Höstdagjämningen inträffade i veckan, och det börjar definitivt bli höst, även om värmen i stort sett håller i sig. Shortsen och sol-linnet har bytts ut mot långbyxor och T-shirt på sistone, men något behov av yttertröja finns knappast ännu, ens på nattrundorna. Mest märks årstiden på de spridda gula björklöven på marken, och på det tilltagande mörkret under morgon- och kvällsrundorna med Nelly. Jag har numera en ficklampa med mig på kvällsrundan, även om jag bara använder den på kortare sträckor genom skogen.

På onsdagen kom Tvilling-Lennart upp för att inspektera taket, efter att ha avslutat årets röjningsjobb nere hos Gun. Det visade sig finnas rätt många lösa och skadade tegelplattor, så de ska åka och köpa ett sextiotal nya, innan de påbörjar upprustningsjobbet hos mig. Det ska bli skönt att få det gjort innan vintern, men det lär bli rätt dyrt i år. Man kan också börja undra hur länge till vi kommer att ha förmånen att utnyttja dem. Själv skulle jag aldrig komma på idén att klättra upp på taket, men tvillingarna springer omkring där uppe fullkomligt obekymrat, trots att de är ett år äldre än Gun, och alltså tolv år över pensionsåldern. Men de var ju televerksarbetare under den yrkesverksamma tiden, så höjder är de vana vid.

I tvillingarnas jobb hos Gun ingick att ta bort så mycket som möjligt av parkslidebeståndet vid hennes uthus. Det finns parkslidebestånd på flera ställen i Lövekulle, både utmed Svallåsvägen och Marbotorpsvägen, och egentligen borde det vara kommunens ansvar att hålla efter dem, eftersom de tillhör kategorin ”invasiva växter”. Den går emellertid att utrota, om man är tillräckligt ihärdig, jag hade tidigare ett litet bestånd i sydvästra hörnet av dammparken, som jag lyckades få bukt med, genom att hålla järnkoll och ta bort alla nya uppslag under ett par år.

Parkslidebeståndet hos Gun var tydligen så svårt att bli av med, att tvillingarna tvingades ta ner en bit av staketet, för att kunna gräva bort så mycket som möjligt av rötterna. Och det är ett under att de lyckades komma åt det alls, eftersom grannen i hörnet har blockerat vändplatsen i veckor med olika hantverkarbilar. Men tydligen hade de avtalat med honom i förväg, för vändplatsen var faktiskt tom, för första gången på länge. De håller på med någon sorts jätterenovering av tomten där, och det mest störande inslaget just nu, (förutom alla bilarna och de stora jordhögarna), är oljudet från en kapsåg, som de använder för att dela stenplattorna till gångarna.

Oväsendet när kapsågen drar igång är öronbedövande, och måste vara en ren pina för Gun, när hon vistas utomhus. Jag fick en glimt av det på torsdagen, när vi tog ett glas vin tillsammans på hennes uteplats vid brunnen, och kapsågen drog i gång med jämna mellanrum. Men tydligen är grannen både medveten och skuldmedveten om störningen, för Gun berättade att han hade kommit med en stor blombukett och ett par påsar vin som försoningspresent.

Boel och Lennart dök upp på torsdagen, och Boel och jag träffades i mitt hus ett tag på eftermiddagen, (dock på säkert coronaavstånd tvärsöver bordet). Senare på kvällen kom Emilie tillbaka med min bil, och eftersom Boel och Lennart redan hade gått och lagt sig vid det laget,delade hon och jag ett glas vin i Niklas och Katrins hus, medan hon berättade om resan.

Det var tur att bilen kom tillbaka, för jag hade redan bestämt träff med Marianne och hennes glada welshpojkar i Karin Boyes park på fredagsmorgonen, och det började dessutom bli oroande tomt i kylskåpet. Jag har svårt att vara utan min morgonfil, men nu kunde jag alltså fylla på förrådet efter hundpromenaden, innan det tog helt slut. Vad jag däremot glömde var att fylla på vinförrådet , men förhoppningsviskommer det att räcka till nästa gång jag åker till stan.

Ganska sent på fredagskvällen kom sedan Niklas och Katrin ner från Stockholm, (jag stötte ihop med deras bil vid infarten, på väg ut för sista kvällsrundan med Nelly), så den här helgen var det fullt i alla familjehusen, för första gången på åtskilliga månader.

Vi blev alla lite chockade när Boel berättade att hon varit nere och ”stulit” fotografiet av far, (som Gun av någon obegriplig anledning vägrar att lämna ifrån sig, fastän det är vår far och inte hennes). Emilie löste dock situationen, genom att fotografera av bilden med mobilen och göra kopior på nätet, så att alla senare kommer att få var sin. Och Lennart skickades ned för att återlämna originalet till Göran. (Jag vet inte om Gun ens märkte att det varit borta, men det lär jag nog få höra om senare).

Helgen dominerades av höstjobb; bl.a hämtades båten upp för vinterförvaring, med hjälp av ett inhyrt släp. Hela Wellfeltfamiljen arbetade sedan hårt med att flytta all veden från förrådet uppe vid huset till ett nytt skjul i skogen på på baksidan, som Svantes pojkar smällt upp tidigare under veckan, efter att de renoverat staketet till terrassen. (Det var faktiskt killarna själva som identifierade sig för mig som ”Svantes pojkar”, vilket jag tyckte var lite gulligt). Det gamla vedförrådet ska ju ersättas av ett växthus, som tydligen redan är beställt. Och förmodligen blir det väl Svantes pojkar som sköter det jobbet också.

Katrin och Arvid lånade som vanligt min bil för övningskörning, deras egen bil är ju automatväxlad. Vi har bara träffats utomhus den här gången, eftersom Emilie är den enda av oss som kan sägas vara coronasäker. Men mildvädret har hållit i sig, särskilt söndagen var fantastisk, och Niklas, Emilie och jag gick på en gemensam hundpromenad runt Bryngenäs. På hemvägen träffade vi en 9 veckor gammal welshvalp i skogen bakom radhusområdet vid krönet på Lövekullevägen. Den var så otroligt söt, att man bara ville ha den med sig hem. Det var nära vi fick också, för valpen förälskade sig i Nelly och kom springande efter oss, när vi skildes.

Eftermiddagen ägnades för min del till att köra grus till stigarna runt utloppet, medan Niklas och Katrin flyttade ved, och så småningom band upp vegetationen på portalerna, som blivit väl vidlyftig, eftersom allting har vuxit så våldsamt i år. Särskilt på norra portalen, som är planterad med humle, vildvin och björnbär, hade klängväxterna rymt från själva portalen och klättrat över till träden bredvid.

Veckan har dominerats av hjärnsläpp och fötter, eftersom tårna på min vänsterfot fortsätter att orsaka problem, genom skoskav och missade fotvårdsbesök. Jag har hammartår på vänsterfoten, och det har lett till skavsår ovanpå tårna, genom att de trycker mot ovanlädret på skorna, och dessutom har nageln på den krokiga vänstra lilltån skurit upp blödande sår på tån bredvid. Under de senaste veckorna har jag därför gått omkring i ett par urgamla sandaler med helt öppna tår, och det har ju gått bra hittills, men lär bli svårare när vädret blir kallare och våtare.

Jag hade därför en sedan länge bokad tid på fotvården på tisdagen, när det plötsligt damp ner en lapp i brevlådan att sotaren skulle komma samma dag – och naturligtvis på exakt samma tid. Dessutom hade Emilie aviserat ett besök i Alingsås lite senare samma dag, och skulle hämtas vid tåget. Jag lyckades tidigarelägga sotarens besök, så det inte kolliderade med fotkliniken, men alltsammans blev för mycket för min röriga hjärna, och plötsligt upptäckte jag att jag glömt att skriva upp vilken fotklinik det var jag skulle besöka, och det fanns tre kliniker i Alingsås.Och medan jag velade omkring på nätet och försökte hitta rätt klinik att ringa till, var det plötsligt för sent och jag missade tiden helt och hållet. Vilket var extremt irriterande, eftersom den nya tiden jag fick inte är förrän om fyra veckor, och jag verkligen behöver ett expertråd om vad jag ska göra åt mina tår.

Jag lyckades i alla fall komma ihåg att hämta Emilie vid tåget, och eftersom hon skulle stanna i åtskilliga dagar och behövde handla mat, fick hon behålla bilen, medan jag beslutade att gå hem via Stadsskogen. Jag körde alltså upp mot nordvästra ingången och på vägen dit fick jag ett nytt hjärnsläpp, eftersom jag plötsligt inte kom ihåg var den där ingången till stigsystemet egentligen låg. Det klarnade förstås så småningom, och jag lyckades hitta fram på egen hand, men just när jag klev ur bilen påpekade Emilie att högersandalen såg oroväckande trasig ut. Mycket riktigt hade halva sulan lossnat, och även om jag faktiskt lyckades ta mig hem innan resten trillade av, hamnade sandalerna till slut i soppåsen.

Det blev att rota i garderoben efter något annat användbart, och det visade sig att just sportskor hade jag gott om. Det fanns flera par likartade snörskor i hallen och garderoben, utöver tre stycken udda vänsterskor, (inklusive den återstående sandalen från dagens strapatser). Jag har alltid haft svårt att slänga saker, och till och med nu hade jag svårt att förmå mig till att omedelbart slänga de här tre udda skorna, särskilt en av dem, som var en riktigt snygg snörsko. Det kunde ju finnas en högersko någonstans i uthuset bland vedhögarna utanför bakre entrén, som naturligtvis kommer att dyka upp efter att jag slängt maken…

Nå, till slut valde jag ut det rymligaste paret, och det visade sig faktiskt fungera bättre än jag trott, så jag klarade hundrundan utan nya skavsår.. Och på torsdagen blev det ett besök hos en skomakare på Kungsgatan, som resulterade i ett par hålfotsinlägg – de sista de hade på lager, som var storlek i 43, medan mina fötter och skor nog snarare är 41. Men det ordnade sig genom att jag klippte av en bit av tårna på hålfotsinläggen, och sen dess har jag faktiskt kunnat gå mina långrundor med Nelly utan att det gör jätteont någonstans i fötterna.

Emilie har bott i Niklas och Katrins hus under större delen av veckan, där hon jobbar med avhandlingen om Paradisfåglar, som jag tidigare bidragit till genom att översätta en lång bildtext från tyska. (Jag räknar med att jag så småningom kommer att få korrekturläsa det här eposet också). Nellie, som älskar Emilie, är naturligtvis överlycklig, även om vi bara lyckats lura med henne på kortare promenader. Avhandlingen är uppenbarligen försenad, så hon jobbar i stort sett dygnet runt, men har trots det bjudit mig på middag tre dar i sträck; en jättegod indonesisk kycklingsoppa med olika tillbehör serverade i små skålar, och utdrygad med svamp, plockad av mig).

På fredagen försvann hon dock ner till Halmstad på några dagar, för att även träffa familjen där. Hon fick låna min bil, för att inte utsätta sig för coronasmitta på tåget i onödan. Förhoppningsvis kommer hon tillbaks med den innan det är dags att veckohandla igen, (vilket jag normalt alltid gör på torsdagar). Om inte får jag väl skjuta på veckoinköpen någon dag.

Jag har ju gnällt lite i dagboken över mitt konstiga minne, som faktiskt också har blivit påtagligt sämre på sistone. Den här veckan kom en ny påminnelse om att jag börjar bli till åren. Det handlar om min orienteringsförmåga, där problemen förmodligen bottnar i min vänster/höger-förvirring, som i det här fallet vidgas till väster/öster. Det händer allt oftare att jag får ta till den gamla barnramsan om väderstrecken för att orientera mig tillfälligt i terrängen:

”KLOCKAN 12
När jag står vänd så här
och solen värmer nacken,
då har jagnorr sådär,
likt skuggan uppå backen.
Och väster är åt vänster
och öster är åt höger.
Och söder är åt solen,
åt solen varm och kär.”

Jag går ju dagliga långpromenader i skogen med hunden varje morgon, med start vid åttatiden så här års. (Senare på året får jag förstås senarelägga rutinen, för dagsljus är ju en nödvändig komponent). Tidigare brukade jag ofta ta bilen och köra ut till ett antal olika platser för att få omväxling, men numera har jag blivit småsnål med bensinen, och därför sker detta bara en gång i veckan, i samband med matinköpen. Den här veckan blev det dock två gånger, på grund av min tilltagande tankspriddhet.

På torsdagen gick jag som vanligt en runda i den lilla skogen kring Karin Boyes Sten, eftersom den ligger bra till med hänsyn till en närbelägen livsmedelsbutik. Men jag glömde totalt bort att jag även behövde förnya beståndet av hundfoder – har jag nämnt att jag börjar bli tankspridd?

Förmodligen accentuerades förvirringen av att jag upptäckte att mitt mobilfodral saknades på det vanliga platsen i bakfickan, när det var dags att betala för de inköpta varorna i affären. Eftersom både betalkort och körkort sitter i fodralet, blev det att lämna kundvagnen kvar i affären och köra hem för att hämta mobilen. Som dock visade sig inte finnas på plats hemma heller. Full panik, men efter att förgäves ha rafsat igenom alla potentiellt möjliga platser hemma, utan att hitta varken mobil eller fodral, letade jag till slut fram ett annat betalkort ur handväskan hemma, och körde tillbaka till affären, för att åtminstone kunna lösa ut matvarorna. Där låg också mobilfodralet, fullt synligt, överst bland varorna på kundvagnen.

Lättnaden var gigantisk, och att jag i det läget totalt glömde bort att jag även planerat att åka till den närbelägna hundbutiken för att bunkra upp hundfoder, var förklarligt. Men irriterande, för både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna var totalt slut, och jycken behöver ju sin mat lika mycket som jag.

Så på fredagen, när jag alltså för andra gången måste ta ut bilen för att handla hundmat, bestämde jag mig för att istället köra upp mot Bolltorpshöjd, för att få lite omväxling med hundpromenaden.

Det var nog ett bra tag sedan jag senast gick den här rundan upp i terrängen mellan Kvarnsjön och Dammsjön, men eftersom jag säkert gått den hundratals gånger tidigare, borde jag ju verkligen inte kunna gå vilse. Men det var alltså precis vad jag gjorde. Inte totalt förstås, för den långsmala Dammsjön är ju en orienteringspunkt som är svår att missa. Men tillräckligt för att rundan skulle ta över två timmar, istället för halvannan, som var normalt och planerat. Vad jag hade glömt var att det faktiskt inte finns någon framkomlig gångstig på den norra sidan av Dammsjön; man måste alltså vända och gå tillbaka i stort sett samma väg som man kom. Sen köpte jag två säckar torrfoder och två mammutpåsar med djupfrysta hundköttbullar hos Pias Hund i Bolltorp. Så nu har jag förråd till hunden för de närmaste månaderna åtminstone.

Morgonen efter var det förstås dags för hundrunda igen, den här gången i den ännu välbekantare terrängen uppe i Stadsskogen. Här går jag flera gånger i veckan, för det finns bara tre varianter på minst 1½ timme långa rundor utan bil; runt Bryngenäs, runt Stadsskogen eller en kombination av båda. Det låter nästan groteskt att kunna gå vilse i Stadsskogen, som ju är omgiven av stora vägar på två sidor, E20 och Stadsskogsleden, och så järnvägen på den tredje. Dessutom hör man både vägarna och järnvägen under större delen av tiden, som ett linjeformigt brus.

Men Stadsskogen är större än man skulle kunna tro, och den sydvästra delen ner mot Bryngenäs och järnvägen är i stort sett stiglös. Det finns dock en enda, ganska stor stig, som leder ner mot Bryngenäsviken, via en lämpligt placerad tunnel under järnvägen. Det är den jag oftast använder, ibland kombinerad med en extra omväg på ömse sidor om järnvägen i Bryngenäs. Tillbaka till Lövekulle kommer jag sedan antingen direkt genom Svärds skog eller via den längre rundan förbi Bryngenäs slott, Mjörnstranden och Scoutstugan.

Jag känner även till en annan passage; en kombinerad körväg och stig som löper utmed hela östsidan av järnvägen, från Skaverydsvägen i Lövekulle till vägsystemet kring Bryngenäs slott. Denna stig är emellertid inte utmärkt på kartorna, och anledningen är förmodligen att det ligger ett enstaka hus alldeles intill den södra ändan av Skaverydsvägen, som tidigare ledde till tre andra, numera rivna hus, men nu istället slutar i ett kalhygge. Husägaren, som har två stora, skälliga hundar, är ilsknare än sina egna jyckar, och kommer garanterat utrusande för att skälla ut den som vågar passera huset via Skaverydsvägen.

Hon påstår att hon har byggt vägen, och därmed äger den. Men om alla som har byggt en enskild väg skulle försöka hindra förbipasserande från att använda den, skulle det nog i princip betyda slutet för allt friluftsliv i Sverige. Hon har emellertid lyckats, såtillvida att den genomgående stigen numera har tagits bort från tillgängliga kartor på nätet, och ytterst fåvågar tydligen passera huset längre. (Bortsett då från mig, eftersom jag fortfarande envisas med att använda passagen ibland, och då alltid blir utskälld, både av hundarna och deras ägare).

Jag hoppas dock fortfarande på att kunna hitta en alternativ smitväg uppe på höjdpartiet innanför det här huset, och det var anledningen till att jag på lördagspromenaden hamnade i ett jättestort, igenväxande kalhygge i sydvästra delen av Stadsskogen. Själva sluttningen ner mot järnvägen är relativt brant, men själva platån borde åtminstone nivåmässigt vara fullt möjlig att ta sig fram på. Den är emellertid som sagt stiglös, och marken, som på kartan ser bedrägligt lättgången ut är full av sprickor, gropar, rotvältor och lösa rullstenar. Större delen av vegetationen består antingen av tät björksly, eller ännu tätare planteringar av ung-granskog. De få stigstumpar som faktiskt finns är upptrampade av rådjur, och leder därmed oftast antingen till våtmarker eller partier med björksly. (Båda delarna är ju intressanta för rådjur, men knappast för motionärer som jag).

Förmodligen kommer mina försök som stigfinnare att sluta med att jag trampar ner i någon spricka och antingen bryter benet eller stukar foten så illa att jag får krypa därifrån. Den här gången kom jag dock hem trött men oskadd.

Sommartemperaturerna håller i sig, och vi väntar fortfarande på den där riktiga rotblötan, som ska gå ner djupt och rädda de stora träden. Det finns oroväckande många stora träd på granntomterna, även om både dammtomten och min egen har klarat sig hyggligt hittills, förmodligen för att jag har stödvattnat en del, åtminstone periodvis.

Det har skvätt lite grann under nätterna sista veckan, men dagarna har för det mesta varit soliga, så jag har inte blivit blöt en enda gång under hundrundorna. Vilket i och för sig är bra, men i det här läget skulle jag gärna tåla en omgång våta kläder i utbyte för en rejäl rotblöta.

Torkan märks påtagligt genom nivån på dammen, där en bra bit av botten vid utloppet låg blottad förra veckan, innan jag vred på kranen för att fylla på med vattenledningsvatten. (Något som man normalt inte ska göra, dels för att undvika slöseri med dricksvatten, men också för att kranvattnet är klorerat, vilket påverkar en del vattenlevande organismer negativt).

Just dammutloppet har ocksåvarit målet för den minimala aktivitet på skogstomten som jag orkat med i värmen. Jag ångrar bittert att jag lät Skanskas killar övertala mig att anlägga ett bräddavlopp i det nordligaste hörnet, när vägarna byggdes runt dammen i början av tvåtusentalet. Motivet, enligt dem, var att undvika att dammen skulle svämma över, ut på angränsande vägar, vid kraftiga regn. Problemet har sedan visat sig vara det rakt motsatta. Alldeles för mycket vatten går dagligen ut genom bräddavloppet, och under de senaste årens torrsomrar har vattenståndet varit så lågt under sensommaren, att näckrosbladen står som kabbelekor rätt upp i luften.

Under sommarenhar jag därför höjt stödmuren mot dammenvid utloppet med ett par skift, och fyllt upp svackan innanför med i stort sett all halvfärdig lövkompost som fanns tillgänglig i de många ringkomposter som står utspridda i parken och uppe på arbetsytan innanför taxushäcken. Nu har jag slut på kompost, och måste vänta på de nya höstlöven, men eftersom uppfyllnaden kommer att sjunka ihop betydligt efterhand som löven förmultnar, kommer det här partiet inte att bli klart för plantering förrän till våren, (och det är i bästa fall).

Synd, för det här är en viktig blickpunkt i dammparken, exponerad från många håll, och omgärdad av två huvudstigar. Nå, det ger mig å andra sidan tid att fundera på vad jag ska plantera här. Det bör vara något spektakulärt, helst med både vacker blomning och sprakande höstfärg. Azaleor skulle kunna vara en möjlighet, några av dem har fin höstfärg, och de har ett ytligt, utbrett rotsystem.

Men kanske jag slopar kravet på vårblomning och väljer någon form av japansk lönn, Acer palmatum, istället. Det finns ett stort urval av dessa, rödbladiga och i olika gröna nyanser, både med vanliga lönnblad eller finbladiga, (”dissectum”). Gemensamt för dem alla är att de har spektakulär höstfärg. Jag har alltid gillat japanska lönnar, så det finns redan ett antal av dem på olika ställen i parken, t.ex namnsorten Osakazuki.. Problemet i just det här fallet är att de visserligen vill ha god tillgång på vatten, men även stå väldränerat. Här kommer ju grundvattenståndet att variera med vattenytan i dammen, som åtminstone under långvariga perioder kommer att stå rätt högt, även om överskottet hela tiden rinner ut via utloppet.

Jag får nog fundera vidare ett tag, kanske tills höstreorna på plantskolorna börjar. Det var länge sedan jag gick på plantskola, så jag börjar bli lite sugen igen. Det blir förmodligen både en en azalea och en japansk lönn, men kanske lönnen i slutändan hamnar på en annan plats i parken. Det finns fortfarande ett par mellanrum i randplanteringarna som behöver fyllas. Och så har jag ju uppfyllnadsprojektet vid Amandas tomtgräns, som också börjar bli klart för plantering...

Veckan började med att jag postade samma inlägg på Facebook två gånger, med 3 timmars mellanrum. Ämnet för inlägget; ”Minne – jag har tappat mitt minne”. Och ifall ni undrar; Det var inte ett avsiktligt skämt från min sida. Mitt minne är precis så här dåligt.

Inte blir det bättre av att både coronavirus och fortsatt värmebölja begränsar ens aktiviteter, så den yttre stimulansen blir väldigt begränsad. Gun är numera min enda dagliga kontakt, och vi brukar oftast umgås utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna. Den enda aktivitet jag annars aldrig fuskar med är förmiddagens två-timmarsspromenad med hunden. Den går jag varje dag, i ur och skur, och alltså även i stekhetta. Enda påverkan just nu är att tidpunkten har flyttats tillbaka till åttatiden på morgonen, då det fortfarande är någorlunda svalt ute.

Förvånande nog möter man ganska många i skogen vid den tiden på dagen, då folk egentligen borde vara på jobbet, eller på väg dit. Det är tydligen fler än jag som föredrar att förlägga den dagliga utomhusmotionen till en någorlunda sval tidpunkt. Eftersom jag lider av ansiktsigenkänningsproblem, hejar jag numera på alla jag möter, för man vill ju inte riskera att stirra någon som man faktiskt är bekant med rakt i ansiktet utan att hälsa. Alla hejar förstås tillbaka, antingen de känner igen mig eller inte. De flesta av de mötande är hundägare som jag, eller småbarnsföräldrar med barnvagn. (Och förvånande många av dessa barnvagnsförare är faktiskt av manskön, liksom de föräldrar som vaktar ungarna på lekplatsen som jag passerar dagligen. Här kan man verkligen tala om en revolution sedan jag var ung).

Resten av kontakternaså här på morgnarna är antingen joggare eller terrängcyklister. Dessa är lite irriterande, eftersom jag känner mig tvungen att kalla in och koppla hunden när vi möter dem, även om Nelly numera har lärt sig att man inte behöver hälsa på alla människor man möter, och framför allt inte behöver klättra på dem. Värst är det med de cyklister som kommer i full fart bakifrån i nerförsbackarna. De ser uppenbarligen mig och hunden som ett irriterande hinder för sin framfart. Och irritationen är ömsesidig. För mig är de inte bara en säkerhetsrisk, de kör dessutom sönder skogsstigarna, när det är blött undereller efter regnperioder. (I och för sig är det ett bra tag sedan det regnade mycket nu, men spåren från cyklisternas framfart under förra året är fortfarande påtagliga).

Däremot är det sällan man stöter på vilt i skogarna numera, vilket i och för sig är skönt, eftersom jag oftast har hunden lös. Nelly är ju av jaktras, men har i stort sett slutat att bry sig om vilt, till och med när hon får direkt synkontakt med rådjur eller harar i skogen. Det enda som kan jaga upp henne numera är ekorrar, som i sin tur verkar tycka det är roligt att retas med henne. De far upp och ner i träden, våldsamt tjattrande, och kan ibland locka iväg henne en bra bit från mig. Men eftersom hon ogärna går mer än fyrtio meter ifrån mig, och jag bara fortsätter att gå, tröttnar hon ganska snart på att jaga efter dem, särskilt som hon ju inte ens har en teoretisk chans att någonsin fånga en ekorre. (Det vet förstås både hon och ekorrarnas mycket väl, så hela charaden är bara ett spel för galleriet).

Vad som oroar mig en smula är att det numera är så tyst i skogen. Det är sällan man hör några småfåglar kvittra, bara några enstaka duvor, som kuttrar någonstans långt bortifrån. Kanske är det inbillning, och kanske är det helt enkelt fel årstid för fågelsång. Men har det alltid varit så här tyst i skogarna? Det enda jag hör är det ständiga linjefomade bruset från E20 i norr, och då och då det tillfälliga ljudet av ett passerande tåg från järnvägen i andra ändan av skogen.

Det blev inte så mycket av med det utlovade regnet under veckan men den värsta hettan tycks ändå ha klingat av, och jag har faktiskt fått gjort en del nere i dammparken. Huvudprojektet för tillfället är att fylla upp svackan i nordvästra hörnet av dammen med de sista fjolårslöven från ringkomposterna på arbetsytan innanför thujahäcken. Det är ett ganska enkel jobb, eftersom det är nerförsbacke hela vägen, så det blir några skottkärror om dagen. Men det går åt mer löv än man skulle kunna tro, så jag kommer nog inte att lyckas nå upp till den planerade slutnivån innan den sista kompostringen är tömd. Förhoppningsvis kommer den här uppfyllnaden ändå att stoppa en del av utläckaget, för vattenståndet i dammen är oroväckande lågt efter två torrsomrar.

I mitten på veckan hörde faktiskt min hundkompis Marianne av sig, och vi gick en långpromenad tillsammans med hennes två glada welshpojkar. Hennes man Lasse hör verkligen till riskgrupperna för Corona efter en operation, så de har isolerat sig ute på ön ända sen i mars. Nu var hon bara inne i stan för att vattna blommorna, och försvann sedan direkt tillbaka till ön.

Till helgen kom också Niklas och Katrin ner igen, vilket var andra veckan i rad för Katrin. Det är ju alltid uppiggande när de kommer, även om vi bara växlar några ord på säkert coronaavstånd utomhus. Men Katrin hjälpte mig faktiskt att frisera Nelly, för andra veckan i rad, så då blev det ju lite mera närkontakt. Ingen av oss tänkte på riskerna just då, och förhoppningsvis är vi ju båda smittfria, men kanske det var lite vågat ändå. Men jag lyckades i åtminstone komma ihåg att betala henne pengarna till Arvid den här gången.

Fullt hus lär det också bli till helgen om två veckor, då tydligen hela familjen Wellfelt planerar att komma hit samtidigt. ”Emilie och barnen kan ju bo uppe hos Niklas och Katrin”, som Boel sa, när jag kommenterade den potentiella trängseln.