Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var det dags igen. Det är bökigt, för bussen går bara en gång i halvtimmen på vardagar och en gång i timmen på lör- och söndagar, så man får hålla reda på tidtabellen. Det var därför jag väntade med inköpen till på måndagen, trots att filmjölken tog slut redan på söndagen. Nu har jag i alla fall bunkrat upp, så jag klarar mig den närmaste veckan.

Andra saker som återkommer periodiskt är delar av skötseln av min stora skogstomt. Det är två år sedan jag senast rensade bort all kaprifol längs med gränsen mot Puttens. Trodde jag alltså, men den är redan tillbaka och har infiltrerat både trädkronorna och blåbärsriset på marken med massor av lianer, som verkar kunna bli precis hur långa som helst. Jag försöker få den under kontroll med jämna mellanrum, och rullar då upp den i lagom stora kransar, som så småningom hamnar på något av bålen. Jag får skylla mig själv, för det var jag som planterade den första lilla plantan, då med visioner om doftande kaprifolblommor bland grenverket. Att den skulle ta över så totalt, att den till och med kunde ta död på ett stort träd genom att skugga ut de naturliga eklöven insåg jag naturligtvis inte då.

Det är samma sak med mycket av det av det jag planterade, när jag startade arbetet med ”dammparken” någon gång i slutet av sjuttiotalet. En del av det jag sådde och planterade tog sig aldrig, trots ständigt fjäskande, medan annat trivdes så bra att det i sig har blivit ett problem, genom att föröka sig och bre ut sig över alla gränser. Ändå hade jag hyggliga kunskaper redan från början, med två trädgårdsälskande föräldrar, årligen återkommande trädgårdsresor till England och kontinenten, plus en ganska gedigen växtkunskap från skolan, eftersom jag gick biologisk linje på gymnasiet.

Som vanligt på höstarna kulminerar den årliga skötseln med att räfsa undan alla höstlöv från de många ekarna på de annars ganska stora gräsytorna, men nu får den rutinen stå på vänt ett tag till. Jag hade egentligen bara börjat med räfsningen, när det här oväntade snöfallet slog till. Drygt två decimeter snö i slutet av november var inte riktigt vad jag hade räknat med, efter allt snack om ”global warming”, men nu ligger snön där i alla fall, och sätter effektivt stopp för alla former av utomhusarbete. Det är bara att ”gilla läget” och slå sig till ro framför dator och teveskärmarna. Det lär ändå nog bli fler chanser för lövräfsning innan jul...

Det har varit glest mellan de sociala kontakterna så här i coronatider – (inte för att mitt sällskapsliv är särskilt livligt ens i normala fall). Lyckligtvis bor ju lillebror Olas före detta fru Gun med sin nya man Göran i det gamla familjehuset tvärsöver vägen, så helt isolerad är man ju inte. Vi brukar träffas coronasäkert över ett glas vin vid deras vid deras källaringång nästan varje eftermiddag - (utomhus, men under tak). Men det här rätt oväntade snöfallet satte förstås stopp även för den typen av umgänge.

I veckan ringde i alla fall en gammal arbetskamrat, Ingrid Stern, och det piggade upp mig en hel del, för under den här långdragna coronapandemin har mitt sociala liv verkligen gått ner till nästan noll. Normalt brukar hon och en annan gemensam arbetskamrat, Kerstin, komma hit och hälsa på mig en gång om året, men både i fjol och i år satte coronan förstås stopp för det också. En annan återkommande kontakt är Marianne och hennes två glada welshpojkar, men vi träffas förstås bara utomhus, så där är coronan oftast inte något stort problem. Normalt brukar vi ses en gång i veckan i Karin Boyes Park, i närheten av hennes bostad, men i år har hon och Lasse flytt undan coronan ut till sitt lantställe på en ö i skärgården, så det har inte blivit lika ofta. De kommer dock in till stan ungefär varannan vecka, för att vattna krukväxterna, så då brukar vi och hundarna träffas.

Och eftersom jag alltså fortfarande är utan bil, hade Marianne tagit sig ut till Lövekulle den här gången, och vi gick vår hundpromenad runt Bryngenäs slott istället, så jag fick skryta lite med mina natursköna omgivningar. Det är nog inte många som har en lika spektakulär hundrunda; över öppna fält och genom lövskogsdungar, förbi den spektakulära Bryngenäsviken och slottet, och tillbaka via Mjörnstranden och det långa fältet tillbaka upp i Svärds skog. Gubben Svärd är förstås död sedan många år, och hans stuga i skogen är riven, men namnet lever kvar, liksom de gamla stödmurarna och stengrunderna till bostadshuset och ett par tidigare uthus. Även vegetationen bär fortfarande spår av den tidigare trädgårdskulturen; flera ålderstigna äppleträd finns kvar, och både Gun och jag har samlat ängsfrö här till våra egna trädgårdar.

Boel och Lennart har faktiskt också varit uppe här över helgen, så det blev en hundpromenad och ett glas vin med dem på lördagen. (De är inte lika corona-paranoida som Gun, så vi träffades faktiskt inomhus). De hade lite otur med sitt val av weekend förstås - vem hade kunnat ana det där oväntade snöfallet i slutet av november? Men de tog sig i alla fall hem utan missöden, trots sommardäck på bilen.

Min egen bil står alltså fortfarande kvar på verkstan, även den med sommardäcken på, och eftersom både kylan och snön verkar hålla i sig över helgen enligt den senaste prognosen, lär den få bli kvar där ett tag till. Det får bli bussen in till affären i Stadsskogen i morgon, eftersom både filmjölken och kattmaten är slut igen för tillfället. Och kanske jag kan komma på något listigt sätt att kombinera matinköp och byte till vinterdäck i nästa vecka. Fast då blir det förstås töväder omedelbart efteråt...