Inlägg publicerade under kategorin resor
Det löste sig till slut med bilen. Nästan. Jag fick visserligen tillbaka den redan den på tisdagen, efter att den stått och väntat på verkstaden i fyra dagar, innan det nya säkerhetsbältet äntligen anländefrån Skåne på måndagen. Men när jag skulle köra hem efter att ha droppat in på Lidl för att handla det nödvändigaste, började vindrutetorkaren på bakrutan plötsligt att gå, och gick inte att stänga av. Väldigt irriterande, men inte tillräckligt för att ta den tillbaka till verkstaden.
Bilen gick sedan igenom slutbesiktningen på torsdagsmorgonen, men bakre vindrutetorkaren går fortfarande hela tiden. Fast jag kör ju så lite att jag förmodligen kommer att leva med det ett bra tag. Det är jobbigt att vara utan bil, även om jag normalt bara använder den en gång i veckan.
På torsdagen ringde en gammal barndomsvän, Göran Hammarskjöld. Han hade tydligen, liksom jag, blivit kontaktad av Göran Lundin, som ju håller på att skriva någon sorts historik över Lövekulle. Vad de nu båda var ute efter var en bild av Hammarskölds hus, efter att det byggts till. Tillbyggnaden var alltså ritad av mig, men jag hade uppenbarligen inte haft något intresse av att dokumentera mitt arbete, för några husfoton hittade jag inte någonstans i mina gamla album.
Där fanns en del väldigt tidiga bilder av Boel och mig från barndomen, tagna av far. Men mina egna bilder, efter att jag börjat fotografera själv kring mitten av femtiotalet, innehöll i stort sett bara bilder av hästar och hundar, vilket ju var mina huvudintressen under ungdomsåren.
Jag hittade inte heller några ritningar på tillbyggnaden, trots att jag rimligen borde ha sparat dem någonstans. Under min hela yrkesverksamma karriär ritade jag faktiskt bara två hustillbyggnader, varav det ena var mitt eget hus. Resten av jobben var antingen detalj- och översiktsplaner eller informationsbroschyrer. Karaktären på båda husprojekten lär dock ha varit densamma; nytt kök och badrum plus ett jättestort vardagsrum med stora fönster, som kontrast och komplement till de ursprungliga sportstugorna, som alla hade utedass, små rum och litet kök, samt - märkligt nog – en ”pigkammare” innanför köket. Inneboende hembiträden, som väl numera är helt avskaffade, var vanliga på den tiden.
Men även om sökandet var resultatlöst, blev det ju ändå något av en nostalgitripp. Medan jag rotade omkring efter gamla fotografialbum och ritningar i förråden, stötte jag dessutom på ett annan nostalgiobjekt; en jättestor fotbollsaffisch från 90-talet med rubriken ”Vulkanerna på Stora Valla”. ”Vulkanerna” är alltså Degerfors IF, och varför idrottsklubben har det smeknamnet vet jag inte. Men just nu har de alltså kommit upp i allsvenskan igen, ser jag i tidningen idag, (12.12). Senast de åkte ur var alltså år 1997.
Nittiotalet var också ett besvärligt årtionde för svenska arkitekter. När Berlinmuren föll 1989 försökte i stort sett varenda större arkitektfirma därför slå sig in på den nya marknad som plötsligt öppnade sig i Östeuropa, genom att öppna filialkontor i Berlin. VBB var inget undantag, och jag veckopendlade till Tyskland i åtskilliga år för olika planjobb, bl.a i kommunerna Herzfelde, Lichtenau och Rüdersdorf runt Berlin. Problemet var dock att lönsamheten var låg, och många av firmorna gick på pumpen, när projektenså småningom sinade. Jag blev kvar i Berlin längre än de flesta, och när jag väl kom tillbaka till Sverige i slutet av nittiotalet hade jag svårt att komma igång på hemmaplan igen, eftersom de flesta av mina kontakter var för gamla.
Berlinperioden var dock inte första gången som jag blev omlokaliserad av VBB för att arkitektbranschen var i kris. Första gången var tjugo åt tidigare, i slutet av sjuttiotalet. Under större delen av 1979 var jag t.ex”utlånad” till Mölndals kommun, där jag faktiskt trivdes väldigt bra, och under någon period på sjuttiotalet jobbade jag också i Göteborgs kommun. Men i slutet av 1979 vann jag och VBB en arkitekttävling om Hallerna i Stenungsund, som i sin tur ledde till ett stort antal planjobb för de petrokemiska industrierna i samma kommun, och sysselsättningen var därmed tryggad för de närmaste åren
Räddningen under lågkonjunkturen på sjuttiotalet var annars ett antal informationsbroschyrer, som initierades av min kompis Sten-Göran Johansson. Riktigt hur det hela startade minns jag inte, men broschyrerna handlade antingen om elförsörjning och kärnkraft, eller om att om att få liv i döende industribranscher igen. Till dessa hörde alltså järnverket i Degerfors, men den jättestora Vulkan-affischen som jag hittade i förrådet, var förmodligen från 1993, då Degerfors IF förra gången tog sig upp i allsvenskan efter många års bortovaro. De åkte ur igen 1997, men nu är det alltså dags igen.
Heja Vulkanerna!
Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år
Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.
Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.
Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.
Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.
Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.
Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.
På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.
Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.
Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.
Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.
Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.
Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).
Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.
(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).
Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).
En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.
På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.
Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.
Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).
Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.
Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.
En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.
Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.
Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,
Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.
Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).
Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.
Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.
Det blev en trevlig jul, som traditionsenligt firades i dagarna tre, med inlånat långbord, eftersom vi var 20 personer med Katrins föräldrar. Mycket och god julmat som vanligt. Dagen före jul blev det dock inhandlad Pizza, som intogs på kvällen, eftersom några av familjemedlemmarna anlände sent, med tåg från Stockholm och Halmstad. På julaftonen var det traditionellt julbord, och på juldagen revbensspjäll med Katrins jättegoda sallad på brysselkål, tomater, stekt halloumi och granatäpplekärnor. Nelly deltog i firandet, men fick vara kopplad vid mitt ben större delen av tiden, för att hon inte skulle få för sig att ta för sig av läckerheterna. (Hon har oväntat stor räckvidd, och saknar helt hämningar, när hon tror att ingen ser henne).
På julaftonen uppfördes som vanligt det traditionella julspelet på rimmad vers, som skrevs av far 1948. (Fast med nya personer i rollbesättningen). Bara Boel och jag spelar fortfarande våra ursprungliga roller som oss själva, medan Josef har fått överta de långa rollen som Nisse Pyssling (som ursprungligen spelades av Göran Hammarskjöld). Niklas och Katrin spelade far och mor, Katrins föräldrar fick föreställa Tore och Edit, och Olas roll övertogs av Arvid). I år filmades spelet av Lennart Hildingsson, och på annandagen fick vi bese resultatet, som var förvånansvärt bra, trots att han bara använt sin mobilkamera.
Efter de tre intensiva helgdagarna var alla rätt utslitna. Själv gick jag mer eller mindre i ide, eftersom vädret inte direkt inbjöd till trädgårdsarbete. Bortsett från de dagliga hundpromenaderna med Göran tillbringade jag större delen av tiden antingen framför TVn eller dataskärmen. TV sände repriser av alla Harry Potter-filmerna, som jag missade på den tiden det begav sig, men nu passade på att titta på, (en om dagen). Mesta tiden har jag dock tillbringat framför datorn, eftersom Emilie redan dan före julafton skickade mig en nästan 20 sidor lång forskningsrapport på omständlig och "blomsterrik" tyska, som hon hoppades att jag skulle översätta åt henne. (Själv hade hon visserligen lyckats uppfatta innehållet "i grova drag" men hennes medarbetare, som är biolog, "fattar inte alls").
Nu jobbade jag själv ju visserligen i Berlin under åtskilliga år, men det var på nittiotalet, och den tyska jag tillägnade mig där har blivit betänkligt rostig under de senare 20 åren. Den var f.ö inte speciellt lysande ens på den tiden; Som bakgrund hade jag bara fyra års skoltyska, men eftersom det var mer än de flesta av mina kolleger kunde uppvisa, blev jag ändå utvald för uppgiften. Efter murens fall, 1989, skulle ju alla större konsultföretag öppna kontorsfilial i Berlin. Konjunkturen i Sverige var dålig just då, med svag orderingång, och eftersom Östtyskland uppenbarligen behövde en total uppryckning av bebyggelse och infrastruktur, trodde uppenbarligen alla, att de skulle skära guld med täljknivar där nere. (Verkligheten blev en helt annan, och de flesta firmorna gick med förlust på satsningen, men det är en annan historia).
VBB hade två infödda tyskar, båda på Göteborgskontoret, den ene var Rolf, som jobbade på min arkitektgrupp, medan den andre var civilingenjör inom VA-sektorn. Båda var emellertid rätt nära pensionsåldern. De lovade att ställa upp för ackvisition, sammanträden, allmän granskning och handledning, men ingen av dem var det minsta intresserad av att jobba i Tyskland på heltid, och definitivt inte av att flytta till Berlin. Det var emellertid en av landskapsarkitekterna på Malmökontoret, som visserligen inte var någon hejare på tyska, men däremot gärna ville bli chef för det planerade Berlinkontoret.
Därefter dammsög man personalen på folk som åtminstone hade någon erfarenhet av tyska språket, och på göteborgskontoret vaskade man alltså fram mig och Gunilla, som var en åtskilliga år yngre arkitektkollega på projekteringsavdelningen. Eftersom jag var samhällsplanerare, tyckte man tydligen att vi var en bra kombination, och skickade oss båda på intensivkurs i tyska.
Min skoltyska var som sagt väldigt rostig - det enda tyska uttryck jag regelbundet använde var "Scheisse und Bajse", vilket ju är s.k "Küchendeutsch", och dessutom väldigt opassande. Jag minns att kursledaren på intensivkursen blev djupt chockerad, första gången jag drog till med det, eftersom "Scheisse" tydligen är något av det grövsta man kan säga på tyska. Uttrycket blev dock snabbt populärt bland övriga kursdeltagare, och mot slutet av kursveckan sa alla - inklusive kursledaren - "Scheisse und Bajse" i var och varannan mening.
Gunilla, som var flexiblare och betydligt yngre än jag, gick med på att bosätta sig i Berlin; själv vägrade jag emellertid, med hänvisning till att jag hade hus, katt, häst och en åldrig moder att se efter. Jag lyckades komma under med en sorts halvmesyr, där jag jobbade varannan vecka i Berlin och varannan i Göteborg. I början, när Berlin-boomen var som starkast, var restiden rimlig, eftersom det då gick direktflyg till Berlin-Tempelhof. Men efter några år, när den värsta euforin hade lagt sig, och listorna på förbokningar blev allt kortare, blev det mellanlandning i Kastrup. Efter det blev flygresorna betydligt jobbigare, men då var jag redan fast i smeten, och kunde inte dra mig ur.
Vi var ganska många veckopendlare som skulle med på sista fredagsflyget hem, och eftersom planet alltid var fullbokat, hände det att inte alla kom med. Själv hade jag dock Silverkort, och mina resor bokades av sekreteraren flera månader i förväg, så jag blev aldrig kvarlämnad, även om jag minns att jag fick sitta i cockpit med piloterna under en av resorna. (det var f.ö väldigt intressant, och jag skulle gärna göra om det). Under den stora snöstormen i november 1995 fastnade jag dock på Kastrup, och fick ta färja och tåg hem. Eftersom vi skulle ha stor familjefest i helgen, och alla som skulle vara med anlände från olika delar av Sverige, var jag inte den enda resenären som blev försenad. Värst var det tydligen för Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste, som fastnade totalt på busstationen i Skövde.
De struliga resorna är det jag minns tydligast från Berlintiden, eftersom det för övrigt, åtminstone tidvis, ofta handlade om jobb nästan dygnet runt. 80-timmars arbetsvecka var inget ovanligt, när vi hade ett leveransdatum att hålla. Rolf var till stor hjälp under de första åren, eftersom han tog hand om ackvisition, korrespondens, korrekturläsning av texter, telefonsamtal och föredragningar på mötena ute i kommunerna, och dessutom lyckades samla ihop ett bra referensmaterial, med lagtexter och planexempel från andra tyska kommuner, (som jag senare ogenerat klippte och klistrade från). Så småningom försvann han dock allt mer ur bilden.
Otroligt nog lyckades jag ändå under Berlintiden faktiskt producera och leverera tre detaljplaner och två översiktsplaner, med tillhörande "Grönplan", och dessutom få dem godkända av de båda överordnade myndigheterna, som till råga på allt låg i krig med varandra. (I Tyskland upprättades nämligen bebyggelse- och grönplanering alltid separat och parallellt, för att tydligt lyfta fram alla problem och konflikter. Vi jobbade mest i Land Brandenburg, som efter "die Wende" övertagit planlagarna från den västtyska delstaten Nordrhein-Westfahlen, vars lagar hörde till de striktaste av alla delstater).
Ännu otroligare är kanske att jag mot slutet faktiskt själv skrev mina rapporter direkt på tyska, även om vår förträffliga, heltyska sekreterare Edeltraut naturligtvis friserade språket åt mig i efterhand. Men det var då det, och under de 25 år som gått sen dess, har min tyska åter rostat igen.
Emilies rapport visade sig därför vara en hårdare nöt än förväntat att knäcka, särskilt som ämnet, och därmed fack-vokabulären var helt annorlunda än för bebyggelseplanering. Dessutom hade mina tyska lexikon, på något outgrundligt sätt lyckats försvinna sedan Berlinåren. Som tur var hade maken Lennart med sig ett lexikon från Halmstad, när han dök upp dan före julafton, och efter det har det gått lite lättare. Vid det här laget har jag klarat av halva rapporten, och eftersom "deadline" inte är förrän den 17e, ska det nog gå bra...
Och ämnet är ju, som Emilie framhöll i följebrevet, "ack så viktig och intressant!" Vem vill inte veta allt om de mysteriösa paradisfåglarnas liv och leverne?
Det finns flera saker än vin- och spritkonsumtionen, som man kan behöva begränsa, när man kommer upp i min ålder. Fast just i min ålder kanske formuleringen snarare vara "Jag kommer aldrig mera att..."För rätt många av de här "aldrig-mera"-uttalandena är mindre en följd av aktiva beslut, än av den sorgliga omständigheten att man helt enkelt blivit för gammal för somliga saker.
Andra förändringar beror mera på ändrade vanor och preferenser, än på tvingande omständigheter bara för att man har blivit gammal och skröplig. För gammal är jag förvisso, men ännu inte särskilt skröplig. Jag promenerar minst två timmar om dagen med min hund, och jobbar oftast också dagligen i trädgården, när inte vädret är alltför uselt. (Fast det är det ju rätt ofta så här års, och arbetslusten blir också påtagligt mindre när det handlar mera om underhåll än större nya anläggningsprojekt).
Hittills har jag klarat mig utan både glasögon och hörapparat, även om varken syn eller hörsel förstås är vad de har varit. Och en del aktiviteter som jag dragit ner på beror nog mera på bristande motivation - (eller ren lättja) - än på att jag är fysiskt eller psykiskt oförmögen att utföra dem. En fördel med att bli gammal är också att man inte längre behöver göra saker som man helt enkelt inte tycker är särskilt kul. Att skylla på sin höga ålder är en förklaring, som de flesta godtar utan diskussion.
Nå, här följer i alla fall två av de mest näraliggande besluten, och i båda fallen grundas de på att jag helt enkelt blivit för gammal.
1. Jag ska aldrig mer köra bil i mörker.
Det här beslutet utlöstes av den årliga turen till kyrkogården på Allhelgonadagen, för att placera ett lyktljus och en hemmagjord krans från trädgården på mors grav. I vanliga fall brukar Gun och jag åka dit tillsammans, och även sätta ett ljus för hennes föräldrar uppe i Minneslunden. Mitt mörkerseende har varit dåligt ett bra tag, så det har länge varit Gun, som kört bilen, eftersom hon är sex år yngre och därmed ser bättre än jag.
Men den här gången ville Gun av någon anledning inte åka med dit, och eftersom Boel och Lennart råkade vara i Lövekulle, bad jag Boel följa med. Det var redan skymning när vi kom iväg, och mörkret föll så snabbt att vi till och med hade svårt att hitta fram till graven. När vi sedan skulle köra hem var det redan kolmörkt. Och av någon underlig anledning, som jag fortfarande inte förstår, lyckades jag hamna norr om Kungälvsvägen i stället för söder. (Förmodligen berodde det på en kombination av mörkret och ett tillfälligt utslag av mitt höger-vänster-förvirringssyndrom).
Hur som helst så förirrade jag mig totalt inne i Bolltorpsområdet, och eftersom jag inte hade en aning om var jag befann mig, blev det extra svårt att hitta ut igen. Det blev inte direkt bättre av att jag hade min kära syster i passagerarsätet, och att hon, av förklarliga skäl, hade en del synpunkter på mitt körsätt.Hon undrade också hur jag kunde köra vilse i Bolltorp, när jag faktiskt bor i Alingsås. Men jag har ju aldrig haft nägot ärende i Bolltorp, eftersom jag inte känner någon som bor där. Det tog säkert en kvart innan jag äntligen hittade en plats som jag kände igen, så att jag kunde orientera mig. Vi kom ju hem helskinnade, men efter den upplevelsen har mörkerkörning definitivt hamnat på min "aldrig-mera"-lista. Det kommer att krävas en akut nödsituation med livsfara involverad, för att jag ska bryta emot det.
(Ändå dröjde det bara någon månad, innan jag var nära att bryta löftet. Det var Emilie, som oväntat kom till Lövekulle över weekenden, och bad om skjuts från stationen. Tåget var inne halv fyra, så det var ett definitivt gränsfall, för skymning är inte så värst mycket bättre än mörker, men det gick bra - den här gången. Men nästa gång får hon definitivt ta bussen)!
2. Jag ska aldrig mera åka tåg till Stockholm för att fira jul
Julresorna till Stockholm har pågått i väldigt många år, och själva julfirandet där är alltid jättetrevligt, även om jag ibland fått sova under matsalsbordet p.g.a logistikproblemen. Det är resorna dit och hem, som successivt blivit allt struligare, särskilt som jag har hunden med mig och därmed kan råka ut för jobbigt sällskap i hundkupén. Oftast är det ju fyra platser kring ett litet bord, och har man riktig otur kan samtliga fyra platser vara upptagna av andra hundägare. Värst var det en gång när en av medpassagerarna hade två Grand Danois. Han hade visserligen bokat två platser, men de jättelika hundarna spillde hela tiden ut i mittgången, så förbipasserande till kafévagnen, som ligger intill, fick klättra över dem.
(Kattägare är lättare, eftersom de oftast bokar en extra plats att ställa kattburen på. Å andra sidan är katterna ofta stressade och spottar och fräser, så fort ens hund så mycket som ändrar ställning). Det brukar lugna ner sig efter ett tag, men bara så länge som man sitter still. Att gå till kafévagnen för en kopp fika är förstås uteslutet, och bara att gå på toaletten under resan blir ett stort företag.
Det stressigaste är dock att ta sig till och från stationen, och se till att komma på rätt tåg, eftersom det ofta går flera vid ungefär samma tidpunkt, varav ett är ett s.k mjölktåg, som stannar vid varenda station, och därmed tar två timmar längre än snabbtågen. Jag har en dålig vana att vara ute i sista minuten, och stressen har lett till att jag har hoppat på fel tåg minst två gånger, och även missat tåget helt en gång. Fram kommer man förstås förr eller senare men utan platsbiljett kan resan bli jobbig. Förra året lyckades jag själv gå på rätt tåg, men Boel och Lennart, som var tio minuter tidigare ute än jag, klev på mjölktåget. Jag såg dem på perrongen, men hann inte stoppa dem innan tåget redan börjat rulla. Mitt eget tåg gick 5 minuter senare, och jag kom fram två timmar före dem.
Nå, förr eller senare når man en punkt när man bara inte orkar längre, så i år meddelade både jag och Boel att vi fortsättningsvis skulle avstå från det trevliga julfirandet i Stockholm.
Nu ledde beslutet faktiskt till att Niklas och Katrin efter en del funderande bestämde sig för att flytta sitt eget julfirande till Lövekulle istället, och det var en oväntad bonuseffekt. Initialt var de rätt ovilliga, eftersom det ju innebar en del extra strul för deras del. Men i Lövekulle kan ju alla sova i sina egna sängar, och Katrins gamla föräldrar bor ju också i Alingsås, så visst finns det fördelar. Så i år blir det alltså Lövekullejul för mig igen, förmodligen för första gången sedan mor dog.
Det har varit Black Friday i veckan, och själv ägnar jag mig åt en halvhjärtad döstädning av mitt hus. Finns det ett samband? Förmodligen inte. Fast nog är Black Friday en påminnelse om alla de onödiga prylar vi samlar på oss.
"Döstädning" betyder ju egentligen inte att man är på väg att dö, (vilket möjligen var den ursprungliga betydelsen), utan att man försöker skapa lite ordning och reda i sitt liv, genom att sortera ut och slänga allt värdelöst skräp som man samlar på sig under livet. (Samtidigt hittar man förhoppningsvis de bortglömda dyrgripar, som försvunnit under årens avlagringar. Fast dit har jag inte hunnit ännu)...
Döstädning är ett till synes ändlöst jobb, som definitivt inte är kul att ta itu med. Städning är ju även normalt inte min favoritsysselsättning, och egentligen är jag inte heller någon direkt storkonsument av prylar. Däremot har jag alltid haft svårt för att slänga saker, och jag hör dessutom till den inte helt ovanliga delen av människosläktet, som samlar på gummiband, snör- och pennstumpar, och tomma skokartonger. Och vid 80 års ålder kommer man slutligen till en punkt då de flesta garderober och lådor är så fulla att man inte får plats med något mer. Och man bör ju göra sig av med en del av sina avlagringar, för att inte lämna för mycket sorteringsjobb efter sig till Familjen Familj, den dan man faktiskt dör.
Helst borde man förstås inte samla på sig onödiga saker alls. Tidningarna nu för tiden är fulla av artiklar om klimathotet, och förnumstiga råd om hur man bör förhålla sig till detta, för att åtminstone inte förvärra det. En del av råden är så tramsiga att jag nästan blir irriterad. Som t.ex att man ska köpa begagnade prylar istället för nytillverkat. Bättre vore väl att inte köpa så förfärligt mycket prylar alls? Hur mycket kläder och skor behöver man egentligen, och måste de absolut vara efter senaste modet? Och finns det inte andra saker som man skulle kunna avstå från? Är det t.ex en mänsklig rättighet att flyga till Thailand en gång om året?
Mat måste man förstås alltid ha, och plastkassarna, som man får i affärerna har utnämnts till en av de allra största klimatbovarna. Många av tidningsråden verkar gå ut på att man antingen ska ha med sig en egen tygkasse, eller välja papperskassar istället, (som väl inte heller är utsläppsfria)? Det enklaste rådet, nämligen att återanvända affärens plastkassar så många gånger som möjligt, har jag hittills inte sett i någon enda artikel. Själv föredrar jag plastkassar framför pappersdito, eftersom de tål väta bättre. Men å andra sidan återanvänder jag dem gång på gång, ända tills de faller sönder. (fast det brukar de inte göra förrän efter minst tjugo affärsbesök).
Ett större klimatproblem än bärkassarna är förmodligen alla onödiga hårdplastförpackningar kring småprylar. Den gamla typen av järnhandlare, där man kunde få hjälp av kunnig personal för att köpa rätt storlek och antal av skruvar, spikar och beslag, verkar tyvärr vara utdöda numera. Istället hänvisas man till gigantiska externa köpmarknader, med oändliga rader av hyllor och krokar, där minsta lilla pryl är inplastad i en tio gånger större plastförpackning, som dessutom senare visar sig omöjlig att öppna utan mejsel eller stämjärn.
Ett annat problem är usel kvalitet - en del saker faktiskt verkar faktiskt vara designade för att gå sönder efter en viss tids användning, så att man tvingas köpa nytt hela tiden. För tillfället irriteras jag mig på ett antal askar med odugliga tändstickor, som jag lurades att köpa sist jag handlade mat, eftersom affären inte hade några andra. De är av märket "Europa Hölzer", och faktiskt näst intill oanvändbara. Dels för att tändsatsen är så dålig att de i stort sett aldrig tänder på första försöket, och sedan ramlar av efter tredje eller fjärde. Dels för att själva stickan är så tunn att åtminstone en tredjedel av dem bryts av direkt när man försöker använda dem, och dessutom så korta att man behöver minst tre för att tända en brasa. Och eftersom det börjar bli kallt ute, tänder jag två olika braskaminer om dagen numera, så det blir rikligt med tillfällen att reta upp mig redan tidigt på mornarna. Ge mig tillbaka de gamla fina tändstickorna av märket Solstickan (de med den lilla pojken på asken)!
Men det största problemet med alla onödiga prylar är väl att hela samhället tycks vara uppbyggt kring konsumtion. Om folk slutar köpa, stannar tydligen hjulen, butikerna går i konkurs och massor av folk blir arbetslösa. Affärerna jobbar på övertid med att pumpa ut sin reklam, och typiskt amerikanska fenomen som Halloween och Black Friday har entusiastiskt adopterats av butikerna. (Thanksgiving har de dock inte lyckats införa hittills, åtminstone har jag inte sett något ökat utbud av kalkon och pumpa i min egen matbutik).
Just nu behöver jag faktiskt en printer till min dator, men det är uppenbarligen inte rätt tid att köpa den för tillfället, även om priset eventuellt skulle råka vara nedsatt. Jag försökte gå in på Elgiganten på nätet i fredags, men hamnade på en 10 minuters "Väntelista" för att över huvud taget komma in på websidan. Jag hängde kvar av ren nyfikenhet, och fick så småningom upp 861 träffar, (varav förstås de flesta var "slut i lager" eller "ej köpbar". Jag kan förstås vänta till nästa vecka, men då börjar väl adventsrean och senare mellandagsreorna, så det lär bli samma problem igen. Jag får nog klara mig utan printer till efter nyår.
Tidskrifter är en annan sak som jag har svårt att slänga, jag har alltid haft en tendens att spara hela årgångar i backar, framför allt av trädgårds-, häst- och hundtidskrifter. Den ursprungliga tanken var att jag skulle vilja läsa om dem, när jag blev gammal. Men nu är jag ju gammal, och ännu har jag inte lockats att titta närmare i en enda back. Över huvud taget läser jag mycket mindre nu för tiden, både böcker och tidskrifter; det blir mest bara TV och dagstidningar på nätet. Så tidskrifterna åker nog också till pappersinsamlingen, även om en del av dem möjligen har nostalgivärde på nätet.
Den sista tanken leder mig till"Vintagefenomenet" och kapitlet kläder, men jag har redan varit långrandig nog, så det sparar jag till en annan vecka...
De sista 10 åren i dagboken handlar om hur de resterande delarna av trädgården, anlades bit för bit.
Det verkar som om far bestämt sig för att göra i ordning och plantera en sektion om året, vilket alltid innebar grovarbete med flåhacka och spett, flyttande av stora stenar, och påförande av massor med matjord, torvmull och kompost. Allt trädgårdsavfall togs till vara och de tre stora nedsänkta komposterna norr om bastun var i ständig användning i en treårig cykel, allteftersom materialet bröts ner. Under tiden var det mor som svarade för rensning och underhåll av de befintliga anläggningarna, men far klippte faktiskt gräset.
Under de senare åren blev båda mycket aktiva medlemmar i de tre stora nationella trädgårdsföreningarna; Hortikulturens Vänner, Trädgårdsamatörerna och Rhododendronsällskapet. Kulturen i alla tre föreningarna var inriktad på att rädda, föröka och sprida sällsynta och exotiska trädgårdsväxter, och det påverkade förstås växtvalet i fars trädgård, som gick från att vara naturträdgård till att bli samlarträdgård. Man importerade, frösådde och tog sticklingar i stor skala, och i kulturen ingick att dela med sig av överflödet. Det gjorde man genom att byta, skänka bort eller sälja till löjligt låga priser. Man visade ofta och gärna upp sina trädgårdar, och efter varje trädgårdsvandring hade alla trädgårdsbesökarna med sig massor av småkrukor hem.
Den stora rhododendronplanteringen i sydosthörnet av tomten tillkom under 1965. Vid det här laget hade rhododendronintresset verkligen tagit fart.
Samma år planterades också hydrangean, som numera täcker nästan hela bastun, inklusive taket. Ytterligare en hydrangea sattes vid den stora tallen på gräsmattan, och vid en annan stor tall planterades en Japansk Träddödare. Vi barn tyckte att blotta tanken på att en slingerväxt skulle kunna döda en jättestor tall var jättekomisk, men ett trettiotal år senare täckte faktiskt Träddödaren hela kronan på tallen, och trädet dog. Stumpen av stammen, liksom en rest av träddödaren, finns fortfarande kvar, och ibland när det blåser från sydost försöker den sträcka sina tentakler för att nå en en annan tall i närheten. Det gäller att hålla ögonen på den, för den är säkert kapabel att döda ännu ett träd, om den får chansen.
Åren 1965-66 var tydligen annars riktiga katastrofår; sommaren 1965 för en invasion av ekvecklarelarver, som i princip åt upp allt grönt, och vintern 1965-66 för temperaturer ner till minus 30-35 grader, och dessutom en långvarig period med barfrost på våren. Listan på döda växter våren efter var ganska lång, men far lät sig inte nedslås, utan planterade genast massor av nya träd, buskar och perenner, och dessutom ett fyrtiotal liljelökar av 16 olika sorter. (Jag minns speciellt liljorna, eftersom det var början till fars liljemani, som pågick under några år. Ola engagerades senare att fotografera alla liljorna under blomningen).
Under 1966 inriktades fars ansträngningar mest på nordvästra hörnet. Där planterades under de närmaste åren flera exotiska träd, som fortfarande finns kvar, bl.a Ginko biloba, Metasequoia glyptostroboides, och slöjgranen, Picea breveriana. Den långa listan på alla nyplanteringar under året avslutas med ordet PUH!
Kryddlandet på höjdplatån, där "dansbanan" nu ligger, anlades 1967, liksom stora delar av Rosenlandet, (numera omdöpt till Pionlandet, eftersom de flesta av rosorna, på rosors sätt, dött ut under åren. Rosen Polstjärnan vid norra grinden, som inköptes 1968, finns dock fortfarande kvar). Även landet längs staketet mot vändplanen, med bl.a Syrén, Gullregn, Fläder, Taxus, Gantoftarosor och Cornus mas, rustades upp under 1967. Åtskilliga nya barrträd tillkom också under 1967.
Och så förstås den stora händelsen under året; Hela staketet, som då var 8 år gammalt, skrapades och målades av Ola och Gun. (Det lär, enligt uppgift direkt från Gun, ha varit hon som gjorde huvuddelen av arbetet).
Det var även 1967 som stölden av rhododendron nere i dammparken ägde rum. Den historien har "förbättrats" under åren, (troligen av mor), och jag trodde faktiskt länge att alla de nyplanterade buskarna blev stulna, men det var tydligen bara den största av dem. De övriga fyra flyttades upp till partiet ovanför garaget. Far skriver ordagrant; "Till detta land flyttades 4 st Rhododendron från skogen. Den femte - och största - hade nämligen stulits, så vi vågade inte låta de andra stå kvar. Lyckligtvis var den stulna en lila Rh. catawbiense, men Kobrans vrede var trots detta omättlig."
1968 anlitades mor och far som föredragshållare; de berättade då om sin trädgård och visade bilder från den vid två olika tillfällen. Det finns tidningsurklipp om evenemangen i dagboken.
Mor och far gjorde också flera trädgårdsresor, särskilt under de senare åren, bl.a till Frankrike, Ibiza, England och Tyskland. Då besöktes trädgårdar, parker och handelsträdgårdar, (och naturligtvis gjordes det massor av inköp). Ofta anordnades resorna av Trädgårdsamatörerna, Rhododendronsällskapet eller Botaniska Trädgården i Göteborg, och far och mor blev goda vänner med dåtida storheter, som Tor Nitzelius och Harald Alander. Andra trädgårdsvänner var Tor och Sonja Svantesson, som arbetade på en lokal handelsträdgård, och sålde växter därifrån på torget i Alingsås. Tor och Sonja var med på flera av resorna, och trots att ingen av dem kunde ett ord engelska, kommunicerade de bra med de lokala trädgårdsägarna., genom att helt enkelt utbyta växtnamn på latin.
Jag fick följa med på några av resorna, eftersom jag vid det laget själv hade blivit trädgårdsintresserad. Bl.a åkte vi till Hobbie i Ruhrområdet, för att hämta hem varsitt växthus, (fast det nämner far konstigt nog inte i dagboken). Däremot finns det långa listor på inköp av träd, buskar och perenner från olika plantskolor, och var dessa planterats.
Dagboken handlar också mycket om trädgårdsbesök av och hos olika vänner, och vilka växter de fått och lämnat i gengåva. En av de mer oväntade historierna är skildringen av hur de både sådde och planterade Fjälltolta, och sedan klagade över att den inte tycktes ta sig tillräckligt snabbt. (Just Fjälltolta hör numera till de mest svårutrotliga ogräsen både på fars och min egen tomt, och även nere kring dammen. Jag minns att far varnade mig för den, men att jag inte ville lyssna på honom. Några varningar hittar jag dock inte i dagboken).
Dagboken nämner den stora höststormen 1969, som dock mest drabbade skogen nere kring dammen. Skadorna på den egna tomten inskränkte sig mera till granar från granntomterna, som föll över staketet och skadade det.
Fars stora Rhododendronperiod började tydligen kring 1965,men Svenska Rhododendronsällskapet bildades formellt inte förrän 1970. Far och mor var faktiskt med och startade det, men då hade de redan en ganska stor samling. 1968 anlades det stora rhododendronlandet i sydvästhörnet vid inkörsgrinden, och det är där som de mest intressanta sorterna finns. 1969 utökades landet till dubbla storleken, och tillsammans med vännen Karl-Axel Wallén i Lerum, importerade far 15 olika rhododendron, mest botaniska arter.
I slutet på dagboken finns en lista på 91 olika sorters rhododendron, med inköpsåret angivet. de flesta från 60- och 70-talet. Listan är daterad 1970, så det lär ha blivit ännu fler senare, vill jag minnas. Bland de sista anteckningarna finns också en lista på 47 olika sorters frön, som han sådde 27/2 1974.
Den allra sista anteckningen i dagboken är också från 1974, och skriven av mor. Den handlar om en sommarutflykt till Ålleberg vid Falköping, som de gjorde med Britt och Pewe Lövmark. Några månader senare var far död.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 | 16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|