Det har varit konstigt väder senaste veckan, med rätt mycket sol på dagarna, men kylslagna nätter, med temperaturer kring 6-7 grader, när jag går den tidiga morgonrundan med hunden vid sjutiden. Sedan stiger termometern snabbt till normal sommarnivå.

Jag håller fortfarande på med efterslåttern, mest för att min energinivå fortfarande är låg, så det brukar bara bli ett par timmars räfsande, efter att jag tillbringat förmiddagen framför TVn med Downtown Abbey.

Mitt största pågående projekt i parken är annars en ganska stor uppfyllnad för en framtida skärmplantering i sydöstra tomthörnet mot Puttens och Amanda. Det har pågått till och från i flera månader redan och går mycket långsamt framåt. Delvis beror det på att alla fyllnadsmassor måste köras i ordentlig uppförsbacke, antingen från grushögen på Niklas och Katrins uppfart, eller från min dubbelkompost nedanför uthuset. Jag får en del hjälp av Arvid, som ju är yngre och starkare än jag, men det är ett utdraget företag.

Den roliga delen av jobbet, nämligen stödmuren, är dessutom redan gjord, så nu handlar det om rent monotont kroppsarbete, innan jag kommer fram till nästa roliga moment, som ju är själva planteringen. Jag har en del självuppdragna småplantor, bl.a av rhododendronsom förmodligen kommer att hamna här framöver, men jag hoppas också på att den vanliga höstrean i plantskolorna. Nu har dessutom grannen rivit sitt fula vedskjul, som delvis hotade att rasa in på min tomt, eftersom det lutade betänkligt. Det innebär att belysningen, och därmed växtbetingelserna blir betydligt bättre, så jag räknar med att kunna få till en riktigt fin plantering här.

Nelly och jag går numera vår morgonrunda vid åttatiden, en timme tidigare än normalt, för att undvika det värsta solgasset. Det verkar som om de flesta andra har kommit på samma idé, eftersom vi möter det vanliga gänget av hundägare, joggare och hurtiga vandrare, som håller en betydligt högre takt än vi.

Amanda och Paul med ungar har varit på besök under veckan, men åkte hem till England på söndagskvällen. Sofia bondade med Nelly, som annars brukar undvika barn; (Hon verkar tycka de är stökiga och högljudda. Med Sofia la hon sig emellertid glatt på rygg, för att bli kliad på magen). Det är alltid roligt att träffa Amanda, men hon oroade mig lite med en del lösa planer på att familjen eventuellt ska söka sig tillbaka till USA igen. (Elliot var positiv till förslaget och Sofia negativ). Men, som Paul sa; allt beror ju ytterst på jobbsituationen, (speciellt för honom själv, Amanda med sin mera allmänna bakgrund som administratör, lär ju ha lättare att hitta jobb var som helst).

Niklas och Katrin ska vara kvar en vecka till, men Arvid försvann över helgen för att tälta med kompisar. För tillfället är jag alltså ensam med trädgårdsjobbet, som just nu ägnas åt att bättra på jorddjupet i planteringen längs Ferievägen. Åtgärden initieras delvis av att en del buskar mår lite dåligt, efter två ganska torra somrar och en helt snöfri vinter emellan. Den utlösande faktorn var dock en liten blodbok, som jag drog upp med rötterna från en liten skreva ute på Talludden, där den definitivt inte hade en chans till någon framtid. Samtidigt får alltså den angränsande blivande syrenhäcken en extra skjuts.

Planen är att tömma alla ringkomposterna innanför taxushäcken, för att så småningom ge plats för årets nya höstlöv. Innehållet kommer huvudsakligen att hamna i kanten av dammen, dels vid utloppet och dels längs den västra stigen, där det finns rätt mycket ojämnheter som behöver fyllas upp.

Nelly verkar lyckligtvis pigg och normal igen, efter vad det nu var som orsakade den plötsliga hältan förra veckan, och morgonpromenaderna har åter sträckts ut till kring två timmar. Eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan blir promenaderna numera mest begränsade till Bryngenäs och Stadsskogen. Det spelar inte så stor roll, för speciellt Stadsskogen är så stor att man lätt kan hitta olika varianter på en tvåtimmarsrunda. Jag har till och med nästan lyckats gå vilse där ett par gånger. Det finns väldigt många stigar att välja på, och eftersom den delvis kraftigt kuperade terrängen styr sträckningarna är det inte alltid man kommer ut där man förväntade sig.

Arvid har bott i långhuset senaste veckan med ett gäng killkompisar. På slutet var det tjejkompisar också, och Niklas och Katrin rapporterade att huset var osedvanligt välstädat när de tog över det igen på fredagskvällen. Kanske säger det något om att de gamla könsrollerna fortfarande lever kvar, åtminstone delvis...

Boel och Lennart lär man däremot inte se mycket av i år, eftersom speciellt Lennart tydligen är extremt angelägen att undvika coronasmittan, (som faktiskt fortfarande tycks öka lite i Alingsåstrakten, efter att ha minskat påtagligt i Stockholmsområdet). På torsdagen landade emellertid Amanda med familj från England. Det kanske är lite vågat, eftersom smittspridningen långt ifrån verkar vara över, varken här eller i England, men alla är ju friska, och de ska stanna en dryg vecka.

Jag har faktiskt snorat lite själv de senaste veckorna, men förhoppningsvis är det bara en vanlig sommarförkylning, även om jag teoretiskt skulle ha kunnat bli smittad, eftersom jag fortfarande handlar själv en gång i veckan, (på Lidl, som dock är rätt folktomt på mornarna). Jag känner mig åtminstone inte dålig på något annat sätt. Troligen är det de dagliga hundpromenaderna som håller mig frisk och rörlig. Göran har däremot tyvärr blivit sittande på grund av sin yrsel, och det är numera Gun som rastar Castor.

Själv ägnar jag mig för tillfället åt efterslåtter och räfsning, och nästan alla kompostrundlar är vid det här laget överfulla. Det är egentligen meningen att vägföreningen ska slå av vägkanterna, men det satt långt inne i år. Jag hade redan gett upp hoppet om dem och hunnit börja med lien på den breda remsan längs Ferievägen, när Staffan och Miriam stoppade mig, och sa att föreningen trots allt skulle ta hand om det. Det gjorde de också ett par dagar senare, och det var definitivt hög tid. Till och kommunen har vid det här laget slagit av alla vägkanter plus det nedersta fältet.

Det översta fältet har de emellertid lämnat oslaget av någon märklig anledning. Det här stör mig, inte bara för att jag måste vada genom meterhögt högt gräs under dendagliga kvällspromenaden med hunden, utan för att jag misstänker en bakomliggande orsak. Det jag befarar är att de håller på att återgå till de gamla planerna på att bebygga fältet, trots att de redovisade alla fälten som grönområde så sent som i den senaste översiktsplanen, som bara är två år gammal.Förmodligen efter påtryckningar från de lokala byggfirmorna, som uppenbarligen helst vill se alla fälten i Lövekulle fullproppade med bostadshus.Enligt en artikel i AT för ett tag sedan, har kommunenhar nämligen preliminärt aviserat planer på en ganska stor bebyggelse i Lövekulle, i förstudierna till en uppdaterad områdesplan. Så pass stor att ett av kommunalråden redan har uttryckt tveksamhet till omfattningen.

Min teori är att de, genom att låta fältet förbli oslaget, hoppas på att det ska bli mindre attraktivt för friluftslivet, och därmed minska protesterna mot bebyggelse, som ju hittills varit starka, varje gång liknande förslag tagits upp. Bl.a är ju utsikten frånkrönet i korsningen mellan Lövekullevägen och Fritidsvägen över det triangulära landskapsrummet ner mot sjön närmast ikonisk, och för de flesta passerande vad som verkligen definierar grönområdet Lövekulle. (Förhoppningsvis är jag bara paranoid, men vi lär ju få veta om någon månad, då det nya planprogrammet ska ut på samråd).

På fredagen kom alltså Niklas och Katrinfrån Stockholm och hade med sig Arvid tillbaka igen . Bra, för honom kan jag sätta i arbete med att köra tunga skottkärror, något som jag helst vill undvika själv numera. En av uppgifterna kommer definitivt att bli att tömma de äldre lövkomposterna, och det finns gott om svackor att lägga det halvt nerbrutna materialet i. Framför allt är det på nord-och västsidan av dammen, som kanterna behöver jämnas till och håligheter fyllas upp. Men det finns även andra utfyllnads områden, framför allt skogskanten söder om dammen, och partiet uppe vid gränsen mot Putten, som fortfarande är oavslutat.

Redan på helgen gav sig emellertid de äldre killarna på det årliga jätteprojektet med att rensa dammbotten från vass och nerfallna grenar. Eftersom de var tre stycken i år jobbade de effektivt, med en man ute i vattnet och se båda andra som mottagare på strandkanten. Ifallna grenar och löv hamnade på en presenning, som sedan släpades till närmaste tillgängliga ringkompost. Uppgiften är både jobbig och ofräsch, eftersom botten utgörs av halvruttna löv och slam ovanpå leran. Men de kunde ju avsluta med att skölja av sig i den riktiga sjön efteråt. Vattentemperaturen är fortfarande dräglig, trots de kalla nätterna under senaste veckan.

Vädret är märkligt denna sommar. Juni var rekordvarm, man svettades i hettan, och till och med jag badade i sjön ett par gånger. (Det var 27 grader i vattnet och förmodligen 35 i luften, så någon direkt svalkande effekt hade det inte, när man väl tagit sig uppför backarna hem igen). Nu är det plötsligt kring tio grader i luften, med storm och regnskurar, även om det kom en oväntad soldag på tisdagen, då temperaturen steg till 13 grader, innan nästa regnfront drog in. Det var faktiskt så pass kallt att jag slog på värmen i huset under måndagskvällen.

Fast vid närmare eftertanke kom jag på att det nog vore bättre för ekonomin att elda brasor istället, särskilt som vedskjulet är absolut överfullt för tillfället. Problemet var bara att jag hade tömt alla vedförråd inomhus inför sommaren totalt, delvis för att Nelly har en dålig vana att hämta vedträn ur det stora kopparkaret i vardagsrummet, för att sedan gnaga dem till flis på ryamattan i mitt sovrum. Jag fick alltså börja med att hämta in ett par skottkärror med ved för att fylla inneförråden. Och eftersom den alltså inte hade fått ligga och förtorka inomhus som vanligt, blev det extra svårt att få igång brasorna. Jag lyckades dock till slut, så den här veckan börjar jag morgonen med att tända brasor i både kakelugnen och vedkaminen. 

Ett riktigt oroselement är att Nelly plötsligt har blivit riktigt dålig, utan någon som helst förvarning. Efter vad jag vet hände ingenting särskilt under sista kvällsrundan på onsdagen, så det kan knappast vara en akut skada, men hon försvann från min säng någon gång under tisdagsnatten, och morgonen efter kunde hon plötsligt inte stödja alls på högra bakbenet. Hon måste ju ut, för att göra sina behov, men hoppade då på tre ben, och uppenbarligen hade hon väldigt ont, för hon låg nästan apatisk i ett hörn inomhus. Anna, som jag naturligtvis ringde för att fråga om hjälp, verkar inte heller tro att det är en skada, eftersom hon genast frågade om hon hade feber. Själv tror jag att det kan vara borrelia, eftersom jag slarvade med att byta ut fästinghalsbandet i tid. Det stämmer både med symptomen och inkubationstiden, som ju är ca en månad, och jag fick ju själv en fästing på bringan i början av juni, som jag fortfarande har en stor kliande rodnad efter, drygt en månad senare. (Anna skrev ut tabletter mot fästingbett för ett par veckor sedan, men jag köpte ett nytt fästinghalsband för receptet istället, och jag har inte har hittat några fästingar på henne efter att hon fick på sig det.

Någon febertermometer hade jag förstås inte hemma, och till råga på eländet var de slutsålda i de tre butiker jag prövade. Coronaviruset förmodligen. Men Anna skrev nu också ut smärtstillande och febernedsättande tabletter, och efter den första tabletten på onsdagen blev hon genast markant bättre. Jag har googlat på borrelia, och alla symptomen stämmer, men den allmänna meningen på nätet tycks vara att det går över av sig själv efter några dagar, och att djur sällan blir långvarigt sjuka.

På torsdagen var hon också fortfarande ohalt, men jag skar ner promenaden kraftigt, för säkerhets skull. (Hon verkar fortfarande lite låg, så det är nog ingen risk att hon vänder upp och ner på huset, på grund av bristande motion). Av en ren, lycklig slump skulle Anna ändå till Alingsås på torsdagen, eftersom Emil hade en tid för tandreglering, så hon kom ut på eftermiddagen för att titta till henne, och hade med sig en febertermometer, som hon lånat av Gun. Hon är lite svullen i hasen på höger sida, och har också lite ont där, trots att den smärtstillande effekten från tabletten igår fortfarande håller i sig. Men Anna verkar ändå inte tro att det är borrelia. Hon säger att det är extremt ovanligt att hundar faktiskt får det, men att ägarna väldigt ofta inbillar sig att de har det. (Å andra sidan är det inte heller troligt att hon plötsligt skulle få en så pass allvarlig skada på en kort kvällspromenad, når hon normalt rusar runt som en galning och hoppar upp och ner på alla stenar vi passerar på rundorna. Dessutom borde hon väl i så fall skada något av frambenen som hon landar på, snarare än bakhasen)?

Anna lämnade i alla fall kvar termometern, med order att jag ska kolla tempen på henne i några dagar, och ringa om den går upp. Normal temp är 28 grader, och den var tydligen lite förhöjd nu.Tyvärr visar det sig att jag inte klarar att ta tempen på henne själv, delvis för att Nelly gör allt för att sabba försöken, genom att konsekvent sätta sig, och delvis för att jag har svårt att hitta hålet. Ännu ett åldersproblem, som gör mig deprimerad. Å andra sidan är Nelly påtagligt piggare, och någon hälta är inte längre märkbar. Så närmaste veckan ska hon ta det lugnt och käka smärtstillande, och vi har kortat ner de dagliga långpromenaderna betydligt.

Niklas och Katrin har dragit till Stockholm igen, och Signe blev kvar ensam, för att umgås med Tora. Hon försvann emellertid till västkusten på onsdagskvällen, och på fredagen kom istället Arvid med ett gäng killkompisar, som nu huserar i långhuset. Det innebar att båten äntligen kom i sjön, om än rätt försenat och lyckligtvis utan min hjälp i år. (Ett år deltog jag i sjösättningen genom att köra min egen bil jättelångsamt ner till sjön, med båtens för inlagd i bakluckan. Bakom gick fyra killar och höll uppe resten av båten, som alltså är rejält tung. Det var väldigt stressigt, förmodligen även för killarna, så metoden har inte upprepats). I år hade de hyrt en skåpbil, för att underlätta transporten, som alltså skedde på söndagen, utan min hjälp.

Niklas drog till Stockholm igen på söndagskvällen, men Katrin och Signe är kvar en vecka till.
Det är slåttertid, och Katrin gjorde en herkulisk insats med röjsågen på måndagen, och slog av nästan hela fältet. Själv gillar jag inte maskiner, så jag håller mig till lie eller skära. Den enda maskin jag använder regelbundet är motorgräsklipparen, men det är ju inte riktigt läge för den, när gräset är halvmeterhögt. Det var egentligen för högt för röjsågen också, så Katrin fick ta en kompletterande runda på lördagen.

Och det var i sista minuten, för redan på söndagsmorgonen började den nya regnperioden, som enligt väderleksrapporterna ska fortsätta hela nästa vecka. Det går ju oftast att hitta uppehåll mellan skurarna, så man kan jobba utomhus en del i alla fall, men just slåtter funkar ju inte så bra i regn.

Däremot går det bra att räfsa, så det är vad jag sysslar med för närvarande, och det lär få pågå länge, för gräset var ovanligt högt. Det har vuxit så det knakar i år; nere på fälten är gräset midjehögt, och det finns partier utefter strandpromenaden där det faktiskt är lika högt som jag. Det beror förstås på att väderleken varit gynnsam; först en frostfri vinter, och sedan mycket sol och värme, men med regelbundna regnskurar emellan. Trots den långa värmeperioden blir det alltså ingen upprepning av katastroftorkan från 2018.

Dominerande blomma för tillfället på övre ängen är den blågula Lundkovallen, som även kallas Natt och Dag, på grund av färgen, så Katrin lämnade ett stort parti av den kvar, för att ge den möjlighet att fröa av sig. Den förekommer inte naturligt i alingsåstrakten, men jag grävde upp ett par exemplar för några år sedan, antingen i Blekinge eller Jönköping, och sedan dess har den spridit sig omåttligt på den övre ängen. Jag tycker den är trevlig, så jag ska försöka sprida den till den nedre ängen också så småningom.

Jag försöker få in så mycket traditionella ängsblommor som möjligt där, men eftersom det är ganska skuggigt och lerjorden dessutom är lite för näringsrik, så har de svårt att konkurrera med gräset. Den enda riktiga ängsblomningen för tillfället är faktiskt i kanten mot Amandas uppfart, där jag har lyckats få till en liten plätt med prästkragar, blåklocka, käringtand och andra ängsblommor i gruset. De ser lite ängsliga och ensamma ut för tillfället, men förhoppningsvis kommer de att sprida sig så småningom, med lite hjälp.

Av någon anledning slog jag aldrig av vegetationen på västsidan av dammen förra året, så där har en massa skräpvegetation nästan tagit över helt. Mest är det högt gräs och ormbunkar, men även videört, rallarros och en del massuppslag av rönn. Enda möjligheten var att slå av alltihop ända nere vid marken, och om det råkade stryka med något värdefullt i massakern, får jag hoppas på att det kommer upp igen nästa år. Glädjande nog visade sig en stor del av bottenvegetationen bestå av blåbärsris, som uppenbarligen har hämtat sig efter den stora massakern för några år sedan, då allt blåbärsris i trakten dog i frystorkan, och lämnade stora bruna ytor efter sig. Var det 2013? Nu får det i alla fall n ny chans i ljuset här, efter att allt högvuxet gräs är borta.

Den mest iögonfallande vegetationen för tillfället, både här och i andra delar av dammparken, är blommande Aruncus; det finns stora ruggar av den lite varstans, och de höga vita vipporna är ju jättegranna så länge den blommar. Den får alltså stå kvar till vidare, men senare, när den går i frö, år den mindre attraktiv, och den har dessutom en benägenhet att sprida sig omåttligt. Ett dekorativt, och nästan två meter högt ogräs, men faktiskt ändå ett ogräs…

I övrigt röjer jag skoningslöst undan längs hela västra stigen, och hittills har jag fyllt en jättestor ringkompost med växtmassan. Jag börjar få problem med förvaringen, eftersom nästan alla ringkomposterna på arbetsytan innanför taxushäcken är fyllda för tillfället. Så när Arvid kommer tillbaka om några veckor, har jag gott om jobb åt honom. Stora delar av nord- och väststranden behöver faktiskt fyllas upp och jämnas ut, för att bli mera lättskötta.

Jag funderar också på att förstärka själva dammkanten på västsidan med ett antal nedfallna trädgrenar, eftersom sluttningen mot vattnet är brant och gropig, så en stor del av kompostinnehållet kommer säkert att hamna här. Ytterligare ett utfyllnadsområde finns i skogskanten söder om dammen, där det länge varit ett motlut innanför stigen, och faktiskt ibland bildas vattensamlingar i kanten mot stigen. Det här innebär också att vi kommer att kunna tömma de flesta ringkomposterna, vilket är bra, eftersom det behövs mycket utrymme för höstlöven senare på året.