Mitt sociala liv är normalt väldigt begränsat nu för tiden, och inskränker sig mest till två aktiviteter;

- ett dagligt glas eftermiddagsvin med Gun och Göran, (ibland följt av en gemensam hundrunda till Lövekulle Udde)

- en hundpromenad i veckan med Marianne och hennes två glada welshpojkar, (fast under juli månad har Marianne varit ute på familjens sommarställe, så nu är det ett bra tag sedan vi träffades sist).

Familjen är ju rätt utspridd numera; i Blekinge, Stockholm, Varberg, Östersund, Alingsås och England, och det senaste är att Amanda nu ska flytta ännu längre bort; från England till USA. Barnen sägs vara glada, (de återvänder tydligen till ett ställe där ungarna har gamla kompisar), vi andra tycker det är rätt sorgligt. En förenande länk är emellertid fortfarande de båda sommarhusen i Lövekulle, som oftast är befolkade under lov och semestrar.

De senaste veckorna har det alltså varit fullt med folk i båda familjehusen. Boel och Lennart är uppe från Blekinge för andra gången på kort tid, Niklas och Katrin ska vara i Lövekulle under större delen av sin semester, och på tisdagen kom även Amanda på besök från Englandfrån med ungarna. Mitt i alltihop dök även Göran och Bidde Hammarskjöld upp på oväntat besök på fredagen, så det blev stor nostalgiträff på Boels och Lennarts veranda under ett par intensiva timmar, innan alla försvann igen åt olika håll.Det är åratal sedan jag senast träffade Göran och Bidde, men de var förvånansvärt oförändrade.

Efter träffen försvann Niklas och Katrin på ett par dar igen, den här gången för att hälsa på Emilie. Eftersom vädret fortfarande är stekhett, lämnade de efter sig en order att dörren till växthuset skulle öppnas och stängas morgon och kväll. Jag åtog mig morgonrutinen, eftersom jag alltid passerar runt deras husknut på snabbrundan med Nellie vid sjutiden på morgonen, och Boel och Lennart ska alltså svara för kvällen.

Lördagen blev lite rörig, eftersom jag både skulle handla mjölk och djupfryst hundmat, fylla på förrådet av lådvin och hämta ut en försändelse på posten. Dessutom hade jag Nellie med i bilen, och det blir ju snabbt stekhett i solen, men jag lyckades hitta skuggiga platser vid Lidl, Pias Hundbutik och Systemet, och Ica Maxi har ju garageparkering. (Det här var första gången jag hade ute bilen på två veckor; man drar sig ju för att köra över huvud taget i värmen).

Och naturligtvis glömde jag två av ärendena; att köpa en låda vin och att låta någon i den tillfälliga bilen utanför Maxi-huset titta på mina födelsemärken på ryggen. Det här är något som har stått på min minneslista över saker som bör göras väldigt länge, och som jag konstant lyckas glömma bort, när jag väl är inne i stan på något av mina alltmera sällsynta besök. Jag åker numera bara in när filmjölken är slut, och eftersom jag köper tre liter i taget blir det var nionde dag. Och förmodligen är förklaringen till glömskan, att jag har någon sorts underliggande oro över att födelsemärkena ska visa sig vara av otrevligt slag, och därmed behöva opereras bort.

Torkan fortsätter och en daglig rutin på sistone är att flytta runt vattenspridaren var tredje timme – (eller när jag råkar komma ihåg det). Gräsytorna struntar jag i, men jag kom igång lite för sent med vattningen, och när rhododendronen rullar ihop bladen, barrväxterna hotar att dö, och till och med de annars tåliga rosorna slokar, är det ju hög tid. Men tomten är stor, och även dammtomten är i farozonen, även om det normalt är skuggigt och fuktigt där, så det behövs många och långa skarvsladdar. Ibland brister dessutom någon av kopplingarna, så det blir massor av vatten på något oväntat ställe, men inget där det bäst behövs.

Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, så även en del av de gamla träden drabbas. Det är åtskilliga döda träd i skogen bakom Niklas hus, som Tvillingarna ska få ta ner senare i höst. (Alla vedbodar är för tillfället tomma, och behöver fyllas till vintern, men det är en ringa tröst när till och med fullvuxna ekar dör i torkan). Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, förra årets vattenräkning var astronomisk, och den här lär inte bli billigare. Men nu har det ju utlovats regn under flera dagar i nästa vecka, så jag hoppas att åtminstone vattenmagasinen kommer att fyllas på ordentligt.

Egentligen ska man väl inte klaga på sommarvärmen, för det vore ju betydligt värre med kyla och regn. Ändå leder båda till samma resultat – att man helst håller sig inomhus mitt på dagen, åtminstone vid min ålder. Barnfamiljer älskar förstås det här vädret, och eftersom det sammanfaller med byggsemestern kan folk tillbringa hela dagarna nere vid stranden. Ändå är det förvånansvärt få husvagnar och -bilar nere på campingen i Lövekulle, trots att det borde vara ett hyfsat coronasäkert sätt att semestra.

Men kanske folk är så trötta på isoleringen, att de vågat sig ut i Europa i stället, trots att smittrisken långt ifrån tycks vara över.? Det flaggas fortfarande för nya varianter – förutom de fyra huvudvarianterna alfa, beta, gamma och delta, finns det ytterligare sju varianter av sars-cov-2 som WHO bedömer vara ”av intresse”. De benämns förstås epsilon, zeta, eta, theta, iota, kappa och lambda, och än finns det ju fler bokstäver kvar att använda i det grekiska alfabetet…

Jag trotsade i alla fall till slut smittrisken för att åka in och klippa mig i förra veckan, vilket var ett definitivt lyft i värmen; håret hängde ju långt ner på ryggen innan. Och idag, (torsdag), är Gun inne för att göra samma sak, så vårt vanliga gemensamma glas eftermiddagsvin är därmed inställt. Istället tog jag Nelly med mig ut på spetsen av Johanssons Udde, för mitt första utomhusbad för året, eftersom sommarvärmen kulminerade med 29 grader just på torsdagen.(Normalt blir det bara bad för hunden under Guns och mina gemensamma eftermiddagspromenader till udden, eftersom den mest lättillgängliga viken lite längre in är för dyig och full av vass för att vara attraktiv för människor).

Man får alltså hålla sig inomhus , och om man aktar sig för att öppna dörrar och fönster i onödan under dagtid, kan man faktiskt hålla inomhustemperaturen någorlunda dräglig, även utan luftkonditionering. (Vilket jag förstås inte har i min gamla ombyggda sommarstuga. Vad jag däremot har är ett högt och därmed blåsigt läge, och höga träd runtomkring, som faktiskt skuggar bort det mesta, så hittills har det varit drägligt inomhus). På söndagen blev det också ett visst väderomslag, och även om det även fortsatt är soligt och varmt har medeltemperaturen plötsligt droppat drygt fem grader.

Medan vi svettas i värmen här, är det stor katastrof i norra Tyskland, efter ett skyfall som har lett till omfattande översvämningar, raserade hus och mer än 150 döda. Det här lågtrycket skulle egentligen ha kommit över oss, enligt de tidigare väderleksrapporterna, men av någon anledning valde det en sydligare bana.

I veckan kan vi också glädja oss över att Lövekulle Ängar tycks ha räddats från ”storskalig exploatering” genom ett beslut i kommunen – åtminstone tills vidare. Samtidigt pågår dock arbetet med att ta fram ett planprogram för Mjörnstranden, där det fortfarande talas om ca 500 lägenheter. (Det framgår dock inte var i området dessa har tänkts bli placerade, så man kan bara hoppas att det är i anslutning till Sörhaga och Mjörnvallen, snarare än på ängarna).

Men eftersom lokala exploatörer samtidigt tar fram egna förslag på hur ängsmarken i Lövekulle ska bebyggas, och nu även har förvärvat det tidigare Pensionat Strandgården är det nog bara en tidsfråga innan nästa storskaliga exploateringsförslag dyker upp i lokalpressen. Det är definitivt olämpligt när byggfirmor med ett påtagligt ekonomiskt vinstintresse får för sig att de ska bedriva planarbete i en kommun, och man kan bara hoppas att kommunen står fast vid beslutet att spara ängarna.

Tillvaron styrs fortfarande av den förbaskade coronan som, trots att de flesta borde vara antingen smittade eller vaccinerade vid det här laget, ändå stoppar en från att röra sig normalt i samhället. Själv har jag fått min andra spruta vid det här laget, och har egentligen inte ändrat mina normala rutiner särskilt mycket under hela pandemi-året. Enda undantaget var att jag stoppade mina gamla arbetskamrater från att komma på sitt årliga Lövekullebesök förra sommaren, vilket jag ångrar nu i efterhand, eftersom de inte tycks dyka upp i år heller. Sommartid kan man ju annars träffas ganska riskfritt utomhus, och det är så jag umgås med mina närmaste grannar Gun och Göran och de olika medlemmar av Familjen Familj, som med oregelbundna mellanrum dyker upp i Lövekulle, för att tillbringa några dagar i något av de båda familjehusen nere vid dammen.

Det har varit sol och torrt i månader vid det här laget, och de få regnfronter som dyker upp tycks konsekvent välja att gå antingen norr eller söder om oss. Vilket i sin tur lett till att näckrosdammen var nästintill uttorkad, ända tills Niklas och Katrin valde att sätta på tilloppsbäcken, och sedan försvann iväg någon annanstans under flera dagar. Under tiden steg vattennivån i dammen nästan ända upp till toppen av stödmuren mot utloppet, och jag hade just bestämt mig för att stänga av tilloppet själv, när N & K dök upp igen och vred av kranen, innan de försvann igen, Gud vet vart.

Senaste helgen kom det dock en hygglig skur, som nog resulterade i åtminstone tio millimeter. Fast mer behövs, och SMHI aviserade eftermiddagsskurar på tisdagen och onsdagen, vilket jag verkligen såg fram mot. Jag blir gärna plaskvåt på hundpromenaderna, om mina träd i dammparken samtidigt får lite mera vatten runt rötterna. Några fler skurar har blev det dock inte förrän på lördagen, och då långt ifrån den rotblöta som skulle behövas.

Anna dyker upp sporadiskt med ungarna, och bor växelvis i Niklas och Boels hus. (Just nu är det dock kompisar till Signe, som huserar i Niklas hus, och ska stanna veckan ut). Ibland lämnar Anna Filip hos Gun och Göran, eftersom han inte vill åka med till deras sommarställe i Halland. (Man ser dock inte mycket av honom, eftersom han tillbringar större delen av dygnet med att leka med sin spelplatta uppe på övervåningen – vilket verkar vara vad alla moderna ungar sysslar med nu för tiden).

Fast vi vuxna är ju egentligen inte mycket bättre. Själv tillbringar jag alldeles för stor del av dygnet vid någon av mina båda större skärmar; TVn och stordatorn. Den tredje skärmen, en några år gammal laptop har krånglat, och trots att den åkt ut och in till den lokala datorfirman fyra dagar av den senaste veckan, har jag fortfarande inte lyckats få igång internet på den. Nu senast är det kontakten till USB-stickan, som tydligen lagt av, och det kommer att ta några dagar innan jag får hem en ny via nätet. Irriterande, men så länge de båda andra skärmarna fungerar är det ju ingen katastrof.

På tisdagen åkte jag in till stan för att köra Gun till fotvården, och passade samtidigt på att handla. (Fast när jag väl kom fram till butiken upptäckte jag naturligtvis att plånboken var kvar hemma. Det var bara att köra hem igen och hämta den, eftersom i stort sett allting var slut i kylskåpet – inklusive filmjölken, som hör till det jag minst av allt kan tänka mig att leva utan). Men nu har jag i alla fall bunkrat upp tillräckligt för att inte behöva ta ut bilen igen på de närmaste nio dagarna. Såvida inte min hundkompis Marianne ringer förstås – men hon är nog kvar ute på semesterön i Bohuslän.

För tillfället håller husdjuren att gemensamt driva mig till vanvett, eftersom katten inte kan låta bli att retas med hunden, som i sin tur inte kan låta bli att jaga katten, som alltså inte är ett dugg rädd, men ändå tycker det är kul att springa och klättra på väggarna. Det här pågår i stort sett dygnet runt, men är särskilt frekvent vid halv fem-tiden på morgonen, då katten oftast vaknar, och anser att det är dags för M&M (mat och motion). Det brukar lugna ner sig om jag sticker åt katteländet en halv påse kattmat, men just vid de tillfällena står den inte högt på min popularitetslista, och jag ångrar nästan att jag skaffade den.

(Men sedan minns jag förstås att syftet med katten är att den ska hålla mig sällskap på min ålderdom, då Nelly ju kommer att vara borta. Hon är förstås fortfarande totalfrisk, pigg och rörlig, och de enda synliga ålderstecknen är några vita hårstrån i de bruna fläckarna. Men hon har fyllt nio, och kan i bästa fall ha sju år kvar, och då skulle jag alltså vara nästan nittio år. Jag är visserligen själv pigg och rörlig än så länge, men med tanke på att Nellys uppfödare tvekade att sälja valpen till mig, eftersom hon redan då tyckte jag var för gammal, (74), lär hon definitivt bli den sista hunden i mitt liv).

Och hur irriterande kattungen än kan vara ibland, är den ju alldeles ljuvligt söt. Och en spinnande katt i knäet är nog det mest rogivande man kan tänka sig, även om den annars tillbringar en rätt stor del av dygnet med att klättra på väggarna och driva mig till vansinne. Det är nog dags att den får komma ut i trädgården, för att få bättre utlopp för sin energi. Även om jag lovade uppfödaren Sula att hålla den inne de första månaderna finns det ju gränser för vad kattungen, Nelly och jag kan förväntas stå ut med vad beträffar klättrande på väggar. Katten har definitivt tagit kommandot i huset, och det är inte ofta den har tid att ligga i knät och spinna.

På onsdagen inträffade ett nytt stressmoment, då tangentbordet till stordatorn plötsligt bara la av. Det är förvånande hur beroende av datorn man kan bli; jag läser till och med de båda dagstidningar jag prenumererar på i datorn. Billigare, och på sikt även en försäkring mot tilltagande dålig syn, eftersom man ju lätt kan förstora upp texten på skärmen. Nu visade sig felet lyckligtvis vara lätt avhjälpt, det var bara batteriet till tangentbordet som tagit slut, så det ordnade sig efter en snabbtur in till Datorkillarna på Strömgatan.

På fredagen kom alltså katten ut på sin premiärutflykt, och det blev ett förfärligt kattrakande. Gun och jag delade en skvätt vin på baksidan av huset, medan både dörrar och kattlucka stod öppna. Katten undersökte alla in- och utgångar ordentligt, och förhoppningsvis kommer den att minnas var de finns till nästa gång den kommer ut. Den hade i alla fall väldigt roligt, rusade runt överallt och blev ibland jagad en bit av Nelly, vilket inte bekom den det allra minsta. Och gudskelov klättrade den åtminstone inte upp i några träd – ännu.

Tidigt på lördagsmorgonen inträffade nästa minikatastrof, fast just den här kan man inte skylla på katten, snarare då hunden och mig. När jag kom ut i badrummet var hela golvet översvämmat. Anledningen var förstås stopp i handfatet, förmodligen orsakat av hårtussar från mig och hunden - (städhjälpen hade varit där dagen innan och förmodligen tömt skurhinken i handfatet istället för toaletten). Och eftersom kranen till handfatet varit svår att stänga på sistone, hade den förmodligen stått och strilat halva natten. Ingen jättekatastrof, men irriterande nog, när man står där i strumplästen och bara hade tänkt gå på toaletten.

Och varför inträffar sådant här alltid på lördagsmorgnar? Det blir förstås att ringa Värmebolaget, som förstås har stängt över helgen, så nu får jag vänta på hjälp till måndagen. Under tiden angrep jag dock problemet själv, genom att peta med en strumpsticka ner genom hålen i avloppsventilen, och sedan röra om och spola vatten omväxlande. Det fungerade faktiskt, proppen försvann, och jag slapp besvära VB den här gången. (Fast vid sådana här tillfällen önskar man faktiskt att man hade haft en rejäl rörtång hemma, och kunnat öppna vattenlåset själv).

Samma dag kom äntligen det efterlängtade regnet, och det blev en ganska blöt morgonrunda med hunden. Fast klaga kan jag ju inte, eftersom vi har väntat på det här regnet i vad som verkar vara månader. Tyvärr blev det inget riktigt dagsregn, bara ett försiktigt duggande, som upphörde frampå eftermiddagen. Synd, för det behövs verkligen en rejäl rotblöta.

Förmodligen beror det mest på coronan, och all stress och restriktioner omkring den, men det känns som om jag åldrats 10 år under de senaste 10 månaderna. Psykiskt, alltså, fysiskt fungerar allt fortfarande ungefär som vanlig; jag går tvåtimmarsrundor med hunden varje dag, kör bil utan större problem, och åker och handlar var nionde dag, när filmjölken tar slut. Men det är bara problemfritt så länge jag håller mig till de invanda vägarna och rutinerna.

När jag bryter mot dem, eller när jag blir stressad av olika anledningar, blir det lätt kaos. Jag har dessutom alltid lidit av höger-vänsterförvirring. Det yttrar sig mest i att jag säger höger, när jag menar vänster, och ibland (fast inte lika ofta), även öster, när jag menar väster. Jag lyckades hantera det under hela min yrkesverksamhet som samhällsplanerare, genom att alltid kolla alla texter en omgång extra, för just riktningsanvisningar. Men uppenbarligen har det blivit mycket värre under det senaste året, så att jag nu ibland även tänker omvänt. Jag måste alltså ofta hejda mig och tänka; ”Menar jag verkligen höger och inte tvärtom?”

I förra veckan var jag t.ex inne för att klippa mig hos Rosie på Landelius, och efteråt gick jag till systemet för att köpa en dunk rödvin. Och sedan kunde jag inte hitta tillbaka till bilen. Jag visste ju att jag hade parkerat den ganska nära Kungsgatan, när en p-plats plötsligt blev ledig på vänstersidan av gatan genom att bilen körde ut framför mig. Därifrån var det kort gångavstånd till Landelius, som alltså ligger i östra ändan av Drottninggatan. Jag befann mig alltså i nordöstra delen av centrum, som avslutas av Vänersborgsgatan i öster, så det handlade bara om något fåtal kvarter., Och ändå lyckades jag inte hitta bilen. Den kunde ju knappast vara stulen, för bilnycklarna hade jag i fickan, och vem skulle för övrigt vilja stjäla en 8 år gammal Scoda, full av hundhår och grus?

Efter att ha irrat runt i nästan en timme, (hela tiden bärande på en dunk rödvin, vilket kändes lätt pinsamt), gav jag upp och ringde Göran, som var hygglig nog att köra in för att hjälpa mig. Bilen måste ju stå på en körbar gata, eftersom jag onekligen hade kört den dit. Men även Göran stötte på problem, och medan vi irrade runt i hans bil på smågatorna i östra Alingsås ringde Anna, som var på väg in för att också hjälpa till. Jag försökte stoppa henne utan att lyckas, och minuten efteråt hittade vi faktiskt bilen, som mycket riktigt stod fullt synlig ungefär där den borde. Så här i efterhand var det fullkomligt obegripligt att vi kunnat missa den. Jag var så matt efter stressen att jag knappt orkade hålla mig vaken under Rapport på kvällen.

Och i lördags var det dags igen. Dagen började riktigt stökigt, genom att den planerade kortrundan med Nelly vid sjutiden på morgonen drogs ut till över två timmar. Jag hade planerat en snabbtur upp och ner genom Stadsskogen och tillbaka via Alfhem längs Mjörnstranden, eftersom jag inte ville lämna kattungen ensam för länge. Men väl uppe i Stadsskogen fick jag istället för mig att gå ut på bergskammen söder om bebyggelsen längs Grankullegatan, för att titta på utsikten mot Bryngenäs, och sedan ta mig tillbaka via Bryngenäs.

Och då lyckades jag alltså gå bort mig ordentligt. Delvis p.g.a att jag missbedömde avstånden, men mest för att en husägare i ändan av Skaverydsvägen har stängt av tillfartsvägen och stigarna söderut för gångtrafik, och hotar med vite och lössläppta hundar om man passerar till fots. ”Enskild väg. Hundarna kan hinna ner från grinden på 70 sekunder!” står det på de ogästvänliga skyltarna. Jag höll mig därför uppe på åsen öster om tillfartsvägen till huset, men eftersom stugägaren uppenbarligen lyckats skrämma bort alla förbipasserande inom en ganska stor radie, var även skogen uppe på höjden i stort sett stiglös på en stor yta runt tomten, och inte direkt gångvänlig.

Dessutom var det tvärbrant ner mot järnvägen, men eftersom den och Bryngenäsviken var de enda tillgängliga orienteringselementen valde jag ändå att följa järnvägen söderut mot Bryngenäs. Det blev en jobbig och otrevlig promenad, genom omväxlande tät sly eller branta och steniga partier, och jag var förmodligen den första som gått där sedan den naturliga passagen via Skaverydsvägen stängdes av genom den griniga tomtägaren för ca 30 år sedan. Hem kom vi förstås till slut, efter en runda som tagit drygt två timmar, istället för planerade 20 minuter.

Det har blivit lite rörigt med dagboken på sistone, och jag skyller omväxlande på coronan, den nya kattungen och min ålder, som allt bidrar till att ytterligare röra till i mitt huvud. Här är i alla fall dagboken för förra veckan:

Midsommarhelgen passerade tämligen obemärkt, eftersom coronasituationen fortsätter. Det blev ingen midsommarstång varken på vår badstrand eller vid Lövekulle Udde. Själv bryr jag mig förstås inte, eftersom jag aldrig är med på sammankomsterna ändå; jag är lite för gammal för Små Grodorna, och hunden är dessutom inte välkommen. Jag missade även Villaägareföreningens årsmöte i förra veckan, och det var förmodligen dumt av mig, för hotet om exploatering av fälten i Lövekulle har vaknat till liv igen. Jag trodde vi hade begravt det för de närmaste tio åren, eftersom protesterna ledde till att bebyggelsen togs bort både ur översiktsplanen och den fördjupade översikten för några år sedan.

Det hejdade dock inte de lokala byggmästarna, som gett sig den på att Lövekulle ska exploateras, vad än resten av världen tycker. En av dem har till och med redan lyckats få bygga sig en stor villa uppe på kullen vid järnvägsbron– (hur det nu gick till, för det är definitivt utanför detaljplan, och dessutom har jag för mig att bokskogen kring kullen är klassad som särskilt värdefull). Samma byggmästare har även tagit fram en illustration över hur Lövekulle ska se ut i framtiden, om han lyckas få kommunen med på noterna – (vilket det tydligen finns en ganska stor risk för, eftersom de tidigare skrinlagda exploateringsplanerna nu tydligen ska tas upp igen).

Mitt hemliv är ganska rörigt för tillfället, eftersom jag alltså har blivit med kattunge. Den är grårandig och helt ljuvlig, men kan också vara enormt irriterande. Det är säkert minst tjugo år sedan jag senast hade katt, och jag hade glömt bort hur jobbig en kattunge kan vara, speciellt i kombination med en hund. Vår familjeveterinär Anna har nu också besiktigat katten, och förklarat att det är en hane, och inte en hona, som vi först trodde. Namnet Cootti som den döptes till är ju lyckligtvis könsneutralt, så det spelar ingen större roll. Om något är det positivt, eftersom kattungen ska kastreras så småningom. Och det är lär ju en enklare operation på en hane än en hona.

Det har gått ett par veckor nu sedan jag fick hem den, och situationen har lugnat ner sig betydligt, men fortfarande blir det full jakt över hela huset ibland. Jag tror det är kattungen som bestämmer när och var, för vid det här laget har den lärt sig alla gömställen och genvägar, och tycker dessutom det är kul att retas med Nelly. Han är inte ett dugg rädd för hunden, och står oftast lugnt kvar med svansen i vädret, när Nelly kommer farande i full fart. Men ibland drar han alltså iväg istället, med hunden i hälarna. Dessutom klättrar han på väggarna ända upp till taket; jag har ju vävtapeter i den gamla delen av huset. Häromdagen fick jag ta fram stegen för att rädda ner honom från överskåpen i vardagsrummet, där han satt och pep. Han klättrade förstås upp igen nästan omedelbart, men den här gången fick han hoppa ner själv.

Det är speciellt jobbigt tidigt på morgonen, då både jag och Nelly helst skulle vilja ligga kvar i sängen ett par timmar till. Kattungen är däremot klarvaken och vill leka, och den har väldigt vassa klor. Det känns som om jag inte har fått en full natts sömn på veckor, men förmodligen är det inbillning; jag dåsar säkert till mellan varven. Jag brukar stiga upp och ge den lite mat, när den väcker mig vid halv sextiden på morgonen, för att den förhoppningsvis ska lugna ner sig. Sedan går Nelly och jag och lägger oss igen, och för det mesta somnar även katten om ett litet tag. Men inte särskilt länge. Det är ju sommar och fullt dagsljus, och snart är cirkusen igång igen.

Vid åttatiden på morgonen går Nelly och jag vår dagliga långpromenad, som normalt tar en och en halv till två timmar. Under tiden får kattungen förstås vara ensam, och hur den hanterar det vet jag faktiskt inte. Men förmodligen sover den större delen av tiden, om den inte jagar flugor i växthuset. Den verkar i varje fall inte särskilt hysterisk när vi kommer tillbaka. Sedan är det dags för min egen frukost, som jag oftast intar framför TVn medan jag tittar på morgonnyheterna. I bästa fall lyckas jag freda maten för katten, som lyckligtvis inte verkar särskilt intresserad av morgonfilen – åtminstone inte hittills.

Hela huset har för tillfället anpassats till kattungen. Den har tre olika sovplatser, för att hålla närkontakten med mig; i mellangärdet till nattygsbordet vid sängen, på ett hopvikt överkast vid datorn, och i nederdelen av TV-soffan, (fast där har den förstås konkurrens av Nelly, som också vill vara med och titta på TV). Det händer faktiskt att kattungen kör bort henne från soffan ibland, eftersom den kan vara otroligt taggig, när den är på lekhumör. Det hänger kattleksaker i snören under alla bord, och alla krukväxter och prydnadsföremål har flyttats bort från fönsterbänken för att inte vältas när katten jagar flugor. De står nu hopsamlade i mitten av det runda matbordet, och ibland får katten för sig att välta några av dem, bara för att den kan. Hittills har faktiskt ingenting gått sönder, men det är förstås bara en tidsfråga.

Medan jag skriver det här ligger katten på bänken bredvid tangentbordet, och sover faktiskt ganska djupt. Men förr eller senare vaknar den förstås igen, och får då ibland för sig att vandra rakt över tangentbordet, eller att jaga mina fingrar på medan jag skriver. Men den sover faktiskt en förvånansvärt stor del av dygnet.

Niklas och Katrin har semester för tillfället, och kommer att vara i Lövekulle en stor del av tiden. De var uppe ett tag på söndagseftermiddagen med en besökande kompis, och jag fick Katrin att hjälpa till med att klippa Nelly, medan Niklas och kompisen gemensamt försökte hålla kattungen borta från trimbordet. Det tog längre tid än beräknat. Nellys pälsvård har blivit fruktansvärt försummad de senaste månaderna, och pälsen var full av tovor överallt. Men till slut blev vi alla fall av med det värsta. Tassarna och öronen får jag finklippa själv lite senare, och det finns fortfarande tovor på undersidan av kroppen, så jag har trimsaxen liggande vid TV-soffan, för att klippa bort en eller annan knorva i armhålorna, som vi missade vid den stora saneringen.