Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.

Minns ni också den här sången? Just nu ringer den ständigt i mina öron när jag går på mina vanliga förmiddagsrundor med Nelly? (Den är från musikalen Fantasticks, som i sin tur är från 1964, och förmodligen är det ett exempel på mitt konstiga minne att både text och musik finns kvar i min hjärna drygt 50 år senare). Jag minns dessutom även att jag redan på den tiden irriterade mig på att man tappade bort månaden oktober helt och hållet i texten. September, november och december nämns, men aldrig oktober.

Men för mig har oktober alltid varit en av mina favoritmånader, tillsammans med april. Vädret under de här två månaderna är oftast bra, varken för kallt eller varmt, och oftast ganska soligt Dessutom är granna höstfärger eller nyutsprungna löv vackrare än den massiva, monotona sommargrönskan. Fast plötsligt är oktober bara över, utan att jag lyckas rekapitulera hur det egentligen gick tilloch om det verkligen inte hände en enda minnesvärd sak.

Nu har de flesta träden redan fällt sina blad, och av någon anledning tycks det vara ovanligt mycket av dem just i år. Det ligger drivor av löv både på körbanan och i vägkanterna av både huvudsträckningen av Ferievägen utefter min dammpark, och längs sidovägen till Boels och Niklas/Katrins hus.

Jag har börjat räfsa löv på min egen mark, med början vid uppsamlingsplatsen nedanför Rosengården, där jag sedan länge har ett antal nätringar på plats. De är gjorda av det gamla hönsnätsstaketet, som tidigare inramade hela mitt område. Under långa perioder var hela dammparken inhägnad med får- och hönsnät, och sommartid hade jag både egna hästar och inlånade får från Ekebacken gående i dammparken, för att hålla undan slyet. Både hästarna och fårstängslen är sedan länge borta, och egentligen var de aldrig särskilt effektiva mot just sly. Det finns dock rätt stora gräsytor i det plana partiet runt dammen. Min dröm var blommande sommarängar, men det blev aldrig något vidare av med ängsblommorna – området var för skuggigt, och marken i hela det plana partiet består av nästan ren blålera, med bara ett tunt lager moränjord ovanpå.

Gräset växer dock högt och frodigt runt dammen, och jag slår av det årligen, först med lie och sedan med motorgräsklipparen. Det är ett stort område, så det blir rätt jobbigt - både jag och motorgräsklipparen blir allt äldre och skraltigare, och och vid det här laget har jag kommit till ett läge då jag börjat undra hur länge jag kommer att orka hålla på med den här slåttern. Under senare år har jag fått en del hjälp av Niklas och Katrin, och det blir väl så småningom de som måste bestämma om man ska fortsätta med den arbetskrävande skötseln, eller låta alltsammans växa igen, och återgå till den ursprungliga ekblandskogen.

Hela området var från början avstyckat till fem rätt stora villatomter, på samma sätt som hela det nuvarande Lövekulle Villaägare-området. Två av våra tomter är numera bebyggda med sommarhus tillhörande familjen. De återstående tre; dammparken och den tredje tomten; ett rätt stort parti skogsmark som vetter ut mot det stora grönområdet längs Lövekullevägen i sydost, är fortfarande mina, men kommer kanske på sikt att förvandlas till villatomter, precis som hela resten av den gamla avstyckningsplanen. Jag misstänker dock att just naturområdet runt dammen kommer att sparas, särskilt som kommunen för närvarande tydligen planerar att bygga på de öppna ängarna utmed Lövekullevägen igen.

Bebyggelseplanerna för den öppna marken i Lövekulle poppar upp regelbundet, med ungefär tre års mellanrum, och särskilt det stora fältet vid krönet av Lövekullevägen är hotat. Det skulle vara förödande för hela miljön i området om det bebyggs, eftersom landskapsbilden är så fantastisk - öppna fält inramade av skogklädda kullar, som sluttar ner mot sjön i norr. Nu är det tydligen dags igen för enligt Niklas och Katrin kommer ett nytt planförlag för ängarna i Lövekulle att presenteras på onsdag. Jag hoppas de har fel, för själv har jag inte hört eller sett något , snarare har det i lokalpressen talats om att bara bygga borta vid Mjörnvallen, och spara just den stora ängen vid krönet av Lövekullevägen– såvida jag nu inte har lyckats glömma bort eller förtränga det.

Vi får väl se på onsdag, när den nya översiktsplanen för Lövekulle-Skår tydligen ska presenteras.

Så här års, innan löven börjat falla, är det ju inte så mycket att göra i trädgården. Gräsklipparen har varit inne på service med hjälp av Katrin, för första gången på många år, eftersom den visserligen startade på första rycket, men sedan la av igen omedelbart. Som tur var har gräset inte vuxit så mycket under sommartorkan, så det gick relativt smärtfritt att gå över alla ängsytorna, och sedan åkte den in i förrådet för vinterförvaring. De senaste veckorna har jag annars ägnat den dagliga utevistelsen åt att köra in och stapla upp ved. (Jag eldar ju dagligen i två spisar under vinterhalvåret, mest av trivselskäl, men också av ren och skär snålhet – eluppvärmning är dyrt).

Det har funnits gott om ved, efter att åtskilliga träd blåst ner på våra fem familjetomter, under den senaste stora höststormen för några år sedan, och överskottet har förvarats i ett par stora, presenningstäckta högar nedanför Niklas och Katrins hus. Men nu är högarna i stort sett borta, och alla mina lagringsutrymmen fullproppade, även om det återstår ett antal jättestora klampar, som behöver klyvas en gång till innan de kan användas som brasved, plus en annan hög med ännu ouppsågade smärre grenar och kvistar. Alla högarna har förvarats under presenningar, ända sedan stormen, men eftersom dessa varit gamla och halvtrasiga, är mycket av virket rätt blött och dessutom halvruttet, men det lär nog brinna ändå till slut.

De oanvändbara ruttna resterna kommer att hamna i ett utfyllnadsområde söder om stora ängen, där det är baklut, och därmed ofta stående vatten under regnperioder. Men även dessa klampar måste klyvas igen, annars kommer det att ta evigheter innan de förvandlas till jord, så nu får jag avvakta med utfyllnaden tills nästa gång Niklas och Katrin bestämmer sig för att dra igång vedklyvaren.

Under tiden ägnar jag mig åt en annan form av skogsvård – den obebyggda tomten mellan N & Ks hus och trappan håller på att växa igen med eksly. Ääven detta en följd av den stora stormen, då många av träden föll och lämnade öppet för fröuppslag. Det finns gott om småekar överallt i blåbärsriset, och en del av fröplantorna har vuxit sig väl stora för grensaxen, men än så länge går de att hantera. Nästa år hade det förmodligen varit för sent, så det är bra att jag tog tag i det nu. De flesta av småplantorna går dessutom fortfarande att dra upp med roten.

En annan följd av den stora stormen är en massa nerblåsta grenar bland blåbärsriset, en del av dem rätt stora. Dessa ingår i min dagliga morgonpromenad med Nelly, som alltid går runt dammparken via Niklas och Katrins hus. Jag plockar systematiskt med mig alla grenat jag ser, och har alltid famnen full, när jag kommer tillbaka till huset. Att de nerblåsta grenarna aldrig tar slut, trots att det inte blåser särskilt mycket, beror säkert på ett antal torrakor, som varit döda i åratal, men fortfarande står kvar på rot. Jag har funderat på att låta tvillingarna ta ner dem, men bestämt mig för att vänta ett år med det, eftersom alla vedförråd just nu är överfulla.

I helgen var Niklas och Katrin nere, och jag fick oväntad hjälp med en del saker, som jag egentligen borde ha klarat av själv för länge sedan. Bl.a annat röjde de undan en massa sly i tomtgränsen kring dammen, som delvis hängde ut över Lilla Ferievägen. De tog dessutom hand om det lutande trädet vid mitt inhägnade grönsaksland, som hotade att ramla av sig själv och kvadda staketet i fallet.

Och framför allt tog de hand om bilen, som behövde komma in på service, men blivit stående halvvägs nere i backen, efter att växellådan plötsligt la av, när jag varit och handlat på Lidl i veckan. Jag fick hjälp av ett par snälla bilister att putta upp den på gräskanten till parkeringen, eftersom den enda växeln som fungerade var trean, och marken sluttade för mycket uppför för att få loss den bakåt. Sedan lyckades jag ta mig hem med ett nödrop, men klarade inte sista den branta biten upp mot dammen, så bilen blev stående i backen ner mot fältet. Jag lyckades faktiskt backvända i den sluttande korsningen, så att stod med näsan utåt, och gick att rulla igång neråt.

Samma sak hände sedan för N & K i backen upp mot Stadsskogen, när de försökte köra in bilen till verkstan. Lyckligtvis körde Katrin med i deras egna bil, och efter vad jag förstod fick de åka och köpa en bogserlina, för att sedan bogsera den till verkstaden. Det där hade jag ju aldrig klarat på egen hand, men nu slapp jag i alla fall kostnaden för bogsering – (dock på bekostnad av Niklas och Katrins tid, ansträngningar och bensinpengar). Mitt samvete är extremt dåligt efteråt, men lättnaden är stor över att bilen åtminstone står på verkstaden nu, och väntar på att innehavaren ska komma tillbaka efter semestern. Vilket han förhoppningsvis gör på måndag.

Det är jobbigt att vara utan bil, men som tur var klarade jag av årets tandläkarbesök dagen innan bilen la av. Och jag hade också bunkrat upp mat för en vecka; (det avgörande där är filmjölken, som jag inte kan vara utan, men som nu räcker i 8 dagar till). Vad som däremot tagit slut är vinet, men jag hoppas kunna låna eller köpa en dunk av Göran, som just varit inne i Göteborg och bunkrat upp deras vinförråd ordentligt. I värsta fall får jag väl dricka vatten till maten, det dör jag ju inte av, även om jag föredrar ett glas vin.
---

P.S måndag: När jag försökte ringa verkstaden i morse, för att berätta om bilen, möttes jag av en inspelat meddelande att ägaren var sjuk, och att verkstaden därför skulle vara stängd hela augusti. Nu är det ju redan mitten av september, men tydligen är han ännu inte tillbaka. Det lär därmed bli vatten till maten under överskådlig tid. I övrigt är det inga problem för mig att vara utan bil; jag använder den i stort sett bara när jag ska köpa mat, och den räcker som sagt en vecka till. Jag lämnade ett meddelande i röstbrevlådan, och förhoppningsvis hör de av sig så småningom...

Det börjar definitivt bli höst, även om vädret hittills hållit sig hyggligt varmt, åtminstone på dagarna. Det välbehövliga regnet i förra veckan var tillmötesgående nog att komma på natten, så än så länge har jag kunnat gå hundpromenaderna utan att bli det minsta våt.

Och så länge jag har min hund, som kräver dagliga promenader på minst två timmar, håller jag mig i hygglig fysisk form. Men Nelly är nio år vid det här laget och börjar bli gråhårig, och även om hon fortfarande är fullt frisk och rörlig, och och hör till en ras utan inbyggda svagheter eller rassjukdomar, så har hon rimligen inte mer än sex år kvar. Castor, Guns och Görans hund, som är ett år yngre än Nelly, är i betydligt sämre kondition.

Han får inte längre några långpromenader. Göran har blivit sittande för gott, och det längsta Gun går med honom är runt fältet mot Svärds Skog, vilket tar ca 20 minuter. Istället får han sin huvudsakliga motion genom att de sitter nere vid källartrappan med varsitt glas eftermiddagsvin, och samtidigt kastar en tennisboll åt honom, som han tydligen kan hämta precis hur många gånger som helst utan att bli uttråkad. Nelly, som förstås följer med när jag blir nerbjuden, tillbringar samma tid under min stol; hon skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll.

Någon ny hund lär det ju knappast kunna bli, för min del, så jag har garderat mig med en kattunge, som rimligen kommer att vara mig till sällskap några år längre,Men någon motivation för min dagliga motion är han ju inte. Snarare en risk – idag fick jag klättra upp på en stol, för att hjälpa honom ner från översta bokhyllan ända uppe vid taket, dit han klättrat på vävtapeterna. Och det är inte första gången heller; jag har vävtapeter även i sovrummet, och han gillar att sitta i det höga fönstret och titta ut…

Jag har ju sedan gammalt en kattlucka, som alltid står öppen via ett inneförråd, så man kan tycka att katten borde uträtta sina behov utomhus. Det gör han alltså inte, han envisas med att gå på de båda kattlådor jag har – som alltså måste tömmas flera gånger om dagen, för katter är kräsna när det gäller hygienen. Över huvud taget verkar han sällan gå ut, trots att vädret är fortsatt fint. Han är väldigt social, och vill helst vara med mig och Nelly.

Hittills har han också serverat mig två döda möss på sovrumsmattan, vilket jag verkligen inte uppskattar, och häromdagen satt det en mus och stirrade mig förvånat i ögonen, när jag öppnade nedersta förvaringslådan i spisen. Min reaktion när jag stöter på möss inomhus är den ”klassiskt kvinnliga” – jag skrek alltså i högan sky och smällde igen lådan illa kvickt, men musen hade säkert en bakväg in mellan skåpen. Förmodligen kommer väl katten att ta den förr eller senare, men den lär nog inte flytta ut frivilligt, det finns gott om rester av både människo- och hundmat för en mus att leva gott på i mitt ganska ostädade kök.

Min dygnsrytm har alltid varit lite speciell, jag är morgonmänniska, och vaknar alltid av mig själv vid sextiden på morgonen året om, utan någon väckarklocka. Det har alltså inte med dagsljuset att göra; förmodligen är det tidningsbilen som väcker mig; den kommer nog vid samma tid på morgonen, och även om huset är välisolerat och jag inte själv är medveten om att jag hör den, så uppfattar förmodligen Nelly ljudet från motorn och börjar röra på sig. Då blir det en snabbrunda i dammparken, för att hon ska få kissa av sig, innan vi går på den riktiga hundrundan vid åttatiden.

På lördagsmorgonen hände dock något väldigt konstigt; Jag hade kommit hem från den korta tidiga hundrundan, och satt mig vid datorn för att läsa den digitala morgontidningen som vanligt. Klockan var väl ungefär halv åtta, vid det laget, när det plötsligt började smälla från grannhuset; ett våldsamt knatter av smällare, säkert et tjugotal skott eller flera. De har förstås barn. Och det var förstås lördag. Men ändå? Före klockan åtta på morgonen, då en del grannar kan tänkas fortfarande ligga och sova? Gun och Göran hade också hört knattret, och föreslog att man kanske firade något av barnens födelsedag.

Samma kväll la min TV plötsligt och oförklarligt av, vilket var irriterande, eftersom jag alltid intar både middagen och morgonmålet i TV-soffan. Nu fick det bli kvällsmat framför datorn istället, vilket innebar betydligt sämre utbud av program. Det tog mig flera timmar att få ordning på TVn på söndagen, eftersom det finns flera olika elektriska apparater, som sitter ihop med ett sammelsurium av sladdar, och dessutom är instuvade i trånga och nästintill oåtkomliga utrymmen under och bakom bokhyllor, soffa och diverse småbord för TV och läslampor.

Jag vet fortfarande inte var felet låg; (förmodligen en glappkontakt någonstans), men plötsligt bara fungerade alla apparater och lampor igen. Väldigt dammigt var det också, så pass att jag faktiskt kände mig tvungen att ta fram dammsugaren, vilket jag normalt inte gör. Jag har ju städhjälp varannan torsdag, och däremellan blid det sopborste och skyffel, i den mån jag alls bryr mig om att sopa golven så här års, när det är torrt och hunden inte fäller hår för tillfället.

Katrin och Signe har varit på besök i Lövekulle över en extra lång helg, dock utan Niklas, som tydligen är ute och paddlar kanot med killkompisar. Det är trevligt med sällskap på hundpromenaderna, och på söndagsrundan hittade Katrin och jag alldeles otroliga mängder av små fina, knubbiga Karljohan-svampar, trots att jag passerat längs ungefär samma stigar själv dagen innan, och fått med mig en full svamppåse hem då också. Katrin fick därför behålla större delen av dagens svampskörd, utom några små fina, knubbiga karljohan mot slutet av promenaden, som jag la beslag på själv. De växte faktiskt i den lilla skogen alldeles bakom de röda grupphusen på höjdryggen mot Lövekullevägen. Märkligt att lokalbefolkningen inte ens plockar trestjärniga svampar som växer alldeles utanför husknuten, men kanske dagens barn inte lär sig att skilja på olika svampsorter, som min generation gjorde både via föräldrarna och skolan.

I förra veckan bestämde sig ungdomarna i familjen plötsligt för att de skulle göra sig av med de gigantiska vedhögarna nere vid vändplatsen till familjehusen, genom att köra upp och lagra veden hos mig. Vilket jag naturligtvis tacksamt tog emot, eftersom min egen vedbod var helt tom, och jag eldar i två eldstäder under hela vintern. Jag hade tänkt länge att jag borde göra något åt saken själv, men man blev ju så paralyserad av värmen att man knappast iddes göra något vettigt alls på dagarna, och särskilt inte utomhus. Nu är i alla fall vedboden proppfull igen, så vinterbrasorna är säkrade. Och jag behövde inte ens lyfta ett finger själv...

Det har också plötsligt blivit nästan tio grader svalare, så vad jag däremot faktiskt gjort något åt själv är de båda högarna av kvistar och grenar, som vuxit sig gigantiska under senaste året, den ena bakom uthuset, och den andra nere vid thujahäcken mot vägen.Man behöver ju inte bara ved till vinterbrasorna, utan även tändved för att få igång dem, och eftersom även tändveden tagit helt slut, fanns det gott om tomma apelsinlådor att fylla upp. Det blev till slut 8 fulla apelsinlådor från den övre högen.

Den nedre högen är betydligt större, och eftersom grenarna där också behöver kortas till lämpligt format är jag ännu långt ifrån klar med den. En del av grenarna är mer än armstjocka, så det behövs både sekatör, grensax och handsåg för att korta ner dem. Dessutom börjar jag få slut på aåpelsinlådorna, så möjligen får jag göra en paus i arbetet tills eldningssäsongen kommer igång.

Eftersom arbetet äger rum nära bakdörren till huset är det också trevligt för katten, som gillar att vara med oss även utomhus. Den är ju inte ett dugg rädd för Nellie, och verkar tycka det är kul att bli jagad. Det är också alltid katten som initierar jakterna, som oftast slutar med att den far upp i något träd, men ibland hinner Nellie faktiskt upp den. Då blir den mer eller mindre manglad under hennes kroppstyngd, men inte heller det verkar bekomma katten det minsta.

Det är också en väldigt sällskaplig katt, som oftast håller sig i närheten av mig och och Nellie även om den har tillgång till en ständigt öppen kattlucka ut och in i huset via förrådet. Lyckligtvis har den emellertid inte kommit på idén att hänga med på någon av de dagliga långrundorna. Härom dagen skrämde den dock faktiskt upp mig, genom att inte komma med oss in i huset på kvällen som vanligt Jag fick för mig att jag hade stängt in den i något uthus och var ute och letade och ropade i flera omgångar, men till slut dök den lyckligtvis upp.

Möjligen hade den varit sysselsatt med musjakt, men hittills har det lyckligtvis bara hänt en gång att den har kommit in med en fångst. Det var en ovanligt stor mus, men lyckligtvis redan död, när den avlevererades på sovrumsmattan. Och lyckligtvis var jag fortfarande vaken när den kom in. Blotta tanken på att trampa på en död mus, i mörkret gör mig alldeles iskall, och risken är faktiskt rätt stor, eftersom jag går upp för att kissar flera gånger på nätterna. Men numera tänder jag alltid sänglampan, för säkerhets skull.

Boel och Lennart har åkt tillbaka till Blekinge, och Amanda försvann till England redan förra söndagen, efter en avslutande familjefest på Niklas och Katrins veranda på lördagskvällen. Nu ska ju Amandas familj snart flytta till USA igen, vilket är tråkigt, eftersom man inte lär få se till henne på ett bra tag, på grund av den kraftigt ökade restiden. Men hennes ungar verkar nöjda, eftersom de hade vänner i Kalifornien, som de gärna vill återse.

Niklas och Katrin har dock semester och är fortfarande kvar i Lövekulle, även om de ibland försvinner på diverse utflykter. Senaste helgen kom också hela Östersundsgänget på besök, Johan med fru och två barn, och eftersom Anna också var i Lövekulle blev det stor familjeåterförening i Lövekulle på fredagen., Det har ju varit coronaisolering under mer än två år, så flickorna hade hunnit bli riktigt stora, 11 och tretton år. Under senaste veckan har jag också blivit bjuden på gourmetmat, lagad av Johan, flera gånger. På måndag försvinner emellertid norrlänningsarna ner till Ängelholm, där de tydligen har hyrt ett hus för en vecka. Sedan ska de ta sig tillbaka till Östersund längs ostsidan på Sverige, så nu blir det tomt i familjehusen igen, efter en rätt intensiv sommar.

Det är alldeles för varmt för att göra något vettigt utomhus, så för tillfället tillbringar jag en allt för stor del av dygnetframför datorn eller liggande i TV-soffan med Nellieoch kattungen. Av alla katter jag har haft är nog detta definitivt den sötaste; en ren gråtabby utan vita tecken. Den är också extremt social, och trots att den har fri tillgång till utelivet genom en ständigt öppen kattlucka, föredrar den sällskapslivet med mig och Nellie antingen vi befinner oss inom- eller utomhus.

Den har tre iordningställda liggplatser; vid sängen, datorn och TVn, och håller sig oftast där vi är. Det är helt klart katten som har befälet, även om den ibland låter sig jagas av Nellie i full fart hela genom hela huset. Båda ligger förstås i sängen, och även där är det katten som bestämmer vem som ska ha den bästa platsen.

För övrigt klättrar den ogenerat på vävtapeterna ända upp till taket, och vandrar runt bland blomkrukor och prydnadssakerna på bokhyllor, fönsterbänkar och bord,vilket lett till ettnytt problem: Under en period av mitt liv var jag road av keramik; (inte att dreja skålar, som väl de flesta hobbykeramiker gör, utan att göra djurfigurer av leran). Baserat delvis på mina andra intressen blev det fyra olika huvudkategorier; drakar, hästar, katter och fåglar. En del har figurer jag gett eller bytt bort under årens gång, (t.ex. betalades ju min nuvarande katt med en keramik-dito), men det finns fortfarande många kvar, uppradade på fönsterbrädor och olika hyllor. En annan hylla är full av rörliga träleksaker som jag samlade på under en annan period; där finns en bl.a en häst, en hund och ett par fåglar.

Sen jag fick hem kattungen, har jag tömt de låga fönsterbrädorna helt i hörnet av vardagsrummet, där både krukväxter och keramikfigurer definitivt levde farligt. Inte så mycket på grund av kattungen själv, (den tar sig faktiskt fram ganska försiktigt), utan för att Nellie plötsligt får för sig att jaga den, vilket däremot sker i allt annat än försiktigt tempo. Katten är inte ett dugg rädd för Nellie, men den tycker det är kul att bli jagad, och har många reträttplatser på och under möblerna, där Nellie inte kommer åt den. Alla ömtåligare prydnadssaker från fönsterbänkarna står därför numera hopknödda mitt på det runda matbordet, som jag ändå sällan använder. Katten vandrar runt på den fria bordsytan utanför, och roar sig ibland med att välta någon av de yttersta figurerna, bara för att den kan.

De övriga prydnadshyllorna är samlade kring TV-soffan, och eftersom jag och hunden tillbringar alldeles för mycket tid framför TVn håller katten också till där, och möjligen börjar även han bli uttråkad av inomhuslivet. På sistone har han i varje fall börjat visa aktivt intresse för en del av prydnadsdjuren där, och jag är ibland orolig för att han ska välta ner något, medan han balanserar fram mellan dem. Hittills har det dock inte hänt, och omoch när det faktiskt sker kommer det nog att vara avsiktligt och inte en olycka, för katten verkar vara väl medveten om vad han håller på med.

Jag trodde inte att katter skulle kunna identifiera vad skulpturer faktiskt föreställer, (särskilt som de så att säga är i ”fel skala”), men uppenbarligen intresserar sig kattenenbart för de figurer som alltså föreställer katter. Han nosar dem i baken stryker sig mot dem, och bär sig nästan åt som om de vore levande. Keramikdrakarna på samma hylla får vara ifred, och numera är ju den mest ömtåliga av lerkatterna borta, eftersom Sula fick den som betalning för min nuvarande kattunge. Jag undrar lite förstrött över om det här är en epokgörande observation om hur katter upplever omvärlden, eller om det är ett välkänt fenomen bland beteendevetare att djur kan identifiera skulpturer som sin egen art.
(Jag såg f.ö just i e-tidningen att tre Birma-kattungar är till salu för 10 000 :-./styck. Där ligger ju mina egna kattaffärer ordentligt i lä, och eftersom kattungen just nu har en jobbig period och mycket vassa klor är den ibland till salu billigt).

I måndags kom äntligen det mycket efterlängtade regnet, i form av ett ordentligt åskväder som drev in vid halv-sjutiden på kvällen , och raskt förvandlade dagsljuset till halvmörker. Men efter det har det inte blivit mycket mer. Stekvärmen har åtminstone droppat några grader, och på onsdagen gick jag en runda med Marianne borta vid Gerdsken. Hon har varit på landet hela sommaren, så det är jättelänge sedan vi träffades sist.

Och på lördagsmorgonen fick jag en ovälkommen present av min kattunge; en död mus på sovrumsmattan. Lyckligtvis trampade jag inte på den, för då hade jag väl fått hjärtslag. Kattungen är ju knappa 4 månader gammal, så jag hade inte förväntat mig det här problemet på åtskilliga månader än. Men det var en väldigt liten mus, uppenbarligen även den en unge. Jag hoppas bara att katten inte hade fått tag på den inne i huset, men eftersom jag har en öppen kattlucka in till mitt nedre förråd, så är det fullt möjligt. Hund-och kattmaten förvarar jag dock i det övre förrådet, som inte är lika lättillgängligt. Men för säkerhets skull ska jag börja stänga dörren till nedre förrådet nattetid, för jag stiger upp och kissar flera gånger på natten, ofta utan att ens tända ljuset, och bara tanken på att råka trampa på en död mus gör mig småhysterisk.

Mitt sociala liv är normalt väldigt begränsat nu för tiden, och inskränker sig mest till två aktiviteter;

- ett dagligt glas eftermiddagsvin med Gun och Göran, (ibland följt av en gemensam hundrunda till Lövekulle Udde)

- en hundpromenad i veckan med Marianne och hennes två glada welshpojkar, (fast under juli månad har Marianne varit ute på familjens sommarställe, så nu är det ett bra tag sedan vi träffades sist).

Familjen är ju rätt utspridd numera; i Blekinge, Stockholm, Varberg, Östersund, Alingsås och England, och det senaste är att Amanda nu ska flytta ännu längre bort; från England till USA. Barnen sägs vara glada, (de återvänder tydligen till ett ställe där ungarna har gamla kompisar), vi andra tycker det är rätt sorgligt. En förenande länk är emellertid fortfarande de båda sommarhusen i Lövekulle, som oftast är befolkade under lov och semestrar.

De senaste veckorna har det alltså varit fullt med folk i båda familjehusen. Boel och Lennart är uppe från Blekinge för andra gången på kort tid, Niklas och Katrin ska vara i Lövekulle under större delen av sin semester, och på tisdagen kom även Amanda på besök från Englandfrån med ungarna. Mitt i alltihop dök även Göran och Bidde Hammarskjöld upp på oväntat besök på fredagen, så det blev stor nostalgiträff på Boels och Lennarts veranda under ett par intensiva timmar, innan alla försvann igen åt olika håll.Det är åratal sedan jag senast träffade Göran och Bidde, men de var förvånansvärt oförändrade.

Efter träffen försvann Niklas och Katrin på ett par dar igen, den här gången för att hälsa på Emilie. Eftersom vädret fortfarande är stekhett, lämnade de efter sig en order att dörren till växthuset skulle öppnas och stängas morgon och kväll. Jag åtog mig morgonrutinen, eftersom jag alltid passerar runt deras husknut på snabbrundan med Nellie vid sjutiden på morgonen, och Boel och Lennart ska alltså svara för kvällen.

Lördagen blev lite rörig, eftersom jag både skulle handla mjölk och djupfryst hundmat, fylla på förrådet av lådvin och hämta ut en försändelse på posten. Dessutom hade jag Nellie med i bilen, och det blir ju snabbt stekhett i solen, men jag lyckades hitta skuggiga platser vid Lidl, Pias Hundbutik och Systemet, och Ica Maxi har ju garageparkering. (Det här var första gången jag hade ute bilen på två veckor; man drar sig ju för att köra över huvud taget i värmen).

Och naturligtvis glömde jag två av ärendena; att köpa en låda vin och att låta någon i den tillfälliga bilen utanför Maxi-huset titta på mina födelsemärken på ryggen. Det här är något som har stått på min minneslista över saker som bör göras väldigt länge, och som jag konstant lyckas glömma bort, när jag väl är inne i stan på något av mina alltmera sällsynta besök. Jag åker numera bara in när filmjölken är slut, och eftersom jag köper tre liter i taget blir det var nionde dag. Och förmodligen är förklaringen till glömskan, att jag har någon sorts underliggande oro över att födelsemärkena ska visa sig vara av otrevligt slag, och därmed behöva opereras bort.

Torkan fortsätter och en daglig rutin på sistone är att flytta runt vattenspridaren var tredje timme – (eller när jag råkar komma ihåg det). Gräsytorna struntar jag i, men jag kom igång lite för sent med vattningen, och när rhododendronen rullar ihop bladen, barrväxterna hotar att dö, och till och med de annars tåliga rosorna slokar, är det ju hög tid. Men tomten är stor, och även dammtomten är i farozonen, även om det normalt är skuggigt och fuktigt där, så det behövs många och långa skarvsladdar. Ibland brister dessutom någon av kopplingarna, så det blir massor av vatten på något oväntat ställe, men inget där det bäst behövs.

Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, så även en del av de gamla träden drabbas. Det är åtskilliga döda träd i skogen bakom Niklas hus, som Tvillingarna ska få ta ner senare i höst. (Alla vedbodar är för tillfället tomma, och behöver fyllas till vintern, men det är en ringa tröst när till och med fullvuxna ekar dör i torkan). Det här är dessutom den tredje torrsommaren på rad, förra årets vattenräkning var astronomisk, och den här lär inte bli billigare. Men nu har det ju utlovats regn under flera dagar i nästa vecka, så jag hoppas att åtminstone vattenmagasinen kommer att fyllas på ordentligt.

Just nu är det som allra vackrast i naturen, och de dagliga långpromenaderna med Nelly ger mig alla möjligheter att njuta av våren. Så här års börjar det också torka upp lite i terrängen, så det blir lite lättare att ta sig fram utan att bli våt om fötterna. Det underlättas också av de stabila träbroar, som kommunen varit tillmötesgående nog att bygga över de sankaste partierna på flera ställen i Stadsskogen. Det finns också en hel del provisoriska broar här och var, gjorda av vindfällen och hopplockade grenar och kvistar, och förmodligen konstruerade av hjälpsamma motionärer.

Fast motsatsen förekommer förstås också, och ibland blir jag riktigt irriterad. På ett av de blötaste ställena har några ungar från bostadsområdet i närheten roat sig med att dämma upp en bäck, så att det bildats en jättepöl tvärsöver stigen just vid brofästet. Jag är lite för gammal för att hoppa över pölar, och det här retar mig tillräckligt för att jag ska stanna och riva upp fördämningen, som mest består av grenar och kvistar, men också av en hel del lösa stenar.

Stenarna måste ungarna ha burit dit nerifrån bostadsområdet, eftersom det sällan ligger halvstora lösa stenar mitt ute i skogen. De har alltså lagt ner ett avsevärt jobb på projektet, enbart för nöjet att förstöra det för andra, för de kunde precis lika gärna ha byggt sin fördämning någon meter längre ner i sluttningen från stigen. Nu slänger jag ner stenarna så långt det går i sluttningen, och placerar grenhögen en bit ifrån stigen. Vattnet börjar genast att porla utför, och på någon minut är pölen borta. Frågan är dock hur länge det kommer att vara, för ungarna bakom konstruktionen bor säkert i bostadsområdet strax intill.

En annan sak, som jag retar mig på under skogspromenaderna, är de djupa hjulspåren från alla terrängcyklar, som tycks ha blivit omåttligt populära på sistone. Även det problemet är förstås mest koncentrerat till de sanka partierna. Jag tror dock inte att cyklisterna själva är riktigt medvetna om vad de ställer till med. Det finns till och med en vetenskaplig norsk studie på nätet, som hävdar att terrängcyklar inte alls sliter mera på naturen än joggare och fotvandrare:

"Stisykling sliter ikke mer på stiene enn annen aktivitet. Det slår norske forskere fast i ny studie."

Den förvånande studien är förmodligen både beställd och betald av Norska Cykelförbundet, för en enda cykel i terrängen sliter definitivt mer än ett dussin fotvandrare och joggare. Kanske inte på hela sträckan, men överallt där det är brant, ojämnt underlag, eller framför allt sankt. Det handlar om enkel mekanik, och har att göra med belastningen per kvadratcentimeter anläggningsyta, som är avsevärt större från ett cykelhjul än ett fot-tramp, plus att cykelhjulet dessutom snurrar.

Slutsatsen i den norska utredningen blir dock, att det är det ”totala slitaget” som är avgörande, inte huruvida man tar sig fram till forts eller per cykel. Fast sunda förnuftet borde ju ändå tala om att det avgörande är bl.a belastningen per kvadratcentimeter mark, och att vissa sätt att förflytta sig i skogen därmed sliter mer än andra. Cykeldäck belastar en betydligt mindre yta en joggingskor, och dessutom med en högre totalvikt. Cyklister rör sig också över större ytor och i ett helt annat tempo än promenerande och joggare, och berör alltså större ytor totalt, fast problemen är förstås mest koncentrerade till de sanka partierna av stigarna.

Ytterligare ett problem med cyklar i terrängen är att de dyker upp väldigt tyst, i jämförelsevis hög hastighet. Ytterst få terrängcyklister verkar av någon anledning använda ringklockan, och man får nästan hjärtslag, när de plötsligt kommer ifatt en bakifrån, utan minsta förvarning, och naturligtvis kräver företräde på grund av sin större hastighet. Jag säger inte att terrängcyklar ska förbjudas helt, men nog borde punktslitaget åtgärdas, kanske inte av cyklisterna själva, men genom att cykelförbunden bekostar och bygger lite fler broar förbi de sankare partierna.

Men trots allt är det förvånansvärt få cyklar i skogen, och förvånande få motionärer också. Man skulle ju annars ha trott att corona-epidemin , som tvingar folk att stanna hemma från jobbet, också skulle locka ut dem i det fria, nu när våren äntligen tycks ha kommit. Men jag möter sällan mer än någon enstaka människa på mina dagliga rundor, och det var förvånande få även på badplatsen under söndagen, trots strålande sol och – enligt uppgift från två olika badande sällskap som jag mötte på vägen - 18 grader i vattnet.

Jag hade svårt att tro på vattentemperaturen, eftersom nattemperaturen droppat ner mot 4 grader under hela veckan, trots soliga dagar. Men det blåste förstås inåt, och termometern satt förstås nära vattenytan , så kanske ändå… Själv skulle jag aldrig drömma om att hoppa i vattnet innan det är väl över 20-grader varmt, men jag har alltid varit något av en badkruka.

Niklas och Katrin var i Lövekulle under helgen, så det blev en gemensam hundpromenad under söndagen, och sedan var de faktiskt nere och badade på eftermiddagen. De hade bestämt sig för att åka hem tidigt för en gångs skull, men det blev tydligen inget av med den saken, för när jag var på väg ut på sista hundrundan, bortåt tiotiden på kvällen, såg jag deras bil just köra iväg från tomten.

Nu lär de inte komma tillbaka hit förrän till midsommarveckan, så jag har åtagit mig att vattna krukorna i deras växthus, som i år inrymmer ett stort antal tomatplantor och även några minislanggurkor. Förhoppningsvis lyckas jag komma ihåg det, trots mitt alltmera opålitliga minne. Men det underlättar förstås att min tidiga kortrunda med Nelly alltid går runt deras hus, där jag får tränga mig förbi den smala glipan mellan växthuset och verandan, och har full uppsikt över eventuella slokande plantor vid passagen.

Det finns en urgammal historia om en skomakare som satte upp en skylt med den här texten på vårarna: ”Stängt mellan hägg och syrén”. Och nog är just den här tiden den ljuvligaste på hela året? Det blommar överallt, mest i vitt av hägg och slån, för syrenerna har alltså inte kommit igång riktigt ännu. Mattorna av vitsippor täcker fortfarande delar av marken i dammparken, men börjar ersättas av nya mattor, som består av vit ramslök – (en gång stulen från någon slottspark i Halland på någon familjeutflykt för många, många år sedan).

Andra marktäckare som är bra igång, är blåblommande ormrot och vitblommande häxört, som tagit över stora delar av våtmarken söder om stora ängen. Det här partiet är ett av mina få kvarvarande projekt i dammparken, som annars är ganska färdigplanterad vid det här laget. Jag vill inte ha stående vatten mellan stigen och bergssluttningen i söder, så jag fyller successivt upp svackan med höstlöv och gräsklipp. Men eftersom jag inte heller vill ta död på de redan befintliga marktäckarna, går uppfyllnaden mycket långsamt, bara några centimeter per år. Men till slut ska jag nog åstadkomma ett svagt fall utåt längs hela sydsidan av stigen. De buskar som ofta står med vatten kring rötterna verkar inte heller ha något emot situationen, så kanske jag inte behöver bry mig.

Men nog går våren ovanligt långsamt i år – vi är ju redan i sista halvan av maj, och det är svinkallt om nätterna och inte mycket bättre på dagarna. Temperaturen håller sig envist kring tio grader, även när solen skiner.I veckan har i alla fall ekarna börjat slå ut – jag vet inte om det är senare än vanligt, eftersom jag inte har koll på när det brukar ske, men förmodligen är de ljusbundna snarare än tidsbundna.

Min lust för ansträngande utomhusarbeten har avtagit markant under senaste året, så hittills har det inte blivit mycket gjort i parken, sen löven räfsades bort, vilket till större delen skedde redan före jul. Min huvudsakliga motion numera är de dagliga promenaderna med Nelly. Punktligt fyra gånger om dagen går vi ut, och långpromenaden vid åtta-tiden på morgonen brukar ta runt två timmar. Så både Nelly och jag får vår dagliga motion, och det är nog delvis förklaringen till att vi hållit oss så pass friska och rörliga långt upp i åldrarna. Nelly, som är drygt 10 år gammal, ska enligt gängse beräkningar vara 60 år nu, och om 5 år går hon om mig som är 82, men hittills har varken hon eller jag några ålderskrämpor.

Värre är det med Gun, Göran och Biggles.. Göran tycks tyvärr blivit sittande, förmodligen för gott, och Gun har tagit över rastningen av Castor sedan några månader tillbaka. Men i veckan var det tydligen dags att bli sittande även för Gun, fick jag veta, när jag kom ner till dem för det sedvanliga eftermiddagsglaset vin på torsdagen. Castor hade då inte varit utanför staketet på tre dagar, efter att ha dragit omkull Gun på söndagspromenaden, så att hon fått ordentligt ont i ryggen. Den enda motion han får är att springa efter tennisbollar, som Gun eller Göran kastar åt honom. Jag har hittills vägrat att ta honom med på mina eftermiddagspromenader, eftersom jag tror det kan bli svårt för mig att klara av två hundar, men nu beslöt jag mig ändå för att göra ett försök, så jag kopplade upp honom och drog iväg mot min vanliga eftermiddagsrunda runt Johanssons udde. Det blev ingen större succé.

Till att börja ville Castor inte ens gå ifrån Gun, som var på väg till brevlådorna till höger , samtidigt som hundarna och jag skulle gå åt vänster. Plötsligt ryckte han till i kopplet för att komma till henne, så hårt att han nästan drog omkull mig. Även efter att hon gått tillbaka in genom grinden, var han påtagligt motsträvig, men jag stod på mig, och efter några sekunder gav han upp och följde med. Trodde jag. En av mina vanliga eftermiddagsrundor går runt Johanssons Udde, och när jag kom ner till de stora fälten, som var folktomma som vanligt, kopplade jag loss honom för att han skulle få springa lite. Ungefär halvvägs ute på Udden försvann han plötsligt ur sikte, efter att ha tagit ett dopp i sjön. Han kom inte tillbaka, så jag kortade ner min egen runda och tog samma väg hem. Och där var han förstås, nöjd och belåten med att ha hittat hem till Gun. Vilket ju på sitt sätt är väldigt gulligt, men också definitivt ett problem

För det är ju ändå inte någon bra situation för en hund som fortfarande är energisk och rörlig, även om han är åtta år gammal. Så nu beslöt vi att Gun skulle följa med på eftermiddagspromenaden vid nästa försök, även om jag skulle hålla i kopplet. På det viset kan hon ju också använda sina kryckor som stöd, och Nelly går ju ändå lös i stort sett överallt. Enda gångerna jag kopplar henne numera är när vi ska passera Lövekullevägen. På fredagen skulle vi alltså göra ett nytt försök, men då ringde Gun och avbokade, eftersom hon sovit dåligt och kände sig allmänt risig. Dagen efter började regnen, som enligt prognosen ska fortsätta under större delen av nästa vecka.

Så Castors koppelpromenader har skjutits på framtiden, och själv verkar han ju rätt nöjd med situationen. Han får alltså sin motion genom att jaga en tennisboll på gräsmattan, och uppenbarligen tycker han att det är väldigt roligt.