Är jag ut eller inne? Kommer inte ihåg…

När jag ser tillbaka på den här sommaren, känns det som en total stiltje, då i stort sett ingenting hände under den ihärdiga värmeböljan. Men den här veckan har varit lite annorlunda, och det började redan på måndagen, då jag hade hembesök av en sjuksköterska, som skulle utvärdera mitt mentala tillstånd. (Det var faktiskt jag själv som beställt hem henne, baserat på att min två år äldre syster gått igenom en liknande minnesundersökning för två år sedan).

Mitt minne är väl inte världens bästa, men nog ändå bättre än de flestas i min ålder. Jag har förstås påtagliga problem med namn och ansiktsigenkänning, men de har nog inte så mycket med åldern att göra, eftersom det är något jag lidit av länge. Jag kan få totalt hjärnsläpp i vissa situationer, då namnet på en person – eller en växt, (vilket är mer irriterande än man kunde tro eftersom jag är trädgårdsintresserad) – plötsligt kan vara totalt bortblåst ur min hjärna. Tre timmar senare trillar tioöringen, i form av det förlorade namnet, plötsligt ner i min hjärna, men då är det hela ju i allmänhet överspelat ändå.

Det här är förstås problem som jag levt med länge, och som var betydligt större under min yrkesverksamma tid, eftersom jag då hade rätt många kontakter med människor som jag bara råkade på i samband med yrkesutövningen.

Jag minns ett exempel från början av nittiotalet, då jag – hör och häpna – var inhyrd av Chalmers som assistent för en grupp studenter. (Uppgiften handlade om stadsplanering i Tyskland, där jag ju varit verksam för VBBs räkning under några intensiva år efter ”die Wende”). Det var bara ett tiotal studenter i gruppen, och jag hade förstås en namnlista, men jag hade ändå svårigheter att hålla isär dem och koppla rätt namn till rätt elev. Ett av mina knep var att försöka knyta namnet till en egenskap, t.ex ”Kurt är kort”.

Lustigt nog tipsade sjuksköterskan mig om just det knepet, som stöd för igenkänningsproblemen, men eftersom jag numera systematiskt undviker större sällskap är det egentligen ingen stor grej längre.

Resultatet av undersökningen blev att mitt minne nog är rätt mycket bättre än jag trodde. Å andra sidan var undersökningen ju inte särskilt djuplodande. Den bestod i att vi satt och pratade på min veranda över en kopp kaffe, och sköterskan ställde ett antal väldigt elementära frågor. Typ ”Hur gammal är du”, ”När är du född?”, ”Vad är det för veckodag idag?”, ”Hur många år gick du i skolan?”, ”Vem är president i USA?”, etc. Fast just när hon skulle till att gå ställde hon plötsligt en sista fråga; ”Vad är det för årtal i år?” - och då kom det där totala hjärnsläppet, som jag alltså drabbas av ibland. 2000? 2024? Plötsligt stod det totalt still i huvudet på mig.

Tydligen påverkade inte hjärnsläppet slutbetyget, som hon förmodligen redan hade satt, när hon ställde frågan. (19 poäng av tjugo möjliga, enligt sköterskan och ”ingen anledning att misstänka någon typ av demens” enligt det enradiga beskedet från den granskande läkaren, som damp ner i brevlådan på fredagen).

Ovanlig episod nummer två, som också var initierad av mig själv, bestod i ett besök hos tandläkaren. Normalt brukar tandläkaren själv höra av sig någon gång under våren för en koll av min tandstatus, men på grund av coronasituationen hade det inte hänt i år. Anledningen till att jag bokade ändå tiden, var att jag bitit loss en ganska stor plomb. Jag hade ju inte tandvärk, men den stora ojämna ytan där plomben hade suttit, var irriterande, och det var svårt att låta bli att peta på den med tungan hela tiden. Tidpunkten var ju inte direkt idealisk, men själv har jag ju hållit rätt isolerad, och man får väl anta att tandläkaren inte skulle hålla öppet, om han varit utsatt för någon smitta själv.

Det är alltså ett bra tag sedan jag sist var hos tandläkaren, så jag råkade förstås initialt ut för ett annat exempel på mina minnesproblem med namn. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad tandläkaren hette, och telefonnumret hade jag förstås inte heller skrivit upp någonstans. Jag löste problemet med att googla på ”tandläkare i Alingsås”, vilket gav mig tre namn – varav jag faktiskt kände igen två. Mitt slutliga val baserades på en adress på Kungsgatan,som kändes bekant.

Ändå hade jag vissa slutliga svårigheter, beroende på att jag letade på Kungsgatan 48 istället för 42, men till slut hittade jag fram och fick en stor plastfyllning över det jättestora hålet. (Alternativet var en krona, men det kände jag mig inte redo för). Konstigt nog gjorde det inte ont, trots att han var nere och petade nära roten.

Tandläkaren berättade att de slutar sända ut årliga påminnelser när klienterna fyller 70. Själv är jag ju över 80, så jag undrar verkligen när de slutade med påminnelserna. Det kan ju ändå inte ha gått mer än 10 år sedan jag senast besökte en tandläkare? Och den stora frågan är när mitt nästa besök kommer att bli – om ens någonsin, eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få någon påminnelse nästa år heller. Jag borde förstås göra en anteckning i almanackan, men den nya kommer ju inte förrän om 4 månader, och då har jag förstås glömt bort det hela.

På onsdagen kom sedan nästa ovanliga upplevelse. Äntligen regn! Inte särskilt mycket, och inte särskilt länge, men det har småskvätt lite varje natt under resten av veckan, så förhoppningsvis är den värsta risken för vegetationen över nu. Det blir alltså ingen upprepning av katastrofåret 2018. Men det var i sista minuten, för ett par träd i parken har redan strukit med, och på grannen Christinas tomt kan man se tre jättestora och stendöda furor nerifrån vägen.

Katrin var nere under helgen, så vi gick en gemensam långrunda med Nelly på söndagen. Sedan hjälpte hon mig att sanera Nelly, som avskyr proceduren, och konsekvent försöker att först hålla sig undan så mycket det går, och sedan sabotera själva klippningen så mycket som möjligt, genom att sätta eller lägga sig ner. Eftersom vi var två mot en lyckades vi dock hålla henne på benen och befria henne från en förfärlig massa hår och tovor, som hon verkligen borde ha varit tacksam över att bli av med.

Sen åkte Katrin, och inte förrän hon hunnit iväg upptäckte jag att jag hade glömt ge henne pengarnas som jag är skyldig Arvid. Förhoppningsvis kommer dock både hon och Niklas tillbaka ner nästa vecka, så jag äntligen kan göra mig oskyldig då.

Om jag bara lyckas komma ihåg det...

Värmen fortsätter oförändrat, och jag har gett upp att försöka få någon sorts trädgårdsjobb gjort – det är helt enkelt för varmt utomhus på dagarna, så det är smartare att hålla sig inomhus. När jag ska försöka sammanfatta vad jag normalt gör under en dag just nu, blir det direkt pinsamt, eftersom svaret är - i stort sett ingenting vettigt.

Jag stiger förstås fortfarande upp vid sextiden. Man kan undra varför, eftersom det är åratal sedan jag slutade jobba. Men min dygnsrytm är väl inställd på den tiden, åtminstone så här års, när det ljusnar ett par timmar tidigare. Möjligen är det också så enkelt att jag väcks av tidningsbilen, som tydligen kommer klockan sex. Jag går i alla fall första snabba morgonrundan med Nelly vid sextiden, då det fortfarande är hyfsat svalt, då alla grannar fortfarande sover, och deras katter förhoppningsvis är inomhus.

Sedan tillbringar jag ett par timmar framför datorn, då jag läser två morgontidningar plus ett antal artiklar ur Washington Post, som datorn har valt ut åt mig, tydligen baserat på ämnen som jag tidigare har sökt på. Just nu handlar alltså de flesta om Trump. Eller om corona, inte för att jag är särskilt intresserad av det ämnet just nu, utan för att alla andra tycks vara det. Själv är jag hjärtligt trött på corona, men av någon anledning tycks datorn – som annars är ganska lyhörd – inte ha uppfattat detta.

Den första riktiga promenadrundan med Nelly sker mellan halv åtta och halv 10, då temperaturen fortfarande är någorlunda dräglig. Hundpromenaderna leder faktiskt till en hel del ofarliga kontakter utomhus, även om min vanligaste hundpromenadkompis Marianne fortfarande håller sig i corona-karantän på landet med sina två glada welshpojkar. Då och då stöter man på folk som man känner, och växlar några ord med, och även de man inte känner, börjar så småningom kännas som bekanta, eftersom man ju oftast möter samma människor vid samma tid, dag efter dag.

Efter långrundan lägger jag mig framför Tvn med morgonmålet, där jag sedan blir kvar i ett par timmar. Det händer till och med ibland att jag somnar framför Tvn, vilket ju inte tyder på att programmen varit särskilt intresseväckande. Bortåt tvåtiden brukar Nelly och jagvakna tillräckligt för att ta oss ner till Talludden för ett dopp. Det brukar vara folktomt där, vilket ju är en förutsättning för att ha med hunden till badstranden, men på sistone har det oftast varit en familj med rätt många barn där, när vi anländer. Klippstranden är ju lång, så Nelly och jag parkerar oss lite längre bort, men det brukar av någon anledning ändå bli signalen till familjen att packa ihop och lämna stranden i sin båt, trots att Nelly snällt håller sig till min ända. (Förmodligen tror de att jag äger stranden, eftersom jag kommer från land, och att de alltså själva gör intrång).

Före eller efter doppet blir jag ibland inbjuden ner till Gun och Göran för en pratstund över ett glas vin. (Glaset och vinet tar jag såhär i coronatider med mig hemifrån och vi håller avstånd mellan stolarna, så smittrisken lär vara försumbar. Annars tillhör vi förstås alla tre riskgrupper, eftersom både Gun och Göran har olika krämpor, och jag själv visserligen är förargelseväckande frisk, men sex år äldre än dem).

Sen blir det TV igen på kvällen, och lite för ofta somnar jag mitt i ett program och vaknar en bit in i nästa. Då har temperaturen åtminstone hunnit bli dräglig igen, och det är bara ett ge sig ut i halvmörkret för sista rundan med hunden, innan vi båda ramlar i säng för gott. Och så har ännu en dag bara försvunnit, utan att jag kommit mig för med att lyfta upp Nelly på trimbordet, vilket annars varit planerat i veckor. Jag har helt enkelt ingen energi...

Veckodagbok 3/8 – 9/8;   Sommaren lider mot sitt slut

Vädergudarna har förstås inte insett det ännu, men egentligen är det väl väl nästan höst? Det är fortsatt soligt och varmt, men den enstaka regndag som kom på onsdagen var mycket välkommen. Det var knappast något ösregn, snarare ett glest droppande, men eftersom droppandet pågick i stor sett hela dygnet, blev effekten ändå påtagligt uppfriskande. Enligt Gun, som har regnmätare, blev det totalt 70 millimeter, men det låter nästan lite otroligt.

Värmen gör att jag i stort sett inte ids göra någonting utomhus, så det hår blir en kort krönika. Det enda jag aldrig fuskar med är Nellys morgonpromenad, den går vi i ur och skur vid samma tidpunkt. Men å andra sidan är den fixa tidpunkten halv åtta på morgonen, så vi slipper den värsta hettan. Vi varierar mellan tre olika lokala varianter; Stadsskogen, Svärds Skog, eller en kombination av båda. Det finns gott om stigar att välja på, så vi det här laget har jag fixat till sträckningar som alla tar ca två timmar.

Efter det ligger jag på rygg framför TVn ett par timmar, och det lilla trädgårdsarbete som blir utfört under eftermiddagen, försöker jag förlägga till skuggiga partier av trädgården. Men på något sätt har ändå alla de sedvanliga underhållssysslorna blivit utförda vid det här laget, dock numera med väsentlig hjälp av familjen Wellfelt. Katrin slår av alla gräsytor med deras röjsåg, och Niklas vadar varje år ut i dammen och drar upp en massa vass och andra vattenväxter med rötterna, för att hålla vattenspegeln öppen. I år har även Arvid gjort en stor insats med att kärra ut lövkompost och grus, (men honom betalar jag förstås per timme).

Själv svarar jag för efterslåttern med motorgräsklipparen, och senare för hopräfsning och uppsamling av gräsklipp och höstlöv. Materialet hamnar i ett stort antal ringkomposter av hönsnät, utplacerade på ett antal strategiska ställen i buskpartierna, Efter något eller några år kan det halvförmultnade materialet spridas ut i närområdet, varvid buskarna får ett välkommet tillskott av näring, och växer så det knakar.

Vid det här laget har de flesta av buskskärmarna längs omgivande vägar blivit så höga och täta att man knappast anar gräsytorna och dammen utifrån. Och inifrån döljer buskarna nästan all den kringliggande bebyggelsen, vilket förstås är slutmålet. Vid det här laget är det bara en kort sträcka av den övre, norra delen av Ferievägen, som inte är helt avskärmad, men efter ytterligare några år kommer nog syrénbuskarna längs det partiet att ha vuxit sig stora nog. (De planterades som decimeterhöga rotskott och sticklingar för några år sedan, så de har ändå vuxit till sig rejält).

Det är så varmt att till och med jag masar mig ner till sjön varje dag för att bada. Vattnet känns som ljummet te, säkert minst 23 grader. Nelly och jag badar ute på Talludden, eftersom hundar är förbjudna på vanliga badplatser. Vid det här laget har Nelly insett att jag inte är på väg att drunkna, så hon har slutat med de störande räddningsförsöken, men simmar fortfarande runt mig i cirklar, för att kolla att jag inte tänker försvinna. Badet är uppfriskande, men den långa backen hem gör att man nästan är lika varm som tidigare, när man väl tagit sig hem igen.

Wellfeltarna återkom tillfälligt på söndagskvällen, efter en kortare sejour hos Emilie nere i Halmstad, men på måndagskvällen försvinner de upp till Stockholm för återgång till arbetslivet. Nästa besök blir nog inte förrän i September, då även Emilie förväntas komma. Svampplockning är planerad, och förhoppningsvis hinner trattkantarellerna komma igång till dess, även om de vanliga gula, som det varit gott om hittills, nog lär vara på upphällningen då.

Det är alltid roligt att avsluta ett utdraget projekt, och för tillfället har jag två projekt som är på sluttampen; hörnet uppe mot van der Puttens och nordvästra delen av dammstranden. Båda är uppfyllnadsarbeten, och samtidigt får jag chansen att göra i ordning arbetsytan innanför taxushäcken, genom att tillfälligt få undan innehållet i alla ringkomposterna på arbetsytan. Dessa kommer ju snart att fyllas upp igen med årets höstlöv, men innan dess får jag chansen att jämna till och snygga upp ytan. Taxushäcken mot vägen, som hittills fört en rätt tynande tillvaro, får ett behövligt tillskott av matjord på insidan, och grusytan innanför kan befrias från ogräs och rotuppslag, innan komposterna sätts tillbaka.

Övriga delar av kompostinnehållet hamnar mest som uppfyllnad av ojämnheter i kanterna av dammen och uppe i tomthörnet mot Puttens, där det behövs många skottkärror för att få tillräckligt jorddjup för en blivande buskskärm. Samtidigt har Putten rivit det fula, lutande vedförrådet, som hotade att rasa in på min tomt, och planerar tydligen en egen buskskärm på sin sida av staketet. Jag har haft en del hjälp av Arvid med att köra skottkärror i uppförsbacke, men han har varit rätt upptagen av kompisar på sistone. Senaste veckan har han dessutom varit i Stockholm, men han lär komma tillbaka i nästa vecka för att återta slavjobbet, enligt Niklas och Katrin.

Det har varit rätt fullt i båda familjehusen under sommaren, särskilt i Niklas och Katrin har gästerna avlöst varandra. Efter att Amandas gäng försvann förra söndagen dök faktiskt Boel och Lennart upp påföljande torsdag, faktiskt för första gången under hela sommaren. (Jag tror att det framför allt är Lennart, som oroar sig för Corona-smitta, men det går ju faktiskt bra att umgås utomhus på de båda verandorna, till och med om det regnar, eftersom båda har rejält tilltagna markiser).

Blekingebesöket kom lite oväntat. Amanda hade engagerat Signe och Tora för att städa huset efter henne och familjen, men eftersom städningen inte var inplanerad förrän till påföljande måndag, var huset ju inte i tiptop-skick när de dök upp. Jag var dock inne och kollade dagen innan, och det såg inte alltför illa ut, och sängkläderna hade de i alla fall hunnit tvätta. Nu blir städningen av under den kommande veckan, och sedan lär huset stå tomt igen fram till i september, då Emilie har aviserat ett besök för svampplockning med Moster Monster.

Vädret är fortsatt ganska behagligt, med mycket sol och en del nattliga skurar, och eftersom jag går den långa hundpromenaden tidigt på morgnarna, slapp jag den värsta hettan under den korta värmeböljan i veckan. Jag saknar bilturerna med hundarna, som Göran och jag brukade göra, men han verkar ha blivit sittande för gott, och det är tydligen Gun som tagit över rastningen av Castor. Själv tar jag ogärna ut bilen i onödan, så mina rundor begränsas numera till Stadsskogen, Bryngenäs och kombinationer mellan dessa.

Fast man ska ju inte klaga, det är nog inte många som har tillgång till så mycket attraktiv natur inom gångavstånd från husdörren. Stadsskogen innehåller betydligt större områden med orörd natur än man skulle tro, om man bara passerar igenom den tättbebyggda centrala delen med bil. Det finns ett rikt förgrenat stigsystem, och om man väljer att hålla ut långt i ytterkanterna, kan en skogsrunda där lätt ta över två timmar. (Det är faktiskt lätt att gå vilse också, eftersom skyltningen är lite konstig. Skyltsystemet visar bara vägen mot olika utgångar, inte in i skogen, och har man inte koll på var utgångarna ligger, är det lätt att hamna fel).

Bryngenäsområdet erbjuder en helt annan miljö, ett öppet kulturlandskap kring slottet, Bryngenäsviken och Mjörnstranden, med osedvanliga skönhetsvärden. De sluttande beteshagarna kring viken är befolkade av betande hästar och får – och under senaste veckan även av en enorm flock med vildgäss, säkert mer än hundra individer. De här gässen borde egentligen varit uppe i norra Sverige så här års, men av någon anledning kom de aldrig iväg dit, och flocken har nu mångdubblats i storlek, efter att de förmodligen har häckat i den relativt skyddade miljön kring viken.

Samma flock drar runt i hela Alingsåstrakten, och familjens sommarhusbesökande ungdomar – och även lokalbefolkningen - har varit irriterade i år, eftersom både fotbollsplanerna vid Mjörnvallen och Playa Mjörn är fulla med fågelbajs. (Förra året skylldes bajset på Playa Mjörn på hundägare, men i år är det väldigt uppenbart var det kommer ifrån).