Mitt minne börjar bli allt sämre, och vid åttiotvå års ålder är det kanske något som man måste räkna med. Men kul är det inte.

Eftersom jag är hundägare har jag väldigt fasta dagliga vanor, som jag inte gillar att ändra. Tiden för de dagliga hundrundorna, kl 8, kl 15 och kl 22, är t.ex något jag väldigt ogärna ruckar på, och mina mattider är anpassade efter dessa. Jag är också av naturen rätt snål, och ogillar att slänga mat. I de ytterst få fall då jag råkar få matrester, hamnar de antingen i hundmatskålen eller på fågelbordet. Jag tar dessutom ogärna ut bilen annat än när det är absolut nödvändigt, vilket normalt inträffar var nionde dag, d.v.s när filmjölken är slut.

Men här är ett par exempel på hur det kan se ut, när jag har en dålig dag, då minnet slår slint:

1. Jag åker in till stan för att köpa mjölk, frukt och konserverad kattmat – och glömmer förstås bort kattmaten, trots att jag kört bort ända bort till grönområdet vid Vänersborgsvägen, istället för till Karin Boyes Sten som vanligt, (enbart för att ha nära till Pias hundshop, som ligger i närområdet, eftersom kattmat inte ingår i Lidls sortiment). Men efter en runda med hunden i skogen bredvid har jag förstås glömt bort kattmaten, och åker istället direkt till Lidl för att inhandla min egen veckomat. Men katten kan ju inte vara utan mat, så därmed måste jag nu in till djuraffären igen, trots att jag avskyr att ta ut bilen i onödan.

2. Jag fastnar framför datorn när jag ska betala månadsräkningarna, eftersom jag inte har någon kortläsare och mitt mobila bankid inte fungerar som det ska. Jag har förstås ett betalkort, och det går bra i butiker, men inte hemma vid datorn, eftersom man uppenbarligen behöver just en kortläsare – (vilket jag alltså inte har). Oftast, men inte alltid, fungerar det med mitt gamla digipass, (en urgammal apparat med tio knappar som men slår in siffrorna på, och som ser ut som om den varit med i arken). Men egentligen vill datorn alltså att man ska använda kortet, och där fastnar jag alltså.

Eftersom jag normalt sätter mig vid datorn för att betala månadsräkningarna tidigt på morgonen, innan den dagliga långpromenaden med hunden, så har internetbanken förstås inte öppet då. (När jag kommer hem från promenaden och banken har öppnat, har jag förstås glömt alltihop – till nästa morgon, då jag fortfarande inte lyckas slutföra betalningen, eftersom banken är stängd igen). Och till råga på eländet har SE-banken lagt ner sin verksamhet i Alingsås, och för att få hjälp av en levande människa förväntas man åka till Lerum, vilket jag alltså vägrar att göra.

Man kan ju ringa dem, föreslår naturligtvis någon – och visst,  det kan man ju göra, men då hamnar man i en oändlig telefonkö, och måste hålla sig inomhus tills banken ringer upp. Och det är inte alltid man har lust att göra, när vädret är fint, och man hellre vill vara ute i trädgården.

Är det vettigt att en av de största affärsbankerna i Sverige inte har ett lokalkontor i staden Alingsås?

Häromdagen började jag gnälla om den saken för ägaren till en skoaffär, där jag inhandlade ett par nya skor med extraplats för mina hammartår. Han inte bara lyssnade tåligt, utan visade sig själv ha fått ännu värre problem av flytten, eftersom han har dagskassor som måste lämnas in efter den dagliga stängningen. Det slutade med att han fick byta bank, och det mest irriterande för honom var orsaken till flytten, som enligt honom berodde på att ägaren till banken själv flyttat till Lerum, och ville ha närmare till jobbet. Hans historia gjorde mig så arg att jag själv började fundera på att byta bank. (Men så kommer det förstås inte att bli, eftersom det skulle innebära alldeles för mycket strul, och jag ändå gör i stort sett alla bankaffärer i datorn).

Istället bestämde jag mig för att faktiskt envisas med att ta mig fram till banken per telefon, för att beställa hem en kortläsare till det förbaskade bankkortet. Det tog mig en ganska lång väntan på samtalet, och sedan ytterligare ett bra tag innan jag lyckades förklara situationen för den vänliga och tåliga damen i andra ändan av telefonlinjen. Men till slut lyckades det, och dosan är nu på väg, tillsammans med mina nya inloggningskoder, som måste skickas separat av sekretesskäl. Jag begrep aldrig varför jag måste ha nya inloggningskoder bara för att jag får hem en kortdosa, men säkert finns det någon djupare anledning, som min gamla hjärna bara inte klarar av att bearbeta.

I veckan har jag haft Tvillingarna här för att byta ut delar av tegeltaket på uthuset, och det har också lett till ett antal irriterande extra bilresor, eftersom de envisas med att vilja ha betalt i kontanter. På torsdagen var jag inne i stan tre gånger, för att ta ut pengar i olika omgångar, (släpkärra och byggnadsställningar, tegel och Tvillingarnas arvode. Första gången åkte jag med i deras bil för att fixa släpkärran, och sista skulle jag ta ut kontanter till deras slutarvode.

Samtidigt skulle jag till tandläkaren för den årliga kollen. (inga hål, hurra!). Jag fick för mig att vara rationell som omväxling, och la in ett besök på Lidl som egentligen hade kunnat vänta till fredagen, och gissa vad som hände? Just det, jag glömde att ta ut kontanterna, och måste därmed in igen på fredagen...

Förmodligen är det Alzheimers som är på gång, även om den ännu inte är fullt utvecklad. Jag får allt oftare kortvariga men fullständiga hjärnsläpp, då det står alldeles stilla i huvudet på mig under några sekunder, som känns evighetslånga. Det gäller framför allt att komma ihåg namn, vilket jag alltid har haft svårigheter med, men även siffror och datum. Som tur är går de flesta av mina affärer numera automatiskt; datorn sköter att själva inbetalningarna går iväg i rätt tid, så länge jag bara ser till att det finns pengar på kontot. Det fåtal räkningar som fortfarande kommer i brevlådan har jag en inkorg och utkorg för vid datorn. Detta, plus en månadsalmanacka med gott om plats för text i alla veckodagsrutorna, har räddat mig hittills, trots mitt allt sämre minne. Men ju mera som går automatiskt, desto mera problem får jag med att hantera de få tillfällen då automatiken inte fungerar.

Nu föreslår någon säkert att jag ska flytta in på ålderdomshem, eller skaffa mig en ”God Man”, som sköter affärerna åt mig – men där är jag trots allt ännu inte. Och den dag jag faktiskt behöver det, har jag nog passerat den punkt då jag inser att jag behöver det, för att inte tala om hur det går till att skaffa sig en. Jag har bott ensam i hela mitt liv, haft ett krävande och välavlönat yrke, och vill helst klara mig själv och dö hemma i mitt eget hus. Jag har förstås en städhjälp, som kommer var fjortonde dag, så risken att jag skulle bli liggande och ruttna ner om jag plötsligt avlider är ju åtminstone begränsad.

Jag har ju dessutom Gun och Göran, som bor tvärsöver vägen, och som jag normalt träffar i stort sett varje dag över ett glas eftermiddagsvin. Problemet med dem är, att de verkar vara i ännu sämre fysiskt skick än jag, trots att de är 6 år yngre, så frågan är vem av oss som kommer att behöva mer avancerad hjälp först. Fördelen är förstås att vi bör kunna dela den framtida kostnaden för någon från kommunen eller sjukvården, som kommer hem med en portion färdiglagad mat och samtidigt kollar att vi faktiskt lever en gång om dagen – eller natten. Det hade min egen gamla mamma under det sista året, innan hon dog vid nittio års ålder. (Fast själv har jag förstås planerat att leva betydligt längre än så)...

Det här blev en rätt dyster krönika... Men, som sagt; det är inte kul att bli gammal...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...