Jag anser mig själv vara väldigt tålig och tolerant, när det gäller djur, men den här kattungen slår nog alla rekord i att vara jobbig. Jag kan stå ut med att bli väckt två gånger mitt i natten, för att den vill ha mat, men den tredje gången blev det lite för mycket, och jag försökte i det längsta ignorera ”mjölktrampandet ” ovanpå täcket. Men plötsligt blev det alldeles vått i sängen – kattkräket hade kissat på täcket! Säkert fullkomligt avsiktligt, för båda kattlådorna var ordentligt tömda kvällen innan, med gott om rent strö, och båda kattluckorna stod öppna.

Katten vet mycket väl hur man använder luckorna, och passerar ut och in genom dem åtskilliga gånger om dygnet. Det är drygt två månader sedan jag fick hem den - (14/6). Den är alltså fyra månader gammal nu, och borde verkligen veta bättre. Och det är tur för den, att den är så vansinnigt söt, för jag hade allvarliga planer på att skicka tillbaka den till uppfödaren eller sätta in en ”Bortskänkes”-annons i tidningen. Vilket naturligtvis inte hade lyckats, för vem skulle vilja ha hem en fyra månaders katt som kissar i ägarens säng?

Det blev att stiga upp mitt i natten, slänga vaddtäcket i badkaret för att spolas rent med handduschen, och sätta igång tvättmaskinen för påslakanet, (plus all annan tvätt som samlats där under senaste veckorna). Täcket hamnade på klädlinan utomhus, som dignade under vikten. Och till råga på allt brydde sig katten inte ens om att äta upp maten jag serverade; förmodligen ansåg den att den var för gammal, eftersom den öppnade påsen hade stått i kylskåpet över natten. Några timmar senare, när vi steg upp på riktigt, gick maten dock ner – förmodligen gillar den bara inte kylskåpskall mat.

Efter det var katten odräglig hela förmiddagen medan vi tittade på morgonnyheterna på TV, och under tiden började det tydligen regna igen Så när jag väl gick ut för att ta in täcket igen var det betydligt våtare än när det åkte ut. Det småduggade fortfarande, och eftersom tvätthängaren ovanför badkaret är för klen för att klara tyngden av ett halvfuktigt vaddtäcke, var enda möjligheten att drapera det över badkaret. Vilket naturligtvis katten tyckte var jättekul. Efter att ha hoppat upp och dunsat runt i den skojiga nya hängmattan ett tag var den förstås så nedtyngd att botten tog emot, så då tröttnade äntligen katten. Jag smög mig dit medan den var sysselsatt med ofog på annat håll och sträckte ut täckt igen, men vid det här lager var det så pass blött att det inte lär hinna bli torrt till kvällen. Lyckligtvis har jag ett extra täcke i gästsängen på övervåningen, så jag lär överleva.

Lakanen hängde jag ut på klädstrecket på baksidan av huset, vilket naturligtvis satte igång det första ordentliga regnet på veckor. Inte direkt ösregn, men duggregnet blev ihållande och lakanen allt blötare. Vid det laget var det för sent att ta in dem, särskilt som torkställningen i badrummet redan va full, så de fick bli kvar över natten.

På onsdagen ringde Marianne, som jag bara träffat sporadiskt under sommaren, eftersom de varit i sin stuga på någon skärgårdsö. Det blev hundträff i Karin Boyes Park, och eftersom mjölken var slut, en bunkringstur till Lidl efteråt. Min strategi nu för tiden är att handla för nio dagar framåt, vilket styrs av morgonfilen, eftersom en liter filmjölk räcker i tre dagar. Fast den kommer att brytas den här gången, eftersom jag har tid på fotvården nästa tisdag, för att visa upp mina hammartår.

Förhoppningsvis har de någon sorts inlägg som kan hjälpa, eftersom andra och tredje tån är deformerade och står upp så mycket att jag får otäcka skavsår på ovansidan av tårna. (Konstigt nog bara på vänsterfoten, eftersom tårna på högerfoten är helt normala, men det lär nog ändra sig med tiden. ). Det här har blivit så illa att hundpromenaderna har blivit rena tortyren på sistone. Jag var faktiskt på väg att skära upp ett hål på ovansidan av vänsterskon, när jag lyckligtvis fick låna ett par Birkenstock av Gun, som just köpt nya. (Korrektion; ”fick” – inte ”fick låna”. Enligt Gun är ”den ger och tar igen; den är tjuvens bästa vän”).

De här tålösa sandalerna räddar i alla fall situationen tills jag förhoppningsvis kan få ett par inlägg som fungerar. Eller möjligen en operation, för tårna lär inte bli bättre av sig själva. Det är förstås en åldersfråga. När jag tittar på mina händer är lillfingrarna också deformerade; de har blivit så krokiga att jag får skavsår på ringfingrarna, om jag inte tänker mig för. Jag är ju ett par år över åttio vid det här laget, och det är ganska säkert de långa hundpromenadernas som håller mig någorlunda aktiv; minst tre timmar om dagen är jag ute och går med Nellie. Hon är drygt åtta vid det här laget, och jag hoppas att hon ska hålla till femton, eftersom hon är väldigt pigg och frisk för sin ålder, och welsh-rasen är normalbyggd, utan konstiga rasdeformiteter någonstans. Men när jag kollar medelåldern för olika hundraser på nätet, tycks till och med de mest långlivade ligga på ca tolv år, och det är också så gamla mina två senaste hundar innan Nellie har blivit. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan Nellie; hon följer mig överallt som en skugga, och om hon någon gång råkar vara utom synhåll, brukar hon oftast befinna sig bakom mitt vänsterben.

Fast om jag skulle kola vippen i förtid, skulle nog ändå hon och Niklas ta hand om Nellie). Så den dagen Nellie faktiskt får sluta, är det den här (förhoppningsvis bara tillfälligt odrägliga kattungen  som - (även detta förhoppningsvis) - vid det laget har lugnat ner sig och blivit den gosiga kelgris och spinnmaskin han också kan vara, som kommer att ta över som mitt ständiga djursällskap. Katter blir ju gamla; ett par av våra familjekatter under årens lopp har blivit över 15 år. Så kanske jag rentav kommer att överleva honom. Och, om inte, kommer nog någon familjemedlem att förbarma sig även över honom. Han är ju trots allt otroligt gullig under större delen av tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...