Kylan håller i sig, och eftersom jag är lindrigt road av vintersport känns livet rätt trist så här års. Niklas och Katrin, som varit flitiga besökare de senaste veckosluten, kommer tydligen att ha annat för sig den närmaste månaden, med bl.a begravningen i Östersund och skidresa till Funäsdalen under vinterlovet. Fast förr eller senare återkommer de nog hit för att låna min bil, för även om Arvid numera fått sitt körkort - (grattis Arvid!) - har lillasyster Signe nu fyllt nitton, och lär också behöva tillgång till övningskörning utan automatväxel…

Tur ändå att snötäcket är rätt beskedligt. Det gör skogspromenaderna enklare för mig, även om jag tycker lite synd om traktens ungdomar, som nog gärna skulle ha sett ett tjockare islager Visserligen ligger isen på sjön, men snötäcket ovanpåär väl tunt för att det ska gå att åka skidor där, men samtidigt lite för tjockt för att vara idealiskt för skridskoåkning. Under veckan har ett litet gäng av ungdomarna i vårt eget område ordnat en liten skridskobana på min damm istället. De har satt upp ett litet mål, och sopat en del av isen, och så har de gjort en liten rundbana, där de måste ducka rätt ordentligt för att ta sig under bron till ön. Det funkade under några få dagar, sen slog vädret om ordentligt igen, och den lilla is som finns kvar är numera vattentäckt.

Apropå vattentäkt, så var min egen ledning fortfarande frusen under hela förra helgen, och jag lyckades dessutom tappa min nyckelknippa förra veckan, i samband med att jag var nere och stal en spann vatten i Boels hus. Tur i oturen ändå att jag bunkrade upp ordentligt med matinköpen förra fredagen, d.v.s dagen innan vattnet frös. Jag har alltså inte behövt ta ut bilen en enda gång under veckan, och hundpromenaderna har varit begränsade till närområdet. Förhoppningsvis kommer nyckeln också i dagen så småningom, när snön väl smälter undan.

Det är jobbigt att vara utan vatten, både fysiskt och psykiskt. Jag beställde därför dit Bosse från Värmebolaget på måndagen, i förhoppning att han skulle kunna tina upp systemet genom någon sorts ”elektrisk stöt”, eftersom ledningarna ju är av metall. Han kom också – fast, som han sa; ”enbart för att det var du”, för tyvärr kunde han inte göra ett dugg åt problemet.

Ledningarna är numera kommunala, vilket jag totalt hade glömt bort, (i och för sig inte så förvånande, med tanke på hur rörig jag börjar bli i huvudet). Jag minns inte ens när kommunen tog över driften, och inte heller var i marken de nya ledningarna mellan Fritidsvägen och huset ligger. De går alltså numera in i huset från en helt annan punkt via min nedre bilparkering, och jag har ingen aning om den exakta sträckningen. Vad jag kunde observera var emellertid att de nya ledningarna hängde öppet utefter insidan av grundmuren i källaren, uppenbarligen utan någon isolering alls. Egentligen är det konstigt att vattnet inte frusit tidigare.

Sent på måndagskvällen kom äntligen vattnet tillbaka igen, efter att jag tillbringat delar av helgen med att flytta runt varmluftsfläkten till olika platser under huset. Fast huvudanledningen var nog ändå att yttertemperaturen plötsligt stigit med mer än 10 grader, och framåt slutet av veckan har det hunnit bli åtskilliga plusgrader. Nu lär nog vintern vara över för i år, men när det blir lite varmare får jag nog se till att ledningarna frostsäkras ordentligt. Det lär få bli både isolering och en elektrisk värmeslinga med termostat, antingen det nu blir Värmebolaget eller Tvillingarna, som får krypa in under huset. Själv är jag definitivt för gammal för sådana övningar.

Även Gun och Göran har vattenproblem, fast i deras fall uppifrån, och orsakat av regn och snö. De har ett yttertak som läcker, och vattnet från läckan rinner tydligen under tegelpannorna ner mot husväggen som vetter mot terrassen. Därifrån fortsätter det tydligen ner inne i köksväggen. Enligt Gun, som pekade ut spåren från läckan för mig både inom- och utomhus, har det pågått i minst två år, vilket syntes på den missfärgade innerväggen.

Jag vet inte hur man kan vara funtad för att acceptera att man har en vattenläcka i inne i köket under flera år utan att göra något åt det. Gun skyller på att hon ”inte har något stöd från sin make”, men hur svårt kan det vara att lyfta telefonen och ringa en byggfirma? Hennes andra argument för att inte göra något åt saken var att ”det säkert kommer att bli jättedyrt!” men det lär ju knappast bli billigare av att låta det fortsätta läcka in, tills både taket och väggen ruttnar bort. Och eftersom båda är pensionärer från ett högkvalificerat yrkesliv, lär de ju knappast vara utfattiga heller.

På lördagen begravdes Ola i Östersund, och ungdomarna från Stockholm och Landvetter åkte dit för att delta i ceremonin. Dock inte vi gamlingar i Blekinge och Lövekulle; i vår ålder ger man sig inte gärna ut på sextiomilaresor. Gun och jag hade en egen minnesstund på den vanliga platsen nere vid brunnen, där vi delade ett symboliskt glas vin med Ola på lördagen. Inte så konventionellt precis, men det kändes ändå rätt bra på något sätt. Jag tror att Ola skulle ha ställt upp på det.

Hjärnsläppen fortsätter, och börjar dessutom bli allt värre. Jag vet inte om det beror på vanlig vinterdepression, möjligen påspädd av den underliggande oron för coronapandemin som ju aldrig tycks ta slut, eller om jag faktiskt borde börja oroa mig ordentligt.

Vid månadsskiftet förra veckan, då jag som vanligt skulle betala räkningarna, kom nästa episod. Jag var redan några dagar försenad, när jag skulle logga in på tisdagen, och stressen över det gjorde förstås inte saken bättre. Normalt loggar jag in med bank-id, men det har av någon anledning upphört att fungera, vilket naturligtvis ökar stressen. Lyckligtvis fungerar mitt gamla digipass fortfarande, så till slut kom jag in.

Vid det laget hade förstås slutdatumet för hela listan av månadsinbetalningar gått ut, så för säkerhets skull bestämde jag mig för att ringa banken. Klockan var då 7.15 på morgonen, så jag ger en eloge till banken, för att någon faktiskt svarade och hjälpte mig ett steg till. Räkningarna blev alltså betalda till slut, och att det förstås blir förseningsavgift på samtliga, kan jag ju leva med.

Men nu började jag oroa mig för vad som skulle hända om även digipasset skulle upphöra att fungera. Allting görs ju digitalt nu för tiden och jag har haft digipasset i evigheter. Det måste ju ha ett batteri någonstans, även om jag inte kan klura ut var det sitter, och förr eller senare kommer väl det batteriet att ta slut.

Till råga på eländet får jag upp en text i mobilen, som säger att ”Stödet för Android 5 upphör”, och att jag måste uppdatera till en nyare version av Android innan juni 2021, för att kunna fortsätta använda bankid. ”Om det inte går att uppdatera denna enhet behöver du byta telefon eller surfplatta”.

Fast hur farao gör man när man uppdaterar??? Det framgår inte någonstans i mobilen. I varje fall inte någonstans som jag kan hitta. Och en ny mobil kostar förstås skjortan. Den jag har fungerar ju tillräckligt bra för mina blygsamma behov, så jag har verkligen ingen lust att slänga ut pengar på en ny. Det slutar väl med att jag som vanligt tittar in till IT-pojkarna på Strömgatan, som brukar kunna hjälpa mig med mina problem.

Men måste det vara så här komplicerat? Jag är väl förmodligen inte ensam om att vara gammal och teknikfrustrerad och behöva uppdatera min mobil. Dessutom är jag högutbildad, och har varit aktiv digitalt så länge jag kan minnas. Så om det är så här svårt för mig, hur illa kan det vara för andra gamlingar?

På mitt skrivbord vid datorn ligger också ett papper från Närhälsan, om hur jag ska boka tid för vaccinering, adresserat till ”dig som är 70 år eller äldre”. Fast informationen har redan hunnit bli inaktuell, eftersom det plötsligt blivit brist på vaccin, samtidigt som smittspridningen börjat öka. Fas 3, som numera har utvidgats till alla över 65, beräknas nu starta tidigast 22 februari. Fast ”just nu finns inga lediga tider utlagda” så det går inte att boka tid. Tack för informationen, Närhälsan!

Under tiden har vintern slagit till ordentligt. Snötäcket är bara någon decimeter djupt,och någon nysnö lär inte vara att vänta under den kommande veckan. Däremot fortsatt kyla, och natten till lördagen frös vattenledningen under huset. Mitt eget fel, för normalt kryper jag in under huset innan kylan slår till, sätter dit en liten varmluftsfläkt och öppnar kranen som tömmer den frihängande ledningen till växthuset, efter att först ha stängt av vattnet till den inne i huset.

Fast förra året sjönk ju temperaturen knappast under nollan en enda gång, så ute vattnet blev aldrig avstängt den vintern. Möjligen var det därför jag glömde bort att gå igenom den vanliga vinterrutinen med kranarna i år. Och inte förrän jag behövde upp och kissa mitt i natten, upptäckte jag att det inte kom något vatten ur kranarna. Då var det alltså redan för sent, men jag kröp ändå in under huset och sattedit fläkten i efterhand dan därpå. Bara det är ett jobbigt företag, eftersom den fria höjden därinne bara är runt en meter. Det hjälpte inte heller. Trots att medeltemperaturen steg några grader under helgen kom vattnet inte igång igen.

Tur ändå att jag hade ordnat med pottskåpet vid sängen redan förra veckan, för nu kom det till användning oväntat tidigt. Men otur att det skulle hända just en fredagsnatt, för Värmebolaget, som är min vanliga räddning vid sådana här tillfällen, hade förstås helgstängt. Det blev alltså att överleva helgen med hjälp av några hinkar lånat vatten från grannhusen, men eftersom huset värms med direktel och inte vattenburen värme, så gick det ändå inte någon större nöd på mig. Man dör ju inte av att inte få bada på ett par dagar, och matlagning och tandborstning går ju att klara även med vatten ur en hink.

Till helgen kom också Niklas och Katrin till Lövekulle för tredje veckan i följd, så det blev en gemensam hundpromenad på söndagen som vanligt. Kul, för annars är livet rätt ensligt, så här i vintriga coronatider. Min hundkompis Marianne har tagit sin tillflykt till lantstället, så våra vanliga veckoträffar har varit inställda de senaste två månaderna, delvis för att Nelly löpte under julhelgen. Gun och jag, och ibland även Göran, brukar ta ett coronasäkert glas vin utomhus på eftermiddagarna nere vid deras brunn, men det har varit väl kyligt för det under större delen av den senaste veckan. Inte förrän på söndagen var det tillräckligt dräglig temperatur i solskenet för att vi skulle våga oss på det igen.

Februari är inte min favoritmånad, så det är tur att den är kort.

Fortfarande tillbringar jag alldeles för stor tid framför antingen datorn eller TVn, eftersom kylan gör att man drar sig för att vistas utomhus mer än absolut nödvändigt. Vilket i mitt fall ändå betyder tre promenader om dagen med hunden, plus en snabbrunda runt dammen tidigt på morgonen, eftersom jag av någon obegriplig anledning oftast vaknar och stiger upp vid 6-tiden. Övriga rundor; kl 8, 15 och 22, är förstås tidsmässigt anpassade, både efter mina favoritprogram på TVn och hundens behov av kissrundor.

Och så länge jag kan gå hundpromenader på minst två timmar totalt varje dag behöver jag nog inte bekymra mig över min fysiska hälsa. (Värre blir det den dagen hunden faktiskt går bort. Men hon är extremt pigg och aktiv trots att hon just fyllt nio, så jag räknat med att hon ska hänga med åtminstone sex år till).

Det hände dock en sak i början av veckan som oroar mig, eftersom det är det första påtagliga fysiska tecknet på att jag börjar bli gammal, (bortsett från mina tillfälliga hjärnsläpp förstås). Vad som hände var att ena benet plötsligt bara vek sig under mig, när jag som vanligt behövde upp och kissa mitt i natten. (Även detta är förstås ett ålderstecken, och säkert väldigt vanligt bland folk i min ålder. Själv behöver jag numera oftast gå upp 2-3 gånger under natten Badrummet ligger knappa 12 meter bort, så normalt är det bara milt irriterande. Jag behöver inte ens tända ljuset, eftersom det kommer tillräckligt med nattljus in i huset från gatlyktor och grannarnas utomhusbelysning för att man lätt ska kunna orientera sig).

Men nu hade jag alltså plötsligt problem med att bara ta mig upp ur sängen.  Och ändå större problem att vackla bort till toaletten utan att trilla omkull. Förhoppningsvis är det tillfälligt, och möjligen en följd av att jag halkade omkull på eftermiddagsrundan med hunden dagen innan. Fast troligen inte, för jag ramlar rätt ofta ute i skogen, och hade ingen känsla av att jag slog mig värre än vanligt den där gången. Det här tillbudet kom alltså totalt oväntat.

Jag vidtog förstås åtgärder dagen efter, för varningar ska man ta på allvar, och kanske det kommer att hända igen. Jag minns att mor hade en mobil pottstol i sovrummet under hennes sista månader i livet, men riktigt där är jag förstås inte ännu. Det finns emellertid redan ett gammalt pottskåp i sovrummet, som jag använder som nattygsbord, eftersom det är både praktiskt och dekorativt. (Tidigare har jag tydligen också använt det till förvaring av gamla telefonkataloger. Förr i tiden fick man ju två tjocka kataloger en gång om året, innan allting blev digitalt.  Och eftersom jag har svårt att slänga saker, hamnade flera av katalogerna i pottskåpet och glömdes bort. Nu fick de alltså bidra till morgonbrasan istället).

Jag hittade till och med en gammal potta ovanpå ett överskåp i badrummet, fast jag inte har några minnen av att jag någonsin har sett den tidigare. Kanske den rentav är ett minne från barndomen, då vi faktiskt hade utedass i ganska många år? (Fast troligen inte, eftersom den är av plast. Den riktigt gamla pottan, av vitt porslin, fungerar numera som ytterkruka åt den sista överlevande krukväxteni vardagsrummet. Jag har som sagt svårt att slänga saker). Det är nog troligare att den gamla plastpottan är kvar sen konvalescensen, efter att de opererade bort en godartad hjärntumör på mig någon gång kring början på 80-talet. Nu hamnade den i alla fall i kommoden, som en reserv ifall problemen att ta mig till badrummet nattetid skulle återkomma.

Så nu är jag alltså rustad inför framtiden – fast kanske jag ändå borde ringa primärvården? Det bär förstås emot, eftersom coronapandemin fortfarande pågår. Och sist jag var i kontakt med dem, när jag oroade mig för att minnet började bli dåligt för ett par år sedan, resulterade det bara i ett besök av en sjuksköterska, som satt och pratade med mig en timma, och en vecka senare ett enradigt uttalande från en läkare, som konstaterade att ”det finns ingen anledning att misstänka någon typ av demens”.

Och lite senare på morgonen gick jag den vanliga hundrundan kring Bryngenäs, utan att känna av några problem med högerbenet, och det har jag inte heller gjort sen dess. Så kanske jag ändå oroar mig i onödan.

Nå, den här veckan har vi åtminstone fått tillbaka solen igen, efter ett uppehåll på tre månader. Och även om skidåkarna nog gärna skulle ha ett par decimeter snö till, så passar det nuvarande djupet mig alldeles utmärkt. Snön lyser upp i vintermörkret, och det måttliga snödjupet gör det enkelt att ta sig runt på skogsstigarna i närområdet. Nelly och jag har just kommit tillbaka från en långpromenad runt Bryngenäs i vintersolen, där vi delvis fick sällskap av 7-månaders welshvalpen Charlie med matte, som vi stötte på vid grinden till Lövekullevägen. På isen utanför var ett gäng ispimplare, så vid det här laget är isen uppenbarligen tjock nog att hålla för gående, åtminstone närmast stranden.

I veckan var det faktiskt någon idiot som försökte köra ut med bil på sjön vid Lövekulle Udde. Bilen gick förstås igenom isen direkt, så det hände ingen större katastrof än att räddningstjänsten fick komma och dra upp den på land igen. Hoppas idioten som körde fick betala ordentligt för utryckningen.

Kommer ni ihåg Orwells ”odödliga” sentens från romanen ”1984”?

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka. ”

Det gjorde inte jag. I mitt konstiga minne såg citatet ut så här:

"Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Lögn är sanning. ”

Delvis beror det förstås på begynnande senilitet. Mitt minne är inte vad det har varit, och jag börjar glömma bort saker, som tidigare var självklara. Dessutom har man ju under det senaste året matats kontinuerligt i dagspressen med alla dessa notiser om Trumps lögner. Jag läser två dagstidningar i datorn varje morgon, och i båda domineras utrikesnyheterna fortfarande av nyheter om Trumps Amerika, trots att han ju faktiskt har avgått vid det här laget. Han slutade förstås med en ”big splash” genom att egga upp en folkhop till att storma Capitolium. Man trodde knappt sina ögon, när man såg bilderna på TV och i dagspressen. USA – frihetens stamort på jorden…
Men det har varit väldigt tyst från honom efter installationen, tydligen spelar han mest golf nere i Florida. nu. Frågan är vad tidningarna ska hitta på att fylla sidorna med i fortsättningen... fast det blir väl coronaviruset ett tag till.

Det är ändå tur att man har internet, och kan slå upp saker i Wikipedia. Fast helt säker går man inte där heller. Minst 80% av de länkar jag fick från datorn på sökordet ”krig är fred”, när jag skulle kolla mitt citat, handlade om Tolstojs roman ”Krig och fred”, snarare än om Orwells ”1984”.

Men det är ännu ett exempel på hur osäkert mitt minne har blivit, även för just citat, som väl annars hör till det som hänger kvar längst i minnet, särskilt om de är på rimmad vers. Jag kan fortfarande recitera långa dikter och sångtexter ur minnet – och gör det också ganska ofta, (fast tyst förstås), när jag är ute och går med hunden. Det är något med den rytmiska marschtakten, som drar igång den delen av minnescentrum i min hjärna), och sedan hjälper rimmen, och ibland även melodin, till.

Niklas och Katrin var nerebåde förra helgen och denna . Dragningskraften är tydligen fortfarande min bils manuella växellåda, eftersom Arvid har nästa uppkörning i början av februari. Och klarar han sig då går väl bollen över till Signe, som nu också har ”fyllt körkort”. I torsdags stötte jag dessutom på Katrins föräldrar ute i Lövekulle. De var ”på rymmen från städhjälpen”, vilket även jag brukar praktisera varannan torsdag vintertid, genom att häcka i något av familjehusen med alingsåstidningen under den sista timman efter hundrundan. Städningen brukar ta minst två timmar och även den längsta av mina rundor tar bara en och en halv.

Just nu väntar alla otåligt på att vaccinationen mot corona ska ta fart även här i Alingsås. Själv hör jag ju definitivt till en riskgrupp, eftersom jag är snart 83, och jag börjar bli irriterad över den bristande nätinformationen från sjukvårdens sida. Man vill ju inte belasta telefonlinjerna i onödan, men en minimal info borde väl vara om man kommer att bli kallad till vaccination, eller om man förväntas boka tid själv?

Senaste uppdateringen, som kom 27.1, var äntligen lite mera konkret. Även i min ålder förväntas man tydligen boka tid själv. Men enligt lagen om alltings allmänna jävlighet är det samtidigt slut på vaccinet i hela regionen, så nu blir det väl att vänta ett tag till innan det kommer in nya doser. Fast enligt samma källa kommer man då åtminstone få ett meddelande i brevlådan omvar och hur man ska göra det.

Än så länge känner jag mig i alla fall frisk, så jag envisas med att åka och handla själv ungefär var nionde dag. (Det är dock aldrig någon trängsel i affären på morgnarna, så smittrisken just där är nog rätt minimal). Vad som styr intervallet är hur länge filmjölken varar, eftersom jag har svårt att vara utan min dagliga portion av fil med müsli. Andra basvaror, som t.ex ost, frukt och grönsaker verkar hålla ungefär lika länge. Fast just den här veckan råkade jag glömma att köpa tomater, vilket är rätt irriterande, fast inte tillräckligt för att jag ska ta ut bilen igen.

Tills vidare flyter livet på ungefär som vanligt. Trots vinterkylan har de nästan dagliga träffarna över ett glas vin med Gun (och ibland även Göran) fortsatt på förmiddagarna. Dock bara utomhus sedan coronan började, och eftersom det blivit rejält kallare under senaste veckan har sessionerna blivit rätt kortvariga, även om vi paltar på oss ordentligt. Någon infravärme har det inte blivit hittills, kanske är en liten vedkamin utomhus en möjlig lösning, om kylan håller i sig. Men i torsdags tackade jag faktiskt nej;, eftersom det var råkallt och jag kände mig lite ruggig. Sessionerna är viktigare för Gun än för mig, eftersom Castor får huvuddelen av sin dagliga motion genom att hon kastar pinnar åt honom, medan hon sitter vid vinglaset. Själv föredrar jag dock långpromenader, som säkert är nyttigare för både mig och hunden.

Min enda regelbundna kontakt utöver stockholmsgänget är numera min hundpromenadkompis Marianne och hennes två glada welshpojkar, som jag normalt träffar en gång i veckan. Senast nu i tisdags, fast då hade hon bara med en av hundarna, eftersom den andra ramlat ner i en grop i en snödriva och vrickat tassen. Men innan dess var det faktiskt över en månad sen vi sågs sist. Det beror dock inte på coronan, eftersom vi bara träffas utomhus, utan på att Nelly löpte under julhelgen, och Marianne sedan dess varit uppe och åkt skidor i norra Sverige.

Nu blir det förhoppningsvis hundträffar med Marianne lite oftare, men under tiden har kommunen bestämt sig för att stänga av vägen ut till Lövekulle under flera månader, vilket kommer att göra livet lite besvärligare för mig, även när det gäller att åka och handla mat. Jag lyckades köra vilse totalt, när jag försökte trassla mig igenom via Skaverydsvägen utan att minnas att den gamla järnvägskorsningen vid Alfhem stängdes för åratal sedan. Så fortsättningsvis lär det få bli omvägen via Stadsskogen och E20 för både matköp och hundutflykter, för även om Skaverydsvägen faktiskt är genomgående, visade den sig vara lite för smal och slingrig för att vara ett bra alternativ.