Man tänker oftast inte på hur beroende man är av den sabla bilen, förrän man inte har den till hands. Särskilt när man, som jag, använder den ytterst sällan; det brukar bli en gång var nionde dag, när filmjölken tar slut. Idag, tisdag, tog jag faktiskt bussen upp till Stadsskogen för att handla mjölk och kattmat. Det gick oväntat enkelt, men jag hade förstås kollat tidtabellen innan, (bussarna går ju bara en gång i halvtimmen under dagtid). Biljett hade jag förstås ingen, men det borde jag tydligen ha haft, eftersom busschauffören frågade efter den. När jag invände att jag var över åttiotvå, och därmed borde åka gratis, sa han att man ändå måste ha ett kort.

Nu klarade sig förstås den akuta situationen, och jag kom både till butiken och tillbaka, utan vidare problem. (Möjligen berodde det på att jag råkade få samma förare på hemresan, men efter som jag lider av ansiktsafasi, (vilket innebär att jag har svårt att känna igen alla utom familj och nära bekanta)är jag inte helt säker på den saken). Jag gick i alla fall in på nätet, och lyckades efter en del problem faktiskt boka ett nytt kort. Problemet är förstås att det inte kommer i brevlådan förrän i början av nästa vecka, så jag är fortsatt strandsatt utan bil. Västtrafik hävdade under mailutbytet att jag hade haft ett kort tidigare, som de nu makulerat. Det har jag över huvud taget inget minne av, och jag begriper inte heller varför jag skulle ha haft ett busskort. Så vitt jag minns har jag aldrig åkte buss i Alingsås tidigare, men i veckan har det alltså blivit två gånger.

Sen fick jag faktiskt tillbaka bilen redan på fredagen, och kommer därmed kanske inte ens behöva det nya busskortet. Förhoppningsvis, för när jag körde hem efter att ha bunkrat upp mat på Lidl hörde jag ett konstigt, smällande ljud, varje gång jag vred ratten åt höger. Jag körde hem ändå, eftersom bilen var full av mjölk och frysvaror, men jag ringde förstås verkstaden så fort jag kom hem.

Den jag talade med hade ingen förklaring, men någon timme senare ringde föreståndaren för verkstan upp mig. Det blev ett konstigt samtal, för han var väldigt vag, och talade mest om ett papper som jag borde ha fått med mig hem, fast mannen som lämnat över bilen glömt att lämna det . Vad som egentligen stod på det där pappret fick han inte riktigt ur sig, men det var uppenbarligen dåliga nyheter, för han sa bl.a att han ”tyckte synd ” om mig. Min tolkning är att det förmodligen fortfarande är något fel på bilen, som är så pass allvarligt att jag riskerar körförbud på besiktningen, som alltså är rätt nära förestående.

Det är också jobbigt att vara så rörig i huvudet som jag är för tillfallet. Jag upptäckte just att jag hade satt fel årtal på mina senaste 12 månadsdagböcker – 2020 istället för 2021. Lyckligtvis bara i min egen dator, förhoppningsvis, årtalet är ju inte med på Bloggplatsen och Facebook. Hoppas jag alltså.

(Facebook har för övrigt varit stängt ett tag i början av veckan. Jag upptäckte det på måndagen, eftersom jag brukar lägga upp min veckodagbok där, och inte kom in på flera timmar. Normalt hör jag inte till dem som hänger på Facebook dagligen. Hur länge det varit stängt framgick alltså inte, men jag tror det är ytterst ovanligt att det alls ligger nere. Möjligen berodde kontaktsvårigheterna också mera på min egen dator, än på nätproblem).

P.S
Verkstaden hörde av sig på måndagen, och uppenbarligen måste bilen tillbaka in igen direkt, eftersom det är något fel på växellådan. Det är tydligen två olika småprylar som måste bytas ut, och båda tycks vara väldigt dyra, för de föreslog att jag skulle låta bilen stå på vänt tills de får in begagnade exemplar från någon skrotbil. Den uppskattade kostnaden för reparationen fick mig dessutom nästan att svimma, eftersom jag redan betalt 17 000 för det de dittills gjort på bilen. Här ryker i stort sett hela mitt tillgängliga kontantkapital i ett svep, och det blir väl att leva på hårt bröd under resten av året.

Eftersom jag ändå mer eller mindre ställt in mig på att leva utan bil ett bra tag, föredrog jag naturligtvis att vänta; det kommer ändå att bli såpass dyrt att större delen av mitt tillgängliga kontantkapital ryker. Niklas och Katrin kommer till Lövekulle på torsdag kväll, och vi kom överens om att jag skulle vänta med att köra in bilen till dess, så jag kan få skjuts tillbaka av dem. (Verkstaden erbjöd sig annars att själva hämta bilen hemma hos mig, vilket var väldigt oväntat och faktiskt verkade lite konstigt. Min teori är att de aldrig borde ha släppt iväg bilen, och nu hade dåligt samvete för att de gjort det, utan att först förklara läget för mig).

Hela situationen är lite surrealistisk – det är ju en relativt ny bil som inte ens gått tiotusen mil, trots att jag haft den i flera år. Som pensionär kör man ju inte särskilt mycket, mest blir det till och från affären en gång i veckan.  Enligt de konstiga upplysningarna jag fick från killen i telefon var det en del av problemet; det är tydligen farligare för en bil att köras för lite än för mycket...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...