Man glömmer bort hur beroende man är av bilen, ända tills man inte har den längre. Själv använder jag den oerhört lite nuförtiden; egentligen bara för att åka och handla mat när filmjölken är slut, vilket normalt händer var nionde dag. Annat var det på den tiden man var yrkesverksam, och av firman lånades ut till en tjänst i Marks kommun, dit jag veckopendlade med bil under ett par år. Under Berlintiden, som också varade ett par år, kördejag firmabilen i Berlin, medan min egen bil stod parkerad på Landvetters flygplats mellan ut- och hemresan. Numera står den alltså mest parkerad på tomten, eftersom jag slutat köra ut med bil för att få variation på hundpromenaderna.

Men sista gången jag var och handlade, vilket alltså var för en dryg vecka sedan, bar sig växellådan lite konstigt åt, och jag beslöt mig för att det var tid för service. Normalt lämnar jag in den på Eklunds bilservice, eftersom det ligger vid E20 i höjd med infarten till Stadsskogen, och jag därmed har ca 50 minuters gångavstånd hem genom skogen – precis lagom för en hundpromenad. Nu visade sig verkstaden vara semesterstängd, men eftersom vi redan var i mitten av september beslutade jag mig ändå för att lämna bilen där. Maten var ju uppbunkrad för den närmaste veckan, såjag ställde alltså bilen på parkeringsplatsen utanför, stoppade nyckeln i brevlådan, och vandrade hem genom Stadsskogen.

Väl hemma försökte jag ringa dit, men hamnade hos en telefonsvarare som meddelade att verkstaden var stängd på grund av sjukdom, inte semester, och skulle förbli stängd september ut. Och plötsligt hade jag ett problem, för så länge räckte ju inte filmjölken, och jag kan alltså inte tänka mig att vara utan min vanliga morgonfil. Reservbilnyckel hade jag förstås ingen. Så vitt jag minns har jag aldrig haft någon, men jag letade ändå igenom varenda låda i hela huset, för att bekräfta det jag redan visste.

Nå, jag har ju alltid mina trogna grannar Gun och Göran, och deras reservbil står alltid parkerad vid dammen, så jag räknade med att kunna låna den, om behovet skulle uppstå. Fast plötsligt var reservbilen borta – utlånad till dottern Anna visade det sig, och hon skulle ha den under den närmaste veckan, för att övningsköra med ett av sina egna barn. (Gamla bilar är populära för övningskörning, eftersom de flesta moderna bilar har automatväxling, men erfarenhet med normalväxlade bilar behövs för körkort. Min egen normalväxlade bil hade just varit ute en hel del med ett av mina andra syskonbarn, som också skulle ta körkort).

Fortfarande ingen panik, det finns ju en livsmedelsbutik i Stadsskogen; busshållplatsen ligger alldeles nedanför trappan till Lövekullevägen, och som pensionär åker man ju buss gratis. Så en vecka till borde jag klara utan större problem. Fast hundmaten börjar också ta slut i säckarna, och på onsdagen, råkade jag i gräl med Gun, som plötsligt deklarerade att min lortiga hund inte fick åka i reservbilen. Varför Nellie skulle vara lortigare än Annas hund – eller hennes egen för den delen – framgick inte, inte heller varför Nellie nödvändigtvis skulle behöva åka med till affären, men det gjorde mig ändå så pass förbannad att jag bestämde mig för att reservbilen var ute ur deklarationen. För tillfället är den dessutom utlånad till Anna, så den befinner sig i Landvetter och är ändå borta ur deklarationen.

På lördagen åkte Göran för att hälsa på mamma, och på söndagen tog filmjölken definitivt slut, så då beslöt jag mig för att ringa honom för att be honom köpa med sig ett par liter fil till mig på hemresan. Fast sedan tog jag ändå bussen in till butiken i Stadsskogen, eftersom jag har svårt att vara utan morgonfilen, och dessutom behövde fylla på kattmatsförrådet. Det fungerade oväntat enkelt, eftersom även butiken ligger precis vid en busshållplats. Jag borde dock ha kollat tidtabellen lite bättre; den finns ju trots allt på nätet. Jag hade tur på uppresan, då jag praktiskt taget kunde stiga på direkt, men på hemresan fick jag vänta en dryg kvart.

Nu var jag i alla fall uppbunkrad, tre liter fil räcker ju i nio dagar, och även frukt , bröd och pålägg var jag välförsedd med. Då ringde det på dörren; det var Göran, som kommit hem från familjeresan, och trogen sitt löfte köpt med sig tre liter fil åt mig, d.v.s ytterligare nio dagar. Slutdatum på den mesta filmjölken är 10 oktober, så den bör ju hålla sig till dess. Jag avskyr att slänga mat, så i värsta fall får jag väl äta fil två gånger om dagen nu i början; det dör man ju inte av.

Värre är det med hundmaten, men förhoppningsvis kommer Niklas och Katrin hit till helgen innan den tar slut, så jag kan få hjälp av dem. Min egen bil lär ju bli kvar på verkstaden månaden ut, men förhoppningsvis räcker hundmaten till dess.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...