Alla inlägg under mars 2018

Av Viveka Ramstedt - 26 mars 2018 21:28

Tre olika saker med våranknytning inträffade den här veckan; 20.3 var det Vårdagjämning, och 25.3 både Vårfrudagen och första dagen med sommartid.

 

Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag, associerar de flesta förmodligen med våfflor, men i gamla tider betraktades Vårfrudagen också som en vädermässig vändpunkt - övergången mellan vinter och vår. Lika mycket snö som det fanns på taken denna dag, skulle det också finnas på marken till Valborg.

 

Taken är ju rätt snöfria vid det här laget, men annars ligger drivorna rätt djupa på sina ställen i skogen, och dammen är fortfarande istäckt. Den mesta av snön på fälten är dock borta, så synintrycket numera är snarare brungrått än vitt.


Men visst finns det vårtecken, även om allting stått stilla den senaste månaden. Efter hand som snötäcket försvinner tittar utslagna vintergäck och snödroppar fram här och var, även på min tomt. Men redan för tre veckor sedan, innan Gun åkte till Mallorca, blommade vintergäcken längs hennes östvägg. Hon kom hem i går kväll, och i stort sett har våren inte kommit ett dugg längre sedan hon åkte.


Hundpromenaderna har blivit enklare, eftersom man slipper att vada i djupsnö överallt, men risken att halka och bryta benen kvarstår. Å andra sidan är det ju tur att man har hunden, för utan den skulle jag knappt ha kommit utomhus alls under de senaste tre veckorna. För hundägare är det ju fyra gånger om dagen som gäller, oavsett väder och väglag. De enda som annars går ut i sånt här väder tycks vara småbarnsföräldrar med barnvagn. Ofta pappor, vilket jag tycker är uppfriskande att se.


Men det börjar äntligen gå att jobba lite utomhus igen, och det är behövs, för jag har blivit rätt försoffad av allt innesittande. Fast eftersom tjälen är kvar, så är det enda som egentligen går att göra att ta hand om resterna efter trädfällningen, som för närvarande belamrar stora delar av östra ängen. Ett enahanda jobb, och ganska slitsamt, men det måste ju göras.


Det tar tid att kärra undan klabbarna, eftersom de är så stora och tunga att man bara kan ta fyra i taget på skottkärran. Det understa lagret är också fastfruset i marken, och måste sparkas loss. Hittills har jag i alla fall fyllt två av tre tillgängliga lager i vedskjulet; det mesta får nog ligga under presenning tills vi får tid att klyva dem. Och så blir det förhoppningsvis ett påskbål på en del av riset.


Och söndagen var en riktigt fin dag, då man kunde njuta av årets första fågelsång och ta igen sig mellan skottkärrorna i solskenet mot Boels södervägg.


Fast idag snöar det igen, och det ska bli kallare i veckan.

Än så är det långt till vår.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 19 mars 2018 16:12

Jag är redigt trött på det här vädret och väglaget nu. Knaggligt och halt överallt, så man riskerar att bryta benen på varenda hundpromenad. Dessutom måste jag kliva över en stor trädstam, varje gång jag ska passera Norra portalen, eftersom både bensinen och sågklingan tog slut samtidigt för pensionärspojkarna, innan de hann stycka upp den i hanterliga bitar.

Men det är åtminstone ljust på morgnarna nu, och faktiskt även på sista kvällspromenaden, eftersom snön lyser upp i mörkret. På dagarna är det däremot för ljust; man får ont i ögonen av allt det vita. Ja, jag vet att jag låter gnällig, men det här är faktiskt en ovanligt usel vår.

Kalla nätter och soliga dagar är värsta tänkbara förhållanden för känsliga buskar, eftersom de börjar bryta för tidigt. Knoppar som börjar svälla under dagen, kan fryser sönder under påföljande natt. Snötäcket skyddar visserligen markvegetationen, men det skyddar också övervintrande mördarsniglar och deras ägg.

Och även om det är plusgrader under dagtid, går det i stort sett inte att göra någonting utomhus, eftersom stora snöhögar blockerar framkomligheten överallt. Så högarna av stamstumpar, grenar och ris ligger fortfarande kvar på östra ängen, i väntan på att det ska gå att komma fram med en skottkärra, så jag kan få undan dem. Förhoppningsvis bör vi åtminstone kunna kunna elda upp rishögen på plats i påsk, när delar av Familjen Familj kommer hit.

Enda nyheten från mitt woodland är annars att rådjuren tycks ha flyttat tillbaka till sin gamla vinterlega i hörnan mot Niklas och Katrins tomt. De har haft sitt sovrum i en stor lövhög där i många år, men flyttade ut under utbyggnadstiden, då de tydligen tyckte det blev för stökigt i området. Nu när byggtrafiken har lugnat ner sig, har de tydligen bestämt sig för att flytta tillbaka igen.

Hur vet jag nu detta? Jo, dels för att jag numera ganska ofta stöter på en liten rådjursfamilj på tre individer under de tidiga morgonrundorna med hunden. Och dels för att rådjuren inte bäddar efter sig. De sparkar upp löven i högen för att få en luftig och varm lega att borra ner sig i. Så medan resten av marken är snötäckt, finns det väldigt uppenbara lövhögar ovanpå snön, i det gamla "sovrummet".

Som vanligt är mina känslor när det gäller rådjuren lite delade. Jag tycker att det är ganska kul att de känner sig så trygga med mig och hunden att de beslutat flytta tillbaka, och de får gärna sova i mina lövhögar om de vill. Jag hoppas bara att de inte förväntar sig "Bed and Breakfast".

Fast med tanke på mina tidigare erfarenheter med rådjuren, så är det förmodligen precis vad de gör.

ANNONS
Av Viveka Ramstedt - 12 mars 2018 15:48

Till slut fick jag alltså tag i pensionärstvillingarna, som haft ett flerårigt vilande uppdrag att ta ner tre björkar i strandkanten till dammen, så snart det blivit kallt nog för att vattnet ska frysa till. Anledningen är träden lutar så kraftigt mot dammen att de garanterat skulle hamna i vattnet om de föll av sig själva. Och att vada ut i vattnet till midjan för att såga upp och avlägsna grenar och stammar, är inte ett jobb som jag skulle önska åt någon. Jag har gjort det själv en gång för längesedan, när en gammal gran föll tvärsöver dammen, och det var inte kul.

 

Det är synd på björkarna, som är vackra och dekorativa, och långt ifrån döende. Men jag vågar inte ta risken att vänta längre, eftersom hela området har blivit mycket blåsigare, sedan så många trän tagits ner i vägområdet och på granntomterna. Och det här är alltså första gången på åtskilliga år, som det hållit sig kallt tillräckligt länge för att isen ska bli tjock nog att bära vikten av människor och fallande träd.

Vid det här laget är jag hjärtligt trött på vintern och snön, (som det kom en ny rejäl portion av förra måndagen). Men det håller på att slå över till blidväder, och under början av veckan oroade jag mig som omväxling över att isen på dammen skulle hinna försvagas så mycket att vi trots allt inte skulle kunna genomföra den planerade trädfällningen.

 

Men fredagen kom, isen ligger, och tvillingarna dök upp med motorsågar och rep på förmiddagen, som vi kommit överens om. Egentligen hade jag velat titta på, men det var fortfarande rätt kyligt, och man kan ju inte stå och hänga över axeln på dem i timtal medan de jobbar. Tvillingarna har fällt träd på trixiga platser åt oss tidigare, så jag litade på att de visste vad de gjorde. Så jag gick en runda med hunden istället, och missade hela föreställningen.

 

Ett par timmar senare kom de dock upp till huset och ville att jag skulle komma ner för att konferera. Vid det laget hade de hunnit ta ner två av träden, och även flytta alla stammar, grenar och kvistar från isen upp på östra ängen, där det nu låg en försvarlig hög, som så småningom ska vidare upp till vedklyven och bålet. Den saken är det dock ingen större brådska med, eftersom det inte är beroende av is på dammen. Det är något som Familjen Familj bör kunna klara själva under ett par arbetsdagar i april.

 

Problemet var den tredje björken, som växer precis mittemot ön, och även lutar kraftigt direkt mot den. Faller den fel skulle den kvadda Peters stålställning för rosorna, och det skulle bli både dyrt och stökigt. De var oroliga för att det inte skulle gå att få trädet att falla i önskad riktning, även med hjälp av rep och dragspel, och ville ha en direkt order från mig, för att våga ta risken. Något som jag faktiskt inte var omedelbart beredd att ge, eftersom onekligen verkade vara en stor chansning.

Men det var inte heller lockande att låta björken stå kvar, eftersom den lutar kraftigt ut över vattnet, och stammen dessutom har en lång längsgående spricka, så trädet är uppenbarligen inte friskt. Missar vi chansen nu, medan isen är kvar, finns det risk att det faller av sig själv, innan nästa möjlighet inträffar. Och faller det av sig själv hamnar det garanterat tvärs över ön.

Resten av helgen använde jag själv till att beskära rosorna på ön, och röja undan en del sly närmast vattnet, eftersom man nu kommer åt från vattensidan.

 

P.S Måndag EM:
Till sist fälldes den tredje björken faktiskt på måndagen, utan större incidenter än att en av tvillingarna blev blöt om foten när han trampade igenom isen, som börjar bli riktigt rutten i strandkanten efter flera dagars blidväder. De hann också ta ner det döda trädet vid portalen, och såga upp det i någorlunda hanterliga bitar, innan både bensinen och sågkedjan tog slut. Så nu ligger en två meter lång stamstump kvar vid portalen, och högar av kubbar, grenar och ris lite varstans runt dammen. Och där lär de få ligga, tills snön är borta, så det går lite enklare att komma åt med en skottkärra.


Av Viveka Ramstedt - 8 mars 2018 23:19


Jag har världens konstigaste minne. Jag kan knappt komma ihåg namnet på en enda aktuell politiker, och oftast inte på bekanta heller. Årtal och datum är som bortblåsta ur huvudet på mig ögonblicket efter att jag läst dem, och jag måste skriva upp vartenda möte i min lilla almanacka, för att inte missa dem. Det är inte enbart senilitet, för jag har haft samma problem i stort sett hela mitt liv. Under min yrkesverksamma tid var jag totalt beroende av min halvdecimetertjocka filofax, där allt tänkbart fanns uppskrivet. (Numera använder jag datorn som minnesarkiv istället, mobilen har jag aldrig lärt mig att hantera fullt ut).


Men samtidigt har jag extremt detaljerade minnen av böcker som jag läste som ung. Jag har namnen på hela persongallerier kvar i huvudet, och kan recitera långa stycken av gamla dikter från skoltiden, som Fänrik Ståls Sägner och Fritiofs Saga. Ännu mera påtagligt blir det med gamla visor och sånger, eftersom man då har både rytmen och musiken att hänga upp minnet på.


För några dagar sedan vaknade jag upp med några rader från en gammal barnramsa ekande i huvudet på mig. Kommer någon annan ihåg den, eller är det bara min generation som har hört den?


Riddaren Finn Komfusenfej
Han går sig på gården, han går sig på råd,
han axlar sitt skinn.
Så gångar han sig i kammaren in
till Kungen av Kej.
"Och sitter du här, du kungen av Kej,
allt uppå ett bord.
Får jag taga din dotter till äkta?
"
"Det får du fråga hennes moder till råda.
"
Jag ska
ll så göra," sa Fusenfej.


Sedan fortsätter det i samma stil i åtskilliga verser, med hur riddaren i tur och ordning ställer samma fråga till modern; Fru Skräckeriskrej, brodern; Knapp Målar-På-Vägg och systrarna; Fru Hicka, Fru Bricka, fru Dördy, fru Bricka. Och slutligen rider iväg med flickan på en väldigt lång häst, som till slut tröttnar och dör på vägen. Fast hur det hela egentligen slutade minns jag faktiskt inte.


Men jag googlade förstås, och fick fram de tre första verserna, plus en del sidoinformation. Som att den ingår med nr 224 i en lista över medeltida ballader, (dock utan närmare detaljer), att den förekommer i boken Till Sagolandet, med illustrationer av Elsa Beskow och omslag av John Bauer, och att melodin har tagits upp som tema i en av Wilhelm Stenhammars stråkkvartetter.


Dock hittade jag ingenstans slutet på visan, eller varför hästen behövde vara så lång, vilket egentligen var vad jag undrade över. Kanske riddaren fick hela flickans familj på halsen, och det var därför hästen måste vara så lång, och sedan tröttnade och dog på hemvägen?


Och visan fortsätter att eka i huvudet på mig...

 

Av Viveka Ramstedt - 5 mars 2018 14:37

Det har varit extremkallt senaste veckan, under 18 grader ett par nätter. Dessutom en hel del snö, vi har ungefär två decimeter nu. Och eftersom det blåser en isande nordan blir det drivbildning nere på fältet, så man knappt kan ta sig fram där.

 

Lyckligtvis har jag tillbringat större delen av veckan i Guns och Görans hus, där man bara kan släppa ut hundarna på tomten för snabbrastning, och alltså slipper de korta extrapromenaderna runt fältet. Och olyckligtvis var detta förmodligen huvudorsaken till att vattnet i mitt eget hus frös på måndagsnatten, eftersom jag ju normalt spolar i ledningarna flera gånger under dygnet.

 

Gun och Göran kom tillbaka på torsdagskvällen, och jag flyttade hem till mitt eget vatten- och billösa hus. Samtidigt löste det förstås en del av problemen, eftersom Göran ju har tillgång till bil, så jag kom iväg till affären dan därpå. Så efter att jag inhandlat ännu en värmefläkt och en stor plastdunk för att åtminstone ha tillgång till dricksvatten, ställde jag faktiskt in mig på en längre tids primitiv tillvaro.

 

Att vara utan rinnande vatten är inte särskilt kul. Till och med en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blir ett helt företag, för att inte tala om att spola på WC. Väderleksrapporten var inte heller uppmuntrande, även om den värsta kylan hade dämpats något, förespåddes fortsatt minusgrader två veckor framöver. Jag beredde mig på en tillvaro med att hämta vatten i grannhuset, och förvara det i dunkar och spänner för olika ändamål.

 

Nå, nu kom ju faktiskt vattnet tillbaka redan på torsdagskvällen. Förmodligen var det den nya och något kraftigare fläkten som hade effekt. Och det löste ju det största och akuta problemet.

 

Bilen blev däremot kvar på verkstaden över helgen, och det är ju rätt förståeligt. De hade fullbokat med tidigare kunder, och jag dök ju upp helt oanmäld. De har provstartat den några gånger de senaste dagarna, och det fungerade vid alla utom en gång. Möjligen behöver startmotorn bytas ut. Eller också var det bara ett tillfälligt och ovanligt slumpfel, genom att "kuggarna råkade hamna mittför varandra", (vilket också var bärgarens diagnos). Och eftersom bilen faktiskt startade, kunde de inte felsöka startmotorn. En ny startmotor skulle kosta 4000:- och de ville inte byta ut den på så lösa boliner.

 

Gun försvann redan på lördagen söderut igen, den här gången för tre veckor på Mallorca med Ortrud. Det gjorde tyvärr att vi missade veckans operaföreställning i Nossebro, eftersom jag numera inte vill köra i mörker. Och för en gångs skull avundas jag faktiskt Gun för den årliga medelhavsvistelsen, för det här långvariga vintervädret är inte roligt.

 

Jag kan faktiskt inte minnas en sådan stark kyla under hela tvåtusentalet. Och även om snötäcket åtminstone skyddar delvis, börjar jag oroa mig för att det kommer att ha konsekvenser för en del buskar i mitt woodland, som har begränsad härdighet. Särskilt vår fina nyplanterade Cornus Kousa vid Niklas och Katrins uppfart kan vara i farozonen. Den är förstås invirad i skuggväv, (vilket är en normal försiktighetsåtgärd för känsligare buskar under första vintern). Men skuggväven skyddar egentligen inte mot kyla, utom lite mot blåst. Men främst är den till för att skugga bort vårsolen, som annars ibland lurar skotten att bryta så tidigt att de sedan stryker med i nästa frostknäpp.

 

Kylan är förstås inte enbart negativ. Förhoppningsvis kommer den att gå illa åt beståndet av fästingar och mördarsniglar i större delen av landet.

 

Men för mig personligen innebär den framför allt att dammen numera har ordentligt tjock is, vilket är en förutsättning för att pensionärstvillingarna ska kunna fälla de lutande björkarna i dammkanten på ett kontrollerat sätt. Jag fick till slut telefonkontakt med dem på torsdagen, och de lovade komma på fredag i nästa vecka. Så nu hoppas jag faktiskt på att kylan blir kvar till dess.



 

Av Viveka Ramstedt - 2 mars 2018 00:04

 

Det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Och det tycks stämma när det gäller den här veckan för mig.

 

Det började med att vattnet frös för mig i måndags. Det har ju varit över 15 grader minus på nätterna den senaste veckan, och jag har torpargrund på huset. Dessutom har jag ju bott nere hos Gun och Göran, för att passa Castor, och det har säkert gjort sitt till. Normalt spolar man ju i ledningarna åtskilliga gånger om dagen, och det hjälper förmodligen till att hålla värmen uppe under huset.

 

Men av någon anledning föll det mig aldrig in att det kunde hända. Vattenledningen är ju nydragen och mer exponerad, sedan jag fick kommunalt vatten för några år sedan, men jag trodde de hade lagt en värmekabel utmed ledningen under isoleringen.

 

Nå, jag ringde förstås rörfirman som hade installerat ledningen, för att be om assistans, men de var föga hjälpsamma. Ganska förklarligt, insåg jag så småningom. Tydligen var jag långt ifrån den enda som vattenledningarna frusit för, och nu stod jag sist på en väldigt lång lista. Deras enda konstruktiva förslag var att jag skulle köpa en värmefläkt och sätta in under huset.

 

Eftersom uppenbarligen ingen hjälp var att vänta från det hållet, åkte jag till Beijers för att inhandla en fläkt. Den vänliga mannen på kundtjänst skakade på huvudet; de hade precis sålt den sista. Samma sak på nästa ställe jag försökte på. 

 

På det tredje stället fick jag faktiskt tag på en. Den var liten och billig, och försedd med så många varningar om vad man inte fick göra med den, att man kunde tro att det var en liten bomb i förklädnad. Bland annat fick man absolut inte ansluta den till någon skarvsladd, vilket verkade idiotiskt, eftersom den medföljande sladden bara var en meter lång, och en av varningarna var att den inte fick placeras nära ett el-urtag.

 

Dessutom visade den sig vara oväntat svår att få igång, vilket inte är så kul, när man ska krypa ut och in i en mörk krypgrund i minusgrader. Det visade sig så småningom bero på att den måste placeras på ett absolut fast och jämt underlag. Vilket inte är så lätt, om botten i ens krypgrund består av grovmakadam. Dessutom fanns det ett slags skydd mot att den skulle välta, som slog till så fort man bara nuddade den. Hur som helst fick jag till slut igång eländet, och återvände till värmen och komforten med rinnande vatten nere hos Göran och Gun.

 

Dagarna gick, och varje morgon vred jag förhoppningsfullt på vattenkranarna i mitt hus, efter morgonpromenaden med jyckarna, men inget vatten kom.

 

På onsdagsmorgonen, när jag just hade packat in hundarna för att åka på morgonrundan, startade inte bilen. Tydligen var batteriet stendött, och det var ju 15 grader kallt, etc.. Jag försökte rulla igång den, men det gick inte, så jag packade ut hundarna igen och ringde en bärgningsfirma, som jag faktiskt har försäkring hos. Killen jag pratade med suckade djupt, tydligen var jag inte den enda som hade startproblem denna morgon, jag var visst nummer elva på listan. Han frågade hur pass bråttom jag hade, och jag måste ju erkänna att jag inte direkt satt i sjön. Vi kom överens om att jag kunde vänta några timmar, medan han avverkade de mera akuta fallen.

 

Under tiden försökte jag ringa min vanliga bilverkstad, för att att förvarna om att jag skulle komma, men hamnade hos en telefonsvarare, som förkunnade att "Vi har öppet klockan 7 till 16 på vardagar och på lördagar och söndagar har vi stängt". Eftersom det var onsdag verkade det ju lite märkligt, så jag försökte igen ett antal gånger innan jag gav upp.

 

Bortåt tvåtiden på eftermiddagen, just som jag började bli orolig att verkstaden skulle hinna stänga, kom äntligen bärgningsbilen. Det visade sig dock oväntat svårt att få igång bilen, trots startkablar. Efter att ha kliat sig i huvudet förklarade killen att batteriet var jättedåligt, men att det förmodligen var startmotorn som hakat upp sig. Till slut lyckades han få igång bilen efter att ha rullat den en liten bit. Han väntade medan jag packade in hundarna i bilen igen, och sedan kunde jag köra till verkstaden på egen hand.

 

Verkstaden visade sig faktiskt vara bemannad, fast överbelastad, och jag hade ju inte lyckats anmäla min ankomst. Men vi kom överens om att bilen skulle stanna under natten, och att de skulle sätta batteriet på laddning och kolla startmotorn dagen därpå. Jag gick hela vägen hem med hundarna, så de fick åtminstone sin promenad till slut.

 

Samma kväll kom Göran och Gun hem, så Nelly och jag flyttade hem till mig. Fortfarande inget vatten, och nu blev förstås problemet akut. Man behöver ju vatten till i stort sett allting, t.o.m att borsta tänderna blev ett problem, eftersom jag bara hade några liter upphällda i en hink.


Nå, att Göran var tillbaka löste ju i alla fall problemet med hundarna, så efter morgonrundan stannade vi till vid verkstaden, för att höra hur det var med min bil. Det visade sig inte vara så bra. De hade visserligen laddat batteriet, men bilen hade ändå inte startat på morgonen, så nu trodde de också att felet låg i startmotorn. Det betyder förmodligen att den måste bytas ut, mot en ny och begagnad, vilket i varje fall lär ta ett par dar.

 

Men nu är ju i alla fall Göran hemma, så behovet av bil är inte lika akut.

 

Och för någon halvtimme sedan kom plötsligt vattnet tillbaka.

Presentation


Trädgård och hundar upptar en stor del av mitt liv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ woodland med Blogkeen
Följ woodland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se