Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.

På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Det har känts lite ljusare den här veckan, kanske mest bokstavligt, eftersom dagarna verkligen blir längre i allt snabbare takt. Men även i övrigt har stressen lättat lite och jag börjar känna mig någorlunda normal i humöret igen.

På måndagen kom också ljudet plötsligt igång på stor datorn, utan någon som helst förvarning, och utan att jag gjort något medvetet åt det. Jag har ju försökt koppla in högtalarna flera gånger, utan att få något resultat. Ändå är det bara två kontakter till högtalarna, och två motsvarande ingångar på datorn, så hur jag ens teoretiskt skulle kunna göra fel är svårt att förstå.

Men vid det här laget hade jag gett upp försöken, för man kan ju faktiskt leva utan ljud på datorn, även om det begränsar ens möjligheter att t.ex ta igen ett missat TV-program. Men plötsligt, när jag satt och bläddrade bland nyheter på fPlus, så gick ljudet igång på ett TV-klipp, utan minsta förvarning. Och det utan att högtalarna ens var inkopplade; (de ligger fortfarande lösa på bordet bredvid).

Det fanns alltså inbyggt ljud på datorn hela tiden – vilket i och för sig verkar logiskt, för eftersom det finns på laptopen, borde det ju finnas på stordatorn också. Men var sitter AV- och PÅ- knappen, varför är den så svår att hitta, och när, var och hur har jag råkat trycka på den, utan att ha ens vara medveten om det? Och varför var ljudet inte på från början, när jag fick hem datorn från butiken?

Några dagar efter att ljudet på stordatorn kom tillbaka, la istället laptopen av helt oförklarligt, och vägrade helt att starta. Det var egentligen konstigare än problemen med stordatorn, med tanke på att det egentligen inte finns någonting på laptoppen, mer än en webläsare. Jag har haft den som reserv, när stordatorn krånglat, så det var ju ingen katastrof, men krånglande elektronik är enerverande. Men dagen efter gick den oväntat igång igen, så förmodligen höll den bara på och rebootade sig själv, just när jag försökte få igång den.

Även läsplattan tycks ha lagt av. Jag har inte använt den på länge, men medan laptoppen var död försökte jag få igång läsplattan istället, eftersom jag är rätt datorfixerad och gärna vill ha en fungerande reserv. Men enda livstecknet efter att jag kopplat in den på nätet är nu en symbol, som visar fullt batteri. Inte så konstigt, eftersom den fortfarande är ansluten till väggkontakten. Men hur farao får man igång den igen? Jag har tryckt på alla tänkbara knappar, men ingenting händer. Det slutar nog med att jag får be Göran titta på den hemma. Han är bättre med elektronik än jag, så förhoppningsvis löser det sig.

Vädret har också varit extremt konstigt den här veckan. Solen tittade faktiskt fram ett tag redan i söndags, vilket var totalt tredje gången på tre månader, så ihållande har gråvädret varit hela den här hösten och vintern. Och på måndagskvällen snöade det ymnigt, när jag skulle ut på sena kvällsrundan med Nelly.

Men redan på tisdagsmorgonen var snön i stort sett borta igen, så lövräfsningen kunde fortsätta hela veckan, och nu i snabbare takt, eftersom de jobbigaste partierna är avklarade vid det här laget. Under resten av veckan fixade jag  de sista bitarna av stora ängen och sluttningen ner mot den, så nu är i stort sett hela dammtomten färdig. Vid det här laget är också alla kompostringarna på arbetsytan och nere runt dammen fullproppade, så tajmingen i år är ganska lyckad.

Men under en enda vecka har vi nu i tur och ordning haft sol, regn, snö, blåst, mera sol, regn och slutligen en riktigt rejäl storm. Och temperaturen har växlat mellan plus 10 och minus 4, och sedan tillbaka till plus 10 igen. Snacka om växlande väderlek. Under de nätter som varit stjärnklara har vi också kunnat njuta av en ovanligt stilig fullmåne. Den var så stor att jag faktiskt kollade på nätet, och mycket riktigt befinner månen sig ovanligt nära jorden just nu. Dock inte tillräckligt nära för att klassas som ”Supermåne”, vilket tydligen de två nästföljande kommer att bli.

På söndagen drog sedan stormen Ciara in, precis som förutspått. Göran och jag hade tur, och hann klara av den vanliga förmiddagsrundan med hundarna innan busvädret kom igång ordentligt, men under hela eftermiddagen och natten har det blåst småspik och döda katter. Det blev att hålla sig inomhus och titta på TV, (som oväntat nog fungerade klanderfritt hela tiden). Men ljudet av stormen utanför var så kraftigt, särskilt i vindbyarna att det tidvis kändes riktigt obehagligt, även inne i stugvärmen. Och förr eller senare måste ju hunden ut, trots att stormen var långt ifrån över.

När jag gick sista kvällsrundan med Nelly vid tiotiden blåste det fortfarande så mycket att jag var orolig för att få grenar i huvudet, när jag passerade genom dammparken. Det låg redan en hel del rätt stora nerblåsta grenar på marken, men alla träden i min egen park verkar ha klarat sig. Däremot låg det en stor, kullfallen björk tvärsöver GC-vägen ner mot fältet, som vi fick kliva över. Den hade missat gatlyktan intill med en knapp halvmeter, så totalt sett slapp vi ju ändå billigt undan.

Mildvintern håller i sig, och det gör även gråvädret, med mycket regn och rusk. Det är sällan man ser en solglimt, och det påverkar förstås humöret, som fortfarande är rätt dåligt. För drygt tre veckor sedan visade sig dock det första vårtecknet, då Trollhasseln i entrélandet slog ut, och den här veckan blommar vintergäck och snödroppar, och även vitsipporna börjar sticka upp.Det är trevligt, men samtidigt lite oroande, eftersom det är väldigt mycket tidigare än normalt och påminner ännu en gång om Global Warming.

Jag räfsar förstås fortfarande höstlöv, och avslöjar därmed kontinuerligt oavslutade gamla projekt, och potentiella nya. Framför allt gäller det stenlagda ytor och gångvägar i de delar som jag inte dagligen passerar. Generellt kan nog sägas att alla försök till ”formalisering” av parken mest lett till ökat jobb. Ett typiskt exempel är stenläggningen av vissa arbetsytor och gångstigar.

Avsikten var förstås att göra ytorna mera lättskötta, men efterhand som löven försvinner blottas istället massor av gräs och ogräs i alla springor. Det ser slarvigt ut, och är svårt att bli av med, om jag inte lägger mig på knä och systematiskt går igenom springorna med mitt oumbärliga springrensningsverktyg, (som är en enkel hovkrats, kvarbliven från hästperioden). Att krypa på knäna är dock inget kul alternativ så här års, och när det blir behagligare väder senare i år har jag förmodligen glömt bort att det behövdes på just det här ytorna.

Framför allt är det i gångarna i och runt Rosengården, som jag har problem med plattsättningen, och det finns förmodligen två orsaker till detta. Den första är valet av marktäckare till de omgivande planteringsytorna, som är en blandning av blodnäva och silverplister. Blodnävan, som frösått sig i gångarna själv, är fin, men passar bättre som marktäckare inne i Rosengården än i gångarna runt omkring, så jag flyttar successivt över småplantorna dit. Silverplistern, som också är en rymling från Rosengården, är däremot alldeles för invasiv med sina långa revor, och passar uppenbart bättre inne i stora buskpartier, än i rabatter och utmed gångstigar.

Den andra orsaken till att ogräset frodas just här är förmodligen att de här stigarna inte blev åtgärdade alls förra året, eftersom frosten slog till i början av mars, innan jag var färdig med räfsningen. Sedan glömdes det väl helt enkelt bort, för fram i april är det så mycket annat och roligare som pockar på uppmärksamheten.

Mängden av löv och silverplisterns långa revor gör i alla fall räfsandet svårt, och det blir inte bättre av att det även finns uppslag av hallon och småbjörkar i gångarna, som naturligtvis också måste bort. Samtidigt drar jag upp så mycket som möjligt av revorna, som alltså hamnar i komposten tillsammans med löven och slyuppslagen. Allt blir jag dock inte av med, så här kommer det definitivt att behövas en ny insats längre fram i år. Förhoppningsvis glömmer jag inte bort det igen, men det beror förmodligen på hur vintern kommer att bli. Hittills ser dock mildvädret ut att hålla i sig inom överskådlig tid. Men förra året kom det ju ett ordentligt bakslag i mars, med frostgrader långt in i mitten av april, så man vet ju aldrig.

En annan komplikation, som väl egentligen är mest trevlig, är att vårblommorna har börjat komma upp. Både vintergäck och snödroppar blommar, och eftersom bådadera ofta växer som ganska stora uppslag i gräsytorna, gör jag ibland oavsiktligt rätt stor skada på ruggarna. Det är förstås synd på blommorna, men lökväxter är tuffa, så de lär nog överleva i alla fall. Men vid det här laget har jag åtminstone klarat av hälften av tomten, och de ytor som återstår är mest rena gräsytor, som är relativt lättskötta.

I helgen har Niklas och Katrin varit nere på besök, och det är ju alltid uppiggande. Tyvärr krockade det med ett redan schemalagt evenemang, Porgy and Bess, som är ett av årets inslag i serien ”Metropolitanoperan på bio”, och sändes på Sagabion i Alingsås. Jag har ett gammalt förhållande till just den operan, eftersom jag såg den berömda filminspelningen med Sidney Poitier under min skoltid 1959. Jag och min kompis Lena Broman var helt besatta av den, köpte albumet med fyra LP-skivor, och spelade igenom det så många gånger att mapparna ramlade sönder. Mycket riktigt kom jag ihåg varenda aria och nästan varenda replik också. Det är så mitt minne fungerar numera. Sånt som hände för 50 år sedan minns jag som igår, medan det som hände igår är borta med vinden...