För tillfället är jag fortfarande utan bil och dessutom utan bankkort, vilket gör livet lite besvärligt.

D.v.s - jag harförstås ett bankkort, som de flesta människor, fast det gick ut redan i maj 2021, utan att jag ens upptäckte det förrän flera månader senare. Konstigt nog har det nämligen ändå gått att använda kortet i affärer, det är bara på nätet jag får problem. Lyckligtvis är jag även försedd med ett digipass, så hittills har jag lyckats klara av månadsfakturorna utan kort, via bankens hemsida. Och sedan glömmer man bort alltihop, till nästa gång man ska betala räkningarna i datorn.

Jag har förstås försökt ringa banken åtskilliga gånger om detta, men det är nästan hopplöst att komma fram. Man hamnar sist i en tvåsiffrig kö, och fastnar vid datorn med en mobiltelefon som monotont upprepar;

”Just nu är det många som ringer. Du har för närvarande plats xx i kön…”

Ibland tröttnar man och ger upp av sig själv, andra gånger blir man distraherad och lämnar datorn för något annat, eller så bryts förmodligen förbindelsen av sig själv, så man förlorar köplatsen. Och sedan glömmer man som sagt bort alltihop, till nästa gång man behöver använda kortet vid datorn, och upptäcker att det gick ju ut för tre månader sedan.

Men uppenbarligen har jag kommit fram på telefon ett par gånger tidigare, för vid datorn ligger nu två nya bankidkort. Det ena är daterat 05/26, det andra 06/26, så jag antar att jag förväntas makulera det första. Men någonstans på vägen måste det ha blivit ett fel, för det var alltså inte ett nytt bankid jag behövde den andra gången, utan ett nytt betalkort. Och förmodligen är det jag själv, som har sagt fel i telefon, för en bankman gör väl knappast ett sådant misstag? Bankkortet ska ju dessutom skickas som rek, vilket innebär att man får hem en avi, och sedan förväntas hämta ut själva kortet på posten.

Allt det här skulle ju vara mycket enklare, om det bara fanns ett bankkontor i stan, som man kunde gå till för att få hjälp. Men det gör det alltså inte, för banken banken beslutade för några månader sedan att stänga kontoret i Alingsås, så nu förväntas man åka till Lerum, om man behöver hjälp av en mänsklig varelse. Och eftersom jag är 82 år gammal, och ogärna kör bil, annat än till mataffären varannan vecka, så har jag inga planer på att göra just det.

Idag, söndag 26/19, kom jag faktiskt äntligen fram på telefonen, och fick tala med en handläggare. Han påstod att de redan hade skickat ett nytt bankkort till mig, men det måste ha blivit fel i kommunikationerna någonstans, för vid datorn ligger alltså två bankid-kort med en månads olika datum, men inget betalkort. Efter en del dividerande lovade han dock att skicka ett nytt kort till mig med rek, vilket innebär att det tar fem dagar, och sedan ytterligare ett par, eftersom koden måste skickas separat.

Och så som min hjärna fungerar – eller inte fungerar – för tillfället, kommer jag förmodligen att ha glömt bort hela det här samtalet till dess. Liksom jag tydligen har glömt bort två tidigare samtal, eftersom det som sagt ligger två sprillans nya bankidkort vid datorn. Fast nu var det ju inte ett bankid jag behövde, utan ett betalkort. Förhoppningsvis kommer ändå minnet att vakna till liv, den dagen då bankkortet faktiskt dimper ner i brevlådan – (förhoppningsvis alltså någon gång framåt fredag).

Och samma dag, fredag 1 oktober, öppnar förhoppningsvis bilverkstan, som då varit stängd en månad, (enligt uppgift i telefonsvararen p.g.a sjukdom). Där har alltså bilen stått i drygt två veckor redan, efter att växellådan plötsligt la av senaste gången jag handlade mat. Och det är nog en dryg vecka kvar tills jag kan hämta ut den igen. Fast ingen akut fara - än så länge finns det alltså filmjölk i kylen för nio dagar till. Och märkligt nog kommer inte utgångstiden att vara slut ens då.

Dessutom finns ju buss, med hållplats precis nedanför trappan, och det ligger en livsmedelsbutik uppe i Stadsskogen, med en annan hållplats alldeles utanför. Jag har också lånat en vindunk av Göran, och maten räcker säkert en vecka till. Jag har uppbunkrade förråd i både i skafferiet, kylen och frysen, och det finns dessutom massor med svamp i skogen just nu. (Faktiskt så mycket att jag lät Niklas och Katrin ta hela skörden, efter att vi varit ute på en tretimmars svampjakt på söndagen).

Visst är det stressigt att vara utan både bil och bankkort, men allt är alltså under kontroll…
Trots att det ändå känns som kaos...

Man glömmer bort hur beroende man är av bilen, ända tills man inte har den längre. Själv använder jag den oerhört lite nuförtiden; egentligen bara för att åka och handla mat när filmjölken är slut, vilket normalt händer var nionde dag. Annat var det på den tiden man var yrkesverksam, och av firman lånades ut till en tjänst i Marks kommun, dit jag veckopendlade med bil under ett par år. Under Berlintiden, som också varade ett par år, kördejag firmabilen i Berlin, medan min egen bil stod parkerad på Landvetters flygplats mellan ut- och hemresan. Numera står den alltså mest parkerad på tomten, eftersom jag slutat köra ut med bil för att få variation på hundpromenaderna.

Men sista gången jag var och handlade, vilket alltså var för en dryg vecka sedan, bar sig växellådan lite konstigt åt, och jag beslöt mig för att det var tid för service. Normalt lämnar jag in den på Eklunds bilservice, eftersom det ligger vid E20 i höjd med infarten till Stadsskogen, och jag därmed har ca 50 minuters gångavstånd hem genom skogen – precis lagom för en hundpromenad. Nu visade sig verkstaden vara semesterstängd, men eftersom vi redan var i mitten av september beslutade jag mig ändå för att lämna bilen där. Maten var ju uppbunkrad för den närmaste veckan, såjag ställde alltså bilen på parkeringsplatsen utanför, stoppade nyckeln i brevlådan, och vandrade hem genom Stadsskogen.

Väl hemma försökte jag ringa dit, men hamnade hos en telefonsvarare som meddelade att verkstaden var stängd på grund av sjukdom, inte semester, och skulle förbli stängd september ut. Och plötsligt hade jag ett problem, för så länge räckte ju inte filmjölken, och jag kan alltså inte tänka mig att vara utan min vanliga morgonfil. Reservbilnyckel hade jag förstås ingen. Så vitt jag minns har jag aldrig haft någon, men jag letade ändå igenom varenda låda i hela huset, för att bekräfta det jag redan visste.

Nå, jag har ju alltid mina trogna grannar Gun och Göran, och deras reservbil står alltid parkerad vid dammen, så jag räknade med att kunna låna den, om behovet skulle uppstå. Fast plötsligt var reservbilen borta – utlånad till dottern Anna visade det sig, och hon skulle ha den under den närmaste veckan, för att övningsköra med ett av sina egna barn. (Gamla bilar är populära för övningskörning, eftersom de flesta moderna bilar har automatväxling, men erfarenhet med normalväxlade bilar behövs för körkort. Min egen normalväxlade bil hade just varit ute en hel del med ett av mina andra syskonbarn, som också skulle ta körkort).

Fortfarande ingen panik, det finns ju en livsmedelsbutik i Stadsskogen; busshållplatsen ligger alldeles nedanför trappan till Lövekullevägen, och som pensionär åker man ju buss gratis. Så en vecka till borde jag klara utan större problem. Fast hundmaten börjar också ta slut i säckarna, och på onsdagen, råkade jag i gräl med Gun, som plötsligt deklarerade att min lortiga hund inte fick åka i reservbilen. Varför Nellie skulle vara lortigare än Annas hund – eller hennes egen för den delen – framgick inte, inte heller varför Nellie nödvändigtvis skulle behöva åka med till affären, men det gjorde mig ändå så pass förbannad att jag bestämde mig för att reservbilen var ute ur deklarationen. För tillfället är den dessutom utlånad till Anna, så den befinner sig i Landvetter och är ändå borta ur deklarationen.

På lördagen åkte Göran för att hälsa på mamma, och på söndagen tog filmjölken definitivt slut, så då beslöt jag mig för att ringa honom för att be honom köpa med sig ett par liter fil till mig på hemresan. Fast sedan tog jag ändå bussen in till butiken i Stadsskogen, eftersom jag har svårt att vara utan morgonfilen, och dessutom behövde fylla på kattmatsförrådet. Det fungerade oväntat enkelt, eftersom även butiken ligger precis vid en busshållplats. Jag borde dock ha kollat tidtabellen lite bättre; den finns ju trots allt på nätet. Jag hade tur på uppresan, då jag praktiskt taget kunde stiga på direkt, men på hemresan fick jag vänta en dryg kvart.

Nu var jag i alla fall uppbunkrad, tre liter fil räcker ju i nio dagar, och även frukt , bröd och pålägg var jag välförsedd med. Då ringde det på dörren; det var Göran, som kommit hem från familjeresan, och trogen sitt löfte köpt med sig tre liter fil åt mig, d.v.s ytterligare nio dagar. Slutdatum på den mesta filmjölken är 10 oktober, så den bör ju hålla sig till dess. Jag avskyr att slänga mat, så i värsta fall får jag väl äta fil två gånger om dagen nu i början; det dör man ju inte av.

Värre är det med hundmaten, men förhoppningsvis kommer Niklas och Katrin hit till helgen innan den tar slut, så jag kan få hjälp av dem. Min egen bil lär ju bli kvar på verkstaden månaden ut, men förhoppningsvis räcker hundmaten till dess.

Mitt minne börjar bli allt sämre, och vid åttiotvå års ålder är det kanske något som man måste räkna med. Men kul är det inte.

Eftersom jag är hundägare har jag väldigt fasta dagliga vanor, som jag inte gillar att ändra. Tiden för de dagliga hundrundorna, kl 8, kl 15 och kl 22, är t.ex något jag väldigt ogärna ruckar på, och mina mattider är anpassade efter dessa. Jag är också av naturen rätt snål, och ogillar att slänga mat. I de ytterst få fall då jag råkar få matrester, hamnar de antingen i hundmatskålen eller på fågelbordet. Jag tar dessutom ogärna ut bilen annat än när det är absolut nödvändigt, vilket normalt inträffar var nionde dag, d.v.s när filmjölken är slut.

Men här är ett par exempel på hur det kan se ut, när jag har en dålig dag, då minnet slår slint:

1. Jag åker in till stan för att köpa mjölk, frukt och konserverad kattmat – och glömmer förstås bort kattmaten, trots att jag kört bort ända bort till grönområdet vid Vänersborgsvägen, istället för till Karin Boyes Sten som vanligt, (enbart för att ha nära till Pias hundshop, som ligger i närområdet, eftersom kattmat inte ingår i Lidls sortiment). Men efter en runda med hunden i skogen bredvid har jag förstås glömt bort kattmaten, och åker istället direkt till Lidl för att inhandla min egen veckomat. Men katten kan ju inte vara utan mat, så därmed måste jag nu in till djuraffären igen, trots att jag avskyr att ta ut bilen i onödan.

2. Jag fastnar framför datorn när jag ska betala månadsräkningarna, eftersom jag inte har någon kortläsare och mitt mobila bankid inte fungerar som det ska. Jag har förstås ett betalkort, och det går bra i butiker, men inte hemma vid datorn, eftersom man uppenbarligen behöver just en kortläsare – (vilket jag alltså inte har). Oftast, men inte alltid, fungerar det med mitt gamla digipass, (en urgammal apparat med tio knappar som men slår in siffrorna på, och som ser ut som om den varit med i arken). Men egentligen vill datorn alltså att man ska använda kortet, och där fastnar jag alltså.

Eftersom jag normalt sätter mig vid datorn för att betala månadsräkningarna tidigt på morgonen, innan den dagliga långpromenaden med hunden, så har internetbanken förstås inte öppet då. (När jag kommer hem från promenaden och banken har öppnat, har jag förstås glömt alltihop – till nästa morgon, då jag fortfarande inte lyckas slutföra betalningen, eftersom banken är stängd igen). Och till råga på eländet har SE-banken lagt ner sin verksamhet i Alingsås, och för att få hjälp av en levande människa förväntas man åka till Lerum, vilket jag alltså vägrar att göra.

Man kan ju ringa dem, föreslår naturligtvis någon – och visst,  det kan man ju göra, men då hamnar man i en oändlig telefonkö, och måste hålla sig inomhus tills banken ringer upp. Och det är inte alltid man har lust att göra, när vädret är fint, och man hellre vill vara ute i trädgården.

Är det vettigt att en av de största affärsbankerna i Sverige inte har ett lokalkontor i staden Alingsås?

Häromdagen började jag gnälla om den saken för ägaren till en skoaffär, där jag inhandlade ett par nya skor med extraplats för mina hammartår. Han inte bara lyssnade tåligt, utan visade sig själv ha fått ännu värre problem av flytten, eftersom han har dagskassor som måste lämnas in efter den dagliga stängningen. Det slutade med att han fick byta bank, och det mest irriterande för honom var orsaken till flytten, som enligt honom berodde på att ägaren till banken själv flyttat till Lerum, och ville ha närmare till jobbet. Hans historia gjorde mig så arg att jag själv började fundera på att byta bank. (Men så kommer det förstås inte att bli, eftersom det skulle innebära alldeles för mycket strul, och jag ändå gör i stort sett alla bankaffärer i datorn).

Istället bestämde jag mig för att faktiskt envisas med att ta mig fram till banken per telefon, för att beställa hem en kortläsare till det förbaskade bankkortet. Det tog mig en ganska lång väntan på samtalet, och sedan ytterligare ett bra tag innan jag lyckades förklara situationen för den vänliga och tåliga damen i andra ändan av telefonlinjen. Men till slut lyckades det, och dosan är nu på väg, tillsammans med mina nya inloggningskoder, som måste skickas separat av sekretesskäl. Jag begrep aldrig varför jag måste ha nya inloggningskoder bara för att jag får hem en kortdosa, men säkert finns det någon djupare anledning, som min gamla hjärna bara inte klarar av att bearbeta.

I veckan har jag haft Tvillingarna här för att byta ut delar av tegeltaket på uthuset, och det har också lett till ett antal irriterande extra bilresor, eftersom de envisas med att vilja ha betalt i kontanter. På torsdagen var jag inne i stan tre gånger, för att ta ut pengar i olika omgångar, (släpkärra och byggnadsställningar, tegel och Tvillingarnas arvode. Första gången åkte jag med i deras bil för att fixa släpkärran, och sista skulle jag ta ut kontanter till deras slutarvode.

Samtidigt skulle jag till tandläkaren för den årliga kollen. (inga hål, hurra!). Jag fick för mig att vara rationell som omväxling, och la in ett besök på Lidl som egentligen hade kunnat vänta till fredagen, och gissa vad som hände? Just det, jag glömde att ta ut kontanterna, och måste därmed in igen på fredagen...

Förmodligen är det Alzheimers som är på gång, även om den ännu inte är fullt utvecklad. Jag får allt oftare kortvariga men fullständiga hjärnsläpp, då det står alldeles stilla i huvudet på mig under några sekunder, som känns evighetslånga. Det gäller framför allt att komma ihåg namn, vilket jag alltid har haft svårigheter med, men även siffror och datum. Som tur är går de flesta av mina affärer numera automatiskt; datorn sköter att själva inbetalningarna går iväg i rätt tid, så länge jag bara ser till att det finns pengar på kontot. Det fåtal räkningar som fortfarande kommer i brevlådan har jag en inkorg och utkorg för vid datorn. Detta, plus en månadsalmanacka med gott om plats för text i alla veckodagsrutorna, har räddat mig hittills, trots mitt allt sämre minne. Men ju mera som går automatiskt, desto mera problem får jag med att hantera de få tillfällen då automatiken inte fungerar.

Nu föreslår någon säkert att jag ska flytta in på ålderdomshem, eller skaffa mig en ”God Man”, som sköter affärerna åt mig – men där är jag trots allt ännu inte. Och den dag jag faktiskt behöver det, har jag nog passerat den punkt då jag inser att jag behöver det, för att inte tala om hur det går till att skaffa sig en. Jag har bott ensam i hela mitt liv, haft ett krävande och välavlönat yrke, och vill helst klara mig själv och dö hemma i mitt eget hus. Jag har förstås en städhjälp, som kommer var fjortonde dag, så risken att jag skulle bli liggande och ruttna ner om jag plötsligt avlider är ju åtminstone begränsad.

Jag har ju dessutom Gun och Göran, som bor tvärsöver vägen, och som jag normalt träffar i stort sett varje dag över ett glas eftermiddagsvin. Problemet med dem är, att de verkar vara i ännu sämre fysiskt skick än jag, trots att de är 6 år yngre, så frågan är vem av oss som kommer att behöva mer avancerad hjälp först. Fördelen är förstås att vi bör kunna dela den framtida kostnaden för någon från kommunen eller sjukvården, som kommer hem med en portion färdiglagad mat och samtidigt kollar att vi faktiskt lever en gång om dagen – eller natten. Det hade min egen gamla mamma under det sista året, innan hon dog vid nittio års ålder. (Fast själv har jag förstås planerat att leva betydligt längre än så)...

Det här blev en rätt dyster krönika... Men, som sagt; det är inte kul att bli gammal...

Så här års, innan löven börjat falla, är det ju inte så mycket att göra i trädgården. Gräsklipparen har varit inne på service med hjälp av Katrin, för första gången på många år, eftersom den visserligen startade på första rycket, men sedan la av igen omedelbart. Som tur var har gräset inte vuxit så mycket under sommartorkan, så det gick relativt smärtfritt att gå över alla ängsytorna, och sedan åkte den in i förrådet för vinterförvaring. De senaste veckorna har jag annars ägnat den dagliga utevistelsen åt att köra in och stapla upp ved. (Jag eldar ju dagligen i två spisar under vinterhalvåret, mest av trivselskäl, men också av ren och skär snålhet – eluppvärmning är dyrt).

Det har funnits gott om ved, efter att åtskilliga träd blåst ner på våra fem familjetomter, under den senaste stora höststormen för några år sedan, och överskottet har förvarats i ett par stora, presenningstäckta högar nedanför Niklas och Katrins hus. Men nu är högarna i stort sett borta, och alla mina lagringsutrymmen fullproppade, även om det återstår ett antal jättestora klampar, som behöver klyvas en gång till innan de kan användas som brasved, plus en annan hög med ännu ouppsågade smärre grenar och kvistar. Alla högarna har förvarats under presenningar, ända sedan stormen, men eftersom dessa varit gamla och halvtrasiga, är mycket av virket rätt blött och dessutom halvruttet, men det lär nog brinna ändå till slut.

De oanvändbara ruttna resterna kommer att hamna i ett utfyllnadsområde söder om stora ängen, där det är baklut, och därmed ofta stående vatten under regnperioder. Men även dessa klampar måste klyvas igen, annars kommer det att ta evigheter innan de förvandlas till jord, så nu får jag avvakta med utfyllnaden tills nästa gång Niklas och Katrin bestämmer sig för att dra igång vedklyvaren.

Under tiden ägnar jag mig åt en annan form av skogsvård – den obebyggda tomten mellan N & Ks hus och trappan håller på att växa igen med eksly. Ääven detta en följd av den stora stormen, då många av träden föll och lämnade öppet för fröuppslag. Det finns gott om småekar överallt i blåbärsriset, och en del av fröplantorna har vuxit sig väl stora för grensaxen, men än så länge går de att hantera. Nästa år hade det förmodligen varit för sent, så det är bra att jag tog tag i det nu. De flesta av småplantorna går dessutom fortfarande att dra upp med roten.

En annan följd av den stora stormen är en massa nerblåsta grenar bland blåbärsriset, en del av dem rätt stora. Dessa ingår i min dagliga morgonpromenad med Nelly, som alltid går runt dammparken via Niklas och Katrins hus. Jag plockar systematiskt med mig alla grenat jag ser, och har alltid famnen full, när jag kommer tillbaka till huset. Att de nerblåsta grenarna aldrig tar slut, trots att det inte blåser särskilt mycket, beror säkert på ett antal torrakor, som varit döda i åratal, men fortfarande står kvar på rot. Jag har funderat på att låta tvillingarna ta ner dem, men bestämt mig för att vänta ett år med det, eftersom alla vedförråd just nu är överfulla.

I helgen var Niklas och Katrin nere, och jag fick oväntad hjälp med en del saker, som jag egentligen borde ha klarat av själv för länge sedan. Bl.a annat röjde de undan en massa sly i tomtgränsen kring dammen, som delvis hängde ut över Lilla Ferievägen. De tog dessutom hand om det lutande trädet vid mitt inhägnade grönsaksland, som hotade att ramla av sig själv och kvadda staketet i fallet.

Och framför allt tog de hand om bilen, som behövde komma in på service, men blivit stående halvvägs nere i backen, efter att växellådan plötsligt la av, när jag varit och handlat på Lidl i veckan. Jag fick hjälp av ett par snälla bilister att putta upp den på gräskanten till parkeringen, eftersom den enda växeln som fungerade var trean, och marken sluttade för mycket uppför för att få loss den bakåt. Sedan lyckades jag ta mig hem med ett nödrop, men klarade inte sista den branta biten upp mot dammen, så bilen blev stående i backen ner mot fältet. Jag lyckades faktiskt backvända i den sluttande korsningen, så att stod med näsan utåt, och gick att rulla igång neråt.

Samma sak hände sedan för N & K i backen upp mot Stadsskogen, när de försökte köra in bilen till verkstan. Lyckligtvis körde Katrin med i deras egna bil, och efter vad jag förstod fick de åka och köpa en bogserlina, för att sedan bogsera den till verkstaden. Det där hade jag ju aldrig klarat på egen hand, men nu slapp jag i alla fall kostnaden för bogsering – (dock på bekostnad av Niklas och Katrins tid, ansträngningar och bensinpengar). Mitt samvete är extremt dåligt efteråt, men lättnaden är stor över att bilen åtminstone står på verkstaden nu, och väntar på att innehavaren ska komma tillbaka efter semestern. Vilket han förhoppningsvis gör på måndag.

Det är jobbigt att vara utan bil, men som tur var klarade jag av årets tandläkarbesök dagen innan bilen la av. Och jag hade också bunkrat upp mat för en vecka; (det avgörande där är filmjölken, som jag inte kan vara utan, men som nu räcker i 8 dagar till). Vad som däremot tagit slut är vinet, men jag hoppas kunna låna eller köpa en dunk av Göran, som just varit inne i Göteborg och bunkrat upp deras vinförråd ordentligt. I värsta fall får jag väl dricka vatten till maten, det dör jag ju inte av, även om jag föredrar ett glas vin.
---

P.S måndag: När jag försökte ringa verkstaden i morse, för att berätta om bilen, möttes jag av en inspelat meddelande att ägaren var sjuk, och att verkstaden därför skulle vara stängd hela augusti. Nu är det ju redan mitten av september, men tydligen är han ännu inte tillbaka. Det lär därmed bli vatten till maten under överskådlig tid. I övrigt är det inga problem för mig att vara utan bil; jag använder den i stort sett bara när jag ska köpa mat, och den räcker som sagt en vecka till. Jag lämnade ett meddelande i röstbrevlådan, och förhoppningsvis hör de av sig så småningom...