Viruset sprider sig tydligen som en löpeld över hela Sverige men än så länge tycks det inte riktigt ha nått hit till lilla Alingsås, och livet fortsätter i stort sett som vanligt.

Det som stör mig mest är egentligen att den ständiga rapporteringen på TV går ut över några av de program jag brukar titta på. När man än slår på TVn verkar det vara ändlösa rapporter om coronavirus, och samma sak när man öppnar en tidning. Och det blir ju rätt tjatigt i längden, eftersom vi gamlingar alltså ska hålla oss hemma.

Den mest bisarra rapporten i veckan var nog en blänkare på förstasidan i Alingsåstidningen, med rubriken ”Häst drabbad av ekvint Corona”, med en notis om hur Alingsås Ryttarsällskap tvingas isolera sin anläggning på Övre Nygård.. Jag tänkte ”what the hell?”, och bläddrade förstås fram till artikeln. Det visade sig dock vara en klassisk tidningsanka, viruset som hästen hade drabbats av var en  variant av corona, som naturligtvis bara smittade mellan hästar och inte hade ett dugg att göra med den pågående epidemin. I slutet av artikeln meddelades i en bisats att ridundervisningen på Nygård naturligtvis pågick som vanligt.

För min egen del har coronaviruset inte ändrat särskilt mycket - åtminstone hittills. Jag har alltid varit något av en enstöring, och ensamhet är inte något som jag lider av. Jag är dessutom nästan oförskämt frisk för min ålder, och drabbas väldigt sällan av förkylningar och influensa, annat än i väldigt mild form. Jag träffar mest folk utomhus, i samband med hundpromenaderna, fast min vanligaste hundkompis Marianne, har dragit sig tillbaka till säkerheten på ön med sina två tokiga welshpojkar. Och det är lika bra det, för Nelly har just börjat löpa.

I övrigt lyder jag uppmaningarna att hålla mig borta från folksamlingar, och det innebär egentligen ingen större uppoffring för mig, eftersom jag aldrig har hört till dem som hänger på barer och restauranger. Mitt enda stående kulturevenemang är Metropolitanoperans bioföreställningar, som Gun och jag tidigare brukade köra till Nossebro för varannan månad, men numera oftast ser i Alingsås, för att slippa bilresan. Den återstående föreställningen för säsongen, som skulle ha sänts på påskafton, är förstås inställd, men Gun rapporterade just att biografen betalar tillbaka pengarna.

Men man måste ju faktiskt ha mat, och lite förhastat ringde jag faktiskt städhjälpen, som kommer varannan vecka, och bad henne köpa med sig lite mjölk och fil, när hon kom hit förra torsdagen, vilket hon också gjorde. Fast omedelbart efteråt insåg jag att det fanns ju mycket mera som jag behövde förutom mjölk, så jag åkte ändå in till affären och bunkrade upp lite flera förnödenheter. Bl.a toapapper, som det skojats mycket om i pressen.

Och det lär jag nog fortsätta med, åtminstone ett tag till, för än så länge finns det bara ett registrerat fall i Alingsås. Visserligen har två snälla grannar redan erbjudit sig att handla åt mig, och ICA har skickat hem ett erbjudande om hemleverans, men på förmiddagarna, då jag normalt handlar, är det inte precis någon trängsel vid kassorna. I veckan gjorde jag faktiskt två ärenden till, apoteket för att hämta ut ett recept på fästingmedel åt Nelly, och systemet, för att bunkra lite lådvin åt mig och Göran&Gun, eftersom det låg alldeles intill. Båda ställena verkade rätt öde, liksom för övrigt hela stan.

Nelly och jag fortsätter förstås med hundpromenaderna, men även utomhus är det mera folktomt än vanligt trots finvädret. Jag gick i Karin Boyes Park som vanligt i samband med veckoinköpen på Lidl, och parken, som normalt brukar myllra av förskolebarn, var plötsligt helt öde. På hela rundan mötte jag bara en människa, och det var förstås en annan hundägare. Eftersom Göran har blivit sittande för tillfället, och Gun har tagit över rastningen av Castor, så går jag annars mest här hemomkring, eftersom jag även i normala fall undviker att köra bil. Det innebär antingen Stadsskogen eller Bryngenäs, eller en kombination av bådadera, och även om vi stöter på ett fåtal joggare och hundägare är det betydligt ödsligare än vanligt, trots vädret, som visserligen är kylslaget, men soligt.

I veckan gick jag dock en riktig långpromenad uppe i skogspartiet kring Lejonberget, tillsammans med Jim och hans glada mops. Det är faktiskt många år sedan jag senast träffade Jim, men han hade sällskap med min systerdotter Amanda för tjugo år sedan, och gifte sig senare med hennes bästa kompis Anna. Nu stötte vi oväntat ihop på parkeringen i Hjortmarka för ett par veckor sedan, och jag kände inte ens igen honom först, trots att han egentligen ser precis likadan ut som förr. (Det där är inget ovanligt för mig, jag har ansiktsafasi och är dessutom närsynt, så det händer nog tyvärr ganska ofta att jag stirrar gamla bekanta i ansiktet utan att reagera). Vi kom i alla fall överens om att träffas för att återta våra tidigare hundpromenader i Risveden.

Det var kul att träffa Jim och Anna igen, och jag fick även beundra deras sprillans nya mopsvalp, som Anna kom ut med på gatan. Som alla andra valpar var den förstås oemotståndligt gullig, och även om jag normalt är lite tveksam till kortnosade hundraser, tycks Jims och Annas mopsar vara helt befriade från andningsbesvär, och hänger fullkomligt obekymrat med i Nellys tempo uppe i det ganska kuperade området kring Lejonberget. (Fast 8-veckorsvalpen fick förstås stanna hemma, så det blev bara en mops på promenaden den här gången).

Det blev en ansträngande men trevlig runda, med bara ett negativt inslag. Halvvägs upp till Lejonberget stötte vi nämligen på en brant nybyggd sidoväg, som ledde rätt upp i skogen. Jag blev förstås nyfiken, eftersom vägen var betydligt större än vanliga skogsavverkningsvägar, men Jim visste besked. Något av kommunens två stora byggbolag hade fått för sig att det var en bra idé att dra igång ett bygge uppe på den här höjden.

Om man bortser från sådana elementära lokaliseringsförutsättningar som tillgänglighet, maxlutning på tillfartsväg och närhet till service, (vilka alla förstås saknades), så finns inte heller de mest elementära juridiska förutsättningarna, som t.ex bygglov eller en gällande detaljplan. Men sådana petitesser hejdade uppenbarligen inte de glada byggherrarna, som obekymrat satt igång med att hugga ner en massa skog för att förbättra sjöutsikten, och sedan nivåspränga en stor yta uppe på höjdplatån. Efter det hade tydligen bygget stoppats, för maskinerna stod stilla. Men planen är förmodligen att plöja ner så mycket pengar i de olagliga förberedelserna, att kommunen ska släppa fram resten också. Det finns uppenbarligen väldigt lite moral hos våra lokala byggfirmor.

Det märker man om inte annat på deras ständigt upprepade förslag om att bygga massor av bostäder på ängarna i Lövekulle, trots att både översiktsplan och fördjupning säger att det fortsatt ska vara naturområde, och trots att tillfartsmöjligheterna är milt sagt begränsade. De tycks ha en direktlina förbi planeringskontoret, direkt till några av politikerna i kommunstyrelsen.

Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

På sistone har vi dock fått gå själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.

Vädret är bättre än förväntat, och till och med väderleksrapporten har ändrat sig. Istället för regn och rusk hela veckan, som var den tidigare prognosen, blev det faktiskt en hel del soliga dagar.

Och det är nog tur, för vattenståndet är för närvarande extremt högt både i min damm och i Mjörn. Jag ville ut på Talludden med Nelly på tisdagen, men stoppades av vatten och travar av nödtorftigt bärgade båtbryggor ända upp på den lilla stigen. Nu ger jag mig ju inte så lätt, utan klättrade uppför branten istället, och lyckades därmed faktiskt ta mig ut på udden. Den 20 meter breda klippstranden, där Gun brukar kasta pinnar åt Castor, var helt och hållet slukad av vattnet.

Även delar av cykelvägen borta vid Mjörnvallen är översvämmad och träden står långt ute i vattnet på flera ställen. (Det beror nog inte enbart på senaste veckornas regn, jag misstänker att man även försöker hålla kvar vattnet borta vid Solveden för att skydda nivåerna i Säveån längre västerut).

Det är dags att avsluta den sista lövräfsningen, och ta hand om alla nerblåsta grenar. Det har ju blåst enormt under de senaste veckorna, och även om inte några större träd har fallit inom mitt område, så ligger det nerblåsta grenar lite varstans. Jag plockar upp alla jag passerar under kortrundorna med Nelly, och samlar dem i högar, som så småningom ska få bli tändved. Till skillnad från de flesta trädgårdsägare eldar jag inte jättestora bål kring påsk, eftersom jag tillhör en generation som tror på återvinning.

Tyvärr lever jag inte upp till de andra riktlinjerna för min generation, nämligen att ta väl vara på arbetsredskapen, förvara dem frostfritt under tak och sköta dem regelbundet. Jag hade hoppats på att få igång motorsågen, efter att ha lånat en skiftnyckel av Göran och Gun för att spänna kedjan, (efter att min egen plötsligt var spårlöst försvunnen). Försöket misslyckades tyvärr, och nu minns jag inte ens om sågen var i funktion, när jag senast hade den framme. (Det beror inte enbart på potentiell senilitet, för det är garanterat ett bra tag sedan jag använde den). Nu blev det att använda handsågen på grenarna istället.

Jag gillar över huvud taget inte att jobba med maskiner, och de båda jag faktiskt har; motorgräsklipparen och motorsågen, krånglar mycket riktigt regelbundet. (Största problemet med gräsklipparen är dock förmodligen att jag börjar bli för klen för att dra igång den. Oftast startar den när Niklas drar i snöret, men när även det misslyckas, åker den in till verkstaden för översyn). Gräsklipparen är ju faktiskt relativt ny, medan däremot motorsågen är urgammal, och förmodligen även uttjänt.

Detsamma gäller tyvärr huvuddelen av mina trädgårdsredskap, de flesta har rostiga blad och avbrutna skaft. Det beror både på ålder och misskötsel; många av dem har åtskilliga år på nacken vid det här laget, och det där med att torka av blad förvara grejorna under tak när de inte används har jag alltid varit dålig på. Jag har en dålig vana att glömma kvar redskapen på den plats där jag senast använde dem. Sedan brukar jag återfinna dem ute i terrängen efter något år, och då oftast av en ren slump.

När jag tröttnar på att handsåga grenar, ägnar jag mig åt ett ständigt återkommande arbete; nämligen att få kontroll på en gammal kaprifol, som spridit sig över alla gränser, och inte bara invaderat ett antal stora och små träd, utan även täcker marken på en yta av ett femtiotal kvadratmeter i sluttningen mellan uthuset och ”rhododendrondalen”. Hittills har det blivit två fulla skottkärror med hoprullade revor, som förpassats till den vanliga bålplatsen på Amandas uppfart.

Veckan inleddes faktiskt med sol och någorlunda vindstilla, men i gengäld hade det varit nattfrost, och det är nog inte särskilt nyttigt, när så mycket av vegetationen redan lockats igång.

På tisdagen började det snöa och fortsatte sedan med det hela dagen, vilket i och för sig var aviserat och förväntat, men ändå irriterande. Det var dessutom blötsnö och blåsigt, vilket gjorde alla hundpromenaderna under dagen klart otrevliga. Det är inte ofta jag önskar att jag inte haft hund – och jag gjorde det inte nu heller, men kul var det inte. Hundarna verkade dock helt oberörda, och det enda positiva var att de åtminstone inte fick snöklampar på tassarna.

Snötäcket, som bildades förvånansvärt snabbt, bidrar ju också till att skydda markvegetationen, so redan har hunnit allt för långt för årstiden. Det har legat kvar i stort sett hela veckan, eftersom kylan hållit i sig. Inte förrän på söndagskvällen var de sista snöfläckarna borta. Därmed har det inte heller blivit något gjort utomhus, trots att solen faktiskt tittade fram ett par av dagarna mitt i veckan. Och det är ju aldrig bra, eftersom jag tror att den dagliga motionen är viktig för att jag ska hålla mig i form. Det är tur att man har hundarna, för de måste ju i alla fall ut i alla väder. Att ha hund lär ju också vara ett av de säkraste sätten att hålla sig frisk, både fysiskt och psykiskt.

Jag har dock börjat oroa mig för Göran, som går allt sämre och långsammare, eftersom han har tilltagande problem med balansen. Det gör att vi, förutom under bilturen, egentligen bara har sällskap i början och slutet av promenaderna. Jag klarar helt enkelt inte att gå lika långsamt som han gör, då får jag själv balansproblem, eftersom jag ju inte har några egna gångstavar att stödja mig på. Det innebär t. ex. att medan jag går ”gula rundan” i Hjortmarka, väljer han den betydligt kortare ljusslingan. Hundarna verkar dock inte ha några problem med att vi delar på oss; Nelly följer mig och Castor följer Göran och så hälsar alla glatt på varandra när vi återses, och jyckarna tar ett par extravarv runt oss och brottas lite.

För tillfället är jag lite stressad, eftersom min nyckelknippa med nycklar till alla fyra husen är försvunnen, och även reservnyckeln till Boels hus tycks vara spårlöst borta. Jag har ett vagt minne av att jag lånade ut nyckelknippan till någon i den yngre generationen, och sedan aldrig fick tillbaka den. Det måste ha varit ett bra tag sedan, för jag har inte haft anledning att titta efter nycklarna, förrän Lennart ringde på lördagen, och ville att jag skulle kolla om han hade lämnat mjölk och andra specerier kvar på köksbordet, efter att han och Boel varit på besök i Lövekulle förra helgen. Jag kunde ju se genom fönstret att så inte var fallet, men de lär ju ändå hitta ett paket med rutten mjölk i kylen nästa gång de kommer hit.

Niklas teori är att nyckelknippan nog ligger i deras hall, och i så fall löser sig ju problemet, när de kommer ner nästa gång. (Det lär dock förmodligen dröja ett tag, eftersom det just har varit vinterlov, och hela stockholmsgänget har varit ute och rest. På tre olika håll, efter vad jag förstått via facebook). Min egen teori är att Emilie har reservnyckeln till Boels hus, eftersom inte heller den ligger på sin vanliga plats. Det finns helt enkelt inga alternativ i mitt hus, efter att jag har känt igenom alla byx- och jackfickor.

Problemet är ju inte jättestort, men det är ju ändå viktigt att det finns reservnycklar till husen på plats här, ifall t.ex en hantverkare behöver komma in i något av husen. Plus förstås att det alltid är otrevligt när nycklar är ute på drift. Men förhoppningsvis löser det sig så småningom.