Det börjar definitivt bli höst, även om vädret hittills hållit sig hyggligt varmt, åtminstone på dagarna. Det välbehövliga regnet i förra veckan var tillmötesgående nog att komma på natten, så än så länge har jag kunnat gå hundpromenaderna utan att bli det minsta våt.

Och så länge jag har min hund, som kräver dagliga promenader på minst två timmar, håller jag mig i hygglig fysisk form. Men Nelly är nio år vid det här laget och börjar bli gråhårig, och även om hon fortfarande är fullt frisk och rörlig, och och hör till en ras utan inbyggda svagheter eller rassjukdomar, så har hon rimligen inte mer än sex år kvar. Castor, Guns och Görans hund, som är ett år yngre än Nelly, är i betydligt sämre kondition.

Han får inte längre några långpromenader. Göran har blivit sittande för gott, och det längsta Gun går med honom är runt fältet mot Svärds Skog, vilket tar ca 20 minuter. Istället får han sin huvudsakliga motion genom att de sitter nere vid källartrappan med varsitt glas eftermiddagsvin, och samtidigt kastar en tennisboll åt honom, som han tydligen kan hämta precis hur många gånger som helst utan att bli uttråkad. Nelly, som förstås följer med när jag blir nerbjuden, tillbringar samma tid under min stol; hon skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll.

Någon ny hund lär det ju knappast kunna bli, för min del, så jag har garderat mig med en kattunge, som rimligen kommer att vara mig till sällskap några år längre,Men någon motivation för min dagliga motion är han ju inte. Snarare en risk – idag fick jag klättra upp på en stol, för att hjälpa honom ner från översta bokhyllan ända uppe vid taket, dit han klättrat på vävtapeterna. Och det är inte första gången heller; jag har vävtapeter även i sovrummet, och han gillar att sitta i det höga fönstret och titta ut…

Jag har ju sedan gammalt en kattlucka, som alltid står öppen via ett inneförråd, så man kan tycka att katten borde uträtta sina behov utomhus. Det gör han alltså inte, han envisas med att gå på de båda kattlådor jag har – som alltså måste tömmas flera gånger om dagen, för katter är kräsna när det gäller hygienen. Över huvud taget verkar han sällan gå ut, trots att vädret är fortsatt fint. Han är väldigt social, och vill helst vara med mig och Nelly.

Hittills har han också serverat mig två döda möss på sovrumsmattan, vilket jag verkligen inte uppskattar, och häromdagen satt det en mus och stirrade mig förvånat i ögonen, när jag öppnade nedersta förvaringslådan i spisen. Min reaktion när jag stöter på möss inomhus är den ”klassiskt kvinnliga” – jag skrek alltså i högan sky och smällde igen lådan illa kvickt, men musen hade säkert en bakväg in mellan skåpen. Förmodligen kommer väl katten att ta den förr eller senare, men den lär nog inte flytta ut frivilligt, det finns gott om rester av både människo- och hundmat för en mus att leva gott på i mitt ganska ostädade kök.

Min dygnsrytm har alltid varit lite speciell, jag är morgonmänniska, och vaknar alltid av mig själv vid sextiden på morgonen året om, utan någon väckarklocka. Det har alltså inte med dagsljuset att göra; förmodligen är det tidningsbilen som väcker mig; den kommer nog vid samma tid på morgonen, och även om huset är välisolerat och jag inte själv är medveten om att jag hör den, så uppfattar förmodligen Nelly ljudet från motorn och börjar röra på sig. Då blir det en snabbrunda i dammparken, för att hon ska få kissa av sig, innan vi går på den riktiga hundrundan vid åttatiden.

På lördagsmorgonen hände dock något väldigt konstigt; Jag hade kommit hem från den korta tidiga hundrundan, och satt mig vid datorn för att läsa den digitala morgontidningen som vanligt. Klockan var väl ungefär halv åtta, vid det laget, när det plötsligt började smälla från grannhuset; ett våldsamt knatter av smällare, säkert et tjugotal skott eller flera. De har förstås barn. Och det var förstås lördag. Men ändå? Före klockan åtta på morgonen, då en del grannar kan tänkas fortfarande ligga och sova? Gun och Göran hade också hört knattret, och föreslog att man kanske firade något av barnens födelsedag.

Samma kväll la min TV plötsligt och oförklarligt av, vilket var irriterande, eftersom jag alltid intar både middagen och morgonmålet i TV-soffan. Nu fick det bli kvällsmat framför datorn istället, vilket innebar betydligt sämre utbud av program. Det tog mig flera timmar att få ordning på TVn på söndagen, eftersom det finns flera olika elektriska apparater, som sitter ihop med ett sammelsurium av sladdar, och dessutom är instuvade i trånga och nästintill oåtkomliga utrymmen under och bakom bokhyllor, soffa och diverse småbord för TV och läslampor.

Jag vet fortfarande inte var felet låg; (förmodligen en glappkontakt någonstans), men plötsligt bara fungerade alla apparater och lampor igen. Väldigt dammigt var det också, så pass att jag faktiskt kände mig tvungen att ta fram dammsugaren, vilket jag normalt inte gör. Jag har ju städhjälp varannan torsdag, och däremellan blid det sopborste och skyffel, i den mån jag alls bryr mig om att sopa golven så här års, när det är torrt och hunden inte fäller hår för tillfället.

Katrin och Signe har varit på besök i Lövekulle över en extra lång helg, dock utan Niklas, som tydligen är ute och paddlar kanot med killkompisar. Det är trevligt med sällskap på hundpromenaderna, och på söndagsrundan hittade Katrin och jag alldeles otroliga mängder av små fina, knubbiga Karljohan-svampar, trots att jag passerat längs ungefär samma stigar själv dagen innan, och fått med mig en full svamppåse hem då också. Katrin fick därför behålla större delen av dagens svampskörd, utom några små fina, knubbiga karljohan mot slutet av promenaden, som jag la beslag på själv. De växte faktiskt i den lilla skogen alldeles bakom de röda grupphusen på höjdryggen mot Lövekullevägen. Märkligt att lokalbefolkningen inte ens plockar trestjärniga svampar som växer alldeles utanför husknuten, men kanske dagens barn inte lär sig att skilja på olika svampsorter, som min generation gjorde både via föräldrarna och skolan.

Den långdragna Corona-pandemin har egentligen inte påverkat mitt eget liv i någon större utsträckning. En betydligt större förändring är att Göran tyvärr har blivit sittande, och Gun numera rar för hundpromenaderna med Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen numera, annat än för att åka och handla, vilket brukar bli ungefär var tionde dag – (om inte Marianne ringer och lurar ut mig tidigare). Intervallet bestäms annars av när filmjölken tar slut, (en liter räcker i tre dagar). ICA har ju nyligen öppnat en filial i norra Stadsskogen, som faktiskt ligger inom gångavstånd för mig, så teoretiskt skulle jag kunna fylla på skafferiet under en av mina hundpromenader. Men eftersom mjölkpaketen väger ganska mycket och jag inte heller gärna vill koppla Nellie utanför butiken, har det hittills inte blivit av.

På den gamla goda tiden, då Göran fortfarande var rörlig och vi körde ut med hans bil till olika skogspartier varje dag, blev det ju betydligt mera varierade hundpromenader. Men det är numera mer än ett år sedan, och själv tar jag alltså ogärna ut bilen i onödan. Det beror på en kombination av ren lättja och småsnålhet, bensin är ju inte gratis. Här hemma växlar jag mellan tre olika rundor; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Alla tre varianterna tar ca en och en halv timma, och under den tiden möter man förvånansvärt få människor, trots att Lövekulle är ett populärt rekreationsområde och man kunde tycka att fler borde vara ute och gå nu, när folk är ”corona-lediga” och våren äntligen tycks vara ordentligt på gång.

Det finns det dock undantag ibland. Jag gick en runda i skogen mellan Lövekulle Udde och den branta trappan till Svallåsvägen häromdagen, och stötte oförmodat på tre olika yngre manspersoner uppe i det allra otillgängligaste partiet mellan den långa trappan och branterna ner mot sjön. Alla tre killarna visade sig dock vara ute efter en kontroll i HittaUt-kartan, som tydligen skulle finnas just där. (Konstigt ställe att placera en kontroll på; terrängen är väldigt jobbig och stupen verkligen livsfarligt branta). Själv har jag fortfarande inte stött på någon kontroll där, och även pojkarna hade uppenbara problem. Däremot hittade jag en annan kontroll i GC-backen ner mot fältet. Även denna var lite lurigt placerad; den var fäst direkt på stolpen, så att den bara syntes om man kom uppifrån.

Våren har hittills framskridit extremt långsamt, eftersom nätterna fortfarande varit så kalla, men i veckan exploderade plötsligt allting, i och med att björkarna slog ut. Långkalsingarna hamnade i tvättkorgen, och vinterjackan byttes mot en tunnare men någorlunda regnsäker variant, eftersom det hade förutspåtts regn under senare delen av veckan. Ganska tidigt på onsdagen anlände Boel och Lennart upp, och senare på kvällen kom Niklas och Katrin, som även hade med sig Signe. Plus en extra bil med skylten ”övningskör”, (och rimligen därmed även en förare till densamma). Även Emilie dök oväntat upp från Halmstad och stannade länge nog för att gå på en hundpromenad med mig runt Bryngenäs,på torsdagen, innan hon försvann upp till Stockholm redan på fredagen.

Det blev ett par vädermässigt hyggliga dagar kring Kristi Himm, och ön möblerades med stolar och bord, men på lördagen drog regnet in, och Wellfeltarnas nybyggda växthus kom till användning som klimatskydd. Det regnade ganska rejält under i stort sett hela lördagen, men jag lyckades pricka in hundpromenaderna utan att bli genomvåt, trots att mitt gamla regnskynke egentligen inte klarar alltför långvariga skurar.Mellan skurarna gav jag mig på Skunkkallan, som växer på tre ställen runt dammen, totalt ca ett dussin exemplar, varav de flesta i inloppsbäcken. Den är grann när den blommar med sina stora, knallgula hölsterblommor, men eftersom den är ett aggressivt och svårutrotligt rotogräs, får den aldrig tillåtas att sätta frö, särskilt som frökolvarna flyter på vattnet, vilket förstås lär vara dess normala sätt att föröka sig. De jättestora, skräpiga bladen är inte så kul att titta på heller, så dem brukar jag också skära bort lite längre fram på säsongen. I övrigt ärdammparken fin ut i år, gräset är fortfarande under kontroll och blåbärsriset ser väldigt livskraftigt ut, både på dammtomten och den obebyggda tomten bakom Niklas hus. Även ekarna var på väg att slå ut på söndagen, och med det är våren definitivt här, även om temperaturen dalat tio grader de senaste dagarna..

En ovanlig – och oroande - händelse var dock att jag vaknade under natten till söndagen av att högra vaden värkte, utan någon påtaglig anledning. (Jag har t.ex. inte grovarbetat, och inte heller ramlat och slagit mig under promenaderna - åtminstone inte vad jag minns). Jag hade till och med svårigheter att ta mig ut till toaletten, och på den tidiga kissrundan med Nelly, och jag har fortfarande känningar av det senare under dagen, även om det känns mindre nu. Det gör inte jätteont, jag kan stödja på benet, och jag tog mig runt Bryngenäs på den vanliga hundrundanutan större problem – dock med hjälp av skidstaven som vanligt. Men något är uppenbarligen inte OK, benet känns skakigt och det molar fortfarande lite i vaden. Den troliga orsaken lär väl vara att jag har fått en blodpropp, och jag borde nog ta mig in till vårdcentralen under nästa vecka för en koll. Kanske jag borde börja käka blodförtunnande tabletter? Att inte kunna gå på de vanliga dagliga långpromenader skulle vara katastrofalt för både mig och Nelly.

Men än så länge kan vi ju gå, och våren är ju faktiskt i full gång. So - why worry?

Nej, jag smygsuper inte, och mina alkoholvanor är regelbundna men måttliga. Jag gillar att ta ett halvt glas vin till maten, men för säkerhets skull häller jag upp det i köket, låter dunken stå kvar och tar med glaset in i vardagsrummet, där middagen numera oftast intas liggande framför TVn. I och med det riskerar jag inte att jag på grund av tankspriddhet – eller senilitet? - ska fylla på glaset igen, när det är tomt, (vilket är hur jag tror att problemen oftast börjar för ”vinalkoholister”). Och den dagen när jag faktiskt blir senil – vilken jag hoppas fortfarande är avlägsen – kommer vanan att vara så etablerad, att jag nog inte löper någon risk då heller.

Periodiciteten ligger i mina fritidsintressen, som har skiftat mycket under åren. Djurintresset, som går som en röd tråd genom livet, har varit dominerande, och för det mesta har jag antingen haft hund eller katt. (Jag är definitivt en ”hundmänniska”, och katterna har varit någon sorts nödlösning, när arbets- eller bostadssituationen gjort det för svårt att ha hund). Det har blivit många hundar under åren; från min första, blodhunden Jock, till min nuvarande Welsh Springer spaniel, Nelly. Under mellanperioden var det både Golden retriever, Engelsk Bulldog och Engelsk Springer Spaniel. Och så förstås min mest älskade David, en boxer som jag ärvde av min bror Ola, som skaffat den lite förhastat under studietiden i Malmö. (Det gick till så att han skulle köpa en boxervalp åt sin dåvarande flickvän, och åkte därifrån även med en valp åt sig själv, som han förstås inte hade en rimlig möjlighet att ta hand om. Sedan åkte han hem till julfirandet i Lövekulle, där David omedelbart bestämde att han ville bli min hund istället) .

För närvarande har jag alltså hund, men ingen katt, och det är mer än 10 år sedan den senaste katten dog. Jag har dock beställt en kattunge ur en kull som föddes så sent som i måndags, så om ett par månader är det dags igen. Kattdörr har jag ju redan, och Nelly kommer förhoppningsvis att tycka det är kul med en kompis att jaga i huset.

Under långa perioder har jag också haft häst, men även det intresset har skiftat under åren. Som mest hade jag tre egna hästar i garaget på mina föräldrars tomt, som Boels ungdomar ibland hjälpte mig att motionera,. Men oftast var det bara en, och den första hästperioden började redan under Chalmerstiden. Och typiskt nog var det en av mina hundkompisar, Bertil, som då lurade ut mig till ridhuset för att rida på en vuxenlektion, mellan 7 och 8 på morgonen. Efter lektionen åkte Bertil till skolan, medan jag, som hade flexiblare tider på Chalmers, stannade kvar, för att titta fascinerat på en äldre herre som tränade piaff och passage i manegen med sin ytterst väldresserade häst.

När träningen var klar för dagen, var hästen varm och svettig och behövde skrittas ut för att varva ner, och eftersom jag råkade finnas till hands på läktaren blev jag tillfrågad om jag ville göra det. Sedan eskalerade det snabbt. Flera av hästägarna, (som ofta tillhörde Göteborgs societet, och därmed hade möjlighet att rida på förmiddagarna), tyckte det var praktiskt med en pålitlig ungdomlig ”skötare,” som varvade ner hästen efter dressyrträningen. Under ett par år var jag försteskötare till ett stort antal svindyra hästar, och fick till och med privatlektioner av ridlärarna, för att kunna hjälpa till med träningen, när ägarna var på affärsresa. (Det gick förstås ut över min utbildning, men på något sätt lyckades jag ändå ta examen).

Vi var många ungdomar som red och ”skötte” privathästar, och i min dator ligger fortfarande en namnlista på 120 namn, inbjudna gäster till en jubileumsträffsom ordnades någon gång under 2011. Själva ridhusperioden startade alltså redan under 60-talet, och nådde sin kulmen under slutet av 70-talet, då jag hade flera egna hästar, och fars garage förvandlades till stall sommartid. (Jag träffade faktiskt en av mina egna gamla ”hästskötare”, så sent som för ett par veckor sedan, så jag fick min första covidspruta på vårdcentralen i Noltorp). Hästperioden hade förstås definitivt upphört på 90-talet, då jag veckopendlade till Berlin under flera år. Spåren efter hästarna finns dock kvar i parktomten, i form av upptrampade stigaroch en platå där det växer nässlor, eftersom vi brukade dumpa spillningen från ”garagestallet ”där.

Ett annat ihållande intresse är förstås trädgården och parktomten, och eftersom jag är något av en samlare, finns det numera en hel del ovanliga växter både i min egen trädgård och den betydligt större dammparken. Men mer om detta i nästa veckorapport.

Dagarna rullar på och ingenting händer. Vädret är till synes oföränderligt klart och kallt, och våren verkar ha stoppat upp. Enda märkbara skillnaden är att det blir allt ljusare på morgnarna, när jag går min första morgonrunda med Nelly. (Av någon anledning vaknar jag alltid vid sextiden, trots att det än så länge knappast ens är gryning så dags. Jag har kommit fram till att det förmodligen är tidningsbilen som väcker mig, eftersom tidningen alltid finns i lådan när jag passerar på väg mot dammskogen).

Nå, två saker har faktiskt hänt i veckan; Niklas och Katrins växthus har äntligen blivit färdigt, och jag har fått tillbaka min husnyckel, som varit försvunnen i åtskilliga veckor.

Det finns faktiskt ett samband mellan dessa två händelser. Jag har hål i båda byxfickorna, och trodde därför länge att nyckelknippan hade ramlat ut genom fickan under någon av de dagliga hundpromenaderna. Jag hoppades på att den skulle komma i dagen när snön smälte bort, men så skedde alltså inte. Sedan fick jag för mig att det kunde vara Svantes pojkar som hade min förlorade nyckel. Det är nämligen de som sätter upp växthuset vid Niklas entré, men på grund av kylan hade de inte visat sig på flera veckor. Jag hade dock ett förvånansvärt tydligt minne av att jag lånat ut nyckeln till dem sist de var här, eftersom en av dem behövde komma in i huset för naturbehov. När det nu äntligen blev mildväder, och killarna dök upp för att fortsätta jobbet, rök jag därför på dem direkt för att fråga om nyckeln. Killarna hade emellertid ett lika tydligt minne av att de lämnat tillbaka nyckelknippan, och eftersom det är jag som är senil och inte de, så var jag ju tvungen att tro dem.

Jag hade alltså gett upp hoppet, bortsett från att jag faktiskt planerade att gå in på polisstationen och fråga om någon lämnat in nyckelknippan där, nästa gång hundpromenaden kombinerades med veckoinköpen och alltså krävde en bilresa till stan. Men i veckan skedde faktiskt undret, i samband med att Gun plötsligt bröt mot våra dagliga rutiner. Vi brukar normalt ta ett glas vin tillsammans nere på deras uteplats vid brunnen, (alltid utomhus oberoende av temperaturen p.g.a coronarestriktionerna). Men den här dagen hade Gun av någon anledning packat ner vinflaska och glas i en korg och kom upp till mig istället.

Där sitter vi alltså på min veranda, och tittar på småfåglarna, som flyger fram och tillbaka bland fröautomaterna, och plötsligt säger Gun; ”Det ligger en nyckelknippa vid verandaräcket”. Jag tittar till, och mycket riktigt; där ligger mina förlorade husnycklar, och där har de alltså legat i veckor… Lättnaden var enorm, eftersom nycklarna går till alla tre husen, och det aldrig är kul när husnycklar är på drift. I fortsättningen kommer jag förhoppningsvis att vara väldigt försiktig med vad jag stoppar i fickorna. (Jag borde naturligtvis laga hålen, men det stupar på problemet med att trä in tråden genom nålsögat. Så det lär få anstå tills ungdomarna kommer på besök igen, och jag kan få hjälp med uppgiften).

Fast vid det laget har jag förmodligen glömt bort alltihop igen...

Kylan håller i sig, och eftersom jag är lindrigt road av vintersport känns livet rätt trist så här års. Niklas och Katrin, som varit flitiga besökare de senaste veckosluten, kommer tydligen att ha annat för sig den närmaste månaden, med bl.a begravningen i Östersund och skidresa till Funäsdalen under vinterlovet. Fast förr eller senare återkommer de nog hit för att låna min bil, för även om Arvid numera fått sitt körkort - (grattis Arvid!) - har lillasyster Signe nu fyllt nitton, och lär också behöva tillgång till övningskörning utan automatväxel…

Tur ändå att snötäcket är rätt beskedligt. Det gör skogspromenaderna enklare för mig, även om jag tycker lite synd om traktens ungdomar, som nog gärna skulle ha sett ett tjockare islager Visserligen ligger isen på sjön, men snötäcket ovanpåär väl tunt för att det ska gå att åka skidor där, men samtidigt lite för tjockt för att vara idealiskt för skridskoåkning. Under veckan har ett litet gäng av ungdomarna i vårt eget område ordnat en liten skridskobana på min damm istället. De har satt upp ett litet mål, och sopat en del av isen, och så har de gjort en liten rundbana, där de måste ducka rätt ordentligt för att ta sig under bron till ön. Det funkade under några få dagar, sen slog vädret om ordentligt igen, och den lilla is som finns kvar är numera vattentäckt.

Apropå vattentäkt, så var min egen ledning fortfarande frusen under hela förra helgen, och jag lyckades dessutom tappa min nyckelknippa förra veckan, i samband med att jag var nere och stal en spann vatten i Boels hus. Tur i oturen ändå att jag bunkrade upp ordentligt med matinköpen förra fredagen, d.v.s dagen innan vattnet frös. Jag har alltså inte behövt ta ut bilen en enda gång under veckan, och hundpromenaderna har varit begränsade till närområdet. Förhoppningsvis kommer nyckeln också i dagen så småningom, när snön väl smälter undan.

Det är jobbigt att vara utan vatten, både fysiskt och psykiskt. Jag beställde därför dit Bosse från Värmebolaget på måndagen, i förhoppning att han skulle kunna tina upp systemet genom någon sorts ”elektrisk stöt”, eftersom ledningarna ju är av metall. Han kom också – fast, som han sa; ”enbart för att det var du”, för tyvärr kunde han inte göra ett dugg åt problemet.

Ledningarna är numera kommunala, vilket jag totalt hade glömt bort, (i och för sig inte så förvånande, med tanke på hur rörig jag börjar bli i huvudet). Jag minns inte ens när kommunen tog över driften, och inte heller var i marken de nya ledningarna mellan Fritidsvägen och huset ligger. De går alltså numera in i huset från en helt annan punkt via min nedre bilparkering, och jag har ingen aning om den exakta sträckningen. Vad jag kunde observera var emellertid att de nya ledningarna hängde öppet utefter insidan av grundmuren i källaren, uppenbarligen utan någon isolering alls. Egentligen är det konstigt att vattnet inte frusit tidigare.

Sent på måndagskvällen kom äntligen vattnet tillbaka igen, efter att jag tillbringat delar av helgen med att flytta runt varmluftsfläkten till olika platser under huset. Fast huvudanledningen var nog ändå att yttertemperaturen plötsligt stigit med mer än 10 grader, och framåt slutet av veckan har det hunnit bli åtskilliga plusgrader. Nu lär nog vintern vara över för i år, men när det blir lite varmare får jag nog se till att ledningarna frostsäkras ordentligt. Det lär få bli både isolering och en elektrisk värmeslinga med termostat, antingen det nu blir Värmebolaget eller Tvillingarna, som får krypa in under huset. Själv är jag definitivt för gammal för sådana övningar.

Även Gun och Göran har vattenproblem, fast i deras fall uppifrån, och orsakat av regn och snö. De har ett yttertak som läcker, och vattnet från läckan rinner tydligen under tegelpannorna ner mot husväggen som vetter mot terrassen. Därifrån fortsätter det tydligen ner inne i köksväggen. Enligt Gun, som pekade ut spåren från läckan för mig både inom- och utomhus, har det pågått i minst två år, vilket syntes på den missfärgade innerväggen.

Jag vet inte hur man kan vara funtad för att acceptera att man har en vattenläcka i inne i köket under flera år utan att göra något åt det. Gun skyller på att hon ”inte har något stöd från sin make”, men hur svårt kan det vara att lyfta telefonen och ringa en byggfirma? Hennes andra argument för att inte göra något åt saken var att ”det säkert kommer att bli jättedyrt!” men det lär ju knappast bli billigare av att låta det fortsätta läcka in, tills både taket och väggen ruttnar bort. Och eftersom båda är pensionärer från ett högkvalificerat yrkesliv, lär de ju knappast vara utfattiga heller.

På lördagen begravdes Ola i Östersund, och ungdomarna från Stockholm och Landvetter åkte dit för att delta i ceremonin. Dock inte vi gamlingar i Blekinge och Lövekulle; i vår ålder ger man sig inte gärna ut på sextiomilaresor. Gun och jag hade en egen minnesstund på den vanliga platsen nere vid brunnen, där vi delade ett symboliskt glas vin med Ola på lördagen. Inte så konventionellt precis, men det kändes ändå rätt bra på något sätt. Jag tror att Ola skulle ha ställt upp på det.

Gun och jag tar fortfarande ofta ett glas rödvin på hennes uteplats på eftermiddagarna, och så länge det onormala sommarvädret håller i sig kan vi ju fortsätta med det. Under förra söndagssejouren berättade hon att hon bytt till vinterdäck, för att ”det är skönt att få det gjort”. Det ledde förstås till att jag beslöt mig för att göra samma sak, men nästan omedelbart stötte jag på ett av de där onödiga och irriterande problemen, som orsakas av att man börjar bli gammal och glömsk. Vinterdäcken ligger ju kvar på verkstaden sen i våras, och plötsligt fick jag ett av de där frustrerande hjärnsläppen som drabbar mig allt oftare. Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken firma som gjort däcksbytet åt mig.

Det här var alltså på söndagskvällen, då verkstäderna är stängda, så jag började med att rota igenom datorn och alla pappershögarna bredvid den efter något kvitto med adressen. Men numera betalar man ju i stort sett allting automatiskt med kort, så någon dokumentation hittade jag inte. Sedan började jag fundera på märkesverkstäder och andra teoretiska lokaliseringar, och det fanns det ju alldeles för många att välja på i stan. Vad som till slut räddade mig var ett vagt minne att jag brukar promenera i Karin Boyes Park med Nelly medan hjulen byts, och då begränsades kandidaterna betydligt.

Men helt säker kunde jag inte bli förrän dagen efter, då jag ringde den valda huvudkandidaten, och fick bekräftat att det var där mina däck befann sig. Jag hade alltså tillbringat en smått hysterisk kväll och en orolig natt helt i onödan. Nu är i alla fall däcken bytta och jag har skrivit ner adressen, (plus ett par andra adresser och telefonnummer som jag behöver ofta), i en fil på datorn och på en papperslista bredvid en, för det här vill jag inte ska upprepas nästa år.

De här plötsliga minnesförlusterna har blivit allt vanligare under det senaste året, och när jag kollar bakåt i dagboken hittar jag de första episoderna med hjärnsläpp redan i början av februari. (De hängde förmodligen ihop med att min gamla dator kraschade och jag blev tvungen att skaffa en ny, men det förstärker bara vad jag redan vet; nämligen att jag fungerar extremt dåligt under stress numera). Men det var också ungefär då som coronaepidemin började, även om de första anteckningarna om den inte dyker upp förrän i mitten av mars.

Sedan dess finns coronan ständigt i bakgrunden, som en molande tand, även om Alingsås, av någon märklig anledning undsluppit större utbrott ganska länge. Man kan tycka att läget vid järnvägen mellan Stockholm och Göteborg borde vara en betydlig riskfaktor, men även Göteborg har ju varit relativt förskonat. Stockholm är fortfarande epicentrum, och de nya utbrotten har mest rapporterats från Sörmland och Skåne. Nu tycks det ändå vara på gång i våra trakter också, och kurvan för Västra Götaland har stigit brant den senaste veckan. Så kanske det ändå är tid att skaffa ett munskydd, innan det blir obligatoriskt, så att man inte ens kan gå in i affären utan att redan ha ett på sig? Frågan är bara hur det ska gå till.

Munskydden säljs ju bara på apotek, och tyvärr stämmer apotekens öppettider dåligt med mina bilvanor.

En gång i veckan tar jag ut bilen för att handla mat, men eftersom detta sker i samband med den dagliga hundpromenaden, blir det mellan 8 och 9:30 på förmiddagen. Sist jag var ute försökte jag faktiskt med apoteket på Kungsgatan, men de öppnar inte förrän 10, och eftersom klockan var bara kvart i och jag inte hade lust att vänta i en kvart mitt i centrum, blev det inget av med den saken. I efterhand har jag kollat öppettiderna, (vilket jag naturligtvis borde ha gjort i förväg), och det visade sig att jag haft otur med mitt adressval. Det finns tre apotek i Alingsås, och de båda andra har bättre öppningstider. Så nästa gång bilen ska ut, vilket blir på torsdag, kommer jag att inhandla ett paket på Alingsås Lasarett, vilket faktiskt ligger på vägen.

Hur mycket det sen kommer att användas är en annan fråga. Jag träffar ju en del andra hundägare på de dagliga rundorna med Nelly, även om min vanligaste promenadkompis Marianne mer eller mindre har försatt sig i frivillig karantän ute på ön. Gun är annars numera min enda regelbundna kontakt, och vi träffas ju bara utomhus, oftast över ett glas vin, antingen på hennes eller min veranda. Än så länge är ju vädret hyfsat milt, och senare kanske man kan ta på sig långkalsonger…

Är jag ut eller inne? Kommer inte ihåg…

När jag ser tillbaka på den här sommaren, känns det som en total stiltje, då i stort sett ingenting hände under den ihärdiga värmeböljan. Men den här veckan har varit lite annorlunda, och det började redan på måndagen, då jag hade hembesök av en sjuksköterska, som skulle utvärdera mitt mentala tillstånd. (Det var faktiskt jag själv som beställt hem henne, baserat på att min två år äldre syster gått igenom en liknande minnesundersökning för två år sedan).

Mitt minne är väl inte världens bästa, men nog ändå bättre än de flestas i min ålder. Jag har förstås påtagliga problem med namn och ansiktsigenkänning, men de har nog inte så mycket med åldern att göra, eftersom det är något jag lidit av länge. Jag kan få totalt hjärnsläpp i vissa situationer, då namnet på en person – eller en växt, (vilket är mer irriterande än man kunde tro eftersom jag är trädgårdsintresserad) – plötsligt kan vara totalt bortblåst ur min hjärna. Tre timmar senare trillar tioöringen, i form av det förlorade namnet, plötsligt ner i min hjärna, men då är det hela ju i allmänhet överspelat ändå.

Det här är förstås problem som jag levt med länge, och som var betydligt större under min yrkesverksamma tid, eftersom jag då hade rätt många kontakter med människor som jag bara råkade på i samband med yrkesutövningen.

Jag minns ett exempel från början av nittiotalet, då jag – hör och häpna – var inhyrd av Chalmers som assistent för en grupp studenter. (Uppgiften handlade om stadsplanering i Tyskland, där jag ju varit verksam för VBBs räkning under några intensiva år efter ”die Wende”). Det var bara ett tiotal studenter i gruppen, och jag hade förstås en namnlista, men jag hade ändå svårigheter att hålla isär dem och koppla rätt namn till rätt elev. Ett av mina knep var att försöka knyta namnet till en egenskap, t.ex ”Kurt är kort”.

Lustigt nog tipsade sjuksköterskan mig om just det knepet, som stöd för igenkänningsproblemen, men eftersom jag numera systematiskt undviker större sällskap är det egentligen ingen stor grej längre.

Resultatet av undersökningen blev att mitt minne nog är rätt mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan var undersökningen ju inte särskilt djuplodande. Den bestod i att vi satt och pratade på min veranda över en kopp kaffe, och sköterskan ställde ett antal väldigt elementära frågor. Typ ”Hur gammal är du”, ”När är du född?”, ”Vad är det för veckodag idag?”, ”Hur många år gick du i skolan?”, ”Vem är president i USA?”, etc. Fast just när hon skulle till att gå ställde hon plötsligt en sista fråga; ”Vad är det för årtal i år?” - och då kom det där totala hjärnsläppet, som jag alltså drabbas av ibland. 2000? 2024? Plötsligt stod det totalt still i huvudet på mig.

Tydligen påverkade inte hjärnsläppet slutbetyget, som hon förmodligen redan hade satt, när hon ställde frågan. (19 poäng av tjugo möjliga, enligt sköterskan och ”ingen anledning att misstänka någon typ av demens” enligt det enradiga beskedet från den granskande läkaren, som damp ner i brevlådan på fredagen).

Ovanlig episod nummer två, som också var initierad av mig själv, bestod i ett besök hos tandläkaren. Normalt brukar tandläkaren själv höra av sig någon gång under våren för en koll av min tandstatus, men på grund av coronasituationen hade det inte hänt i år. Anledningen till att jag bokade ändå tiden, var att jag bitit loss en ganska stor plomb. Jag hade ju inte tandvärk, men den stora ojämna ytan där plomben hade suttit, var irriterande, och det var svårt att låta bli att peta på den med tungan hela tiden. Tidpunkten var ju inte direkt idealisk, men själv har jag ju hållit rätt isolerad, och man får väl anta att tandläkaren inte skulle hålla öppet, om han varit utsatt för någon smitta själv.

Det är alltså ett bra tag sedan jag sist var hos tandläkaren, så jag råkade förstås initialt ut för ett annat exempel på mina minnesproblem med namn. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad tandläkaren hette, och telefonnumret hade jag förstås inte heller skrivit upp någonstans. Jag löste problemet med att googla på ”tandläkare i Alingsås”, vilket gav mig tre namn – varav jag faktiskt kände igen två. Mitt slutliga val baserades på en adress på Kungsgatan,som kändes bekant.

Ändå hade jag vissa slutliga svårigheter, beroende på att jag letade på Kungsgatan 48 istället för 42, men till slut hittade jag fram och fick en stor plastfyllning över det jättestora hålet. (Alternativet var en krona, men det kände jag mig inte redo för). Konstigt nog gjorde det inte ont, trots att han var nere och petade nära roten.

Tandläkaren berättade att de slutar sända ut årliga påminnelser när klienterna fyller 70. Själv är jag ju över 80, så jag undrar verkligen när de slutade med påminnelserna. Det kan ju ändå inte ha gått mer än 10 år sedan jag senast besökte en tandläkare? Och den stora frågan är när mitt nästa besök kommer att bli – om ens någonsin, eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få någon påminnelse nästa år heller. Jag borde förstås göra en anteckning i almanackan, men den nya kommer ju inte förrän om 4 månader, och då har jag förstås glömt bort det hela.

På onsdagen kom sedan nästa ovanliga upplevelse. Äntligen regn! Inte särskilt mycket, och inte särskilt länge, men det har småskvätt lite varje natt under resten av veckan, så förhoppningsvis är den värsta risken för vegetationen över nu. Det blir alltså ingen upprepning av katastrofåret 2018. Men det var i sista minuten, för ett par träd i parken har redan strukit med, och på grannen Christinas tomt kan man se tre jättestora och stendöda furor nerifrån vägen.

Katrin var nere under helgen, så vi gick en gemensam långrunda med Nelly på söndagen. Sedan hjälpte hon mig att sanera Nelly, som avskyr proceduren, och konsekvent försöker att först hålla sig undan så mycket det går, och sedan sabotera själva klippningen så mycket som möjligt, genom att sätta eller lägga sig ner. Eftersom vi var två mot en lyckades vi dock hålla henne på benen och befria henne från en förfärlig massa hår och tovor, som hon verkligen borde ha varit tacksam över att bli av med.

Sen åkte Katrin, och inte förrän hon hunnit iväg upptäckte jag att jag hade glömt ge henne pengarnas som jag är skyldig Arvid. Förhoppningsvis kommer dock både hon och Niklas tillbaka ner nästa vecka, så jag äntligen kan göra mig oskyldig då.

Om jag bara lyckas komma ihåg det...

Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.

Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.

Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).

Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.

(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).

Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).

En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.

På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.

Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.