Det varma och soliga vädret håller i sig på dagarna, även om det börjar bli påtagligt kyligare på morgnarna, när jag går min vanliga långrunda med Nellie vid åttatiden. Dimman dröjer fortfarande kvar nere på fälten, trots att det är klart och soligt uppe vid mitt hus. De där tidiga mornarna är nästan magiska. Antingen det nu är en följd av pandemin eller inte, så är det mycket färre bilar på vägarna och morgonjoggare i skogarna än normalt.

Och det är nästan helt tyst. Inga motorljud, från vägarna eller sjön, inga röster från campingen – (som annars fortfarande är rätt välbesatt med husvagnar, även om semestrarna nu är över). Många ligger väl fortfarande och sover, även om jag möter en och annan morgonpigg badare, på väg till eller ifrån morgondoppet. Och konstigt nog inga fågelljud, varken från sjön och fälten eller uppe i skogen. Det avlägsna bruset från motorvägen, som jag passerar relativt nära på sträckan utmed Bryngenäsviken, är också påtagligt lägre än normalt. Många jobbar tydligen fortfarande hemifrån, och hela samhället går liksom på halvfart.

Själv tycks jag också ha drabbats av någon sorts konstig letargi. Inte direkt depression, men jag har varit påtagligt inaktiv de senaste veckorna, och inte mycket blir gjort, varken utom- eller inomhus. Det enda jag fortfarande aldrig fuskar med är hundpromenaderna. Oavsett temperatur eller väder går jag min vanliga tvåtimmarsrunda med Nelly. Men också hundpromenaderna har förändrats.

Så länge Göran fortfarande var någorlunda rörlig, åkte vi iväg med bil de flesta dagarna i veckan, och valde då olika platser varje gång för att få variation. Inte så mycket för hundarnas skull – de struntade nog i stort sett i vilket, så länge de bara får springa fritt - utan för att vi själva ville ha variation. Men eftersom Göran definitivt verkar ha blivit sittande, går jag numera bara med Nelly. Jag hade från början ambitionen att ta med mig Castor ut, men efter att han sprungit ifrån mig och hem till Gun från fältet nere vid Talludden vid första försöket, gav jag upp – att släpa med mig en ovillig hund i koppel har jag inte lust med.

Castor har på ganska kort tid blivit Guns hund, och hon går tydligen en daglig runda på en dryg halvtimme med honom, runt fälten kring Svärds skog. Det är i och för sig helt otillräckligt, men de har å andra sidan en stor, inhägnad tomt, och behöver bara öppna dörren för att släppa ut honom. Han får sin huvudsakliga, genom att Gun och Göran sitter nere vid brunnen och kastar en tennisboll åt honom, medan de dricker ett glas eftermiddagsvin. Ibland deltar jag och Nelly i aktiviteterna och vindrickandet, men Nelly skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll; hon tillbringar tiden sovande i skuggan under min stol. Hur det ska bli med Castors motion under vinterhalvåret vet jag ännu inte, men det finns ju många hundar som har det sämre.

Själv tar jag ogärna ut bilen numera annat än när det är absolut nödvändigt, (vilket i praktiken innebar var nionde dag, när filmjölken är slut. Jag kan nämligen inte leva utan min dagliga fil-med-müsli). Därmed är jag hänvisad till närområdet för hundpromenaderna, vilken i och för sig är osedvanligt naturskönt och varierat, med öppna fält, två olika skogspartier på ömse sidor om järnvägen, och till och med badmöjligheter utefter en lång strandsträcka mellan Bryngenäs och Skårsgrinden. Jag har tre hundrundor att välja mellan; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Men i längden blir det ändå lite enahanda.

Lyckligtvis finns ju min kompis Marianne och hennes två glada welshpojkar, och vi brukar normalt träffas en gång i veckan, oftast i Karin Boyes park, vilket gör det lätt att kombinera hundrundan med veckoinköpen på Lidl. Under sommaren har det blivit lite mer sällan, eftersom Marianne och Lasse dock tillbringat mycket tid ute i sin sommarstuga på en västkustö, men nu börjar det så sakteliga återgå till det normala.

I helgen var också Niklas och Katrin nere i Lövekulle,och vi ägnade stora delen av söndagen åt att röja i dammparken. Niklas och Katrin beskar häckarna och sågade ner ett antal småträd och buskar som börjat bre ut sig lite väl mycket, medan jag ägnade huvuddelen av tiden åt att köra ved från deras förråd upp till mitt eget. Hela uppfarten till Amandas tomt är belamrad av jättestora högar med grenar och kvistar och andra högar av uppsågad, men okluven ved; resterna av ett par stora träd som fälldes för åtskilliga år sedan.

Högarna har blivit liggande lite för länge, och en del av veden är halvrutten vid det här laget, och de sämsta bitarna hamnade i en pågående utfyllnad norr om den centrala tvärstigen. Där finns ett låglänt och lite sankt parti, med motlut mot sluttningen upp till mitt bus, och ambitionen är att fylla upp svackan, så att det blir jämn avrinning ner mot dammen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...