Får ni också en massa "gratiserbjudanden", när ni surfar på internet? Det verkar vimla av skumma firmor, som antingen skickar rena bluffakturor, eller lurar en att klicka på knappar med diverse lockande ebjudanden, villkai sin tur leder till att man plötsligt blir "medlem", och sedan spammas med nya erbjudandet, antingen över e-mejl eller i brevlådan. På sistone verkar det här ofoget ha blivit mer frekvent, och jag misstänker att det kan ha att göra med att jag nyligen fyllt 80, vilket gör mig extra förbannad.

I veckan fick jag två styckenblufferbjudanden, ettvia e-mail, och ett som en ren bluffaktura direkt i brevlådan. Och sedan månader tillbaka har jag försökt avsluta två irriterande konton, som jag lurades in i genom att klicka på en sådan där skum länk.

Bluffakturan i brevlådan kom från något som kallade sig Fordonsgaranti Ltd eller Skandinaviska Autogaranti AB. Den var rubricerad"Avtalsfaktura 61121"och innehöll en förtryckt avi på summan 2129:-, utan någon närmare specifikation på vad det handlade om.

Jag tyckte förstås det verkade lite sknmt, och när jag googlade firmanamnet fick jag upp följande info.

"Många svenska bilägare får brev från Svensk Fordonsgaranti med ett erbjudande om att teckna en extra garanti för bilen.
Men brevet är krångligt formulerat och många tolkar det som att de måste betala för att inte riskera att stå helt utan skydd om bilen går sönder.
Svensk Fordonsgaranti har ingenting med bilens fabriksgaranti eller med biltillverkaren att göra, och Konsumentombudsmannen väljer nu att stämma företaget. KO har fått in över 860 anmälningar mot företaget."

Tydligen siktar firman mest in sig på bilägare som nyligen har haft sin bil på reparation. Det hade ju inte jag, så just den här bluffakturan var lätt att identiera. Men bara det faktum att jag fick den är oroande, för det kan betyda att bluffirman har utvidgat sina målpunkter till att även omfatta äldre pensionärer.

Bluffmejlet kom från "Undersökningschef# (newsletter@lunevejenhetz.com)", och var betitlat "Vi har goda nyheter? Viveka?"

Den påstått begränsade tiden är förstås ett knep för att få en att klicka direkt istället för att kolla firman bakom. Och det är ju inte så lätt att komma ihåg ifall man faktiskt deltog i en undersökning för några mänader sedan. Att klicka på länken bör man emellertid akta sig för.

Ett annat blufferbjudande, som man bör passa sig för, den här gången via en länk som dyker upp ibland när man surfar, är ett program från en firma som kallar sig Restoro.se.

Det här inte ett virusprogram, utan ett PUP, (Potentially Unwanted Program). Det är alltså inte skadligt för datorn, men väldigt, väldigt irriterande. Det startar med att man luras att klicka på en gratislänk för att scanna datorn mot just virus ochoönskade program. "Gratis"-scanningen resulterar förstås i en lång lista på skumma program, som påstås ha smugit sig in i datorn. Men att ta bort dem är förstås inte gratis längre, utan man får istället en länk till att köpa programmet.

Om man struntar i att klicka på den länken, blir man inte av med några pengar, men man blir inte heller av med Restoro-programmet, Det ligger kvar i datorn, och poppar upp på ett irriterande sätt så fort man går ut på internet, med små varningsrutor som uppmanar en att omedelbart scanna datorn mot alla andra skumma program, genom att klicka på länken. Programmettycks också vara näst intill omöjligt att avinstallera.Det tog mig fyra försök och två omstarter, innan jag äntligen lyckades få bort det ur datorns programlista.

Och här är ytterligare en avsändare, som man bör akta sig för, den här gången från :

Account Manager (contact@plantseight.com)
Även det här programmet skickade en E-mail med rubriken : "Vi har valt dig för att få en smartphone".

I mailet står också bl.a

Jaså minsann? Märkligt, för jag har aldrig i hela mitt liv handlat på Coop.…
Men det enda man behöver göra för att delta i blufflotteriet är alltså att klicka på länken - vilket man förstås bör akta sig för.

Här kommer ytterligare en bluff, (det är faktiskt för tredje gången jag får den), från Aventura Post GmbH, som den här gången utnyttjar namnet Willy's.
Rubrik :Viveka, du har just blivit utvald

Just de stora matfirmorna utnyttjas tydligen ofta som lockbete, när det inte handlar om smartphones. Nu handlar jag ju varken på Coop eller Willys, så dessa var lätta att klassa som bluffmejl. Men om man faktiskt råkar vara kund på någon av firmorna, är det förstås större risk att man trillar dit.

Jag hoppas och tror att varken Coop eller Willy's är delaktiga i de här svindlerierna, och någon borde förmodligen polisanmäla annonserna. Antagligen blir det jag, för det här ofoget börjar verkligen gå mig på nerverna.

Jag vet inte om alla som surfar mycket på datorn får sådana här blufferbjudanden, eller om de siktar in sig speciellt på pensionärer. Men eftersom jag har börjat få markant flera i år, efter att jag fyllt 80, misstänker jag att det kan vara det senare, och det gör mig ännu argare. För pensionärer är en extra utsatt grupp, och folk som ägnar sig åt att stjäla från eller lura gamlingar är speciellt motbjudande.

Men den firma jag retar mig mest på just nu heter heter Vacker365.se, och det beror på att jag faktiskt lät mig luras av deras "gratiserbjudanden", som bestod i ett par joggingskor från ett känt märke. Jag var dum nog att klicka på länken, och får sedan dess ständiga e-mail och pop-up-annonser på webben om olika fall av "fördelaktiga" erbjudanden. Nu verkar firman nästan enbart handla med kosmetika, och eftersom det är något jag aldrig använder, är de flesta av erbjudandena lätta att motstå för mig.

Men den ursprungliga fällan var alltså, att jag var en av tre lyckliga som hade "vunnit" ett par joggingskor.Efter att jag lurats trycka på den länken ombads jag betala 19:- i frakt, vilket ju verkade rimligt eftersom skorna alltså var från ett rätt känt - och dyrt - märke. Men just det var mitt riktiga misstag, eftersom jag var dum nog att betala med mitt kreditkort.

Några skor leverades förstås aldrig.

När jag reklamerade den uteblivnaleveransen efter ett par veckor, fick jag förklaringen att jag inte alls hade vunnit skorna, utan bara var en av tre som vunnit "chansen att delta i ett lotteri om dem". Naturligtvis var det en av de två andra som vunnit det lotteriet, fast jag misstänker att båda de andra, (om de nu ens existerade), fick samma besked som jag. Och när jag kollade min nästa månadsfaktura för kreditkortet upptäckte jag också, att jag tydligen blivit medlem i Vacker.se, (till den facila årsavgiften ca 550:-), och dessutom betalt fullpris för skorna utan att ens veta om det.

Fast några skor hade jag naturligtvis ett par veckor senare senare fortfarande inte sett röken av.
Nu blev jag riktigt förbannad, och började med att kräva vartenda öre tillbaka. Men detta var naturligtvis omöjligt, eftersom firmans "policy" var att aldrig återbetala kontanter. Skorna skulle de däremot omedelbart skicka, och de bad om ursäkt för förseningen, som skylldes på julruschen (i början av november)?

Det här var alltså dryga två veckor sedan nu, och mejlväxlingen fortsätter. Men några skor har jag fortfarande inte sett till.

Som sagt; klicka aldrig på skumma länkar om gratiserbjudanden.

Utöver ansiktsafasi och problem med att komma ihåg namn, som jag berättade om i förra bloggen, lider jag alltså också av både dyslexi och dyskalkyli, som innebär att man ibland kastar om bokstäver eller siffror.

Dock lyckligtvis i lindrig form i båda fallen, för barn, som har svårt att lära sig skriva, läsa och räkna, klassas lätt som dumma och obildbara. Själv ansågs jag nog snarare vara en "duktig flicka" i skolan, och jag lärde mig faktiskt att läsa vid redan fem års ålder. Och dessutom upp och ner. (Det berodde förstås på att jag hade en två år äldre syster, och när hon gick i ettan, satt jag mittemot vid läxbordet, och lärde mig alltså läsa samtidigt - fast alltså upp och ner).

Men dyslexin finns där förstås ändå, och den yttrar sig fortfarande ibland, genom att jag till exempel skriver rign istället för ring. Men när man väl kan läsa, lär man sig att känna igen hela ord istället för bokstäver, och så reagerar man genast på att ordet är felstavat och rättar det automatiskt.

Det bästa botemedlet mot dyslexi, (d.v.s lässvårigheter), är alltså, något paradoxalt, att läsa riktigt många böcker. Och eftersom jag älskade att läsa redan som barn, är problemet lätthanterligt för mig numera. Jag lyckades även hjälpa min systerdotter Amanda, som också har lindrig dyslexi, genom att sticka till henne en bok, som hon var starkt motiverad att läsa.

Jag tror hon var i tioårsåldern då och, som många småflickor, lite "hästtokig". Själv recenserade jag "hästböcker" i GP under den tiden, och i mina gömmor fanns alla de recensionsexemplar jag fått hemskickade. Jag letade fram den första boken i serien om "Britta och Silver", som hade lättläst text och korta kapitel, och Amanda försvann omedelbart upp på övervåningen med den. Någon timme senare kom hon ner och meddelade stolt att hon hade "läst två kapitel"! Ytterligare några timmar senare kom hon ner igen och frågade; "Har du flera såna där böcker"? Det hade jag förstås, och på den vägen är det.

Jag tror att min lillebror Ola också hade en släng av dyslexi, och att han botade den genom att läsa en massa böcker om fiske, när han var i nedre tonåren. Så om ni har barn med lässvårigheter; ge dem en bok om något ämne som ni vet att de är mycket intresserade av, för att de ska få en extra skjuts över den där initiala stötestenen. Man kan faktiskt träna bort dyslexi genom att läsa mycket.

Dyslexin var alltså aldrig något stort problem för mig, värre var det med en av följddiagnoserna; höger-vänsterförvirring. Jag minns att jag delvis räddades av en minnesramsa för småbarn, som jag lärde mig i tidig ålder:

"När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jag norr så där,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster,
och öster är åt höger,
och söder är åt solen,
åt solen varm och kär".

Den ramsan plockar jag fortfarande fram ur minnet, när jag ibland går bort mig i de stora skogspartier, som jag besöker under promenaderna med hunden. Och den har också ofta varit till hjälp under yrkeslivet. I höger-vänsterförvirringen ingår nämligen också väderstrecksförvirring, vilket kan ge svårigheter med att läsa kartor. Och som samhällsplanerare jobbade jag förstås väldigt mycket med just olika sorters kartor. Efter att jag blivit uppmärksam på mitt problem, tog jag som vana att alltid kontrollera väderstrecken i mina planbeskrivningar en gång extra. (Statistiskt sett visade det sig att jag skrev fel i mer än 60% av fallen första gången).

Egentligen är jag förvånad över att jag inte hade större problem, men jag lärde mig ganska snabbt knep för att hålla reda på åt vilket håll norr var på kartan. Det var lättast under mina egna föredragningar, eftersom jag då hade full kontroll på hur kartorna hängdes upp. Värre var det under bordssammanträden, då kartorna lades på det bord, som alla satt runt. Men oftast lyckades jag vrida kartan som jag ville ha den, så jag minns det ändå inte som något jätteproblem.

Det pinsammaste minnet av min höger-vänsterförvirring är faktiskt en vardaglig episod hemma i Alingsås, då en bilist stannade och frågade mig om vägen till Nolhagaparken, (vilket jag naturligtvis kände väl till).

"Det är enkelt", sa jag, "bara ta till höger framme vid trafikljusen där borta, och sedan rakt fram tills ni kommer till en rondell, där det är skyltat". Och samtidigt pekade jag "pedagogiskt" åt vänster. Bilisten såg med rätta lite förvirrad ut, och frågade om; "Alltså till höger vid trafikljusen"? - "Ja, till höger", sa jag, och pekade åt vänster igen. Bilisten körde iväg, och inte förrän jag såg honom svänga vänster vid trafikljusen, insåg jag vad jag hade gjort, men då var det så dags...

Dyskalkylin, (vilket enkelt beskrivet betyder att man kan skriva 35 istället för 53, var ett betydligt större problem. Inte i skolan, eller på Chalmers, eller ens på jobbet, som ju mera handlade om utredningar, kartor och beskrivningar till detaljplaner och översiktsplaner än om matematiska beräkningar. Men under en period när jag var kassör på Ridklubben höll det stundtals på att driva mig till lätt vansinne. I den uppgiften ingick nämligen månadsredovisningar av ekonomin, då man skulle summera ihop alla inkomster och utgifter under perioden. Det blev ganska många och långa listor, och när sedan debet och kredit inte gick ihop, vilket hände lite för ofta, gällde det att hitta det ställe i tabellerna där man råkat kasta om två siffror.

Efter att datorerna kom in i bilden blev det lite lättare, eftersom datorn stod för själva additionen. Men slutsumman var ju beroende av min input, så fortfarande kvarstod risken att jag någonstans, i någon av kolumnerna, kastat om ett par siffror, och alltså fick ett felaktigt slutresultat.(På datorspråk kallas detta syndrom GI-GO - d.v.sGarbage in - Garbage Out).

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag är ensam i familjen om min dyskalkyli; det är inte något som vi någonsin har diskuterat.
Men på Google - räddningsplankan för alla oss med taskigt minne - hittar man följande information:

"Dyskalkyli är till stor del ärftligt men kan i vissa fall även bero på omständigheter så som förtidig födsel. Det är väldigt svårt att ställa exakt diagnos då det inte finns några bra diagnostiska instrument inom området. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning än."

Jag förstår egentligen inte varför det är så svårt att hitta "diagnostiska instrument" för forskningen. Om man onormalt ofta kastar om ett par bokstäver i ett ord, har man ju dyslexi. Om man på samma sätt ofta kastar om ett par siffror i ett tal, har man väl dyskalkyli? Eller?

I mitt senaste blogginlägg lyckades jag blanda ihop generationerna i familjen Ernstson. Det kanske är förklarligt på sitt sätt, eftersom vänskapsförhållandena i familjen faktiskt spänner över fyra generationer. Mormor Inger är ungefär jämngammal med mig och Boel, och var även en nära vän till min egen mamma.
Dottern Sofia är bästis med Boels dotter Amanda, och trots att de sedan länge är bosatta i olika länder, håller vänskapsbandet fortfarande.

Och i den senaste generationen är det alltså Sofias dotter Tora, och Niklas och Katrins dotter Signe, som har funnit varandra

Nog är det fantastiskt med vänskapsband mellan två familjer som varar över så lång tid?

Och visst borde jag ha kunnat hålla isär generationerna, även om jag fyllt 80.

Men det finns en underliggande orsak, som inte bara är ren åldersglömska.

Jag har nämligen en "diagnos" - (egentligen flera diagnoser) - även om jag aldrig har blivit formellt diagnostiserad. Och det finns en förklaring till att jag aldrig blev det också. När jag var barn fanns inte ens de här diagnoserna. Men åkommorna fanns förstås även då, och när man googlar på dem idag får man massor av träffar.

Jag lider alltså av ansiktsafasi, och även av dyslexi och dyskalkyli.
Och till råga på allt har jag problem med att komma ihåg namn. Och det är inte bara för att jag har fyllt 80 och möjligen har begynnande demens. Just det här med att ha svårt att minnas namn finns det ingen latinsk benämning på - ännu. Men om man googlar på det får man upp många träffar med minnesknep för just det problemet.

Men jag ska börja med ansiktsafasi, eller ansiktsblindhet, som det heter på svenska. Googlar man på det får man flera sidor med träffar. Men trots att det numera är en vedertagen diagnos, finns det inte mycket forskning om det - ännu. Två procent av befolkningen lär emellertid vara drabbade, och åkomman är ärftlig. I en av artiklarna jag får upp står också följande: "Ofta förekommer samstörningar: höger–vänsterförvirring, dyslexi, färgblindhet och dålig orienteringsförmåga". (Jag har alltihop, utom färgblindhet). Och jag är inte heller ensam om ansiktsblindhet i familjen. 

I artikeln nämns att antalet drabbade troligen är betydligt större än två procent, och jag misstänker att det stämmer, för ansiktsblindhet är inte något som de drabbade gärna pratar högt om själva. Man tycker att det är lite skämmigt, och försöker dölja det på olika sätt.

Jag vet med säkerhet att min brorsdotter Anna har det, för hon berättade det själv för mig härom veckan, när vi var ute och gick med hundarna. En detalj som hon nämnde var, att hon ibland identifierade sina kunder på deras hundar. (Hon är nämligen veterinär). Det där kunde jag lätt relatera till, för under min ganska långa hästperiod, när jag hängde mycket på ridhuset, identifierade jag bekanta där mycket lättare, när de satt på sina hästar.

Det underlättar förstås vid ansiktsblindhet, om man har täta och nära kontakter med personerna. Så anhöriga och arbetskamrater brukar man kunna känna igen, åtminstone i den normala miljön. Ulla-Maj, en nära arbetskamrat under större delen av min yrkesverksamma tid på VBB, berättade dock en dag, (fast ca tio år senare), att hon hade mött mig på gatan i centrum, och att jag hade stirrat henne rakt i ansiktet utan att hälsa. När det hände drog hon tydligen slutsatsen att jag var en snorkig typ, som inte hälsade på sekreterare. Senare ändrade hon förhoppningsvis åsikt, och det var nog mer eller mindre en slump att hon ens drog upp historien. Själv hade jag naturligtvis inget minne av mötet. Och det inträffade förmodligen när jag var relativt nyanställd, men det kändes ändå skämmigt.

Svårigheten att komma ihåg namn har också alltid varit ett problem, speciellt under min yrkesverksamma tid, då man hade mycket kontakter med myndigheter och klienter. Men eftersom det oftast var i samband med en föredragning som man träffade dem, och man visste i förväg vilka som skulle delta, kunde man förbereda sig med olika knep. Som att läsa på namnen innan mötet, ha fusklappar i manuskriptet och anteckningar i marginalen på overheadbilderna. En period under yrkeslivet, när jag jobbade som assistent på Chalmers, var speciellt utmanande. Gruppen som jag handledde, var ett tiotal studenter och jag minns att jag använde små fåniga minnesramsor, som "Kurt är kort", för att hålla isär dem. Men det var ändå inget stort problem vid bedömningen av deras arbetsuppgifter, eftersom jag förstås hade en namnlista, och alla övningsuppgifter de lämnade in var signerade.( Jag lär till och med ha varit en populär assistent, och fick blommor av gruppen när kursen var slut).

Men just det där med att inte minnas namn, är nog det mest irriterande. På senare år handlar det dessutom inte bara om namn på människor;  jag har också börjat tappa namn på växter, både svenska och latinska. Det blir extra störande, eftersom jag är både trädgårds- och naturvårdsintresserad, och speciellt bland trädgårdsfolk är de latinska namnen väldigt vanliga. Just det här är helt säkert åldersrelaterat, eftersom det har börjat under de senaste åren, och successivt blivit värre. Ofta kommer jag på namnen av mig själv, efter att jag slutat anstränga mig. Och lyckligtvis kan man ju slå upp det i någon flora eller växtlista eller plantskoleannons på nätet. Men det är ändå irriterande, när man har besökande i trädgården, som frågar efter ett namn på någon speciell buske, och det plötsligt är helt tomt i huvudet. Eller när man får en tillfällig blackout, och inte för sitt liv kan komma på vad "Taraxacum vulgare" heter på svenska. (För dem som eventuellt undrar, kan jag berätta att det är vanlig maskros).

Så att jag inte kom ihåg, att Sula heter Gustavsson i efternamn har alltså sin förklaring. Men hon var åtminstone så nära familjemedlem att jag omedelbart kände igen henne, när hon knackade på, trots att det är... ja, hur många år är det egentligen sen vi sågs sist?

I helgen har både Blekingeborna och Stockholmarna i Familjen Familj varit på besök i Lövekulle, och det blev en intensiv och - (åtminstone av mig) - efterlängtad arbetshelg. Den resulterade i att stora delar av de högar med kubbar och ris från stormfällda eller nedsågade träd och buskar, som länge har blockerat Amandas uppfart numera är borta och vedförrådet proppfullt. Det var faktiskt det fulla vedförrådet, som slutligen stoppade verksamheten på lördagseftermiddagen, och eftersom det signalerats duggregn till hela söndagen kändes det rätt skönt.

Familjekollektivet skaffade en gemensam vedklyv för några år sedan, och det var ett ovanligt lyckat inköp. De flesta av stammarna hade redan sågats upp i lagom långa kubbar av Prensionärstvillingarna, (som också svarat för fällningen). Men eftersom några av stammarna var nästan en halvmeter i diameter nertill, hade det varit näst intill omöjligt att klyva dem med yxa. Nu blev vi ändå tvungna att ta till yxa vid ett tillfälle, eftersom en av de största kubbarna var full av så mycket knaggar och vresigheter att inte ens vedklyven klarade av den. Den fastnade på ett tidigt stadium, och visade sig sedan nästan vara helt omöjlig att få bort med handkraft, och en vedklyv går ju inte att backa, när den väl kört fast.

Pojkarna försökte med både handkraft, spett och slägga, men de metallkilar som alla visste skulle finnas någonstans, lyckades ingen lokalisera. Det som slutligen räddade situationen var min gamla vedyxa, som inte varit i användning på många år, men som nu fick fungera som kil. Det lyckades till slut, dock på bekostnad av att skaftet bröts om, men förhoppningsvis går den att skafta om. (Det är dock inte hundraprocentigt säkert, för de flesta av mina trädgårdsredskap är från fars tid, och det är inte alltid dimensionerna stämmer till dagens tillbehör.

Huvuddelen av fredagen var vi tre vid vedklyven, en som lastade på, en som skötte maskinen och en som lastade in i vedförrådet intill. På lördagen drog Niklas och Lennart igång ett bål, som jag sedan tillbringade större delen av dagen med att mata, medan Katrin sällade sig till klyvargänget, så att det fortfarande gick väldigt snabbt och effektivt. Rishögarna kom från den årliga slybekämpningen, men i år späddes de på av de halvruttna brädorna från bron och ön, som byttes ut i somras, även då i en gemensam insats av Familjen Familj. Bålet var inte helt enkelt att hålla igång, dels för att det mesta av riset och brädorna var plaskblöta, och dels för att själva bålet låg på lovartsidan om den förhärskande vindriktningen, så det blev extra jobbigt att dra fram materialet genom den bolmande röken.

Men nu är det gjort! - för att använda ett gammalt Familjecitat, som härrör från när Amanda och bästa kompisen Sofia från Ekebacken var i femårsåldern. Medan resten av familjen satt framför brasan, (eller möjligen TVn)? och drack te, roade sig flickorna ute i entrétoaletten med att riva dasspappret i bitar och preka ner dem i toalettstolen, så att det blev stopp i avloppet. När mor råkade upptäcka vad de höll på med, och med en viss underdrift sa att "Det där var väl ingen särskilt lyckad idé"? svarade Sofia glatt, "Nä, men nu är det gjort"!

Apropå familjenostalgi, så kom Sula, en annan av Amandas gamla bästisar oväntat på besök söndagen innan, medförande dottern Liv. Det blev ett glatt återseende, för Sula, (som ju egentligen heter Susanne), var som en familjemedlem under Amandas skoltid, och bodde till och med hos mor under en period, efter att ha grälat med sin egen mamma. Nu var alltså hennes egen dotter i tonåren, och som så många andra tonårsmammor hade hon drabbats av Bingolottstvånget, och hade förstås med en bunt av lotterna. Lotter är ju inte riktigt min grej, men man vill ju gärna hjälpa en gammal kompis, som säkert har betydligt flera lotter att bli av med än hon har vänner och bekanta att kränga dem till. Så Göran och jag köpte två var.

Då inträffade nästa problem - kontanter...Tidigare brukade jag ha ett par hundralappar liggande hemma för sådana här situationer, men efter att jag upptäckt att inte ens affärerna tar emot sedlar längre, gjorde jag mig av med dem, och hanterar numera alla mina affärer antingen direkt på nätet eller med kreditkort. Swish - som tydligen de flesta använder - har jag aldrig lärt mig att hantera, mest för att jag inte tycker det verkar säkert. Hur som helst, vi löste det genom att komma överens om att Sula skulle mejla mig sitt bankkontonummer, så att jag kunde sätta in pengarna på det. Men det här var alltså en vecka sedan, och Suka har fortfarande inte hört av sig. Och det värsta är att jag inte ens vet hennes efternamn, för mig har hon alltid varit bara Sula, och det enda jag vet är att hon bor nånstans i Partille.

Jag har faktiskt försökt aktivt gräva fram telefonnumret genom att fråga andra i familjen, men hittills kammat noll. Så här sitter jag nu, med två bingolotter som jag inte har betalt för, och eftersom jag aldrig har köpt en lott tidigare i hela mitt liv, har jag inte heller den blekaste aning om hur man får tag i en dragningslista. På lotterna står det "TV4 Play" och  "Måndag kl 19.30", men inte något datum, vilket jag tycker är rätt märkligt. Betyder det idag, eller måndag om en vecka, eller rent av söndag, då det tydligen ska vara ett bingolotto-program? Men varför står det i så fall måndag på biljetten?

Nå, det klarnar kanske så småningom för det går tydligen att hämta ut eventuella vinster ända till 2020-08-31, enligt en av de finstilta upplysningar, som jag faktiskt lyckades hitta på lotten. Informationen är uppenbarligen inte anpassad till ofrivilliga och tillfälliga lottköpare som mig...

Nu är väl inte risken särskilt stor att jag vinner något, men märkligare saker har faktiskt hänt i mitt liv. Under en period när jag arbetade på plankontoret i Mölndals kommun, blev jag motvilligt påprackad en lott till ett internt lotteri på kontoret. Det var tydligen ett system där man kunde se direkt om man hade vunnit eller ej, för det visade sig omedelbart att jag råkat vinna högsta vinsten. Jag minns inte vad vinsten bestod i, så det kan inte ha varit något särskilt märkvärdigt. Men vad jag minns är, att det fortsättningsvis gick trögt med resten av försäljningen, eftersom det snabbt spred sig på hela Kommunkontoret att högvinsten redan gått åt. ( Och det var inte jag som sprang runt och skvallrade, jag lovar)...

----

P.S Ett par timmar efter att jag lagt ut det  här på facebook, fick jag följande meddelanden:

Katrin Wellfelt Det gamla familjecitatet ”men nu är det gjort” är inte fullt så gammalt som du tror. Det var faktiskt inte Sofia utan hennes dotter Tora som myntade uttrycket. ”Tova” toapapper var starten på Toras och Signes vänskap

Susanne Gustavsson ❤️ Viveka: jag heter Susanne Gustavsson... Herregud. Och jag lovar att du ska få betala. Snart. Det var så fint att se dig igen, Liv älskade både hundar och samtliga homosapiens.

(Tur att folk håller efter en när man börjar bli senil)...