Vädret håller sin oväntat stabilt, med uppehållsväder och temperaturer kring nollan, vilket passar mig bra, eftersom det är idealiskt för hundpromenader. Det blir ju lite enahanda, eftersom jag ogärna tar ut bilen i onödan, för även om det finns gott om fantastisk natur här ute i Lövekulle, så blir ju vägvalet ändå lite begränsat både av järnvägen och motorvägen E20. I princip har jag tre val; Stadsskogen, Bryngenäs eller en kombination av båda. Men Stadsskogen är ju rejält stor, och det rikt förgrenade stigsystemet där uppe gör att jag faktiskt nästan går vilse där ibland, även efter alla dessa år.

Hur som helst, både hunden och jag får en rejäl dos av daglig motion, och känner man för mer finns det gott om arbetsuppgifter i min egen skog kring dammen. Bl.a annat att ta hand om alla nerblåsta grenar och kvistar, och klippa eller bryta dem till lämpliga längder för kakelugn och öppen spis. Och så att räfsa löv förstås; något av ett evighetsjobb som aldrig tar slut, eftersom de flesta träden är ekar, som behåller bladen väldigt länge. Hittills har lövräfsningen också begränsats av snön, och när den äntligen smält bort kom det en ny köldknäpp, och alla eklöven frös fast i marken.

Så för tillfället är det vedhanteringen som dominerar, och eftersom det går åt mycket ved dagligen så här års i de båda spisarna, börjar den tidigare överfyllda vedboden att tömmas snabbt. Både min bakre veranda och verandan framför ingången till uthuset är oftast full av uppstaplade gamla papplådor från Domus, som i sin tur är fyllda av pinnar och barkstycken. Det ser lite skräpigt ut, men är även praktiskt, eftersom man har vedtillgången säkrad även om det skulle komma massor av snö igen.

Förråden kommer nog att räcka vintern ut, men det är nog tur att vi har så mycket vindfällen i den lilla skogen bakom Niklas hus, för det kommer ju en ny vinter nästa år. Jag kommer nog att sätta Tvillingarna på att såga upp vindfällena, och förmodligen även att ta ner några av torr-rakorna, som annars riskerar att ramla åt något oönskat håll. Och kanske blockera min stig genom skogspartiet , som jag alltid går på den första morgonrundan med hunden vid sextiden på morgonen.

Jag måste förstås inte elda i spisarna dagligen, eftersom huset är tilläggsisolerat och uppvärmningen sköts automatiskt av både luftvärmepump och direkt-el. Det är nog en kombination av trivselfaktorn och ren gammaldags snålhet, som gör att jag envisas med att hålla på med de arbetskrävande brasorna. (Den ekonomiska vinsten är nog också rätt begränsad, eftersom Tvillingarna ju inte jobbar gratis, men jag har aldrig gjort någon egentlig kalkyl på det). Men något ska man ju göra på vinterdagarna, även som pensionär, och vedhanteringen i sina olika former är en rätt behaglig form av utomhusmotion.

Niklas och Katrin kom ner till helgen, så jag fick sällskap under en av hundpromenaderna, vilket alltid är trevligt. De kom så sent att jag inte ens upptäckte att de var där förrän på den tidiga morgonpromenaden vid halv-sjutiden. Men de ska tydligen komma ner till nästa helg också, vilket ju är ännu trevligare. (Anledningen är förstås att Arvid ska kunna låna min bil för att övningsköra. Det är tydligen olika körkort för automatväxlade bilar och sådana som har gammaldags manuell växel, som min, och det kan ju vara praktiskt att kunna köra båda, särskilt som många ungdomar brukar skaffa sig något eget gammalt bilskrälle förr eller senare).

Arvid ”körde” på den förra uppkörningen, men nu har han en ny chans i början av februari, som han förhoppningsvis kommer att klara. Och sedan blir det Signes tur att ta över, eftersom även hon har uppnått körkortsålder vid det här laget. Så förhoppningsvis blir det flera regelbundna helgbesök av Wellfeltarna framöver, vilket som sagt alltid är lika trevligt. Dessutom är det säkert bara nyttigt för min gamla bil att komma ut och röra sig lite oftare, vilket säkert är nyttigt för den, så att inte batteriet lakas ur totalt under mellantiderna.

Själv tar jag ju numera bara ut bilen ungefär var fjortonde dag. (Vilket är när filmjölken tar slut. För utan fil och müsli på morgonen kan man ju inte leva. Det är definitivt dagens viktigaste mål för mig. Som alltid intages liggande framför morgonnyheterna i TV-n).

Ju äldre man blir, desto mer inrotade blir också de dåliga vanorna.

Han var 6 år yngre än jag, och hann fylla 76 så sent som för en dryg vecka sedan. Men även om han har varit sjuk väldigt länge, och vi visste att operationen var riskabel kom det ändå som en total chock för både mig och min syster. En enda ljuspunkt i mörkret är att hans dotter Anna åkte upp på söndagsnatten, så hon var hos honom underde sista dagarna av hans liv

Det är säkert ett par år sedan Ola och jag träffades fysiskt senast, eftersom jag känt mig för virrig i huvudet för att ta mig upp till Östersund på egen hand. Men vi har haft sporadisk telefonkontakt , och han brukadealltid kommentera min veckodagbok, även så sent som i förra veckan. Jag fick meddelandet v över min mobil från hans son Johan, när jag var ute på min dagliga promenad med hunden, och det gjorde att det kändes extra orättvist att jag, som är sex år äldre, fortfarande kan gå på dagliga långpromenader.

Att åka upp till Östersund för begravningen känns uteslutet, och jag hade hoppats att han kanske skulle vilja bli begravd på Skogskyrkogården i Alingsås, där ju både mor och far ligger. Men når jag träffade Gun och Göran senare på dagen, fick jag veta att han själv ville att hans aska skulle bli strödd vid Mårten Larsa-tjärnen, som länge har varit favoritmålet för hans fisketurer. Och det känns ju väldigt rätt och riktigt; att få sluta på en plats där man har känt sig lycklig och tillfreds så många gånger i livet.

Sov gott, lillebror, och hoppas att fisken nappar även på den andra sidan

Niklas och Katrin har varit i Lövekulle sen nyår, och på fredagen kom även Arvid och Signe ned med tåget. Det har blivit ett par gemensamma hundpromenader, men annars begränsas umgänget fortfarande av coronan, och så lär det förbli tills vaccineringen hunnit genomföras. Själv borde jag ju tillhöra de riskgrupper som prioriteras, eftersom jag är en bra bit över 80, men hittills har jag inte inlemmats i någon speciell riskgrupp. De grupper som prioriteras är bara 70plus i kombination med sjukdom eller hemtjänst. (Själv löper jag förmodligen större risker, även om jag bor ensam, eftersom jag fortfarande måste åka och handla själv. Men det verkar som om de har missat just min kategori vid klassningen). Det ska bli intressant att se om jag kommer att få någon kallelse efter att de blivit klara med äldreboendena, eller om jag förväntas boka tid själv i konkurrens med alla andra.

Det kom lite snö redan i början av veckan, och vintervädret lär fortsätta även nästa vecka, enligt den senaste väderleksrapporten. Det är lite extra jobbigt, eftersom jag inte gillar att köra i halka, och jag måste ju ta ut bilen åtminstone en gång i veckan för att handla. Som tur var plogade de ganska snabbt efter det första snöfallet, men sedan har det ju fyllts ett par gånger under veckan, fast lyckligtvis bara i små mängder. Det snöade ävenrätt ordentligt under veckans sista hundrunda på söndagsmorgonen, så jag kortade ner den så mycket som möjligt, främst för att Nelly skulle slippa klampar i tassarna. Ungarna i området är dock lyckliga, och deras kälkar kommer förvånansvärt långt ner mot Lövekulle Udde, trots den ganska beskedliga backen ner mot fältet.

Men snöväder är definitivt inte min favorit, varken under hundpromenader eller i kombination med bilkörning. I veckan har bilen ändå varit ute en hel del, dock med Arvid vid ratten istället för mig. Han håller nämligen på att ta körkort, och eftersom deras egen bil har automatväxel, behöver han öva sig även på manuell växling, eftersom körkortet annars bara skulle tillåta honom att köra automatväxlat. Och när han väl har klarat av uppkörningen, lär min bil få börja serva Signe istället, eftersom även hon har uppnått körkortsålder numera. Men det är nog bara bra för motorn, jag tror faktiskt inte det är nyttigt för bilar att bli stående för länge. Bl.a laddas ju batteriet upp under körning.

Just nu är det inte så mycket att göra utomhus, och snön gör ju inte direkt möjligheterna bättre. Lövräfsningen har förstås fått stå på vänt, och bortsett från promenaderna med Nelly och att lasta och köra in ved är det inte mycket att göra utomhus. Det går dock åt rätt mycket ved, eftersom jag eldar i båda spisarna, så vid det här laget finns det inte så mycket kvar i vedboden. Frågan är om det ens kommer att räcka vintern ut, men om det skulle ta slut har jag tillåtelse från Niklas och Katrin att ta ved från deras förråd på baksidan av huset. Men vedförrådet behöver ju fyllas på förr eller senare, så det är tur att vi fortfarande har tillgång till Tvillingarna. Det finns ett antal döda träd i skogen bakom Niklas och Katrins hus, som normalt skulle få stå kvar av miljöskäl, men nu förmodligen kommer att fällas för att bli brasved. Men det får bli en senare fråga, vi lär ha tillräckligt med ved för att klara oss över vintern. Husen är ju ändå el-uppvärmda, så brasorna är mera en trivselfaktor än en nödvändighet, även om det förstås också finns ett visst ekonomiskt incitament.

Sen snön kom i början av veckan har Gun och jag fått upphöra med våra eftermiddagsträffar på verandan. Även om man teoretiskt borde kunna sopa bort snön, blir det lite för kallt om ändan på de isiga trädgårdsstolarna. Vi håller en viss kontakt per telefon, som en sorts koll på att vi fortfarande är vid liv, men det blir ju inte detsamma. Själv tycker jag nog att vi borde kunna hålla tillräckligt corona-avstånd även inomhus, men Gun är lite mer paranoid än jag vad gäller smittrisken. Och kanske har hon rätt, eftersom jag fortfarande åker och handlar själv. Jag ingår ju inte i någon officiell riskgrupp, men det gör både Göran och Gun, trots att de är 6 år yngre ån jag.

Jag tillbringar numera en alldeles för stor del av dygnet framför bildskärmar; är det inte TVn, så blir det datorn. Jag prenumererar t.ex. på tre dagstidningar digitalt; Svenska dagbladet, Göteborgsposten och New York Times. Och även om jag saknar känslan av att bläddra i en papperstidning, så finns det ändå fördelar med datorn. Framför allt att man kan ändra storleken på texten, vilket inte är helt oviktigt när man kommer upp i min ålder. Det är också relativt enkelt att skippa annonserna,även det en fördel.

Innehållet i pressen domineras för tillfället av Trumps senaste dumheter, som slutligen lett till att han blivit avstängd från både Facebook och Twitter, som varit hans tidigare favoritmegafon. Den smått surrealistiska attacken på kongressen i Capitolium, som han mer eller mindre instigerade blev tydligen den sista droppen, och förhoppningsvis slutet på hans karriär. Hans excesser har visserligen varit underhållande, men vid det här laget har nog de flesta, i likhet med mig, fått nog. Än så länge är han ju fortfarande president, men förhoppningsvis finns det metoder att hålla honom i schack, ifall han t.ex skulle komma på idén att förklara krig mot Kina.

I veckan bläddrade jag förbi två helsidesannonser, båda om champagne. (Det var väl den aktuella nyårshelgen som styrde urvalet). Båda annonserna var förstås försedda med den obligatoriska varningstexten; på den ena stod det ”Alkohol är beroendeframkallande” och på den andra ”Alkohol kan skada din hälsa”. Visst är det paradoxalt att firmorna, samtidigt som de annonserar sin vara, även avråder kunderna från köpet?

Till nyårshelgen kom stockholmsgänget ner till Lövekulle, vilket alltid är trevligt, även om vi fortfarande bara kan träffas utomhus. Något gemensamt nyårsfirande blev det förstås inte, eftersom N&K traditionellt firar med gamla alingsåskompisar. Det blev däremot en gemensam hundpromenad på lördagen, så jag fick lite uppdaterad info om situationen i Stockholm,där Amandas planerade julbesök från England ju fick ställas in p.g.a coronan.

Epidemin är uppenbarligen inte över här i Alingsås heller. Tvärtom verkar den ha börjat ta ordentlig fart just nu. Men helt isolerad är jag ändå inte, eftersom Gun och jag har kommit på ett relativt coronasäkert sätt att umgås. Vi träffas väl påpälsade utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna, oftast på deras uteplats vid brunnen, men ibland på min veranda. Ibland är Göran med, men oftast inte, eftersom jag misstänker att han brukar sova middag ungefär vid den tiden. Vi har ändå tur, eftersom vi bor tillräckligt nära varandra för att kunna ses regelbundet, åtminstone så länge mildvädret hänger i sig.

Min andra regelbundna kontakt, Marianne och hennes två glada welshpojkar, har jag inte kunnat träffa på ett bra tag, eftersom Nelly började löpa för drygt tre veckor sedan. Jag har faktiskt kunnat ha henne lös på långpromenaderna ändå, eftersom vi hittills inte har stött på några hundar inne i själva skogen, och hon i stort sett aldrig går utom synhåll för mig. Men uppenbarligen luktar hon fortfarande väldigt gott, för de hanhundar vi träffar på in- och utvägen är påtagligt intresserade, och själv ställer hon skamlöst upp sig och viker undan svansen. Men det har ju ändå gått tre veckor nu, och de har kommit in från sin frivilliga corona-isolering ute i sommarstugan i skärgården. Så förhoppningsvis kommer vi att kunna träffas i den kommande veckan

Jag envisas också med att fortfarande åka och handla själv. Och hittills har det ju gått bra, (som mannen som trillade ut från takterrassen på skyskrapan sa, när han passerade 31 våningen). Fast smittrisken är nog inte överhängande stor. Det är inte så mycket folk i affären under de tider jag handlar; alla håller avstånd, och det är corona-säkra avståndsmarkeringar i golvet vid köerna till kassan. Ibland funderar jag faktiskt över om jag borde beställa hemkörning, men jag är inte riktigt framme vid det stadiet ännu. Gun och Göran har en variant där butiken plockar ihop varorna åt dem, men då måste man ju ändå ta bilen in för att hämta ut dem ur något skåp på utsidan, så det tycker jag inte är någon större förbättring.

Den här veckan behövde jag också bunkra upp med hundmat, eftersom både torrfodret och de djupfrysta hundköttbullarna tagit slut ungefär samtidigt. Jag fick alltså ta mig till Pias Hund & Fritid ute vid Vänersborgsvägen. Det ligger nära Lidl, där jag brukar veckohandla, och även nära Karin Boyes Park, som är ett av mina favoritställen för hundpromenader, så jag slog tre flugor i en smäll. Vilket är bra, eftersom jag ogärna tar ut bilen alls numera. Senare i veckan fick jag dessutom hämta en stor påse med fårhjärta, -lungor och -lever hos Sofia och Mats, efter den vanliga höstslakten. Det tog större delen av eftermiddagen att skära alltihop i småbitar och förpacka det i lagom stora plastbackar.Men nu är jag i alla fall välförsedd med hundmat för åtskilliga månader framåt.

Nyårsafton är alltid en pers för oss hundägare, och det finns de som tar sina hundar och åker till ett ”skottsäkert” hotell i närheten av en flygplats under hela nyårshelgen. Så illa är det ju inte där jag bor, men i vårt område, liksom de flesta andra villaområden, finns det rätt många grannar som bränner av sina fyrverkerier vid tolvslaget. Även vid åttatiden på kvällen brukar det smälla rätt mycket. Förmodligen är det barnfamiljer, som tidigarelägger fyrverkerierna för att ungarna ska få vara med. Det brukar dock vara en lugn svacka vid tiotiden på kvällen, då man kan ta sig runt på en ”kissrunda” med hunden, utan att det smäller från alla håll. Så även i år, men vi väcktes förstås prick klockan 24, då grannarna från ömse sidor drog igångde vanliga fyrverkerierna.

Nellie är gudskelov ganska oberörd, men jag tycker ändå det är stressande, eftersom det behövs så lite för att orsaka permanent skotträdsla; bara någon tanklös unge som kastar en smällare på eller nära hunden. Jag har haft en skotträdd hund tidigare, och det var faktiskt min egen bror som gjorde sig skyldig till att bränna av en smällare alldeles inpå hunden. Jag tror att han bara var tolv år vid tillfället, men han borde ändå ha begripit bättre. Efter det tillbringade hunden alla sina nyårsaftnar darrande under sängen, medan jag svor ve och förbannelse över min korkade bror. Nu är i alla fall nyårsafton över för i år, vilket är skönt, eftersom den alltid är ett stressmoment. Den som en gång har haft en skotträdd hund, vill aldrig vara med om det igen,.