Jag har alltid gillat att läsa. Förr i tiden läste jag väldigt mycket böcker, mest romaner och deckare, men också djur- och trädgårdsböcker och jag brukade bära hem kassar fulla från biblioteket ett par gånger i månaden. Jag har också ett ganska stort eget bibliotek, och har naturligtvis läst alla böckerna i det. Ibland flera gånger, med böcker som jag gillar. Jag har faktiskt alltid hellre läst om en riktigt bra bok, än provar någon ny, som jag vet väldigt lite om.

.

Men av någon anledning slutade jag läsa böcker helt för några år sedan. Jag vet faktiskt inte varför. Det beror inte på tidsbrist, för som pensionär har jag ju massor av fritid. Mycket mer än när jag jobbade heltid, och hade flera hästar och samtidigt hann läsa flera böcker i veckan. Nu har jag massor av tid, men tillbringar alltför mycket av den framför datorn eller TVn.

Det beror alltså inte på bristande tid eller möjligheter. Mina bokhyllor är proppfulla, och här och var ligger små högar av böcker, som jag plockat ur hyllan, eller lånat av Gun och Göran, i avsikt att läsa dem senare. Vilket alltså sällan blir av.

Det beror inte heller på dålig syn, för trots min ålder ser jag fortfarande förvånansvärt bra . Jag har opererats för gråstarr på båda ögonen, och vid operationerna fick jag välja om jag ville vara närsynt eller normalsynt. Jag valde att fortsätta vara lätt närsynt, eftersom jag var van vid det och det är skönt att slippa läsglasögon. Jag hade också använt glasögon för avståndsseende sedan många år tillbaka. (Numera använder jag inte ens dessa glasögon längre, eftersom avståndsseendet tydligen förbättras när man blir gammal. Jag ser faktiskt bättre nu än för tio år sedan).

Det beror inte på dålig belysning i huset heller, även om man som äldre är mera beroende av bra läsljus. Men jag har massor med lampor överallt, även läslampor. Och jag gillar att kräma på ordentligt i hela huset, särskilt när det är mörkt utomhus.

Svaret är kanske ren intellektuell lättja, som blir allt värre med åren. Jag märker det när jag läser dagstidningar – vilket jag numera oftast gör på datorn. (Veckotidningar har jag däremot slutat helt med, men jag prenumererar fortfarande på ett par månadstidningar, om hundar och trädgård, och dem läser jag förstås, fast utan större entusiasm, och kanske mest av gamla vanan).

Annars blir tidningsläsningen alltså mest på datorn numera. Jag prenumererar digitalt på två svenska dagstidningar plus Washington Post, (den senare för att följa alla dumheter som Donald Trump hittar på. Jag är smått besatt av Trump, och kollar alla notiser om honom, vilka förstås oftast är negativa). Däremot händer det att jag hoppar över långa, seriösa reportage, om ämnen som inte omedelbart intresserar mig. Nyheterna kollar jag dock alltid pliktskyldigast igenom, innan förmiddagens långrunda med hunden.

Men det här är alltså på datorn, och alltså inte riktigt vad jag menar med att ”läsa”. Jag tror det är åtminstone tre år sedan jag senast läste en bok. Och den läste jag inte ens ut. Det var ändå en, visserligen rätt tjock, men lättläst historia, en G.W Persson-bok som hette Linda. Den ligger alltså fortfarande kvar på vardagsrumshyllan, oöppnad sedan minst tre år tillbaka, och med en omslagsflik instucken ungefär i mitten, där jag tydligen la den ifrån mig för gott.

För en vecka sedan bestämde jag mig faktiskt för att ta vid där jag slutade. Det visade sig dock snabbt vara ogörligt, för jag kom inte ihåg ett dugg av handlingen. Jag började alltså från början igen, och tog mig relativt snabbt fram till samma ställe där jag tappat intresset för några år sedan. Sedan blev jag distraherad av annat och glömde bort boken igen. Och på den vägen är det.

Igår kom jag plötsligt ihåg den igen, förmodligen för att den låg på ett väldigt iögonenfallande ställe, precis vid ingången till vardagsrummet. Det blev några sidor igen, sedan var det dags att gå ut med hunden.

Leif GW får ursäkta.
Det är säkert inget fel på hans bok, (bortsett från tjockleken då, kanske).
Det är bara jag som har blivit för gammal och senil för att ens orka ta mig igenom en normal kriminalroman.

Och så är vi förstås inne i ”den undersköna månaden Maj”, och solen skiner…
Kanske gör jag ett nytt försök framöver, om det blir regn...

Eftersom Göran verkar ha blivit sittande för gott, och Gun därmed har tagit över rastningen av Castor, tycks det vara slut med de gemensamma bilburna hundrundorna i olika naturområden kring Alingsås. Jag tar själv ogärna ut bilen i onödan, om det nu beror på teknikfientlighet, klimatångest, eller ren snålhet, vill jag låta vara osagt. Förmodligen är det en blandning av alla tre motiven, och coronaviruset gör väl också sitt till just nu. Bilburen är jag hur som helst bara när matförråden sinar, vilket numera är ca var nionde dag – (behovet styrs av när filmjölken tar slut).

Det här gör förstås tillgången till varieradepromenadrundor rätt begränsad. Det tillgängliga närområdet begränsas av Mjörn i väster och E20 i öster, och järnvägen, som skär rakt igenom hela området i nordsydlig riktning, är förstås en kraftig barriär, som bara kan korsas på ett fåtal ställen. I princip har jag alltså bara tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Det finns förstås rätt många olika stigar att välja emellan, både i Stadsskogen och Svärds Skog i Lövekulle, så det går lätt att hitta mindre variationer.

Jag har faktiskt lyckats gå ordentligt vilse i Stadsskogen flera gånger, vilket kan verka svårförklarligt, eftersom stigsystemet är så vältrafikerat. Det beror på min benägenhet att ge mig in på korsande småstigar, för att kolla vart de leder. (Eftersom de flesta av småstigarna har trampats upp av vilt, leder de tyvärr oftast antingen still sankmarker eller till gamla hyggen med tät uppväxande slyskog, och blir därmed i praktiken mest återvändsgränder). Dessutom är det konstigt skyltat; alla vägvisarskyltar man stöter på pear mot någon av utgångarna, istället för att markera en runda. Vid det här laget har jag dock koll på stigarna, så jag vet oftast var jag befinner mig.

Men till slut blir det ju lite enahanda att alltid hålla sig inom samma begränsade områden, och att gå samma väg fram och tillbaka är inte heller så kul. Dessutom vill man ju att en hundrunda ska ta minst en och en halv timme, och gärna två. Den längsta rundan i Stadsskogen tar 2.5 timmar, om man konsekvent väljer ytterspår överallt, men de flesta av mina andra lokala rundor tar bara drygt en timme.

Men förra veckan hittade jag faktiskt en ny variant på den kombinerade Stadsskogen-Bryngenäs-rundan, som förlänger gångtiden med åtminstone en kvart.Om man tar till vänster när man kommer ut ur Svärds Skog vid Bryngenäsviken, och sedan fortsätter en bit extra söderut på grusvägen runt viken, istället för att gå igenom den vanliga gångtunneln under järnvägen, kan man ta en extra sväng ut i ett litet skogsparti mellan järnvägen och Bryngenäsviken.

På vägen dit finns det dessutom ytterligare två tunnlar, som leder till en liten infartsväg för ett fåtal hus, och efter att ha passerat husgruppen kan man ta sig in i Stadsskogen från en ny angreppspunkt. Som en följd hamnar man plötsligt baklänges i stigsystemet, vilket kan vara förvillande.

Häromdagen återupptäckte jag också en fjärde variant av huvudrundorna, som jag inte använt på väldigt länge. Det finns nämligen ett sammanhängande stråk på östsidan av järnvägen, som räknat från Lövekulle består av en kombination av grusväg (Skaverydsvägen), gräsbevuxen timmerväg med igenvuxna hjulspår och ren gångstig närmast Bryngenäsviken. Trafiken på Skaverydsvägen, som leder från Stadsskogsgatan till ett fåtal hus, varav de flesta tycks vara sommarhus, är dessutom nästan obefintlig, och avståndet till järnvägen känns betryggande på hela sträckan.

Fast för att ta sig runt via den här förbindelsen måste man passera huset längst in, med ett par hysteriskt skällande hundgårdshundar och en ännu hysteriskare kvinnlig ägare, som anser att hon har rätt att stoppa även gångtrafik på grusvägen förbi huset, eftersom hon ”har byggt vägen”. Det sitter också en skylt med ”Privat väg, ej obehörig gångtrafik” längst in mot den innersta biten, plus ett par andra kreativa varningar, t.ex en bild av en hund med texten: ”Det tar oss 20 sekunder att springa från grinden till vändplatsen; hur fort springer du?” Skyltarna är förstås olagliga, eftersom allemansrätten definitivt tillåter gångtrafik på enskilda vägar, och ”hemfridssfären” rimligen inte lär sträcka sig utanför nätstängslet runt tomten. Det finns inte heller några ”förbudsskyltar” mot Bryngenäshållet, som jag ju kom från.

Men när ägarinnan kom utrusande för att skälla ut mig, kom jag ihåg varför jag inte gått den här vägen på tio år. Jag försökte faktiskt förklara hur det ligger till med gångtrafik och allemansrätt för den hysteriska kvinnan, men naturligtvis utan effekt.Det är irriterande, för det här är faktiskt en gen och någorlunda bekväm förbindelse, som är frestande att återanvända. Men även om man vet att man har all rätt att gå där och gärna vill ha variation i promenaderna, är obehaget att bli utskälld så pass stort att det förmodligen kommer att dröja ett bra tag innan jag gör om det. Och det finns ju också trevligare alternativ.

Min vanligaste – och mest älskade - hemmarunda är förstås den bekväma grusvägen runt Bryngenäs Slott, som är nästan osannolikt naturskön. Det är nog inte många förunnat att ha tillgång till en så fantastisk miljö inom sitt närområde. Vägen slingrar genom ett öppet kulturlandskap bestående av kuperade beteshagar, omväxlande med glesa skogspartier, där många av träden är urgamla och jättestora. Man har sjöutsikt under nästan hela rundan, och även om det går betande hästar och får i de flesta hagarna, bidrar det bara till den attraktiva landskapsbilden. Ett par av de finaste hagarna, närmast grinden mot vändplatsen till Lövekullevägen, är dessutom öppna, så man kan promenera igenom dem.

Hem kan man gå via grinden mot Östboviksvägen, och sedan sticka in skogen igen vid Scoutstugan, där ett gäng seniorer, som jag tror tillhör båtklubben vid Alfhem, serverar kaffe och choklad med tilltugg på lördagsförmiddagarna. Själv väljer jag däremot nästan alltid att gå uppför det långa triangulära fältet, som sluttar svagt uppåt mot skogen i öster.Därifrån kan man klättra över ett par stenmurar för att ta sig till resterna av Svärds Stuga, som kommunen tyvärr bestämde sig för att riva för några år sedan. (Förmodligen var de rädda för att ödestugan skulle bli ett ”tillhåll” för ungdomar, men med tanke på att dagens ungdomar oftast är hjulburna, och det inte finns några körvägar till stugan, tror jag farhågorna var överdrivna).

Numera finns det alltså bara några husgrunder och jordkällare kvar av det gamla torpet, men det är ändå en fantastisk miljö, med gamla fruktträd, rester av torpträdgården med påsk- och pingstliljor, och ett gammalt vårdträd i form av en jättestor lönn. Och så förstås alla sten- och stödmurar överallt, byggda av Svärd, som var expert på stenhantering och har byggt de flesta av murarna i Lövekulle också. Längs med den högsta kvarvarande muren, som hört till ett uthus, leder en stig ut genom skogen mot de öppna fälten längs Skårsvägen och Marbotorpsvägen.

För tillfället pågår utbyggnad av en ny bostadsgrupp i den västligaste delen av det stora fältet, men än så länge har den lokala opinionen lyckligtvis lyckats rädda huvuddelen av fälten.

Frågan är dock hur länge det varar. Både de här fälten, och ängarna mellan Lövekullevägen och sjön längre norrut, står under ständigt hot från de lokala byggmästarna, som ideligen bombarderar kommunen med planförslag på hur alltihop ska kunna byggas fullt med bostäder.

Wellfeltarna kom alltså tillbaka redan på tisdagen, dock utan Niklas, som tydligen fortfarande får vistas på sitt jobb, trots corona-pandemin. Katrin jobbar däremot fortsättningsvis hemifrån, och just nu alltså på övervåningen här i Lövekulle. Vi håller försiktigtvis avstånd på halvannan meter när vi träffas utomhus, trots att ingen av oss verkar ha blivit smittade. Hittills verkar epidemin inte heller riktigt ha kommit igång här i Alingsåstrakten, bara 65 rapporterade fall än så länge. Men två av dem, som det till och med var en artikel om i senaste AT, är faktiskt härifrån Lövekulle. Dock inga nära grannar, de bor nere på Svallåsvägen, och är friskförklarade igen nu. Så allt verkar fortfarande lugnt här ute.

Arvid har nu kommit igång som grovjobbare, och fick börja med elda upp rishögen på Amandas uppfart, som vuxit rätt ordentligt, efter att den fyllts på från den stormfällda asken och eken. Det var skönt att bli av med den, eftersom ris är väldigt skrymmande.

Nästa jobb för Arvid, som jag visserligen kunde ha klarat själv, men gärna lejde ut, blev mitt senaste uppfyllnadsprojekt; tomthörnet mot Puttens och Amandas tomter,som har legat i stort sett vilande under vintern. Som ett första steg beställde jag redan för ett par veckor sedan hem ett lass väggrus, som blev större än beräknat, eftersom Åkericentralen inte hade kvar den lilla lastbilen, som tog sex kubik. De ville först pracka på mig hela tolv kubik, men eftersom det definitivt inte skulle rymmas på uppfarten, enades vi till slut om åtta. Matjord hade jag redan sen tidigare, levererat i två jättestora vita säckar, som är väldigt fula och iögonfallande.

Jordsäckarna har stått där och varit i vägen och förfulat landskapet hela vintern, men nu kommer de alltså äntligen till användning, och det ska bli skönt att bli av med åtminstone en del av den stora grushögen. Det är också tungt att köra fullastade kärror i uppförsbacke, så det jobbet lämnade jag verkligen med varm hand över till Arvid.

Ytterligare ett lämpligt jobb för honom – (och olämpligt för mig) - var att rensa takrännorna på bostads- och uthuset. Att klättra på höga stegar är definitivt inget jag bör ge mig på, eftersom jag ibland känner mig vinglig redan på marken. Den årliga rensningen görs därför normalt av tvillingarna, men av någon anledning glömde jag bort det, när de var här sist för någon månad sedan.

Däremot nändes jag inte dela med mig av jobbet med att ta hand om högarna av vedklampar från de fällda träden, för det är faktiskt väldigt roligt att klyva ved. (Fast egentligen är jag nog för gammal för det också, eftersom jag lite för ofta hugger snett). Men nu är det i alla fall gjort, och all veden hann bli insorterad i vedboden, precis lagom till att regnet drog in på söndagen.

På söndagskvällen drog dock även hela familjen Wellfelt tillbaka till Stockholm, så jag blev av med min slavarbetare, just som jag plockat fram motorsågen ur skjulet åt honom för nästa uppgift. Men han har gjort ett gott jobb under veckan; allt bålriset är borta, takrännorna rensade, och en väldig massa kärror med jord och grus uppkörda till hörnet mot Puttens. Och förhoppningsvis kan motorsågen locka honom med tillbaka, när familjen återkommer till Kristi Him.

Dessutom blev jag skyldig honom en dryg hundring, vilket lär vara ett ytterligare incitament...

Det har varit en kall och delvis våt vecka, och inte mig emot, för regnet behövdes verkligen. Den relativa kylan gör också att allting inte bara exploderar på en gång, vilket ger oss lite extra tid att njuta av blomprakten. Veckan kan väl annars enklast beskrivas som typiskt aprilväder, trots att vi nu har gått in i den ”undersköna månaden Maj”. Det blommar verkligen överallt, och björkarna började slå ut mot mitten av veckan. Men det har varit en långdraget kylslagen historia, och det är svårt att minnas att det faktiskt var en lång period med rena sommarvärmen under början av april. Mot slutet av veckan stabiliserade vädret sig dock lite, och det blev riktigt mycket sol under weekenden.

Vattennivån i dammen började bli lite oroväckande låg, så på tisdagen satte jag på vattenkranen till bäcken och lät det rinna under ett drygt dygn. Nu är nivån på ytan tillfredsställande hög, och eftersom jag förstärkt barriären vid utloppet kommer det förmodligen att hålla sig hyfsat, bara det nu inte blir en ny torrsommar.

Samtidigt passade jag på att rensa bort massor av eklöv från bäcken, och skära av alla blommor och fröställningar till Skunkcallan som nu är överblommad. Den är dekorativ när den blommar, men de stora och skräpiga bladen, som kommer senare under sommaren är mindre roliga. Dessutom räknas till de invasiva ”förbjudna” växterna i Sverige, men den har lyckligtvis ingenstans att ta vägen från min park, eftersom dammen saknar utlopp. Det är rätt många år nu sedan jag planterade de tre ursprungliga exemplaren; vid inloppet, utloppet och i det sydvästra dammhörnet. Den har dock spritt sig en del lokalt, och numera finns det ett dussintal plantor av den på tre ställen runt dammen, de flesta i inloppsbäcken. Fler vill jag alltså inte ha, så därför är jag numera noga med att ta undan fröställningarna, och slänga dem i soptunnan, ordentligt inlindade i plastpåsar.

Där hamnar också alla maskrosor som jag kommer på med att blomma, längs vägkanter och gångstigar. Jag är ingen rabiat ogräsjägare, tvärtom gillar jag växter som sprider sig villigt, särskilt om de bildar mattor. Undantaget är alltså maskrosor och nässlor. Maskrosorna tar jag bara bort när jag ser dem blomma, men nässlorna försöker jag att bli av med definitivt, vilket inte är helt lätt. De trivs nämligen i djup och näringsrik jord, och det börjar jag få lite för gott om i de lövuppfyllda partierna. Det är värst i nya partier, innan jag fått riktig fart på buskskärmarna, som så småningom kommer att skugga ut dem.

Veckans utomhusjobb har ägnats åt att äntligen bli av med de sista resterna av de två stormfällda träden, som numera fyller ena halvan av min vedbod. Tvillingarna hade sågat upp dem till hanterbara längder, själv har jag forslat upp dem i skottkärra till vedboden, och kluvit dem innan jag staplade in dem under tak. Jag lyckades faktiskt fylla vänstra halvan av min vedbod, som var helt tom när jag startade. . (De största och vresigaste klabbarna körde jag dock över till Niklas och Katrins uppfart, där de så småningom får tas om hand med vedklyven).

Hela Wellfeltsgänget dök oväntat upp på torsdagskvällen, båda barnen var med, och Arvid ska tydligen få hit en kompis nästa vecka också. Tydligen är avsikten att Signe, som går i tredje ring ska fortsätta att läsa på distans; det spelar ju egentligen ingen roll om hon är i Stockholm och Alingsås när hon kopplar upp sig. Wellfeltarna anser sig fortfarande vara i karantän, och är noga med att hålla ”korrekt” avstånd till mig, för att inte jag ska drabbas av någon eventuell medförd stockholmssmitta. De har också tagit med sig tillräckligt med mat ner för att det ska räcka under hela vistelsen, vilket ju verkar smart. Alla tycks dock vara fullt friska. Den enda i familjen som hittills drabbats av coronaviruset är Emilie, som tydligen var sängliggande ett par veckor.

Mot slutet av veckan är alltså i stort sett all veden omhändertagen, och det är dags att återgå till normala anläggningsarbeten. Niklas och Katrin har erbjudit Arvid som arbetskraft, fast Arvid själv har inte visat någon större entusiasm hittills, (och han har ju mat och husrum säkerställt i vilket fall som helst. Men kanske är han intresserad av att tjäna lite kontanta pengar, eftersom chansen att få enklare jobb är små, så här i coronatider). Ett jobb som definitivt behöver göras är att rensa alla takrännor, vilket Tvillingarna aldrig hann med.

På söndagskvällen försvann dock hela familjen Wellfelt upp till Stockholm igen, den enda som blev kvar är Signe. Arvid följde däremot med, tydligen huvudsakligen för möjligheten att övningsköra. De väntas dock tillbaka redan på tisdag, så straffarbetet kan ta sin början då...