Det blev ett par fantastiska soliga sensommardagar till i början av veckan, innan kallfronten norrifrån tog sig ner till våra breddgrader. Men nu känns det faktiskt lite som höst, första bladen har börjat skifta färg, och grenarna på många buskar är tunga av bär. Jag har provsmakat de amerikanska blåbären nu, efter rekommendation från två olika grannar, och smaken är faktiskt inte så dum. Inte tillräckligt för att jag skulle använda dem på filen, men helt OK att bara plocka en handfull direkt från busken när man passerar. Och om inte annat ger det ju fåglarna god tillgång till mat för tillfället.

Fast de verkar förstås föredra fågelfrö framför bär. Gun har hållit igång matningen med fröautomat och talgbollar hela sommaren, och haft ständig trafik där nere, mest med några pilfinkar, som verkar ha fått tre kullar i rad under sommaren. Det har varit full rulle där, med en lång rad ungar uppradade på staketräcket, medan den stackars stressade mamman flyger fram och tillbaka mellan dem och matautomaten. Pilfinkarna är så många och dominerande, att även annars ganska tuffa fåglar, som blåmes och talgoxar får svårt att komma till. Det var delvis därför som jag faktiskt satte igång matningen själv för någon vecka sedan. Men eftersom det bara fanns några liter kvar i frötunnan från i våras tog de snabbt slut, och sedan glömde jag att köpa nytt frö, när jag var inne och veckohandlade i torsdags.

Det är mest talgoxar som anlitar min servering, och de är rätt roliga, för de tvekar inte att säga ifrån, när maten tar slut. Fågelmataren hänger på min veranda, alldeles utanför fönstret vid datorn, och en av talgoxarna brukar komma och knacka uppfordrande på fönsterrutan där, när fröna är slut, och då går jag förstås genast lydigt ut och fyller på behållaren. Jag tror att det alltid är samma fågel, och igår, när jag låg och degade framför TVn i regnet, kom hon faktiskt och knackade på etthelt annat fönster, som sitter i vardagsrummet, en bra bit därifrån. Hur hon kunde veta att det var just där jag höll till anar jag inte, eftersom det fönstret sitter ganska långt från automaten och TV-soffan står en bra bit in i rummet, men det tyder ju på både uppmärksamhet och uppfinningsrikedom.

Men den här gången var alltså fröna slut, och eftersom jag inte hade någon lust att ta ut bilen bara för småfåglarnas skull, får de faktiskt vänta till nästa torsdag, då det är dags att veckohandla igen. (De dagliga resorna till olika platser för hundpromenaderna, sker numera alltid med Görans bil, och även om det känns lite kymigt att lägga hela ansvaret för transporterna på honom, så tror jag faktiskt att han föredrar det själv. Karlar gillar oftast inte att sitta i passagerarsätet bredvid kvinnliga förare, åtminstone inte de som tillhör min och Görans generation).

Det stora bekymret just nu är annars att delar av ängspartierna fortfarande inte är slagna, eftersom kontraktet med trädgårdsfirman, som tidigare svarat för skötseln av vägrenarna, har sagts upp. Någon ny entreprenör är tydligen ännu inte utsedd, och det verkar inte särskilt troligt att det skulle lösa sig inom den närmaste tiden heller. Niklas och Katrin slog som vanligt av de inre ängs partierna med en motordriven röjsåg för åtskilliga veckor sedan, men eftersom de har så mycket andra aktiviteter inbokade för de närmaste helgerna lär det dröja flera veckor innan de kommer hit igen. Och även om jag har reservnyckel till deras hus, och teoretiskt skulle kunna låna deras röjsåg, har jag aldrig vågat mig på att använda den själv. Trots att jag har gått på teknisk högskola är jag notoriskt oteknisk och jag har alltid haft svårt för maskiner.

Jag skulle förstås kunna ta till min egen motorgräsklippare, som är den enda maskinen jag använder själv, men normalt bara för den allra sista klippningen av ängsmarken, innan trädgården går i vila på senhösten. Problemet med det är förstås att jag numera inte orkar med att starta den själv, och det gör inte Göran heller. Den har alltid varit svårstartad, men det verkar bli värre och värre. Numera är det bara Niklas som klarar att dra igång den, men de lär alltså inte komma hit igen på ett bra tag. Och under tiden fortsätter gräset förstås att växa, även om det går långsammare så här bortåt höstkanten.

Jag gjorde faktiskt ett försök med lien på måndagen, men fick ge upp rätt snabbt, delvis för att det långa gräset hade lagt sig ner, men också för att lien var slö, och jag inte kunde hitta brynet. Det där är rätt typiskt för mig, jag lägger hela tiden arbetsredskap ifrån mig tillfälligt, och även om jag oftast hittar dem senare igen, mer eller mindre av en slump, brukar det vara långt efter att jag slutat leta. När det gäller just brynet, är det ju en rätt billig liten grej, så det enklaste är förstås att köpa ett nytt nästa gång jag veckohandlar. Jag måste ju ändå ta mig till Jordnära då, för att köpa fågelfrö... 

Men vad jag faktiskt hittade redan på måndagen var grävgrepen, som jag ju letat efter ett bra tag. Den stod helt oskyldigt lutad mot en buske alldeles utanför entrén till Rosengården, där jag säkert passerat ett halvdussin gånger den senaste veckan. Jag hade ju haft på känn att jag skulle hitta den, så fort jag slutade leta aktivt, men hur jag har kunnat undgå att se den på en så öppen plats tidigare är en gåta. Kanske har jag tomtar och vettar i parken, som flyttar runt mina redskap bara för att driva med mig?

Nu blir det i alla fall lättare att tömma kompostringarna, vilket är vad jag annars mest sysslar med så här års. Många av dem har färdig kompostjord i den centrala delen, medan de halvt nedbrutna löven på utsidan får bilda grunden för komposteringen av årets kommande lövskörd, som kommer att gå snabbare och bättre om den varvas med halvbrunnen kompost. Kompostering är ju inte direkt vetenskap på toppnivå, men vid det här laget är jag något av en expert på det.Fördelen med att kasta om kompost är ju också att det inte är så väderberoende; man kan bara ta ett litet skift då och då mellan skurarna.

Och det har faktiskt blivit en del regn under senare delen av veckan, även om kallfronterna kom in flera dagar senare än aviserat. Än så länge är det dock långt ifrån tillräckligt, och vattennivån i dammen har inte stigit särskilt mycket. Men enligt väderleksrapporterna ska det fortsätta med spridda skurar under hela nästa vecka också. Och även om det kan innebära att Göran och jag kommer att bli våta under hundpromenaderna, är det ändå välkommet, för grundvattennivån har fortfarande inte hämtat sig efter två torrsomrar med en snöfattig vinter emellan...

JAS-perioden är snart slut, och därmed är det hög tid för beskärning, som ju helst ska ske under Juli, Augusti eller September. Buskskärmarna har vuxit till sig bra under årens lopp, och ramar numera in hela parken på ett tillfredsställande sätt, utan att välla ut alltför mycket över vägbanan. Det beror på att jag för en gångs skull hade vett att lämna en ganska bred gräsremsa utefter vägarna under planteringen, utom på de två ställen där jag har formklippta häckar. Det finns dock fortfarande några problemställen, där jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag ska göra, eftersom vegetationen envisas med att försöka ta över de angränsande stigarna.

Framför allt är det ett par gamla bambubestånd, som brer ut sig så mycket att jag nog förr eller senare lär få ta till antingen grensaxen eller spaden, för att rädda framkomligheten. Men det är ett så pass stort jobb att jag drar mig för att ge mig på det, särskilt som jag också gärna vill ordna till ett nytt hem för de uppgrävda plantorna först. Kanske räcker det tills vidare att staga upp bambubeståndet med någon form av enkelt stödstaket. Jag behöver helt enkelt fundera ett tag över det lämpligaste sättet att hantera problemet.

En del beskärning kan dock inte vänta på obeslutsamt velande. Svartaronian vid elskåpet mot vändplatsen, hade till exempel brett ut sig över alla gränser, och hängde långt ut på vägbanan. Så den fick sig en ordentlig beskärning med häcksax redan i förra veckan, och nu tog jag även till sågen mot de grövsta grenarna. Tyvärr är min enda användbara såg gammal, rostig och slö, så det blev jobbigare än planerat. Definitivt dags att köpa en ny, för det finns flera förvuxna buskar i behov av beskärning.

Därefter var det hög tid att ta itu med bokhäcken mot Lilla Ferievägen, som jag har bestämt mig föe att hålla strax under manshöjd. Niklas och Katrin gjorde en större insats med motorsågen förra året, för att kapa de toppar som ränt iväg för långt, och nu handlar det mest om att hålla efter årsskotten både på bredden och höjden. Många av dessa var mer än halvmeterlånga, men gick ändä att kapa ganska enkelt med häcksaxen. Men det är ändå en rätt ansträngande uppgift, eftersom man omväxlande måste sträcka sig på tå och stå dubbelvikt. Och eftersom mina arbetsdagar numera är rätt korta, tog mer än en dag att klara av bokhäcken.

Samtidigt passade jag också på att rensa området innanför häcken från hallonsnår och örnbräken. Jag har egentligen inget emot hallon, men de får gärna växa någon annanstans än i parken, där jag prioriterar att ge blåbärsriset en sportslig chans, på de platser det väljer att växa. Detsamma gäller örnbräken, som visserligen är rätt dekorativa, men skuggar ut marken runtomkring för mycket. Men man imponeras av växtkraften; en örnbräken som växte inne i häcken var över två meter hög.Över huvud taget har de flesta av mina planteringar från tiden före vägbygget etablerat sig lite för bra, och börjar nå en storlek där man måste börja fundera på mer radikal beskärning.

De mest lätthanterliga buskarna är nog de amerikanska blåbären, som jag tror kommer att hålla sig på en rimlig nivå av under två meter. De bär även rikligt med frukt numera, men jag har aldrig brytt mig om att plocka bären själv, eftersom jag har hört att de är väldigt sura. Men Katrin och Signe äter dem tydligen i filmjölken, så Katrin plockade rent den ena busken i helgen. Och i år ska jag prova att smaka på bären från den andra busken, som ännu inte är riktigt mogna. De lär ju i varje fall vara väldigt hälsosamma, även om de inte är lika goda som vilda blåbär. Ju mörkare bär, desto mer antioxidanter,som tydligen är det nyttiga.

En fördel är förstås att de både är större och enklare att plocka, eftersom man inte behöver gå dubbelvikt.

Ännu en höstsyssla, som i år plötsligt blivit väldigt akut, är att slå de yttre vägrenarna. Det har tidigare skötts av en inhyrd vägfirma, men i år har kontraktet tydligen sagts upp, p.g.a någon tvist, och någon ny entreprenör är ännu inte utsedd. Det här är definitivt en kris för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att hantera lien, och varken jag själv eller Göran klarar att dra igång min trilskande gamla motorgräsklippare. Så nu lär det jobbet få vänta till nästa gång Niklas och Katrin kommer hit, vilket enligt deras egna planer inte lär bli av på de närmaste tre veckorna...

Åren går, och parken utvecklas. Ingenting står någonsin stilla i en trädgård. Ett frö faller till marken och gror. Det växer upp till en planta, som blir större och större, och när tiden är mogen blommar den och sätter egna frön. Och förr eller senare dör plantan och blir i sin tur en del av kretsloppet genom att göda marken för nya plantor. Det kan handla om några få månader för ettåriga växter, eller hundratals år för stora träd. Och just nu är det trädens kretslopp som upptar min arbetstid i parken.

De flesta av de stora gamla träden i parken är ekar. Det beror delvis på att både far och jag systematiskt har rensat ut de flesta av de granar som ursprungligen växte där. Det finns ett fåtal tallar, som jag värnar om, och massor av småuppslag av olika lövträd, som jag brukar rensa bort, för att hålla stigarna öppna och ge blåbärsriset en chans att växa till. Mest är det småskott och sly av ek, asp och rönn som stryker med. Just nu är det beskärningstid, och det är också dags att beskära häckarna, så jag har gått runt lite ostrukturerat med sekatör och grensax under de senaste veckorna.

För tillfället jagar jag dock ekuppslag. Vissa år är "ollonår", och i år lär nog bli ett av dessa, eftersom alla växter sätter extra mycket frukt, när de blir stressade, och fjolåret, med sin långa sommartorka, var definitivt ett sådant stressinslag. Men de småplantor jag jagar just nu är förmodligen 4-5 år gammal. Jag kan inte påminna mig att det varit något liknande extremår i närtid;det senaste var nog hårdvintern 2010-2011. Men på sina ställen växer småekarna nästan lika tätt som en gräsmatta.

Fast kanske har invasionen av småekar inte bara med temperatur och vattentillgång att göra, delvis orsakar jag nog själv fenomenet, genom att systematiskt använda höstlöven till att fylla håligheter på plats i marken, istället för att kompostera dem. Så massuppslagen av småekar är också relaterade till vissa partier där jag har försökt generellt höja den befintliga jordnivån. Och ett av dessa partier är den så kallade Magnolialunden, söder om den västra entréportalen.

Jag började anlägga den redan innan vägarna byggdes 2011, och startade i den norra delen, där chanserna att få till ett ordentligt jorddjup var störst. Jag använde en blandning av halvbrunnen kompost och eklöv som uppfyllnadsmaterial, och tio år senare har också både magnoliorna och de marktäckande växterna hunnit etablera sig ordentligt i den delen. Någon gång kring 2012 drog jag en ny nord-sydlig stig genom partiet, och i samband med det utvidgade jag också successivt den planerade lunden söderut, upp i sluttningen. Där blev jorddjupet dock betydligt mindre, och jag grävde istället extra stora planteringsgropar, som delvis fylldes med eklöv. Själva uppfyllnaden, som pågick till ca 2017, blev störst närmast den västligaste stigen, och tunnade successivt ut österut, där vegetationen snarast består av torräng numera.

Det är alltså i partiet längs Västra Stigen, som jag har problem med småekarna, och det hänger förstås också ihop med att markvegetationen, framför allt på på östsidan av stigen, inte har hunnit etablera sig tillräckligt för att skugga ut nyuppslagen. Och eftersom jag inte vill ha en tät ekskog just här i framtiden, måste alltså småekarna bort, innan de växer sig stora nog att bli helt ohanterliga.

Jag upptäckte det faktiskt av en ren slump, när jag var på väg ner till mitt senaste projekt vid dammutloppet, med en skottkärra full av självförökad Japansk Primula, som jag hade tänkt skulle få pryda den nya uppfyllnaden där tills vidare. (Så småningom lär jag väl komma på någon buske som gillar att stå med fötterna i vatten, men än så länge har jag inga konkreta idéer för vad jag slutligen ska plantera där permanent).

Nu blev jag alltså distraherad av alla småekarna i Magnolialunden, och började dra upp alla inom räckhåll med roten. Normalt hanterar jag nämligen uppslag av småekar helt enkelt genom att ta ett stadigt tag i plantorna och bara dra, varvid oftast det ursprungliga ekollonet följer med roten upp. Men många av de här hade blivit lite för stora för den metoden. Det gick hyggligt på västsidan av stigen, där jorden var som djupast. Men på östsidan var jordlagret tunnare, och vegetationen bestod av en blandning av småekar och halvhöga grästuvor, som var för stora för att dra upp för hand. Jag behövde därför ta till grävgrep, för att lossa på jordlagret.

Dags för nästa problem; Var är grävgrepen? Jag vet att den ska finnas någonstans i området, men efter att ha letat på alla de ställen där jag senast haft någon form av aktivitet, fick jag till slut ge upp. Jag vet allstså fortfarande inte var grävgrepen kan vara, men förmodligen kommer jag att hitta den på något osannolikt ställe så småningom, om den nu inte har fallit omkull och täckts med eklöv.

Men under tiden stod jag där alltså med en kärra full av uppgrävda primulor, och ett påbörjat projekt som plötsligt kändes betydligt mera angeläget än att bara dekorera dammutloppet. Jag tog alltså till gödselgrepen istället, och efter det gick det betydligt lättare.Och eftersom jobbet att dra upp småekar, visserligen är enformigt, men innebär ganska liten fysisk ansträngning, hamnar man lätt i ett sorts hypnotiskt tillstånd, när man bara fortsätter och fortsätter längre in i landet. Så när Magnolialunden var hjälpligt rensad, flyttade jag verksamheten till partierna kring nedre delen av bäckstigen.

Jag tappade snabbt räkningen på hur många småekar jag drog upp under resten av veckan, men det var säkert tusentals snarare än hundratals. Primulorna i skottkärran hamnade ganska snabbt i det rensade partiet i Magnolialunden, och sedan bara fortsatte jag till nästa parti. Det blev många skottkärror med småekar, som hamnade i kompostringarna, och varje gång jag avslutat ett parti, fyllde jag på med en blandning av halvbrunnen kompostjord, och ren matjord, från de två inköpta jättesäckarna på Amandas uppfart. Och som avslutning blev det på alla ställena en handfull av de japanska primulorna. Det var skönt att äntligen få dem planterade, och det kommer nog att bli ganska grant, när allihop blommar nästa år.

Till helgen dök Boel, Lennart, Niklas och Katrin upp, och jag hade hoppats lite på en arbetsdag vid vedklyven, för att bli av med vedklamparna på Amandas uppfart. Men N&K planerar tydligen att tillbringa de närmaste veckosluten i Östeuropa. Så eftersom det lär dröja ett tag innan de kommer hit nästa gång, ville de prioritera ta upp båten och att få alla trädgårdsmöbler in i förrådet, innan höstregnen börjar på allvar. Så klamparna får vänta ett tag till, men fick åtminstone en presenning över sig.

Dags att återgå till beskrivningen av alla trevliga rundor, som vi hundägare i Alingsås kan välja mellan. Fast  jag ska börja med en besvikelse; skogsvägen vid Rödene, som jag inte besökt på över ett år, visade sig nu vara blockerad, åtminstone i bildlig bemärkelse. Vi möttes av förbudsskyltar med "Privat väg" och "Ej obehörig biltrafik", så det var bara att vända och köra ut igen. Det var tråkigt, eftersom det trots allt handlar om en ren skogsväg, helt utan bostadshus, och det är också tveksamt om skyltarna ens är lagliga. Men det finns ju ändå åtskilliga andra skogsvägar att välja på. Den här gången koncentrerar jag mig på lite mera perifera och vildmarksbetonade delar av alingsåstrakten.

Hjortmarka
Vi börjar dock rätt centralt, i Hjortmarka, som nog är vårt vanligaste promenadmål, och eftersom det är kommunens officiella friluftsområde, delar vi det med rätt många andra. Under veckodagarna är dock inte trängseln lika stor, och det finns också massor av färgmarkerade rundor att välja på. Den längsta, Vildmarksrundan, som är blå, går jag bara när jag är ensam och har gott om tid. Tidigare brukade Göran och jag ta den röda, som jag tror är 6 km, men numera blir det den allra kortaste åtminstone för Göran. Den är gulmarkerad, och själv drygar jag ut den med några extra sidorundor här och var.

Naturen här är mestadels vanlig skogsmark, men det finns flera sjöar och ett rikt nätverk av både mindre stigar och lite bredare grusvägar, varav några är genomgående, och stammar från tiden innan Hjortmarka utnämndes till kommunalt strövområde. I det här området stöter man på både joggare, orienterare och andra hundägare, ibland även cyklar även om det officiellt inte är tillåtet. Man får därför vara beredd att koppla upp åtskilliga gånger på en runda. Däremot finns det förstås inte så mycket vilt, och det är ett av få promenadområden som är "säkert" under älgjakten.

Bälinge
Det här området når man från E20 via Bälinge Kyrkväg, och några hundra meter in stöter man på  motet till den blivande motorvägen.

Det finns flera olika rundor med variationer i Bälinge, och det första går genom en mindre skog, direkt efter att man kommit upp för den långa backen från E20. Det är den trevlig runda, med omväxlande lövskog och gläntor, som tidigare varit ängsmark, och nu delvis håller på att växa igen. Det här var en av mina favoritområden på den tiden jag hade häst, och de flesta av stigarna är fortfarande väl upptrampade. Däremot ser man mera sällan hästspår på dem numera, även om man ibland möter ryttare, och det går hästar i hagarna längs huvudvägen.Området är rätt kuperat, med bl.a ett par branta bergstoppar, berg, men man kan välja mellan att klättra upp eller ta en bekvämare passage runt topparna.

Eftersom han numera har svårt att gå, väljer Göran förstås alltid den andra "rundan", som består av en evighetslång grusväg, rakt in i storskogen. Den delar sig en bit in, och den högra vägen leder uppför en backe till en rätt stor sjö, där hundarna kan bada på två olika ställen. Man kan också gå runt hela sjön, men det blir en rätt lång runda. Vi brukar dock oftast ta den vänstra vägen, som är relativt plan. Där finns ingen egentlig runda, man bara går rakt fram under ca en halvtimme och vänder sedan och går ut igen. Jag hinner betydligt längre in än Göran, eftersom jag går fortare.Längst in i ändan av vägen ligger annars en sorts jaktstuga, och från den kan man faktiskt ta sig runt till den högra av grusvägarna, men det innebär en promenad på ca tre timmar.

Det här är egentligen en ren skogsavverkningsväg, och just nu ligger det massor av timmerhögar längs innerdelen av vägen. Men av någon anledning använder ägaren också området längs yttre delen av vägen som avstjälpningsplats för diverse schaktmassor och metallskrot, så bitvis ser det rätt förfärligt ut. På senare tid har det dock skett hel del omsättning bland högarna; några har försvunnit samtidigt som nya tillkommit. Vi misstänker att innehållet i grus- och stenhögarna används som fylle på andra ställen och troligen är E20-bygget inblandat i processen just nu.

Övre Nygård – AMS-rundan
Ännu en en"hästrelaterad" runda. Den här vägen byggdes av Amsjobbare nån gång kring 1980, (därav förstås namnet). Vägen var ursprungligen menad enbart som ridväg, eftersom sådana i stort sätt saknas i anslutning till ridskolan vid Nygård, särskilt efter att en stor del av de närbelägna skogsvägarna annekterats för rekreationsområdet Hjortmarka. Ursprungligen hade vägen också en mjuk beläggning som gjorde att den var lämplig som ridväg och även gick att galoppera på, Men eftersom den ganska snart började användas som timmerväg också, blev ytskiktet så småningom för hårt och stenigt för att göra det galoppbart, och något nytt ytskikt hade ridklubben aldrig råd att lägga dit. Vägen används förstås fortfarande som ridväg, men inte särskilt frekvent, så det är inte så ofta man stöter på hästar där. Däremot är älgar och rådjur ganska vanliga, men det finns åtminstone inga jakttorn längs vägen, så den kan betraktas som rätt säker även under älgjaktstid.

I bortre ändan av grusvägen finns en stig direkt ner till ridskolan, och även en kortare terrängrunda, som ingick i den ursprungliga AMS-rundan, för att separera ryttare och joggare. Men redan från början spillde förstås ryttare rätt ofta över på Hjortmarkens vildmarksspår, eftersom det var stigar som ryttarna vant sig vid att använda. Och det brukar jag också göra med hunden, medan Göran nöjer sig med att gå grusvägen fram och tillbaka.

Kvarnsjön - Laggarebacken - Lejonberget
Det här skogspartiet är en del av Risveden, och följaktligen jättestort, Det finns många olika rundor att välja på och en av dem går kring den lilla Kvarnsjön, som ligger ovanför terrasshusen norr om Kungälvsvägen. Man kan nå området ganska enkelt från terrasshusens parkering, men jag brukar oftast köra in på grusvägen mot Lejonberget, och ta mig upp till Kvarnsjön via en delvis sumpig liten stig, innan de riktiga strapatserna börjar. Den kortaste rundan är förstås att bara gå runt den lilla sjön, men även då får man vara beredd på att klättra över branta och delvis hala berghällar här och var. Det finns flera badplatser runt sjön, som är frekventerade sommartid, men annars är här oftast rätt folktomt.

Om man är beredd på större strapatser, finns det två olika stigar som leder uppför den branta norrsluttningen, (plus en tredje mindre, som leder till skjutbanan, men den gör man klokt i att hålla sig borta ifrån). Själv brukar jag ta den ena huvudstigen upp och den andra ner. Väl uppe på höjdpartiet har man flera alternativ, beroende på hur mycket tid och energi man har kvar. Man kan ta till vänster och följa den lilla grusvägen, som leder ner till vägen förbi Lejonberget, eller till höger längs stigen i grusvägens förlängning, vilket leder bort mot vägsystemet kring Dammsjön. Det finns även ett tredje kortare alternativ rakt fram, runt en liten enslig gård mitt ute i skogspartiet. Vilket man än väljer måste man förstås så småningom ta sig tillbaka till bilen igen, så dagsformen får avgöra.

Dammsjön- Bolltorpshöjd
Fortfarande befinner vi oss i en del av Risveden, dock lite centralare och längre österut. Man kör upp i skogen via Kungegårdsgatan och tar till vänster i rondellen in på Bolltorpsvägen. Gatan övergår så småningom till en grusväg, som leder upp till Bolltorpshöjd. Strax efter att man passerat skjutbanan går en grusväg in till vänster. Den har en vägbom i början, så man får parkera bilen där, men i gengäld är vägsystemet innanför bommen väldigt lite trafikerat. Det finns egentligen bara två bostadshus härinne, Hjälmared och Valken. Däremot är det gott om väletablerade strövstigar som bl.a leder till någon av de relativt stora sjöarna Kvarnsjön och Dammsjön. Själva grusvägen går dock upp till Dammsjön, som man når efter en kort promenad, genom att bara följa grusvägen rakt fram.

Halvvägs upp på grusvägen finns en vändslinga, och därifrån kan man ta en tur ner till Kvarnsjön, eller runt den lilla gården Gröneslätt, (ett område som man ju även når via stigsystemet från terrasshusen). Ytterligare ett alternativ är att ta till höger strax efter att man passerat den lilla gården Hjälmared. och därifrån runda Bolltorpshöjd, via att par nästan parallella stigar på olika nivåer. Förbindelselänken är en brant backe ner från den södra ändan av Bolltorpshöjd. Man kan också välja att gå runt hela Dammsjön,vilket är ganska jobbigt, eftersom stigen längs nordsidan av sjön numera är ganska igenväxt och otillgänglig. Stigen på sydsidan är det lite lättare att ta sig fram på, och dagsformen brukar avgöra vilket av de olika alternativen jag väljer. Det allra enklaste är förstås att bara följa grusvägarna fram och tillbaka.

Det finns också ett överordnat genomgående strövstråk utmed långa sträckor av Bolltorpshöjdsvägen och Tomteredsvägen, längs med och genom åkermarken som tillhör Bolltorps egendom, ända ner till den lilla skogen runt Karin Boyes Sten, men de södra delarna av de här grusvägsystemen är förstås betydligt mera trafikerade. Och för en "hundrunda" blir det nog också väl långt, om man inte bara vill gå fram och tillbaka.

Det har varit omväxlande stekvarmt och ösregn under veckan; normal svensk sensommar alltså. Ännu har löven på träd och buskar inte börjat skifta färg, men det känns ändå lite som höst,. Skördetiden för bär och frukt är definitivt inne, och i en del fall redan över, även om jag själv sällan ids plocka blåbär och hallon numera. Men i år plockade jag åtminstone av en del av mina egna vin- och krusbär, eftersom det började bli tomt i extrafrysen i förrådet, och jag inte vill bli utan sylten till morgonfilen.

Många vilda träd och buskar har massor av frukt just nu, förmodligen beroende på knoppsättningen efter förra årets torrsommar. Både rönn och svartaronia har så mycket bär att grenarna nästan bryts under alla klasarna. Boels pärlrönn har dessutom både röda och vita bär, eftersom grundstammen har skjutit ett tjuvskott, som numera är betydligt högre än det ympade trädet. Det borde förstås tas bort, för att inte växa ihjäl det ympade skottet. Men eftersom Boel har deklarerat att naturen själv ska få välja vad som växer på hennes tomt, lämnar jag valet åt henne.

Varken rönn- eller aroniabär är förstås särskilt ätliga, det verkar som om inte ens fåglarna bryr sig om dem. Däremot skördade jag någon halvliter fläderbär i veckan, för att dryga ut min årliga fläderblomssaft, eftersom jag inte fick tag i citronsyra i affären. Huvudingredienserna är annars citron, socker och fläderblommor, och själva blommorna har legat i frysen sedan i juni. De ser inte direkt fräscha ut nu, men saften brukar bli en bra måltidsdryck; ett alternativ till det vanliga rödvinet, som nog alla vi familjemedlemmar i min generation konsumerar väl mycket av nu för tiden, särskilt sommartid.

Själv ransonerar jag mitt dagliga vinintag genom att bara hälla upp ett halvt glas, som sedan tas med till TVn, där jag oftast intar middagen numera, medan jag slötittar på Rapport. Det är en effektiv försäkring mot för hög konsumtion, eftersom oviljan att resa sig och gå upp till köket för att hämta påfyllning blir tillräckligt stor, för att jag ska hålla mig till det där halva glaset. (Jag har försökt tipsa Gun om mitt knep, men det tas inte väl upp).

Göran har drabbats av den lokala influensan, och eftersom karlar alltid tycks bli sjukare än fruntimmer, har han tillbringat den senaste veckan nedbäddad i sängen på övervåningen. Det innebär att Gun har fått ta över hundrastningen, och eftersom hon envisas med att alltid följa exakt samma rutin, har promenaderna denna veckan blivit rätt enahanda. Guns ständiga rutt går via Svärds skog och Scoutstugan till strandklipporna utanför grinden mot Bryngenäs. Där kastas ett antal pinnar i vattnet, som Castor får hämta, vilket uppskattas av Castor, som älskar att simma efter pinnar. Dock inte lika mycket av Nelly, eftersom Castor simmar så mycket fortare än hon, att hon inte har en chans att få tag i en enda pinne. Hon har därför upphört att ens försöka, och sitter istället bredvid mig på en utställd parkbänk, medan Gun sköter kastandet.

Det hela blir också lite begränsat av att Castor, som är lite korkad, aldrig har lyckats fatta att han förväntas lämna över pinnarna, eller åtminstone bära upp dem på land. Han bara släpper dem i vattenbrynet, och väntar sedan ivrigt på nästa pinne. Konstigt nog har det hittills funnit tillräckligt av dem på marken för att fylla behovet till nästa dag, men förr eller senare lär de väl ta slut. Förhoppningsvis hinner Göran komma på benen igen innan dess.

När pinnarna för dagen tagit slut går hemvägen alltid via det långa fältet och Svärds stuga. Själv tycker jag det är urtråkigt att gå precis samma runda varenda dag. Men alla förslag till variationer från min sida förkastas av Gun, oftast med motiveringen att det blir "för nära järnvägen". En fördel finns det dock med att gå här hemma i Lövekulle; Nelly löper fortfarande, och risken att träffa på intresserade hanhundar är betydligt mindre här ute, än på de olika, delvis bilburna rundorna som Göran och jag brukar gå i vanliga fall.

Även trädgårdsarbetet är rätt monotont så här års, eftersom gräsräfsningen aldrig tycks ta slut. Jag varvar med att skära ner ormbunkar och beskära de buskar som hotar att blockera stigarna totalt, men det är förstås bara en tidsfråga innan grenarna växer ut igen.

Till helgen hade SMHI aviserat ett omfattande busväder, med varning för höga vattenflöden, åska och ösregn hela söndagen, men av detta blev bara en liten skvätt på söndagsnatten och morgonen. Som så många gånger tidigare in år tycks huvuddelen av fronten ha passerat antingen norr eller söder om oss, och vi ligger fortfarande lite i regnskugga. Lyckligtvis dock inte katastrofal i år.