Inlägg publicerade under kategorin djur

Av Viveka Ramstedt - Tisdag 9 juli 08:49

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.


Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.


Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).


Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

 

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

 

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

 

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

 

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

 

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 13 maj 08:46

Jag fyllde 80 för ett par veckor sedan, och även om jag inte känner av min ålder särskilt mycket, blir det ändå en sorts påminnelse om att man borde skriva ner så mycket som möjligt av sina minnen, innan man går in i den stora dimman. Trädgårdsdagboken är en del av den här processen, för att dokumentera de anläggningar som gjorts under åren, både på min egen tomt och dammtomten. Den kommer att underlätta för den eller de som kommer att ta över tomterna någon gång i framtiden. Men jag skriver den egentligen mest för min egen skull.

 

Mitt minne håller långsamt på att bli sämre, framför allt vad det gäller namn, på både människor och växter. Och det finns väl inget mer irriterande än att gå och grubbla över namnet på någon växt och inte komma på det, trots att man egentligen mycket väl "vet" vad den heter? Numera kan man ju förstås "googla", men det kräver ändå att man har lite hum om vad för sorts växt det handlar om. "Gul blomma vid vägkant" ger lite för många träffar för att vara hanterbart.

Oftast trillar namnet ner i minnet flera timmar eller dagar senare, efter att man har slutat anstränga sig med att försöka komma på det. Men det är ändå en fördel att kunna slå upp det någonstans. Så det är mycket för min egen skull som jag skriver dagbok och växtlistor, och sparar växtetiketter, för att dokumentera så mycket som möjligt, efter hand som det anläggs. Men ibland, särskilt under speciellt arbetsintensiva perioder, glömmer jag bort att anteckna, och sedan blir det något av ett detektivarbete att försöka gräva fram växtnamn och tidpunkter för planteringen.

 

Far skrev ju också dagbok om huset och trädgården i Lövekulle, från och med inköpet 1942, fram till år 1960. Dagboken börjar med husannonsen i GP och beskriver sedan i detalj alla anläggningar och planteringar som gjordes under de följande tjugo åren. Den innehåller både text, foton, teckningar och växtlistor. De sista åren, från 1952 och framåt, blir inläggen mer sporadiska och under några år i början av femtiotalet är det nästan bara fotografier.

 

Sedan återupptas dagboken igen 1958, med bl.a inköpet av bulldoggen Basso och blodhunden Jock, ("som grävde upp det mesta av vår trädgård alldeles gratis"), och hur hela tomten fick inhägnas med Gunnebostaket året efter, för att hindra Jock från att rymma och jaga hare. När staketet väl var på plats, blev de båda hundarna, som tidigare varit bästa vänner plötsligt dödsfiender och slogs så testarna rök. Det slutade med att jag fick göra mig av med Jock, och istället kom Jessica, som enligt far var "en söt och rar hund, men även den en god grävare och "blomsterdestroyer".


Fars dagbok, som är döpt till "Lövekulleboken", har blivit något av en familjeklenod under åren. Den förvaltas numera av Gun, eftersom hon bor i huset som dagboken tillhör. Vid det här laget är den nästan sönderläst, och sidorna börjar lossna från spiralbindningen. Anteckningarna upphör emellertid helt efter 1960, vilket är irriterande, eftersom det skedde så stora förändringar under sextiotalet och framåt.

 

Vi har undrat en del under åren över varför far så plötsligt slutade föra dagbok över huset och trädgården. Men det visade sig finnas en enkel förklaring till det. Han slutade faktiskt inte att föra dagbok. Vad som hände var att dagboken från de senare tio åren på något sätt försvann i hanteringen efter hans död, och inte dök upp igen förrän drygt 40 år senare. Men mer om detta i nästa veckorapport.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - Måndag 15 april 17:33

Det där med att jämföra med samma vecka från tidigare år var faktiskt rätt intressant, särskilt för en trädgårdsmänniska som jag ju är. Jag blev nyfiken och kollade även hur vecka 15 såg ut år 2018, och det är fortfarande rätt stor skillnad, särskilt som vi just har haft ett bakslag:

 

"Kort sammanfattning av den senaste veckan (vecka 15, 2018):
Förra söndagen, 7.4 var det nattfrost för hittills sista gången, isen låg fortfarande på hela dammen, det var djup tjäle i jorden och stora snöhögar överallt.

 

Idag, 15.4, simmar fyra änder i dammen, björk och hassel har stora hängen och det är vårlökar överallt. Det är nu över 15 grader för sjätte dagen i följd och utvecklingen går rekordsnabbt. "Det blå gräset", som vi brukar kalla massblomningen av scilla på Guns tomt, är i full gång, och det surrar av bin och humlor överallt. Samtidigt blommar vintergäck, snödroppar, crocus och snöklockor fortfarande för fullt, och på lördagen slog de första påskliljorna, vitsipporna och corydalis rosea ut. I mitt woodland finns inga mattor av "blått gräs", eftersom rådjuren käkar upp scillablommorna, men annars ser det likartat ut. Snödroppar, påskliljor och jordvivor blommar på samma gång, och lundvivorna är redan på gång.

 

En utveckling som normalt skulle ha tagit ett par månader, har gått på en vecka..
Det är bedövande vackert , men definitivt inte normalt."

 

Sammanfattning av samma vecka15, år 2019:

I år slog hasseln utredan vecka 11, i mitten av mars, och både tidiga lökväxter och jordviva var också i full gång. Nu, vecka 15, är hasseln redan utblommad, och istället är det sälgen som kommit igång med blomningen. Bland vårblommorna är det mest påskliljor i alla storlekar som dominerar just nu, vitsipporna blommar och även lungört och ormöga har börjat komma igång ordentligt.

 

Änderna kom redan vecka 11 i år, (den 14.3, alltså en hel månad tidigare än förra året). Fast i år var det bara tre stycken, en hona och två hanar. Samtidigt kom kniporna, som alltid häckar i en av uggleholkarna.

 

Och förra veckan (3.4). var det andbröllop i dammen, vilket alltid är ett ganska våldsamt skådespel, med mycket flaxande och plaskande, och en avslutning där hannen doppar partnern under vattnet. Jag tror dock bara att det bara var den ena hannen som fick komma till, (så vitt jag vet är gräsänders monogama och äktenskapet varar hela livet). Så den andra är förmodligen någon av fjolårsungarna.

 

Idag, 14.4, är det fem änder som simmar runt i dammen, fyra hanar, men fortfarande bara en hona. Jag hoppas att hon snart hittar en plats för boet, förhoppningsvis ute på ön som hon brukar, eftersom det är det tryggaste stället. Efter att hon bestämt sig är ruvningstiden 3-4 veckor, så trädgårdsstolarna lär nog inte komma ut på ön ipåsk. Förra året blev det ingen häckning alls, om det nu berodde på den sena våren, eller på att andhonan blev ivägskrämd av folk som gick ut på ön. Så i år har jag blockerat bron och satt upp vanrningsskylten om "ruvande and".

 

Hela förra veckan låg dagstemperaturerna kring 15-19 grader, men i söndags slog vädret plötsligt om, och nu är det bara runt 8-10 grader även mitt på dagen, och det har varit nattfrost hela veckan, som mest -10. Vi fick bara njura av den ljuvliga oreodoxablomningen i tre dagar; nu är både blommorna och de outslagna knopparna bruna och döda. Det håller alltså i stort sett på att jämna ut sig. Fast i år är det mer en fråga om ett ordentligt bakslag bakslag än rekordsnabb utveckling.

 

Och att jag fortfarande inte kommit särskilt långt med vårarbetet trots mildvintern, beror mera på allmän lättja än på vädret. Nu är jag i alla fall igång även på den egna tomten, som har blivit ordentligt försummad det senaste året, så det behövdes en ordentlig storstädning. Större delen av förra året präglades nämligen av mina 14 nya rhododendron, som alla behövde få en ny växtplats anordnad. Det blev inte mycket tid över för annat, och det syns i år på min egen tomt,

 

 

 Vårstädning i knipholken

Av Viveka Ramstedt - Måndag 8 april 15:52

Okey, det där med månadsrapporteringen var bara ett aprilskämt - kanske... Jag klarar nog ändå inte att hålla mig borta från datorn, antingen det regnar eller inte.

Men det gjorde mig ändå tillräckligt nyfiken för att gå in och kolla rapporten från samma vecka förra året, och det är ju faktiskt en viss skillnad. Inte bara för att import av 14 smårhododendron från Skottland var något av en engångshändelse, utan också för att våren var extremt sen det året.
Fast den kom ju ikapp under just den veckan, åtminstone temperaturmässigt. Och jag
befinner mig också på nästan exakt samma stadium med lövräfsningen, för jag har varit ovanligt lat i vinter, trots att det knappt har varit någon tjäle alls. Även i år har jag just kommit fram till min egen tomt, som alltid hamnar sist i rutinen.

 

Nedan följer alltså förra årets rapport från samma vecka 14, år 2018:

Veckodagbok 14, 2.4-8.4 2018; Äntligen vår

Måndagen kändes äntligen lite som vår, även om det var kallt på morgonen, och lika isigt som vanligt på hundrundan borta mot Gerdsken. Jag tillbringade dock större delen av dagen i växthuset, med att kruka upp mina sjutton nya smårhododendron från Glendoick.

 

De levererades barrotade med bara en plastpåse runt rotklumparna, som var förvånande små. Plantorna ser dock fina och kraftiga ut, och flera av dem har blomknoppar, trots att de är små. (Knopparna borde jag egentligen ta bort, för utvecklingens skull, men jag kommer förmodligen inte att göra det. Lite nyfiken är man ju på blommorna).

Det är en blandning av arter och hybrider, de flesta av dem blir medelhöga, men fem är storvuxna, och två låga. Och eftersom jag huvudsakligen valt från bilderna i katalogen, blev det som vanligt antingen rosa klockblommor, (williamsianum x) eller ljusa blommor med mörka fläckar (yakusimanum x). Dock är där faktiskt två djupröda och två ljusgula, och dessutom två azaleor, så lite variation blir det.

 

Tomkrukor hör till det som jag har gott om, värre var det med torvmullen, som var slut. Så efter hundrundan svängde vi in på Lyckas Trädgård, som faktiskt hade öppet och torvmull i lager.
Värre var det med kortläsaren, som var alldeles ny, men inte inkopplad ännu. Men jag är ju lite stamkund där vid det här laget, så jag fick kredit.

 

Det tog längre tid än väntat att kruka upp plantorna, eftersom torvmullen som jag skulle blanda upp jorden med delvis var frusen.
Frusen var också marken utanför, så nu får mina nya smårhododendron stanna i växthuset tills risken för nattfrost definitivt är över. Inte helt optimalt, eftersom krukorna tar mycket plats, och jag dessutom har en frösådd, som snart behöver skolas ut.

 

Under veckans gång har dock våren kommit lite längre, även om det fortfarande är nattfrost, och isen på dammen ligger. Vårblommorna har kommit igång, bl.a jordvivorna från Wien, som normalt är först ut bortsett från vårlökarna. Samtidigt ligger det stora högar av snö kvar efter snöröjningen, främst efter Lilla Ferievägen, och tjälen dröjer kvar.

 

Det börjar åtminstone gå att jobba ute, för första gången på en dryg månad, och jag har kört undan det mesta av stamklabbar och större grenar från östra ängen. Tvillingarna ska komma och såga upp de sista stockarna på onsdag i nästa vecka.

Under weekenden räfsade jag äntligen den sista lilla biten av yttre ängen, drygt 7 veckor efter att jag fick avbryta arbetet på grund av snön. Det har varit en lång vinter, men på söndagen kom äntligen värmen, drygt 17 grader. Verkar nästan som om naturen tänkt hoppa över våren i år, och gå direkt på sommaren.

 

Kommentar 2019-04-08, d.v.s för samma vecka 14 i år

 

Det har varit vår i en dryg månad, även om det fortfarande är nattfrost var och varannan natt, senast natten mot måndag 2.4, och den maximala dagstemperaturen just nu pendlar runt tiogradersstrecket. Snö har vi dock inte haft särskilt mycket i år, och snötäcket försvann redan i mitten av februari.

 

De tidiga smålökarna, som snödroppe, crocus och vintergäck, är utblommade, men scillan, "det blå gräset" är fortfarande på full gång, särskilt nere hos Gun. (Hos mig blir det aldrig mycket av scillablomningen, eftersom den är rådjurens favoritgodis). Just nu, (7.4), blommar Körsbärskornell (Cornus mas) och sälg, och bland blommorna snöklocka, lungört, rosa corydalis, jordviva och lundviva. Skunkkallan slog också ut i veckan, de botaniska påskliljorna blommar, och bladen till de höga är decimeterhöga. Första fjärilarna såg vi redan vecka 13, (27.3 för att vara exakt).


Och i veckan blommar flera av mina rosa oreodoxahybrider längs vägen, vilket är en sevärdhet som inte händer varje år. Buskarna är fullt härdiga, men eftersom de slår ut så tidigt, tas vanligen knopparna av nattfrost, så blomningen uteblir helt det året. (Det har förutspåtts nattfrost igen redan på tisdag, men man kan i alla fall njuta av blomningen i ett par dagar).

 

Dagboken för 2018 nämner för övrigt en trummande hackspett vecka 12, och vårtrummandet är nog vid ungefär samma tid varje år, för Boel och Lennart var uppe den 24.3 i år, (också i vecka 12), och visade mig då en rad hål, som hackspetten gjort i trävirket på nordgaveln till deras hus. Jag råkade själv ut för samma sak på mitt eget hus för ett tiotal år sedan, och fick då spika en bräda över hålet för att stoppa den. B&L fick göra samma sak nu, (fast de lejde förstås Svante för jobbet). Trummandet är nog en revirmarkering snarare än födosök.   Hackspetten är f.ö en daglig matgäst på min veranda; det är talgbollarna den gillar. På golvet rakt under hackspetten sitter oftast en rödhake och pickar upp de smulor av talgen, som trillar ned. Båda är ju egentligen främst insektsätare).

Det mest avvikande i år är annars det ovanligt höga vattenståndet både i sjön och Säveån, vilket är rätt märkligt med tanke på den senaste extrema torrsommaren och den snöfattiga vintern. Även i dammen är vattennivån högre än normalt, men den har börjat sjunka lite nu. Vi har istället haft ovanligt många vinterstormar. En av dem fällde ju en stor sälg vid dammen. Så även den här våren har alltså präglats av grenar och kvistar, som behövt forslas bort från ängsytan.

 Oreodoxa-hybrid 2017.05.14, (d.v.s. för två år sedan och 4 veckor senare än vecka 15)

Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 mars 14:04

I veckan kom vattenräkningen för förra året. Den var astronomisk, men det var ju också väntat, och att den mesta vegetationen verkar ha överlevt torkan beror nog på att jag vattnade som en galning. I stort sett stod spridaren på från morgon till kväll under flera månader; jag bara flyttade runt den var fjärde timme. Regnen kom ju inte förrän i mitten av augusti, men efter det blev det en blöt höst och en lika blöt vinter. En del snö kom ju också i januari, och sen dess har det regnat nästan vartannat dygn, fast mest på nätterna.

 

Så för närvarande verkar det inte vare några problem med grundvatten-nivån, utom möjligen åt andra hållet. Fälten där jag går morgon- och kvällsrundan med hunden är alldeles sumpiga, det skvimpar under fötterna. Uppe i mitt woodland är det inte lika blött, marken faller ju mot norr i större delen, och det är mycket vegetation som kan ta emot vätan i den nedre plana delen, där jag också successivt håller på att jämna ut alla svackor, genom att fylla dem med höstlöv. Målet är att få till ett svagt inåtlut mot dammen i hela området, och jag gynnas förstås av att de omgivande vägarna ligger lite högre än min ängsmark. Det mesta överskottsvattnet hamnar alltså förr eller senare i dammen.

 

Vattennivån i dammen är förstås rekordhög just nu, så själva vattenytan där är större än vad den någonsin varit tidigare. Någon risk för översvämning är det dock inte. Det läcker ju hela tiden ut vatten genom den svaga punkten i nordosthörnet, där bergtröskeln sprängdes bort vid vägbygget, så för tillfället porlar det friskt i bäcken ner mot fälten. Men grundvattennivån i hela lågpartiet runt dammen ligger ju på samma nivå som vattenytan, så en del av azaleorna närmast dammkanten har det lite blött om fötterna för tillfället.

 

Mest av den anledningen bestämde jag mig för att sätta igång min egen bäck igen den här veckan. Det läcker ju alltid ut en del vatten, både från den övre dammen och längs bäckfåran, så jag brukar stänga av den när det blir för torrt, och även vid frostrisk vintertid förstås.

 

Vattennivån i Mjörn och Säveån är också rekordhög nu. Sicilien står helt under vatten, vilket inte inträffar särskilt ofta, och det är svårt att ta sig ut på Talludden, eftersom hela den lilla småbåthamnen nedanför branten är översvämmad. En båt som låg uppdragen på stranden där var på väg att flyta bort, men räddades av ägaren i söndags.

 

Vädret har ju varit lite nyckfullt hela vintern, med omväxlande regn och köldknäppar, så det har inte varit någon riktig fart på trädgårdsarbetet. Jag har rent ut sagt blivit lite lat, och min dagliga insats har inskränkt sig till att räfsa ihop och köra undan en eller ett par kärror löv, under de dagar då marken inte var frusen. Det rena underhållsarbetet, som att klippa gräs, räfsa löv och hålla efter sly, är ju också långtråkigare än när man har några konkreta anläggningsprojekt på gång. 

 

Inomhus har jag varit lite flitigare; jag har både nya frösådder och busksticklingar på gång i växthus och matrumsfönster, och det tar en del tid och utrymme, särskilt när plantorna börjar växa till sig, så att man måste skola ut dem. Delar av fjolårets frösådd står också fortfarande kvar i växthuset, och tar upp en hel del plats. Framför allt fick jag alldeles för många krukor av primula, både lundviva och japansk viva. Mycket i krukorna vissnade ner helt under vintermånaderna, men börjar nu komma igång och grönska igen. Och på sikt måste jag hitta lämpliga ställen i mitt woodland att peta ner allihop i. Det kan bli problem, för utrymmet börjar ta slut i de färdiga delarna, och mina pågående uppfyllnader är inte klara att ta emot några småplantor ännu. Men jag får väl beväpna mig med trädgårdsspade och tålamod någon vacker vårdag i april, och försöka bli av med alla primulorna i ängsytorna. Massplanteringar av primula är ju spektakulärt när de väl blommar.

 

Under veckan avslutade jag äntligen räfsningen av dammområdet, och trädgårdsarbetet flyttades upp på min egen tomt, med start kring främre verandan och entrén. Även här hade det samlats otroliga mängder med eklöv, eftersom det blir något av en återvändsgränd mellan huset och berget, där löven blåser in och samlas. Jag tog upp en full kärra bara ur den lilla dammen innan arbetet fick avbrytas på lördagen av en ny storm.

 

Men våren är definitivt på gång, hasselbuskarna är fulla av hängen, och massor av lökväxter har redan stuckit upp lite överallt. Även jordvivorna från Wien visar redan stora gula knoppar. Och på söndagsmorgonen kom det definitiva vårtecknet; tre änder och minst ett par knipor simmade omkring i dammen vid morgonrundan. Det är en månad för tidigt, precis som allt annat i år, men det är ändå roligt att se dem. Nelly, som normalt brukar ignorera änderna blev också ovanligt uppskojad. Hon tog ett extra ärevarv runt hela dammen, och sprang till och med ut på ön för att ta en närmare titt på nykomlingarna. Kniporna, som är betydligt skyggare, flyger alltid iväg långt innan vi ens hinner i närheten av dammen, men änderna låg lugnt kvar på vattnet.

 

Men det här innebär förstås att jag måste sätta koppel på Nelly under de dagliga morgonrundorna fortsättningsvis, jag vill ju inte att hon ska skrämma iväg de bevingade gästerna. Förra året häckade bara kniporna i sina vanliga holkar, men jag hoppas att även änderna ska försöka igen i år, så jag planerar att spärra av bron ut till ön med någon sorts grind. Bron börjar ändå bli så pass murken att den håller på att bli en säkerhetsrisk, och jag hoppas att familjens gemensamma arbetsprojekt i år ska bli att byta ut de gamla täckbrädorna både på bron och ute på ön.

Av Viveka Ramstedt - Tisdag 12 mars 08:17

Jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor och ekologi, och det är nog ganska vanligt bland naturälskare. Men fullt övertygad "Gröna-vågare" har jag aldrig varit, snarare betraktade jag länge de riktiga ekofantasterna som flummiga och lite världsfrånvända, (och det var jag naturligtvis inte heller ensam om). Numera verkar trenden ha vänt, och tidningarna är fulla av tips på hur man ska kunna motverka uppvärmningen av jordklotet.

 


Det är plötsligt inne att vara klimatmedveten, och helst ska vi tydligen bli veganer allihop.
(Jag har lite svårt att hänga med i terminologin, eftersom det finns så många olika varianter nuförtiden. Så jag var tvungen att gå in och kolla på nätet, och här är en kort summering:
Det man kallade för vegetarian "på min tid" heter numera lakto-ovo-vegetarian, dvs man äter mejeriprodukter, ägg och vegetariska livsmedel, men inte kött, fågel, fisk eller skaldjur. Veganer däremot äter ingenting från djurriket, vilket betyder att maten exkluderar kött, fisk, fågel och skaldjur, ägg, mejeriprodukter och honung. Sen finns det mellanting, t.ex Pescetarianer, som tillåter fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter men däremot inte kött eller fågel, och Pollotarianer som tillåter fågel, ägg och mejeriprodukter men inte kött eller fisk).

 

Men just nu är det alltså "inne" att vara vegan, vilket är den mest extrema varianten. Och det gör mig tveksam, för är inte människan biologiskt sett en allätande art, och är inte vårt matsmältningssystem anpassat till det?

 

Jag har egentligen ingenting emot tanken på att äta mer av grönsaker, rotsaker, baljväxter och frukt, men jag drar gränsen vid att avstå från mejeriprodukter. Och vad som verkligen stör mig är hur mycket folk styrs av vad som för tillfället råkar vara trendigt och inne, och hur man plötsligt ignorerar alla andra synvinklar, som tidigare bedömts som viktiga. I det här fallet gäller det alltså "klimatsmart mat", och mer specifikt mjölkprodukter och nötkött, och det har konsekvenser som inte är omedelbart överblickbara.


En negativ effekt av att generellt dra ner på kött och mjölkkonsumtionen är nämligen hotet mot det svenska öppna odlingslandskapet. För i och med att klimathotet har blivit en sådan övergripande fråga, har tidigare viktiga frågor som artrikedom och ren och skär naturskönhet plötsligt blivit nerprioriterade.

Ur ren klimatsynpunkt vore det alltså lämpligare att plantera all öppen betesmark i Sverige med skog.

 

Jag blir alltid lika irriterad när jag ser förslag som baseras på en enda faktor, som vid tillfället ifråga bedömts som dominerande. Den svenska ängsmarken har varit hotad även tidigare, men då i motsatt riktning, Det fanns en period, jag tror det var på sextiotalet, då man ansåg att all all ängsmark skulle plöjas upp till åkrar, eftersom det var "ekonomiskt lönsamt". Nu är det alltså klimatet som anges som motiv för att istället beskoga ängsmarken. Båda förslagen innebär storskaliga förändringar, och sådana har hittills sällan varit positivt för den här planeten.

 

Ängsmark är den mest artrika biotopen av alla, både när det gäller växter och mindre djur, som insekter, maskar och smågnagare. Men plötsligt är traditionella värden som kulturhistoria, ängens mångfald av växter och djur, och skönheten i ett öppet landskap, inte värda någonting. Betande kor sägs prutta ut så mycket koldioxid att de plötsligt förvandlats till miljöbovar istället för landskapsvårdare. (Jag vet inte varför just kossornas pruttande skulle vara så mycket miljöfarligare än vad alla andra djur släpper ut, men det är ändå ett argument som upprepas i debatten).

 

Visst, personligen kan jag tänka mig att dra ner lite mer på köttet; jag har egentligen aldrig varit någon storkonsument av biff, och bönor är riktigt gott. Vad jag däremot definitivt inte kan tänka mig att dra ner på är min dagliga tallrik filmjölk, med müsli och hemmagjord sylt. Och framför allt vill jag inte se en storskalig förändring av det svenska varierade landskapet.

 

Kanske vi kan enas om att man bör äta svenskproducerat kött, istället för importerat från Argentina? Då skulle vi åtminstone spara rätt mycket bränsle för transporter, och samtidigt få behålla mer av vårt vackra och artrika växlande landskap. Och kanske man kunde börja fundera mer på en av principerna i permakultur; att det bästa jordbruket för miljön är det som inte innebär att makten plöjs upp årligen?

 

Så fram för frigående kossor och får på ängarna, men dra ner på importen av kött och ull, det går säkert att ordna med olika tullar. Då skulle kossorna bli lyckligare, artrikedomen bevaras och kanske de svenska lantbruken rentav bli så lönsamma att bönderna kan försörja sig på dem igen.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 25 feb 14:18

Det har varit en ganska normal vårvintervecka; kanske bara onormalt varm, för så här tidigt på året ska det faktiskt inte vara vår ännu. Det är påtagligt ljusare, både på morgnar och eftermiddagar, men jag har ändå inte kommit igång med någon effektiv rutin för trädgårdsarbetet. Det är ju inte så mycket man kan göra så här års, mer än att räfsa löv och klippa sly, och bådadera börjar jag bli rejält less på vid det här laget. Så det blir fortfarande bara en kärra löv om dagen, och de sista kvistarna från den stormfällda sälgen rensades inte undan från ängen förrän på söndagen. Vid det här laget hade de förresten stora videkissar, och hasseln har utslagna hängen.

 

Två saker har dock varit lite anmärkningsvärda den här veckan; en hundpromenad i Partille och det faktum att jag har börjat läsa böcker igen.

 

Jag vet egentligen inte varför jag slutade, men det hade förmodligen något att göra med att synen förändrades. Jag har ju alltid varit närsynt, men det har varierat över tiden, och genom två starroperationer, och för tillfället behöver jag faktiskt inte ens använda glasögon, varken på nära eller långt håll. Möjligen berodde det också på att datorn fått en tendens att ta en allt större del av min tid. Annars har jag varit storläsare i hela mitt liv, och brukade tidigare plöja minst ett par böcker i veckan.

 

Men sedan upphörde jag alltså helt plötsligt med det för några år sedan. Inte så att jag slutade läsa helt och hållet; jag läste fortfarande tidningar, och för närvarande prenumererar jag på tre dagstidningar, varav en är amerikansk. Men numera läser jag tidningarna på datorskärmen istället. Och det blir en annan typ av läsning, när man skickas fram och tillbaka mellan olika nyhetslänkar, istället för att systematiskt plöja igenom sidorna från början till slut.

Mycket av nyheterna handlar förstås om USA och Trump. Både Göran och jag har blivit smått besatta av honom, och kollar ständigt vad han har hittat på för konstigheter på sistone. Det går sällan en dag utan någon ny skandal, och man häpnar över att ett land som USA inte bara kan välja en sådan clown till president, utan att han fortfarande tycks vara lika populär bland sina kärnväljare.

 

Men nu blir det alltså böcker igen, och under veckan jag har plöjt igenom tre gamla tegelstenar av Leif G.W Persson, som alla handlade om Palmemordet. Uppenbarligen är han helt övertygad om att Palme sköts av en polis, och teorierna presenteras väldigt övertygande. Så pass övertygande att man kan undra över vad hans gamla kolleger tänker om saken. Det kan ju inte vara så kul att kåren hängs ut av den mest kända svenska brottsexperten, som ständigt förekommer i TV-rutan, ännu mera frekvent numera än då böckerna skrevs, någon gång runt sekelskiftet.
Underhållande är det i alla fall.

 

Veckans andra evenemang var planerat sen länge. Welshpromenaderna i Göteborgstrakten har pågått i några år, och de bilder och filmer som läggs ut på Facebook efteråt är helt osannolika. Det finns nog ingen annan ras som man skulle kunna göra något liknande med. Alla hundarna är lösa, och det förekommer tydligen aldrig minsta tendens till bråk, mer än möjligen att någon äldre tik snäser av en alltför intensiv kavaljer. Ett av rasens utmärkande drag är nämligen att de är så totalt snälla och vänliga. Jag har aldrig ens hört talas om en aggressiv Welsh.

 

Marianne och jag har länge talat om att gå med på en av promenaderna, och den här lördagen blev det alltså av. Det var sista chansen för i år, för nästa helg inträffar det allmänna koppeltvånget. Mariannes man Lasse var också med; de har ju två welshar, som båda brukar hänga i svansen på Nelly ungefär en gång i veckan på våra gemensamma skogspromenader.

 

Deltagarantalet den här gången slog alla rekord, man räknade in totalt 37 hundar - (hur man nu lyckades med det, för de var ju inte stilla en enda sekund). Tänk er 37 likadana, rödvita hundar som myllrar runt i en enda stor stor flock, alla utan koppel och alla med våldsamt viftande svansar. Det enda jämförbara jag sett på bild eller film är flockarna med foxhounds, på den tiden då rävjakt till häst fortfarande var tillåtet i England.

 

Fast då är hundarna förstås fokuserade på själva jakten, medan welsharna sällan är fokuserade på någonting alls - utom på att ha kul själva. Det är faktiskt welshens mest utpräglade drag: att ha kul. Och en av favoritsysselsättningarna är att springa; mycket och fort, och uppenbarligen mest för springandets egen skull. Man ser sällan en welsh i prislistorna vid brukshundsklubbarnas lydnadstävlingar, och det beror nog på rasens oförmåga att fokusera på en uppgift någon längre stund. Min egen Nelly har ett uppmärksamhetsspann på max trettio sekunder, och trots att jag gjorde några försök att träna henne som valp, så gav jag ganska snabbt upp henne som obildbar. Det enda som fungerade var inkallning; där var hon alltid bäst i klassen.

 

En annan utmärkande egenskap för rasen Welsh Springer Spaniel, är nämligen att de själva håller kontakt med ägaren. Det kan se ganska okontrollerat ut, när jycken far omkring i sicksack i skogen i full fart. Men även om det händer att jag tappar ögonkontakten med Nelly ibland ute i skogen, så har hon alltid själv full koll på var jag befinner mig. Jag behöver bara byta riktning eller sätta mig ner, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla varför jag avviker från den normala promenadrutinen.

 

Fast just i den här situationen klickade faktiskt hennes normala järnkoll. Förmodligen berodde det på att det var så många hundar och förare överallt, att luktsinnet, som väl är det som de normalt använder för att hålla kontakten, blev överbelastat. Hon brukar alltid vilja vara först i spåret, men eftersom det myllrade av hundar och förare överallt, och vi gick någonstans i mitten av gruppen, tappade hon kontrollen på var exakt var jag befann mig. Sen drabbades hon av någon sorts panik, när hon inte omedelbart kunde lokalisera mig, och rusade tillbaka i full fart. Ena gången passerade hon mig utan att ens märka det, och verkade vara på väg tillbaka till bilarna, innan hon blev hejdad.

 

Mariannes Nelson, som normalt brukar följa Nelly som om han var kopplad vid henne, förälskade sig i en annan tik, och hängde i svansen på henne överallt. Jag misstänker att hon möjligen var i början av sin löpcykel, för Nelson var inte ensam om att uppvakta henne. Den enda av våra hundar som uppförde sig någorlunda sansat var Douglas. I halvtid blev det fikarast och gruppfotografering vid en sjö, och där kopplades alla hundarna upp - mest för att folk skulle få en chans att äta sitt medhavda fikabröd i fred för tiggande hundar.

 

På återvägen var det lite lugnare, men när vi var nästan framme vid bilarna insåg jag, att jag borde ha passat på att smita bakom någon buske och tanka ur under kaffepausen. Vid det laget var det för sent, eftersom sista biten av rundan gick genom ett villaområde. Och vid min ålder är det så, att när man väl behöver, så är det bråttom. Det var inte läge att stanna för att tacka för promenaden och säga adjö till folk, jag hann bara snabbt förklara situationen för Marianne, innan jag slängde mig in i bilen och stack iväg, på jakt efter närmaste någorlunda ostörda skogsparti. Jag hittade ett i anslutning till Jonsereds-motet, så allt gick väl till slut.

 

Nelly var så trött när vi kom hem, att hon omedelbart drog sig tillbaks till sin favoritlänstol i burspråket, och inte rörde sig ur fläcken förrän vid matdags sex timmar senare.

Av Viveka Ramstedt - Måndag 18 feb 15:03

Den meteorologiska definitionen av vår lär vara att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0° men under 10 plusgrader under sju dygn i följd. Om jag räknat rätt uppfylldes det här villkoret redan lördagen den 15.2, strax efter att Gun och Göran kommit hem från Egypten, och Nelly och jag därför flyttade hem till mitt eget hus igen.

 

Fast ytterligare ett villkor är att den första dagen i 7-dagars perioden inte får infalla före den 15 februari. Och därmed skulle hela sviten hittills bli ogiltig, det är bara att starta beräkningen från scratch igen. Men om man tittar på prognosen för den kommande veckan, ser det ut som att vi kommer att hamna direkt in i en ny sjudagarsperiod. Och det är alldeles för tidigt på året.

 

Det finns också en annan definition, som säger att våren omfattar månaderna mars, april och maj. så kanske vi ska hålla oss till den. Det är ju inte direkt något ovanligt med återfall i kyla undermars, till exempel hade vi en extrem och ovanligt elak köldperiod förra året, som varade långt in i mitten av april. Fast sen har vi ju det där med "Global Warming", och förra årets torrsommar, som också var extrem. Kan man egentligen räkna med att någonting som handlar om väder eller klimat är "normalt" längre?

 

Det finns förstås också andra, mera handfasta tecken, som till exempel att vårblommorna slår ut, eller att flyttfåglarna återvänder. Men ett problem med det just i år är, att många flyttfåglar aldrig tycks ha gett sig iväg som de brukar. Jag funderade faktiskt över varför de stora flockarna av småfåglar och vildgäss inte samlades kring fälten som vanligt i höstas. Eftersom jag alltid går samma dagliga rundor under morgnar och kvällar, borde det inte vara något jag kunde missa.

 

Däremot har jag under i stort sett hela vintern hört flockar av trumpetande svanar passera över huvudet under morgnar och kvällar, och föra oväsen utifrån mitten av sjön, så länge det fanns öppet vatten där. Dessutom var det en artikel i Alingsåstidningen, av någon som undrade över vad en jätteflock av svanar gjorde på fälten kring Vårgårda på dagarna. Förmodligen samma svanar som passerar över huvudet på mig på väg till och från nattlägret.

 

Dessutom har både Gun och jag haft rödhake och koltrast som permanenta matgäster vid fågelborden i vinter, och det är normalt arter som rätteligen borde vara i England eller Skåne så här års. Koltrasten är ju allätare, men rödhaken är en mer utpräglad insektsätare. På något vis rycks den dock ha överlevt snövintern, förmodligen på bär, som det ju fanns ovanligt gott om förra året. (Vilket förstås berodde på sommartorkan; När växter tror att de ska dö, sätter de massor av frö, för att säkra släktets fortlevnad).

 

Jag har också hjälpt de vilsna fåglarna lite på traven genom att sätta ut skålar med uppblött hundfoder på verandan. Det bör ju innehålla en del protein, och i varje fall tycks det vara populärt, för en full skål töms på ett dygn. Förmodligen hjälper väl skatorna till, men jag hoppas att koltrasten och rödhaken ändå får sin del av maten. Båda är mina favoritfåglar; koltrasten för att den sjunger så bedövande vackert på vårarna, och rödhaken för att den är så söt och orädd och alltid håller mig sällskap när jag gräver i jorden. (Jag vet ju att det är insekterna i den uppgrävda jorden som lockar, snarare än mitt sällskap, men det känns ändå trevligt).

 

Vad beträffar vårblommorna, så tog det inte mer än ett dygn efter att snötäcket smält undan, innan de första knopparna stack upp ur marken nere hos Gun, och nu har hon både snödroppar och vintergäck i blom, vilket är alldeles för tidigt. Den sortens lökväxter klarar dock ordentliga bakslag med minusgrader, så dem behöver man åtminstone inte oroa sig. Hos mig har de inte visat sig ännu, men eftersom Guns tomt ligger i södersluttning och min i nordsluttning, är det rätt normalt att jag ligger några veckor efter.

 

Eftersom tjälen har hunnit gå ur jorden vid det här laget, har jag återupptagit lövräfsningen, sen jag flyttade hem. Fast inte med någon större energi; jag har soffat till mig ordentligt under snöveckorna, och det är svårt att komma igång igen. Hittills har det bara blivit en kärra om dagen, i samband med eftermiddagspromenaden med hunden,så ännu återstår ungefär en tredjedel av den stora ängen.

 

Mellan varven släpar jag ris från den stormfällda sälgen upp till bålet, och jag har också lyckats rädda en del ganska stora grenar, som hamnat ute på isen. De var ordentligt fastfrusna, så jag var tvungen att vänta tills ytskiktet tinat, för att sedan försöka fiska in dem med hjälp av en kratta. Det var inte helt enkelt, men jag fick tag i de flesta. Alla kommer inte från sälgen heller, en hel del av dem har nog traktens ungar lämnat kvar, efter att ha "spelat ishockey" på den frusna dammen. Jag får nog ha ett snack med ungarna framöver. Jag har visserligen inget emot att de är på isen, (jag räknar med att föräldrarna inte släpper ut dem utan tillsyn om de inte klarar att ta sig loss på egen hand). Men grenar och stenar har inte på isen att göra, eftersom botten redan sätts igen tillräckligt av de årliga höstlöven. Någon ny dammrensning har jag inte lust att behöva genomföra under min livstid.

 

Det är barmark överallt och isen har gått upp på sjön, men är fortfarande kvar på dammen. Samtidigt ligger också stora högar från snöröjningen kvar på vändplatsen vis familjehusen, delvis täckta med grus, från sandningen mot ishalkan innan det stora snöfallet. De är fula att titta på, men det gör mig annars inte så mycket. Förr eller senare kommer de att smälta bort, och när de gör det kommer smältvattnet att hamna i min damm, eftersom vägbanorna sluttar inåt. Och dammen behöver ständigt påfyllning.

 

På söndagsmorgonen slocknar gatlyktorna precis samtidigt som jag passerar dammen på morgonrundan med hunden. Det är första gången i år, och ännu ett vårtecken. Fast delvis beror det på att jag har blivit försoffad under veckan nere hos Göran och Gun.

Klockan är halv åtta, och det är en timme senare än jag normalt går morgonpromenaden.


Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se