Forsythian har just slagit ut, och för tillfället massblommar påskliljor och lundviva, men också ormöga, pulmonaria (lungört) och rosa corydalis, vilket ger lite variation med blått och lila ibland allt det gula.

Veckan började med två dagars regn och rusk, vilket visserligen behövdes för vegetationen, men sinkade mig en del i planeringen. Visserligen måste hunden ut i alla väder, men det finns ingen motsvarande lag för trädgårdsarbete.

Jag hade en rätt lång lista på jobb för den här veckan, eftersom jag har flera pågående projekt, som behöver avslutas snabbt, för att hinna bli planterade under vårsäsongen i år. Det handlar om Rosengården, Entrélandet och de sista randplanteringarna mot Ferievägen, (Övre halvcirkeln och en mindre platå med gamla forsythiabuskar närmast arbetsytan), som alla har behov av en andel matjord till utfyllnaden, med lagom inblandning av förmultnat höstlöv. Problemet just nu är att disponera resterna av den stora högen med matjord vid vändplatsen, så att den räcker till för alla dessa platser.

Den matjord som blir över ska användas till växtplatserna för mina nya rhododendron, och förhoppningsvis kommer högen att räcka till alltihop, och sedan ta slut, så jag kan göra i ordning ytan till ängsmark. Jordhögen har legat i vägen där rätt länge, och jag vill helst inte behöva ta hem ytterligare ett lass. Köpejord hör till det som jag försöker undvika inom mitt woodland, eftersom det drar med sig typer av ogräs som jag inte vill ha in.

Första jobbet blev att avsluta nivåerna i Rosengården, med ytterligare några kärror jord och sedan ge både gamla och nya rosor en omgång kogödsel. Även buskrosorna på ön fick en omgång. Det gäller att passa på innan andhonan lägger sig på ägg där, vilket oftast sker kring 1:a Maj. Besöket på ön innebar dessutom en plötslig omprioritering av mina projekt, eftersom jag upptäckte att trädäcket, och framför allt avgränsningen mot matjorden utanför den centrala vistelseytan, behövde åtgärdas omedelbart.

Eftersom andhonan mer eller mindre ockuperat ön under de två senaste somrarna, hade jag glömt bort att det var meningen att fundamenten till pergolan skulle gjutas ihop till en sammanhängande låg mur, för att skilja matjorden kring rosorna från trädäcket. Peter hade förberett det genom att sätta upp formar, men eftersom inget hade hänt där på tre år, var både diket i formarna och större delen av trädäcket nu fyllt med halvförmultnade löv istället. Eftersom änderna för tillfället var någon annanstans, satte jag omedelbart igång med att rensa bort löven, vilket avslöjade att trädäcket var nästan helt uppruttet.

Omläggning av däcket får vänta till senare i sommar, när häckningsperioden är över, men redan dagen därpå inhandlade jag tre säckar cement på Jordnära. Väggrus hade jag redan hemma, så det gick relativt snabbt att fixa gjutningen, eftersom man kan köra ut med skottkärra över bron. Hela jobbet tog två dagar, eftersom det gick åt en skottkärra till varje segment, och det är ett tungt jobb att blanda betong för hand. Jag avslutade med att ta upp ett par bestånd av nässlor, som höll på att ta över de yttre delarna av ön. Längre fram på sommaren blir marken på ön mer eller mindre täckt av Liten Häxört, men i det här fallet är det bara en fördel med en så pass starkväxande marktäckare.

En bonus var att Nelly kunde vara med hela tiden. Efter hennes lyckade rymning från hundgården, har hon fått vara med mig okopplad medan jag jobbar ute på tomten, och faktiskt uppfört sig exemplariskt, med undantag för ett par ruscher för att köra upp närgångna ekorrar i träden. (Ingen hund tycks kunna motstå att jaga upp ekorrar i närmaste träd, och ekorrarna verkar betrakta det som en kul sport att reta dem). Jag fick till och med Nelly att fatta att hon inte skulle gå ut på själva ön. (Hundtassar i blöt betong är ingen höjdare). Så mesta tiden satt hon och höll utkik över området från toppen av bron, och ignorerade till och med andhanen, som kom tillbaka andra dagen, och sedan seglade runt på vattnet alldeles intill, fullkomligt oberörd av både mig och Nelly.

Men jag har trots allt fixat staketet till hundgården, så hon inte kan ta sig ur den på egen hand igen. Ibland är det faktiskt skönt att kunna ha full koll på jycken. Och särskilt på helgerna är det lite för mycket folk ute runt omkring, för att jag ska lita helt på henne.

Ormöga vid bron