Vädret har varit blandat senaste veckorna; egentligen typiskt svenskt varannandagsväder. Det gör att grundvattenståndet i stort sett bör vara återställt till normalnivå, så nu har jag samlat in och hängt undan alla vattenslangar, som tidigare låg utdragna till flera av der torrkänsligare delarna av parken. Det är synd att jag aldrig fick ordning på mitt underjordiska bevattningssystem, som jag anlade 2012, men som frös sönder redan tredje vintern efter att jag grävt ner det i ett antal stigar, (förmodligen för att jag slarvat med att tömma ur allt vattnet ur systemet ordentligt). Kanske skulle det vara värt besväret att försöka hitta läckan och återställa det.

Det kommer säkert att bli fler torrsomrar framöver, som en effekt av "global warming", och en annan sak som jag funderar allvarligt på är, att försöka få igång den gamla djupborrade brunnen igen, för att använda den enbart till bevattning. Jag är faktiskt inte säker på om det var pumpen eller hydroforen som la av, och hydroforen är i vilket fall som helst borta ur pumprummet, efter att jag drog in kommunalt vatten 2016.

Jag har försökt ta upp det här med familjens rörläggare Bosse ett par gånger, men hittills har han varit väldigt negativ, och hävdar att det skulle bli "alldeles för dyrt". Men exakt vad han menar med "för dyrt"vet jag inte, för hittills har jag inte ens lyckats få honom att ta fram ett kostnadsförslag. Och med tanke på potentiella nya bevattningsförbud, och de astronomiska vattenräkningarna som de två senaste torrsomrarna fört med sig, skulle det kanske ändå löna sig på ett par års sikt. Brunnen är 96 meter djup, så nog borde det finnas tillräcklig kapacitet i grundvattenmagasinet, speciellt som alla grannarna numera lär ha kopplat in sig på det kommunala nätet, liksom jag själv. Men kanske är problemet inte så mycket kostnaden, som att det är ett jobb som Bosse inte verkar tycka vara kul. Pappa Sven-Olof var betydligt mera med på noterna, när det gällde mina olika vattenrelaterade projekt.

Under veckan har jag annars mest ägnat mig åt att räfsa gräs på den stora ängen vid dammen igen, efter att Niklas ock Katrin slog av gräsytorna för några veckor sedan. Det vill säga, i den mån jag ids göra nånting alls i den nya värmeböljan. Gräsräfsning är oerhört tråkigt, och blir dessutom bara jobbigare och jobbigare ju mer man skjuter upp det, eftersom det nya gräset hinner skjuta upp genom torrgräset under tiden. Och hittills har vägföreningen inte ens slagit av vägkanterna i år, så förr eller senare lär det bli ännu mera gräsräfsning.

Som omväxling återgår jag tidvis till att skära ner strutbräken och aspskott längs bäcken och övre dammen. Ormbunkarna har blivit alldeles för vidlyftiga och jag rensade bort ganska mycket av dem redan för några veckor sedan, men det finns fortfarande massor kvar, framför allt i övre delen. Allt ska förstås inte bort, men nu börjar man åtminstone kunna se både vattnet och stenröset igen.

Kring nedre delen av bäcken är det framför allt jätterams och skunkcalla, som tar för mycket plats, och jag skär helt brutalt ner alltihop vid marken. De kommer naturligtvis att återkomma nästa år, och då får jag nog fundera på mera radikala åtgärder mot skunkcallan, som har satt ett dussintal småplantor i bäcken. Numera skär jag ju bort fröställningarna direkt efter blomningen, men det borde jag nog ha börjat med tidigare.

En annan gammal favorit, som trivs så bra att den.börjar bli ett problem,är plymspirean, Aruncus dioica. Den är ju fantastisk när den blommar med sina två meter höga vita blomplymer, men den har en tendens att fröså sig överallt, och sticker ofta upp på olämpliga ställen, t.ex i ytterkanterna av mina rhododendronpartier. Jag måste försöka komma ihåg att skära bort blomstänglarna överallt innan de hinner gå i frö, men det är så mycket annat som behöver tas om hand under högsommaren.

Över huvud taget har tillväxten i hela parken börjat nå en kritisk nivå numera, och det börjar bli svårt att ta sig fram på stigarna på flera ställen på grund av överhängande grenar. Även mina två äldsta bambuplantor har blivit så vidlyftiga att de delvis blockerar stigarna på båda sidor om dammen, vilket främst är irriterande när de regnar, så att axen böjs ner av vätan. På sikt kommer jag nog att få beskära dem rätt ordentligt i marknivå närmast stigarna, men det känns inte så lockande. Så kanske jag istället gräver upp delar av bambuskotten närmast stigarna, och ger dem en ny växtplats någon annanstans. Frågan är bara var, för nu börjar det bli rätt fullt i alla randplanteringarna.

Kanske jag slutligen har nått ett stadium där jag kommer att behöva ägna huvuddelen av min tid i parken till att ansa, beskära och till och med gräva upp och ta bort delar av den befintliga vegetationen, snarare än till att tillföra nya buskar och perenner. Vilket känns lite tråkigt, för det roligaste jobbet i en trädgård är trots allt att plantera nya saker, och se hur de utvecklas. Men parken är 50 år gammal vid det här laget, och själv är jag 80, så kanske håller tiden på att hinna ifatt oss båda

Göran har kommit hem från Steninge igen, och de dagliga hundrundorna återgår därmed till normala rutiner, d.v.s grusvägar i jämförelsevis bekväm terräng. Beskrivningarna av övriga rundor i mera otillgänglig terräng får därmed anstå till nästa gång jag har nyhetstorka i veckorapporten. Den här veckan har jag dock varit riktigt aktiv inne på dammtomten, eftersom de utlovade regnområdena blev fördröjda, och inte nådde oss förrän på lördagsmorgonen, och även då i betydligt beskedligare form än utlovat. Vi blev knappt ens fuktiga på morgonrundan idag.

Veckans huvudprojekt, som egentligen har pågått mer eller mindre aktivt i åtskilliga veckor, handlar huvudsakligen också om regnvatten, eller mera koncist, hur man ska kunna hålla kvar en större del av detta i själva näckrosdammen, där vattenståndet annars kan bli väldigt lågt under långvariga torrperioder. Hela lågpartiet där dammen nu ligger utgörs av en lerficka, och redan innan far grävde ut dammen där år 1955,fanns det en våtmark i den lägsta delen; ett ganska stort vitmossekärr, stående vattenpölar mellan öar av mossa och vass. Dammen höll sedan någorlunda rätt under mer än 50 år, bortsett från en intensiv torrsommar 1988, då jag passade på att rensa upp och fördjupa den.

Men efter att de nya vägarna anlades kring 2012, har utläckaget från dammen sedan ökat oroväckande, samtidigt som dammen förlorade en stor del av sitt tidigare tillrinningsområde, genom alla de nya husen och de stora ytorna av hårdgjord mark omkring dem. Det mest avgörande var dock att man onder vägarbetet sprängde bort delar av den underjordiska bergströskel, som dittills hållit hela lerfickan, och därmed våtmarken i den centrala delen på plats. Själva vägkroppen, med sina meterdjupa lager av stenskravel och väggrus, fungerar dessutom numera förmodligen som en underjordisk kanal för dagvatten. Men eftersom hela området runt dammen utgörs av en lerficka, och jag lyckades övertyga Skanskas killar om att sidolutningen på båda vägarna runt den skulle riktas inåt, för att leda dit så mycket som möjligt av regnvattnet, fungerar det fortfarande hjälpligt.

Jag hade en väldigt god relation till vägjobbarna, och de lyssnade oftast på mina synpunkter. Men i en fråga lyckades vi aldrig bli riktigt överens. Skanskas ingenjörer envisades med att det måste finnas att utlopp med översvämningsskydd för tomterna runt dammen, om det någon gång skulle komma extremt stora regnmängder under kort tid. Som de ingenjörer de var, hade de också vidlyftiga idéer om någon sorts höj- och sänkbar dammlucka i själva utloppet, men där satte jag stopp.

Själv var jag betydligt mera orolig för följden av motsatsen, d.v.s för lågt vattenstånd under långa torrperioder, och hittills har tiden utvisat att det var jag som hade rätt. Vi enades dock så småningom om en sorts kompromiss, med en ganska låg tröskel i dammens yttersta norra spets, och på andra sidan tröskeln en meterdjup uppsamlingsficka, med ett utloppsrör i botten. Själva fickan fyllde jag så småningom med halvstora stenar, men utloppsröret under vägen i norr finns förstås fortfarande kvar och är svårt att göra något åt, eftersom det numera växer en häck av stora forsythiabuskar närmast vägen.

Mitt nuvarande projekt går alltså ut på att hindra så mycket som möjligt av vattnet från att alls komma fram till stenkistan, genom att höja tröskeln närmast dammen med ca en halvmeter. Svackan som bildas mellan tröskeln och den nuvarande strandkanten ska sedan fyllas upp med jord, till ungefär samma nivå som de omgivande stigarna, och så småningom kan jag plantera buskar där, som ytterligare binder jorden med sina rötter. Botten på dammen är väldigt långgrund närmast utloppet, så den brukar vara helt blottad under torrperioder. Tröskeln kan därmed grundas på ganska plan mark, eftersom den riktiga sluttningen mot dammens djupdel börjar först någon halvmeter längre ut.

Det bästa hade förmodligen varit en tröskel av lera, men blålera hör inte till de fyllnadsmassor man kan köpa hos traktens byggvarufirmor. Och att gjuta en mur av betong tvärsöver utloppet kändes lika fel i en naturdamm som en rörlig dammlucka skulle ha gjort, särskilt som den skulle behövt vara 6-7 meter lång. Det blev alltså en vall av blandat material; väggrus, grenar och kvistar, delar av halvruttna gamla järnvägsslipers från min egen tomt, kompostjord och delvis nerbrutna höstlöv. Vallen kommer förstås att sjunka ihop en del med tiden, efterhand som de organiska delarna bryts ner, men samtidigt bör den också bli allt mindre genomsläpplig.

Det bästa hade förstås varit att göra hela det här jobbet i början på sommaren, när vattenståndet var lågt efter en lång torrperiod. Jag började också på det då, genom att räfsa upp slam, löv och kvistar, från den långgrunda botten, in mot fastmarken innanför. Men torkan innebar också stekvärme från solen, så jag tröttnade rätt snart. Det handlade trots allt om att köra dit dussintals av skottkärror med väggrus och kompost från andra delar av området, alltså inte så lockande i 30 graders värme. Dessutom var det full rulle med andra aktiviteter, medan Familjen Familj var här, och inte förrän nu, när alla har dragit hem, har jag uppammat tillräckligt med energi för att ta itu med projektet.

Under tiden hade dock vattenståndet stigit med flera decimeter, efter en del ordentliga regn, och eftersom man rör upp slam i vattnet så fort man nuddar bottnen, var det svårt att få någon riktig överblick över sluttningen. Det bidrog förmodligen till att själva vallen hamnade lite onödigt långt ut i sluttningen, vilket i sin tur innebar mera volym att fylla innanför. Mera jobb, men också mera fasta massor att stoppa genomströmningen med, och dammen är ju definitivt stor nog ändå. Hela tiden höll jag koll på utflödet, och kunde konstatera att det fortfarande porlade en hel del i bäcken utmed GC-vägen ner mot fälten, där utloppsvattnet rimligen bör hamna till slut. Trots en hel del regnskurar under senaste veckan, hade jag inte heller någon känsla av att vattenytan stigit särskilt mycket.

Sammantaget ledde det till att jag på ett ganska sent stadium beslutade mig för att bättra på spärren genom ett någorlunda vattentätt lager in mot själva dammen. Min första tanke var faktiskt dammduk, vilket visat sig fungera bra i den lilla dammen uppe vid mitt hus. Men ingen av byggvaruhusen visade sig hålla dammduk i lager, och att avbryta arbetet på det här stadiet i väntan på en beställning på nätet kändes inte lockande, särskilt som nya regnområden var aviserade till nästa vecka. Jag kompromissade därför med en dubbelvikt presenning, med en längd på 7.5 meter, vilket täckte i stort sett hela vallen, bortsett från de allra yttersta bitarna, där stranden bakom ändå var rätt hög och stabil

Ovanpå presenningen, uppe på själva vallen,ligger nu en rad av naturstenar, för att hålla jorden innanför på plats och hindra att den flyter ut i dammen vid häftigare regn, innan den hunnit bindas av markvegetation och gräsrötter. Även nederkanten på presenningen hålls på plats mot botten av en rad naturstenar på drygt en meters djup, och för att dölja den synliga delen av ytan tippade jag ca ett dussintal kärror med väggrus över kanten. Kanske jag kommer att behöva bättra på utsidan med ytterligare väggrus, ifall det halkar ner för långt i sluttningen, men för tillfället ser det rätt bra ut, och dessutom tog grushögen slut. Och eftersom Amandas uppfart för tillfället är belamrad med ett stort antal vedklampar som ska klyvas, känns det inte lockande att ta hem ett nytt lass just nu.

Jobbet avslutades genom ytterligare att par dussin kärror med kompostjord innanför vallen, och lagom till att nivåerna såg hyggliga ut, började det regna igen. Nu får jag avvakta ett tag, för att se hur pass mycket uppfyllnaden sätter sig, så plantering och eventuell grässådd på ytan får anstå till senare i höst. Jag kommer också att hålla koll på vattennivån och utflödet i bäcken de närmaste veckorna, då betydligt mera regn har utlovats, men hittills ser det ganska lovande ut.

Lagom till att Familjen Familj dragit iväg blev det äntligen väderomslag, och för en gångs skull helt i linje med väderleksrapporten. Redan på natten till tisdagen kom en ordentlig regnskur, och sen dess har jag blivit ordentligt blöt på i stort sett varannan hundrunda. För hunden måste ju ut, oavsett väder, och om inte annat bidrar det till att jag håller mig i hyfsar god form. Och när nu det efterlängtade regnet äntligen kom, kan man ju inte gärna klaga på det.

Även Göran har försvunnit ner till Steninge på en vecka, så Nellie och jag har återupplivar ett antal av våra tidigare hundrundor, som annars prioriteras bort numera, eftersom Göran är beroende av någorlunda plana grusvägar, på grund av sina balansproblem. De stigar jag har har gått på under veckan är allt annat än plana, och man kan konstatera att Alingsåstrakten kan bjuda på ett stort antal platser med både vacker och dramatisk natur. Samtliga är utvalda för att de ligger inom bekvämt bilavstånd och tar omkring en timme att gå, men det finns alla möjligheter att utöka dem, (mer eller mindre frivilligt, för det är lätt att gå vilse ibland). Nedan följer en beskrivning av veckans rundor.

1. Lövekulle-Bryngenäs
Vi startade med en hemmarundan till fots, runt Lövekulle och Bryngenäs. Den går genom Svärds Skog, de öppna betesmarkerna kring Bryngenäs slott, där några hästar oftast går på bete, förbi hästarnas stall, vidare mot nya hagar längs sjön, med ytterligare betande hästar och slutligen tillbaka till Svärds Skog, via Scoutstugan, där man kan köpa kaffe och macka på söndagarna, serverat av Sjöscouternas äldre medlemmar. Ibland går det får i hagarna närmast sjön, men de var borta idag, så man kunde komma ända ut till vattnet och njuta av klippstränderna och de jättestora gamla ekarna.

Det här är en av de vackraste rundorna i hela Alingsås, med underbara kulturlandskap, och vi som bor i Lövekulle-Skår är privilegierade, som har sådan fantastisk natur alldeles inpå knuten. Enda smolken i mjölken är det nya bostadsområde, som kommunen just börjat bygga, på den övre, norra delen av Skårs ängar, men den lokala motståndsgruppen lyckades åtminstone hittills rädda resten av ängsmarken från bebyggelse. Än så länge, för både politikerna och de lokala byggmästarna har ett gott öga till Lövekulle-Skår och vill förfärligt gärna exploatera mera här ute. De har utnämnt Lövekulle till "Alingsås finrum", men har samtidigt som sin främsta ambition att förstöra området, genom att klämma in så många nya hus som möjligt på ängarna. Lokaltidningen redovisar nya exploateringsförslag i nästan varje år, men eftersom allmänheten vill ha kvar sitt finrum, dör de flesta av dem sotdöden - tills nästa exploatör får nästa idé.

2. Korpabergen i Mariedal
Tisdagens tur med Nellie ställdes till bergsplatån kring hundkapplöpningsbanan, kommunens tidigare soptipp. Man kan enklast nå den från Mariedalsvägen, men vi väljer oftast en angreppspunkt till stigsystemet som utgår från en fallfärdig lada vid Rothoffskärrsvägen. Därifrån tar vi oss först upp till den gamla tippen, som numera har täckts över och besåtts med gräs, och erbjuder en riktigt fin utsikt över omgivande natur. Här håller kommunen också på med ett experiment, där ett parti har besåtts med ängsblommor, mest vallmo, prästkragar och blåklint. Det är väldigt dekorativt så här års, och senare på hösten kan jag sno lite frön till mina egna ängsprojekt.

Från toppen av tippen går man ner mot Mariedal och Klinten, och dyker in i skogen igen en bit nedanför hundkappbanan. Det är ett ganska stort naturområde, med oerhört varierad terräng och ett rikt förgrenat stigsystem, men jag brukar hålla mig till den yttersta periferin, för att rundan ska bli lång nog. Det är också ett ganska populärt strövområde, så man möter ofta promenerande, joggare och andra hundägare. Terrängen är väldigt varierad, så man kan välja hur pass bekväm man vill att rundan ska vara. Ju jobbigare terräng desto färre möten, naturligt nog, och själv väljer jag alltså oftast de brantaste stigarna.

Den mest spektakulära biten av rundan följer kanten på ett tvärbrant stup ner mot ängsmarken kring Rothoffskärr i sydost. Stigen, som egentligen är rätt livsfarlig, går alldeles i kanten mot stupet, och man får klättra en hel del upp och ner, men det är utsikten värd. Även Nellie stannar ofta till vid kanten och stirrar intensivt ut över trädkronorna och ängarna nedanför. Ibland blir jag nästan lite nervös för att hon ska få syn på någon fågel i träden, och kasta sig ut över branten, men så dum är hon naturligtvis inte.

Så småningom letar sig stigen tillbaka mot sydostsidan av själva tippområdet, och därifrån kan man ta sig ner till den öppna dalgången nedanför. Lakvattnet från tippen hamnar så småningom här nere, och det finns gott om brunnat i kanten av sluttningen och ute på fälten. Ofta stöter man på stora tankbilar här, som ska tömma brunnarna. Stigen följer kanten av ängsmarken en bit, innan den dyker in i skogen igen, nu på en betydligt lägre nivå, och därifrån finns det flera altsrbariv att välja på för att ta sig tillbaka till ladan.

3. Rothoffskärrsskogen
På onsdagen tog vi en långrunda i der stora skogspartiet mellan Boråsvägen och E20, där Göran och jag numera annars bara går fram och tillbaka på en av grusvägarna i området. Nu klättrade emellertid Nellie och jag istället uppför en brant stig, som leder in i hjärtat av det stora skogspartiet. Först har man lite utsikt över bergsplatån och ängsmarken som vi besökte igår, innan man dyker in i den riktiga storskogen. Lite längre fram finns en sorts knutpunkt, där flera stigar löper samman med en körbar väg ner mot bebyggelsen i Torvmossen och Dammen. Det finns två olika rundor att välja på, och idag tog vi den längre, som sammanfaller med den s.k Potatisleden på en ganska lång sträcka. Bortsett från den första uppförsbacken, är den här rundan inte särskilt naturskön, det är mest gles blandskog i olika åldrar, med en hel del hyggen. Det finns bara en enda sjö, Blåtjärnet, i hela skogspartiet, och den passerar man inte på den här rundan.

Däremot är området jättestort, det sträcker sig ända ut mot sjöarna Gerdsken i nordost och Stora och Lilla Färgen í söder. Där finns gott om vilt, både rådjur och älg, så man gör klokt i att hålla sig borta under älgjakttiden. Det är också lätt att gå vilse här, eftersom det finns en del avverkningsvägar, som bara består av ett par hjulspår, och de leder förstås bara fram till olika hyggen, som alla är nästintill oframkomliga. Inte heller grusvägarna utgör något sammanhängande system, de leder bara fram till enstaka hus mitt ute i ingenting. Man gör därför klokt i att hålla sig till de båda huvudstigarna, som är markerade med färgkodning, och iordningställda med träspångar över de sanka partierna. Den längsta spången är flera hundra meter lång. Jag har gått vilse här flera gånger, när jag har försökt följa mindre stigar, som visat sig vara viltstigar. Terrängen utanför huvudstigarna är ofta besvärlig med mycket sankmarker, raviner och stup, som leder en i helt andra riktningar än man planerat från början. Genvägarna har alltid resulterat i en eller flera timmars ande, innan jag hittat ut till någon av grusvägarna.

4. Bolltorpsskogen
På torsdagen blev det som vanligt det lilla skogspartier i Bolltorp, där jag faktiskt går själv varje torsdag, delvis för att det ligger nära Lidl, där jag veckohandlar mat, men mest för att det är min favoritpromenad. Det är det minsta av alla skogspartierna, men också ett av de vackraste, och fullt av bekväma promenadstigar. Man kan pressa ut tidsåtgången till en timme, genom att konsekvent välja de stigar som följer ytterkanterna på skogspartiet. Det gör att man kommer rätt nära angränsande villabebyggelse i sydost, men eftersom terrängen är ganska brant, och villorna ligger på en betydligt lägre nivå, innebär det inga problem med att hunden springer in på privata tomter. Man stöter också ofta på en liten flock med dovhjortar här, men Nelly är blasé vid det här laget, och ger dem oftast bara en förströdd blick. Jag är inte ensam om att gilla området; det är ett populärt strövområde, och man kan träffa på både joggare och andra hundägare, och ibland hela skolklasser, som kommer hit på friluftsdagar. Det beror förstås på att området bjuder på vacker och omväxlande natur, med både bergspartier och lövskog, små gläntor och utblickar över både staden och den vidsträckta dalgången med odlingsmark, som hör till Nolby gård. Det är speciellt vackert där på vårarna, när alla liljekonvaljerna blommar.

I området finns dessutom en sevärdhet, den s.k Karin Boyes Minnessten, som dock kan vara rätt svår att hitta, eftersom det saknas skyltning och den inte ligger vid någon av huvudstigarna. När Karin Boye bestämt sig för att avsluta sitt liv, gick hon upp i den lilla skogen, och satte sig vid den här stenen, efter att ha svalt ett stort antal sömntabletter. Först trodde man att hon bara hade gått vilse, och letade efter henne på alldeles fel ställen, borta vid Brobacka och Laggarebacken. Skogarna kring Alingsås var vilda och svårtillgängliga på den tiden, och det tog tre dagar innan hon hittades. Och varje gång jag går förbi den här platsen ekar Hjalmar Gullbergs dikt, Död Amazon, i mitt huvud:

Svärd som kämpar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås.
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

5. Stadsskogen
På fredagen blev det Stadsskogen, ett ganska stort strövområde, som tidigare var en sorts pendang till Hjortmarka, med flera färgmarkerade rundor, (fast det aldrig varit lika frekventerat). Det var tidigare ett av våra vanligaste mål för hundpromenaderna, eftersom det ligger så nära Lövekulle. Numera är ju Stadsskogen ett av kommunens största utbyggnadsområden, med en bro över järnvägen och en huvudväg, Stadsskogsgatan, mellan E20 och Lövekulle, tvärsigenom den gamla storskogen. Ytterkanterna av området mot sjösidan bebyggdes allra först, eftersom sjöutsikt står högt på önskelistan för husköpare. (En följd av detta är att området numera ser ytterst tråkigt ut från sjösidan).

Den norra delen av skogen är alltså i stort sett redan borta, men den södra finns fortfarande kvar, och det finns två huvudstigar in i den, "Naturdalen" och "Kulturdalen". Det enklaste sättet att ta sig dit är förstås att ta bilen över bron, och parkera vid någon av dessa ingångar, vilket är vad Göran och jag brukar göra, i den mån vi alls går där nuförtiden. Oftast passerar vi bara igenom med bilen, på väg till något annat av våra promenadområden, (och jag blir regelbundet deprimerad, för att jag tycker nybebyggelsen är så beklämmande ful).

Idag valde jag dock att gå till fots utmed stranden, och ta mig upp mot centrala Stadsskogen via gångtunneln vid Alfhem och en GC-väg utmed Ekhagsgatan. Jag valde förmodligen fel dag, eftersom man just börjat bebygga de två sista kvarvarande kvarteren på ömse sidor av Stadsskogsgatan. Stigen in mot Kulturdalen var därför blockerad av en traktorgrävare, så jag fick traska en bra bit bort mot Naturdalen, innan jag kunde ta mig upp i terrängen. Redan dagen därpå var hela byggplatsen mellan stigarna inhägnad med nätstaket, men förmodligen kommer både entréstigarna och den södra delen av skogen ändå att finnas kvar ännu ett par år. Den dagen de börjar bygga matargator in i den södra delen, är Stadsskogen dock definitivt förlorad som strövområde.

Än så länge finns dock en stor del av det kvar ganska oförändrat, så det blev ändå en rätt lång skogspromenad idag. Jag hade planerat att ta mig hem via gångtunneln mot Bryngenäs och Svärds Skog, men det finns två stigar ner mot järnvägen, och den jag valde landade i ett stort kalhygge. Så hellre än att ge mig i kast med det valde jag att istället följa Skaverödsvägen utmed järnvägen tillbaka till Stadsskogsgatan och bron. Den är inte särskilt rolig, men eftersom den bara leder till ett halvdussin hus, är den åtminstone relativt bilfri.

På lördagen kom Göran hem igen , så beskrivningen av de andra mera otillgängliga hundrundorna i trakten får stå på vänt till nästa gång han försvinner ner till Steninge igen.

De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, så man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, så lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

Nya brädor på bron

Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna då hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

Arbetsgruppen, efter avslutat värv