Under ganska många år på nittiotalet veckopendlade jag till Berlin. Det var efter berlinmurens fall, 1989; den dramatiska vändpunkt som i Östtyskland, kallades ”die Wende”

Nyligen blev jag påmind om den här perioden, i samband med en utställning kring arkitekten och konstnären Hundertwasser, som anordnades på akvarellmuseet i Bohuslän under förhösten. Jag missade tyvärr utställningen själv, eftersom Göran&Gun och Boel&Lennart alla gärna ville se den, och någon måste ju stanna hemma för att ta hand om hundarna.

Men det blev alltså en påminnelse om en liknande utställning, som jag såg någon gång under min berlinperiod på nittiotalet. Jag har också ett mycket starkt minne av ett av hans arkitektoniska verk, det s.k ”Hundertwasserhaus” i Wien, som jag besökte någon gång under början av tvåtusentalet. (Jag vill minnas att besöket ingick i vad som egentligen var en musikresa, och att Gun var med, men mitt minne börjar bli så mögligt och virrigt att jag är osäker på detaljerna. Hur som helst; han är en väldigt annorlunda arkitekt, och en av mina absoluta favoriter).

Men framför allt fick det mig att minnas min egen berlinperiod, som jag annars inte har tänkt på under väldigt många år.
Det var en märklig situation, och att jag över huvud taget hamnade i den, berodde på att de flesta arkitekter och ingenjörer hade svårigheter med att få in jobb i Sverige under lågkonjunkturen i början av nittiotalet. Murens fall och ”die Wende” 1989 innebar att en helt ny marknad plötsligt öppnade sig. Svenska företag var dessutom populära där nere, så det var oväntat lätt att få uppdrag. (Östtyskarna gillade inte riktigt västberlinarna, som de ansåg vara arroganta och överlägsna, och döpte till Wesserwisser”).

Nästan alla svenska företag skulle plötsligt ragga jobb i Berlin. Så även VBB, och vi hade dessutom en fördel framför konkurrenterna, eftersom vi faktiskt hade en östtysk i personalen, min chef Rolf Oesterreich. Att jag själv hamnade i berlin-teamet berodde på att jag haft tyska som andraspråk på högstadiet och gymnasiet. Min skoltyska var förstås oerhört rostig, men den var ändå en enorm fördel, eftersom få av mina kollegor alls hade läst tyska i skolan – engelska och franska var betydligt populärare val.

Första steget i berlinetableringen blev förstås en intensivkurs i tyska, för alla som stod på placeringslistan. Jag minns att jag ganska omgående lärde de andra kursdeltagarna min båda favoritfraser på ”Küchendeutsch” från gymnasietiden – ”Das hätte ich nicht haben tun mögen müssen!”och ”Scheisse und Bajse”. Kursledaren blev först väldigt chockerad , för ”Scheisse” var tydligen något av det grövsta man kunde säga på tyska. Men frasen smittade omedelbart av sig, och snart sa alla på kursen – inklusive kursledaren – ”Scheisse und Baisse” i var och varannan mening.

VBB öppnade alltså ett lokalkontor i Berlin, där min betydligt yngre kollega Gunilla Murnieks svarade för arkitekt- och samhällsplaneringen på plats, medan Rolf och jag veckopendlade ner varannan vecka, för kundmöten och ackvisition. Chef för Berlinkontoret blev en landskapsarkitekt, Erik Skärbeck, som senare blev professor på Chalmers, fast han förstås numera är pensionär. Från Berlintiden fick han med sig principen om miljökompensation, som även introducerades i Sverige. (Varje negativ effekt för miljön av en fysisk plan, ska enligt principen kompenseras genom motsvarande positiv åtgärd).

Jag vägrade själv att flytta till Berlin, med hänvisning till katt, häst och en åldrig mor, (hund hade jag ingen under den perioden). Dock gick jag med på att veckopendla för kundmöten och besök i planeringsområdena, under förutsättning att den tidskrävande rapportskrivningen kunde ske på hemmaplan. Rolf var nära pensionen, och försökte därför också begränsa sin insats på plats. Gunilla blev därmed den mera långvariga svenska arkitektkontakten i Berlin. Under mina Berlinbesök bodde jag med henne i firmalägenheten, som var ganska stor, eftersom även andra kolleger på VBB, framför allt VA-tekniker, också använde den. Gunilla var betydligt yngre än jag, men vi trivdes bra ihop, umgicks även på fritiden och gick bl.a regelbundet på den enda engelskspråkiska biografen i Berlin, för att få en paus från all tyska.

Det var en bisarr period under min yrkeskarriär, och hur jobbigt det än var medan det pågick skulle jag inte ha velat vara utan den. Det gav en relativt djup inblick i en totalt annorlunda kultur under radikal förändring, både fysiskt och psykiskt. Och även om jag säkert missade en del av nyanserna på grund av språksvårigheter, var det en absolut unik upplevelse. Vi fick faktiskt också in en hel del jobb, för behovet av både planering och projektering var enormt i Östtyskland, med ett gammalt och ytterst förfallet husbestånd.

Det var ont om både plan- och byggjobb i Sverige under nittiotalet och Berlinuppdragen kom som en räddning. Ofta ledde dessutom planjobben till en uppföljning med projektering, och jag generade därför jobb även till mina husritande arkitektkollegor på VBB. Under rätt många år på nittiotalet jobbade jag enbart med tyska uppdrag, mest i de olika delstaterna på östsidan av Berlin. Jag skrev rapporterna direkt på min rostiga skoltyska, och vår utomordentliga tyska sekreterare Edeltraut på Berlinkontoret snyggade sedan till språket innan de nådde kunderna. De tillhörande kartorna och ritningarna togs däremot huvudsakligen fram av kartriterskorna på på Göteborgskontoret.

Tyskarna hade dessutom ett planeringssystem, som skiljde sig rätt radikalt från vårt eget. Varje fysisk plan, på alla olika nivåer, skulle åtföljas av en ”Grönplan” som behandlade förutsättningarna och konsekvenserna för naturvård, jord- och skogsbruk. Här var jag faktiskt lite på min mammas gata, eftersom jag alltid varit naturintresserad, och därmed var väl påläst med artkunskap bland både djur och växter – till och med rätt många latinska namn fanns redan på plats i mitt huvud.

Berlinperioden fick sedan en efterbörd på Chalmers, där jag anlitades för både föreläsningar och kurser, speciellt om grönplaneringen, som ju saknades i Sverige. Jag skrev till och med en sorts slutrapport för BFR; ”Bebyggelse- och grönplanering i Berlin”, har jag för mig att den hette. Det hjälpte mig igenom en period då det fortfarande var ont om planeringsjobb, och blev faktiskt det sista jag presterade under min arkitektkarriär.

Jag fuskade nämligen, och gick i pension något år för tidigt. (Det kostade mig förstås en hel del i pensionspengar, men det blir ändå tillräckligt över för att leva på).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...