Förra veckan hade jag strul med sotningen, vilket åtminstone delvis var mitt eget fel, men ändå till större delen orsakades av att det var en annan sotare än den normala. Det slutade med att han drog iväg utan att ha sotat braskaminen i det gamla huset, eftersom han hävdade att uppgången till denna inte var säker. Jag fattade ingenting, eftersom det aldrig varit några problem med sotningen tidigare, och inte förrän han åkt insåg jag att han trott att han förväntades klättra upp på det högsta partiet av fasaden, där det dessutom inte finns någon stege på själva taket. Eftersom han inte kände till förhållandena, hade han inte fattat att uppgången till den gamla skorstenen fanns på baksidan av huset. Där kan man komma upp väldigt enkelt i vinkeln mot sovrummet, och sedan gå bekvämt i en svagt sluttande takränna.

Jag mejlade förstås sotningsfirman och förklarade situationen, och på måndagen kom sedan den ordinarie killen, som kände till förhållandena och fixade det hela på fem minuter. Men dubbel betalning för extra framkörning blev det förstås ändå.

Älgjakten drog tydligen igång redan den 12 oktober, så jag har alltså levt farligt under förra veckan. Nu blir det att hålla sig till säkra områdenunder hundrundorna, åtminstone den närmaste tiden. Jakten pågår ända till 28 februari, men jägarna brukar ju vara mest skjutglada den första veckan, sedan lugnar det ner sig, efterhand som de fyller sin kvot. Jag hade inte ens koll på att jakten börjat i år; det fick jag veta genom en ren slump av en annan hundägare, som jag mötte på stora fältet i Lövekulle, under förmiddagsrundan på torsdagen, då jakten redan hade pågått i flera dagar.Nog tycker man att det borde ha stått något i lokaltidningen om saken, men om det nu gjorde det, så tycks jag ha missat det helt.

Det innebär dockegentligen inga större inskränkningar för min del. Nu för tiden tar jag bara ut bilen på torsdagar, i samband med de vanliga veckoinköpen, annars blir det antingen Stadsskogen eller Svärds Skog och Bryngenäs, som nog alla kan betecknas som ”säkra ” områden, och som ligger inom gångavstånd hemifrån. Jag hade för övrigt redan hunnit gå en runda i Karin Boyes park i Mariedal under första jaktveckan utan att stöta på några älgar eller jägare där, så jag räknar med att den ska vara säker även framdeles. Marianne och jag har också träffats där igen under veckan; de brukar komma in till stan då och då, även om hon och Lasse fortsätter sin frivilliga coronaisolering ute på ön ett tag till.

På onsdagen råkade jag dessutom träffa Sofia med unghunden Walter borta vid Bryngenäsgrinden, och Nelly, som annars är ganska ointresserad av andra hundar, blev oväntat förtjust i honom. Det blev ett väldigt springande och brottande under hela vägen hem, och så mycket motion hade nog inte någon av dem fått på väldigt länge. Det fungerade så bra att Sofia och jag bestämde att träffas igen på fredagen. Ännu en ljuspunkt var att Gun kom upp med ett paket fil, som räcktenågra dagar extra. Hon får numera sin mat hopplockad i affären, så de kan hämta den i ett fack utanför, men själv struntar jag i coronan och handlarsjälv. Det är så lite folk i affären vid den tiden på förmiddagarna då jag handlar, att jag har svårt att tro att det innebär någon större rusk.

Vädret är fortfarande nästan sommarlikt, och Gun och jag har kunnat umgås coronasäkert, genom att ta ett glas vin tillsammans utomhus på eftermiddagarna. Ibland är Göran med, men ofta sover han middag vid den tiden. Beroende på vädret sitter vi antingen på dansbanan eller under balkongen nere vid brunnen, och nu när det börjar bli kallare planerar Gun att skaffa någon sorts utomhusugn, så man kan hålla värmen genom att elda kvistar. Jag har försökt föreslå infravärme i undertaket vid källarentrén som en effektivare lösning, men av någon anledning vill Gun absolut inte höra på det örat. Synd, för det skulle nog annars kunna förlänga utefikandet med flera månader.

Det börjar ju definitivt bli höst, och rätt mycket löv har redan hunnit falla, så det är gula mattor på marken lite varstans. Asp och rönn har redan skiftat färg, men den riktiga explosionen av glödande höstfärger har inte riktigt startat ännu. På lördagen bestämde jag mig för att det var dags för en sista gräsklippning, innan de aviserade regnen börjar igen, så jag jobbade mig igenom större delen av ängsmarken runt dammen, och även den yttre ängen mot vägen. Det tog hela eftermiddagen, och två påfyllningar av bensintanken innan jag var klar, men nu åker maskinen definitivt in i skjulet för vinterförvaring. Räfsningen får anstå tills resten av löven faller.

Hjärnsläppen har varit flera det här året, men det jag fick på tisdagen i veckan var det värsta hittills. De orsakas förstås av stress, som jag pallar sämre och sämre för, och nu under coronatiden är man ju på något sätt i ett tillstånd av ständig stress. Normalt klarar jag av en händelse om dagen utanför de normala rutinerna, men i dag hade jag två. Dels skulle jag äntligen på fotvård, som jag ju lyckades sabba tiden för sist, och dels skulle jag ta ut pengar åt tvillingarna, som avslutade det sista utomhusjobbet i veckan.

Deras jobb med att byta ut trasiga tegelpannor på taket har växt hela tiden, eftersom de upptäcker nya problem medan de håller på. De hade fått ta hem en ställning och även köra hem nya takpannor i omgångar hela tiden, och när de nu skulle se över tillståndet även på uthuset, visade sig taket där vara så dåligt att både pannorna och läkten på baksidan behövde bytas ut. Det blev att köra med dem in till stan för att betala för läkten, och samtidigt skulle jag alltså ta ut pengar för deras lön, som hade växt till åtskilliga tusenlappar under tiden. Av någon anledning ville dock automaten på torget inte ta emot kortet, och eftersom jag ändå skulle in till stan senare för att gå till fotvården, bestämde jag mig för att jag kunde ordna saken i samband med det.

Fotvården gick att betala med kortet utan problem, men sedan skulle jag alltså ta ut kontanter till tvillingarna. Eftersom automaten vid torget hade krånglat tidigare, och eftersom det ändå var dags att veckohandla, bestämde jag mig för att åka bort till Lidl, där jag fyllde en kundvagn till bredden, eftersom det var ovanligt många basvaror som behövde fyllas på i förråden. Men när jag kom till kassan var det stopp igen, kortet accepterades inte. Där stod jag, med ett krånglande kort och en överfylld kundvagn, medan kön bakom mig växte allt mer. Det fanns en uttagsautomat tvärsöver gatan, men även den spottade ut kortet. SE-banken la ner sitt kontor i stan för ett par år sedan, så det fanns ingenstans att gå för att få ut kontanter. Det blev att lämna varorna i butiken och köra hem för att försöka ringa banken, vilket visade sig vara svårare än väntat.

Till slut hittade jag ett kundnummer att ringa till, men det visade sig vara flera timmars väntetid för att komma fram där. Och medan jag väntade på att bli uppringd upptäckte jag plötsligt vad problemet var: Eftersom jag haft ovanligt stora utgifter under månaden hade jag helt enkelt övertrasserat kortet.

Sen dess har jag försökt febrilt att hitta ett sätt att överföra pengar direkt till kortet via internetbanken, men av någon anledning hade jag svårt att lyckas med detta, möjligen för att kortsystemet inte alls är uppbyggt för att man ska kunna betala in pengar mitt under löpperioden. Jag tror att jag till slut lyckades med att få över 10000:- framåt middagstid på onsdagen, men helt säker på det kommer jag inte att vara förrän på fredagen, eftersom det tar ett dygn innan pengarna syns på kontot.

Nu stod jag där alltså med ett betalkort som möjligen inte kommer att vara användbart förrän om en dryg vecka, när kortet automatiskt fylls på, och små möjligheter att få tag i kontanter, eftersom SE-banken la ner sitt Alingsåskontor för ett par år sedan, och jag inte direkt hade lust att köra till Lerum för att ta ut pengar.

Möjligheten att manuellt sätta in pengar på kontot tycks inte existera, och efter några timmars fruktlösa försök vid datorn, gav jag upp och ringde banken. Men från den fick jag förstås ingen praktiskt hjälp, vilket jag ju borde ha begripit från början. Till råga på eländet förväntades jag efter samtalet att svara på en rad frågor om hur nöjd jag var med servicen, och eftersom jag vid det laget var extremt frustrerad blev betyget inte särskilt högt. Jag tyckte faktiskt synd om den stackars tjänstemannen som haft oturen att svara på mitt samtal, för det var ju inte hans fel direkt.

Det finns förstås reservmat i frysen, och filmjölken kommer att räcka till på lördag. Jag lär alltså inte direkt svälta ihjäl, men att börja dagen med en tallrik fil och müsli är något väldigt viktigt för mitt välbefinnande, så när den tar slut blir det kris. Förhoppningsvis kommer dock det andra bankkortet fram innan det är frukostdags igen...

P.S Det hela löste sig dock till slut, genom att jag faktiskt lyckades föra över pengar till det andra kortet via hemsidan på nätet. Jag kunde därmed fylla på förråden på lördagen, och behövde alltså inte svälta under helgen.

För tillfället ligger fokus på att färdigställa planteringen uppe vid gränsen till Puttens, för att eventuellt kunna plantera där redan i höst, om jag nu skulle råka göra några fynd på de kommande höstreorna. Även om min kroppsliga energinivå fortfarande är låg, tycks jag inte kunna låta bli att kolla plantkatalogerna på nätet. Men utomhus har inte mycket blivit gjort under den här säsongen.

Insatserna i parken är i stort sett begränsade till att klippa bort en del sly längs huvudstigen utmed bäcken, och rensa undan nerfallna grenar och kvistar, som det finns gott om överallt. Det har varit en rätt blåsig höst, och inte ser det direkt ut att bli lugnare framöver.

Dock skulle jag gärna vilja tömma även den högra komposten vid uthuset, innan höstlöven måste tas om hand. Än så länge håller dock grönskan i sig, och det är bara asparna som har börjat skifta färg och tappa gula blad på marken.

Under söndagen kom Anna och Julia på besök med lilla Lelle, och det blev coronafika utomhus hos Gun, medan Nelly och Lelle tävlade om att försöka klättra upp i knäet på folk. Castor var den enda som höll sig någorlunda på marken, men han är ju också i största laget för att vara knähund.

Även Katrin var nere på egen hand under helgen, för att umgås med föräldrarna, och Anna och jag träffade henne lite kort vid ytterdörren. Coronan sätter ju fortfarande stopp för närmare umgänge inomhus. Gun och jag brukar ta en eftermiddagsfika tillsammans utomhus, men jag har inte varit inne i något av husen, sen epidemin startade i mars. Emilie är fortfarande den enda i familjen som faktiskt har haft corona.

Helt isolerad är man ju ändå inte när man har hund. Nelly och jag träffar andra hundägare på våra långpromenader, och växlar några ord på behörigt avstånd. Marianne har också kommit tillbaka från den självvalda karantänen på ön, och våra tre welshar var hellyckliga över att få träffas i veckan, och rusa av sig lite överenergi tillsammans i skogen vid Gerdsken.

Apropå Welsh, så har en av grannarna i området tvärsöver Lövekullevägen just skaffat sig en welshvalp. Nelly och jag träffar den ibland på våra förmiddagsrundor, och den är naturligtvis helt ljuvlig. Men när grannen berättade att de valt ras delvis baserat på att Nelly alltid går lös och verkar så lätthanterlig, så blir jag lite orolig å deras vägnar. För Nelly må vara lätthanterlig nu, vid 8 års mogen ålder, men av alla mina valpar – (och jag har haft sex, av fem olika raser) – har hon varit den garanterat vildaste, under hela valp- och unghundstiden.

Jag gick förstås dressyrkurser med henne, liksom med alla de andra, men efter tre försök gav jag upp alla planer på att få henne dresserbar. Hon hade ett uppmärksamhetsspann på mindre än 20 sekunder, och det enda hon någonsin varit bra på är inkallning. Där var hon garanterat bäst i klassen, men det är ingenting som jag själv kan ta åt mig äran av, för det ligger i raskaraktären. Alla spaniels har ett ca 40 meter långt, osynligt koppel till sina ägare, och man behöver bara gömma sig bakom en sten eller ett träd några gånger, för att sätta det i funktion. Men vill man ha en dresserbar spaniel, ska man välja en Engelsk, inte en Welsh.

Vattenståndet i dammen har blivit extremt lågt efter den långa sommartorkan, och botten var blottad på en bra bit vid utloppet, så redan förra veckan bestämde jag mig för att fylla på med vattnet till bäcken. Det fick sedan rinna ett helt dygn, och nu ser näckrosorna ut att ha det bättre. Jag har också försökt fördröja utflödet så mycket som möjligt, genom att höja nivån innanför en låg stödmur, upp till samma nivå som omgivande stigar. Och redan för två veckor sedan dumpade jag ett par kärror väggrus närmast vattnet, för att förhoppningsvis täppa till en del hål i stödmuren.

Nu när det blivit lite svalare har också arbetslusten återkommit, och det blev åtskilliga nya kärror grus redan under förra helgen för att höja nivån på stigarna runtomkring. Projektet har hela tiden växt. Från början planerade jag bara en begränsad utfyllnad vid det ursprungliga utloppet till stenkistan. Men efter ett par torrsomrar, när jag har behövt fylla på nivån i dammen med vattenledningsvatten flera gånger, beslöt jag mig för att försöka begränsa utflödet lite bättre. Det ena leder till det andra; börjar man justera nivån på något ställe drar det ofta med sig konsekvenser i andra delar av närområdet. Stödmuren mot dammen har nu höjts med ett par skift, och utfyllnaden, som från början hade en rätt blygsam omfattning, har höjts upp till samma nivå som omgivande stigar, och därmed ökat betydligt i volym.

Det innebär också att jag plötsligt har fått ont om utfyllnadsmassor, eftersom de flesta av mina äldre lövkomposter numera redan är tömda, och de kompostringar som återstår runt dammen till större delen är fyllda av vass, som drogs upp av Niklas under årets dammrensning. Med vassen följde rätt mycket rötter, som fortfarande inte är nerbrutna, så just de komposterna lär behöva ligga till sig ett bra tag innan de blir användbara. Jag kommer alltså förmodligen inte att kunna avsluta det här jobbet innan de nya höstlöven hunnit fylla på lagren igen. Det är faktiskt första gången som just det här inträffar, och det är rätt irriterande att inte kunna avsluta ett projekt på grund av materialbrist.

Jag har dock redan börjat fundera på vad jag ska plantera där. Det är en väldigt exponerad plats där två huvudstigar löper tillsammans mot den norra entrén, så det bör ju vara något rätt spektakulärt man väljer för planteringen. Alltså antingen fin vårblomning eller sprakande höstfärg – (eller helst bådadera). Samtidigt är växtförhållandena lite problematiska, eftersom det, åtminstone delvis, kommer att vara sakta flödande vatten i botten av utfyllnaden, bara ett par decimeter under markytan. Vad jag än väljer att plantera måste alltså vara något som klarar att stå med rötterna i vatten mer eller mindre permanent. Jag har redan börjat titta i växtkataloger, men någon plantering blir det förmodligen inte i år, om jag nu inte lyckats hitta något riktigt fördelaktigt under höstrean på plantskolorna. Det är onödigt att riskera vinterskador, särskilt som sortimentet så här års alltid är begränsat.

Mitt andra utfyllnadsprojekt uppe vid gränsen mot Puttens hade också mer eller mindre stannat av under värmeböljan. Men nu när det börjar bli lite svalare har jag återtagit det ganska tunga jobbet med att köra upp kärror med väggrus och jord från dubbelkomposten vid uthuset, för att avsluta uppfyllnaden. Men även där kommer jag ganska snart att få brist på organiskt material, eftersom bara hälften av den högra komposten återstår vid det här laget. Och inte heller där lär det bli någon plantering i år. Jag har visserligen ett tiotal självförökade rhododendron på gång, som är tänkta att hamna uppe i det här hörnet, men de är lite för små ännu för permanent placering. Förmodligen kommer de dock att att få övervintra i sina krukor häruppe. (Om de inte dör ut under tiden, eftersom jag ofta glömmer att vattna dem).

Samtidigt som jag jobbat med utfyllnaden uppe vid min tomtgräns, har Puttenn bestämt sig för att snygga upp på sin sida. Det ganska fula vedskjulet, som dessutom lutade betänkligt in mot min tomtgräns, har nu flyttats över till andra tomthörnet, vid stigen mot trappan, och han har redan hunnit plantera en del buskar på sin sida av staketet. Det kommer alltså att bli ett definitivt lyft i den här delen av tomten, men mycket jobb återstår fortfarande.