Gråvädret håller i sig, men nu vänder åtminstone ljuset i alla fall; höstdagjämningen inträffade ju den 21.12 Från och med dåblir det alltså lite ljusare för var dag, även om det går väldigt långsamt i början.

Julen gick rätt spårlöst förbi för mig i år. Julfirandet inskränkte sig till ett glas vin med Gun och Göran, nere vid deras källaringång. Fast det är förstås så vi alltid träffas numera, och det är vi ju inte ensamma om, så här i coronatider. Man får vara tacksam att vädret håller sig så varmt att det fortfarande går att träffas utomhus. Någon direkt julstämning blir det dock inte. Det långvariga gråvädret är förstås lite deprimerande, men själv föredrar jag det definitivt framför snö och is.

En liten gran har jag ändå haft. Jag drog upp den med roten, när jag upptäckte den vid stigen ute på Talludden, och nu står den i en blomkruka på mitt runda bord. Om den överlever julen ska jag plantera den ute i dammparken. Kanske blir den julgran igen nästa år. Om inte, får den väl bli ved.

Just nu handlar mitt dagliga liv rätt mycket om ved. Det är dessutom inte mycket annat man kan göra utomhus så här års. Mer än gå ut med hunden, förstås, men hon är ju med under vedhanteringen utomhus också. (Och ”bidrar” dessutom till vedhanteringen inomhus, genom att knycka pinnar ur den stora kopparbaljan i vardagsrummet, och sedan tugga dem till småflis på ryamattan i sovrummet).

Mitt hus värms upp med elvärme, vilket ju blir rätt dyrt, även om väggarna är välisolerade. Jag har emellertid också både en kakelugn och en gammal braskamin som försetts med lucka för att bli mera värmeeffektiv. Utöver den rena trivselfaktorn med att elda brasor, finns det alltså också ett rent ekonomiskt incitament. Fast det är klart att jag egentligen inte behöver elda i vedspisarna, särskilt som vedhanteringen ju är ett både tungt och monotont arbete.

Men det blir mycket nerfallna grenar och kvistar på en skogstomt även under normala förhållanden, och under förra året hade vi dessutom ett onormalt stort antal stormar, som välte ett par rätt stora träd. Stammarna sågades sedan upp till ved med hjälp av Tvillingarna, och är numera prydligt instaplade i vedboden på baksidan av uthuset. Under vintersäsongen eldar jag alltså dagligen i båda eldstäderna, och det går åt ett par skottkärror fyllda med ved under en vecka. Vedboden håller därmed snabbt på att tömmas

Förråden av tändved hade också vuxit över alla bräddar, eftersom man ju inte eldar brasor under sommarhalvåret. Före julhelgen var båda tändvedsförråden, på trappavsatsen vid bakdörren och på den lilla uthusverandanfullpackade med gamla apelsinlådor, som jag en gång i tiden fick från ICA och Domus, och numera används som mellanförvaring av tändved. (Domus finns väl inte ens kvar längre, men de gamla papplådorna hänger med än idag, även om många av dem börjat lossna i fogarna). Vid det här laget är dock minst hälften av papplådorna tomma igen.

Det finns dock fortfarande ett par jättestora högar av nerfallna grenar och kvistar på dammtomten, som bara har blivit liggande, och byggts på successivt av nya nerblåsta grenar. De skulle behöva klippas ner till lagom längder och förvaras under tak. Hittills har det jobbet fått anstå, eftersom alla förråden redan var fulla. Grenhögarna har därförvuxit rejält under året, men nu är det ju eldningssäsong igen, och innehållet i papplådorna minskar snabbt. Så det är definitivt dags att organisera upp i kaoset.

Att förvandla de otympliga grenarna och kvistarna till lagom längder av tändved med hjälp av vedsåg och grensax är ett lågprioriterat företag, som egentligen bara blir utfört när väder och vind sätter stopp för alla andra – och roligare – utomhusjobb. Och vid det här laget är högarna jättestora, den elektriska motorsågen nyckfull och opålitlig, alla handsågarna gamla och rostiga, och sågbocken så murken, sned och vind att den håller på att ramla i bitar. Så särskilt fort går det inte.

Men vid det här laget finns det ju åtminstone också ett antal tömda lådor att förvara tändveden i, och fler lär det bli, eftersom vintern ju inte är slut ännu. Så det tidigare lågprioriterade jobbet har plötsligt klättrat på dagordningen. Just nu eldar jag dagligen i båda spisarna, och en stor del av min utetid går åt till att köra in ved till brasorna, och försöka förvandla grenhögarna till mera lätthanterlig tändved.

Det tidigare välfyllda vedförrådet lär förstås minska snabbt, när eldningssäsongen nuhar startat, men jag har definitivt både brasved och tändved så jag klarar mig fram till våren. Men förr eller senare lär veden ändå ta slut. Då blir det att kalla in Tvillingarna eller Niklas igen, för att fälla något lämpligt skräpträd, om nu inte vinterstormarna tar hand om den uppgiften åt mig. Motorsågen är skraltig, men går nog att använda ett år till, speciellt om jag lämnar in den på service först. Kanske jag rent av kommer att skafta om den gamla klyvyxan, som varit oanvändbar i minst ett år. För Wellfeltarnas eldrivna vedklyv vågar jag mig inte på att laborera med ensam. Tekniska prylar har aldrig varit min specialitet, trots att jag faktiskt har gått fyra år på teknisk högskola.

Det har varit en riktigt lång och tråkig höst, med corona-isolering och ihållande gråväder. I veckan upptäckte jag dessutom att Nelly var en bra bit in i sin löpperiod, vilket är ytterligare en stressfaktor, eftersom jag gillar att ha henne lös.

Både på fredagen och söndagen bröt dock solen fram, och även om det bara är ljust 5-6 timmar om dagen så här års, så gör ändå en solglimt stor skillnad. Särskilt som det är över en månad sen förra gången; jag tror det var i mitten av november som vi senast såg solen här i Lövekulle. (Fast själva solskivan såg jag förstås aldrig någon av dagarna, den höll sig gömd bakom stackmolnen. Men bara känslan av hur ljuset förändrades var ju lite uppiggande).

Veckans – och årets - sista långpromenad med Marianne, Douglas och Nelson gick alltså i tisdags, ute vid ridhuset i Nygård. Där hade jag inte varit på evigheter, och mycket riktigt hade jag också problem att ta mig dit, Jag trodde anslutningen till E20 skulle finnas kvar, eftersom där ju även ligger en ridskola och en djurklinik, men så väl var det alltså inte, och jag hamnade halvvägs till Vårgårda, innan jag hittade ett mot och kunde ta mig tillbaka via parallellvägen och bron.

Det var alltså Nelson som upptäckte att Nelly luktade ovanligt gott, och Nelly var alldeles uppenbart med på noterna, ställde upp sig och vek undan svansen. Vi lyckades dock ta oss igenom promenaden utan parning, men det lär också bli sista gången vi kan träffas i år. Vilket är extra tråkigt, för så här i coronatider har man ju inte så många kontakter.

När jag nu ändå befann mig ute vid ridhuset passade jag på att göra mig av med två gamla sadlar, som jag sedan länge har avsett donera till ridklubben. Sista halvåret, efter att Gun kastade ut dem ur mitt forna stall, (som alltså numera är deras garage), har sadlarna belamrat sängen i tornrummet, där de visserligen var ur vägen, men förmodligen inte mådde särskilt bra, eftersom dagsljuset i rummet är alldeles för starkt. Jag hade turen att hitta en kille på plats uppe på ridklubben, vilket inte alltid är garanterat vid den tiden på förmiddagen. I och för sig hade jag ju bara kunnat lägga in sadlarna i något av personalutrymmena, men då kanske någon kunde ha fått för sig att de var stöldgods, så det kändes skönt att få ett officiellt överlämnande. Sadlarna är visserligen gamla, men av hög kvalitet, och säkert användbara i många år till.

Det har varit en lång och tråkig höst, och vintern lär väl knappast bli bättre, även om ett vaccin nu åtminstone tycks vara på gång. Men jag såg just en notis i tidningen om att en ny sorts coronavirus upptäckts i England. Det innebär förstås att Amandas planerade stockholmsresa över jul inte kan bli av, vilket ju är tråkigt för ungdomarna, som sett fram emot att få träffas. Även om hon möjligen hade kunnat ta sig dit, riskerade hon definitivt att bli fast under oöverskådlig tid, när nu epidemin tydligen hotar att ta ny fart igen. Vaccinet är visserligen på gång, men lär ju inte släppas förrän tidigast i mellandagarna.

Själv fick jag dock en oväntad julklapp. När jag kom hem efter min dagliga morgonrunda hittade jag ett julpaket på min trappa. Det var från Anna, och eftersom jag inte har den gängse inställningen till jultraditioner, kunde jag inte låta bli att öppna paketet, som visade sig innehålla en temugg med julmotiv. Fast motivet var faktiskt jag och Nelly, porträtterade bakifrån, sittande vad som såg ut som på bryggan nere vid sjön. Till och med våra namn stod tryckta på muggen, och jag blev alldeles oresonligt glad över den oväntade presenten. Det här kommer fortsättningsvis att bli min officiella temugg.

Det har också varit folk i wellfeltarnas hus under senaste veckan. Det är Signe, som bott där med en kompis, men så här i coronatider vill man ju inte ens knacka på för att hälsa. Men det är ändå trevligt när huset är upplyst på kvällarna, och till slut stötte jag faktiskt på flickorna på eftermiddagsrundan med Nelly, som tyvärr lyckades smutsa ner de vita byxorna för Signes kamrat ordentligt, i sin iver att hälsa. (Signe, som är mera van vid Nellys fasoner, lyckades rädda sina egna byxor från samma öde). Men kompisen tog det hela med ro för ”byxorna ska ju ändå tvättas”. Flickorna ska ta tåget hem hem till julfirandet i Stockholm i kväll, och förhoppningsvis går det vägen för dem.

Även änderna har varit på besök, vilket på sätt och vis är ett vårtecken, även så här års. Jag har faktiskt inte sett dem ännu, men jag hör dem flyga upp när vi passerar i mörkret under morgon- och kvällsrundan. Förr i tiden brukade de ju häcka på ön, men numera tycker de tydligen att Nelly är ett för stort orosmoment. Och det är kanske lika bra, för även jag har byggt en liten barrikad på bron, och hon hittills inte har vågat sig ut i själva dammen, så är det risk att de avbryter häckningen, eller till och med överger ungarna, om de tycker hon känns för närgången. Det här är nog dessutom ett annat andpar än det tidigare, som var betydligt oräddare. Sist jag hade häckande änder i på ön var våren 2018, och det blir nog ingen häckning till våren heller..

Det löste sig till slut med bilen. Nästan. Jag fick visserligen tillbaka den redan den på tisdagen, efter att den stått och väntat på verkstaden i fyra dagar, innan det nya säkerhetsbältet äntligen anländefrån Skåne på måndagen. Men när jag skulle köra hem efter att ha droppat in på Lidl för att handla det nödvändigaste, började vindrutetorkaren på bakrutan plötsligt att gå, och gick inte att stänga av. Väldigt irriterande, men inte tillräckligt för att ta den tillbaka till verkstaden.

Bilen gick sedan igenom slutbesiktningen på torsdagsmorgonen, men bakre vindrutetorkaren går fortfarande hela tiden. Fast jag kör ju så lite att jag förmodligen kommer att leva med det ett bra tag. Det är jobbigt att vara utan bil, även om jag normalt bara använder den en gång i veckan.

På torsdagen ringde en gammal barndomsvän, Göran Hammarskjöld. Han hade tydligen, liksom jag, blivit kontaktad av Göran Lundin, som ju håller på att skriva någon sorts historik över Lövekulle. Vad de nu båda var ute efter var en bild av Hammarskölds hus, efter att det byggts till. Tillbyggnaden var alltså ritad av mig, men jag hade uppenbarligen inte haft något intresse av att dokumentera mitt arbete, för några husfoton hittade jag inte någonstans i mina gamla album.

Där fanns en del väldigt tidiga bilder av Boel och mig från barndomen, tagna av far. Men mina egna bilder, efter att jag börjat fotografera själv kring mitten av femtiotalet, innehöll i stort sett bara bilder av hästar och hundar, vilket ju var mina huvudintressen under ungdomsåren.

Jag hittade inte heller några ritningar på tillbyggnaden, trots att jag rimligen borde ha sparat dem någonstans. Under min hela yrkesverksamma karriär ritade jag faktiskt bara två hustillbyggnader, varav det ena var mitt eget hus. Resten av jobben var antingen detalj- och översiktsplaner eller informationsbroschyrer. Karaktären på båda husprojekten lär dock ha varit densamma; nytt kök och badrum plus ett jättestort vardagsrum med stora fönster, som kontrast och komplement till de ursprungliga sportstugorna, som alla hade utedass, små rum och litet kök, samt - märkligt nog – en ”pigkammare” innanför köket. Inneboende hembiträden, som väl numera är helt avskaffade, var vanliga på den tiden.

Men även om sökandet var resultatlöst, blev det ju ändå något av en nostalgitripp. Medan jag rotade omkring efter gamla fotografialbum och ritningar i förråden, stötte jag dessutom på ett annan nostalgiobjekt; en jättestor fotbollsaffisch från 90-talet med rubriken ”Vulkanerna på Stora Valla”. ”Vulkanerna” är alltså Degerfors IF, och varför idrottsklubben har det smeknamnet vet jag inte. Men just nu har de alltså kommit upp i allsvenskan igen, ser jag i tidningen idag, (12.12). Senast de åkte ur var alltså år 1997.

Nittiotalet var också ett besvärligt årtionde för svenska arkitekter. När Berlinmuren föll 1989 försökte i stort sett varenda större arkitektfirma därför slå sig in på den nya marknad som plötsligt öppnade sig i Östeuropa, genom att öppna filialkontor i Berlin. VBB var inget undantag, och jag veckopendlade till Tyskland i åtskilliga år för olika planjobb, bl.a i kommunerna Herzfelde, Lichtenau och Rüdersdorf runt Berlin. Problemet var dock att lönsamheten var låg, och många av firmorna gick på pumpen, när projektenså småningom sinade. Jag blev kvar i Berlin längre än de flesta, och när jag väl kom tillbaka till Sverige i slutet av nittiotalet hade jag svårt att komma igång på hemmaplan igen, eftersom de flesta av mina kontakter var för gamla.

Berlinperioden var dock inte första gången som jag blev omlokaliserad av VBB för att arkitektbranschen var i kris. Första gången var tjugo åt tidigare, i slutet av sjuttiotalet. Under större delen av 1979 var jag t.ex”utlånad” till Mölndals kommun, där jag faktiskt trivdes väldigt bra, och under någon period på sjuttiotalet jobbade jag också i Göteborgs kommun. Men i slutet av 1979 vann jag och VBB en arkitekttävling om Hallerna i Stenungsund, som i sin tur ledde till ett stort antal planjobb för de petrokemiska industrierna i samma kommun, och sysselsättningen var därmed tryggad för de närmaste åren

Räddningen under lågkonjunkturen på sjuttiotalet var annars ett antal informationsbroschyrer, som initierades av min kompis Sten-Göran Johansson. Riktigt hur det hela startade minns jag inte, men broschyrerna handlade antingen om elförsörjning och kärnkraft, eller om att om att få liv i döende industribranscher igen. Till dessa hörde alltså järnverket i Degerfors, men den jättestora Vulkan-affischen som jag hittade i förrådet, var förmodligen från 1993, då Degerfors IF förra gången tog sig upp i allsvenskan efter många års bortovaro. De åkte ur igen 1997, men nu är det alltså dags igen.

Heja Vulkanerna!      

Ju äldre man blir, desto fler vanor och rutiner skaffar man sig.

En del av dem är förstås bra: Som t.ex min vana att gå en långrunda med hunden varje morgon vid åtta-tiden. Andra är mera tvivelaktiga och definitivt att betrakta som ovanor. Som t.ex att parkera sig framför TVn med morgonmaten direkt efter hundrundan, vilket indirekt leder till en massa slötittande.

Av någon anledning började jag för någon månad sedan att titta på reprisen av en långserie från 1974, "Lilla huset på Prärien". Just nu går den kl 10-11 måndag till fredag på TV7, vilket brukar passa bra med den tiden jag oftast kommer hem från hundrundan, så jag brukar titta på den varje förmiddag.Det är en sån där typisk småtrevlig amerikansk  ”feelgood”-serie, och den är faktiskt riktigt välgjord, eftersom kvaliteten på amerikansk TV-produktion var högre på 70-talet än nu.

Det finns totalt 204 avsnitt av den, så det blir ju ganska många att ta sig igenom. Ursprungligen sändes den en gång i veckan, förmodligen på bästa sändningstid. Numera går den alltså klockan 10 varje vardagsförmiddag. Jag tror faktiskt inte att jag såg den första omgången på 70-talet, för på den tiden var jag rätt fullsysselsattmed både jobb och hästar, och TV-tittande på långserier ingick inte i mina vanor.Men sedan dess har den gått i repris ett par gånger, på 1990- och 2000-talet, och jag har definitivt sett alla avsnitt minst en gång tidigare. Enligt Wikipedia sändes den i totalt nio säsonger, och just nu tycks vi vara en bit in i säsong fyra, vilket ju innebär att den lär binda upp mina förmiddagsrutiner ett bra tag till.

Men det är inte det egentliga problemet, eftersom jag ju är över åttio och faktiskt har gjort mig förtjänt av lite soffvila framför TVn efter den dagliga tvåtimmarsrundan med hunden, (som dessutom ofta går i svår terräng). Problemet är att jag har svårt att komma ur TV-soffan igen, när jag väl blivit liggande. Efter Lilla Huset på Prärien brukar jag slå över till morgonnyheterna på TV4, som pågår till halvtolvtiden. Men sedan blir utbudet sämre, och det är lika bra, för då är det hög tid att få något gjort i trädgården, innan höstmörkret faller, vilket det numera gör redan vid fyra-tiden.

Just nu är det annars inflation på dåliga amerikanska julfilmer på både TV7 och TV8, om man nu råkar vara road av skräpfilmer. Mellan klockan 11 och 15 varenda dag fram till jul kan man alltså avnjuta en amerikansk julfilm, och alla är lika usla. Det startade redan i november, och sedan rullar det på. Hur många dåliga amerikanska julfilmer finns det egentligen? Jag började faktiskt titta på ett par i början, men gav snabbt upp, för även om vädret är uselt, så är ändå slitgörat med att få undan höstlöven att föredra framför att titta på amerikanska julfilmer. Här är ett litet smakprov från listan för första veckan i december:

TV7                                                      TV8
------------------------------------------------------------------------------------
1.12 11:00 Christmas joy                     13:00 12 pups of Christmas
2.12 11.00 Christmas under the stars   13:00 Second Chance Christmas
3.12 11:00 Christmas in Homestead    13:00 The Christmas calender
4.12 11.30 Christmas in Evergreen      13:00 Christmas List
5.12 11:30 A Nutcracker Christmas     11:40 The Christmas Pact
6.12 11:30 The Christmas Train           09:25 Jamies’ Easy Christmas
7.12 11:00 Chrismas at Graceland       12:55 Season’s Greetings
8.12 11:00 A Christmas to remember  12:55 Christmas a la Mode
….

Och så lär det väl fortsätta ända fram till julafton.

Jag vet faktiskt inte om det här massiva utbudet av amerikanska familjejulfilmer är normalt för december, eller om det hänger ihop med den pågående coronapandemin. I det senare fallet vore det lite ironiskt, eftersom väldigt få i både Sverige och USA lär kunna fira jul med tillrest familj i år.

Någon gång bortåt ett-tvåtiden på eftermiddagen, brukar jag masa mig upp från TV-soffan för lite trädgårdsjobb. Så här års betyder det oftast lövräfsning, vilket är ett både tungt och tråkigt jobb. Det brukar dock bli ett par djupkärror fulla varje eftermiddag, och just nu håller jag på att fylla upp en långsmal svacka i berget norr om Rosengården.

Jag är utan bil för tillfället, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Anledningen? Nelly hade käkat upp högra bilbältet i baksätet. Så nu har bilen stått på verkstaden sen i torsdags, för tydligen var det svårt att få tag i ett begagnat bilbälte till en så pass gammal bil. Till slut lyckades verkstaden ändå hitta ett på en bilskrot i Malmö. Men sen ska det skickas till Göteborg, och det tar ju tid. Problemet är att jag hade en ny tid för besiktning 8.20 på måndag, och jag glömde bort att avboka den innan de stängde för helgen. Jag har försökt att komma i kontakt med dem över e-mail, men det var svårare än beräknat och ännu vet jag inte om det lyckats.

Får väl ringa dem direkt när de öppnar klockan sju på måndag, men risken är att jag åker på att betala för felbokningen ändå. Och den sista filmjölken gick åt till söndagsmorgonen, vilket var extra irriterande. Men eftersom Wellfeltarna var på besök fick jag dem att köpa en liter fil till mig, medan Arvid var ute och övningskörde, (med Katrins föräldrars bil, eftersom min fortfarande är fast på verkstaden). Så nu klarar jag mig förhoppningsvis till bilen är klar..