Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som då lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Kylan har hållit i sig under större delen av veckan, och så sent som förra söndagen snöade det faktiskt under en stor del av dagen. Det mesta smälte bort direkt, men ett fåtal snöfläckar fanns faktiskt kvar uppe i Stadsskogen, när jag gick morgonrundan vit åttatiden dagen efter.

Sen dess har det varit soligt, och allt varmare under dagarna, medan det fortfarande varit nattfrost under nästan hela veckan. Första frostfria natten var faktiskt lördagsnatten, alltså den 17e, vilket tydligen är rätt normalt för Västra Götaland. På söndagseftermiddagen igår var temperaturen faktiskt uppe i 17-18 grader, och jag väntade mig att massor av människor skulle söka sig ut till Lövekulle i det vackra vårvädret, Men konstigt nog mötte jag bara en enda människa på eftermiddagsrundan, som gick ut runt Johanssons Udde.

Det brukar i och för sig sällan vara folk ute på udden, eftersom båda ingångsstigarna är branta och delvis blockerade av vindfällen. De människor man ibland möter ute på de fina strandklipporna där har oftast kommit dit med båt och landat på udden för att få en ostörd badplats. Det ligger i och för sig några båtar vid bojar och en minimal brygga längst in i viken innanför vassen, men de har inte kommit i vattnet ännu trots det vackra vårvädret,

Detsamma gäller för övrigt även båtarna längs min vanliga utgångsväg för hundpromenaderna, d.vs stranden vid Alfhem. Inte heller där har båtlivet kommit igång, och det ligger fortfarande en hög bryggsegment och blockerar den genomgående gångförbindelsen i hamnen. (Fast man kan förstås alltid ta sig förbi själva hamnområdet via den genomgående gång-och cykelvägen mellan Lövekulle Udde och Mjörnvallen, men eftersom min hund älskar alla människor och gärna vill hälsa intensivt på alla vi möter, så försöker jag hålla mig undan från de mera trafikerade gångstråken).

Hundpromernaderna är numera oftast begränsade till närområdet Lövekulle – Stadsskogen – Bryngenäs, eftersom jag undviker att ta ut bilen, annat än när jag behöver handla mat ungefär var nionde dag. Intervallet bestäms av hur länge filmjölken räcker, och bryts ibland av att min hundpromenadkompis Marianne ringer och vill träffas, vilket då oftast blir i Karin Boyes Park. (Hon och hennes familj har dock satt sig i frivillig coronaisolering ute på sommarön, så de kommer bara in till ”stan” i samband med sjukhusbesök eller att någon förnödenhet behöver inköpas, som inte finns i lager i den lokala butiken). De flesta promenaderna blir därmed numera lokala för mig.

Man kan ju tycka att jag vid det här laget borde kunna Lövekulle-Bryngenäsområdet utantill, men i veckan upptäckte jag faktiskt ett område härute, där jag aldrig varit tidigare. Det var en av grannarna, som pratade om berget nordost om Bryngenäs slott, som jag alltså regelbundet brukar runda på mina hundpromenader. Av någon anledning har jag dock aldrig varit uppe på toppen av bergsryggen, och vi började prata om att utsikten uppifrån borde vara spektakulär. Så i veckan bestämde jag alltså mig för att klättra upp där.

Sluttningen mot grusvägen som rundar Bryngenäsviken visade sig vara ordentligt brant, med lodräta stup på flera ställen, men efterhand som jag närmade mig gården norr om slottet, blev den mera överkomlig, och halvvägs uppe i backen kunde jag ta mig upp på berget relativt bekvämt. Det kom som en liten överraskning att lantgården sträckte sig så pass långt in på själva berget, med bl.a ett jättestort upplag av plastsäckar, (som väl förmodligen innehöll djurfoder). Det fanns också gott om stumpar av fårstaket och elstaket utan ström uppe på själva bergskammen, som gjorde att man måste sicksacka sig fram. Tydligen har hela bergskammen tidigare varit får- och hästhage, kanske till och med kohage, för det fanns definitivt kor på gården tidigare, även om dessa förmodligen gick på de nedre ängarna.

Utsikten var mindre imponerande än vad jag hade väntat, men miljön däruppe, med karga beteshagar och låga buskage, var oväntat förförisk. När jag så småningom började klättra neråt igen, stötte jag oväntat på ett par hästar vid ett staket, som glatt kom fram för att hälsa på mig och hunden. Vid det laget var jag fullständigt desorienterad, (vilket händer mig lite för ofta nuförtiden), så jag började undra över var hästarna egentligen hörde hemma, som om det kunde finnas någon annan hästgård i området, (vilket det ju definitivt inte gör). Hästarna visade sig förstås vara de vanliga två unghästarna, som jag brukar hälsa på över staketet i de lägre belägna hagarna kring huvudstigen. En av dessa sträckte sig alltså längre upp på berget än jag trott. Och därmed var dagens äventyr avslutat.

Nu återstår bara att hitta en annan lokal sevärdhet, nämligen en stor sten med inskription, som enligt grannarna ska finnas i utkanten av den del av Stadsskogen som vetter mot Lövekulle. Jag går ju uppe i Stadsskogen minst fyra dagar i veckan, men just den här stenen har jag aldrig träffat på. (Om de nu inte menar den stora minnesstenen vid bron över järnvägen, som visar var utbyggnaden av järnvägen ska ha startat. Men den stenen har ju knappast något kors på sig).

Det är fortfarande svinkallt; nattfrost varenda natt och bara ett fåtal plusgrader på dagarna, trots att solen skiner för det mesta. Idealisk arbetsväder, kan det tyckas, men jag har i stort sett ingen energi alls just nu. Det beror åtminstone inte på corona, för hittills har jag klarat mig från smitta, trots att jag envisas med att handla utan munskydd. Snarare är det väl så att min ålder äntligen håller på att hinna ifatt mig – jag fyller ju 82 om en knapp månad.

Efter den relativt intensiva påskveckan, med Wellfeltarna på besök två helger i rad, återgår livet till sin långsamma lunk, då i stort sett ingenting annat händer. Jag läser två tidningar i datorn på morgonen, går ut med hunden fyra gånger om dagen, och eldar i två braskaminer dagligen. Sedan brukar det bli ett glas vin nere vid Guns brunn, och efter det en kortare hundrunda nere på fältet, innan jag hamnar framför TVn igen. Normalt träffar jag Marianne med hundpojkarna Douglas och Nelson för en gemensam hundpromenad en gång i veckan, oftast uppe i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten. Men på sistone har hon hållit sig alltmer ute på den coronasäkra ön, så numera blir det snarare varannan vecka.

Återstår alltså trädgårdsarbete, men marken är fortfarande frusen, och lusten tryter, som sagt. Det finns dock två jättestora högar med nerfallna grenar och kvistar i olika storlekar på dammtomten, den ena innanför thujahäcken och den andra uppe vid uthuset. Samtidigt börjar de uppstaplade sockerlådorna med tändved till spisen ta slut, så nästa långtidsuppgift blir att fylla dem igen. Eldningssäsongen är ju definitivt inte över, men lusten och energin tryter som sagt.

Stockholmsgänget, inklusive dotter Signe, hjälpte mig med lövräfsningen förra helgen, men efter det har det blåst så mycket i veckan att det ligger löv och nerfallna kvistar överallt igen. De var nere i Lövekulle den här helgen också, men den här gången träffade jag dem inte alls, eftersom de gick en långrunda runt hela Mjörn tillsammans med Amandas ”före-detta” Jim på lördagen. (Lustigt egentligen att Jim har behållit så starka rötter i Lövekulle, medan man ser allt mindre av Amanda med familj. Senaste året har ju coronaepidemin satt definitivt stopp för alla resor, och det är evigheter sedan Boel och Lennart visade sig här också) .

Tur ändå att man har den dagliga kontakten med Göran och Gun. Och tur att man har hunden, för utan den skulle man väl växa fast framför skärmarna. Man möter ju också rätt många människor på hundpromenaderna, även om kontakten oftast inskränker sig till en hälsning och några få ord på behörigt coronaavstånd.  Härom dagen träffade vi en rolig ny hund i området. Det är en konstig blandning mellan labrador och storpudel, men ingen av raserna avspeglar sig i utseendet. Hunden är jättestor, lurvig och svartvit, 6 månader gammal och väldigt lekfull. Den lyckades till och med få fart på Nelly, som annars börjar bli betydligt lugnare med åldern – hon är ju över åtta år nu.

Det har över huvud taget varit många nya hundar nere på fältet på sistone, förmodligen är det många i området som passat på att skaffa hund under coronaepidemin. Dessutom verkar stadsskogenborna gärna rasta sina hundar i Lövekulle, medan vi Lövekullebor ofta går våra promenader uppe i Stadsskogen. Jag stötte på åtta olika hundekipage bara på utvägen under söndagens morgonpromenad. Många tycks vara ovanliga raser eller korsningar, som jag aldrig sett tidigare. Men alla verkar vara snälla – åtminstone mot Nelly. (Fast hittills i sitt mer än åtta år långa liv har Nelly aldrig stött på en enda hund, som hon inte kommer överens med).

En definitivt oroande sak när det gäller fältens framtid är den nya översiktsplan för Mjörnstranden i Lövekulle, som kommunen tydligen håller på att ta fram just nu. Ungefär vartannat år poppar de här planerna på exploatering av fälten upp, och nu är det tydligen dags igen, eftersom det var en artikel om planeringen i ATs lördagsupplaga i veckan. Och trots försäkringar i artikeln om att befolkningen inte behöver oroa sig för en överexploatering i stil med det ”mini-manhattan” som presenterades av några lokala byggmästare för ett par år sedan, under benämningen ”Lövekulle Stationsstad”, är det nog ändå en väsentlig ökning gentemot den bara två år gamla översiktsplanen, där ju i stort sett all planerad nybebyggelse i Lövekulle tagits bort. Det svänger snabbt i politiken ibland. Politikerna verkar inte heller vara överens, det låter som om socialdemokraterna gärna skulle se en större exploatering än de borgerliga.

Men någon järnvägsstation i Lövekulle blir det definitivt inte enligt SJ, eftersom avståndet till stationen i centrum är för kort. Och man kan bara hoppas på att den begränsade framkomligheten för bilar i de två enda möjliga tillfarterna, via Sörhaga eller Stadsskogen, kommer att hålla nere antalet nya lägenheter. Förhoppningsvis kommer också strandpromenaden att fortsatt hållas fri från bebyggelse, men helt säker på detta kan man inte vara, eftersom det tidigare har ryktats om en rad ”strandvillor” med egna båtplatser utefter vattenkanten. Men troligen kommer den långgrunda stranden, vassarna och naturvårdsrestriktionerna att sätta stopp för just de ”visionerna”.

Exakt hur illa det kan komma att bli framgår inte, eftersom artikeln saknar både siffror och plankarta, och därmed blir så pass vag att man undrar varför den över huvud taget publiceras just nu. Jag har emellertid definitivt svårt att tro att naturvårdsmyndigheterna skulle tillåta en omfattande muddring på sträckan mellan Mjörnvallen och Lövekulle Udde. Det lär också som vanligt bli rätt mycket protester från både boende och rekreationssökande, och lokalbefolkningen har ju numera utökats av ägarna till grupphusen på uppsidan av Lövekullevägen, som säkert kommer att ha synpunkter på att få sin sjöutsikt förbyggd, (för att inte tala om sitt närströvområde).

Men risken är nog ändå stor att den övre delen av det triangulära fältet mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen kommer att exploateras för eller senare. Det är liksom bara för ”lättbyggt”, lättillgängligt och attraktivt för exploatering, för att klara sig undan i längden.

Den nya översiktsplanen kommer tydligen att presenteras i höst, och sedan brytas ner i flera mindre detaljplaner, med planerad första byggstart om ca 5 år. (Och bara det låter förstås lite oroande, eftersom det tyder på en omfattande bebyggelse, men det klarnar väl så småningom).

Efter många om och men har jag nu fått min första spruta mot Covid-19., vilket skedde på onsdagen.

Av någon anledning skulle vaccinationen ske på Noltorps vårdcentral, som jag aldrig tidigare besökt. Eftersom jag i stort sett aldrig är sjuk, är det evigheter sedan jag besökte någon vårdcentral över huvud taget. Men den naturligaste borde ju ha varit Sörhaga, som ligger intill lasarettet, och därmed utmed den väg jag vanligen kör till och från stan. Dock inte senaste månaderna, eftersom Lövekullevägen är avstängd, och kommer att fortsätta vara det ända fram till midsommar. Förmodligen håller man på att förstärka partierna närmast Säveån, för att inte hela vägen ska rasa ut i ån.

De här arbetena har pågått i månader redan, och gör det irriterande svårt att ta sig till Alingsås, eftersom målen för mina fåtaliga ärenden nästan alltid ligger i norra delen av stan, när jag ska ha hundträff med Marianne och handla på Lidl en gång i veckan. Omvägen runt hela Stadsskogen är irriterande lång, även när man kör bil. Nu visade det sig dessutom vara praktiskt taget omöjligt att ta sig till Noltorps centrum söderifrån, utan att först köra upp till Kungälvsvägen och sedan ner igen. Den ”naturliga” nord-syd-förbindelsen via ”Klämman” är enbart för gång och cykeltrafik.

Efter att ha haft alingsåskartan liggande öppen på datorn i flera dagar, plus en massa strul fram och tillbaka om den exakta tidpunkten för vaccinationen, lyckades jag till slut leta mig fram till rätt plats på rätt tid, och sedan gick det snabbt och enkelt. Enda irritationsmomentet var att man var tvungen att sitta ner och vänta i en kvart efteråt, innan man fick ge sig iväg. Förmodligen är de rädda för att folk ska svimma efter sprutan, (som faktiskt inte kändes alls, men som tydligen kan ha diverse biverkningar). Väntandetefteråt var lite irriterande, men ett uppiggande inslag var att en av sjuksköterskorna kände igen mig, och frågade lite om den häst jag haft på Nygårds ridskola för evigheter sedan.

Jag hade ju egen häst under rätt många år, först i Lerum och sedan på Nygård i Alingsås, (med filial sommartid i mors garage i Lövekulle). I konceptet med stallplatsen ingick ett antal frivilliga ”skötare”, som fick skritta ut hästen i skogen som belöning för att ha ryktat och kratsat hovar. Jag antar att den trevliga tjejen på vårdcentralen var en av dessa småflickor, och därför kände igen mig. (Själv hade jag förstås ingen aning om vem hon var, och skyller som vanligt på min ansikts-afasi – och ålder.)

Det är säkert långt över tjugo år sedan den sista hästen försvann ur mitt liv. Och det är märkligt att hästarna, som utgjorde en så stor del av mitt liv under en så lång period, inte har lämnat några avtryck alls i mina minnesanteckningar på datorn. Jag hittade inte ens en lista på hästarnas namn, men däremot finns det fullt av gamla fotoalbum på övervåningen, de flesta fyllda av bilder på olika hästar. Förklaringen är väl att hästperioden inträffade före datoriseringen, och sedan överskuggades av andra omvälvande händelser i mitt liv, som t.ex Berlintiden.

Det är i alla fall skönt att ha vaccinationen undanstökad, även om man tydligen fortfarande kan bli smittad. Helt säkert lär man inte vara förrän efter den andra sprutan. Men jag fick åtminstone inte någon av de uppräknade biverkningarna, som tydligen kan bli rätt besvärliga. Under de första dygnen efter vaccinationen kan man tydligen bli trött och få ont i armen, ont i huvudet, frysa, få feber eller få ont i lederna och musklerna. Själv har jag dock inte känt ett dugg av något av detta, Nelly och jag tog vår vanliga tvåtimmars-promenad dagen efter, utan några problem.

På onsdagskvällen kom Niklas och Katrin till Lövekulle, för första gången på evigheter – det är nog nästan tre månader sedan sist. Covidrestriktionerna hindrar ju fortfarande närmare umgänge inomhus, för även om jag själv är vaccinerad nu, så kan man tydligen fortfarande överföra smitta. Nu blev det i alla fall en gemensam hundpromenad på fredagen, och sedan har jag fått välkommen hjälp med lövräfsningen i skogen, som blivit sorgligt försummad av mig själv i år. De höll på i åtskilliga timmar på lördagen, och rensade rent hela den stora ängen vid dammen, medan jag själv ägnade mig åt den sista delen av sluttningen högre upp. Det står nätrundlar tillverkade av det gamla fårstaketet lite varstans på dammtomten, och de flesta är fyllda med löv vid det här laget.

På söndagen gav sig N&K på den yttre ängen mot lilla vägen och jag fortsatte successivt bort mot förrådsplatsen innanför thujahäcken. Med gemensamma krafter fick vi större delen av dammtomten rensad från löv, så nu kan man slappna av och vara lat ett tag igen. Tills den nästa stora insatsen – slåttern – väntar.

Vintern rasat ut i våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor.
Guldbelagda, azurskimrande
ligga ängarna i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Äntligen lite vårkänsla, även om nätterna fortfarande är kalla.

Och på torsdagen inträffade Våffeldagen, som alltid under vecka 12. Även känd som Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag. Enligt Wikipedia har Vårfrudagen i folkmun omtolkats till våffeldagen, vilket lett till seden att äta våfflor just den dagen. Om man nu behöver någon ursäkt för att göra detta - eller låta bli. Våfflor är gott, men själv skulle jag aldrig komma på idén att ställa mig vid våffeljärnet. Även om jag förmodligen har ett, längst in i någon glömd låda i något underskåp i köket. Marie Beb är definitivt en helgdag för barnfamiljer. Men varför just vecka 12? Jo, för att det då är nio månader till julafton, då ju Jesus föddes. Naturens lagar är pålitliga, även i religionen.

På sistone har jag haft lite känningar i mitt högerben. Jag vaknar ibland på nätterna med någon sorts ”nästan-kramp”, som tvingar mig ur sängen för att bara ställa mig på benet ett tag. Det är förmodligen någon sorts cirkulationsproblem, för när jag väl är vaken och uppe känner jag ingenting, och långpromenaderna med Nelly blir snarare längre och längre. Det syns inte heller något på benet, varken svullnad, blåmärken eller annan missfärgning. Och varför just högerbenet?

Sist jag ramlade och slog mig, för nästan exakt ett år sedan, var det vänsterbenet jag skadade – (vänster ben och höger tumme enligt min egen veckodagbok). Det hängde ihop med en översvämning borta vid Bryngenäsgrinden, som orsakades av en plötslig islossning. Smältvattnet steg ända upp på vändplatsen utanför grinden, och anledningen till att jag valde att klättra över muren istället för att gå genom grinden grinden var att jag inte ville bli våt om fötterna. Istället blev jag våt över hela mig och stukade dessutom foten. Hur jag tog mig hem efteråt – dryga två kilometer – minns jag över huvud taget inte. Men förmodligen var det efter den skadan som jag började gå med stavar.

Men nu är det alltså högerbenet som jag ibland känner av – fast bara om nätterna, eller när jag ligger still framför TVn. Under hundpromenaderna känner jag faktiskt inte ett dugg; jag bara vandrar på som vanligt. Ibland, men inre alltid, har jag en eller ett par skidstavar med, mest som en säkerhetsåtgärd, men det är nog mera psykiskt än fysiskt som jag är beroende av dem. Stavarna används förstås mest när det är halt vintertid, men de står fortfarande kvar vid min bakre ingång, trots att det nu definitivt är vår, och det händer att jag tar med en, eller båda på mina hundrundor. Som nu, när jag alltså ibland har lite ont i ett ben igen, även om det råkar vara det andra benet den här gången.

Vid bakre ingången står även en trave med apelsinlådor från Lidl, fyllda med nerfallna grenar och kvistar, som jag rensat bort ur skogen. Innehållet används som tändved i mina två öppna spisar, och eftersom jag har eldat varje dag under hela vintern, börjar högen av lådor nu att ta slut. Men även eldningssäsongen lider ju mot sitt slut, och det finns gott om nya nedfallna grenar i skogen, så förhoppningsvis hinner jag fylla dem igen till nästa vinter. För tillfället har jag dock en inaktiv period, och utevistelsen inskränks huvudsakligen till hundrundorna. Lyckligtvis hann jag räfsa bort huvuddelen av de nerfallna löven i dammparken redan i höstas, men eftersom ekarna har kvar sina löv länge, har det kommit rätt mycket nya. Men om bara finvädret håller i sig, lär jag nog få det gjort innan gräset börjar växa igen.

För våren är ju definitivt på gång...

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.