara passerar igenom den tättbebyggda centrala delen med bil. Det finns ett rikt förgrenat stigsystem, och om man väljer att hålla ut långt i ytterkanterna, kan en skogsrunda där lätt ta över två timmar. (Det är faktiskt lätt att gå vilse också, eftersom skyltningen är lite konstig. Skyltsystemet visar bara vägen mot olika utgångar, inte in i skogen, och har man inte koll på var utgångarna ligger, är det lätt att hamna fel).

Bryngenäsområdet erbjuder en helt annan miljö, ett öppet kulturlandskap kring slottet, Bryngenäsviken och Mjörnstranden, med osedvanliga skönhetsvärden. De sluttande beteshagarna kring viken är befolkade av betande hästar och får – och under senaste veckan även av en enorm flock med vildgäss, säkert mer än hundra individer. De här gässen borde egentligen varit uppe i norra Sverige så här års, men av någon anledning kom de aldrig iväg dit, och flocken har nu mångdubblats i storlek, efter att de förmodligen har häckat i den relativt skyddade miljön kring viken.

Samma flock drar runt i hela Alingsåstrakten, och familjens sommarhusbesökande ungdomar – och även lokalbefolkningen - har varit irriterade i år, eftersom både fotbollsplanerna vid Mjörnvallen och Playa Mjörn är fulla med fågelbajs. (Förra året skylldes bajset på Playa Mjörn på hundägare, men i år är det väldigt uppenbart var det kommer ifrån).

Det har varit konstigt väder senaste veckan, med rätt mycket sol på dagarna, men kylslagna nätter, med temperaturer kring 6-7 grader, när jag går den tidiga morgonrundan med hunden vid sjutiden. Sedan stiger termometern snabbt till normal sommarnivå.

Jag håller fortfarande på med efterslåttern, mest för att min energinivå fortfarande är låg, så det brukar bara bli ett par timmars räfsande, efter att jag tillbringat förmiddagen framför TVn med Downtown Abbey.

Mitt största pågående projekt i parken är annars en ganska stor uppfyllnad för en framtida skärmplantering i sydöstra tomthörnet mot Puttens och Amanda. Det har pågått till och från i flera månader redan och går mycket långsamt framåt. Delvis beror det på att alla fyllnadsmassor måste köras i ordentlig uppförsbacke, antingen från grushögen på Niklas och Katrins uppfart, eller från min dubbelkompost nedanför uthuset. Jag får en del hjälp av Arvid, som ju är yngre och starkare än jag, men det är ett utdraget företag.

Den roliga delen av jobbet, nämligen stödmuren, är dessutom redan gjord, så nu handlar det om rent monotont kroppsarbete, innan jag kommer fram till nästa roliga moment, som ju är själva planteringen. Jag har en del självuppdragna småplantor, bl.a av rhododendronsom förmodligen kommer att hamna här framöver, men jag hoppas också på att den vanliga höstrean i plantskolorna. Nu har dessutom grannen rivit sitt fula vedskjul, som delvis hotade att rasa in på min tomt, eftersom det lutade betänkligt. Det innebär att belysningen, och därmed växtbetingelserna blir betydligt bättre, så jag räknar med att kunna få till en riktigt fin plantering här.

Nelly och jag går numera vår morgonrunda vid åttatiden, en timme tidigare än normalt, för att undvika det värsta solgasset. Det verkar som om de flesta andra har kommit på samma idé, eftersom vi möter det vanliga gänget av hundägare, joggare och hurtiga vandrare, som håller en betydligt högre takt än vi.

Amanda och Paul med ungar har varit på besök under veckan, men åkte hem till England på söndagskvällen. Sofia bondade med Nelly, som annars brukar undvika barn; (Hon verkar tycka de är stökiga och högljudda. Med Sofia la hon sig emellertid glatt på rygg, för att bli kliad på magen). Det är alltid roligt att träffa Amanda, men hon oroade mig lite med en del lösa planer på att familjen eventuellt ska söka sig tillbaka till USA igen. (Elliot var positiv till förslaget och Sofia negativ). Men, som Paul sa; allt beror ju ytterst på jobbsituationen, (speciellt för honom själv, Amanda med sin mera allmänna bakgrund som administratör, lär ju ha lättare att hitta jobb var som helst).

Niklas och Katrin ska vara kvar en vecka till, men Arvid försvann över helgen för att tälta med kompisar. För tillfället är jag alltså ensam med trädgårdsjobbet, som just nu ägnas åt att bättra på jorddjupet i planteringen längs Ferievägen. Åtgärden initieras delvis av att en del buskar mår lite dåligt, efter två ganska torra somrar och en helt snöfri vinter emellan. Den utlösande faktorn var dock en liten blodbok, som jag drog upp med rötterna från en liten skreva ute på Talludden, där den definitivt inte hade en chans till någon framtid. Samtidigt får alltså den angränsande blivande syrenhäcken en extra skjuts.

Planen är att tömma alla ringkomposterna innanför taxushäcken, för att så småningom ge plats för årets nya höstlöv. Innehållet kommer huvudsakligen att hamna i kanten av dammen, dels vid utloppet och dels längs den västra stigen, där det finns rätt mycket ojämnheter som behöver fyllas upp.

Nelly verkar lyckligtvis pigg och normal igen, efter vad det nu var som orsakade den plötsliga hältan förra veckan, och morgonpromenaderna har åter sträckts ut till kring två timmar. Eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan blir promenaderna numera mest begränsade till Bryngenäs och Stadsskogen. Det spelar inte så stor roll, för speciellt Stadsskogen är så stor att man lätt kan hitta olika varianter på en tvåtimmarsrunda. Jag har till och med nästan lyckats gå vilse där ett par gånger. Det finns väldigt många stigar att välja på, och eftersom den delvis kraftigt kuperade terrängen styr sträckningarna är det inte alltid man kommer ut där man förväntade sig.

Arvid har bott i långhuset senaste veckan med ett gäng killkompisar. På slutet var det tjejkompisar också, och Niklas och Katrin rapporterade att huset var osedvanligt välstädat när de tog över det igen på fredagskvällen. Kanske säger det något om att de gamla könsrollerna fortfarande lever kvar, åtminstone delvis...

Boel och Lennart lär man däremot inte se mycket av i år, eftersom speciellt Lennart tydligen är extremt angelägen att undvika coronasmittan, (som faktiskt fortfarande tycks öka lite i Alingsåstrakten, efter att ha minskat påtagligt i Stockholmsområdet). På torsdagen landade emellertid Amanda med familj från England. Det kanske är lite vågat, eftersom smittspridningen långt ifrån verkar vara över, varken här eller i England, men alla är ju friska, och de ska stanna en dryg vecka.

Jag har faktiskt snorat lite själv de senaste veckorna, men förhoppningsvis är det bara en vanlig sommarförkylning, även om jag teoretiskt skulle ha kunnat bli smittad, eftersom jag fortfarande handlar själv en gång i veckan, (på Lidl, som dock är rätt folktomt på mornarna). Jag känner mig åtminstone inte dålig på något annat sätt. Troligen är det de dagliga hundpromenaderna som håller mig frisk och rörlig. Göran har däremot tyvärr blivit sittande på grund av sin yrsel, och det är numera Gun som rastar Castor.

Själv ägnar jag mig för tillfället åt efterslåtter och räfsning, och nästan alla kompostrundlar är vid det här laget överfulla. Det är egentligen meningen att vägföreningen ska slå av vägkanterna, men det satt långt inne i år. Jag hade redan gett upp hoppet om dem och hunnit börja med lien på den breda remsan längs Ferievägen, när Staffan och Miriam stoppade mig, och sa att föreningen trots allt skulle ta hand om det. Det gjorde de också ett par dagar senare, och det var definitivt hög tid. Till och kommunen har vid det här laget slagit av alla vägkanter plus det nedersta fältet.

Det översta fältet har de emellertid lämnat oslaget av någon märklig anledning. Det här stör mig, inte bara för att jag måste vada genom meterhögt högt gräs under dendagliga kvällspromenaden med hunden, utan för att jag misstänker en bakomliggande orsak. Det jag befarar är att de håller på att återgå till de gamla planerna på att bebygga fältet, trots att de redovisade alla fälten som grönområde så sent som i den senaste översiktsplanen, som bara är två år gammal.Förmodligen efter påtryckningar från de lokala byggfirmorna, som uppenbarligen helst vill se alla fälten i Lövekulle fullproppade med bostadshus.Enligt en artikel i AT för ett tag sedan, har kommunenhar nämligen preliminärt aviserat planer på en ganska stor bebyggelse i Lövekulle, i förstudierna till en uppdaterad områdesplan. Så pass stor att ett av kommunalråden redan har uttryckt tveksamhet till omfattningen.

Min teori är att de, genom att låta fältet förbli oslaget, hoppas på att det ska bli mindre attraktivt för friluftslivet, och därmed minska protesterna mot bebyggelse, som ju hittills varit starka, varje gång liknande förslag tagits upp. Bl.a är ju utsikten frånkrönet i korsningen mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen över det triangulära landskapsrummet ner mot sjön närmast ikonisk, och för de flesta passerande vad som verkligen definierar grönområdet Lövekulle. (Förhoppningsvis är jag bara paranoid, men vi lär ju få veta om någon månad, då det nya planprogrammet ska ut på samråd).

På fredagen kom alltså Niklas och Katrinfrån Stockholm och hade med sig Arvid tillbaka igen . Bra, för honom kan jag sätta i arbete med att köra tunga skottkärror, något som jag helst vill undvika själv numera. En av uppgifterna kommer definitivt att bli att tömma de äldre lövkomposterna, och det finns gott om svackor att lägga det halvt nerbrutna materialet i. Framför allt är det på nord-och västsidan av dammen, som kanterna behöver jämnas till och håligheter fyllas upp. Men det finns även andra utfyllnads områden, framför allt skogskanten söder om dammen, och partiet uppe vid gränsen mot Putten, som fortfarande är oavslutat.

Redan på helgen gav sig emellertid de äldre killarna på det årliga jätteprojektet med att rensa dammbotten från vass och nerfallna grenar. Eftersom de var tre stycken i år jobbade de effektivt, med en man ute i vattnet och se båda andra som mottagare på strandkanten. Ifallna grenar och löv hamnade på en presenning, som sedan släpades till närmaste tillgängliga ringkompost. Uppgiften är både jobbig och ofräsch, eftersom botten utgörs av halvruttna löv och slam ovanpå leran. Men de kunde ju avsluta med att skölja av sig i den riktiga sjön efteråt. Vattentemperaturen är fortfarande dräglig, trots de kalla nätterna under senaste veckan.

Vädret är märkligt denna sommar. Juni var rekordvarm, man svettades i hettan, och till och med jag badade i sjön ett par gånger. (Det var 27 grader i vattnet och förmodligen 35 i luften, så någon direkt svalkande effekt hade det inte, när man väl tagit sig uppför backarna hem igen). Nu är det plötsligt kring tio grader i luften, med storm och regnskurar, även om det kom en oväntad soldag på tisdagen, då temperaturen steg till 13 grader, innan nästa regnfront drog in. Det var faktiskt så pass kallt att jag slog på värmen i huset under måndagskvällen.

Fast vid närmare eftertanke kom jag på att det nog vore bättre för ekonomin att elda brasor istället, särskilt som vedskjulet är absolut överfullt för tillfället. Problemet var bara att jag hade tömt alla vedförråd inomhus inför sommaren totalt, delvis för att Nelly har en dålig vana att hämta vedträn ur det stora kopparkaret i vardagsrummet, för att sedan gnaga dem till flis på ryamattan i mitt sovrum. Jag fick alltså börja med att hämta in ett par skottkärror med ved för att fylla inneförråden. Och eftersom den alltså inte hade fått ligga och förtorka inomhus som vanligt, blev det extra svårt att få igång brasorna. Jag lyckades dock till slut, så den här veckan börjar jag morgonen med att tända brasor i både kakelugnen och vedkaminen. 

Ett riktigt oroselement är att Nelly plötsligt har blivit riktigt dålig, utan någon som helst förvarning. Efter vad jag vet hände ingenting särskilt under sista kvällsrundan på onsdagen, så det kan knappast vara en akut skada, men hon försvann från min säng någon gång under tisdagsnatten, och morgonen efter kunde hon plötsligt inte stödja alls på högra bakbenet. Hon måste ju ut, för att göra sina behov, men hoppade då på tre ben, och uppenbarligen hade hon väldigt ont, för hon låg nästan apatisk i ett hörn inomhus. Anna, som jag naturligtvis ringde för att fråga om hjälp, verkar inte heller tro att det är en skada, eftersom hon genast frågade om hon hade feber. Själv tror jag att det kan vara borrelia, eftersom jag slarvade med att byta ut fästinghalsbandet i tid. Det stämmer både med symptomen och inkubationstiden, som ju är ca en månad, och jag fick ju själv en fästing på bringan i början av juni, som jag fortfarande har en stor kliande rodnad efter, drygt en månad senare. (Anna skrev ut tabletter mot fästingbett för ett par veckor sedan, men jag köpte ett nytt fästinghalsband för receptet istället, och jag har inte har hittat några fästingar på henne efter att hon fick på sig det.

Någon febertermometer hade jag förstås inte hemma, och till råga på eländet var de slutsålda i de tre butiker jag prövade. Coronaviruset förmodligen. Men Anna skrev nu också ut smärtstillande och febernedsättande tabletter, och efter den första tabletten på onsdagen blev hon genast markant bättre. Jag har googlat på borrelia, och alla symptomen stämmer, men den allmänna meningen på nätet tycks vara att det går över av sig själv efter några dagar, och att djur sällan blir långvarigt sjuka.

På torsdagen var hon också fortfarande ohalt, men jag skar ner promenaden kraftigt, för säkerhets skull. (Hon verkar fortfarande lite låg, så det är nog ingen risk att hon vänder upp och ner på huset, på grund av bristande motion). Av en ren, lycklig slump skulle Anna ändå till Alingsås på torsdagen, eftersom Emil hade en tid för tandreglering, så hon kom ut på eftermiddagen för att titta till henne, och hade med sig en febertermometer, som hon lånat av Gun. Hon är lite svullen i hasen på höger sida, och har också lite ont där, trots att den smärtstillande effekten från tabletten igår fortfarande håller i sig. Men Anna verkar ändå inte tro att det är borrelia. Hon säger att det är extremt ovanligt att hundar faktiskt får det, men att ägarna väldigt ofta inbillar sig att de har det. (Å andra sidan är det inte heller troligt att hon plötsligt skulle få en så pass allvarlig skada på en kort kvällspromenad, når hon normalt rusar runt som en galning och hoppar upp och ner på alla stenar vi passerar på rundorna. Dessutom borde hon väl i så fall skada något av frambenen som hon landar på, snarare än bakhasen)?

Anna lämnade i alla fall kvar termometern, med order att jag ska kolla tempen på henne i några dagar, och ringa om den går upp. Normal temp är 28 grader, och den var tydligen lite förhöjd nu.Tyvärr visar det sig att jag inte klarar att ta tempen på henne själv, delvis för att Nelly gör allt för att sabba försöken, genom att konsekvent sätta sig, och delvis för att jag har svårt att hitta hålet. Ännu ett åldersproblem, som gör mig deprimerad. Å andra sidan är Nelly påtagligt piggare, och någon hälta är inte längre märkbar. Så närmaste veckan ska hon ta det lugnt och käka smärtstillande, och vi har kortat ner de dagliga långpromenaderna betydligt.

Niklas och Katrin har dragit till Stockholm igen, och Signe blev kvar ensam, för att umgås med Tora. Hon försvann emellertid till västkusten på onsdagskvällen, och på fredagen kom istället Arvid med ett gäng killkompisar, som nu huserar i långhuset. Det innebar att båten äntligen kom i sjön, om än rätt försenat och lyckligtvis utan min hjälp i år. (Ett år deltog jag i sjösättningen genom att köra min egen bil jättelångsamt ner till sjön, med båtens för inlagd i bakluckan. Bakom gick fyra killar och höll uppe resten av båten, som alltså är rejält tung. Det var väldigt stressigt, förmodligen även för killarna, så metoden har inte upprepats). I år hade de hyrt en skåpbil, för att underlätta transporten, som alltså skedde på söndagen, utan min hjälp.

Niklas drog till Stockholm igen på söndagskvällen, men Katrin och Signe är kvar en vecka till.
Det är slåttertid, och Katrin gjorde en herkulisk insats med röjsågen på måndagen, och slog av nästan hela fältet. Själv gillar jag inte maskiner, så jag håller mig till lie eller skära. Den enda maskin jag använder regelbundet är motorgräsklipparen, men det är ju inte riktigt läge för den, när gräset är halvmeterhögt. Det var egentligen för högt för röjsågen också, så Katrin fick ta en kompletterande runda på lördagen.

Och det var i sista minuten, för redan på söndagsmorgonen började den nya regnperioden, som enligt väderleksrapporterna ska fortsätta hela nästa vecka. Det går ju oftast att hitta uppehåll mellan skurarna, så man kan jobba utomhus en del i alla fall, men just slåtter funkar ju inte så bra i regn.

Däremot går det bra att räfsa, så det är vad jag sysslar med för närvarande, och det lär få pågå länge, för gräset var ovanligt högt. Det har vuxit så det knakar i år; nere på fälten är gräset midjehögt, och det finns partier utefter strandpromenaden där det faktiskt är lika högt som jag. Det beror förstås på att väderleken varit gynnsam; först en frostfri vinter, och sedan mycket sol och värme, men med regelbundna regnskurar emellan. Trots den långa värmeperioden blir det alltså ingen upprepning av katastroftorkan från 2018.

Dominerande blomma för tillfället på övre ängen är den blågula Lundkovallen, som även kallas Natt och Dag, på grund av färgen, så Katrin lämnade ett stort parti av den kvar, för att ge den möjlighet att fröa av sig. Den förekommer inte naturligt i alingsåstrakten, men jag grävde upp ett par exemplar för några år sedan, antingen i Blekinge eller Jönköping, och sedan dess har den spridit sig omåttligt på den övre ängen. Jag tycker den är trevlig, så jag ska försöka sprida den till den nedre ängen också så småningom.

Jag försöker få in så mycket traditionella ängsblommor som möjligt där, men eftersom det är ganska skuggigt och lerjorden dessutom är lite för näringsrik, så har de svårt att konkurrera med gräset. Den enda riktiga ängsblomningen för tillfället är faktiskt i kanten mot Amandas uppfart, där jag har lyckats få till en liten plätt med prästkragar, blåklocka, käringtand och andra ängsblommor i gruset. De ser lite ängsliga och ensamma ut för tillfället, men förhoppningsvis kommer de att sprida sig så småningom, med lite hjälp.

Av någon anledning slog jag aldrig av vegetationen på västsidan av dammen förra året, så där har en massa skräpvegetation nästan tagit över helt. Mest är det högt gräs och ormbunkar, men även videört, rallarros och en del massuppslag av rönn. Enda möjligheten var att slå av alltihop ända nere vid marken, och om det råkade stryka med något värdefullt i massakern, får jag hoppas på att det kommer upp igen nästa år. Glädjande nog visade sig en stor del av bottenvegetationen bestå av blåbärsris, som uppenbarligen har hämtat sig efter den stora massakern för några år sedan, då allt blåbärsris i trakten dog i frystorkan, och lämnade stora bruna ytor efter sig. Var det 2013? Nu får det i alla fall n ny chans i ljuset här, efter att allt högvuxet gräs är borta.

Den mest iögonfallande vegetationen för tillfället, både här och i andra delar av dammparken, är blommande Aruncus; det finns stora ruggar av den lite varstans, och de höga vita vipporna är ju jättegranna så länge den blommar. Den får alltså stå kvar till vidare, men senare, när den går i frö, år den mindre attraktiv, och den har dessutom en benägenhet att sprida sig omåttligt. Ett dekorativt, och nästan två meter högt ogräs, men faktiskt ändå ett ogräs…

I övrigt röjer jag skoningslöst undan längs hela västra stigen, och hittills har jag fyllt en jättestor ringkompost med växtmassan. Jag börjar få problem med förvaringen, eftersom nästan alla ringkomposterna på arbetsytan innanför taxushäcken är fyllda för tillfället. Så när Arvid kommer tillbaka om några veckor, har jag gott om jobb åt honom. Stora delar av nord- och väststranden behöver faktiskt fyllas upp och jämnas ut, för att bli mera lättskötta.

Jag funderar också på att förstärka själva dammkanten på västsidan med ett antal nedfallna trädgrenar, eftersom sluttningen mot vattnet är brant och gropig, så en stor del av kompostinnehållet kommer säkert att hamna här. Ytterligare ett utfyllnadsområde finns i skogskanten söder om dammen, där det länge varit ett motlut innanför stigen, och faktiskt ibland bildas vattensamlingar i kanten mot stigen. Det här innebär också att vi kommer att kunna tömma de flesta ringkomposterna, vilket är bra, eftersom det behövs mycket utrymme för höstlöven senare på året.