Senaste inläggen

Av Viveka Ramstedt - 23 april 2018 17:53

Redan den sextonde hade Skunkkallan stora knoppar, och under veckan har den kommit i full blom.

I höstas var det en artikel i Alingsåstidningen, om att all Skunkkalla skulle utrotas vid kyrkogården, och helst även i övriga delar av Alingsås. Även tidskriften Trädgårdsamatören har publicerat en lista på växter, som anses vara så invasiva att de kommer att förbjudas i hela EU. Skunkkalla finns med på den listan, men eftersom min damm saknar utlopp, och mina tre exemplar har hållit sig på samma plats i 14 år, så kommer jag inte att ta bort dem frivilligt.

 

Första gången jag träffade på Skunkkalla, var någon gång på åttiotalet, i "Naturdalen" på Botaniska Trädgården, av alla osannolika ställen. De gigantiska, knallgula blomspirorna såg också fullkomligt osannolika ut bland mattorna av vitsippor och svalört, ungefär som något utomjordiskt väsen, som släpps ner från ett rymdskepp. Jag drabbades av akut ha-begär, men det skulle dröja ganska länge innan jag kunde tillfredsställa det.

 

Åtskilliga år senare, 2004, skulle Emilie, som då jobbade på Hallandsposten, göra ett reportage om den berömda trädgården Vargaslätten, och jag fick följa med som ledsagare. Vi var där i september, så skunkkallan, som växte i massor längs dammkanterna, var inte i blom, men jag hade ju sett den i Botan tidigare och de gigantiska bladen går inte att missta sig på. "Det är ett förfärligt ogräs, akta dig för den", sa trädgårdsmästaren, Nils Olof Nilsson, men jag lyssnade naturligtvis inte på det örat.

 

På hemvägen passerade vi ett dike, som var mer eller mindre igenväxt av förrymd skunkkalla. Jag hoppade ur bilen och med bara händerna rotade jag upp ett exemplar ur dyn, som fick följa med hem. Ett år senare fick jag två andra exemplar av Gun, som besökt en annan berömd samlarträdgård i Belganet, nere i Blekinge.

 

Skunkkallan är säkert utrotad från Botans naturdal vid det här lager, och detsamma gäller möjligen även trädgårdsrymlingarna från Vargaslätten och beståndet i Belganet. Men mina tre exemplar växer fortfarande vid in- och utloppen kring dammen, och där har de snällt hållit sig på plats i 14 år. Eftersom det inte finns något öppet utlopp från dammen, bara ett bräddavlopp i form av ett underjordiskt rör genom en stenkista, har den ingen chans att rymma från området. Jag följer dessutom numera Nils-Olofs instruktioner om att ta bort fröställningarna, eftersom jag inte vill ha den runt hela dammen. Den äldsta har faktiskt skickat ner ett par små avkomlingar längre ner i inloppet. De ska få blomma klart i år, men sedan kommer jag att gräva bort fröplantorna. Blommorna, som egentligen är hölsterblad, är fantastiska, men de jättestora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren, är mindre attraktiva.

 

I övrigt har vitsippor, lundvivor, corydalis rosea och större påskliljor slagit ut under veckan, medan vintergäcken och snödropparna nu officiellt är utblommade. Tiden börjar så småningom komma i led. Tvillingarna har också tagit bort de sista stamresterna vid norra entrén, så stigen år framkomlig igen.

 

Större delen av veckan har jag tillbringat i Rosengården, som var i behov av en kraftig upprustning. De nya rearosorna har kommit i jorden, och de gamla har beskurits och fått lite ovanlig omvårdnad i form av aska och kogödsel kring rötterna, som jag hoppas ska få bättre fart på dem. Jag har även gjort en snabbvisit på Lyckas, där jag inhandlade två balar torvströ och ytterligare två rosor; en Ghislaine de Feligonde och en Climbing Bonica, som jag hoppas ska vilja klättra på ingångsportalen. Dessutom har jag hunnit plantera två av mina nya rhododendron vid min västra uteplats och två azaleor nere vid dammen i de gropar som Niklas grävde i vintras. De övriga har fått en tillfällig vistelseplats i lövupplaget bakom Rosengården, där jag kan hålla ett öga på dem, så att de inte torkar ut.

 

Det har gått åt många kärror med ny matjord och torv nerifrån upplaget vid Niklas och Katrins infart. På torsdagen fick jag plötsligt sällskap där av Nelly, som rymt ur sin hundgård. Det sägs ju att hundar inte kan skämmas, men Nelly visade tydliga tecken på att vara medveten om att hon var på förbjudna vägar. Hon hade den där speciella, teatraliska uppsynen av "snälla, döda mig inte!" som hon annars bara anlägger, när jag planerar att ta upp henne på trimbordet.

 

Nu fick hon faktiskt stanna med mig utanför hundgården, och visade inga tecken på att vilja ge sig på rymmen på egen hand. Det enda hon var ute efter var uppenbarligen att hålla sig nära mig, antingen jag planterade rosor eller kärrade jord, så i fortsättningen kommer jag nog att våga ha henne med okopplad när jag jobbar utomhus. Hon fyllde ju 7 år i höstas, så kanske hon äntligen blivit vuxen.

 

 

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 16 april 2018 08:05

Värmen blev förstås inte långvarig, redan på tisdagsmorgonen blåste det kallt och narigt igen.

 

Men änderna hade kommit - alltid ett säkert vårtecken. Isen hade inte ens gått upp på dammen, men de lyckade hitta ett isfritt hörn, där de simmade omkring bland isflaken. Samma dag kom deklarationsblanketten, även det ett säkert vårtecken. (Och även den var en månad för sen i år).

 

Änderna har häckat troget på ön åtminstone de senaste tio åren, men de har varit ett inslag i området betydligt längre än så. Innan jag anlade ön la de sitt bo i strandkanten bland ormbunkarna, vilket förstås inte var lika säkert. Förmodligen är det samma par som kommer tillbaka, och numera även flera av deras ungar. Förra året var det hela tre andpar som häckade på ön i tur och ordning, så herrarna i familjen klagade på att de inte fick ta sin kvällsöl i rosenbersån på flera veckor.

 

Hasseln blommar, och enligt tidningarna kan det bli "pollenchock" i år, eftersom många träd kommer att blomma samtidigt. Det kan jag lätt tro; enligt väderleksrapporten, som jag just kollat, ska det bli soligt och torrt de närmaste tre veckorna, vilket inte heller är så bra för växtligheten. Förhoppningsvis finns det tillräckligt med fuktighet i marken efter snösmältningen, för att det ska klara sig.

 

Det kommer mig att tänka på Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår:

En torr och kall Vår gör Sommaren kort,
Och Vintrens föda fördriver,
Gud hjälpe, som rår, si Våren går bort,
Och liten Glädje oss giver,
Sol varma, förbarma,
Hos Vädret torrt
Nu Kölden Sommaren river.

 

(Det är sjutton verser till, så jag ska inte plåga er med resten. Enda anledningen att man kommer ihåg den är förmodligen titeln).

 

På tisdagen satte jag igång bäcken, för att få lite fart på islossningen, vilket mycket riktigt hjälpte. Och på fredagen, när dammen var riktigt isfri, kom kniporna för första gången i år. Nu går det fort, för även om nätterna är kalla blir det över femton grader i solen på eftermiddagarna. En vanlig definition av vår är att medeltemperaturen skall överstiga 0 grader i minst 7 dagar i följd, så därmed är våren officiellt här nu.

 

Förra söndagen gjorde vi ett försök att elda upp riset efter björkarna, men elden ville inte ta sig, för det var för kallt och fuktigt. Igår, (lördag 14.5), gjorde vi ett nytt försök, men fick avbryta, eftersom det var så knastertorrt att elden hotade sprida sig i omgivningarna, trots den måttliga vinden. Dagen därpå var det dock vindstilla och mulet, och vi fick äntligen eldat upp alla rishögarna. Vi var fyra stycken som hjälptes åt, Niklas, Katrin, Arvid och jag, och det gick förvånansvärt lätt; alltihop var avklarat på tre timmar. Vi hann till och med ta fram utemöblerna från skjulet, så vi kunde avsluta med en kopp kaffe på altanen. Och lagom till att vi var klara började det duggregna, vilket säkrade upp glödhögen för natten.

 

Kort sammanfattning av den senaste veckan:

Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

 

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.


En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 9 april 2018 23:08

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

 

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

 

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 8 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

Av Viveka Ramstedt - 2 april 2018 21:28

Påsken bjöd på fortsatt vinter, vackra och soliga dagar, men åtskilliga minusgrader på nätterna, och snön ligger kvar på många ställen. Fortfarande alltså ingen vår, eftersom definitionen är att medeltemperaturen under dygnet skall vara över 0°C men under 10°C under minst sju dagar i följd.

 

Niklas och Katrin är i USA över påsk, för att hälsa på Amanda innan hon och familjen flyttar tillbaka till England i sommar. Men Boel och Lennart var uppe, och jag hade hoppats på hjälp med att bränna upp alla grenar och kvistar, efter björkarna. Men det blev ett fiasko, eftersom vi inte lyckades få igång elden. Riset var väl för färskt, även om det legat ett tag nu. Och jag kan inte ens kärra undan björkkubbarna, eftersom de frusit fast i marken.

 

Det här är faktiskt den sämsta vår jag kan minnas över huvud taget, och vid min ålder har man rätt många att se tillbaka på. Med de här stora temperatursvängningarna mellan dag och natt är det stor risk för frostskador på flera av mina känsligare buskar. Saven stiger och knopparna sväller i solen på dagarna, och sen kan det bli både barkskador och knoppsprängning, när temperaturen faller långt under noll på nätterna.

 

Fåglarna har säkert farit illa också, även om både Gun och jag matat dem kontinuerligt hela vintern. Till och med trastarna, som egentligen är insektsätare, är numera dagliga besökare, och tävlar med mesarna om solrosfröna. Jag har börjat slänga ut det direkt på verandagolvet, eftersom trastarna är lite för stora och klumpiga för fröautomaterna.

 

Men fågelsången har ändå börjat lite försiktigt nere runt dammen, och ett annat säkert vårtecken är hackspettens trummande. I år är det dessutom en ovanligt smart hackspett, som kommit på att det låter betydligt mer om den trummar på ett bleck upptill på telefonstolpen, istället för på själva trästolpen. Huvudsyftet med trummandet är ju inte att hacka fram insekter, utan att kungöra för traktens alla hackspettshonor, att här finns det en ovanligt stark och uppfinningsrik hane, som vill föra sina gener vidare.

 

Större delen av mitt woodland är ju en norrsluttning, vilket gör att jag ligger ett par veckor efter Guns tomt. Ändå blommar det faktiskt lite här och var nu, även hos mig. Så fort en snödriva smälter undan kommer stora grupper av snödroppar och vintergäck i full blom fram i dagen. Tydligen blommar de även under snön, vilket är lite märkligt.

 

På lördagskvällen var det opera i Nossebro igen, och Gun, Boel och jag åkte upp, med Gun vid ratten. Mozarts Cosi van Tutte är inte min älsklingsopera, eftersom handlingen är mer en lovligt tramsig, men musiken är ju fin, och atmosfären i Nossebro alltid lika mysig. Det blev dock väldigt sent, nästan midnatt innan vi var hemma igen.

 

Jag var därför ganska trött på söndagen, då jag körde upp för att hämta mina nya rhododendron från Glendoick, hos en bonde i Stenungsundstrakten, som hade dem på mellanförvaring. Det blev också jobbigare än beräknat, eftersom halva Göteborg runt Tingstadstunneln var avstängt för olika väg-, tunnel- och broprojekt, så jag körde rejält fel både på upp- och nervägen. Bondgården var inte helt lätt att hitta heller, trots att jag slagit upp adressen i Hitta.se. Så större delen av söndagen gick åt, och jag var så trött när jag kom hem, att jag bara stupade i säng direkt efter middagen.

Mina sjutton nya små-rhododendron fick vänta på omvårdnad till Annandagen.

Av Viveka Ramstedt - 26 mars 2018 21:28

Tre olika saker med våranknytning inträffade den här veckan; 20.3 var det Vårdagjämning, och 25.3 både Vårfrudagen och första dagen med sommartid.

 

Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag, associerar de flesta förmodligen med våfflor, men i gamla tider betraktades Vårfrudagen också som en vädermässig vändpunkt - övergången mellan vinter och vår. Lika mycket snö som det fanns på taken denna dag, skulle det också finnas på marken till Valborg.

 

Taken är ju rätt snöfria vid det här laget, men annars ligger drivorna rätt djupa på sina ställen i skogen, och dammen är fortfarande istäckt. Den mesta av snön på fälten är dock borta, så synintrycket numera är snarare brungrått än vitt.


Men visst finns det vårtecken, även om allting stått stilla den senaste månaden. Efter hand som snötäcket försvinner tittar utslagna vintergäck och snödroppar fram här och var, även på min tomt. Men redan för tre veckor sedan, innan Gun åkte till Mallorca, blommade vintergäcken längs hennes östvägg. Hon kom hem i går kväll, och i stort sett har våren inte kommit ett dugg längre sedan hon åkte.


Hundpromenaderna har blivit enklare, eftersom man slipper att vada i djupsnö överallt, men risken att halka och bryta benen kvarstår. Å andra sidan är det ju tur att man har hunden, för utan den skulle jag knappt ha kommit utomhus alls under de senaste tre veckorna. För hundägare är det ju fyra gånger om dagen som gäller, oavsett väder och väglag. De enda som annars går ut i sånt här väder tycks vara småbarnsföräldrar med barnvagn. Ofta pappor, vilket jag tycker är uppfriskande att se.


Men det börjar äntligen gå att jobba lite utomhus igen, och det är behövs, för jag har blivit rätt försoffad av allt innesittande. Fast eftersom tjälen är kvar, så är det enda som egentligen går att göra att ta hand om resterna efter trädfällningen, som för närvarande belamrar stora delar av östra ängen. Ett enahanda jobb, och ganska slitsamt, men det måste ju göras.


Det tar tid att kärra undan klabbarna, eftersom de är så stora och tunga att man bara kan ta fyra i taget på skottkärran. Det understa lagret är också fastfruset i marken, och måste sparkas loss. Hittills har jag i alla fall fyllt två av tre tillgängliga lager i vedskjulet; det mesta får nog ligga under presenning tills vi får tid att klyva dem. Och så blir det förhoppningsvis ett påskbål på en del av riset.


Och söndagen var en riktigt fin dag, då man kunde njuta av årets första fågelsång och ta igen sig mellan skottkärrorna i solskenet mot Boels södervägg.


Fast idag snöar det igen, och det ska bli kallare i veckan.

Än så är det långt till vår.

Av Viveka Ramstedt - 19 mars 2018 16:12

Jag är redigt trött på det här vädret och väglaget nu. Knaggligt och halt överallt, så man riskerar att bryta benen på varenda hundpromenad. Dessutom måste jag kliva över en stor trädstam, varje gång jag ska passera Norra portalen, eftersom både bensinen och sågklingan tog slut samtidigt för pensionärspojkarna, innan de hann stycka upp den i hanterliga bitar.

Men det är åtminstone ljust på morgnarna nu, och faktiskt även på sista kvällspromenaden, eftersom snön lyser upp i mörkret. På dagarna är det däremot för ljust; man får ont i ögonen av allt det vita. Ja, jag vet att jag låter gnällig, men det här är faktiskt en ovanligt usel vår.

Kalla nätter och soliga dagar är värsta tänkbara förhållanden för känsliga buskar, eftersom de börjar bryta för tidigt. Knoppar som börjar svälla under dagen, kan fryser sönder under påföljande natt. Snötäcket skyddar visserligen markvegetationen, men det skyddar också övervintrande mördarsniglar och deras ägg.

Och även om det är plusgrader under dagtid, går det i stort sett inte att göra någonting utomhus, eftersom stora snöhögar blockerar framkomligheten överallt. Så högarna av stamstumpar, grenar och ris ligger fortfarande kvar på östra ängen, i väntan på att det ska gå att komma fram med en skottkärra, så jag kan få undan dem. Förhoppningsvis bör vi åtminstone kunna kunna elda upp rishögen på plats i påsk, när delar av Familjen Familj kommer hit.

Enda nyheten från mitt woodland är annars att rådjuren tycks ha flyttat tillbaka till sin gamla vinterlega i hörnan mot Niklas och Katrins tomt. De har haft sitt sovrum i en stor lövhög där i många år, men flyttade ut under utbyggnadstiden, då de tydligen tyckte det blev för stökigt i området. Nu när byggtrafiken har lugnat ner sig, har de tydligen bestämt sig för att flytta tillbaka igen.

Hur vet jag nu detta? Jo, dels för att jag numera ganska ofta stöter på en liten rådjursfamilj på tre individer under de tidiga morgonrundorna med hunden. Och dels för att rådjuren inte bäddar efter sig. De sparkar upp löven i högen för att få en luftig och varm lega att borra ner sig i. Så medan resten av marken är snötäckt, finns det väldigt uppenbara lövhögar ovanpå snön, i det gamla "sovrummet".

Som vanligt är mina känslor när det gäller rådjuren lite delade. Jag tycker att det är ganska kul att de känner sig så trygga med mig och hunden att de beslutat flytta tillbaka, och de får gärna sova i mina lövhögar om de vill. Jag hoppas bara att de inte förväntar sig "Bed and Breakfast".

Fast med tanke på mina tidigare erfarenheter med rådjuren, så är det förmodligen precis vad de gör.

Av Viveka Ramstedt - 12 mars 2018 15:48

Till slut fick jag alltså tag i pensionärstvillingarna, som haft ett flerårigt vilande uppdrag att ta ner tre björkar i strandkanten till dammen, så snart det blivit kallt nog för att vattnet ska frysa till. Anledningen är träden lutar så kraftigt mot dammen att de garanterat skulle hamna i vattnet om de föll av sig själva. Och att vada ut i vattnet till midjan för att såga upp och avlägsna grenar och stammar, är inte ett jobb som jag skulle önska åt någon. Jag har gjort det själv en gång för längesedan, när en gammal gran föll tvärsöver dammen, och det var inte kul.

 

Det är synd på björkarna, som är vackra och dekorativa, och långt ifrån döende. Men jag vågar inte ta risken att vänta längre, eftersom hela området har blivit mycket blåsigare, sedan så många trän tagits ner i vägområdet och på granntomterna. Och det här är alltså första gången på åtskilliga år, som det hållit sig kallt tillräckligt länge för att isen ska bli tjock nog att bära vikten av människor och fallande träd.

Vid det här laget är jag hjärtligt trött på vintern och snön, (som det kom en ny rejäl portion av förra måndagen). Men det håller på att slå över till blidväder, och under början av veckan oroade jag mig som omväxling över att isen på dammen skulle hinna försvagas så mycket att vi trots allt inte skulle kunna genomföra den planerade trädfällningen.

 

Men fredagen kom, isen ligger, och tvillingarna dök upp med motorsågar och rep på förmiddagen, som vi kommit överens om. Egentligen hade jag velat titta på, men det var fortfarande rätt kyligt, och man kan ju inte stå och hänga över axeln på dem i timtal medan de jobbar. Tvillingarna har fällt träd på trixiga platser åt oss tidigare, så jag litade på att de visste vad de gjorde. Så jag gick en runda med hunden istället, och missade hela föreställningen.

 

Ett par timmar senare kom de dock upp till huset och ville att jag skulle komma ner för att konferera. Vid det laget hade de hunnit ta ner två av träden, och även flytta alla stammar, grenar och kvistar från isen upp på östra ängen, där det nu låg en försvarlig hög, som så småningom ska vidare upp till vedklyven och bålet. Den saken är det dock ingen större brådska med, eftersom det inte är beroende av is på dammen. Det är något som Familjen Familj bör kunna klara själva under ett par arbetsdagar i april.

 

Problemet var den tredje björken, som växer precis mittemot ön, och även lutar kraftigt direkt mot den. Faller den fel skulle den kvadda Peters stålställning för rosorna, och det skulle bli både dyrt och stökigt. De var oroliga för att det inte skulle gå att få trädet att falla i önskad riktning, även med hjälp av rep och dragspel, och ville ha en direkt order från mig, för att våga ta risken. Något som jag faktiskt inte var omedelbart beredd att ge, eftersom onekligen verkade vara en stor chansning.

Men det var inte heller lockande att låta björken stå kvar, eftersom den lutar kraftigt ut över vattnet, och stammen dessutom har en lång längsgående spricka, så trädet är uppenbarligen inte friskt. Missar vi chansen nu, medan isen är kvar, finns det risk att det faller av sig själv, innan nästa möjlighet inträffar. Och faller det av sig själv hamnar det garanterat tvärs över ön.

Resten av helgen använde jag själv till att beskära rosorna på ön, och röja undan en del sly närmast vattnet, eftersom man nu kommer åt från vattensidan.

 

P.S Måndag EM:
Till sist fälldes den tredje björken faktiskt på måndagen, utan större incidenter än att en av tvillingarna blev blöt om foten när han trampade igenom isen, som börjar bli riktigt rutten i strandkanten efter flera dagars blidväder. De hann också ta ner det döda trädet vid portalen, och såga upp det i någorlunda hanterliga bitar, innan både bensinen och sågkedjan tog slut. Så nu ligger en två meter lång stamstump kvar vid portalen, och högar av kubbar, grenar och ris lite varstans runt dammen. Och där lär de få ligga, tills snön är borta, så det går lite enklare att komma åt med en skottkärra.


Av Viveka Ramstedt - 8 mars 2018 23:19


Jag har världens konstigaste minne. Jag kan knappt komma ihåg namnet på en enda aktuell politiker, och oftast inte på bekanta heller. Årtal och datum är som bortblåsta ur huvudet på mig ögonblicket efter att jag läst dem, och jag måste skriva upp vartenda möte i min lilla almanacka, för att inte missa dem. Det är inte enbart senilitet, för jag har haft samma problem i stort sett hela mitt liv. Under min yrkesverksamma tid var jag totalt beroende av min halvdecimetertjocka filofax, där allt tänkbart fanns uppskrivet. (Numera använder jag datorn som minnesarkiv istället, mobilen har jag aldrig lärt mig att hantera fullt ut).


Men samtidigt har jag extremt detaljerade minnen av böcker som jag läste som ung. Jag har namnen på hela persongallerier kvar i huvudet, och kan recitera långa stycken av gamla dikter från skoltiden, som Fänrik Ståls Sägner och Fritiofs Saga. Ännu mera påtagligt blir det med gamla visor och sånger, eftersom man då har både rytmen och musiken att hänga upp minnet på.


För några dagar sedan vaknade jag upp med några rader från en gammal barnramsa ekande i huvudet på mig. Kommer någon annan ihåg den, eller är det bara min generation som har hört den?


Riddaren Finn Komfusenfej
Han går sig på gården, han går sig på råd,
han axlar sitt skinn.
Så gångar han sig i kammaren in
till Kungen av Kej.
"Och sitter du här, du kungen av Kej,
allt uppå ett bord.
Får jag taga din dotter till äkta?
"
"Det får du fråga hennes moder till råda.
"
Jag ska
ll så göra," sa Fusenfej.


Sedan fortsätter det i samma stil i åtskilliga verser, med hur riddaren i tur och ordning ställer samma fråga till modern; Fru Skräckeriskrej, brodern; Knapp Målar-På-Vägg och systrarna; Fru Hicka, Fru Bricka, fru Dördy, fru Bricka. Och slutligen rider iväg med flickan på en väldigt lång häst, som till slut tröttnar och dör på vägen. Fast hur det hela egentligen slutade minns jag faktiskt inte.


Men jag googlade förstås, och fick fram de tre första verserna, plus en del sidoinformation. Som att den ingår med nr 224 i en lista över medeltida ballader, (dock utan närmare detaljer), att den förekommer i boken Till Sagolandet, med illustrationer av Elsa Beskow och omslag av John Bauer, och att melodin har tagits upp som tema i en av Wilhelm Stenhammars stråkkvartetter.


Dock hittade jag ingenstans slutet på visan, eller varför hästen behövde vara så lång, vilket egentligen var vad jag undrade över. Kanske riddaren fick hela flickans familj på halsen, och det var därför hästen måste vara så lång, och sedan tröttnade och dog på hemvägen?


Och visan fortsätter att eka i huvudet på mig...

 

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se