Tidningarna har varit fulla av rapporter om vilket förfärligt uselt sommarväder det har varit, och om hur folk är desperata och köper flygresor till alla möjliga ställen, för att få några soltimmar alls under semestern. Men just i vårt lilla hörn av Sverige, som tydligen ligger i regnskugga, känner vi inte igen oss i den bilden. Här har det knappast regnat alls sedan i maj; totalt har vi kanske fått 25 millimeter. Den ena fronten efter den andra vandrar förbi, antingen norr eller söder om oss, och lämnar i bästa fall några droppar efter sig. Solen skiner i stort sett hela dagarna, och det är mellan 20 och 25 grader varmt. Alltså fullständigt idealiskt sommarväder, om det inte vore för torkan, som vid det här laget har börjat stressa livet ur oss trädgårdsägare. Jag har stödvattnat sedan början av juni, eftersom en upprepning av fjolårets torka vore katastrof för växtligheten, Men man kan ju inte vattna överallt, så jag flyttar runt spridaren var fjärde timme till det känsligaste platserna.

Men faktum är att det växer det så det knakar överallt i år, även om det har varit sparsamt med regn. Det började med en fantastisk rhododendronblomning, och trots fjolårstorkan - (eller kanske tack vare den)? - är växtkraften nu enorm. Nyskotten på en del stora rhododendron är halvmeterlånga, och även andra buskar breder ut sig, så att man knappast kommer fram på stigarna längre. Jag har börjat gå runt med sekatör och grensax för att säkerställa tillgängligheten på stigarna.

Samtidigt jagar jag som vanligt aspuppslag, för trots att jag ringbarkade moderträdet förra året, fortsätter småplantorna att sticka upp överallt. Det kommer att ta många år att bli av med den här lilla skogen av ungasp, som alltså är en enda individ, trots att den numera upptar en yta av minst hundra kvadratmeter. (Aspen lär vara världens största träd, om man bara räknar ytan, inklusive rotskott, istället för höjd och stamomfång, som ju annars är det normala sättet att mäta storlek).

Det börjar bli dags för höskörd och även för den årliga ansamlingen av Familjen Familj i Lövekulle. Niklas och Katrin var först ut; de kom förra söndagen och slog som vanligt av alla de nedre ängsytorna med röjsåg. Själv gav jag mig på de övre ytorna, med min gamla motorgräsklippare. Den vägrar fortfarande att starta för mig, men Niklas drog igång den, och jag hann klippa större delen, innan bensinen tog slut,. Naturligtvis misslyckades jag med att starta den igen, trots att jag väntade ett dygn efter påfyllningen. Och under tiden hade Niklas och Katrin försvunnit igen, först till Halmstad och sedan på andra äventyr.

Så jag övergick till att rensa vegetationen kring bäcken och övre dammen med skära, för både strutbräken, plymspirea och jätterams har blivit alldeles för vidlyftiga där. Runt själva bäckutloppet hade även vassen blivit väl vidlyftig, så jag tog ner så mycket jag kunde nå från fast mark. Resterande får Niklas ta hand om, när han gör sin årliga heroiska röjningsinsats längs strandkanterna, genom att vada ut i dammen och dra upp så mycket som möjligt av vassen med rötter och allt.

På torsdagen dök Boel och Lennart upp, och jag tvingade förstås genast Lennart att starta gräsklipparen åt mig. Han fick faktiskt dra i snöret åtskilliga gånger innan den behagade gå i gång, så uppenbarligen beror problemen inte enbart på att jag börjar bli svag och skröplig. Det slutar förmodligen med att jag måste byta ut den, för det är alltför irriterande att vara beroende av någon annan som startar maskinen, varje gång gräset behöver klippas, även om det inte är så ofta jag gör det.

På torsdagen kom Amandas gäng med taxi från flygplatsen, och nu är Niklas och Katrin på plats igen också, så det är fullt hus i båda familjehusen. Än så länge håller värmen i sig, och större delen av gänget tillbringar dagarna nere på badplatsen, så hittills har jag inte sett så mycket av dem. Själv är jag nämligen inte så road av badliv och strandträngsel, så för min del blir det mest en solstol i skuggan med en god bok, eller möjligen ett snabbt eftermiddagsdopp med Nelly ute på Talludden. Trädgårdsarbetet har jag gett upp vid det här laget, bortsett från att jag fortfarande flyttar runt vattenspridaren var fjärde timme. Det är helt enkelt för varmt för att jobba.

Familjen Familj vill förstås ha fortsatt sol och värme, men själv är jag elak nog att hoppas att nästa regnfront, som är aviserad till onsdag, inte ska gå runt oss, som alla de tidigare gjort. Ett passerande åskväder på söndagen bjöd på mycket mullrande, men bara några droppar regn.

Det skulle verkligen behövas en rejäl rotblöta nu.

Mitt senaste projekt är att försöka hejda det alltför stora utflödet av vatten från näckrosdammen. Det rinner hela tiden vatten i bäcken ner mot fälten, och huvuddelen av det lär komma från min damm, särskilt nu, när det knappast har regnat på flera veckor. Det finns också en svag punkt i norra ändan, där stranden är flackare och lägre än i övriga delarna. Det var Skanskas killar, som under vägbygget envisades med att det borde finnas ett bräddavlopp, trots mina protester. Själv hade jag hellre sett att de hade tätat kanten med en del av den uppgrävda bottenleran. Vi enades till slut om en kompromiss, med en stenkista utanför en tröskel, och förmodligen finns det också ett utloppsrör i botten av bortre ändan av stenkistan.

Min plan nu var att bättra på själva tröskeln, genom att höja strandkanten mot vattnet. Tyvärr har jag ingen blålera till hands den här gången, men jag hoppades att det skulle var tillräckligt att få upp bottennivån med några decimeter. Så jag startade med att räfsa upp massor av bottenslam, nerfallna löv, kvistar och ganska stora grenar, från botten till strandkanterna kring utloppet. Jag har avsiktligt låtit bli att fylla på vatten under sommaren, och det gör att strandbotten är blottad på långa sträckor, så det ser verkligen skräpigt ut. Och det går förvånansvärt lätt att räfsa löv även under vatten, även om man måste balansera på den branta strandkanten innanför. Så under början av den senaste veckan har jag räfsat en stund längs botten av strandkanten. en liten stund varje gång jag passerat dammen på de dagliga morgon- och kvällspromenaderna med Nelly.

Som vanligt växte projektet medan jag höll på. Efter ett par dagar hade jag fått upp bottennivån i den norra strandkanten med flera decimeter, men insåg att det skulle behövas något stabilare för att hålla lösmassorna på plats, när väl vattenytan stiger igen. Som tur var hade jag resterna efter min gamla slipertrappa till hands. Även om de gamla slipersen är gamla och delvis uppruttna, verkade de tillräckligt stabila för att fungera som kant för uppfyllnaden. Sedan bättrade jag på nivån och stabiliteten med att varva bottenslammer med åtskilliga kärror väggrus. Men jag var fortfarande inte nöjd med nivåerna, eftersom jag ville ha en jämn sluttning uppåt mot de angränsande stigarna. Så nästa steg blev att köra dit innehållet i en av de närmaste ringkomposterna, som innehöll en blandning av tidigare ängsgräs och höstlöv. Det innebär att det förmodligen finns en hel del frö av både gräs och ogräs i komposten, men det är snarast en fördel, eftersom fröplantorna lär hjälpa till med att stabilisera sluttningen.

Tyvärr visade sig komposten innehålla ett snokbo, och det är inte första gången jag fått ett antal ringlande småormar på grepen, när jag kastat om en lövkompost. Jag har ingenting emot snok i och för sig; de är en del av kretsloppet, och det är häftigt att se dem simma i dammen med svallvågor efter sig. Men egentligen har vi redan väl mycket snok i parken, och jag misstänker också att de är huvudanledningen till att grodorna har försvunnit, så jag vill inte ha alltför många fler. Men att störa ett bo med halvvuxna ormungar är ändå något man helst vill undvika. Det blev alltså att be om ursäkt och dra sig tillbaka. Så den sista uppfyllnaden fick jag göra dan därpå - från en annan kompost.

På tisdagen vred jag äntligen på kranen för att fylla upp dammen. Vattenståndet var då så lågt att botten var blottad i strandkanten på flera andra ställen än vid utloppet. När jag stängde av vattnet igen, ett drygt dygn senare, visade det sig att mitt projekt inte var helt lyckat. Det berodde huvudsakligen på att de gamla slipers, som jag använt som stabilisator mot vattenkanten, visade sig var lättare än vatten, trots att de legat halvt nergrävda utomhus i 40 år. Det är väl en följd av fjolårets torka, och det har ju inte regnat särskilt mycket i år heller. De kommer förstås att sjunka till botten småningom, men just nu flyter de alltså, och därmed vilar hela uppfyllnaden på lösan grund, eftersom den annars mest består av halvförmultnade kompostlöv, som ju inte heller var helt mättade med vatten.

Det såg inte särskilt snyggt ut, med både löv och slipers som flöt omkring på ytan. Men eftersom den lilla ström som finns i dammen ändå lär vara riktad mot utloppet, kommer det hela i stort sett att bli kvar på plats. Under tiden behöver jag både höja och tynga ner hela uppfyllnaden med åtskilliga kärror väggrus. Men det lär få anstå ett par dagar, för nu hade hela det upphöjda partiet förvandlats till sumpmark, med stora vattenpölar i ytan. Vad jag egentligen skulle behöva vore en rad med stenar på dammbotten utanför, för att hålla alltihop på plats. Men tyvärr har jag lite ont om sten just nu, eftersom huvuddelen av mitt förråd gått åt till stensättningar och stödmurar. (Vad jag dessutom skulle behöva är ren blålera för att verkligen täta till kanten, men det lä inte bli lätt att få tag i, om jag inte vill betala ett astronomiskt pris för keramiklera. Gun föreslog att jag skulle kontakta Alingsås kommun, som kanske får upp blålera vid något nybygge, men det verkat vara lite besvärligt).

En positiv sak var dock att utflödet i bäcken mot fältet faktiskt tycks ha blivit reducerat. Det var mycket lite vatten där när jag gick kvällsrundan med hunden, trots att vattenytan i dammen nu hade höjts med åtskilliga decimeter. Jag var emellertid inte nöjd med projektet, när jag gick och la mig på kvällen.

Men, som det ibland händer, fortsatte min hjärna att bearbeta problemet medan jag sov. Jag vaknade alltså på morgonen med en helt ny idé i huvudet. När tvillingarna la om taket på mitt hus för några år sedan, var de tvungna att dela att rätt stort antal takpannor, för att måtten vid takfoten skulle passa. Och eftersom jag som alltid har svårt att slänga saker, hade jag sparat resterna av de delade pannorna i krypgrunden under huset. Nu rotade jag fram dem och konstaterade att de nog skulle fungera, om jag körde ner den ena kortsidan i bottendyn, och lutade pannorna lite inåt mot kanten av uppfyllnaden.

Det tog några dar för idén att mogna, och jag ville dessutom ge sumpmarken lite tid att sätta sig. Samtidigt upptäckte jag mitt förråd av djupfrysta vinbär och krusbär var nästan helt slut, och eftersom bären just råkade vara mogna, använde jag vänteperioden till att plocka rent alla mina buskar. Under tiden kunde jag studera ett märklig fenomen, som nog är följd av förra sommarens torka. Många av grenarna på buskarna, såg helt döda ut, svarta och bladlösa. Men samtidigt bar de bärklasar i massor. Ett exempel på naturens försök att åtminstone rädda fortplantningen av en art, när själva individen är på väg att dö.

Framåt helgen tog jag tag i projektet med dammkanten igen, och började med att pressa ned alla takpannorna på högkant i bottenslammet, vilket faktiskt gick enklare än jag hade trott. Fult blev det förstås, med den avvikande tegelröda färgen, men det var ju aldrig meningen att takpannorna skulle vara synliga. Några kärror med väggrus på utsidan mot vattnet tog hand om det problemet, och sedan var det dags för den sista uppfyllnaden med kompostjord.

Och gissa vad som hände? När jag började gräva i nästa ringkompost, fick jag en massa ringlande småormar på grepen. Hur många snokar finns det egentligen i mitt woodland?

Jag fick flytta verksamheten till ännu en ny kompost, vilket förstås innebar betydligt längre väg att köra skottkärran. Den visade sig dock vara ormfri, och efter ytterligare några kärror med kompostjord räknar jag nu projektet som avslutat. På sikt behöver markytan närmast vattnet dock en stabiliserande vegetation, och jag tvekar mellan stoppa ner några tuvor vass, eller att sätta dit ett antal fröplantor av valeriana, som jag sådde för ett par år sedan. Förmodligen blir det det senare. Valeriana gillar att stå fuktigt, och de blommar för första gången i år, så nu kan de få chansen att fröa av sig på plats. I övrigt låter jag nog bara gräset och ormbunkarna i angränsande ytor vandra in av sig själv.

Göran var nere i Steninge en del av veckan, så Nelly och jag har fått åka på hundpromenader själva. När jag nu ändå var ute och körde, passade jag också på att försöka hitta ett par skor som inte klämmer. Det är inte helt lätt, eftersom jag har hammartår på vänstra foten, men inte på högra, och därmed skulle behöva ett nummer större vänsterskor. Jag hade dessutom problem med att ens hitta en skoaffär, trots att jag varit inne på nätet innan, för att kolla utbudet i Alingsås. (Det var väldigt länge sedan jag köpte skor senast; jag hör inte till dem som går i butiker bara för att jag tycker det är kul).

Enligt websidan skulle det finnas tre olika skoaffärer på Kungsgatan, men det stämde förstås inte. Efter att ha irrat fram och tillbaka resultatlöst ett par gånger, gav jag upp och frågade ett par på en av uteserveringarna, som hänvisade mig till hörnet vid Stora torget. Tydligen hade de båda andra gått i konkurs, sedan websidan senast uppdaterades. (Enligt Göran beror det på konkurrensen från sportbutikerna, eftersom alla numera använder joggingskor eller gympadojor även i stan och på jobbet). Mycket riktigt var utbudet av bekväma promenadskor inte särskilt stort, men jag lyckades hitta ett par som passade hyggligt, även om högerskon förstås var lite för stor.

En par timmar senare, när jag hade parkerat mig i TV-soffan för att som vanligt äta lunch framför min favoritserie, upptäckte jag plötsligt att mitt mobilfodral, som jag alltid har i bakfickan, var försvunnet. Jag drabbades nästan omedelbart av panik, eftersom fodralet inte bara innehåller själva telefonen, utan även en hel del annat, som jag vill ha lättillgängligt, eftersom jag avskyr att gå med handväska. Som t.ex kontanter, tre olika betalkort, körkort och förstås Bankid. Det var alltså upplagt för en eventuell ficktjuv att tömma alla mina konton.

Första tanken var förstås att jag hade förlagt det någonstans hemma. Så jag rotade igenom hela huset tre gånger utan resultat, och ringde sedan skoaffären för att höra om jag möjligen hade glömt fodralet på disken vid kassan, vilket jag förstås inte hade. I bilen fanns det inte heller, och nu började paniken bli total... Vad skulle jag göra först? Hur spärrar man betalkort? Borde jag ringa polisen?

Det bara snurrade i min stackars virriga hjärna, och mitt upp i alltihop behövde jag gå på toaletten. Där hittade jag lyckligtvis mobilfodralet, som tydligen trillat ur bakfickan sist jag behövde kissa, vilket aldrig har hänt tidigare. Fodralet är svart och badrumsgolvet är också svart, så jag hade missat den när jag virrade runt och letade tidigare. Nå, slutet gott allting gott.

Utomhus håller jag fortfarande på med stenläggningen på baksidan, som aldrig tycks bli färdig, mest för att annat kommer i vägen hela tiden. På lördagen var det behovet av gräsklippning, eftersom gräset hunnit bli mer än halvmeterhögt sedan sista klippningen sent i höstas, strax innan jag satte in motorklipparen i förrådet, för den sedvanliga långdragna vinterförvaringen - då i fullgott skick. För säkerhets skull hade jag då också tömt ut bensintanken helt, för att slippa en upprepning av fjolårets cirkus, när jag körde i skytteltrafik med den mellan huset och verkstaden åtskilliga gånger, för att maskinen vägrade starta för mig. Varje gång gick den igång den på första rycket när verkstadsskillen drog i snöret, och var sedan helt död när jag försökte samma sak hemma på tomten.

Den här gången hade jag alltså tömt ur all bensin innan jag satte undan den, för att undvika "kondens i tanken", (vilket var en av verkstadskillens förklaringar till problemen). Sedan hade jag fyllt upp den med helt nytankad bensin för ett par dagar sedan, och jag förväntade mig nu verkligen att den skulle gå igång när jag drog i snöret, efter allt mitt fjäskande. Vilket den naturligtvis inte gjorde. Efter ett dussin misslyckade försök, gav jag upp. Det verkade dra ihop sig till en repris av fjolårets verkstadscirkus.

Lyckligtvis var Niklas och Karin på besök i Lövekulle, så Niklas drog igång den åt mig på söndagen, dock inte helt utan ansträngning. Dessutom hackade den och gick ojämnt - (hur många cylindrar har en motorgräsklippare)? Men när den nu ändå var igång, tyckte jag det var bäst att passa på, så jag satte igång med frejdigt mod, på min kraftigt sluttande och väldigt förvuxna gräsmatta.

Jag gillar inte hysteriskt kortklippta gräsmattor, så jag sköter alla mina gräsytor som ängsmark, där även blommorna får växa fritt årminstone fram till midsommar. Förr i tiden slog jag alla ängsytorna själv med lie, men det har jag blivit för gammal för att orka med, så numera hjälper Niklas och Katrin mig med huvuddelen av ängsmarken nere kring dammen. De använder en röjsåg, med lieblad inkopplat, och slåttern sker oftast framåt mitten av juli. Efterarbetet, med att räfsa ihop och kompostera gräset, brukar jag dock ta hand om. Och de mindre gräsytorna uppe runt mitt eget hus brukar jag också slå själv.

Även om gräset var högt nu, så var det också rätt glest, och de flesta av ängsblommorna var utblommade vid det här laget. Kvar förutom gräset var ett antal väldigt högvuxna valerianastänglar, som fortfarande var i full blom, och så förstås den allestädes närvarande skelörten. När jag hållit på ett tag började gräsklipparen låta lite bättre, och till slut lät den normalt, så jag avslutade gräsmattan nedanför huset utan problem, och vågade mig på att stänga av maskinen innan jag förflyttade mig till den övre ängen bakom huset. Det skulle jag förstås aldrig ha gjort. När jag försökte starta den igen där, direkt efteråt, hände samma sak igen - d.v.s ingenting. Jag drog och drog i snöret, men utan resultat. Och vid det laget hade Niklas och Katrin åkt tillbaka till Stockholm, så resterande gräsytor får väl vänta till nästa helg.

Den deprimerande slutsatsen är förstås att jag blivit för gammal och klen för att ens orka starta min egen motorgräsklippare. Fast så borde det faktiskt inte vara, med tanke på att jag fortfarande bevisligen klarar att köra ett antal fulla skottkärror i uppförsbacke nästan varje dag, eftersom grus- och jordhögarna ligger i nederdelen av Amandas uppfart. Det är väl troligare att det är min vanliga notoriska o-tekniskhet som spökar. Trots att jag har examen från en teknisk högskola, är jag notoriskt hopplös när det gäller alla typer av maskiner.

Fast allvarligt talat; Hur svårt borde det vara att starta en vanlig motorgräsklippare?
Det kan ju faktiskt vara så att det snarare är fel på maskinen än på mig?

Det blev plötsligt mer än 10 grader kallare i början av veckan, men fortfarande bara obetydligt med regn. Det sista man vill se vore ju att förra årets långvariga torka upprepas igen; det skulle katastrofalt för växtligheten, särskilt som det varit en snöfattig vinter också. Så jag började stödvattna redan förra veckan. Det gäller att hitta de mest utsatta partierna, och börja där, och en rhododendron som rullar ihop bladen är ett säkert varningstecken. Men nu kom det en liten skur på söndagen, och den här veckan ska det bli varannandagsväder, så förhoppningsvis blir det bättre i år.

Jag håller fortfarande på med terrasserna på nordsidan, vilket har visat sig vara ett ovanligt segdraget jobb. Lutande stödmurar behöver rättas till och höjas och det går åt massor med nya stenar innan jag blir någorlunda nöjd med resultatet. Stödmurarna anlades ursprungligen kring 1988, efter att huset byggts till, så de är mer än trettio år gamla. Och de stenlagda gångarna runt huset kom till under åren 1989-92, då jag arbetade i Marks kommun, och samlade platta stenar längs vägkanterna. Men under årens lopp har stensättningen på gångarna satt sig, delvis lyfts upp av trädrötter från den stora tallen vid huset, och delvis sjunkit ner i jorden mot omgivande planteringsytor. Så de en gång i tiden riktigt släta gångarna är nu ojämna och skeva och lutar åt fel håll på flera ställen.

Under de senaste tre veckorna har det blivit åtskilliga skottkärretransporter med marksten, väggrus och matjord. Och eftersom både matjorden och gruset ligger nere vid vändplatsen utanför Niklas hus, måste kärrorna köras i uppförsbacke hela vägen, så det blir rätt jobbigt. När man väl börjar ändra nivåerna på en gammal stensättning, tar det liksom aldrig slut. Lyfter man upp ena hörnet på en platt sten, påverkar det förstås nivån i andra ändan, och så måste man lyfta eller sänka litet där också. Då uppstår plötsligt mellanrum i stensättningen, som inte fanns där tidigare, och så behöver man hitta nya plattstenar, med rätt form och storlek för att fylla hålen. Samtidigt är det nästan hypnotiserande, det blir som ett pussel, där man måste hitta precis rätt bit... (Det här är säkert något som lillebror Ola kan relatera till. När man väl börjat på ett pussel går det liksom inte att sluta).

Och innan man vet ordet av inser man att man faktiskt har lagt om nästan hela stensättningen. Och att alla planteringsytorna runt omkring därmed behöver höjas. Och att de gamla slipersen i trappan och runt den sydligaste terrassen numera är genomruttna efter trettio år, och nu måste ersättas med sten. På onsdagen åkte jag därför till Beijers och inhandlade nio stycken stora, tunga och dyra betongblock, som nu fick ersätta de ruttnande gamla slipersen i trappan mot nedre nivån. Förr i tiden fanns det något som hette betonghålsten, och var mycket lätthanterligare, eftersom det fanns luftfickor i dem. Tyvärr tycks de dock ha utgått ur sortimentet. De här blocken var massiva, och så tunga att jag nätt och jämt klarade att lyfta dem i och ur bilen. Men väl på plats blir ju tyngden en fördel, eftersom det gör hela konstruktionen stadigare.

Det blev förstås en hel del plockande med nivåerna i trappan också, eftersom de nu fick bli tre trappsteg istället för de tidigare två, men till slut fick jag ihop det. Och ungefär samtidigt började det regna igen, så jag fick avbryta tillfälligt. Men som trädgårdsägare klagar man ju sällan på regn, särskilt som det verkligen behövs.

Jag flyttade bara in verksamheten i växthuset istället, och fick äntligen skolat ut årets frösådd av rhododendron. Det är ett irriterande pilligt jobb, eftersom fröplantorna är så små, så det här är nog sista gången jag beställer frö från Rhododendronsällskapet. Dessutom blev det i vanlig ordning för få av två av de fem sorterna, och alldeles för många av de tre andra. Jag har svårt för att kassera, så jag skolade ut allihop, men svinnet brukar bli stort, så det löser sig nog innan det är dags för utplantering. Samtidigt krukade jag om ett antal sticklingar av rhododendron, som jag haft i miniväxthus på fönsterbrädan i över ett halvår. De verkar ha rotat sig riktigt bra, men omplanteringen är alltid en stressfaktor, framfär allt för frösådderna. En rätt stor del av de senast skolade plantorna från årets frösådd verkar ha gått ut, förmodligen för att jag missat någon vattning.

Vad som däremot tycks ha klarat sig oväntat bra är ett tiotal sticklingar av min gamla Rh. Aksel Olsen, gjorda från en gren, som jag råkade bryta av, när jag fixade till hundgårdsstänglet i höstas. De har tillbringar 9 månader i dubbelkrukor i växthuset, utan vare sig undervärme eller extraljus, och tycks ha överlevt till 100% och skjutit kraftiga, nya skott. Eftersom det är en lågvuxen sort lär det inte heller bli svårt att hitta nya hem åt dem, så det här var en oväntad bonus.

Verksamheten avbröts av ett nytt besök från ekorrungen, som åter tagit sig in i huset och nu inte ville lämna växthuset trots den vidöppna dörren, (möjligen för att det ösregnade ute). Det är andra gången på två veckor, som jag får in den i huset, och även om den är jättesöt, blir man ju livrädd vid tanken på vad Nelly skulle göra om hon fick tag i den. Så jag måste nog vara försiktigare med att lämna ytterdörrar öppna i fortsättningen.

På lördagen kom det faktiskt ett rätt ordentligt regn, som varade i flera timmar. Tillsammans under veckan har det blivit mer än 25 mm, alltså en rejäl rotblöta , så nu kan man nog definitivt slappna av och sluta med stödvattningen. Det ser ut att fortsatt bli en "normaljuli", vilket alltså innebär en hel del regn under den allmänna semestermånaden. (Som trädgårdsägare har man helt andra prioriteringar än annar folk, även om man kan tycka lite synd om semesterfirarna, som plötsligt får fulväder just när de blivit lediga).

Dammparken, som vi lyckats bevara obebyggd, är en liten oas, mitt i vad som numera är ett ganska stort villaområde, och den bidrar säkert till att det lokala djurbeståndet i området fortfarande är stort och livskraftigt.

Det är trevligt med vilt, som kommer alldeles inpå huset, även om de ibland ställer till med en del ohägn. Som t.ex hackspettar, som kan gå illa åt träfasaden på husen genom sitt trummande på vårarna, vilket bekymrade Boel i år. (De gör det inte för att söka mat, som man skulle kunna tro, utan som en signal till honorna, stt det finns en stark och parningsvillig hane i nejden. Så problemet är åtminstone väldigt tidsbegränsat). Uggleungar som ramlar ner genom skorstenen, innebär också en del besvär innan man lyckas få ut dem. Efter att det hänt två gånger, blev det dock nät över Niklas skorstensöppning. Tyvärr verkar det inte bli någon häckning i någon av uggleholkarna i år heller. Kanske saknar de chansen till skorstensbesök?

Snokar är det dock fortfarande gott om, och man ser dem ofta simma i dammen. Tyvärr gillar de dock att placera sina ägg i mina lövkomposter. Det har hänt ett par gånger att jag nästan fått hjärtslag, när jag kastat om en kompost, och plötsligt fått ett helt ormbo med slingrande småormar på grepen. För ett par år sedan rapporterade ungdomarna också 18 småsnokar på ön. Tyvärr gillar de även att äta grodor, men jag tror ändå inte att det är snokarnas fel att grodorna tycks ha försvunnit. Det har inte varit någon grodlek på se senaste två åren, men det beror nog snarare på de torra somrarna, (och det ser inte ut att bli bättre i år).

Änderna, som fortfarande återkommer varje år, har förtursrätt till ön på våren och försommaren, genom en varningsskylt på bron och en hund som får gå i koppel när vi passerar dammen. De två senaste åren har det varit en hona med två hanar, förmodligen samma individer som återkommer. I år har de dock haft svårt att bestämma sig, och det blev aldrig någon häckning. Kniporna häckar dock fortfarande i våra uggleholkar, men de är betydligt skyggare, och jag ser dem egentligen bara tidigt på morgnarna, när jag går första kisspromenaden med hunden.

Det finns fortfarande ett litet bestånd av rådjur i området, även om det numera tycks vara reducerat till två getter och en bock. Annat var det förr i tiden, när flockar på över ett dussin djur drog runt i området och ödelade folks trädgårdar. De käkar fortfarande upp en del av mina buskar, men jag har delvis anpassat sortimentet och förlåter dem, eftersom de är så vackra att se på. Rådjuren har alltid haft dammparken som någon sorts barnkammare, eftersom där är relativt skyddat och det finns tillgång på vatten. Trors att familjen numera har byggt två sommarhus öster om parken, så är de ju oftast bara befolkade enstaka helger under större deken av året. Förra året höll de faktiskt till med sitt kid på baksidan av Boels och Niklas hus även medan huset var bebott, och det är ju en rätt häftig syn genom vardagsrumsfönstret.

Småfåglarna, som klänger i fröautomaterna på verandan, är ju ett trevligt sällskap vintertid. Så här års har jag upphört att mata dem själv, men Gun håller i under hela sommaren, och det går åt minst en stor talgboll om dagen. Mest är det stora kullar av pilfink, som sitter uppradade på terassräcket, medan den stackars stressade mamman flyger fram och tillbaka mellan dem och talgbollen. Men även blåmes och talgoxe fortsätter att besöka serveringen, trots att det borde finnas gott om mat åt sem på andra ställen så här års.

Till och med rödhakarna, som egentligen är rena insektätare, besöker fortfarande Guns restaurant. Själv har jag nästan konstant sällskap av en rödhake, när jag rensar ogräs. Den sitter oftast och väntar på hantaget av en grävgrep, för att sedan flyga ner så snart jag är klar med en yta. Det är naturligtvis insekterna jag gräver upp, som den är intresserad av, men der är ändå trevligt sällskap.

Även ekorrarna är ständigt närvarande. De kommer till Guns fågelmatare, och jag har en som besöker även min veranda nästan dagligen, förmodligen för att kolla om jag öppnat restaurangen igen. Jag hör direkt när den är på gång, eftersom den alltid tar samma väg. Den hoppar från tallen på nordsidan, springer tvärs över taket och hoppar sedan ner på växthustaket med en rejäl duns. I början hajade jag till av dunsen, men nu har jag vant mig. Ekorrar är trevliga djur, men hundarna får spader av dem, och anser att de omedelbart ska jagas upp i närmaste träd.

Så jag fick nästan hjärtslag igår, när jag kom in i sovrummet för att byta kläder på eftermiddagen, och upptäckte en ekorre, som tagit sig in genom den öppna verandadörren och nu klättrade omkring på vävtapeterna. Dels för att det var så oväntat, men mest för blotta tanken på vad Nelly kunde ha ställt till med om den fått tag i den... Nu stängde jag snabbt sovrumsdörren om den, för att hindra den från att invadera resten av huset, och nästa gång jag kom dit hade den gett sig iväg.

Möjligen var det en av ungarna, som jag räddade livet på förra året. Då hade jag nämligen en hona som födde upp sina ungar under bakre verandan. Jag var orolig för att Nelly skulle ta henne, när hon sprang ut och in genom en springa på baksidan, så det slutade med att jag började sätta in vatten och fågelmat under verandan, och höll på med det tills ungarna var stora nog att lämna boet. Men inomhus vill jag definitivt inte ha dem.

Bilden är tagen genom vardagsrumsfönstret, och rådjuret har inte täcke på sig. Det är en spegling av gardinen i fönsterglasetl