Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så mycket i mitt liv just nu, och jag är dessutom fortfarande utan bil sedan mer än en månad tillbaka. Det har redan blivit rätt dyrt, och kommer att bli ännu dyrare innan jag får bilen tillbaka; tillsammans överstiger fakturorna min senaste månadspension med åtskilliga tusenlappar. Och på onsdag i nästa vecka har jag tid på bilbesiktningen; jag hoppas verkligen att jag hinner få den tillbaka innan dess.

Växellåda, avgasutsläpp, stötdämpare… jag visste inte att det fanns så många saker som kunde gå sönder på en bil samtidigt, särskilt som den faktiskt inte har gått så himla många mil sammanlagt. Och förmodligen bottnar åtminstone en del av problemen i min begynnande senilitet, jag kan t.ex mycket väl ha glömt att fylla på olja. Vad vet jag - den senaste månaden verkar vara mer eller mindre utraderad ur mitt minne. Själva bilkörandet har jag inga problem med; jag både ser och hör fortfarande bra och tror t.ex inte heller att jag är någon fara för trafiksäkerheten. När jag väl sitter bakom ratten går det hela med förlängda märgen, och jag kör så pass lite att jag ytterst sällan behöver fylla på bensin. Det är den långsiktiga skötseln av bilen som jag uppenbarligen glömmer bort.

Nu har jag alltså varit utan bil i mer än en månad. Och eftersom jag handlar mat minst var tionde dag, när filmjölken tar slut, måste jag rimligen ha tagit bussen till butiken minst ett par gånger under den här perioden. Det är i och för sig rätt smidigt, eftersom busshållplatsen ligger alldeles nedanför trapporna upp till min tomt. Men det är tungt att bära tre liter mjölk uppför trapporna, och jag börjar verkligen tröttna på den här situationen.

Det enda som jag absolut aldrig fuskar med i mitt dagliga liv är hundpromenaderna. Tre gånger om dagen går jag en runda med Nelly, och strax efter åtta på morgonen är det tid för min dagliga långrunda på 1,5- 2 timmar. Jag har tre olika varianter av denna; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs eller en kombination av båda. Oftast växlar jag mellan dem i turordning, men vägvalet påverkas ibland av vädret. Är det riktigt ordentligt ruskväder händer det också att jag kortar ner rundan, men aldrig någonsin att jag ställer in den helt. Det kan man helt enkelt inte, när man har hund. Eftermiddags- och kvällsrundorna blir betydligt kortare, och ofta ersätts eftermiddagsrundan av att Nelly får vara med ute medan jag jobbar i dammparken, (så här års handlar det förstås om att räfsa löv).

Det är väldigt ovanligt att jag avviker från de vanliga rutterna, men i veckan hände det faktiskt, med påföljd att jag hittade en helt ny vägsträckning, som jag aldrig gått förut. Närmast otroligt, med tanke på att jag bott permanent i Lövekulle i 30 år, går dagliga långrundor med hunden och inbillade mig att jag kunde området utan och innan!

Men på onsdagen upptäckte jag plötsligt en ny stig och skylt, ungefär halvvägs upp på tvärförbindelsen mellan Skaverydsvägen och Skogskullesgatan, vilket är en av mina vanligare rutter ut och in ur Stadsskogen. Stigen var skyltad som en del av Götaleden, vilket är en genomgående vandringsled mellan Göteborg och Alingsås. Men både skylten och just den här stigen måste vara ganska nya, för det verkar nästan otroligt att jag inte skulle ha lagt märke till dem tidigare, med tanke på att minst 50% av mina hundpromenader går via Stadsskogen. Sträckningen överensstämde inte heller med vad som redovisas som ”Götaleden” på nätet, där den genomgående förbindelsen redovisas betydligt högre upp i terrängen genom skogspartiet .

Det här var faktiskt precis vad jag hade längtat efter; en gen gångförbindelse mellan Lövekulle och Bryngenäs, eftersom min normala rutt kring hela Stadsskogen tar nästan två timmar. Visserligen finns det sedan gammalt en genomgående väg- och stigförbindelse längs östsidan av järnvägen, men jag brukar undvika den, eftersom det ungefär halvvägs ligger ett hus med skällande hundgårdshundar och en ilsken ägare, som till och med hotar att släppa hundarna lösa, när någon passerar deras tomt. Nu är jag ju inte direkt rädd för hundar, men otrevliga människor har jag svårare för, och jag avstår därför numera från att passera, trots att det ibland skulle vara välkommet med en kortare runda. Den västligaste delen av den här nya stigen gick visserligen lite högre upp i terrängen än vad jag skulle önskat, men den är ändå ett efterlängtat komplement till de alternativ jag hittills haft att välja på.

Att döma av spåren på marken var jag inte heller den första som gått här, men någon större trafik lär det inte ha varit, och terrängcyklarna hade uppenbarligen inte hittat hit ännu. Vilket jag förstås gillar, eftersom terrängcyklarna är irriterande för gående, både p.g.a den betydligt större hastigheten, och för att de kör sönder stigarna, när marken är blöt efter regn.

Fast för tillfället är faktiskt terrängcyklarna borta ur bilden i hela Stadsskogen. Jag har inte stött på några på flera månader, och man undrar ju lite varför. Kan det möjligen plötsligt ha blivit förbjudet att cykla på skogsstigarna? Och skulle cyklisterna i så fall bry sig om att respektera det förbudet? Jag har inte sett till några förbudsskyltar och jag hittar ingenting på nätet om något förbud, men cyklarna har onekligen försvunnit från skogen.

Eller har det med den nya nordsydliga byggvägen genom Stadsskogen att göra? Nyligen har det kommit upp skyltar, och även publicerats en karta över vilka gångvägar och vandringsleder som kommer att stängas av på grund av den planerade vägen. Enligt kartan och informationen ska samtliga stigar stängas av helt och hållet under en period på flera månader. Fast det måste ju vara en felaktig information, för det vore varken rimligt eller nödvändigt. Det handlar om att korsa vägbygget på två ställen, resten av skogen påverkas knappast alls.

Konstigt nog tycks folk ha gått på den felaktiga informationen, för jag möter numera ytterst få andra människor i skogen, och det är månader sen jag senast såg till en terrängcykel. (Inte mig emot; terrängcyklarna kan jag lätt leva utan, men visst är det lite märkligt?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...

Man tänker oftast inte på hur beroende man är av den sabla bilen, förrän man inte har den till hands. Särskilt när man, som jag, använder den ytterst sällan; det brukar bli en gång var nionde dag, när filmjölken tar slut. Idag, tisdag, tog jag faktis...