Efter flera dagar av dis och dimma har det plötsligt klarnat upp, och en nästan full måne hänger över fälten på morgonrundan. Det är nattfrost, och en vit slöja ligger över det torra gräset. Igår morse snöade det lite också, så här och var är de vita fläckarna tätare.Det är vackert, men kylslaget. Nelly, med sin fläckiga brunvita päls, är plötsligt nästan osynlig i halvdunklet, men hon står förstås och väntar på sitt godis på den vanliga stenen uppe vid vägkanten, där jag alltid kopplar upp henne.

För en gångs skull har jag haft tur och ligger helt i fas med väderleken. I går beslöt jag mig för att avbryta lövräfsningen, för att istället kupa upp jord runt alla rosorna i Rosengården, så de har precis fått sitt vinterskydd på plats. Just nu går det inte att göra någondera, eftersom marken är frusen, men vädret slår säkert om igen, vi är ju inte ens inne i december ännu.

Fast vem vet - det här har definitivt varit ett extremår, med först en iskall senvinter, sedan många månader av solstekt torka och därefter en lång och ovanligt mild höst. Tydligen beror det på att högtrycken parkerar sig över norra Atlanten, och skickar ner alla lågtrycken med ösregnen över Spanien och Italien istället. Kanske det fortsätter med en lång och kall vinter.

Men i år har jag rustat mig, bl.a genom att täcka växthuset med bubbelplast för att få mindre värmespill, och jag har också stoppat till ett stort hål i grunden till vardagsrummet med frigolit. Ledningarna, som tidigare gick under jord, löper ju nu efter omkopplingen till kommunalt vatten öppet i torpargrunden på en sträcka av 15 meter. Visserligen invirade i isolering, men ändå mera utsatta. Som en reservförsäkring har jag har även de två små värmefläktarna, som jag skaffade när vattnet frös för mig förra vårvintern. Men förhoppningsvis kommer de inte att behövas i år, så länge jag bor hemma och spolar i ledningarna dagligen. Vad som utlöste problemet i vintras var ju att jag bodde nere hos Göran och Gun för att passa Castor, samtidigt som det kom en ordentlig köldknäpp.

Global Warming och extremväder kan uppenbarligen manifestera sig på många olika sätt. Och det är vi människor som är orsaken, genom vår hejdlösa överkonsumtion av framför allt semesterresor och onödiga varor.

Den här veckan har det varit Black Friday, (i år även utvidgat till Black Week), för att lura folk att spendera så mycket pengar som möjligt på saker som de egentligen inte behöver, genom ett tillfälligt nersatt pris, som kanske egentligen inte ens är nersatt, eftersom en del affärer lär smyghöja priserna under månaden innan, för att sedan annonsera ut reapriser, som i själva verket är samma som innan höjningen.

Varför "köper" svenska folket det här jippot? Visst, det är snart jul, och kanske man kan komma över några billigare julklappar? Fast det blir väl en speciell julrea i december också, och sedan den obligatoriska annandags-rean, då man byter alla de onödiga saker man fick till jul.

Själv har jag inte handlat något på Black Friday, jag håller mig aktivt borta från butiker under hela veckan. Och jag har till och med gått med i Naturvårdsföreningens motrörelse, "We don't buy it".

Jag låter säkert väldigt gnällig, men jag irriterar mig verkligen på de här nya "högtiderna", som har importerats från USA, huvudsakligen för att affärsmännen ska tjäna mera pengar. Det börjar redan i slutet av oktober, med Halloween. Varför firar vi Halloween i Sverige? Vi har redan Allhelgonadagen, en vemodig och stillsam högtid, då man hedrar sina döda genom att sätta ljus på gravarna. Ett kvällsbesök på kyrkogården under helgen är en vacker och inspirerande upplevelse, med alla blinkande små ljus överallt på gravarna.

Halloween, som firas ett par dagar senare, är något helt annat, en typisk amerikansk helg, som går ut på att ungarna ska klä ut sig till häxor och monster, för att sedan springa runt och tigga godis hos grannarna, under devisen "tricks or treat". Dessutom ska man tydligen käka massor av pumpa, vilket inte ens är särskilt gott. Men för affärskedjorna är Halloween ett lyckat jippo, som har blivit en stor inkomstkälla även i Sverige. Omsättningen under helgen lär öka med mer än en miljard kronor, mest för lösgodis, men även för pumpor och skräckmasker.

Hittills har amerikanarna faktiskt inte lyckats pracka på oss Thanksgiving, ett slags skördefest, som går ut på att samla familjen för att käka fylld kalkon och ännu mera pumpa. Men det är säkert bara en tidsfråga innan affärsidkarna lyckas importera den också.

Nästan allting har kommersialiserats nu för tiden, men julen är nog värst. Redan i mitten av november kommer julbelysning och julpynt upp på stadsgatorna och i privata trädgårdar; det ser ut som ett tivoli överallt med alla ljusslingor och blinkande lampor. På den tiden jag jobbade hann jag käka så många julbord med olika kunder under december, att man var hjärtligt trött på julmaten, när den riktiga julen inträffade. Och på själva julafton är högen med julklappar så stor att till och med barnen ibland tröttnar på att öppna paket och börjar gråta istället.

Nu har vi just genomlevt Black Week. Och redan dagen efter startar Cyber Monday, då nätfirmorna också vill kamma in lite extra pengar...

Höstdepression är tydligen väldigt vanligt. Många, även några av mina närstående, klagar över det, men själv har jag aldrig drabbats. Det är till och med så att mina favoritmånader på året är april-maj och september-oktober.

Alla gillar förstås våren, när naturen vaknar till liv efter vintervilan, och nya växter tränger upp ur marken nästan varje dag.Själv gillar jag hösten också, både de glödande höstfärgerna och den mera dämpade gråbrungröna koloriten efter att de sista löven fallit till marken. Visst inträder ett visst vemod nu i november, eftersom man vet att kyla och snö är på väg, men även senhösten har sin egen charm.

Stekheta dagar sommartid har aldrig varit min favorit, ligga en hel dag på badstranden är det tråkigaste jag kan tänka mig. Och ännu värre är kyla, snö och is, då man dessutom riskerar att halka och bryta benen. Jag skulle aldrig ens fundera på att åka på "solresa", och ännu mindre till någon vintersportort - vintern är illa nog som den är.

Jag avskyr snö och is; det gör det svårt att ta sig fram både med bilen och på hundpromenaderna här hemma. Eftersom jag har lågt blodtryck fryser jag också om både fingrar och tår, så fort temperaturen droppar under noll.Ibland blir nysnön så tung att grenarna knäcks på mina buskar, om jag inte går runt och ruskar av den - och får snö innanför kragen och handskarna på kuppen. Det enda positiva jag kan säga om snö är att den skyddar vegetationen under.

Temperaturen på hösten är behagligt mitt emellan, klär man sig bara någorlunda vettigt behöver man varken frysa eller svettas. Jag gillar den vackra morgondimman över fälten och sjön - fram till den dagen när sjödimman betyder att isen håller på att lägga sig. Jag kan till och med se det vackra i den första nattfrosten, när det ligger ett vitt skimmer över fälten på morgonpromenaden. Årstidernas växling är en del av tillvaron, och förr eller senare kommer det en ny vår. Väder är något övergående, och man kan klä sig därefter - eller stanna inne.

Som trädgårdsägare välkomnar man oftast regn, eftersom man vet att vegetationen behöver det. Långvarig torka är betydligt svårare att hantera. Jag minns årets extrema torrsommar mest som ett ständigt flyttande av vattenspridare och släpande av långa slangar, för att rädda vad som räddas kunde. I höst har det visserligen inte blivit särskilt mycket regn heller, men molnen, dimman och temperaturen gör att det bildas kondens på nätterna, och eftersom det flesta växterna gått i vila vid det här laget verkar fuktigheten räcka till.

Som hundägare måste man naturligtvis ut flera gånger om dagen, även om det råkar vara dagsregn. Det är alltid ett visst motstånd just när man ska ge sig ut, men när man väl är ute, känns det ofta rätt behagligt. Värre är det när regnperioderna blir för långvariga och man måste ta hand om de dyngsura kläderna flera dagar i följd. Till slut blir man förstås lite sur - mest rent bokstavligt. Jag har jackor som klarar ganska mycket, men efter en dryg timmes regnpromenad går vätan oftast igenom på axlarna, och byxben och skor är genomblöta. Man borde kanske använda stövlar, men de är aldrig behagliga att gå i, särskilt långa sträckor. Så jag växlar mellan flera olika par skor istället, så de hinner torka upp mellan varven.

Fast idag skiner faktiskt solen, och det är fortfarande plusgrader...

Jag räfsar fortfarande löv, och det lär bli min huvudsakliga sysselsättning utomhus under åtskilliga veckor framåt. Nelly är numera alltid med mig när jag jobbar ute, och håller sig i stort sett inom tio meters avstånd. Oftast sitter hon på någon höjdpunkt och spanar över nejden, även om hon ibland gillar att vara i vägen, och parkerar sig på precis den platsen som jag har tänkt ge mig på härnäst. Hon gillar ju att få uppmärksamhet, men har ändå blivit mycket bättre när det gäller att ignorera folk som passerar på vägen, och har definitivt respekt för bilar, så jag behöver inte oroa mig så mycket för vad hon ska hitta på härnäst numera. För övrigt är det ganska tomt i området under dagtid; de flesta grannarna är ju på jobbet eller i skolan. Möjligen är det någon enstaka katt eller ekorre som kan dyka upp, men dessa har ju gott om träd till hands att rädda sig upp i.

Lövräfsning är på sätt och vis ett tacksamt jobb, eftersom det syns så tydligt vad man har gjort; en homogen lövtäckt yta förvandlas till tydliga och prydliga gränser mellan gräsmark, buskage och stigar. Åtminstone omedelbart efter att man gått över den. Dagen därpå är samma yta sprinklad med gula löv igen, eftersom alla träden inte har fällt löven ännu, men i proportion till vad jag har fått undan är det rätt marginellt..

Men det är också ett tillsynes oändligt jobb, speciellt i början, och som vanligt försöker jag svälja mina elefanter i småbitar, så jag räknar; både kärror och ytor: Den stora kärran rymmer löv och gräsklipp från ca 25 m². Mina ringkomposter, som är ca 1.5 m i diameter rymmer ungefär 12 fulla kärror. Det brukar bli 2-3 kärror om dagen, för arbetet är ganska ansträngande. Under den här veckan har jag bara lyckats räfsa rent huvuddelen av den östra, inre ängen, (vilket motsvarar ungefär 12 kärror och en fylld kompost, och kanske en tiondel av den totala ytan jag behöver gå över). Det finns stora ytor kvar och många tomma komposter att fylla upp.

Temperaturen är fortfarande behaglig, även om det har varit disigt hela veckan. Men dagarna blir successivt kortare, allteftersom den mörka delen av dygnet successivt knaprar in både på morgnar och kvällar. Det blir allt mindre dagsljustid för utomhussysslor, och jag hamnar allt oftare antingen framför TVn eller datorn. Det är faktiskt tur för hälsan att både hunden och trädgården tvingar en att gå ut regelbundet, oavsett väder eller dagsljus.

Min dator står vid fönstret till verandan, och jag brukar tillbringa ett par timmar framför bildskärmen, direkt efter morgonrundan med Nelly, medan jag väntar på att Göran och Castor ska dyka upp för vår gemensamma och betydligt längre förmiddagsrunda. Jag läser nämligen morgontidningarna på nätet numera, både Svenskan och Dagens Nyheter, och för tillfället även New York Times och Washington Post, (mest för att hålla koll på vad galningen Trump har hittat på senast borta i USA).

Utanför på verandan hänger en rad fågelmatare för solrosfrö och talgbollar, och då och då händer det att jag hajar till av en ljudlig och uppfordrande knackning på rutan. När jag då tittar upp möter jag den stadiga blicken från en talgoxe, som placerat sig på fönsterblecket och stirrar så intensivt på mig att jag omedelbart blir som hypnotiserad, och lydigt går och fyller på de tomma automaterna.

Normalt matar jag bara fåglarna under vintermånaderna, eftersom jag tycker att det bör finnas nog åt dem i naturen under sommarhalvåret. Gun matar dem däremot året om. Det går åt enorma mängder av fågelfrö, och drivor av fröskal täcker marken både på altanen och ute vid det stora fågelbordet. Men i somras blev det lite för mycket till och med för henne. Det var ett par pilfinkar, som fick tre kullar i snabb följd, och horden av ungfåglar blev så dominerande att de mobbade bort alla andra från automaterna. Inte ens talgoxar eller blåmesar, som normalt brukar vara ganska tuffa av sig hade en chans mot den skräniga horden. Till slut bestämde sig Gun för att göra ett uppehåll i matningen, i förhoppningen att pilfinkarna skulle tröttna och dra iväg någon annanstans.

Det här var någon gång på sensommaren, och jag hade inte haft fågelmatningen igång själv på åtskilliga månader. Jag blev därför ganska överraskad, när jag hörde den plötsliga uppfordrande knackningen på rutan, men gick naturligtvis genast automatiskt och hämtade ett par liter solrosfrö i förrådet, och hällde det i fågelmatarna, som då hade stått tomma ganska länge. Talgoxarna hade alltså bestämt sig för att flytta upp till mig och tvingade mig därmed att starta upp min servering ett par månader tidigare än normalt. Fåglar är smartare än man kunde tro. Det man undrar över är om det alltid är samma talgoxe som sköter kommunikationen, eller om uppgiften går i arv på något sätt. Hur gammal blir en talgoxe?

Hur som helst är det nu alltså full rulle även hos mig, även om Gun numera har startat upp sin egen servering igen. Även pilfinkarna har hittat hit, men förmodligen har Gun inte lyckats bli av med dem ändå. I övrigt har jag såväl alla sorters småfåglar som hackspett och ekorrar, och förmodligen skator och kråkor också, eftersom resterna av Nellys hundmat brukar åka ut på verandan, efter att hon ratat den vid två matningstillfällen. För eller sedan töms också denna skål, även om det kan ta några timmar.

Småfåglarna lever lite farligare hos mig, eftersom min veranda är lättillgänglig även för grannarnas katter, som ofta gör påhälsning vid matserveringen. Men troligen har fåglarna ett liknande varningssystem mot dem som för rovfåglar. Ekorrarna i sin tur gör Nelly fullständigt galen, eftersom de gillar att retas med henne, även ute på tomten. Men altandörren är oftast stängd, och inte ens utomhus har hon någon större chans att få tag i dem, även om det ibland ser oroväckande nära ut.

Lite mer problematiskt blev det i somras, då ekorrhonan bestämde sig för att placera sitt bo under den bakre verandan. Ingången dit var lyckligtvis för trång för att släppa igenom Nelly, men eftersom honan var tvungen att springa åtskilliga meter på marken för att komma fram till närmaste trädstam, och jag oftast kom ut oväntat genom bakdörren med Nelly lös, så levde hon definitivt farligt. Så efter ett par incidenter började jag sätta ut både vatten och mat inne under verandan dagligen, tills ungarna var stora nog att flytta upp i träden. Honan uppskattade uppenbarligen servicen, för det gick åt ett par deciliter solrosfrö om dagen. (Fast det kan ju förstås ha varit småmöss som hjälpte till också).

Även Castor gillar att jaga ekorrar, och det gjorde även Biggles på sin tid. Nere hos Göran och Gun springer ju hundarna ofta lösa på den inhägnade tomten utan att någon människa är med ute, men det stora riskmomentet är just när de öppnar ytterdörren, eftersom hundarna då far ut i full fart och kan överraska en ekorre nere på marken. Så med tiden har de utvecklat en rutin, för att skydda både fåglar och ekorrar. De öppnar först dörren på glänt, utan att släppa igenom hunden, så att de djur som eventuellt befinner sig på marken hinner ta skydd, innan jycken kommer rusande.

Nog är det märkligt hur både husdjuren och smådjuren lyckas styra våra liv...

Jag minns att jag startade den hör bloggen med rubriken "Räfsa löv kan vara kul!"

Det är nästan ett år sedan nu; första bloggen var daterad 11.11, och hösten är nog lite senare i år. Trots att vi har haft några köldknäppar redan, är det rena brittsommarvädret igen den här veckan. Och nu är det alltså dags att ta hand om höstlöven igen.

För mig är löven en resurs, blivande svart mylla, och följaktligen startar jag jobbet med att räfsa rent vändplatsen, trots att jag vet att trädgårdsfirman som sköter vägkanterna förmodligen kommer att sopa all gatumarken så småningom. (De använder förstås en lövblås, vilket jag tycker är fullkomligt horribelt i dessa dagar av klimatoro: att slösa dyr energi på att använda en maskin till något, som definitivt kan göras för hand... Dessutom väsnas det förfärligt. Och de är inte ens ensamma om det, lövblåsar är ett vanligt tillbehör i traktens trädgårdar).

Efter ett par kyliga dagar kring weekenden är riktigt behaglig temperatur igen. Men vädret är lite ostadigt, och dessutom har jag kommit ur arbetsrytmen efter veckan nere i Görans och Guns hus, så för tillfället hattar jag runt en del mellan olika småjobb. Utrotningsprojektet mot kaprifolen är långt ifrån avslutat; det finns ganska stora rester kvar både i sluttningen mot Rhododendrondalen och i gränsen av Amandas tomt. Det finns också flera buskar som ska flyttas, och som egentligen skulle behöva komma i jorden så fort som möjligt innan det fryser på. Inte för att vintern verkar omedelbart överhängande just nu, men med tanke på hur extremt vädret har varit hittills, bör man nog försöka vara ute i god tid. Problemet är bara att jag just nu har slut på både matjord, väggrus och mogen kompost, och så här på senhösten känns det fel att ta hem nya lass. Så buskarna som behöver flyttas får nog vänta till våren trots allt.

Normalt brukar jag ha rätt stora reserver, och det står fårnätsringar för lövkomposter lite varstans i området. Men det sista året har varit lite onormalt, eftersom det behövdes så stora volymer för att få tillräckligt jorddjup på de platser i skogspartierna där mina 16 smårhododendron från Glendoick skulle planteras.De är faktiskt bara en knapp månad sedan de sista kom i jorden.(Beställningstiden för årets nya sändning gick förresten ut nu i veckan, och trots att jag var svårt frestad lyckades jag faktiskt avhålla mig från att beställa några den här gången. Men nästa år kommer jag nog att vara i riskzonen igen, om det blir en ny chans då. Ett par av mina pågående uppfyllnadsområden kommer nog också att vara färdiga för plantering då).

Apropå rhododendron, så verkar det vara upplagt för en fantastisk blomning nästa år, för de allra flesta av dem har massor av blomknopp. Paradoxalt nog beror det på extremtorkan i somras, som buskarna bara överlevde eftersom jag vattnade som en galning under flera månader. När en växt tror att den håller på att dö, reagerar den nämligen genom att sätta mycket blomknopp, i en sista ansträngning att hålla släktet vid liv.

Början av veckan använde jag till att "vinterbona" växthuset med bubbelplast, vilket jag har struntat i de senaste två åren, efter att den gamla bubbelplasten hade slitits mer eller mindre i småbitar. En följd av det är att vinrankan visserligen har överlevt, men slutat bära frukt, så i år tänker jag ge den en ny chans, genom att försöka hålla växthuset frostfritt. Jag har dessutom fortfarande en hel del oskolade krukor kvar av årets frösådd, som förmodligen utvecklas bättre om de får stå frostfritt över vintern,

I år har jag köpt helt ny plast, som dessutom är betydligt tjockare, och därmed förhoppningsvis både har bättre effekt och hållbarhet, än den gamla, (som dessutom vid det här laget var totalt söndertrasad och utsliten efter många års användning). Den nya plasten är också lättare att hantera, eftersom den inte är lika sladdrig som den gamla. Men att veckla in ett helt växthus i bubbelplast är ändå besvärligare än man skulle tro, även om jag struntade i att täcka taket den här gången. Varenda kant och flik måste säkras mot vind från alla håll, för det behövs väldigt lite för att en ända ska lossna någonstans, vilket i sin tur kan leda till att hela sjoket plötsligt ger sig iväg. Jag använder omväxlande plastad metalltråd, överblivna armeringsjärn och någorlunda tunga brädor, för att hålla plastsjoken på plats, så särskilt prydligt blir det inte, men det fungerar.

Till helgen kom både stockholmarna och belganetsborna på besök, tydligen huvudsakligen för att rensa sina stuprännor från löv. På söndagseftermiddagen lyckades jag dock samla ihop gänget, för att elda upp årets samlade rishög, som börjat bli oroväckande omfångsrik, särskilt som den i år även innehöll stora sjok av clematisrankor. Det såg nästan ut som en övermäktig uppgift från början och båda herrarna uttryckte tvivel om att riset kunde vara för blött. Men när det kom till kritan, så behövdes det bara en enda tändsticka. Och när elden väl tar fart går det förvånansvärt snabbt. På ett par timmar var alltihop borta, vilket känns väldigt skönt.