Det här blir ännu en gnällig blogg, men det har varit så mycket strul de senaste veckorna, att jag är på nästan konstant dåligt humör. Jag har till och med börjat fundera på om alla problemen orsakas av begynnande senilitet, vilket jag hittills inte oroat mig så mycket över.

Jag fungerar emellertid dåligt under stress. När saker går fel, eller när det händer för mycket runt omkring mig samtidigt, går min hjärna liksom i baklås. Och i det läget blir jag nästan paralyserad. Jag kan inte få fram saker ur hjärnan som jag normalt vet; framför allt gäller det namn och lösenord. Och eftersom ens liv, i en numera kraftigt datoriserad värld, är fullt av lösenord, så blir det till slut ett jätteproblem.

Jag har inte en chans att hålla ens de vanligaste lösenorden i minnet, för de allra flesta sköter ju datorn automatiskt, när man väl lagt in dem, så man påminns inte om dem dagligen. Jag fuskar emellertid, och skriver in alla passwords på en lista, som naturligtvis blir längre och längre. Och gissa var jag förvarar den listan? Just det, i datorn förstås. Gör det förstås enklare för eventuella tjuvar, efter att de tagit sig in i huset och snott min dator. Men svårare för mig att komma åt saker i reservdatorn, eftersom listan ju var utom räckhåll.

Nu fick jag ju äntligen hem den nygamla datorn i förra veckan, och IT-killarna hade faktiskt lyckats rädda över alla textfilerna, inklusive fusklistan. Men samtidigt hade de också installerat Windows 10, vilket innebär att alla displayer har ändrats, och ingenting fungerar som det brukar. Bara en så elementär sak som att sätta på och stänga av datorn blir ett problem, och av någon anledning tar den nya burkendessutom extremt lång tid att starta upp. Den har dessutom kraschat flera gånger på bara några dagar. Jag förstår faktiskt inte varför, för även om jag vid det här laget har tusentals textfiler lagrade, så finns massor av fritt diskutrymme, (särskilt som jag inte har några spelprogram i den, vilket jag misstänker annars tar upp mycket minnesvolym).

Jag använder egentligen datorn bara till tre saker; för att skriva och arkivera texter, för att läsa de dagstidningar som jag prenumererar på, och för att skicka och ta emot e-mail. På den gamla burken hade jag e-mailen direkt på skärmen, vilket gjorde den lätt att använda. Det fattades på den nya, och det tog åtskilliga dagar innan jag äntligen lyckades lokalisera min mail på webben, och rensa upp i inkorgen, som under tiden hunnit bli överfylld.

Och man kan ju bara vara tacksam för att den här kraschen inte inträffade en vecka tidigare, medan jag höll på med översättningen av Emilies tyska text. Det var tillräckligt stressande som det var, utan att jag hade behövt tillbringa en vecka med att oroa mig över att åtskilliga timmars jobb med 30 sidor text kunde ha försvunnit.

Under de senaste två veckorna har det också varit väldigt mycket annat strul som råkat sammanfalla. Och följaktligen har jag drabbats av hjärnsläpp vid flera olika tillfällen. Första exemplet är egentligen mera roande än oroande, men ändå typiskt för hur jag reagerar under stress. 

Enligt lagen om alltings allmänna jävlighet, fick jag förra veckan hem ett nytt betalkort för SE-banken i brevlådan. (Banken har numera flyttat sitt kontor från Alingsås till Lerum, så jag har inte ense ett lokalt bankkontor där jag kan gå in och fråga). Hur som helst skulle kortet enligt instruktionerna aktiveras, antingen i datorn eller genom att användas i någon av de vanliga uttagsautomaterna. Dator hade jag ju ingen för tillfället, så mitt första försök blev när jag skullebetala mina vanliga veckoinköp på Lidls. Och istället för att aktivera kortet svarade apparaten med ”ogiltigt kort eller password”. Där stod jag alltså, med varor för en dryg femhundralapp på bandet, och ett betalkort som inte fungerade. Pinsamt, pinsamt...

Bakom mig i kön stod en man, som uppenbarligen läste av min enorma frustration, eftersom han nästan omedelbart erbjöd sig att betala för mina inköp! Det var ju oerhört – och totalt oväntat snällt – men man kan ju bara inte ta emot något sådant av en total främling. Mannen insisterade dock, och berättade till och med att han hade gjort samma sak för en annan kund någon vecka tidigare. Nu löste det sig ändå till slut, genom att mitt gamla betalkort faktiskt fortfarande visade sig fungera, Men jag kände mig fortfarande som en komplett idiot, även om jag också var full av häpnad – och naturligtvis tacksamhet – för erbjudandet.

Bilen blev åtminstone besiktigad igen, och godkänd, efter att verkstaden fixat anmärkningarna. Däremot fick den inte den vanliga 1000-milservicen, eftersom jag fått reparationstiden med kort varsel, och verkstaden inte hann göra mer just den här dagen. Och på mitt typiska stressnervösa sätt, fick jag plötsligt för mig oljan kanske behövde fyllas på. Lätt att kolla? Visst. Det var bara det att jag verkade ha glömt hur man gör för att öppna motorhuven. Det är två enkla handgrepp, och jag har förstås gjort det massor av gånger. Men plötsligt var allt låst i huvudet, och det slutade med att jag fick be om hjälp inne på bensinmacken...

Ett större stressmoment är att jag har haft likviditetsproblemunder större delen av förra året. Ändå är jag ju inte direkt någon fattigpensionär, även om jag tycker att pensionen är skamligt låg. Nog borde man få ut tillräckligt för att betala månadsutgifterna efter att jag jobbat ett helt liv i ett rätt högavlönat yrke? Men för två år sedan fick jag snickerierna på huset ommålade, och sålde då en bunt aktier för att betala för jobbet. Aktierna var nog 30 år gamla, och hade naturligtvis stigit skyhögt i värde under mellantiden, och det betydde förstås att även restskatten blev skyhög. Jag har försökt beta av skatteskulden etappvis under det senaste året, och börjar äntligen kommit ikapp, men fortfarande är det svårt att få månadsutgifterna att gå ihop.

I brevlådan hittade jag nu dessutom ett par påminnelsefakturor från firman som sköter min städning varannan torsdag. Pinsamt, pinsamt… Normalt ser jag aldrig de här fakturorna, eftersom betalningen ska ske med autogiro. Men eftersom pensionen kommer in på ett konto, och räkningarna ska betalas från ett annat, måste jag flytta över pengar varje månad, och tydligen hade jag inte lämnat tillräckligt kvar på det första kontot för att autogirot skulle fungera. Men nu har ju i alla fall januaripensionen hunnit komma in, och förhoppningsvis kommer jag att kunna klara månadsutgifterna utan att behöva sälja fler aktier, och därmed få en ny skyhög restskatt…

Men stressen kvarstår, för det är något fel på den nya datorn, som inte bara är irriterande långsam, och tar flera minuter att starta upp till och med från standby-läget, utan även har kraschat flera gånger om dagen ända sedan jag fick den. Och när jag försöker ringa datorfirman, så hamnar jag i en telefonsvarare, som ber mig lämna namn och telefonnummer. Fast ringer tillbaka gör de förstås inte, åtminstone inte hittills...

Ju äldre man blir, desto fler vanor skaffar man sig. Det spelar ingen roll om de är goda eller dåliga, man fastnar i dem i alla fall. Till slut blir de så ingrodda att man glömmer bort vilka steg man normalt går igenom för att utföra en speciell uppgift. Man blir också väldigt beroende av att vissa saker i ens liv fungerar normalt.

I mitt fall är det framför allt fem saker; huset som jag bor i, bilen som jag oftast bara använder en gång i veckan för att åka och handla mat, hunden som är mitt ständiga sällskap, och de båda skärmar som jag spenderar alldeles för mycket tid framför; datorn och Tvn. Så länge dessa fem basala funktioner fungerar som de ska, flyter mitt liv på ganska friktionsfritt. Och sedan händer det något, som gör att en vana ofrivilligt bryts, mer eller mindre radikalt. Och just nu är det flera av de viktiga elementen som råkat ur funktion samtidigt.

Jag är ju över åttio, men fram till nu har jag faktiskt inte känt av min ålder. Jag har visserligen svårt att komma ihåg namn och ansikten, men det är egentligen inget nytt, och har inte specifikt med åldern att göra. Åldersrelaterat är däremot att jag har svårt att hantera stress och komplexa situationer. Annars har jag en generellt bra konstitution, jag ser och hör bra, och och håller mig i form genom trädgårdsjobb och de dagliga hundpromenaderna fyra gånger om dagen. Promenaderna sker oftast tillsammans med min svåger Göran och hans hund Castor, och för det mesta åker vi i hans bil till olika platser i Alingsåsområdet, eftersom tillgången till lagom långa rundor är lite begränsad där vi bor i Lövekulle.

Men just den här veckan befinner sig alltså hans bil på verkstad i Borås, för att lackeras om efter en smärre krockskada. Så för tillfället använder vi min bil, och det var där som problemen började. Bilen har krånglat en hel del under åren, mest för att den ibland vägrar att starta. Ringer jag då efter bärgning, brukar det ibland gå att bara rulla igång den. Men något specifikt fel lyckas de aldrig hitta, när den väl kommer in till verkstaden. Förklaringen som de hamnat i där tycks vara att startmotorn hamnar mittemellan två lameller, så det är därför oftast fungerar att rucka lite på bilen.

Nu skulle bilen i alla fall in på besiktning i måndags, och det var inget som oroade mig särskilt mycket, även om jag hade ett skräckminne från när min tidigare bil fick körförbud. Den gången var det bara att köra den direkt till bilskroten tvärs över gatan. Jag hade Nelly med mig i bilen då också, och hon var bara fyra månader gammal. Där stod jag med min hundvalp, 8 kilometer hemifrån, och ingen svarade i telefonen hos Gun och Göran. Det var bara att börja traska och gå, för på den tiden fanns det inte buss ut till Lövekulle heller. Nelly var duktig och hängde med bra, men långpromenader är ju inte särskilt lämpligt för unga hundar.

Men sedan behövde jag ju en ny begagnad bil, och hittade så småningom en i Göteborg. Eftersom både Gun och Göran jobbade heltid på den tiden, fick jag ta tåget in till stan för att hämta den. Så för första gången i sitt unga liv blev Nelly lämnad ensam hemma i åtskilliga timmar. Hon klarade ju det också, men det var ändå stressande, kanske mera för mig än för henne.

Den här gången blev det ju inte körförbud på besiktningen, men det visade sig ändå vara ett fel på bilen, som gjorde att jag fick rådet att köra så lite som möjligt tills det var åtgärdat. Jag ringde verkstan, och första tillgängliga tiden var en hel vecka senare. Så under den senaste veckan har vi alltså varit hänvisade till min bil för de dagliga hundrundorna, och eftersom felet på bilen består i att bromsarna ligger emot ett av framhjulen, är det förmodligen inte nyttigt för varken däcket eller bromsbeläggen. Det var kanske därför som jag var så snabb att acceptera första tillgängliga tiden på verkstaden, som alltså var på måndagen. Hade jag tänkt mig för två gånger, kunde det ju ha väntat ett par dagar till, så att vi fortfarande haft tillgång till en bil, tills Göran fick sin tillbaka. Gun har förstås också en bil, men i den är hundar förbjudna. Och det har jag full förståelse för, eftersom alla spaniels älskar vatten, (med eller utan dy ock lera), och följaktligen ofta är kolsvarta ända upp på magen efter en skogspromenad.

Så på måndag morgon körde jag alltså  in bilen till verkstan, och gick sedan hem med Nelly genom Stadsskogen. Dagen efter skulle Göran till Borås för att hämta sin nylackerade bil, så även på tisdagen var jag utan transportmedel, och hundpromenaden den dagen bestod av en ny promenad genom Stadsskogen, denna gång för att hämta den fixade bilen. Men det är ju inte någon jättegrej, så länge det inte krockar med någon annat stressfaktor.

Vilket för mig till nästa problem. Datorn, som jag tillbringar alldeles för mycket tid framför, hängde sig plötsligt i uppstarten i torsdags. Ironiskt nog hade jag redan beslutat mig för att skrota den. Som så många andra datorägare hade jag just fått meddelande att supporten för Windows 7 skulle upphöra. Och eftersom datorn är så pass gammal att det inte gick att installera Windows 10 i den, hade jag redan beslutat att byta ut den till en nyare - (fast även den begagnad) - modell.  Som vanligt i sådana lägen vände jag mig till datorkillarna på Strömgatan, som brukar hjälpa mig att flytta över alla filer och program till den nya datorn, och jag hade redan hunnit kontakta dem för att göra det under ordnade former, när datorn alltså plötsligt bara vägrade att starta.

Det är inte förrän i dessa lägen som man inser hur viktig datorn är för att ens liv ska fungera. Jag blev “datoriserad” tidigt, eftersom jag jobbade på en teknikfirma, som snabbt tog till sig nyheten när den kom. Under perioden på nittiotalet, då jag veckopendlade till Berlin, bar jag ständigt med en laptop fram och tillbaka på flyget, som jag så småningom fick överta, når jag slutade. Men jag har alltid föredragit den stationära datorn, och den innehåller alltså hela mitt privatliv. Jag betalar alla mina räkningar på datorn, och tillbringar över huvud taget alldeles för stor tid vid bildskärmen, (bl.a. läser jag flera dagstidningar där). För att inte tala om e-mailen, som jag använder ofta och gärna.

Däremot har jag aldrig omfamnat mobilen på samma sätt som dagens ungdomar tycks göra, Den använder jag i stort sätt bara för att vara anträffbar på telefon. Inte heller läsplattan eller laptopen använder jag särskilt ofta, även om faktiskt laptopen är vad jag skriver det här på just nu. Jag tror jag är inne på den tredje stationära datorn sedan jag slutade jobba, och varje gång jag bytt till en nyare modell har filerna fått flytta med till den nya burken. Det är alltså den kraschade stationära datorn som i stort sett innehåller hela mitt liv, och jag hoppas verkligen att datorkillarna på Strömgatan kan hjälpa mig med att rädda innehållet ännu en gång. I minst ett av de tidigare fallen kraschade den gamla datorn också, men det gick ändå att rädda filerna, så jag hoppas förstås på samma sak nu. 

Men säker kan man aldrig vara, och för tillfället är jag alltså utan min älskade dator, och killarna har lovat mig att de (förhoppningsvis) ska ha överflyttningen av filerna klar till “i början av nästa vecka”. 

P.S Jag fick faktiskt den nya datorn på onsdag eftermiddag, d.v.s efter en knapp vecka. Det innebar dock inte att problemen var över, men eftersom jag redan har gnällt väl mycket, så sparar jag resten av litanian till nästa veckorapport, som ju kommer om ett par dagar, eftersom den här redan är fem dagar försenad.

Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen då det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

”Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, på Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...