Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så mycket i mitt liv just nu, och jag är dessutom fortfarande utan bil sedan mer än en månad tillbaka. Det har redan blivit rätt dyrt, och kommer att bli ännu dyrare innan jag får bilen tillbaka; tillsammans överstiger fakturorna min senaste månadspension med åtskilliga tusenlappar. Och på onsdag i nästa vecka har jag tid på bilbesiktningen; jag hoppas verkligen att jag hinner få den tillbaka innan dess.

Växellåda, avgasutsläpp, stötdämpare… jag visste inte att det fanns så många saker som kunde gå sönder på en bil samtidigt, särskilt som den faktiskt inte har gått så himla många mil sammanlagt. Och förmodligen bottnar åtminstone en del av problemen i min begynnande senilitet, jag kan t.ex mycket väl ha glömt att fylla på olja. Vad vet jag - den senaste månaden verkar vara mer eller mindre utraderad ur mitt minne. Själva bilkörandet har jag inga problem med; jag både ser och hör fortfarande bra och tror t.ex inte heller att jag är någon fara för trafiksäkerheten. När jag väl sitter bakom ratten går det hela med förlängda märgen, och jag kör så pass lite att jag ytterst sällan behöver fylla på bensin. Det är den långsiktiga skötseln av bilen som jag uppenbarligen glömmer bort.

Nu har jag alltså varit utan bil i mer än en månad. Och eftersom jag handlar mat minst var tionde dag, när filmjölken tar slut, måste jag rimligen ha tagit bussen till butiken minst ett par gånger under den här perioden. Det är i och för sig rätt smidigt, eftersom busshållplatsen ligger alldeles nedanför trapporna upp till min tomt. Men det är tungt att bära tre liter mjölk uppför trapporna, och jag börjar verkligen tröttna på den här situationen.

Det enda som jag absolut aldrig fuskar med i mitt dagliga liv är hundpromenaderna. Tre gånger om dagen går jag en runda med Nelly, och strax efter åtta på morgonen är det tid för min dagliga långrunda på 1,5- 2 timmar. Jag har tre olika varianter av denna; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs eller en kombination av båda. Oftast växlar jag mellan dem i turordning, men vägvalet påverkas ibland av vädret. Är det riktigt ordentligt ruskväder händer det också att jag kortar ner rundan, men aldrig någonsin att jag ställer in den helt. Det kan man helt enkelt inte, när man har hund. Eftermiddags- och kvällsrundorna blir betydligt kortare, och ofta ersätts eftermiddagsrundan av att Nelly får vara med ute medan jag jobbar i dammparken, (så här års handlar det förstås om att räfsa löv).

Det är väldigt ovanligt att jag avviker från de vanliga rutterna, men i veckan hände det faktiskt, med påföljd att jag hittade en helt ny vägsträckning, som jag aldrig gått förut. Närmast otroligt, med tanke på att jag bott permanent i Lövekulle i 30 år, går dagliga långrundor med hunden och inbillade mig att jag kunde området utan och innan!

Men på onsdagen upptäckte jag plötsligt en ny stig och skylt, ungefär halvvägs upp på tvärförbindelsen mellan Skaverydsvägen och Skogskullesgatan, vilket är en av mina vanligare rutter ut och in ur Stadsskogen. Stigen var skyltad som en del av Götaleden, vilket är en genomgående vandringsled mellan Göteborg och Alingsås. Men både skylten och just den här stigen måste vara ganska nya, för det verkar nästan otroligt att jag inte skulle ha lagt märke till dem tidigare, med tanke på att minst 50% av mina hundpromenader går via Stadsskogen. Sträckningen överensstämde inte heller med vad som redovisas som ”Götaleden” på nätet, där den genomgående förbindelsen redovisas betydligt högre upp i terrängen genom skogspartiet .

Det här var faktiskt precis vad jag hade längtat efter; en gen gångförbindelse mellan Lövekulle och Bryngenäs, eftersom min normala rutt kring hela Stadsskogen tar nästan två timmar. Visserligen finns det sedan gammalt en genomgående väg- och stigförbindelse längs östsidan av järnvägen, men jag brukar undvika den, eftersom det ungefär halvvägs ligger ett hus med skällande hundgårdshundar och en ilsken ägare, som till och med hotar att släppa hundarna lösa, när någon passerar deras tomt. Nu är jag ju inte direkt rädd för hundar, men otrevliga människor har jag svårare för, och jag avstår därför numera från att passera, trots att det ibland skulle vara välkommet med en kortare runda. Den västligaste delen av den här nya stigen gick visserligen lite högre upp i terrängen än vad jag skulle önskat, men den är ändå ett efterlängtat komplement till de alternativ jag hittills haft att välja på.

Att döma av spåren på marken var jag inte heller den första som gått här, men någon större trafik lär det inte ha varit, och terrängcyklarna hade uppenbarligen inte hittat hit ännu. Vilket jag förstås gillar, eftersom terrängcyklarna är irriterande för gående, både p.g.a den betydligt större hastigheten, och för att de kör sönder stigarna, när marken är blöt efter regn.

Fast för tillfället är faktiskt terrängcyklarna borta ur bilden i hela Stadsskogen. Jag har inte stött på några på flera månader, och man undrar ju lite varför. Kan det möjligen plötsligt ha blivit förbjudet att cykla på skogsstigarna? Och skulle cyklisterna i så fall bry sig om att respektera det förbudet? Jag har inte sett till några förbudsskyltar och jag hittar ingenting på nätet om något förbud, men cyklarna har onekligen försvunnit från skogen.

Eller har det med den nya nordsydliga byggvägen genom Stadsskogen att göra? Nyligen har det kommit upp skyltar, och även publicerats en karta över vilka gångvägar och vandringsleder som kommer att stängas av på grund av den planerade vägen. Enligt kartan och informationen ska samtliga stigar stängas av helt och hållet under en period på flera månader. Fast det måste ju vara en felaktig information, för det vore varken rimligt eller nödvändigt. Det handlar om att korsa vägbygget på två ställen, resten av skogen påverkas knappast alls.

Konstigt nog tycks folk ha gått på den felaktiga informationen, för jag möter numera ytterst få andra människor i skogen, och det är månader sen jag senast såg till en terrängcykel. (Inte mig emot; terrängcyklarna kan jag lätt leva utan, men visst är det lite märkligt?

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.

Minns ni också den här sången? Just nu ringer den ständigt i mina öron när jag går på mina vanliga förmiddagsrundor med Nelly? (Den är från musikalen Fantasticks, som i sin tur är från 1964, och förmodligen är det ett exempel på mitt konstiga minne att både text och musik finns kvar i min hjärna drygt 50 år senare). Jag minns dessutom även att jag redan på den tiden irriterade mig på att man tappade bort månaden oktober helt och hållet i texten. September, november och december nämns, men aldrig oktober.

Men för mig har oktober alltid varit en av mina favoritmånader, tillsammans med april. Vädret under de här två månaderna är oftast bra, varken för kallt eller varmt, och oftast ganska soligt Dessutom är granna höstfärger eller nyutsprungna löv vackrare än den massiva, monotona sommargrönskan. Fast plötsligt är oktober bara över, utan att jag lyckas rekapitulera hur det egentligen gick tilloch om det verkligen inte hände en enda minnesvärd sak.

Nu har de flesta träden redan fällt sina blad, och av någon anledning tycks det vara ovanligt mycket av dem just i år. Det ligger drivor av löv både på körbanan och i vägkanterna av både huvudsträckningen av Ferievägen utefter min dammpark, och längs sidovägen till Boels och Niklas/Katrins hus.

Jag har börjat räfsa löv på min egen mark, med början vid uppsamlingsplatsen nedanför Rosengården, där jag sedan länge har ett antal nätringar på plats. De är gjorda av det gamla hönsnätsstaketet, som tidigare inramade hela mitt område. Under långa perioder var hela dammparken inhägnad med får- och hönsnät, och sommartid hade jag både egna hästar och inlånade får från Ekebacken gående i dammparken, för att hålla undan slyet. Både hästarna och fårstängslen är sedan länge borta, och egentligen var de aldrig särskilt effektiva mot just sly. Det finns dock rätt stora gräsytor i det plana partiet runt dammen. Min dröm var blommande sommarängar, men det blev aldrig något vidare av med ängsblommorna – området var för skuggigt, och marken i hela det plana partiet består av nästan ren blålera, med bara ett tunt lager moränjord ovanpå.

Gräset växer dock högt och frodigt runt dammen, och jag slår av det årligen, först med lie och sedan med motorgräsklipparen. Det är ett stort område, så det blir rätt jobbigt - både jag och motorgräsklipparen blir allt äldre och skraltigare, och och vid det här laget har jag kommit till ett läge då jag börjat undra hur länge jag kommer att orka hålla på med den här slåttern. Under senare år har jag fått en del hjälp av Niklas och Katrin, och det blir väl så småningom de som måste bestämma om man ska fortsätta med den arbetskrävande skötseln, eller låta alltsammans växa igen, och återgå till den ursprungliga ekblandskogen.

Hela området var från början avstyckat till fem rätt stora villatomter, på samma sätt som hela det nuvarande Lövekulle Villaägare-området. Två av våra tomter är numera bebyggda med sommarhus tillhörande familjen. De återstående tre; dammparken och den tredje tomten; ett rätt stort parti skogsmark som vetter ut mot det stora grönområdet längs Lövekullevägen i sydost, är fortfarande mina, men kommer kanske på sikt att förvandlas till villatomter, precis som hela resten av den gamla avstyckningsplanen. Jag misstänker dock att just naturområdet runt dammen kommer att sparas, särskilt som kommunen för närvarande tydligen planerar att bygga på de öppna ängarna utmed Lövekullevägen igen.

Bebyggelseplanerna för den öppna marken i Lövekulle poppar upp regelbundet, med ungefär tre års mellanrum, och särskilt det stora fältet vid krönet av Lövekullevägen är hotat. Det skulle vara förödande för hela miljön i området om det bebyggs, eftersom landskapsbilden är så fantastisk - öppna fält inramade av skogklädda kullar, som sluttar ner mot sjön i norr. Nu är det tydligen dags igen för enligt Niklas och Katrin kommer ett nytt planförlag för ängarna i Lövekulle att presenteras på onsdag. Jag hoppas de har fel, för själv har jag inte hört eller sett något , snarare har det i lokalpressen talats om att bara bygga borta vid Mjörnvallen, och spara just den stora ängen vid krönet av Lövekullevägen– såvida jag nu inte har lyckats glömma bort eller förtränga det.

Vi får väl se på onsdag, när den nya översiktsplanen för Lövekulle-Skår tydligen ska presenteras.

Man tänker oftast inte på hur beroende man är av den sabla bilen, förrän man inte har den till hands. Särskilt när man, som jag, använder den ytterst sällan; det brukar bli en gång var nionde dag, när filmjölken tar slut. Idag, tisdag, tog jag faktiskt bussen upp till Stadsskogen för att handla mjölk och kattmat. Det gick oväntat enkelt, men jag hade förstås kollat tidtabellen innan, (bussarna går ju bara en gång i halvtimmen under dagtid). Biljett hade jag förstås ingen, men det borde jag tydligen ha haft, eftersom busschauffören frågade efter den. När jag invände att jag var över åttiotvå, och därmed borde åka gratis, sa han att man ändå måste ha ett kort.

Nu klarade sig förstås den akuta situationen, och jag kom både till butiken och tillbaka, utan vidare problem. (Möjligen berodde det på att jag råkade få samma förare på hemresan, men efter som jag lider av ansiktsafasi, (vilket innebär att jag har svårt att känna igen alla utom familj och nära bekanta)är jag inte helt säker på den saken). Jag gick i alla fall in på nätet, och lyckades efter en del problem faktiskt boka ett nytt kort. Problemet är förstås att det inte kommer i brevlådan förrän i början av nästa vecka, så jag är fortsatt strandsatt utan bil. Västtrafik hävdade under mailutbytet att jag hade haft ett kort tidigare, som de nu makulerat. Det har jag över huvud taget inget minne av, och jag begriper inte heller varför jag skulle ha haft ett busskort. Så vitt jag minns har jag aldrig åkte buss i Alingsås tidigare, men i veckan har det alltså blivit två gånger.

Sen fick jag faktiskt tillbaka bilen redan på fredagen, och kommer därmed kanske inte ens behöva det nya busskortet. Förhoppningsvis, för när jag körde hem efter att ha bunkrat upp mat på Lidl hörde jag ett konstigt, smällande ljud, varje gång jag vred ratten åt höger. Jag körde hem ändå, eftersom bilen var full av mjölk och frysvaror, men jag ringde förstås verkstaden så fort jag kom hem.

Den jag talade med hade ingen förklaring, men någon timme senare ringde föreståndaren för verkstan upp mig. Det blev ett konstigt samtal, för han var väldigt vag, och talade mest om ett papper som jag borde ha fått med mig hem, fast mannen som lämnat över bilen glömt att lämna det . Vad som egentligen stod på det där pappret fick han inte riktigt ur sig, men det var uppenbarligen dåliga nyheter, för han sa bl.a att han ”tyckte synd ” om mig. Min tolkning är att det förmodligen fortfarande är något fel på bilen, som är så pass allvarligt att jag riskerar körförbud på besiktningen, som alltså är rätt nära förestående.

Det är också jobbigt att vara så rörig i huvudet som jag är för tillfallet. Jag upptäckte just att jag hade satt fel årtal på mina senaste 12 månadsdagböcker – 2020 istället för 2021. Lyckligtvis bara i min egen dator, förhoppningsvis, årtalet är ju inte med på Bloggplatsen och Facebook. Hoppas jag alltså.

(Facebook har för övrigt varit stängt ett tag i början av veckan. Jag upptäckte det på måndagen, eftersom jag brukar lägga upp min veckodagbok där, och inte kom in på flera timmar. Normalt hör jag inte till dem som hänger på Facebook dagligen. Hur länge det varit stängt framgick alltså inte, men jag tror det är ytterst ovanligt att det alls ligger nere. Möjligen berodde kontaktsvårigheterna också mera på min egen dator, än på nätproblem).

P.S
Verkstaden hörde av sig på måndagen, och uppenbarligen måste bilen tillbaka in igen direkt, eftersom det är något fel på växellådan. Det är tydligen två olika småprylar som måste bytas ut, och båda tycks vara väldigt dyra, för de föreslog att jag skulle låta bilen stå på vänt tills de får in begagnade exemplar från någon skrotbil. Den uppskattade kostnaden för reparationen fick mig dessutom nästan att svimma, eftersom jag redan betalt 17 000 för det de dittills gjort på bilen. Här ryker i stort sett hela mitt tillgängliga kontantkapital i ett svep, och det blir väl att leva på hårt bröd under resten av året.

Eftersom jag ändå mer eller mindre ställt in mig på att leva utan bil ett bra tag, föredrog jag naturligtvis att vänta; det kommer ändå att bli såpass dyrt att större delen av mitt tillgängliga kontantkapital ryker. Niklas och Katrin kommer till Lövekulle på torsdag kväll, och vi kom överens om att jag skulle vänta med att köra in bilen till dess, så jag kan få skjuts tillbaka av dem. (Verkstaden erbjöd sig annars att själva hämta bilen hemma hos mig, vilket var väldigt oväntat och faktiskt verkade lite konstigt. Min teori är att de aldrig borde ha släppt iväg bilen, och nu hade dåligt samvete för att de gjort det, utan att först förklara läget för mig).

Hela situationen är lite surrealistisk – det är ju en relativt ny bil som inte ens gått tiotusen mil, trots att jag haft den i flera år. Som pensionär kör man ju inte särskilt mycket, mest blir det till och från affären en gång i veckan.  Enligt de konstiga upplysningarna jag fick från killen i telefon var det en del av problemet; det är tydligen farligare för en bil att köras för lite än för mycket...