Trots att det fortfarande är flera minusgrader på nätterna känns det ändå lite som vår, och ett säkert vårtecken är när änderna dyker upp. Vilket de alltså gjorde i veckan. De stannade förstås inte länge, eftersom isen fortfarande ligger kvar på dammen, och beta gräs kan de lika gärna göra nere på fälten. Och frågan är om de alls kommer att bygga sitt bo på ön i år. Förra året blev det aldrig någon häckning, troligen för att de tycker att Nelly är lite för störande, när vi passerar på våra dagliga rundor. Hon har nämligen börjat att ta ett ärevarv ut på ön under passagerna, så jag planerar att sätta upp en liten barrikad på bron, för att hindra henne.

Det vore trevligt med en kull andungar i dammen igen, även om de sällan stannar mer än ett dygn, innan de traskar i gåsmarsch ner till sjön. Samtidigt är det ju en risk – det skulle ju vara förskräckligt om Nelly fick tag på någon av ungarna. Jag får kanske nöja mig med kniporna, som brukar häcka i en av uggleholkarna, vilket ju är lite tryggare, trots att även de passerar dammen till fots, när ungarna väl är kläckta. (Den säkraste lösningen vore förstås att hålla Nelly kopplad under passagen förbi ön, även om hon går lös i stort sett överallt under resten av promenaderna. Men så rörig som jag börjar bli i huvudet, så skulle jag säkert glömma kopplet förr eller senare, och det räcker ju med en miss om olyckan skulle vara framme. Så kanske det ändå vore bäst om andparet bestämmer sig för att häcka någon annanstans).

Det har varit en besvärlig vårvinter för sjöfåglarna, eftersom isen fortfarande ligger kvar på hela sjön, även om den nog börjar bli rätt murken vid det här laget. Det märks, eftersom det ligger tre döda svanar på olika ställen i strandkanterna längs Bryngenäsrundan. Det mest störande med det är att Nelly stannar för att äta av kadavren, och även bär med sig bitar av ben och vingar långa sträckor. Bortsett från risken att hon ska svälja något vasst, är det rätt äckligt, och eftersom jag har svårt för döda djur klarar jag inte att ta ifrån henne bytet. Hon stannar också här och var för att lägga sig ner och gnaga på benen ett tag, innan hon slutligen lämnar dem, för att sedan plocka upp dem på nästa runda, och bära dem en bit till. Då blir hon ibland lite efter, och det gillar jag inte heller, eftersom jag alltid vill ha koll på var hon befinner sig.

Lyckligtvis vet alltid Nelly själv var jag själv befinner mig. Det märks tydligt de gånger jag försöker utmana henne genom att gömma mig bakom stenar och buskar, om jag tycker avståndet blir för stort. Det dröjer oftast bara några sekunder innan hon kommer rusande i full fart, och även om hon ibland passerar förbi mitt gömställe, blir det sällan mer än ett par meter, innan hon tvärvänder och dyker på mig. (Och ja, jag vet; så här års borde hon vara kopplad under hela promenaderna. Men med hennes energinivå skulle hon bli odräglig inomhus under resten av dagen, så jag fortsätter att bryta not lagen med berått mod. Hon kan åtminstone inte beskrivas som ”löslöpande”, eftersom hon aldrig går ut på egen hand, följer mig obrottsligt och sällan är utom synhåll mer än ett par sekunder).

Och häckningsperioden har åtminstone inte börjat ännu, även om vildgässen dök upp under veckan, och nu betar i stora flockar på ängarna kring Bryngenäs slott. Mat finns det åtminstone gott om för dem, eftersom det har varit barmark länge. Bortsett från gässens olåt är det annars fortfarande förvånansvärt tyst i skogarna. Man hör knappast något fågelkvitter alls, bara någon enstaka kråka på avstånd. Kanske har parningstiden inte riktigt startat ännu, eller också håller småfåglarna hellre till på folks verandor så här års. Både Gun och jag stödmatar med fågelfrö, och det finns det säkert flera i området som gör. Det är en ständig trafik av småfåglar hela dagarna, och om fröna skulle råka ta slut någon gång, kommer de och pickar uppfordrande på fönsterrutan.

Vi väntar fortfarande på vaccinet mot Covid, och det lutar tydligen mot att vi får fortsätta att vänta fram till sommaren. Senaste nytt i tidningarna är att 15 europeiska länder - (dock inte Sverige) - pausat Astra Senecas vaccin, p.g.a alltför hög procent av patienter med blodproppar. Fast sen har det tydligen blivit godkänt igen. Eller inte... Och om eller när jag själv skulle hamna i en valsituation, skulle jag förmodligen välja att avstå, tills Astra Seneca fått definitivt klartecken. Risken att för mig bli smittad är nog minimal, även om jag envisas med att åka och handla själv en gång i veckan. Men blodproppar vill jag definitivt inte ha; det känns som en nästan större risk än själva influensan.

Nå,  jag är åtminstone inte helt isolerad, även om det ibland känns som om livet stannat. Marianne och jag brukar träffas en gång i veckan på hundpromenaden, även om hon på sistone har hållit sig mycket ute på sommarön. Men snart är det påsk, och då kommer stockholmsgänget till Lövekulle, vilket åtminstone betyder fler gemensamma hundpromenader. Och Gun, Göran och jag träffas nästan dagligen över ett glas vin på eftermiddagarna. Fast alltid utomhus och på säkert corona-avstånd nere vid deras brunn. Det blir lite kyligt ibland, men man kan ju palta på sig.

Det är betydligt mera synd om ungdomarna, särskilt de som tar studenten till våren. För dem är det definitivt ett förlorat år, och jag har faktiskt förståelse för dem som börjat slarvas med restriktionerna. En årskull av studenter har redan snuvats på sitt livs dittills viktigaste dag, och det ser osäkert ut även för årets kull.

Men på söndagen gick isen äntligen upp på sjön, så våren är ju åtminstone på gång… Eller?

Våren är definitivt på gång, men fort går det verkligen inte, eftersom nätterna är så kalla. Så fortfarande under senaste söndagskvällen låg isen kvar på dammen. Fast vid det här laget bär den förstås inte mig längre, även om Nelly gärna tar en tur ut på den, när vi passerar på våra dagliga rundor.

Traktens ungar har också använt den som skridskobana under den senaste månaden, och det har jag ingenting emot, bortsett från en sak; de spelar tydligen någon sorts improviserad bandy på isen, och använder då nerfallna grenar som klubba, och stenar eller vedträn som boll. Efteråt lämnar de ofta lekredskapen kvar på ute isen, vilket däremot irriterar mig, för förr eller senare smälter den förstås, och då hamnar ju grenarna och stenarna ute på dammbotten.

Ungarna har tydligen andra tidsrutiner än jag, så hittills har jag inte själv råkat på dem ute på isen, när jag passerar på mina fyra dagliga rundor, annars skulle jag förstås ha sagt till dem. Så jag bestämde mig för att kommunicera genom en skylt i stället, med texten ”Låt bli att slänga ut grenar och stenar på isen!”, som jag gillrade upp vid ingången. Det tycks faktiskt ha funkat, fast möjligen beror det på att isen under tiden blivit så murken att inte ens ungarna vågar sig ut på den längre.

När jag letade efter material till skylten i uthuset hittade jag ett par gamla skyltar med texten ”Kör inte in på gräset!”. De härstammade från den första tiden för tio år sedan, då de nya husen kom till i området. De nya tillfartsvägarna, som döptes till Fritidsvägen och Ferievägen, byggdes 2009-2010, efter en långvarig tvist med kommunen, som ursprungligen planerade ett dra tillfartsvägen på skrå uppför hela sluttningen mot fälten, och sedan diagonalt över näckrosdammen. Med hjälp av Gatukontoret fick vi så småningom till en vettigare sträckning, som passerar dammen i en mjuk båge, och det hela blev faktiskt till slut riktigt snyggt.

Jag sådde gräs på den plana ytan närmast vägen, med en rad av buskar och träd lite längre in, för att skärma av insynen mot dammen. Men eftersom Gatukontoret valt att placera en vägbula ungefär mitt för dammen, för att tvinga folk att hålla ner hastigheten inne i bostadsområdet, hamnade jag snart i konflikt med ett par av de nya grannarna, som envisades med att köra in på min gräsremsa för att undvika bulan. (Enligt Göran berodde det på att deras sportbil hade så låg frigång, att de riskerade att smälla i underredet, ifall de passerade bulan i för hög fart. Men eftersom hela idén med bulan var just att hålla nere farten, var det ju inget gångbart argument).

Det blevså irriterande att jag till slut blev tvungen att ta saken i egna händer, för att få slut på ofoget, men efter att jag satt upp de ilskna skyltarna upphörde det, och förbudsskyltarna hamnade därmed i uthuset för gott. Den nya skylten är betydligt enklare och består bara av ett pappersark i en plastficka, placerad på en pinne. Men förhoppningsvis fungerar det i alla fall, eftersom ungarna numera är gamla nog att kunna läsa.

Det här med pinnar och stenar på isen är faktiskt det enda problemet jag har haft med ungarna i området sedan de nya husen kom till. Det är skönt, för man vill ju inte bli känd som den där skräcktanten, som alltid ryar och grälar. Jag var lite orolig i början för att de skulle hitta på att använda min äng som fotbollsplan, men hittills har det inte hänt. Däremot cyklar de med sina minicyklar på stigarna runt dammen, men så länge de håller sig på gruset gör det ju ingen skada.

Dagarna rullar på och ingenting händer. Vädret är till synes oföränderligt klart och kallt, och våren verkar ha stoppat upp. Enda märkbara skillnaden är att det blir allt ljusare på morgnarna, när jag går min första morgonrunda med Nelly. (Av någon anledning vaknar jag alltid vid sextiden, trots att det än så länge knappast ens är gryning så dags. Jag har kommit fram till att det förmodligen är tidningsbilen som väcker mig, eftersom tidningen alltid finns i lådan när jag passerar på väg mot dammskogen).

Nå, två saker har faktiskt hänt i veckan; Niklas och Katrins växthus har äntligen blivit färdigt, och jag har fått tillbaka min husnyckel, som varit försvunnen i åtskilliga veckor.

Det finns faktiskt ett samband mellan dessa två händelser. Jag har hål i båda byxfickorna, och trodde därför länge att nyckelknippan hade ramlat ut genom fickan under någon av de dagliga hundpromenaderna. Jag hoppades på att den skulle komma i dagen när snön smälte bort, men så skedde alltså inte. Sedan fick jag för mig att det kunde vara Svantes pojkar som hade min förlorade nyckel. Det är nämligen de som sätter upp växthuset vid Niklas entré, men på grund av kylan hade de inte visat sig på flera veckor. Jag hade dock ett förvånansvärt tydligt minne av att jag lånat ut nyckeln till dem sist de var här, eftersom en av dem behövde komma in i huset för naturbehov. När det nu äntligen blev mildväder, och killarna dök upp för att fortsätta jobbet, rök jag därför på dem direkt för att fråga om nyckeln. Killarna hade emellertid ett lika tydligt minne av att de lämnat tillbaka nyckelknippan, och eftersom det är jag som är senil och inte de, så var jag ju tvungen att tro dem.

Jag hade alltså gett upp hoppet, bortsett från att jag faktiskt planerade att gå in på polisstationen och fråga om någon lämnat in nyckelknippan där, nästa gång hundpromenaden kombinerades med veckoinköpen och alltså krävde en bilresa till stan. Men i veckan skedde faktiskt undret, i samband med att Gun plötsligt bröt mot våra dagliga rutiner. Vi brukar normalt ta ett glas vin tillsammans nere på deras uteplats vid brunnen, (alltid utomhus oberoende av temperaturen p.g.a coronarestriktionerna). Men den här dagen hade Gun av någon anledning packat ner vinflaska och glas i en korg och kom upp till mig istället.

Där sitter vi alltså på min veranda, och tittar på småfåglarna, som flyger fram och tillbaka bland fröautomaterna, och plötsligt säger Gun; ”Det ligger en nyckelknippa vid verandaräcket”. Jag tittar till, och mycket riktigt; där ligger mina förlorade husnycklar, och där har de alltså legat i veckor… Lättnaden var enorm, eftersom nycklarna går till alla tre husen, och det aldrig är kul när husnycklar är på drift. I fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att vara väldigt försiktig med vad jag stoppar i fickorna. (Jag borde naturligtvis laga hålen, men det stupar på problemet med att trä in tråden genom nålsögat. Så det lär få anstå tills ungdomarna kommer på besök igen, och jag kan få hjälp med uppgiften).

Fast vid det laget har jag förmodligen glömt bort alltihop igen...

På måndagen hörde Marianne oväntat av sig, så det blev gemensam hundpromenad i Karin Boyes park, den här gången med alla tre hundarna. Sist vi träffades var den yngre hunden skadad och fick stanna hemma, men idag var båda med, och det blev ett sådant våldsamt kringrusande i skogen, att jag nästan blev orolig för att Nelsons skada skulle gå upp igen. Huvuddelen av snön hade tinat bort vid det här laget, men på nordsluttningar och skuggsidor, låg snön kvar. Vi lyckade dock ta oss runt utan större problem, trots att varken Marianne eller jag hade broddar, och jag som vanligt glömde min skidstav i bilen. (Jag har kommit fram till att en enstaka skidstav är bäst vid halka, eftersom det lämnar en hand fri, ifall man skulle behöva koppla hunden. Vilket jag egentligen bara gör, när jag ska korsa vägar med biltrafik).

Efter hundpromenaden var jag uppe vid familjegraven på Skogskyrkogården med en liten hemmagjord krans, tillverkad av kvistar från barrträden på min och Guns tomt. Även om begravningsceremonin för Ola tog plats i Östersund, ville jag ändå göra något här hemma också.

I övrigt har våren faktiskt kommit långt under veckan, även om vi inte kan skryta med några tussilago ännu, (vilket tydligen Amanda kan enligt hennes Facebook). Det har varit flera plusgrader, och trots nattfrost har i stort sett all snön smält bort från marken, även om isen fortfarande ligger både på sjön och dammen. Jag blir faktiskt lite orolig, när Nelly tar genvägar över dammen på våra promenader, men förmodligen klarar hon upp det även om isen skulle brista under henne. Om inte skulle jag förstås vada ut och rädda henne, men jag hoppas ju slippa.

Cykelvägen längs Mjörnstranden, som vi oftast följer under våra rundor, ligger en bit från vattnet på större delen av sträckan, men vattenståndet är ovanligt högt i år, så det står infrusna träd och vassruggar en bra bit ut i istäcket. Pimplarna, som brukar hålla till utefter just den sträckan av stranden, tycks i alla fall åtminstone ha gett upp vid det här laget. Det har ju annars varit ovanligt många isolyckor i år, dock inte här på Mjörn.

Min damm var rätt populär under några dagar, då grannungarna i trakten använde den som skridskobana, baraockså ett antal långa pinnar ute på isen, som de använt som klubbsurrogat. Men förhoppningsvis flyter pinnarna i land när isen väl smält, så jag kan fiska upp dem från strandkanten. Jag vill ju inte ha för mycket skräp på bottnen. Dammrensningen, som utfördes med traktorgrävare någon gång på sjuttiotalet, skulle jag helst vilja slippa göra om.

Den värsta tjälen har gått ur marken, åtminstone i ytskiktet, så jag har börjat räfsa löv igen. På söndagen var det rena vårvärmen, så jag jobbade i ett par timmar med att rensa rent sluttingen längs hela bäckloppet. Jag räfsar förstås inte i skogspartierna, men det finns rätt många gräsytor som behöver hållas rena, så jag lär ha jobb under de närmaste veckorna. Men om vårvädret håller sig lika behagligt i fortsättningen, som under den senaste veckan, är det ju egentligen en ganska behaglig sysselsättning.

De hopsamlade löven hamnar numera i två stora svackor uppe på bergspartierna, där jag så småningom tänker plantera träd- och buskplantor från min förökningsverksamhet. I växthuset finns fortfarande kvar ett antal krukade småplantor från förra året, som förvånande nog har överlevt vintern. Mest är det sticklingar från en gammal rhod. williamsianumhybrid, som jag råkade bryta en stor gren på, när jag räfsade i höstas. Det har nu resulterat i ett dussintal plantor, som redan börjat skjuta nya skott.

Helst skulle jag förstås vilja ha räfsningen undanstökad innan vårlökarna hunnit slå ut, men så blir det nog inte i år heller, även om inga vårblommor synts till ännu. Enda vårtecknet hittills är den gamla trollhasseln vid entrén, som blommat i minst en vecka redan.